tag:blogger.com,1999:blog-63948823550140338142024-03-05T10:20:01.051+01:00Henrik AnckarsäterPsychiatry from the perspective of a clinician and researcher in Sweden, focusing on aggressive antisocial behaviour, neurodevelopmental and personality disorders, ethics and epistemology, continuities from childhood into adult life. Also personal interests, always as myself. Posts in Swedish or English tagged as such. Further info at https://celam.gu.se/svenska/om-oss/personal/henrik-anckarsater , both Swedish and English. Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.comBlogger53125tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-89441445473083682112021-05-04T09:18:00.000+02:002021-05-04T09:18:17.474+02:00Person, Personligt (12): Tro<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-size: 11pt;">På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de hade velat tro men har svårt för det. Kanske beror detta på "religionens återkomst" i det offentliga samtalet, kanske på mina egna förhållanden som gjort att människor antingen hållit med eller varit äkta förvånade att en läkare och forskare i neurovetenskap kan ha en kristen tro. </span></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
Jag döptes som barn i Svenska Kyrkan, uppfostrades fritt på kristen grund av föräldrar som inte gick i kyrkan men kom från religiöst engagerade familjer (både socialt och i många fall dessutom med en djup personlig tro), har trott sedan tidig barndom, så tidigt jag kan minnas, tog första gången kontakt med katolska kyrkan hösten 1978, när jag var 12 år, efter att jag fascinerad följde Johannes Paulus Is leende men korta pontifikat och därefter valet av den karismatiske polske ärkebiskopen Wojtyla till Johannes Paulus II. Prästen jag träffade då tillstyrkte att jag skulle vänta ett tag med att bli katolik. Jag blev sedan istället aktiv i Svenska Kyrkan under tonåren under perioder, men minns en mycket god tid i Kyrkans Ungdom runt konfirmationen, gick sedan till traditionella mässor då och då i en högkyrklig verksamhet som hette i Katakomben och låg i en källarlokal under Christinae kyrka i Göteborg. Jag läste då mycket katolsk 1900-talslitteratur och en märklig syntes av Greene's whiskypräst och Waugh's omvände kapten Ryder gav längtan efter en konkret, sakramental tro. Slutligen blev jag upptagen i den Katolska Kyrkan i januari 1987 efter att ha varit aktiv och gått i undervisning där sedan 1985. Under åren 1988-1994 var jag åter borta från Kyrkan, men har sedan dess trott och upplevt hur Herren gång på gång kallat mig tillbaka med ett "ryck i linan" när jag gått ut i mörkret. Sedan dess har jag också i stort sett hållit regelbunden kontakt med en av några präster och gått i mässan på olika sätt, alltifrån dagligen när jag haft en kyrka i närheten till oregelbundet under perioder av resor, hårt arbete eller sjukdom. Jag har försökt låta min teologiska bildning hålla jämna steg med min allmänna (ett gott råd från Gunnel Vallquist).<br />
<br />
Från början var alltså min tro färgad av bohuslänsk lutheranism och Kyrkans Ungdom, de franska, spanska och brittiska katolska författarna under gymnasieåren och slutligen liberala teologer som Hans Küng och Jean Daniélou tillsammans med postmodern filosofi, men med en förkärlek för högkyrklig liturgi (svårt att undvika när man älskar latin). Benedict XVI pontifikat blev tillfälle att omvärdera mycket av vad jag kommit att hålla för sant och gå tillbaka till källorna. Jag började delta i mässan i den förkonciliära, "extraordinära" riten när tillfälle gavs och kände äkta glädje över den förnyelse (!) den medförde men gjorde den aldrig till "min" liturgi. Såg också en tendens till sekterism, vi och dem, som alltid skrämt mig i religiösa sammanhang, där det de "flesta kristna tror, överallt och i alla tider" definierar Sanningen tillsammans med Uppenbarelsen. </div><div class="MsoNormal" style="line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span face="Calibri, sans-serif" style="font-size: 11pt;">Hemma för mig har blivit Novus Ordo, den "nya" (efter Andra Vatikankonciliet, den "ordinarie" mässan med prästen mot församlingen och gärna "ordinariet" (alltså mässans fasta delar) på latin. Upplevelsen att alltid kunna dessa delar var man än befinner sig på jorden kunna delta i mässan är överväldigande, likaså den historiska kontinuiteten med Kyrie, Gloria, trosbekännelsen, Sanctus, Fader Vår och Agnus Dei på de klassiska språken, som kristna nu bett dessa böner i två millennier. Benedict XVIs abdikation och Franciscus pontifikat kom som något helt nytt som jag först blev lycklig över, sedan kommit att frukta konsekvenserna av (i form av motsättningar och splittring), men slutligen känner en allt större trygghet i. Franciscus fromhet och närhet till människorna har fått mig att åter betona vikten av att se sin tro som <i>relation</i>, inte bara religion. Jag är full av beundran för den Helige Faderns folkfromhet och enkla prästerlighet, kombinerad med en lysande förståelse för musik (som han delar med sin företrädare) och försök att "lösa knutar" i dagens kristna värld. Covid-pandemin visade att Herren själv gick till de dödssjuka, till dem som knappt kunde få vård, och realiserade sig i vårdpersonalens försök till ömhet, i de döendes förtröstan och Franciscus ord att vi, om sjuka och utan möjlighet att få sakramenten (trots att många präster och andra gav sina liv för att vara med de sjuka), skulle vända oss till Fadern och viska "Pappa" i djupaste förtrolighet, rörde mig djupt. Vi som haft rik tillgång till </span><span face="Calibri, sans-serif"><span style="font-size: 14.666666984558105px;">sakramenten riskerar att glömma att Herren också finns i den sjuke, den fångne, den mest marginaliserade. </span></span></div><div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-size: 11pt;">Jag har haft en rad kristna vänner från olika kyrkliga sammanhang som betytt mycket för mig och min tro men sedan ungdomen sällan upplevt kristen gemenskap i en församling (på grund av mig själv och först arbete, sedan sjukdom). De präster jag lärt känna har fått träda i församlingens ställe och gett mig ett</span><span style="font-size: 11pt;"> avgörande stöd</span><span style="font-size: 11pt;">. Eftersom jag varit sjuk långa perioder av 2010-talet har jag haft möjlighet att följa det katolska internet. Även om somt uppenbart är destruktivt och ökar konfliktnivån i Kyrkan, och nordamerikanskt dominerat, har särskilt bloggosfären och många präster och lekmän där blivit en nyttig teologisk skola, där jag också förstått hur marginellt svenskt teologiskt liv är i ett världskyrkligt perspektiv, medan sociala medier gett nya kristna kontakter. </span></div><div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<h4>
Varför då tro?</h4>
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
Min tro har sin grund i en stark känsla av Närvaro av Någon vill något med mitt liv, att det som sker har en mening, ont som gott. Jag har lätt att se mönster i livet, att det som skett fogar sig samman till en helhet där delarna får betydelse av helheten. Detta är en naturlig benägenhet, en gåva, som jag kände redan som barn. Jag har på allvar försökt se livet som resultatet av slumpen (under ungdomsårens 'uppbrottstider' ovan), vilket gav en illusion av frihet, eller av biologi, som på samma sätt befriade oss från ansvar, men det har aldrig burit mig över tid. Min psykiska apparat är helt enkelt inte byggd för att kunna förstå livet så. Jag ser alltid linjen som binder samman alla skenbart disparata händelser och kan inte förstå annat än att Någon velat ha mig där jag varit - eller accepterat det - och sakta fört mig fram emot något stort och underbart genom mina egna ständiga felsteg och misstag - om de vore allt där funnes vore det outhärdligt!<br />
<br />
Tyvärr har detta sätt att tänka och fungera inte hindrat mig från att ängslas och oroa mig över smått som stort. Jag minns hur lätt det var att stänga av känslan av Närvaro under åren jag var borta från Kyrkan. Det är så lätt att tvivla och tänka att Gud inte kan finnas, att lämna honom för en tid, att se tron som en orimlighet, inte minst i vår värld av idag där detta är den helt förhärskande synen. Samtidigt är det lika lätt att vända på resonemanget och fråga sig hur orimligt det inte är att tro att allt i världen och universum, och ytterst man själv som person, kommit till av en slump. Rent naturvetenskapligt, särskilt i biologin, arbetar vi nästan alltid med sannolikheter och normalfördelningar, där vi får lära oss att det som har en sannolikhet mindre än en på tjugo kan antas vara falskt. Hur oändligt mycket mindre är sannolikheten att jag skulle kommit till av en slump? När förklaringarna blir att det måste finnas oändligt många universa där slumpen förr eller senare skulle skapa människor på en planet i ett dem kan jag nästan le -vem skulle ha gett upphov till alla dessa universa? Hur mycket enklare är det då inte att gå ut under den gnistrande stjärnhimlen och höra Hjärtat som slår i hela kosmos av kärlek, av överlåtelse, av vilja till existens?<br />
<br />
Det är som en fixeringsbild. När jag accepterar Gud faller allt på plats, känsla och intellekt, men när jag tog avstånd avsiktligt eller nu råkar glömma Gud i vardagen finns Han inte där och kan då plötsligt förefalla osannolik. Jag har inte svårt att förstå ateismen eller agnosticismen rent känslomässigt - Gud låter sig glömmas en stund eller en längre tid. Ändå tror jag bara att personer som omfattar dessa idéer skulle behöva sänka garden en enda minut och fördomsfritt lyssna efter Herren så skulle de förnimma Honom. Men jag vet att detta är väldigt olika för olika personer. Och detta är inte unikt för Gudstron - även i andra relationer går känslorna och graden av aktiv omtanke upp och ner. Här måste man som människa våga lita på den vilja man en gång lagt sin själ att gå in i en relation med, oavsett om den är till Gud, en annan människa (som äkta hälft, annan kärleksrelation eller olika former av vänskap, ett yrke eller till ett samhälle). Som i alla sådana existentiella åtaganden kräver tron en viljeakt, att man (om)vänder sig till Gud, släpper världens tankestrukturer. Så fort jag gör det är Han där igen. Inget, verkligen inget, har gett mig sådan glädje, lycka och trygghet under detta liv som Herrens Frid, den som övergår allt förstånd. Då ser jag också Gud i människorna som omger mig, i deras blickar, värme och vänlighet, och känner att det är ett enda sakrament att vara människa bland andra människor, i Guds underbara värld. I sådana stunder kan till och med allvarliga sjukdomar och hotande olyckor kännas som vad de egentligen är, små prövningar på vägen mot att få se den suddiga bild vi nu ser, som i en spegel av metall, kristallklart, öga mot öga. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<h4>
Varför just kristendom?</h4>
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
När jag accepterat att Gud finns och har skapat människan till sin avbild kan jag inte tro att Han skulle ha gjort det för att lämna oss åt vårt öde eller inte bry sig om sin skapelse. Det rimliga är att Han på något sätt försökt komma i kontakt med oss – och eftersom Han sannolikt är som vi är i de stunder när vi är som bäst och glömmer oss själva för andra - tror jag att Hans mål är att vinna vår fria kärlek. Ingen väg kunde då vara mer överraskande men samtidigt mer effektiv, mer självklar, än att komma till oss som den ringaste av oss. En amerikansk gospelrad har alltid varit viktig för mig: ”No other God has wounds”. Kristendomen är verkligen en tro, en världsåskådning som riktar sig till de svagaste, de marginaliserade och sårade med ett enastående glatt budskap: det finns räddning undan världens och människans obönhörliga förstörelse. Jesus kommer till oss underifrån och söker vår kärlek. Jesus är en sårad Gud. Just så måste Gud göra – hur skulle Han annars kunna få en relation till var och en av oss? Som Skaparen skulle vårt gensvar alltid präglas av underkastelse och rädsla. Det är dessutom totalt osannolikt att människor som ville hitta på en religion skulle vända så totalt på perspektivet – det naturliga för oss är ju att söka Makten och Härligheten. Det är också viktigt för mig att kristendomen har ett historiskt anspråk: tron handlar om en konkret person, som föddes, levde och dog på en bestämd plats vid en bestämd tid. Ingen annan tid eller plats än Israel under den tidiga kejsartiden hade möjliggjort ett mottagande och en senare spridning av evangeliet så som det blev, återigen underifrån, inte för att miraklen och uppståndelsen filmats eller bevisats utan bevittnats av människor som på så sätt kommit till tro, lärt sig tro. Tron uppstår och lever i ett mellanmänskligt rum, som en historia. Jag är intresserad av textkritiska studier av Bibeln men tror att deras resultat måste tolkas med trons ögon. Nya Testamentet hänger ihop, och är en god grund att bygga sitt liv på. Det är ett samlat vittnesmål från något tiotals författare som indirekt citerar flera tusen människor, varav många levde när texterna skrevs ned och spreds. Jag har inga problem att tro på mirakler men är öppen för kritiska studier av berättelserna om Jesu liv. Samtidigt är tron uppenbart inte en enkel väg till ett bättre liv: att acceptera Jesus är att ta på sig ett kors och försöka förneka sig. Det är också att be om Nåd och acceptera den när man möter den. I trons ljus blir vår stolhet, vårt begär att ordna allt själva en tom paradox. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<h4>
Varför just katolik?</h4>
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
Min tro bygger på Bibeln som den fastställts av Kyrkan. Sola scriptura är av detta skäl en omöjlighet. Gud har uppenbarligen önskat en Kyrka av människor (Han kunde ha lika gärna skapat en av änglar, men det är inte ovanifrån Han närmar sig oss), som prövat och sökt sig fram till trons innehåll tillsammans. Han gav oss också sakramenten som är så viktiga för oss i våra möten med Kristus. Kyrkan förvaltar denna Guds Nåd i vatten, bröd, vin och olja, igen de enklaste former. Jag har svårt att se mig som ”frälst”, jag ser mig som en syndare som är döpt in i en gemenskap på väg mot ett mål dit jag hoppas vara värdig att få komma en dag, eller, mycket mer sannolikt, av Nåd få komma ändå. Detta innebär att jag inte har några problem att stå bakom trosbekännelserna och de allmänt trodda sanningarna under historien, eller att säga att andra religioner kan ha fel i ett historiskt eller teologiskt sammanhang (även om jag tror att alla människor som ber av uppriktigt hjärta till den gode Guden, vår Far i himmelen, ber till samme Gud). Därför kan jag också tro att det "alla kristna trott, överallt och alltid" är det levande vatten som vi blivit lovade när vi törstar efter Livet självt, När ens eget liv eller människovarande verkligen är svårt att lägga i linje med den klassiska kristendomen, den slags universella katekes som bildats av de heligas samlade vittnesbörd under kyrkans tid och i den Uppenbarelse Hon är byggd på kan jag tänka att vi till slut får lägga oss i Herrens händer som de vi är efter bästa förmåga. Det finns en folklighet i katolicismen som attraherat mig starkt. Katolicism är folktro i bästa mening, och på många sätt de fattigas tro. Jag kan uppskatta den starka intellektuella miljö Kyrkan alltid innefattat men det som betyder mest för mig är känslan av hur många vi är, av det djupt mänskliga i Guds folk och enskilda individer som låter sig beröras av Nåden i en stund av yttersta nöd, och finner tro, hopp och kärlek. <br />
<br /><span style="font-size: 11pt;"> </span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 16.866666793823242px; margin: 0cm 0cm 10pt;">
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
<div style="font-family: calibri, sans-serif; font-size: 11pt;">
<br /></div>
</div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-13588511924898866312021-05-04T09:17:00.000+02:002021-05-04T09:17:51.627+02:00Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (6): ADHD och Autism som kategori, identitet och minoritet, Hans Asperger under NazitidenDetta inlägg vill diskutera några avslutande aspekter på de neuroutvecklingsrelaterade funktionshindren.<br />
<br />
<br />
<ul>
<li>Först den ständiga förändring som präglat hur man sett på dessa tillstånd, inom psykiatrin men också i samhället, kognitionsvetenskaperna, neurovetenskaperna, kulturen osv. Är de sjukdomar, små ospecifika hjärnskador, genetiska varianter, syndrom, störningar eller funktionsvarianter? <b>Personlighetsvarianter</b>, åtminstone så länge de är kombinerade med en normal grundbegåvning, verkar vara den uppfattning som stått sig längst medan funktionsnedsättningar varit mest etablerat under de senaste decennierna.</li>
<li>Sedan debatten om <b>Hans Aspergers </b>arbete under Nazi-Tyskland som aktualiserats under andra halvan av 10-talet och hur man bör hantera det "syndrom" som uppkallats efter honom.</li>
<li>Slutligen den relativt nya diskussionen om neuropsykiatriska funktionsvarianter eller -nedsättningar skall kategoriseras som "neurotribes" och föras in i den <b>identitetspolitiska</b> rörelsen, med i regel webb-baserade communities, "komma-ut processer" och minoritetskamp som ex varit framgångsrik för homosexuella, där samhällets uppfattning gått från medicinsk till just en "variant". </li>
</ul>
<br />
<h3>
<br /></h3>
<h3>
Den stora omvägen </h3>
När det gäller autismspektrumstörningar och ADHD har vi i inläggen ovan sett hur psykiatrin under drygt hundra år vridit och vänt på begrepp som <b>sjukdom</b>, <b>syndrom</b>, <b>störning</b>, "<b>broader phenotypes</b>" och utvecklat olika uppsättningar av diagnostiska kriterier för att identifiera personer med så avvikande sociokommunikativa förmågor respektive uppmärksamhets/aktivitetsreglering att de motsvarar de föreställningar vi har om vad som skall vara en diagnos. Vi har också diskuterat personer som har problem som liknar deras i olika hög grad utan att för den skull vara tillräckligt allvarliga för att motsvara en diagnos. Att hjärnan var inblandad antog redan Still och Sukhareva, vilket egentligen är en självklarhet: hur skulle hjärnan<i> inte</i> vara inblandad i sinnesprocesser, beteendereglering och språkligt tal? Självklart har våra kunskaper vuxit enormt sedan 1902 och 1925, men många av våra mest robusta insikter om hjärnans regionala funktioner kom från samtida rysk hjärnskadeforskning (särskilt Alexander Luria (1902-77). När väl <i>typen</i> (extremen av distributionen) definierats är det en betydligt enklare sak att definiera i hur hög <i>grad</i> personer i befolkningen liknar denna. Ändå har psykiatrin varit som besatt av tanken på att dessa typer skulle representera <b>avgränsade kategorier </b>man kunde tala om som "sjukdomar" eller "syndrom", och att utmaningen var att definiera tillräckligt exakta kriterier för att identifiera dem med hög träffsäkerhet (därav den enorma litteraturen om hur olika diagnostiska intervjuer/skalor skapats och testats för <i>validitet</i> och <i>reliabilitet</i>, som egentligen står på mycket skakig grund så länge ingen riktigt vet mot vilken "guldstandard" de skall vara träffsäkra eller om denna ens finns som en naturgiven kategori). Oräkneliga studier har undersökt hur <i>vanliga</i> tillstånden är, vilket varit i stort sett bortkastat när man väl hade en allmän uppfattning, eftersom förekomsten förstås beror av hur kriterierna definierats.<br />
<br />
Olika <b>mekanismer</b><i> </i>bakom problemen har föreslagits under titlar som "Autism: gåtans lösning" (där bristande Theory of Mind föreslogs vara den felande pusselbiten), men har visat sig inte vara mer än nya <i>definitioner</i> av vad som kan vara svårt i den gäckande bilden av beteendeavvikelser och beskrivna svårigheter, inte några specifika mekanismer som kan förklara deras upphov.<br />
<br />
Det har också diskuterats om vem som bör äras för "<b>upptäckten</b>" (egentligen "<b>beskrivningen</b>" av problemtyperna) och om samarbete med naziregimen i Tyskland/Österrike skall diskvalificera för att få ge namn åt någon särskild problembeskrivning eller någon metod. Samtidigt har Sukhareva, som uppenbart var den som först beskrev autistiska drag utanför schizofreniområdet, försummats i historieskrivningen. Sovjetunionen var avskärmad från den vetenskapliga utvecklingen i Väst under mitten av 1900-talet. Både Kanner och Asperger var skyldiga att citera den relevanta litteraturen, särskilt den tyskspråkiga i en gradualavhandling på det språket, och även om förbiseenden kan göras i god tro korrigeras de i efterhand. En forskare som Sula Wolff, som höll kvar vid beskrivningen av personer med problem snarare än av specifika problem, har också fått en mindre framskjuten plats.<br />
<br />
<h3>
Hans Asperger under Nazityskland</h3>
<br />
Under våren 2018 skakades forskare, patienter, anhöriga och andra intresserade på autismområdet av två publikationer som nästan samtidigt beskrev hur Hans <b>Asperger </b>hade gjort sin karriär på beskrivningen av det som kom att bli "hans syndrom" under åren Österrike var en del av <b>Nazi-Tyskland </b>(1939-1945). Det var Herwig Czechs artikel Hans Asperger, National Socialism, and ”race hygiene” in Nazi-era Vienna i Molecular Autism (2018:9:29) och Edit Sheffers <i>Asperger´s Children, the origins of autism in Nazi Vienna</i>. Att Asperger skulle ha medverkat i nazisternas <b>eutanasiprogram</b> för handikappade barn utgjorde den tyngsta anklagelsen, och belägg för detta presenterades i förhållande till ett par enskilda fall och en kommitté Asperger medverkade i. Vidare beskrevs hur Asperger gjort sin karriär under nazi-åren, fram tills han själv sökte placering som läkare vid fronten 1944. Syftet med denna bloggpost är inte att återge dessa belägg utöver min rekommendation till alla berörda och intresserade att läsa dessa texter, hur obehagliga de än är. De har också väckt kritik från personer som identifierat sig starkt med Asperger-termen, men jag har inte sett något som invaliderat de övergripande slutsatserna. Det måste dock påpekas att Sheffer inte döljer sin motvilja mot diagnoserna inom autismspektrum som sådana. Både Scheffer och hennes kritiker har anhöriga med diagnoser inom autismspektrum med radikalt olika syn på dem, eller är på andra sätt personligt involverade i intressegrupper, vilket har gjort debatten hätsk.<br />
<br />
Istället vill jag beskriva några tankar som de väckt hos mig som forskare och kliniker på området. Att eponymen Aspergers syndrom är på väg att avvecklas ur den psykiatriska nomenklaturen har varit uppenbart sedan flera år och det brukar framhållas att de nu presenterade fynden inte haft någon betydelse för att så skett, även om sammanträffandet i tid verkar svårförklarat och vi vet att kunskapen om Aspergers arbete under nazi-åren funnits i avgränsade kretsar långt före den nya modellen för DSM-5 först presenterades. Denna utdragna process måste dock bli en <b>idéhistorisk frågeställning</b> för framtida forskning - varför gjordes inte kunskapen i särskilt tyskspråkiga autism-intresserade kretsar allmänt tillgänglig i den psykiatriska akademin och intresseorganisationerna. I själva verket spreds Aspergerbegreppet som bäst i ex vis Frankrike (bland andra av mig själv när jag under en period var gästprofessor i Paris 2006-7 i ett projekt om just Asperger hos vuxna), samtidigt som tyskspråkiga forskare visste om de alarmerande frågeställningar som väckts men inte publicerade sig i frågan på engelska förrän 2018. En annan fråga är förstås om ledande auktoriteter på området under dessa år hoppades kunna göra sig av med eponymen diskret innan nazi-kopplingen blev allmängods. Under alla omständigheter finns en intressant historia att berätta om hur kunskapen spreds under åren före 2018 (bland annat under den långa review-process som föregick Czech's artikel). I autism-kretsar hade fynden först lags fram i den tyskspråkiga världen när Czech talade på den kongress i Wien där 100-årsminnet av Asperger högtidlighölls 2010.<br />
<br />
Hans Asperger var inte medlem i nazistpartiet men hade rest till <b>Nazityskland</b> redan 1934 och intresserat sig för utvecklingen av "ungdomsrörelser" där, vilket med stor sannolikhet handlade om Hitlerjugend. Han själv kom från en katolsk familj och hade vuxit upp i Kyrkans ungdomsrörelse som på 20-talet fokuserade på gemensamma vandringar i naturen, camping och den tyska kulturen. Asperger blev färdig läkare 19xx och sökte sig direkt till enheten för ”<b>Heilpedagogik</b>” (fritt översatt "psykoedukativ behandling") vid <b>barnsjukhuset i Wien</b> som var en föregångsklinik för barn- och ungdomspsykiatrin vid denna tid. Där verkar ha funnits en beskrivning av sociala samspelssvårigheter och kommunikationsstörningar under beteckningen ”<b>autism</b>” som en särskild idé för kliniskt arbete och forskning. Länge, fram till genombrottet för det amerikanska DSM-systemet med sin kriteriebaserade diagnostik under 1980-talet, höll varje akademisk psykiatrisk klinik värd namnet sig med egna specialdiagnoser, ofta de problem som varit fokus för den aktuelle eller tidigare professorns forskning och intresse). Värt att notera är att den tyskjudiske barnpsykiatern Leo Kanner, som redan 19xx lämnat Tyskland för USA, kom att rädda flera judiska psykologer och läkare från kliniken i Wien under 30-talets tilltagande antisemitism och hotet från grannlandet. Med stor sannolikhet hade dessa med sig kunskapstraditionen om autistiska funktionsnedsättningar från kliniken i Wien till <b>Johns Hopkins-sjukhuset</b> i <b>Baltimore</b>, där Kanner hade etablerat ett barnpsykiatriskt centrum där han sedermera utvecklade sin banbrytande presentation av infantil autism. Som ofta nämnts publicerades den nästan samtidigt som Aspergers beskrivning av "autistisk psykopati" i Wien, men eftersom USA och Tyskland då var i krig (1944) fanns inga möjligheter att jämföra dessa publikationer vid tiden de kom i tryck. Aspergers arbete kom sedan inte att uppmärksammas internationellt under hans livstid, vilket kan hänga samman med att han själv verkar ha lagt autistiska personligheter åt sidan som forskningsintresse och inte fortsatte att publicera sig i frågan under de drygt trettio år han fortsatte att arbeta i barnpsykiatrin (1945-77) eller ens försökte få sina ursprungliga publikationer översatta till engelska. Först tre år efter hans död presenterade den brittiska barnpsykiatern Lorna Wing hans namn och arbete för den engelskspråkiga barnpsykiatrin. Hennes mål med detta var att fästa uppmärksamheten på den grupp barn som har autismliknande funktionsnedsättningar i socialt samspel, kommunikation och flexibilitet men samtidigt en normal kognitiv utveckling och intelligenskvot, för att försöka se till att även de fick del av den ökade förståelse för de svårigheter autistiska personlighetsdrag medför. Wing träffade endast Asperger en gång och kunde själv inte tyska, medan hennes make som läst skoltyska hjälpte henne att kommunicera med Asperger och läsa hans arbeten som de översatte till engelska. Allt talar för att de arbetat med de bästa intentioner och helt enkelt saknat möjligheter att självständigt granska Aspergers arbeten ur ett publikationhistoriskt eller vetenskapssociologiskt perspektiv. Det är mer anmärkningsvärt att inte de tyskspråkiga forskarna på området tog upp frågan om Aspergers arbete i förhållande till samtidshistorien tidigare. <br />
<br />
Intressant nog började autism diagnosticeras i de <b>totalitära staterna</b> Sovjetunionen och Nazityskland, även om läkarna och psykologerna som utvecklade diagnosen nästan samtliga, med undantag för Asperger, hörde till den judiska minoriteten i respektive land. Nationalsocialismen syftade till att skapa en folklig gemenskap där avvikelser antingen skulle korrigeras, likriktas eller undanröjas. Man har beskrivit nazityskland som en ”diagnostisk stat”. Det är värt att notera att liknande ideal om folkgemenskap fanns vid samma tid i länder som USA och Sverige där vi missledande kallat idéerna ”rashygieniska” och därmed flyttade fokus från den mentala och andliga likriktningen till att enbart handla om utseende och fysiognomi. Ett centralt begrepp för nazisterna var ”<b>Gemüt</b>”, som återfinns i svenskans "gemyt", betydde mer än trivsel och hänförde sig till människans förmåga att tillsammans med andra skapa trivsel och samhörighetskänsla och bygga gemenskap. Individer som saknade denna förmåga beskrevs som "Gemütsärme" eller "Gemütsfältige". Dessa blev för nazisterna ett medicinskt-psykiatriskt problem, vilket tillsammans med kunskapen om autism som utvecklats på Aspergers klinik kom att bli en livsfarlig teoribildning för de utsatta barnen. "<b>Heilpädagogik</b>" syftade till att i poliklinik eller inneliggande institutionsvård lära barn att bygga upp Gemüt och bidra till det gemensamma goda trots - eller till och med tack vare - sina funktionshinder och särarter. Till exempel satsade nazisterna stort på vård och hjälp till döva och blinda, just utifrån tanken att de skulle kunna bidra till folkgemenskapen utifrån sina välutvecklade andra sinnesförmågor. Kunde de inte det saknade de värde. På samma sätt tänkte man kring barn med autism och autistiska drag, som Asperger menade skulle kunna bidra med sitt logiska sinne och detaljskärpa till vissa viktiga arbete. Dock blev slutledningen att de barn som inte lyckades utveckla förmågan till Gemüt på den nivå som läkarna bedömde behövdes för en produktiv Nazimedborgare blev betraktade som konstitutionellt oförmögna till sin mest centrala uppgift och därmed oönskade i samhällsekonomin.<br />
<br />
Från mitten av 40-talet till början av 80-talet betraktades autism som ett mycket ovanligt funktionshinder hos gravt handikappade barn. Efter att Lorna Wing infört begreppet Aspergers syndrom har gruppen hela tiden ökat och från något enstaka barn på 10 000 blev prevalensen snart <b>1 %</b>, eller till och med flera procent i några av de senaste studierna av vad som kommit att kallas "<b>autismspektrum</b>" (bestående av klassisk autism, Aspergers syndrom och övriga, ”autismliknande” tillstånd). Utöver dessa diagnoser finns ett glidande spektrum av autismliknande drag i normalbefolkningen som har visat sig sammanhänga orsaksmässigt med de diagnostiserbara tillstånden.<br />
<br />
<h3>
Identitetspolitik</h3>
<br />
När jag först kom i kontakt med dessa tillstånd (i mitten av 90-talet) betonades vikten av att inte tala om människor som ”<b>autistiska</b>” utan att istället alltid tala om personer ”<b>med autism</b>”. En individ var aldrig en diagnos utan hade ett tillstånd så länge han eller hon hade problem att fungera eller led av det själv. På detta sätt blev det också enkelt att definiera vad som skulle kunna vara en bot för tillståndet. Om det inte längre förelåg något funktionshinder eller något subjektivt lidande fanns det inte heller någon diagnos. De utvecklingsrelaterade barnpsykiatriska problembilderna blev som Cloninger's temperament - det som kom att avgöra om de hade klinisk relevans var om de lett till en bristande karaktärsmognad/nedsatt förmåga att fungera psykosocialt. <div><br /></div><div>Detta sätt att tänka har dock kommit att ifrågasättas av en del patienter och personer som själva känt igen sig i beskrivningarna av autism och Aspergers syndrom. De har på internet (och inom ramen för vissa brukarorganisationer) bildat gemenskaper av ”Aspies” eller ”Autists” ("Aspar" eller "autister"). Man har åter börjat tala om "autist" som något man är, en "<b>identitet"</b> (som då bildar en minoritet), som inte skall försöka anpassa sig till majoritetssamhället utan istället fira och vara stolta över sin särart (med inspiration från homosexuellas emancipation). Denna rörelse har ofta företrätts av personer med hög språklig begåvning som i vissa fall känt sig mer hemma i Aspergerdiagnosen än i autismspektrum eller autismbegreppet. Begreppet "<b>neurotribes</b>" lanserades för sådana minoriteter med avvikande kognitiva funktioner av den amerikanske författaren Steve SilberXXX i en bok med samma namn. Asperger har på så sätt blivit ett kodord för ”högfungerande” personer med autism. Många av dessa har skrivit och berättat om hur de drabbats psykiskt och socialt av de nya rönen om Hans Asperger under kriget och problemen de ställs inför när de förlorar den identitet de nyss kämpat för att lära sig att acceptera och göra någonting positivt av. Vissa av dem har gett sig ut för att kritisera Czechs eller Sheffers arbete, ibland i en seriös diskussion, ibland i ett polemik som kan synas överdriven. Hela diskussionen om neurotribes, rätt term för människor med nedsatta sociokommunikativa förmågor eller ett annorlundaskap på dessa områden och historien om Hans Asperger och hans eponyms uppgång och fall är en diskussion som kommer att fortsätta under många år.<br />
<br />
Min uppfattning är att det är <b>olyckligt</b> att använda vad som från början var en sjukdomsdiagnos för att beskriva sin identitet. Vår tid har kännetecknats av starkt fokus på minoriteter och sociala rättigheter. På ett kulturellt plan kan man mycket väl förstå ”neurodiversitet” eller ett kognitivt annorlundaskap som just en minoritet känner eftersom det redan per definition handlar om en extrem i en normalfördelningskurva där bara drygt 2 % hamnar två standarddeviationer eller mer från genomsnittet. Talet om att människor med autism skulle utgöra en "tribe" (som i "neurotribe") tycker jag är direkt farligt, dels eftersom det är falskt (det finns ingen sådan avgränsad kategori av människor, vare sig kliniskt, genetiskt eller i kognitiva test), dels eftersom minoriteter alltid lever farligt, oavsett vilket stöd vi kan få i perioder, så att skapa fler kategorier av människor som ändå skiljer sig mycket mer än överlappar personlighetsmässigt finns alla skäl att undvika! <b>Riskerna med att göra en psykiatrisk diagnos</b> eller ett begrepp som från början använts för att stämpla människor som avvikande på ett sätt som till och med har lett till att människor mördats på grund av etiketten torde kunna innebära så stora risker både för individens utveckling och i samhället att det vore bättre att hitta andra ord för att beskriva människors olikheter och lyfta fram de positiva sidorna av den. Det är också viktigt att se inte bara de högt begåvade personerna utan också dem vilkas kognitiva funktionsnedsättningar skapar mycket allvarliga handikapptillstånd och stort lidande både för dem själva och deras omgivning.<br />
<br /></div>Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-42139759689693230312021-01-12T13:31:00.002+01:002021-01-12T16:44:40.323+01:00Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (5): "Neuroutvecklingsrelaterade problem" i barndomenDetta inlägg <b>vill presentera</b> hur man kan tänka kring de barndomsdebuterande problem eller särdrag vi idag kallar neuroutvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar (NPF) eller liknande i relation till det övergripande temat för serien av blogginlägg: person, personlighet och personlighetsstörning.<br />
<br />
Det<b> syftar inte till </b>att vara en vetenskaplig översikt med referenser eller presentera enskilda studier, utan är mina egna reflektioner om ämnesområdet.<br />
<br />
De <b>problembeskrivningar</b> vi använder idag beskriver nedsatta <b>exekutiva förmågor</b> (ADHD), <b>sociokommunikativa förmågor</b> (autismspektrumstörningar), <b>inlärningsförmågor</b> (learning disorders, kan vara generellt, som i utvecklingsförsening, eller specifikt, som i enskilda inlärningsproblem, t ex dyslexi), <b>motorisk koordination</b> (developmental coordination disorder). Det är en öppen fråga i vilken utsträckning<b> impulskontrollstörningar</b> som tics (Tourette's syndrom), <b>tvångstankar och -handlingar</b> och vanligtvis tonårsdebuterande problem som ätstörningar (Anorexia Nervosa) liksom olika former av <b>aggressiv antisocialitet</b> hör samman med de neuroutvecklingsrelaterade problemen i barndomen.<br />
<br />
I detta blogginlägg kommer främst de två förstnämnda problemtyperna att diskuteras (<b>ADHD och autismspektrumstörningar</b> i vardagstal) och de övriga endast nämnas översiktligt. Ett kommande blogginlägg i serien kommer att fokusera helt på antisociala beteendestörningar.<br />
<br />
Sammanfattningsvis är dessa <b>huvudbudskapen</b> i texten. <br />
<ul>
<li>"Neuroutvecklingsrelaterade problem" tänks avspegla nedsatta eller annorlunda kognitiva förmågor men diagnosticeras <b>inte på basen av mått på sådana (ex. tester) </b>utan på beskrivningar av <b>beteendemönster. </b></li>
<li>Bedömning av allmän <b>begåvningsnivå</b> och relationen mellan olika begåvningsområden är ofta betydelsefull i diagnostiken men har inte avgörande betydelse för specifika diagnoser (förutom "utvecklingsstörning"/general learning disability). </li>
<li>Forskningen som sökt definiera problemens ursprung i <b>specifikt störda hjärnfunktioner</b> eller <b>genetiska avvikelser</b> har visat på så stora överlapp mellan problembilder - och mellan personer som har problem och andra - att det inte varit möjligt att utveckla och validera test som går att använda för ställa kliniska psykiatriska diagnoser. Kunskapen om orsaksförhållanden mellan genetik, hjärna och beteende är därmed ofullständig och svårtolkad, och ger inte stöd för enkla påståenden som att en persons beteendeavvikelser beror på "en liten hjärnskada" eller "en genetisk felprogrammering" (om det finns dokumenterade skador, se den långa serien om Mental disorder is a cause of crime, avsnittet om hjärnan. Man måste alltid tänka, beter sig en majoritet av personerna med denna skada så här, eller finns det ens en överrepresentation på gruppnivå?).</li>
<li>Det kan däremot fortfarande vara betydelsefullt att <b>utreda olika möjliga medicinska bakomliggande avvikelser</b>, t ex epileptisk aktivitet på EEG, kromosomavvikelser eller genetiska syndrom, som CATCH-22, vid tecken på allmänt försenad eller ojämn begåvning med vissa förmågor under normalområdet. Hos det fåtal personer där man kan identifiera sådana distinkta orsaker till problemkomplex är detta ofta av stor betydelse för individen, även om det först kan vara svårt att ta till sig. </li>
<li>Ursprungligen beskrevs både <b>ADHD</b> och <b>autismspektrumstörningar</b> som särskilda <b>personlighetstyper</b> (av Still 1902 resp av Sukhareva 1925). De har senare alltmer kommit att diskuteras som <b>funktionsnedsättningar</b> eller annorlundaskap i neurovetenskapligt definierade kognitiva förmågor. Detta sätt att se på problemen har passat den "neuroinriktade" kultur vi haft sedan 1980-talet (dekad-forskningen, HUGO-projektet, hypermodernitet enl Lipovetsky, se nedan) och känts "enklare" än att diskutera problem i termer av personlighet. Samtidigt kan vi ha förbisett viktiga aspekter av problemen som vi inte ens försökt behandla. </li>
<li>Att lära ut<b> metakognitiva strategier (</b>för att lära sig leva med problemet / annorlundaskapet eller i bästa fallet få det att inte längre utgöra något problem) efter att man kartlagt vilka svårigheter en individ har och erbjudit hjälp för dem (i den utsträckning sådan finns att tillgå) kan vara en bättre väg i praktiskt kliniskt arbete än att lägga mycket energi under långa utredningsperioder på att i team komma fram till kategoriska diagnoser som ändå kommer att ha tveksam reliabilitet (stabilitet över tid/mellan bedömare) och validitet (inte beteckna en naturligt avgränsad grupp).</li>
</ul>
<br />
<h3>
</h3>
<h3>
Neuroutvecklingsrelaterade problem i barndomen</h3>
Det har alltid funnits <b>barn som avvikit </b>från det vanliga sättet att <b>fungera</b> i skolan, kamratgrupper och familjen. De har kallats "särlingar", "avvikare" eller "stökiga". Vuxenvärlden har strävat efter att hjälpa dem att bli mer lika sina jämnåriga på alla tänkbara sätt, från bestraffningar till att anpassa omgivningen efter barnet. Det har ofta betonats att barndomssvårigheter inte bara "växer bort" och att det därför är av avgörande betydelse även för <b>framtiden</b> att komma tillrätta med problemen. Majoriteten av alla barn liknar varandra på det stora hela i kognitiva förmågor och temperament (så att de inte är extrema i något avseende). <b>Orsakerna</b> till att en minoritet av barn skiljer ut sig från har sökts på vitt skilda håll. Under de senaste fyrtio åren har fokus legat på hjärnans utveckling av <b>funktioner</b> (som ofta kallas "<b>kognitiva</b>" fast de främst iakttas i barnens <b>beteende</b>, se hur DSM-kriterier eller andra diagnostiska kriterier för barndomsdebuterande tillstånd är formulerade), som inlärning, uppmärksamhet, impulskontroll/aktivitetskontroll, socialt samspel och flexibilitet. Självklart har sådana förmågor med hjärnans utveckling att göra, precis som utvecklingen av motoriska eller musikaliska förmågor, och skillnaderna barn emellan har kunnat visas bero på <b>ärftliga faktorer </b>i betydande utsträckning. Som vi kommer att se är detta dock inte hela bilden: inga psykiatriska tillstånd kan diagnosticeras baserat på kognitiva, neurofysiologiska eller genetiska test, människan har betydande utvecklingspotential och anpassningsförmåga, och utvecklar olika strategier att hantera sina svårigheter och problem - om hon inte istället förvärrar dem.<br />
<h4>
Utvecklingsmässig normalvariation</h4>
Små grupper barn, som mest omfattande några procent av alla barn, har så allvarliga problem med sina mognande förmågor att man talar om "<b>utvecklingsstörning</b>" (generell inlärningsstörning). Det finns då uttalade inlärningsproblem och dessutom problem med andra förmågor, som kan vara så uttalade att barnet har flera diagnoser. Gränsen sätts vid en intelligenskvot på 70, vilket definitionsmässigt motsvarar två standarddeviationer under genomsnittet eller 2-3% av alla barn. Detta är naturligtvis en statistiskt avgränsad grupp, inte en naturlig kategori. Ändå finns medicinska förklaringar, som kromosomrubbningar eller tecken på sjukdom i hjärnan, som epilepsi, hos majoriteten av dessa barn.<br />
<br />
Det stora flertalet av alla barn, däremot, är "normalbegåvade" (IQ mellan 70 och 130), och ovanför den gränsen finns ännu en liten grupp som betraktas som "överbegåvade" (det är inte uppenbart varför man måste skilja på dessa två grupper om det inte finns betydande ojämnheter i begåvningsprofilen, vilket är vanligare vid extrema IQ i båda riktningarna. Gruppen med sjukdomsorsaker som ger upphov till utvecklingsstörning gör sannolikt att extremt låg IQ är något vanligare än extremt hög och att <b>normalfördelningskurvan </b>(som annars motsvarar variationen i de flesta mänskliga egenskaper) får en liten "puckel" i sin nedre del. Det är också viktigt att se gruppen svagfungerande inom normalområdet - erfarenhetsmässigt finns en mycket större grupp barn än de med utvecklingsstörning, kanske ytterligare 10-20% (IQ mellan 70 och 80-85), som får kämpa hårdare än sina jämnåriga för att likväl lyckas mindre väl, och som är sårbara för att utveckla psykisk ohälsa beroende på de påfrestningar de utsätts för och vilka kompensatoriska förmågor de utvecklat genom sin uppfostran, utbildning och miljö.<br />
<b><br /></b>Trots att <b>människohjärnan</b> och de <b>kognitiva, beteendemässiga och emotionella förmågorna</b> är det mest komplexa vi stött på i universum, utvecklas ändå nästan alla barn i stort sett "normalt" så länge de får ett minimum av "good enough" föräldraskap/familjeliv, relationer till jämnåriga och samhällsliv. Olika kognitiva och motoriska förmågor utvecklas någorlunda samtidigt under uppväxten med en variation från månader (för de grundläggande förmågorna) till ett eller ett par år (för de sist erövrade mognadsaspekterna) uppåt eller nedåt. Kanske vore det rent av en väg framåt för forskningen att studera vad som får så många barn att utvecklas nästan i samma takt och klara de uppgifter som förväntas av dem snarare än att fokusera de barn som får problem på något område?<br />
<h4>
Utvecklingsrelaterade diagnoser</h4>
Problembeskrivningar som Uppmärksamhetsstörning med Hyperaktivitet (<b>ADHD </b>eller hyperkinetisk störning) och <b>Autismspektrumstörningar </b>(i frånvaro av samtidig utvecklingsstörning) har stått i centrum för barnneuropsykiatrin (medan <b>utvecklingsstörningarna/inlärningsstörningarna</b>, <b>motoriska koordinationssvårigheter</b> och <b>tics/tvång</b> - och de psykiska problem som följer dem - delats med barnneurologin och habiliteringsmedicin). Inom barnpsykiatrin har sedan de beteendemässiga komplikationerna (som <b>Anorexia Nervosa</b> och andra ätstörningar<b>, självskadebeteenden, trotssyndrom (ODD) </b>och<b> uppförandestörning (CD)</b>) karakteriserat stora patientgrupper. Ju längre fram i tonåren man kommit, slutligen, ju större har likheten med vuxenpsykiatrin blivit, med specifika grupper av ätstörningar, affektiva störningar och tics/tvång (medan tonårsdebuterande beteendestörningar och missbruk i regel hanterats inom socialtjänsten).<br />
<br />
Alla dessa problemtyper finns på alla <b>begåvningsnivåer</b> (även om olika exklusionskriterier ibland förhindrat samtidiga diagnoser vid t ex utvecklingsstörning eller specifika medicinska tillstånd). Tidigare har man talat om "högfungerande" autism (autism vid normal begåvning, vilket missade att många av dessa barn hade uttalade funktionsnedsättningar i skolan och/eller ett stort eget lidande), Aspergers syndrom (barn som hade normal eller hög begåvning och särskilda intressen de "fastnade i" och lärde sig mycket fakta om), eller "klassisk autism" (i nästan alla fall förenad med utvecklingsstörning eller extremt ojämn begåvning). På ett liknande sätt kom termen ADHD att inkludera en större grupp barn med heterogena symtom i förhållande till de tidigare diagnoserna hyperkinesi (ren överaktivitet med uppmärksamhetsproblem) och DAMP (tidigare ungefär MBD, barn med överaktivitet som också uppvisade tecken på avvikande neurologiska funktioner som motorisk dyskoordination eller perceptionsstörningar). Länge sågs antisocialitet som nära förknippat med begåvningsproblem men modern forskning har modifierat denna bild och visat att det inte handlar om mer än en som mest en halv standardavvikelses skillnad på gruppnivå.<br />
<br />
Den <b>genetiska effekten (ärftligheten, heritabiliteten, h2)</b> bakom ADHD, autismspektrumstörningar och flera andra diagnoser har kartlagts i tvillingstudier (och andra typer av familjestudier) och är betydande, med ärftliga effekter både bakom varje specifik typ av problem och bakom diagnoserna, eller tom ospecifikt bakom hela spektrumet av ADHD <i>och</i> autism. Möjligheten att vissa genetiska varianter ökar risken för alla typer av psykiska problem och förklarar en del av deras varians ("p-faktor") verkar få stöd i de senaste årens forskning. Sökandet efter specifika <b>molekylärgenetiska</b> mekanismer har dock visat att ärftligheten, vid sidan av avgränsade syndrom som CATCH-22 eller Fragil X-kromosom, bärs av kombinationer av många olika (hundratals) ospecifika varianter (och vissa skador, mutationer) som också finns i normalbefolkningen - och därför <b>inte kan omsättas i kliniska metoder för diagnostik eller behandling</b>, trots högt ställda förhoppningar.<br />
<br />
Inte heller <b>kognitiva test</b> eller <b>neurobiologiska undersökningar</b> har kunnat predicera diagnoser trots decennier av sökande efter "biomarkörer" eller särskilda kognitiva eller neurofysiologiska test som skulle kunna ersätta långa kliniska utredningar som kräver stora arbetsinsatser av högt utbildade psykologer och läkare.<br />
<br />
För att då göra diagnoserna så säkra som möjligt (viktigt både i sjukvården och i forskningen, så att man inte missar lovande kandidater till markörer därför att diagnoserna man jämfört dem med varit osäkra) har olika <b>kliniska intervjuer </b>och bedömningsschemata validerats mot kliniska "gold standards" (i regel expertbedömningar på specialiserade kliniker) eller "LEAD-standards" (Longitudinal, Expert, All-Data diagnoses). Problemet är att <b>diagnoserna själva inte verkar motsvara naturliga kategorier </b>avskilda genom zones of rarity, eller med specifika, icke-överlappande kliniska presentationer, familjemönster eller långtidsprognos (Robins & Guze-kriterierna för valida psykiatriska diagnoser, 1970). För många kliniska psykologer och läkare har detta kommit som något av en överraskning eftersom man tyckt sig se typiska, avgränsade syndrom, vart och ett med en specifik diagnos, i kliniken. Dock måste man se att diagnoserna byggt på komplexa bilder av problem som uttrycks i barns och människors vardag och psykiska liv, som rapporterats till klinikern av föräldrar, andra informanter eller personerna själva. Både rapportörerna och klinikerna försöker tänka i typer och kategorier, som vi människor alltid gör när vi försöker förklara och förutse det mycket komplicerade. Forskning (klinisk, neurobiologisk, kognitiv eller genetisk) har i varje fall aldrig funnit belägg för att de specifika typer som beskrivits från klinikerna skulle motsvara naturliga kategorier i de befolkningsbaserade undersökningar som nu blivit vanliga i många länder över jorden.<br />
<br />
När forskningen då inte kunnat identifiera särskilda grupper av barn som motsvarar dessa diagnoser utan tvärtom visat att de uttrycker<b> extremvarianter</b> av väsentligen normalfördelade egenskaper, på basen av företrädesvis kombinationer av normalt förekommande genvarianter, och eftersom personer med dessa diagnoser är lika <b>unika och särpräglade </b>som alla andra personer, kan tiden vara mogen att återvända till den ursprungliga beskrivningen av ADHD, autismspektrumstörningar och andra utvecklingsrelaterade problembilder som antingen avgränsade beteendestörningar eller, när problemen formar hela varandet för en uppväxande person, som en <b>personlighetsproblematik. </b><br />
<br />
<h4>
Överaktivitet med uppmärksamhetsproblem och exekutiv funktionsnedsättning</h4>
<b>ADHD</b> beskrev först av Sir George Frederick Still 1902 i ett föredrag (som senare publicerades i Lancet samma år) om 43 barn som han menade i grunden led av brist på "sustained attention", vilket i sin tur satte ner deras förmåga till "moral control of behavior", med vilket han menade “the control of action in conformity with the idea of the good of all”. Tillståndet har sedan i en medicinsk tradition kallats hyperkinetiskt syndrom, minimal brain dysfunction (MBD) eller, främst i Skandinavien, DAMP (Deficits in Attention, Motor Control and Perception), medan det i en mer personcentrerad tradition kallats extroversion, impulsivitet, disinhibition eller, beroende på yttringarna, ingått som en central problembild i antisocial eller borderline personlighetsstörning. Det har alltså beskrivits som en avgränsad neurokognitiv funktionsnedsättning, ett särdrag eller en hel personlighetstyp utvecklad på basen av uppmärksamhetsstörningen och impulsiviteten, men med olika uttryckssätt.<br />
<br />
Symtom eller beteendeavvikelser (som inte alltid syns i undersökningsrummet utan oftare rapporteras från vardagslivets olika situationer (i skolan, med familjen och kamrater), eller i form av ett psykosocialt eller inre lidande, uttrycker nedsatt uppmärksamhetskontroll, impulsivitet, affektinstabilitet, extrem oräddhet (så att man utsätter sig för fara), perceptionsstörningar (så att man är okänslig för ex smärta samtidigt som man kan vara överkänslig för ex beröring eller dofter), extrem rastlöshet och behov av ständig omväxling "bara för sakens skull". Runt hälften av alla barn med denna problematik utvecklar <b>Trotssyndrom </b>(ODD, Oppositional Defiant Disorder), som innebär ständigt ifrågasättande av auktoriteter och normer, tänjande på gränser, raseriutbrott vid små motgångar, "uppkäftighet" och vilja att göra allting tvärtom, att vara "motvalls". Detta mönster brukar börja utvecklas hos barn med grundläggande ADHD någonstans i 4-7 årsåldern (så att "tre-årstrotset" aldrig går över), och är ett tillstånd med betydande risker på lång sikt. I sig kan det brytas genom gränssättande, normer och en ständig kamp som familjen behöver extra resurser för att klara av. Om det däremot utvecklas till <b>Uppförandestörning</b> (CD, conduct disorder) före puberteten, med beteenden som vi skulle kalla kriminella hos vuxna, som misshandel, eldsanläggelse, inbrott och djurplågeri, har man ett barnpsykiatriskt <b>akuttillstånd</b> med en dramatiskt dålig prognos på lång sikt som man absolut inte kan luta sig tillbaka och vänta på att det skall gå över, utan tvärtom måste behandla med alla tillgängliga medel. Lekmän, familjen och professionella behöver engageras. Lagbrott får aldrig tolereras med hänvisning till att "NN är ju bara ett barn". Dels är det i regel andra barn som råkar illa ut, dels handlar det om att rädda barnet med det utagerande beteendet från ett vuxenliv ödelagt av kriminalitet, drogmissbruk, psykisk och kroppslig ohälsa och drastiskt ökad risk för olyckshändelser och förtida död. För att undvika detta är utvecklingen av självkontroll och samarbete med andra helt nödvändigt.<br />
<br />
När tillstånd som trotssyndrom och uppförandestörning<i> inte </i>har sina rötter i ADHD börjar de istället ofta under <b>pubertetsåren</b>, i regel i grupper av ungdomar, och har överlag en betydligt bättre prognos, och andra behandlingsformer kan vara lämpliga (som miljöbyte). Även om man naturligtvis inte kan nonchalera dem krävs inte samma psykiatriska kompetens utan behandlingen bygger oftare på sociala insatser. <div><br /></div><div>För barn med ADHD som inte utvecklar ODD eller CD <b>går det oftast bra på lång sikt</b>, särskilt om personlighetsutvecklingen och karaktärsutvecklingen i stort följt jämnårigas. ADHD-problematiken kan kvarstå, men personen har i regel hittat strategier att hantera den och leva ett gott liv med sin höga energi och de andra resurser som också kan vara förknippade med denna personlighetstyp.<br />
<br />
<h4>
Autismspektrum</h4>
Autism kännetecknas av nedsatt förmåga till ömsesidigt socialt samspel, kommunikation och flexibilitet (en triad som uppkallats efter den brittiska psykiatrikern Lorna Wing (1928-2014) och kallas <b>Wing's triad</b>). Tillståndet beskrevs ursprungligen som en personlighetsvariant med starka konstitutionella inslag av den ryska barnpsykiatrikern Grunya Sukhareva (1891-1981) 1925 (på tyska 1926), vars arbete sedan togs upp av den tysk-brittiska barnpsykiatrikern Sula Wolff (1924-2009), som översatte Sukharevas originalartikel till engelska och gav ut boken "The Loners". Länge kom dock två andra beskrivningar av autism att dominera den vetenskapliga litteraturen, båda skrivna av män som formats i den tyska kultursfären under 1920 och 1930-talen. De kom först ut under Andra Världskriget, från olika sidor av västfronten (den österrikiske barnpsykiatrikern Hans Asperger (1906-1980) i Wien 1944 och året innan av den tysk-amerikanske barnpsykiatrikern Leo Kanner (1894-1980) som flytt undan nazisterna och byggt upp en framgångsrik verksamhet för barnpsykiatri med de tyska klinikerna som förebild vid Johns Hopkinssjukhuset i Baltimore). Länge sågs tillståndet som ovanligt, hos några enstaka eller upp till fem barn per tio tusen, men denna bild kom att ändras efter Wing's lansering av Asperger's syndrom som ett separat tillstånd och den därmed följande acceptansen av ett autismspektrum av tillstånd med olika svårighetsgrader.<br />
<div>
<br /></div>
Ursprungligen såg man <b>autism</b> eller <b>autistiska drag</b> som uttryck för att personen hade anlag (främst genetiska) för <b>schizofreni,</b> men inte i så hög grad att denna sjukdom bröt ut. Istället hade personen ett socialt undvikande och/eller en kommunikativ avskärmning som vi idag hänför till avvikande sociokommunikativa förmågor. Sukhareva var först med att kalla dessa drag "autistiska", en term hon lånat av den schweiziske psykiatern Eugene Bleuler som (endast femton år tidigare) använt den för att beskriva den sociala avskärmning som är ett kärnsymtom vid schizofreni. Sedan dess har sambandet mellan autism och schizofreni ömsom tilldragit sig stort intresse, ömsom avfärdats helt. Autism räknas dock som ett av de "negativa" symtomen vid schizofreni. Dessutom kan man se att problemen skattas med likartade kliniska och anamnestiska kriterier (om man jämför frågeformulär och kliniska intervjuer för autism resp schizofrenirelaterade <b>negativa</b> symtom ser man att frågorna överlappar i hög grad bortsett från att man vid autism eftersträvar en tidig debut medan man vid schizofrenidiagnostik efterfrågar symtom som debuterat vid en viss tidpunkt efter att dessförinnan inte ha förelegat).<br />
<br />
En hypotes skulle vara att vissa personer har sårbarheter som kan utvecklas till särdrag utan större betydelse för den globala psykiska funktionen, till personlighetsstörning, eller, i värsta fall, till produktiva (så kallade "<b>positiva</b>") psykossymtom, alltså förlust av verklighetskontakten (i sinnesintryck eller tankeinnehåll) och störda tankeprocesser, alltefter stress och pålagrade problem. Svårare former av autismspektrumtillstånd (i dagens bemärkelse) under uppväxten skulle då motsvara vad som kallats "negativa" schizofrena symtom i vuxenåldern. Sådana symtom kan, men behöver inte, leda till genombrott av produktiv <b>psykos</b> (risken antas minska om personen befrias från svår social stress, som mobbning eller inkallelse till militärtjänstgöring, eller undgår pålagrade neurologiska sjukdomar, den sk "stress-sårbarhetsmodellen"). Ett stöd för denna hypotes är att den ökning av autismspektrumdiagnoser vi sett under de senaste decennierna (när världen blivit mer "autism-friendly") har åtföljts av en motsvarande nedgång i antalet insjuknanden i schizofreni.<br />
<br />
Sedan Lorna Wing 1981 introducerade termen <b>Aspergers syndrom</b> för att beskriva högfungerande personer med autistiska drag och särskilda avvikelser i språk, röst och intressen (sk specialintressen) på ett mer medicinskt, mindre psykologiserande sätt har det neuropsykiatriska/kognitiva sättet att beskriva problembilden kommit att dominera över det personcentrerade. I tid sammanföll detta nya intresse för autismspektrumet med den hypermoderna erans intresse för hjärnan och kognition. Wing uppkallade "syndromet" (det är oklart varför hon föredrog ordet "syndrom" framför det vanligare "störning") efter Hans Asperger, som beskrev en sådan grupp av barn på tyska 1938 och 1944, utan att citera Sukhareva (trots att hennes ursprungliga artikel publicerats på tyska redan 1926 och fanns tillgänglig för honom - länderna låg dock i krig, hade inget utbyte efter 1941 och Sukhareva var judinna). Asperger noterade att tillståndet föreföll vara mycket vanligare hos pojkar än hos flickor. Han använde för övrigt också termen personlighetsstörning ("Psychopathie" på tyska, vilket inte har de konnotationer till antisocialitet termen har på engelska, utan betyder "personlighetsstörning" rätt och slätt).<br />
<br />
Diagnosen Aspergers syndrom fick den effekt Wing avsett, att autism "normaliserades" och blev känt även bland barn med normal grundbegåvning. Wing lär dock själv ha talat om dess introduktion som att "öppna Pandoras ask", bland annat utifrån risken för överdiagnostik. Idag får över en procent av alla barn diagnoser inom autismspektrum i länder med systematiska utvecklingsbedömningar av barn, och vetenskapliga studier av representativa stickprov ur befolkningen har funnit över 2 procent, alltså en hundrafaldig ökning jämfört med situationen fram till 1980. Min uppfattning är att eftersom autismspektrum avspeglar ett dimensionellt problem i befolkningen kan man inte säkert säga var "cut-offen" går, tvärtom vet vi nu att det inte finns en särskild grupp som har "verklig autism" eftersom man aldrig sett någon sådan i genetiska eller epidemiologiska studier. Därför blir diskussionen om över- eller underdiagnostik egentligen beroende av klinikerns erfarenhet av hur många barn som behöver hjälp och för vilka nyttan med en diagnos överstiger riskerna. Normalfördelade problem kan mycket väl omfatta ett par procent av alla barn, det är egentligen det förväntade, medan hjärnskador, kromosomala skador eller annan patologi skulle stämma med de ovanliga tillstånd som diagnosticerades tidigare - och som då sannolikt representerade barn med autism <i>och</i> något annat medicinskt tillstånd i hjärnan, inte alla barn med autism-relaterade problem.<br />
<br />
Det är viktigt att beakta vilka effekter det fått på uppväxande människor att deras problem i beteende och upplevelser ensidigt tillskrivits deras hjärna - att man lärt människor att se sin hjärna som ett objekt, skild från vars och ens personlighet, subjektivitet och agentskap. Populariseringen av autism har sammanfallit med dekadforskningen om hjärnan och genetiken under den period som den franske filosofen Gilles Lipovetsky kallat Hypermoderniteten, när (en övertro på) neurovetenskaperna ersatt den postmoderna kunskapskritiken. En diagnos har kunnat fungera som en ständig ursäkt, ett "gå ut ur fängelset-kort", men också som en sårande stämpel som hjälplös och hjärnskadad. Mitt intryck är att diagnoserna oftare varit välkomna hos föräldrarna än av barn och ungdomar, särskilt i ungdomsåren. Under senare år har Asperger-eponymen fasats ut och ersatts av den bredare och mer neutrala termen autismspektrumstörning, även i den inflytelserika amerikanska diagnosmanualen DSM-5. I skrivande stund är det oklart vilken betydelse debatten om Hans Aspergers karriär under åren Österrike var en del av Nazi-Tyskland (1939-45) och hans relation till idéerna om "Völkischkeit" och "Gemüt" haft för detta beslut (mer om detta i nästa inlägg).</div><div><br />
<h4>
</h4>
<h3>
Neuroutvecklingsrelaterade problem i vuxenlivet</h3>
<div>
För många personer går barndomsdebuterande problem helt enkelt över, för andra byter de skepnad till alkohol, depression eller personlighetsstörning. För åter andra kvarstår de relativt stabila eller skiftar in i varandra, så att det som en gång var ADHD framstår som en mild autismspektrumstörning i vuxenlivet. Utvecklingsmöjligheterna är störst vid normal eller hög grundbegåvning - då det också finns en betydande rörlighet vad gäller inlärningsförmågor så att tidigare psykologbedömningar av begåvningsprofil eller nivå inte längre behöver vara aktuella utan kan se annorlunda ut. De olika prognoserna och utvecklingsvägarna till vuxenlivsproblem eller god anpassning är för komplexa för att beskrivas här och finns beskrivna i olika vetenskapliga studier, även om riktiga <b>långtidsuppföljningar</b> fortfarande är en bråkdel så vanliga som tvärsnittsundersökningar vid någon viss ålder. I normalfallet mognar personligheten mellan puberten och någonstans mitt i tjugoårsåldern - vi har alltså en relativt sen mognad jämfört med de krav som samhället ställer med straffmyndighet vid 15 och myndighet vid 18 - dessa åldrar måste naturligtvis bestämmas utifrån fler faktorer än hjärnans och personlighetens mognad. Den vetenskapliga litteraturen skulle dock stödja att man börjar sätta in särskilda åtgärder före 15 års ålder mot barn som begår brott på ett mer systematiskt sätt än idag, fortsätter med det under tonåren och de unga vuxenåren på ett åldersanpassat sätt och höjer den slutliga myndighetsåldern då man också kan bli fullt straffmyndig - jag tänker att även frihetsberövande åtgärder som elektronisk och annan övervakning och polisnärvaro skulle kunna användas långt före 15 års ålder tillsammans med evidensbaserade behandlingsprogram, och följas upp med tilltagande allvarliga åtgärder vid permitterande antisocialitet i tonåren, medan möjligheten att ådömas stora skadestånd och långa fängelsestraff snarast skulle behöva komma vid högre åldrar än idag. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
För många personer som haft utvecklingsrelaterade problem under barndomen kommer mognaden senare. Det är en gammal psykiatrisk iakttagelse att personlighetsstörningar "brinner ut" vid 35-40 års ålder, liksom kriminella karriärer. Detta stämmer väl med tanken på karaktärsutveckling, där utvecklingen av agentskap/Self-directedness och gemenskap/Cooperativeness fortsätter genom vuxenåldern in i medelåldern, och där sedan Self-transcendence (att relatera till meningsgivande strukturer utanför sig själv och sin närmaste sociala omgivning) tar över en större betydelse för mental hälsa efter 50-årsåldern. Vid kvarstående barndomsutvecklingsrelaterade problem i vuxenåldern är det mycket viktigt att utreda och kartlägga dem för att försöka avhjälpa dem ett efter ett. Det är också viktigt att inte missa samtidiga komplicerande vuxenpsykiatriska problem, t ex missbruk, som tillkommit och försvårat de tidigare kognitiva problemen. Vuxenpsykiatriska utredningar skall alltid innehålla frågan "<b>när började problemen?</b>" och man måste vara medveten om betydelsen av de olika svaren: "de har alltid funnits där", "i tonåren" eller "när jag var ungefär XX år gammal". Men det är lika viktigt att inte glömma personlighetsutvecklingen vid sk "ADHD-utredningar" eller "NPF-utredningar". Lika lite som det finns en neuropsykiatri utan personligheter, finns det personligheter som inte i någon mån avspeglar skillnader i neuroutvecklingsmässiga förmågor. </div>
<br />
<h3>
Dysfunktion och/eller lidande </h3>
<br />
Psykiatrin kräver en viss svårighetsgrad av<b> dysfunktion </b>och/eller <b>lidande </b>för att ställa en diagnos. Dysfunktionen skall vara av viss svårighetsgrad och i regel gälla minst två viktiga områden i livet: familjeliv, kamrater, skolgång. I ett screeningintrument för alla typer av barnpsykiatriska problem som vi skapade för den svenska barnpsykiatriska tvillingstudien CATSS (som nu har vuxit till världens största forskningsprojekt av denna typ) började vi fråga efter varje "modul" av frågor om symtom/egenheter om de lett till dysfunktion eller lidande. Genom att addera dessa frågor skapade vi en uppskattning av ett barns sammanlagda dysfunktion och/lidande på grund av psykisk ohälsa. Vi har validerat uppskattningen i förhållande till diagnoser och funnit att de två enkla frågorna identifierade kliniska diagnoser hyggligt träffsäkert, om inte excellent (vilket är omöjligt att uppnå med bara två frågor).<br />
<br />
I en artikel av Danilo Garcia och medarbetare har vi lagt alla barn på rad i percentiler av sammanlagd, total dysfunktion och lidande. Längst till höger ligger alltså de barn som skattas som den mest dysfunktionella och lidande procenten ("100:de percentilen") av sina föräldrar, till vänster om den nästa procent i allvarlighetsgrad ("99:onde percentilen"), osv. De heldragna linjerna plottar de två karaktärsdimensionerna Self-directedness och Cooperativeness hos barn med fyra olika typer av barnneuropsykiatriska problem (Autismspektrumstörningar (ASD), ADHD, Motorisk klumpighet (DCD) och Inlärningsstörningar (LD). De streckade linjerna visar dysfunktion och lidande specifikt relaterade till dessa problemtyper.<br />
<br />
Om vi sedan tittar längs linjerna från normalitet figurens vänstra del bort åt problemområdet till höger kan vi se att redan vid 70:de percentilen av dysfunktion och lidande (alltså för 30% av alla barn) börjar det hända något lite med karaktärsmognaden hos barn som också har en diagnos (under denna nivå verkar det inte spela någon roll om man scorar positivt för en diagnos, man har ändå både normal karaktärsmognad och funktion/lidande. Vid 85:e percentilen (15 % av alla barn) börjar det hända ordentliga saker med karaktärsmognaden (ungefär motsvarande en standarddeviation under genomsnittet), och vid 98:e percentilen (3 procent av barnen eller mer än två standarddeviationer under genomsnittet i generell dysfunktion och lidande) börjar även karaktärsmognaden rasa ordentligt ner mot två standardavvikelser under genomsnittet (t-scores under 30 eller tom lägre), medan dysfunktion och lidande specifikt för de två områdena stiger dramatiskt. Även om detta är en första, preliminär studie av hur man kan ordna individer efter hur mycket psykisk ohälsa de upplevs ha (i termer av dysfunktion och lidande) och vilken roll karaktärsmognaden spelar för detta, skulle figuren stämma väl med hypotesen att det finns en generell psykisk sårbarhet hos en ganska stor grupp individer, även in i första standardavvikelsen under genomsnittet, medan man sedan ser en tydlig ohälsogrupp runt -1 standarddeviation (15%) och en grupp med mycket allvarliga tecken på psykiska ohälsa motsvarande -2 standarddeviationer. Den visar också att sjunkande karaktärsmognad speglas av ökat dysfunktion och lidande och att man därför kan tro att karaktären är en "window of opportunity" för psykoedukativa, terapeutiska och andra interventioner i dessa grupper. Jag skulle gärna se fler epidemiologiska studier modellera psykisk ohälsa resp sårbarhet i termer av karaktärsmognad i den grupper som ligger under en eller två standardavvikelser i dessa mått. <br />
<br />
<h1 class="content-title" style="font-family: arial, helvetica, clean, sans-serif; font-size: 1.25em; line-height: 1.35em; margin: 1em 0px 0.5em;">
Figure 2 ur <a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23710139" target="_blank">Garcia et al., 2013</a><a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3655653/bin/TSWJ2013-416981.002.jpg" style="clear: left; display: inline; font-family: "times new roman", stixgeneral, serif; font-size: 15.999099731445312px; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img alt="An external file that holds a picture, illustration, etc.
Object name is TSWJ2013-416981.002.jpg" border="0" class="fig-image" src="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3655653/bin/TSWJ2013-416981.002.jpg" style="border: 0px; max-width: 100%;" title="An external file that holds a picture, illustration, etc.
Object name is TSWJ2013-416981.002.jpg" /></a></h1>
<br />
Hos personer som har drag av de diagnosticerade tillstånden men inte fyller kriterierna fullt ut talar man om "<b>subthreshold conditions</b>", "<b>broader phenotypes</b>" eller "<b>skuggsyndrom</b>". Särskilt autism-liknande tillstånd har utforskats på detta sätt, och på vardagsspråk verkar uttrycket att ha "en släng av ADHD" vara accepterat, och betyder "skuggsyndrom" utan att vederbörande någonsin har haft så svåra problem att de föranlett vårdkontakter, eller rent av efter att ha haft så svåra problem under en period, nu fungerar så bra att det inte längre är en diagnos även om vissa särdrag finns kvar.<br />
<br />
Det är belagt att dessa "skuggor" av neuroutvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar är <b>vanligare</b> än tillstånden i sig (som förväntat om diagnoserna uttrycker en extrem i en normalfördelad sårbarhet medan "skuggorna" den lägre normalvariationen) och att diagnosticerade tillstånd och normalvarianter hänför sig till <b>samma bakomliggande genetiska effekter.</b> Förutom kombinationer av genetiska normalvarianter (polymorfismer) kan mutationer, ovanliga genetiska eller kromosomala förändringar, hjärnskador eller hjärndysfunktion (uppvisat ex vis i form av epilepsi eller avvikande reflexer, motorik och perception, eller avvikelser på hjärnavbildande undersökningar eller i neurokemiska markörer i ryggmärgsvätskan eller blodet) ge upphov till neuroutvecklingsrelaterade störningar eller relaterade funktionsnedsättningar. Förutom genetiska faktorer finns miljömässiga faktorer som är mindre väl kända och till detta den adderade risken av sviktande karaktärsutveckling. Att förstärka Self-directedness och Cooperativeness skulle mot bakgrund av dessa data kunna ses som ett delmål i behandlingen för att förebygga dysfunktion och lidande, men kräver förstås större studier som utforskar både om delmålet är åtkomligt och skulle få avsedd effekt på utfallet samt vilka interventioner som starkast påverkar agentskap och gemenskap. <br />
<br />
<h3>
</h3>
</div>Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-37393135215283369112020-12-15T17:51:00.011+01:002020-12-15T18:01:49.947+01:00Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (4): Cloninger's biopsykosociala modell, temperament och karaktär<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<h3>
</h3>
<span style="font-weight: normal;"><b>Målsättningen</b></span><span style="font-weight: normal;"> med detta inlägg är att ge en populärvetenskaplig beskrivning av Cloninger's personlighetsmodell, med fokus på dess betydelse för behandling av psykisk ohälsa brett. Den är inte en vetenskaplig översikt med referenser osv. Sådana finns bla på Wikipedia (under Robert Cloninger, Temperament and Character Inventory och Seven-factor personality model), på Dr Cloninger's <a href="https://tcipersonality.com/" target="_blank">hemsida</a> och i en lång rad vetenskapliga artiklar, böcker och populärvetenskapliga framställningar. Särskilt har jag intresserat mig för hur karaktärsmognaden kan försvåras av neuroutvecklingsrelaterade störningar och hur den samtidigt kan vara en möjlighet att hjälpa personer som haft sådana svårigheter sedan barndomen att hitta en väg in i vuxenlivet och till psykisk hälsa. </span><br />
<span style="font-weight: normal;"><br /></span>
<span style="font-weight: normal;"><b>Sammanfattningsvis</b></span><span style="font-weight: normal;"> består modellen av temperament (perceptuella reaktionsmönster) och karaktär (konceptuell mognad). Temperamentet varierar i fyra dimensioner: Harm Avoidance, Novelty Seeking, Reward Dependence och Persistence, medan Karaktären varierar i tre: Self-directedness, Cooperativeness och Self-Transcendence. </span><br />
<span style="font-weight: normal;"><br /></span>
<span style="font-weight: normal;"><b>Temperamentet</b></span><span style="font-weight: normal;"> var tänkt som en delvis medfödd konstitution, medan </span><span style="font-weight: normal;"><b>Karaktären</b></span><span style="font-weight: normal;"> avgör hur personen anpassats till vuxenlivets krav. Empirisk forskning har visat att det finns konstitutionella effekter på båda aspekterna av personligheten, men att karaktären utvecklas genom hela livet medan temperamentet är relativt kontant. Karaktärsmognaden är starkt relaterad till psykisk hälsa, och bristande karaktärsmognad ses vid alla olika typer av psykisk ohälsa.</span><br />
<span style="font-weight: normal;"><br /></span>
<span style="font-weight: normal;">Karaktären</span><span style="font-weight: normal;"> kan därför vara ett viktigt "</span><span style="font-weight: normal;"><b>window of opportunity</b></span><span style="font-weight: normal;">" för psykoterapeutisk och edukativ behandling, oavsett mer basala mentala och personlighetsmässiga problem och särdrag. </span><br />
<div>
<br /></div>
<h3>
<span style="font-weight: normal;"><br /></span></h3>
<h3>
<span style="font-weight: normal;">
Temperament som konstitution</span></h3>
Den amerikanske psykiatern Robert Cloninger lanserade i slutet av 1980-talet en ”biopsykosocial teori” där biologiska faktorer samspelar med sociala och psykologiska. Teorins första del gäller <b>temperament</b> som Cloninger menar är delvis medfödda och nedärvda <b>reaktionsmönster på vad vi upplever</b>. Utifrån tre grundläggande temperamentsdimensioner, ”<b>harm avoidance</b>” (hur man uppskattar risker, tänker på negativa konsekvenser, upplever rädsla och trötthet eller resursbrist), ”<b>novelty seeking</b>” (hur stort behov av förändring och omväxling man har och hur extravagant och impulsiv man är) och ”<b>reward dependence</b>” (hur beroende man är av social feedback från andra) definierades tolv temperamentskonstellationer som kan vara både normalvariationer eller störningar beroende på hur personen fungerar psykosocialt i övrigt. Till exempel kan en person som är orädd (låg Harm Avoidance), nyhetssökande (hög Novelty Seeking) och socialt oberoende (låg Rewrad Dependence) bli en äventyrare (ha ett ”äventyrligt” temperament) eller en brottsling (med ett ”anti-socialt” temperament). <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
Just tre eller fyra grunddrag som varierar oberoende av varandra (eller lika många grundtyper som vi liknar i varierande grad) har vi redan mött som ett genomgående drag i forskningen kring personlighet, ibland bakom andra, mer finmaskiga, indelningar, men som faller tillbaka på Antikens teorier om de fyra <b>kroppsvätskorna</b>, grön galla (cholos, ilska), svart galla (melancholos, sorg), blod (sanguinis, livlighet, kärlek) och segt slem (phlegma, tröghet, envishet). Den svenske Lundapsykiatrikern <b>Henrik Sjöbring</b> utvecklade en alternativ personlighetsteori utifrån begreppen <b>soliditet</b> (fasthet, tröghet), <b>stabilitet </b>(humörjämvikt), <b>validitet</b> (psykisk energi) och <b>kapacitet </b>(intelligens). Alla människor kan betecknas som höga, låga eller normala i dessa konstitutionella drag. Cloninger inspirerades tidigt av Sjöbrings idéer under en studietid i Umeå hos barnpsykiatern Michael Bohman (de gjorde tillsammans banbrytande studier av personlighet och alkoholism hos adopterade barn, och Bohman som hade en bred, brokig läkargärning bakom sig, var intresserad av Sjöbring). Cloningers teori är lättare att ta till sig och lättare att förena med vad vi lärt oss om hjärnans monoamin-system (serotonin, dopamin, noradrenalin) sedan Sjöbrings tid. Cloningers modell bygger på fyra stora dimensioner som kan kopplas till humoralpatologin och moderna hypoteser om de monoaminerga neurotransmittorerna, som var särskilt i ropet i psykiatrin under slutet av 1900-talet efter att man kopplat bland annat en förhöjd självmordsrisk till låga nivåer av serotoninets nedbrytningsprodukt 5-HIAA i ryggmärgsvätskan (Åsberg et al 1976). Låt oss nu betrakta dessa fyra ”stora” personlighetsdimensioner som de kan te sig i vardagslivet.<br />
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<h4>
Fyra grundtemperament</h4>
<br />
Först ut bland grundtemperamenten är i vilken grad vi är <b>räddhågsna</b>. Vissa personer är uttalat rädda för allt som är osäkert eller farligt, eller åtminstone betydligt mer rädda än de flesta andra människor. Sådana personer ser lätt faror eller hot i det som är okänt eller som skiljer sig från det invanda, och förefaller vara mer inriktade på att skydda sig från okända - eller bara möjliga - faror än att söka stimulans eller glädje. De är dessutom ofta osäkra, oroliga, pessimistiska, och blir lätt uttröttade eller utmattade. Deras motsatser är de frimodiga som tycks möta riskabla situationer med att utgå från att ”det fixar sig” i slutändan. Där andra ser en hotande fara tror de direkt att situationen skall ordna upp sig. En sådan grundhållning kan manifesteras mer eller mindre tydligt på olika områden, som äventyrliga sporter, ekonomiska risktaganden, spel eller i förhållanden till andra personer. Mellan två sådana ytterligheter finns naturligtvis de allra flesta av oss, som inte är vare sig särskilt räddhågsna eller våghalsiga, utan lite lagom däremellan, ofta lite mer åt det ena eller andra hållet och lite olika från en situation till en annan, men långt från extrempersonligheterna. I gruppsammanhang kan det vara fördelaktigt att det finns någon som är djärv och bekymmerslös, någon annan som är försiktig och ser tänkbara problem i framtiden, medan de flesta är normala i ett avseende som detta. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
Nästa område där vi skiljer oss åt är vårt behov av <b>omväxling och förnyelse</b>. Vissa av oss är, åtminstone för det mesta, nöjda med att stanna hemma, vara kvar på samma ställe, träffa samma människor, göra ungefär samma saker och ”ta det lugnt”, medan andra har ett stort behov av omväxling, se nya platser, träffa nya människor, uppleva nya saker och känna spänning. Tänk på en typisk fredagskväll. Många människor är då nöjda med att göra ungefär det de brukar och ta igen sig efter veckan medan andra vill gå på fest, umgås med människor och uppleva något nytt. För några räcker inte detta utan de vill också ständigt träffa människor de inte känner, flirta, gå på nattklubbar, pröva droger och vara uppe hela natten. Ofta är sådana personer uppskattade på fester eftersom de lätt ”får igång” andra och sprider glädje och uppsluppenhet kring sig, men mindre uppskattade när de uteblir från arbetet på måndag för att de tröttat ut sig eller helt enkelt kommit på något roligare att göra. Äventyrlighet kan ju också ta sig andra uttryck än sociala: många nyhetssökande personer söker stimulans i resor till okända platser, idrotter och friluftsaktiviteter med risk och spänningsinslag, eller i att lära sig nya saker. Samtidigt är det uppenbart att det finns en koppling mellan den eftertraktade spänningen och just riskabla eller farliga beteenden. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
Det är lätt att tro att denna egenskap är en funktion av den föregående, att impulsiva och stimulanssökande människor helt enkelt är mindre räddhågsna än andra eller har svårare att föreställa sig kommande negativa konsekvenser av sitt beteende, men det är inte riktigt så. Visserligen är många orädda människor också äventyrliga, men det finns gott om orädda människor som ändå inte verkar ha något särskilt behov av spänning, och tvärtom många människor som är ganska ängsliga men som ändå har ett stort behov av omväxling och att ”det skall hända något”, och som därför lätt framstår som rastlösa och ångestfyllda.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
Det tredje området handlar istället om hur bundna vi är vid andra människor och hur beroende vi är av <b>social återkoppling</b>. Vissa människor är ”oberoende” av andra, känslomässigt oberörda, kyliga och verkar trivas bäst på egen hand, medan andra är varma, känslosamma, lättrörda, ”sentimentala” och har ett stort behov av att samspela och vara tillsammans med andra. Detta behov av sociala kontakter har stor betydelse för hur vi <i>vidmakthåller </i>våra beteenden, när vi en gång kommit igång med dem. Om den första temperamentsdimensionen, som beskrev räddhågsenhet, handlade om att <i><b>hämma </b></i>beteenden som kan vara farliga, och spänningssökande om att trots den naturliga rädslan våga sig ut på okänd mark, att <i><b>initiera </b></i>beteenden, handlar den sociala känsligheten om att <i><b>vidmakthålla</b> </i>beteenden, att ge belöningar och förstärka positiva mönster. Mekanismerna för att vidmakthålla beteenden förefaller också dela upp sig i två av varandra oberoende egenskaper; vissa människor är särskilt beroende av social feed-back för att orka fortsätta med sitt beteende, som så att säga hämtar sin kraft ur socialt utbyte, medan andra snarare har en egen förmåga att upprätthålla sina beteenden, en ”envishet” som inte verkar behöva social förstärkning utan snarare går på av en <i>inre</i> kraft eller belöningsmekanism. Sedan finns det personer som överlag har svaga mekanismer för att vidmakthålla beteenden och som snabbt vill ge upp eller växla strategi, oavsett om de får belöningar från andra människor eller inom sig själva, och de finns åter andra personer som har <i>både </i>en grundläggande ”egen” uthållighet och en mottaglighet för positiva signaler och förstärkning från omgivningen. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
När det gäller utbildning och studier, särskilt på de mer avancerade nivåerna, där det egna ansvaret tydligare sätts på prov, blir dessa skillnader i mekanismerna för att vidmakthålla beteenden särskilt tydliga. De flesta personer som kommer till högre studier har en grundläggande förmåga att stå ut med långtråkighet, och se mål på låg sikt, men i exempelvis tentamensläsningssituationer blir det ofta tydligt att vissa föredrar att läsa på egen hand, lägga upp arbetet själva och klarar att genomföra det så att de till exempel kan gå på bio sista kvällen, medan andra istället är beroende av att ha personer omkring sig, och har lättare för att läsa i grupp, förhöra varandra, och inte sällan ha så trevligt på vägen att sista natten före skrivningen går åt till ”panikinläsning”. Detta är ännu ett exempel på hur olika vi människor fungerar även i relativt standardiserade situationer, som talar mot att det ena eller det andra sättet skall anses överlägset för alla personer. Om vissa personer har stor hjälp av gruppbaserad inlärning, som till exempel problembaserat lärande (PBL), kan andra ha mycket svårt att passa in i sådana situationer, och i alla händelser vara mer betjänta av att använda tiden på egen hand för att tänka eller lära sig stora mängder fakta. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<h3>
<span style="font-weight: normal;">Karaktär som en mognadsaspekt i personligheten</span></h3>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br />
En utvidgning av den biopsykosociala teorin där Cloninger också lade till karaktärsdimensionerna ”self-directedness”, ”cooperativeness” och ”self-transcendence”, publicerades 1993 och kan skattas genom självskattningsinstrumentet The Temperament and Character Inventory (TCI). Avsikten var att kunna skilja friska, adaptiva personligheter från sådana som ställde till med problem för personen själv och omgivningen. <b>Karaktärsdimensionerna uttrycker mognaden</b> i koncept, tankestrukturer, <b>förhållningssätt till sig själv</b> (ansvarstagande, känsla av kontroll, självvärdering), <b>till andra</b> (empati, förståelse, respekt) och <b>till något högre, meninggivande,</b> som kan vara Gud, mänskligheten eller universum (att kunna överskrida sina egna individuella gränser, se mening i högre mål och sätta tilltro till andliga upplevelser). Den avgör också <i>om </i>en person har en personlighetsstörning, medan <i>typen</i> av personlighet eller personlighetsstörning avgörs av hur temperamentet ser ut. Karaktärsdimensionerna samlas kring frågan om kontroll ("<b>locus of control</b>"), i hur hög grad en människa upplever att hon själv har ett avgörande inflytande över sitt handlande och sitt sätt att förhålla sig till andra, och hur hon därmed förmår ta ansvar för sitt beteende och anpassa det till sina mål. Cloninger’s karaktärsmodell bygger på utvecklingen av medvetenhet och förståelse för egna och andras psykiska processer, vilket liknar den kognitiva psykologins definitioner av Theory of Mind eller mentalisering. Cloninger har själv nyligen betonat själv-medvetenhetens betydelse för psykiskt välbefinnande och empatiskt fungerade överlag. I karaktärsdimensionerna kommer också inställningen till de ”högre frågorna” om livets mening, etik och moral in. </div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br />
I analogi med detta förhållningssätt till sig själv, som grundläggs tidigt under barndomen, utvecklas förmågan att tänka kring och förstå meningen bakom vad <b>andra</b> människors säger och gör. Vår värld blir begriplig - och i någon mån förutsägbar - när vi tillskriver andra människor avsikter, intentioner, bakom deras beteenden, ja, detta är så grundläggande för oss att vi använder samma strategi för att förstå till och med krånglande apparater (”den här datorn skall alltid krångla med just mig”). Denna tankemässiga förmåga kallas <b>Theory of Mind </b>och går hand i hand med <b>empatin,</b> förmågan att känslomässigt identifiera oss med andra och leva oss in i deras upplevelser, som ett andra huvudspår i karaktärsmognaden. Metatänkande i förhållande till andra innefattar också social tolerans, hjälpsamhet, att vilja andra väl, principfasthet i relationer och att bedöma sig själv med samma måttstock som man använder för andra, vare sig strängare eller slappare. Utifrån förhållandet till sig själv och andra kan karaktären beskrivas objektivt utifrån en persons beteendemönster och sätt att resonera, men innefattar också subjektiva upplevelser, sättet att konstruera självbilden och medvetenheten om, inlevelsen i sig själv och andra.<br />
<br />
Grunden för att utvecklas och mogna i sin karaktär är att ställa upp meningsgivande, långsiktiga och konstruktiva strukturer och mål i livet och öva sig i att anpassa sitt handlande och utveckla sina relationer till dem, vilket ger både den <b>positiva känslan</b> av inre autonomi och ansvarförmåga, material för <b>självreflektion</b> kring sådant som lyckas och sådant som är svårt, och <b>empati</b> för andra och sig själv. Att uppleva att man själv styr och har ett möjlighet att träffa val, om än inom de ramar som verkligheten sätter upp, och att på så sätt kunna ta ansvar för sitt agerande och relationer, är en nyckelpunkt för karaktärsmognaden hos en människa. I denna process är det nödvändigt att kunna ge akt på sig själv och försöka förstå vad som leder fram till goda respektive dåliga val, felsteg och misstag. Detta innefattar en upplevelse av självmedvetenhet, en känslomässig förankring av tänkandet och en förmåga till reflektion. Att på detta sätt ”tänka om tänkandet” kallas <b>”metatänkande”</b>.<br />
<br />
Ofta har <b>exekutiva funktioner </b>och <b>empati</b> framställts som två separata domäner eller "axlar" i karaktären. Jag skulle tro (och det finns forskningsstöd för det) att de utvecklas tillsammans, så att vi lär oss förstå andra i och med att vi tvingas tänka om våra egna misslyckanden och när vi inte kan få tillvaron som vi skulle vilja ha den, och på samma sätt lär oss förstå oss själva när vi analyserar andras handlanden och omdömen - därför är inte Self-directedness och Cooperativeness oberoende av varandra, utan har en ganska stark positiv korrelation i normalbefolkningen, och båda korrelerar starkt med psykisk hälsa. Man kan dock vara frisk med bara den ena aspekten välutvecklad, även om det blir svårare, och kan medföra att man antingen blir framgångsrik i sitt eget arbete men förlorar den sociala dimensionen, eller bara binds upp i socialt samspel utan att färdigställa saker själv. <o:p></o:p><br />
<br />
Cloninger's tredje karaktärsdimension, <b>Self-transcendence</b>, handlar om förhållningssätten till meningsgivande strukturer i livet. Unga människor söker oftare efter riktning och gemenskap medan mening blir viktigare för oss ju äldre vi blir, när vi upplevt begränsningar och lidande och inser att vi står inför åldrande och död. Sambandet mellan låg transcendens och psykisk ohälsa är inte alls lika starkt som för de andra två karaktärsdimensionerna hos unga och medelålders personer men kommer att bli alltmer betydelsefullt i takt med att de egna barnen börjar bli vuxna. För äldre personer är det avgörande att kunna sätta in sig själv i ett större helt, i generationernas växlingar och relatera till idéer, upplevelser och mål som förmår ge livets skiftningar mening och betydelse. Religion är ett traditionellt tankesystem och erfarenhetssamling för detta, men kan se mycket olika ut för människor idag och inte alls innefatta traditionell religiositet. Viktiga inslag är dock att ha ett tänkande som inte är materialistiskt begränsat utan öppet för känslomässiga upplevelser av konst, sammanhang, skönhet och förundran och en ödmjukhet inför sådant som vi anar snarare än vet. </div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "Times New Roman", serif; margin: 0cm 0cm 0.0001pt; text-align: justify;">
Karaktärspsykologin överlappar den mer "basala" <i>kognitiva psykologin</i> på många sätt, även om man här betonar betydelsen av mönster eller schemata, även för de mer grundläggande reaktionsmönstren som i denna modell samlas under temperamentsdragen. Om man istället ser "högre" psykiska funktioner eller aspekter av personligheten, som <i>självmedvetenhet</i> och <i>andlighet</i>, kan de ses som en naturlig fortsättning av karaktärspsykologin. Att inte bara bete sig i ett tankemässigt vakuum utan att <i>uppleva </i>sig själv<i> </i>som <b>ett agerande, andligt förankrat subjekt i samspel med andra</b> på ett sätt som skapar mening, har alltmer kommit att framstå som en viktig del av personlighetspsykologin. Religion, meditation och vissa typer av fysisk träning har aktualiserats som möjliga vägar för personlighetsutveckling, och medvetenhet, ”awareness”, är ett ofta återkommande begrepp i de senaste årens litteratur om psykisk hälsa. Här vill jag dock vända mig mot alltför abstrakta eller komplicerade bilder, även om det går att brodera ut aspekter handlar det i grunden om att leva medvetet, ansvarstagande, med fokus på sig själv och andra i jämvikt, meningsfullt, samma dygder som funnits i Gamla och Nya Testamentet, Koranen, de österländska religionerna och den klassiska litteraturen. Vissa människor är introspektiva och har lätt att stilla sig i förundran medan andra griper sig an tillvaron mer aktivt, vilket inte innebär att de ena har lättare att mogna karaktärsmässigt än de andra. Man behöver inte vara meditativ för att vara mogen, det krävs inga tekniker eller särskilda insikter, utan det handlar om att leva sitt liv med reflektion, inkännande och ödmjukhet, helt enkelt att vara just människa. Vi märker det när vi möter det hos andra - det är svårare hos oss själva men om vägen öppnar sig alltefter hur man åldras gör man det antagligen tillräckligt väl för att vara en frisk person.<br />
<o:p></o:p><br />
<h3>
Klinisk och vetenskaplig tillämpning</h3>
Cloninger's modell har varit användbar i allt mitt kliniska arbete även om jag bara använt TCI-instrumentet i forskningsprojekt eller specifika utredningssituationer. Som läkare är det rimligt att skilja temperamentet från symtom, och att fokusera karaktärsutvecklingen specifikt, med vars hjälp man kan <b>lära sig att leva ett gott liv</b> även med ett "svårt" temperament eller specifika psykiska problem. En person med ADHD eller autismspektrumstörning som utvecklar en mogen karaktär har svårigheter eller utmaningar som skiljer dem från andra men är psykiskt friska, så att någon psykiatrisk diagnos inte behövs, vilket kan vara betydelsefullt i medicolegala sammanhang och för att få köra bil eller tjänstgöra i uniformsyrken. Personer kan kontakta när gamla diagnoser eller journaler dykt upp och ställt till problem i vuxenåldern. Karaktärsbegreppet kan då vara en väg att friskförklara personer som fått neuropsykiatriska diagnoser under sin uppväxt som inte längre är relevanta eftersom de fungerar väl i förhållande till sig själva och andra och inte lider av dem.<br />
<br />
Överhuvudtaget visar det på aspekter som är viktiga att inkludera i <b>uppfostran</b> och <b>psykoedukativ </b>behandling av barn med särskilda behov - att bara ta bort krav är en enkel lösning som kan vara motiverade om insatserna är små (att t ex befria barn från skolgymnastik och ordna andra motionsformer) men personlighetsmässig mognad måste alltid beaktas och åtgärder som på något sätt kan öka risken för personlighetsstörning på lång sikt undvikas till varje pris. Att till exempel gå med unga i normbrytande beteenden (som att ha keps inomhus i situationer där det inte är socialt accepterat) kan både cementera ett utanförskap och öka risken för att normer inte integreras utan att man ser sig själv som ett undantag. Karaktärsmognaden har visats korrelera negativt med alla former av psykisk ohälsa, och även om sådana korrelationer inte automatiskt kan antas vara uttryck för orsakssamband finns tydliga tids- och mognadsaspekter som gör sådana sannolika. Att unga <b>möter motstånd</b> och lär sig strategier att förhålla sig till ett "nej" är inte mindre viktigt för unga med problematiska temperament utan viktigare, även om arbetet med det och kraven både på omgivningen och den växande personen blir mycket större. Livet är <b>orättvist</b> vad gäller personlig/psykisk hälsa (precis som när det gäller kroppslig), där majoriteten av alla människor följer en normal utveckling av kognitiva förmågor och personlighet utan särskilda svårigheter, medan en liten grupp (någon eller några procent) har närmast oöverstigliga utmaningar, och en mycket större grupp (kanske 15-20%) ordentliga utmaningar som dock går att lära sig leva med på olika sätt, så länge karaktären ändå utvecklas till en grundnivå. Till dessa grupper kommer de psykisk utvecklingsstörda/personer med generella inlärningssvårigheter, som kräver olika typer av stöd från andra i livet.<br />
<br />
I olika faser av utvecklingen av forskningen kring personlighet har man också föreslagit olika kopplingar mellan personlighetsdimensioner och specifika <b>neurobiologiska</b> strukturer eller mekanismer, med tilltagande sofistikation sedan modellen var ny på 1980-talet. Dessa förtjänar att tas upp i separata metaanalyser, och många intressanta hypoteser har fått överges i brist på övertygande evidens, medan andra har tillkommit. Jag lämnar dock detta område åt sidan här och hänvisar den intresserade till sedvanliga litteratursökningar och böcker om personlighet där också neurobiologiska aspekter tas upp. </div>
<div>
<br clear="all" /></div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-63080133675467240092020-10-25T18:07:00.001+01:002020-10-25T18:07:54.570+01:00Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (3): Att studera personlighetDetta inlägg <b>vill översiktligt presentera</b> olika sätt att studera människors personlighet och dess variation, utan att gå in i detaljer, som lätt kan hittas via Wikipedia t ex för de olika psykologiska och psykiatriska modeller som berörs. Det finns också <b>kurser</b> om personlighetsforskning på nätet, t ex av Jordan Peterson <a href="https://courses.jordanbpeterson.com/personality" target="_blank">här</a> eller av Robert Cloninger <a href="https://anthropedia.org/the-science-of-well-being/" target="_blank">här</a>. Texten är <b>personliga reflektioner</b> på basen av forskning och klinik, inte en vetenskaplig översikt med referensapparat osv.<br />
<br />
<b>Sammanfattningsvis</b> sträcker sig intresset för personen och personligheten från <b>konst</b> till <b>klinisk diagnostik</b> med en mängd mellanformer utvecklade för ex klinisk eller epidemiologisk forskning.<br />
<br />
Olika sätt att närma sig människans person ger olika typer av kunskap om henne. Kunskap fås inom <b>en epistemisk ram</b>, som bestäms av undersökningsmetoden - vad man kan få veta genom en viss typ av undersökning. På samma sätt som studier bör vara rigoröst utförda inom den epistemiska ramen är det viktigt att inte extrapolera kunskap vunnen med en viss metod tanklöst till andra områden, som den egentligen inte kan tillföra något om - exempelvis kunskapen om ärftliga, konstitutionella personlighetsdrag som inte kan säga något om var en enskild person söker och finner mening. <br />
<br />
<br />
<h4>
Bakgrund</h4>
<br />
Enskilda människors <b>personlighet</b> (eller <b>personlighetsdrag</b> som skiljer sig åt mellan oss) studeras med olika metoder, i olika material och hur de sedan analyseras avgör vilka frågor man kan ställa till vilken källa och vilka svar man kan förvänta sig få - vad vi tror oss kunna veta om någon. Vill man lära sig om kärlekens betydelse för personen kan man inte gå till magnetkameran, vill man lära sig om vilken nivå av uppmärksamhet som är normal är det svårt att få den kunskapen från en film.<br />
<b><br /></b>
<b>Konsten</b> har försökt avbilda personer med särskilda kännetecken sedan grottmålningar och hällristningar, <b>medicinen</b> utvecklade redan under Antiken humoralpatologin som försökte förklara typiska personlighetsdrag utifrån kroppsvätskor eller kroppskonstitution. <b>Filosofin</b> och <b>teologin </b>har bägge varit upptagna med vad det innebär att vara en person och med olika personligheter. Den politiska retoriken är fylld av personteckningar (Ciceros beskrivning av ärkefienden Catalina är oförglömlig för alla som läst latin). Confessiones ("Bekännelser" i sv övers), skriven av biskopen och kyrkofadern Augustinus i slutet av 300-talet, sannolikt 397, brukar kallas den första <b>självbiografin.</b><br />
<b><br /></b>
Tolkningar i <b>litteratur</b>, <b>film</b> och annan <b>konst</b> kan ge de rikaste nyanserna men endast den kritisk-historiska läsningen kan avgöra vad som är en rimlig skildring av verkliga förhållanden eller taget ur fantasin. De hermeneutiska (tolkande) vetenskaperna har strukturerat tolkningen så att den går att pröva kritiskt och i viss mån generalisera. Även kliniska diagnoser är ett slags hermeneutik baserad på data ("guldstandarden" i klinisk forskning är ofta en "LEAD standard", longitudinal, expert, all data diagnoses). För kvalitativa intervjuer har också blivit mer strukturerade tolkningsmässigt genom metoder som till exempel tematisk analys och fenomenografi. Ändå kommer det att finnas en oskarp gräns mellan å ena sidan <i>kritik </i>av text och konst, som inte behöver möta några krav på vetenskaplighet, och <i>vetenskaplig analys</i> av sådant material, som inte kan svara på samma frågor som kritiken men istället kan ifrågasättas och kvalitetsprövas.<br />
<b><br /></b>
<b>Filosofins</b> och <b>teologins </b>bidrag till litteraturen om personbegreppet har berörts i de senaste avsnitten och skall inte upprepas här. Personbegreppet är en grundbult i de olika världsreligionerna, som ser olika på det och på vad som skapar personlighetsmässiga skillnader. Även om termer som personlighetsdrag inte används handlar mycket i religiös praxis om att forma sin personlighet efter ett ideal som är förankrat i de olika religiösa traditionerna - vilket idag har tagits upp i de olika politiska "stilarna" där det kan vara svårt att veta om klädsmaken, livsstilen eller de politiska övertygelserna kom först.<br />
<br />
<h4>
Vetenskaplighet i personlighetsstudier</h4>
<br />
Tyvärr kom det att dröja innan det tidiga intresset för person och personlighet i medicinen kom att leda till <b>vetenskapliga</b> undersökningar. Sådana förutsätter åtminstone att det går att veta hur något kommit fram så att analyserna kan upprepas och resultaten prövas. Resultaten skall vara, åtminstone inom den epistemiska ramen för undersökningen, <b>generaliserbara</b> och möjliga att använda för att <b>förutse </b>likartade scenarios i framtiden. <b>Faktoranalysen</b>, den statistiska metod (eller grupp av metoder) som syftar till att finna mönster av samband i komplexa informationsmängder, t ex ord som oftare än slumpen skulle uppträda tillsammans i stora mängder text, utvecklades just för personlighetsforskningen. Genom att identifiera ord som ofta återkommer i samma mening kan man se att "gladlynt" ofta kommer tillsammans med "vänlig" och "generös", medan "snål", "girig" och "missunnsam" på samma sätt återkommer oftare än förväntat. På så sätt kan man matematiskt finna "typer" av personligheter i litteraturen eller tidningsspråket, tex.<br />
<br />
Vanligast är <b>självskattningsformulär</b>, där personen får svara på ett stort antal frågor i ett instrument, i regel om sitt sätt att handla eller tänka i olika situationer. Frågorna kan besvaras med Ja/Nej eller komprimerade skalor som försöker kvantifiera varje fråga. Frågorna summeras i olika dimensioner som skall avspegla ett särskilt drag (vissa kan vara "vända", så att de istället räknas negativt för skalan). Formulären kan också vara utformade för att ex vis anhöriga skall skatta en person de känner väl (vilket visats ge mer stabila bedömningar över tid än självskattningar). Annars kan frågorna ställas i form av kliniska intervjuer, där intervjuaren både skall lyssna på svaren och bedöma dem i förhållande till fakta och sitt eget intryck. En annan metod är att räkna ord i fria textstycken eller längre beskrivningar.<br />
<br />
Resultaten på olika frågor eller skattningar av en enskild individ kan också jämföras med "<b>normdata</b>", alltså data insamlade från representativa stickprov ur normalbefolkningen, för att se om en person skattas genomsnittligt, högt, lågt eller extremt i något personlighetsdrag. Flera sådana skattningar sätts ofta samma för att bilda profiler som beskriver en person i förhållande till en tänkt befolkningsvariation. Att etablera sådana data för bakgrundsbefolkningen kallas att "normera" en undersökningsmetod. En ny metod som introduceras skall också visas ha "<b>reliabilitet"</b>, alltså vara möjlig att upprepa med snarlikt resultat över tid och mellan olika bedömare, och "<b>validitet</b>", alltså mäta verkliga skillnader mellan personer och inte bara ex moden eller åsikter.<br />
<br />
Vetenskaplig <b>personlighetsforskning</b> började också tidigt att jämföra särdrag med kroppsliga egenskaper, t ex antagandet att en starkare fysik gav ökat fysiskt mod eller att feta personer inte smider ränker. Hypoteserna har sedan blivit mer sofistikerade och handlar idag om genetiska variationer (ex i enzymaktivitet), aktivitet i vissa hjärnregioner eller fysiologiska reaktioner på stimuli. Det vetenskapliga värdet av sådana studier kan dock vara av vitt skiftande värde för vår förståelse av personer. Material, matematisk hantering av informationen och tolkning har sällan varit så rigoröst som resultaten framställts. Ett vetenskapligt korrekt svar som tolkas i fel <b>epistemisk ram</b> ("okritisk extrapolering"), så att man exempelvis använder naturlagar, genassociationer eller hjärnavbildningar för att dra slutsatser om ansvar för straffbelagda handlingar, kan sätta människors naturliga kritiska tänkande ur spel om de inte är förtrogna med metodens begränsningar i detalj och på så sätt göra den förmenta "vetenskapen" farlig.<br />
<br />
<h4>Psykiatri och psykologi</h4>
<br />
I <b>klassisk psykiatri </b>och <b>psykologi</b> utgår man tvärtemot från människan som en i grunden rationell varelse. Detta kan uttrycka en av två underliggande ståndpunkter, att man verkligen accepterar "folk psychology" som säger att människan är ansvarig för sitt handlande (att hon är sin egen orsak, baserat på den dualistiska övertygelsen att medvetandet styr kroppen eller på att förhållandet mellan hjärnan och medvetandet är så komplext att vi i normalfallet inte kan säga något specifikt om det), eller att man egentligen tror att människan är en rent materiellt betingad biologisk-fysikalisk varelse som ändå måste betraktas som rationell och därför ansvarig för sina handlingar i ett samhällsperspektiv (sk "<b>kompatibilism</b>"). Mellanmänskliga (interindividuella) <b>skillnader</b> inom olika egenskaper, <b>beteendemönster</b> eller <b>förmågor</b> (till exempel de som listas i tabellen nedan) undersöks genom strukturerade intervjuer (med den det gäller och/eller med andra personer som har särskild information om hans/hennes liv, sk kollateralinformation), genom självskattningsformulär, eller genom test. Svar/reaktioner poängsätts och adderas till skalor som i sin tur skattas matematiskt i förhållande till <b>kriterier</b> eller <b>normdata</b>.<br />
<br />
Man har också använt sig av ett antal "<b>typologier</b>", beskrivningar av personer med särskilt pregnanta kombinationer av egenheter, som verkliga människor kan jämföras med och skattas i förhållande till. Sådana har ofta använts i förhållande till kroppen, antagligen utifrån idén att visa kroppsliga konstitutioner går med särskilda personlighetsdrag. Även om få idag talar om kraftigt byggda som "atletiska personer" och då menar att de sällan blir trötta, medan gängliga skulle vara "asteniska" som ofta oroar sig i onödan och överviktiga glada och sällskapliga ("pykniker"), var sådana typer en gång vanliga i psykiatrin och personlighetsforskningen (Kretschmer's typologi). Sammantaget i psykiatrin och psykologin har personlighet definierats främst som <b>mönster av tankar, känslor och beteenden</b> mot andra människor, men även som<b> temperament</b> (reaktioner på stimuli) och <b>karaktär</b> (inlärda mönster för hur man kontrollerar sitt eget beteende och samspel med andra). Däremot brukar man inte räkna intellektuella (kognitiva) förmågor till personligheten, även om de inflytelserika amerikanska klassifikationerna DSM-III och IV diagnosticerade psykisk utvecklingsstörning tillsammans med personlighetsstörningarna på en egen axel ("axel II").<br />
<br />
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Avvikelser från rationalitet eller ett adaptivt beteendemönster antas i psykiatrin och psykologin antingen vara personlighetsmässiga eller specifikt bero på <b>avvikande hjärnfunktioner</b> ("neuroutvecklingsrelaterade" / "neurokognitiva"). I detta paradigm har problem uppfattats som funktionshinder och psykiatrin som neurovetenskap (ett slags "komplex neurologi"). Psykiatrin gjorde sig här till en del av den moderna erans "triumfalistiska medicin". </span>"<b>Neuropsykiatri</b>" har varit ett försök att fokusera skillnader i kognitiva förmågor, där diagnoser som autism, ADHD eller olika inlärningsstörningar skall avspegla kognitiva brister eller annorlundaskap som ger svårigheter att fungera i vardagslivet, i skolan/arbetslivet och privat med familj och vänner. Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom det dels är redundant (all psykiatri måste vara neuropsykiatri, i meningen att den involverar hjärnan, och det är svårt att tänka sig någon psykiatri som inte gör det), dels mycket svårt att verifiera i studier som sökt utveckla neurologiska funktionstest för att underbygga eller rent av ställa diagnoserna. Försöken att identifiera skador eller förändringar i hjärnans struktur eller funktion som är så specifika att de kan ligga till grund för att ställa diagnoser har inte lyckats. I praktiken har diagnoserna ställts främst utifrån<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; font-weight: bold; text-align: justify;">beteenden </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">(</span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">och</span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> i någon mån utifrån </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; font-weight: bold; text-align: justify;">inre upplevelser)</span><b style="font-family: "times new roman", serif; text-align: justify;">,</b><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> som skattats genom intervjuer (med patienten eller närstående), självskattningsformulär eller observationer. </span><br />
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"><br /></span>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Även om det visat sig svårt att ställa diagnoser utifrån test eller medicinska undersökningar, har det motsatta</span>, att beskriva <b>typiska kognitiva egenheter</b> vid olika <b>kända hjärnskador</b>, <b>sjukdomar</b> eller <b>genetiska tillstånd,</b> visat mer stabila mönster (alltifrån Lurias klassiska hjärnskadediagnostik till beteendefenotyper vid tillstånd som Fragil X-kromosom eller fosterskador av alkohol). Diagnoserna har också visat hur <b>kroppen </b>hänger samman med personligheten, så att den typiska udda mimiken, sättet att tala och kroppshållningen vid autism eller överaktiviteten vid ADHD kan vägas in av klinikern. Genom att ta sikte på relativt enkla och tydliga beteendemönster och inte skuldbelägga individen eller familjen utan fokusera hjärnan ("neuro") som något man "inte kan rå för", har de neuropsykiatriska diagnoserna fungerat ovanligt väl i kliniskt arbete (mer om detta i ett senare blogginlägg).<br />
<div>
<br />
<h4>
Individ och grupp</h4>
<br /></div>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">I både psykiatri och psykologi har <b>gruppdynamik </b>och <b>socialt sammanhang</b> tänkts bort ur diagnostiken, som istället fokuserat individen tagen ur sina sammanhang (eller åtminstone bedömd utan hänsyn till deras inflytande) på ett sätt som egentligen inte är möjligt. Nominaldata (t ex ja/nej-svar på frågor om beteenden) har adderats som om de vore exakta skalmätvärden (intervalldata eller kvotdata). B</span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">anal, och inte sällan för sammanhanget direkt felaktig, matematik har sedan använts för att nå fram till diagnoser eller bedömningar (ex har ofta parametrisk statistik använts på icke-parametriska skattningar av ordinaldata).</span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> Trots stora ansträngningar att göra bedömningarna så objektiva som möjligt har </span><span style="text-align: justify;"><span style="font-family: "times new roman" , serif;">en betydande brist på precision kvarstått mellan olika bedömare (inte ens ett så "typiskt" fenomen som egentlig depression har en överensstämmelse på över 30% olika kliniker emellan, och personlighet är i princip svårare att bedöma). När det finns yttre faktorer att jämföra bedömningarna med, som t ex brottsåterfall, förefaller det som att vissa bedömare kan vara mer träffsäkra än andra, medan andra drar ner genomsnittet genom systematiska felbedömningar. </span></span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Trots </span><b style="font-family: "times new roman", serif; text-align: justify;">metodproblem</b><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> som dessa har kliniker utvecklat termer för åtminstone någorlunda likartade fenomen i förhållande till diagnoser, symtom, problem, typer och särdrag / egenheter när det kommit till personlighet (särskilt kring ett mindre antal "stora" personlighetsdrag, som fått olika termer i olika modeller). Det vilket fungera i behandlingsarbetet och kanske är det gott nog så länge man är medveten om osäkerheterna i hur vårt samtal egentligen förhåller sig till verklighetens personer. </span><br />
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"><br /></span>
<br />
<h4>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Personlighetsforskning</span></h4>
<div style="font-family: "times new roman", serif; text-align: justify;">
<br /></div>
<div style="font-family: "times new roman", serif; text-align: justify;">
Den psykiatriska forskningen har handlat om att jämföra diagnoser eller skattningar med <b>familjehistoria, klinisk bild, genetik </b>& andra<b> biologiska "markörer", behandling, långtidsutfall, osv</b>. Modellen är att personligheten är nära kopplad till kroppen och att hjärnan är central. Den moderna psykiatrin har brutit upp en ”egen” väg, som inte enkelt låter sig förenas med vare sig den klassiskt teologisk-filosofiska traditionen kring personbegreppet, juridiken eller andra moderna eller postmoderna sätt att förstå människan. Dessutom rymmer psykiatrins personbeskrivning betydande självmotsägelser eller konflikter i sin <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/10/person-personlighet-och.html" target="_blank">filosofiska grundval</a>, och identifierar inte naturliga kategorier (så att det inte kunnat visas att vissa människor skulle ha specifika fel i sin personlighet, t ex psykopati, medan andra inte har det, när det istället handlar om olika grader av problem som kan iakttas hos olika individer i olika konstellationer i olika sammanhang men inte i andra). Detta kan relateras till problemen med den instabila och i grunden oklara diagnostiken, som nyligen liknades vid "behovet att reparera ett trasigt flygplan i luften" av den dåvarande chefen för NIMH, Thomas Insel, <a href="https://www.nimh.nih.gov/about/directors/thomas-insel/blog/2013/transforming-diagnosis.shtml" target="_blank">inför utgivningen</a> av diagnosmanualen DSM-5 2013.</div>
<br />
Ett märkligt fenomen är hur <b>kroppen </b>tänkts bort från personligheten under 2000-talet (inte minst märkligt utifrån att <i>hjärnan</i> fokuserats som aldrig förr under denna tid), som jag tidigare diskuterat utifrån Gilles Lipovetskys begrepp <a href="http://anckarsater.blogspot.com/2014/11/hypermodern-times-by-gilles-lipovetsky.html" target="_blank">hypermodernitet</a>. Varje individ <i>är</i> en kropp, och den som är påfallande vacker, fysiskt funktionshindrad, sjuk eller har "sex appeal" kommer inte att ha samma personlighet som om så inte var fallet, precis som att förmågor som musikalitet, dans, koordination och idrottsutövande, studier, språkkunskaper eller upplevelser av platser, kulturer och andra människor, i slutändan inte spelar obetydliga roller för att forma oss. Ändå har vi försökt fokusera personligheten som oberoende av kroppen, lika för alla, enkelt åtkomligt för vetenskapliga undersökningar men samtidigt i hög grad påverkat av sociala strukturer och maktförhållanden utanför individen. Förvisso kan man <i>önska</i> att psyket var oberoende av kroppen, eftersom det skulle kännas mer rättvist, eller tvärtom att psyket var helt beroende av kroppen, eftersom det då skulle bli meningslöst att tala om individens ansvar, men verkligheten är som den är. På samma sätt är sociala strukturer betydelsefulla men överlappar när det kommer till personlighet, så att många individer trotsar prediktioner utifrån sociala strukturer eller schabloner om grupper av människor. En mänsklig person är kropp, medvetande och psyke, och finns i ett socialt sammanhang. Hur detta skall integreras i förståelsen av personlighet är en utmaning för framtida forskning.<br />
<br />
Lovande metoder idag bygger på de enorma <b>datamängder</b> som genereras av IT-samhället och de mycket starkare analysverktyg som kommer med artificiell intelligens (AI). Det är möjligt att fråga människor om personlighet på nätet, plocka upp beskrivningar ur tidningstext, bloggar och sociala medier, undersöka offentliga register, stora mängder text (där ord och mönster av ords förekomst i förhållande till varandra kan studeras för att avtäcka mönster i hur vi talar om personligheter och egenskaper som förknippas med dem) osv. Denna forskning är ännu i sin linda och har inte gett mycket användbara resultat på personlighetsområdet ännu, men väcker stora förhoppningar. Naturligtvis spökar här också ekonomiska intressen, eftersom marknadsföring, konsumtions- och investerarmönster, funktion i arbetslivet, allt kan kopplas till personlighetsforskning. Dataprogram som automatiserat kartlägger mönster av ord och uttryck i fri text i förhållande till personlighet är under utveckling. Om detta kommer att kunna ersätta de mer lättmanipulerade självskattningsskalorna återstår att se, men öppnar för intressanta möjligheter. Det är inte omöjligt att vi ser början på hypermoderniteten i detta avseende, eller att dagens övertro på neurovetenskapliga insikter för personlighetsforskning kommer att ersättas av en ny era som fokuserar på hela det språkliga material som genereras av det nu i hög grad skriftliga och elektroniska samtalet. Detta skulle kunna blir ett slags fullbordan av det begynnande 2000-talets hypermodernitet eller en helt ny era som släpper det fysiska för det virtuella och slutar försöka kontrollera och förstå sig vetenskapligt - i det senare fallet har man avlägsnat sig från moderniteten helt. <br />
<br /><br /><h4>Psykoanalys</h4><br /><b>Psykoanalysen</b> syftade till att frigöra och studera även omedvetna (eller "undermedvetna") processer hos personen med det främsta syftet att befria henne från psykiska symptom, men också för att förstå människan bättre. Den <span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">angrep föreställningen om människan som rationell och fri genom att förlägga de avgörande krafterna hos henne till det omedvetna och driftslivet (på ett analogt sätt till den biologiska psykiatrin, som förlagt de drivande, orsakande faktorerna i hjärnan och kroppen, och bara där, eller till den marxistiska historiematerialismen, där sådana faktorer har setts bland produktionsförhållanden, social omgivning och ekonomin). </span><br /><br />Psykoanalysens grundare Sigmund Freud lade fram sina arbeten som <b>vetenskap</b> och togs understundom på stort allvar av vetenskapssamhället (som när han fick signera medlemsförteckningen i the Royal Society på sidan där Isaac Newton en gång skrivit sitt namn). Idag uppfattas hans insikter knappast som vetenskap, även om de vunnit sådan <b>kulturell acceptans</b> att 1900-talets syn på personen påverkats mer än av någon mer etablerad vetenskap, etologin möjligen undantagen. Freud hade också rätt på många punkter, sannolikt beroende både på kulturella influenser (idéer som "låg i luften") och hans långa och engagerade kliniska erfarenhet.<br /><br />Att den största delen av människans kognitiva processer är omedvetna och automatiserade har stötts av neurovetenskapen, medan den psykosexuella utvecklingspsykologi som Freud beskrev legat till grund för alla former av "dynamisk" psykiatri trots de dominerande psykiatriska och psykologiska skolornas avvaktande hållning (med undantag för ex vis Frankrike och vissa länder i Sydamerika). <span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Föreställningen att människan inte är ”herre i sitt eget hus”, att det hon upplever som sin person eller sitt subjektiva jag i själva verket är en bräcklig konstruktion på platsen för mötet mellan olika krafter (drifterna), det omedvetna och överjaget </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">har påverkat vårt sätt att uppfatta skämt, drömmar, familjerelationer och andra psykiska företeelser, och utövat ett stort inflytande över konstnärliga uttryck</span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan förde detta resonemang till sin spets, när han talade om <b>jaget som ett ”symtom”</b> och subjektet som resultatet av individens underkastelse under språksystemets symbolik. </span><br /><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><o:p></o:p></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><br /></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;">Egentligen säger psykoanalysen lite om personligheten som ett system av egenskaper, även om trauma eller avvikelser i olika skeden av den psykosexuella utvecklingen, särskilt under barndomen, antas påverka personlighetens struktur och reaktionsmönster. Istället betonas <b>dynamiska krafter</b> som hela tiden är i rörelse för att i olika situationer släppa fram det omedvetna i jaget genom felhandlingar, språkliga utsagor och drömmar. Jaget blir en ”valplats” för motsättningar mellan drifter och tabun, med Gunnar Ekelöfs ord:<o:p></o:p></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><br /></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>”Du säger ’jag’ och 'det gäller mig’<o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>men det gäller ett vad: <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>I verklighet är du ingen. <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!<o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>Det var i skräck inför den du började klä dig,<o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>började uppföra dig och kalla dig ’jag’, <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>klamra dig fast vid ett halmstrå. <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>I verklighet är du ingen.<o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>/…/ <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont, <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>det övre vilddjurets kamp mot det undre – <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen, <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>utan att våga veta, utan att vilja veta, <o:p></o:p></i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"><i>du som hisnar för minsta grop!”</i></div><div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman", serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;"></div><br />
<h4> Kliniker</h4>
<br />
För att bli en <b>framgångsrik kliniker </b>eller <b>klinisk forskare</b> måste man förstå alla dessa olika nivåer av beskrivning av människors olika personligheter, och kunna arbeta med dem. Ett intresse för ex den litterära bilden ger relief och liv åt kunskapen som kan fås från kvalitativa, kvantitativa och neurologiska metoder. Tyoplogierna blir allmänmänskliga och sluter på så sätt cirkeln tillbaka till litteraturen, medan de olika vetenskapliga försöken att frysa fast personbegreppet i siffror och typer har varit den moderna människans försök att genom forskning ta kontrollen över sig själv. I nedanstående tabell har jag skisserat de olika perspektiv på människan vi gått igenom här. Den skall läsas som en rulle, tänk att du klipper ut tabellen och rullar den, så att Typologin (längst till höger) möter Litteratur, fil, och konst (längst till vänster), detta för att visa hur de olika metoderna går in i varandra och möts. Om typologin är en extrem variant i psykologin/psykiatrin återkommer den också i Litteraturen och konsten.<br />
<br />
Det viktiga för läkaren eller psykologen är att förstå <b>varje metods förutsättningar</b> och <b>begränsningar </b>i detalj - innan man drar slutsatser av resultaten, vare sig kring en enskild person eller i en vetenskap studie. Alltför många har använt skalor utan att först testa dem på sig själv, läsa varje fråga och försöka förstå vilka olika svar den kan ge upphov till, vad de kan stå för, hur de poängsätts, hur scoren beräknats, skalorna konstruerats och mot vilket normmaterial/defnitioner resultaten jämförs. Resultaten av psykometriska bedömningar kan se olika ut beroende på om de rapporterar rådata eller jämförelser, då man måste veta hur stora normgrupperna är, från vilka länder de kommer och om de kompenserar för kön och ålder. Sådan kompensering görs för vissa instrument redan innan man får fram resultaten, och man måste då fråga sig om man verkligen vill att den person man är satt att bedöma skall jämföras bara med jämnåriga eller med personer av samma kön. Det kan ha fördelar men också nackdelar, t ex att dölja könsskillnader som egentligen finns. Percentiler kan ge en mer "normal" bild än t-scores och andra mått som reflekterar normalfördelningen. I vissa personlighetsdrag är variansen bred, i andra betydligt smalare. Normativa inslag finns alltid även om vissa drag är konstruerade för att lyfta fram patologi i en extrem del av variationen medan andra avsetts vara mer neutrala. <br />
<br />
<br />
Idé till sammanfattning av de sätt att studera personlighet som diskuterats här, skall rullas så att de högra kolumnen fortsätter med den vänstra osv. <br />
<span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<table border="1" cellpadding="0" cellspacing="0" class="MsoTableGrid" style="border-collapse: collapse; border: currentcolor; height: 793px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-padding-alt: 0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-yfti-tbllook: 1184; width: 500px;">
<tbody>
<tr style="mso-yfti-firstrow: yes; mso-yfti-irow: 0;">
<td style="background-color: transparent; border: 1pt solid currentcolor; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="85"><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Litteratur,film,konst<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: windowtext windowtext windowtext rgb(0, 0, 0); border-style: solid solid solid none; border-width: 1pt 1pt 1pt 0px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-left-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="106"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Hermeneutiska vetenskaper <o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: windowtext windowtext windowtext rgb(0, 0, 0); border-style: solid solid solid none; border-width: 1pt 1pt 1pt 0px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-left-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="100"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Psykoanalys<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: windowtext windowtext windowtext rgb(0, 0, 0); border-style: solid solid solid none; border-width: 1pt 1pt 1pt 0px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-left-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="155"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Klassisk psykiatri/psykologi<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: windowtext windowtext windowtext rgb(0, 0, 0); border-style: solid solid solid none; border-width: 1pt 1pt 1pt 0px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-left-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="137"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Neuropsykiatri</span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: windowtext windowtext windowtext rgb(0, 0, 0); border-style: solid solid solid none; border-width: 1pt 1pt 1pt 0px; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-left-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="124"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Typologi <o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td></tr>
<tr style="mso-yfti-irow: 1;"><td colspan="3" style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0) windowtext windowtext; border-style: none solid solid; border-width: 0px 1pt 1pt; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-top-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 349.7pt;" valign="top" width="291"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div align="center" class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: center;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Tolkning enligt olika principer: f</span></span><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small; text-align: start;">rån litteraturvetenskap och textanalys till psykoanalys (låg grad av generalisering) till kvalitativa intervjumetoder (relativt hög grad av generalisering). Andra kan fylla på tabellen med detaljer för tolkningsprinciper inom respektive område här bättre än jag!</span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td colspan="2" style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 233.25pt;" valign="top" width="291"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div align="center" class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: center;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Interindividuell variation i egenskaper
som:<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="124"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Grad av likhet med typer:<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td></tr>
<tr style="mso-yfti-irow: 2;"><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0) windowtext windowtext; border-style: none solid solid; border-width: 0px 1pt 1pt; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-top-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="85"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="106"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="100"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="155"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Kognition, affekter/grundstämningsförskjutning, psykos/verklighetskontakt, relationer, impulskontroll, nyhetssökande, rädsla, sociala behov, persistens, sociala behov, tecken på pågående missbruk.<o:p></o:p></span></span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="137"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Exekutiva funktioner, central koherens, Theory of Mind, </span></span><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small;">interpersonell funktion, </span><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small;">Impulskontroll, Aktivitetskontroll, intelligens/inlärningsförmåga, "Behavioural phenotypes", alltså personlighetsmässiga typer definierade utifrån genetiska särdrag som fragil X-kromosom, Turner syndrom osv. </span></div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="124"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Kroppsligen: pyknisk, astenisk, atletisk, </span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small;"><br /></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;"><o:p></o:p></span></span><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small;">Psykopati</span><br />
<span style="font-size: xx-small;"></span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Vissa neuropsykiatriska definitioner av "klassisk" Asperger, Tourettes syndrom, som skall beskriva en hel personlighet.</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: "calibri";"><span style="font-size: xx-small;">Symtomrapporter/beteendemässiga avvikelser samlade till diagnoser utifrån olika diagnostiska </span></span><span style="font-family: "calibri"; font-size: xx-small;">kategorier som i DSM eller ICD-systemen</span></div>
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td></tr>
<tr style="mso-yfti-irow: 3;"><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0) windowtext windowtext; border-style: none solid solid; border-width: 0px 1pt 1pt; mso-border-alt: solid windowtext .5pt; mso-border-top-alt: solid windowtext .5pt; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="85"><span style="font-size: xx-small;">
</span><br />
<div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-size: xx-small;">
</span></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.55pt;" valign="top" width="106"><br /></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="100"></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.6pt;" valign="top" width="155"></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="137"></td><td style="background-color: transparent; border-color: rgb(0, 0, 0); border-style: none solid solid none; border-width: 0px 1pt 1pt 0px; padding: 0cm 5.4pt; width: 116.65pt;" valign="top" width="124"><br /></td></tr>
</tbody></table>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 8pt;">
</div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-46523083052307014612020-05-02T06:00:00.002+02:002020-10-15T19:02:34.591+02:00COVID-19 pandemin - ännu en prövning för mänsklighetenMitt <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2020/04/covid-19-pandemin-enkelt-om.html" target="_blank">föregående inlägg</a> om COVID-19 syftade till en objektiv beskrivning av smittspridning (med särskilt fokus på Reproduktionstal, som använts lite i den svenska debatten jämfört med flera andra länder) och sjukdom. Nu vill jag diskutera pandemins betydelse för oss.<br />
<br />
Människan har tre stora, återkommande plågoris på befolkningsnivå: <b>krig, epidemier </b>och <b>(natur)katastrofer</b>. En epidemi eller en katastrof är inte några krig, även om det har blivit vanligt att tala i krigsmetaforer. En sjukdom som cancer har blivit ett krig att "utkämpa" mot tumörcellerna, behandlingarna "slag", målet att "vinna", den som har dött har "förlorat kampen" mot sjukdomen. Detta är en falsk och skadlig bild. Man genomlider sjukdomar. Vem skulle dra i strid mot en överlägsen, oförutsägbar motståndare som aldrig har hört talas om regler och hela tiden kan byta gestalt? Som i många fall är oövervinnerlig när det gäller vad den kommer att göra med ens kropp? Att en människa kan höja sig över sin sjukdom och så länge som möjligt bevara sin tankefrihet och resning, till och med växa, i lidandet är en annan sak.<br />
<br />
<b>(Natur)katastrofer</b> innebär att människor måste göra sitt för att överleva och hjälpas åt. Här är hjälpen till de andra som minst komplicerad och de flesta överlevande har hjälpts åt tills hjälp utifrån anländer, det är en del av att själv klara sig. Hjälplöshet är en naturlig känsla, hysteri en farlig reaktion, mod hjälper men är inte alltid till stor nytta, förmåga att fungera i grupp antagligen den viktigaste egenskapen.<br />
<br />
I <b>krig</b> hotas allt liv och fienden är mindre tydlig idag än på Hitlers tid, men det går att samla sig i motstånd mot en princip, en person eller en stat. De egna leden kan rymma förrädare men i stort sett kan civila agera som vid naturkatastrofer, medan en grupp stridande krävs, som förutom gruppsammanhållningen har tillräckligt mod, sinnesnärvaro och välkanaliserad aggressivitet för att möta fienden. Krig och katastrofer är spännande, särskilt krig kan vara ärofyllt, böcker skrivs och filmer spelas in. Epidemierna försöker vi glömma.<br />
<br />
På många sätt är <b>epidemi</b> en svårare prövning än de andra. Här hjälper inte solidaritet och hjältemod mer än för att avlasta de redan drabbade. Det som utrotar epidemin är istället rädslan. När vi blir tillräckligt rädda för varandra för att isolera oss undan smittan kan den lugna sig. Annars löper den obönhörligen sitt lopp genom en befolkning, tills den är färdig med oss. Som jag skrev i det <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2020/04/covid-19-pandemin-enkelt-om.html" target="_blank">förra inlägget</a> finns bara tre saker för att motverka en epidemi: isolering, immunitet som är det naturliga slutet på epidemin, när ingen mer är mottaglig, och insatser från den moderna medicinen, som vaccin. Rädslan smyger sig in hos den starkaste fatalisten, hos den mest solidariske, hos den den mest hjältemodige, helt enkelt för att den är det enda som hjälper. Tack vare vår rädsla har inte sjukvården havererat.<br />
<br />
Samtidigt äter <b>rädslan</b> oss inifrån. Människor som är rädda för varandra kan få för sig att göra vad som helst. Vanliga möjligheter till tröst och ny styrka stängs. Döden blir ensam och inhuman. Hysteri gör oss åter mer sårbara. Ilskan mot de som inte förstår eller utsätter andra för fara hjälper inte. Det gäller bara att vidmakthålla rädslan, hård och kall, och förmedla den känslan till andra så gott man kan, den skyddande rädslan.<br />
<br />
Jordan Peterson har sagt att varje människa får räkna med att drabbas av <b>något som får hela vår existens att skaka</b> kanske vart femte år, som att en älskad människa dör, ett äktenskap bryts, en allvarlig konflikt uppstår i familjen, en svår sjukdom diagnosticeras, någon närstående blir arbetslös. Vår personlighet byggs inte bara upp av egenskaper som får oss att klara de goda tiderna utan också ta oss igenom dessa kriser. Till de personliga utmaningarna verkar det som att vi kan lägga de tre "stora" som kanske drabbar en människa var tjugofemte år, beroende på när och var man lever.<br />
<br />
Att varje generation i en befolkning drabbas verkar närmast ofrånkomligt. Det gäller att använda <b>de goda åren</b> däremellan till att bygga upp <b>relationer, resurser </b>och<b> resiliens</b> för att ta sig igenom de svåra tiderna med sin psykiska hälsa, känslan av livets grundläggande mening och något slags hopp i behåll. Resiliens (motståndskraft) i personligheten och psyket byggs upp genom regelbundna, goda vanor (som hjälper särskilt vid isolering), träning av självkontroll, inklusive att hantera känslostormar, och att utveckla ett inre liv man klarar att vila i. Vikten av att ha ordnade relationer, tydligt genomtalade, konflikter lösta eller möjliga att leva med, som också kan innebära praktisk hjälp och ansvarstagande, belyses av prövningar stora som små. Resurser handlar om rimliga förberedelser för prövningar vi kan anta kommer. Att ha det nödvändiga hemma, testamente och andra viktiga handlingar skrivna, tillräckligt med pengar för att klara förändringar i inkomst och veta var man har viktiga dokument och föremål kan underlätta enormt. Sorg, ångest, förtvivlan eller nedstämdhet är normala reaktioner utöver de känslor vi redan nämnt. Psykisk hälsa är basala förmågor (skilja galna sinnesintryck och destruktiva tankar från verkligheten, hantera känslor och impulser, planera och arbeta/sysselsätta sig, sova och äta, fungera i grupp) och vidmakthålla personlighet, mening och hopp. <br />
<br />
Många av oss som är i femtioårsåldern är inne på <b>den andra "befolkningsprövningen"</b> i livet. Jämnåriga med bakgrund på Balkan eller i Iran har upplevt både ett krig och en pandemi. Människor i den äldsta generationen kan ha upplevt fler krig och pandemier. I Sverige har vi varit förskonade från naturkatastrofer och krig, men många människor här bär med sig upplevelser från andra länder. För mig är detta den andra epidemin som slår rakt in i mitt liv. Jag levde mitt i <b>AIDS-krisen </b>som ung, nu känns det som att det händer igen. Båda gångerna drabbas minoriteter och sjukvårdspersonal hårdare.<br />
<br />
Även om stigmatiseringen och utsiktslösheten för de unga drabbade var extrem den gången finns samma krypande rädsla, samma osäkerhet inför det hot man <b>inte vet något om</b>, sedan vet lite mer om men inte alls det man behöver veta. Då fick man till slut veta att smittan överfördes via kroppsvätskor, nu sades det först att det handlade om droppar som högst kunde ta sig någon meter genom luften, sedan har experterna verkat mindre säkra. Kanske kan ett möte utomhus räcka, i Frankrike talas om att joggare skall hålla tio meters avstånd, ibland kan föremål smitta, ibland inte.<br />
<br />
Känslan av att <b>"andra"</b> inte förstår, kasten mellan försiktighet och övermod, följt av tom hopplöshet är desamma. Både gångerna handlar det om <b>fruktansvärda sjukdomar</b>. HIV var utdragen, med ofta en lång symtomfri tid innan sjukdomen, som också kunde dra ut på tiden men under de första tio åren innebar en ofrånkomlig död. Covid-19 kan slå till från ena dagen till nästa, vara en bagatell, en akut livshotande lunginflammation eller märkliga symtom som verkar aldrig vilja gå över. Hoppet finns, är till och med stort för unga, men sjukdomen kallas "varannandagssjukdom" eftersom den ofta förbättras för att försämras och håller på så i veckor eller längre. Döden kan bli lika ensam som den AIDS gav för de allra mest utsatta, medan många andra då fick dö hemma eller på ett hospice omgiven av sina nära. Nu dör de flesta på ett sjukhus eller ett äldreboende med besöksförbud, omgiven av vårdpersonal i full skyddsutrustning, och i bästa fall några anhöriga som till slut undantagsvis fått komma in. Liksäckarna är desamma.<br />
<br />
Nu talas det om att de döda i COVID-19 kan komma att räknas i tiotusental (8000-40000 har nämnts av seriösa källor senaste veckan). Ungefär två tusen svenskar dog i HIV-epidemin, knappt tusen på Estonia, knappt sex hundra i tsunamin på Annandagen 2004. Nästan alla svenskar kände någon av dessa. <b>De döda är toppen på ett isberg</b> av sörjande anhöriga, personer som klarat sig från allvarlig COVID-19 med livet i behåll men med svåra restsymtom och nedsatt funktionsförmåga, "lindriga" fall som är sjukare än vi kan föreställa oss, isolerade äldre som har svårt att klara sig, sjuka som inte vågar söka vård eller kan få vård för andra sjukdomar, rädda, arbetslösa, människor som förlorar allt. Framtiden är plötsligt obekant, trots att vi brukar tillbringa så mycket tid i den. Minnena blir istället viktigare för att stå ut med lidandet vi har mitt bland oss, även om nostalgi inte kan lindra oron för nära svårt eller mycket svårt drabbade och alla de som arbetar med sjukvård eller är utsatta på andra sätt, oron för att inget någonsin skall bli sig likt igen.Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-53010400315376220482020-04-25T08:00:00.000+02:002020-05-01T16:17:14.636+02:00COVID-19 pandemin - enkelt om smittspridning och sjukdomMålet med detta blogginlägg är att förklara vad vi vet om <b>smittspridningen av viruset SARS-CoV-2 </b>och om <b>sjukdomen COVID-19 </b>för andra lekmän. Jag är inte expert, men har läkarutbildning och klinisk grundutbildning. Grunden till inlägget finns enkelt åtkomlig på ex engelska Wikipedia under rubriken för viruset och sjukdomen, respektive. Det jag skriver här bör vara så basalt att det är okontroversiellt, men sakliga invändningar mottages tacksamt och jag skall försöka uppdatera texten efter sådana. Det är min ambition att <b>dela några personliga tankar</b> om pandemin i ett kommande inlägg.<br />
<br />
<h3>
Smittspridningen</h3>
<h4>
Hur kan man förstå den matematiskt?</h4>
<b>R står för Reproduktionstalet.</b> Det är hur många nya fall varje sjuk individ ger upphov till. Om det är större än ett (>1) <b>ökar</b> smittspridningen, om det är ett (=1) kvarstår spridningen <b>konstant</b>, och om det är under ett (<1) <b>minskar</b> smittspridningen.<br />
<br />
Ett virus antas ha ett naturligt, "basalt reproduktionstal", som uttrycker dess smittsamhet, och betecknas <i>R</i>0 (<i>R med nedsänkt nolla)</i>. För SARS-CoV2 har <b><i>R</i>0 beräknats till mellan 1,4 och 3,9 </b>(Li et al., New England Journal of Medicine, Januari 2020). Detta är alltså <i>innan</i> åtgärder vidtagits och <i>innan</i> befolkningen börjat utveckla immunitet efter genomgången sjukdom. <i>R</i>0 bestäms genom befolkningsstudier men måste, såvitt jag förstår, variera med befolkningsfaktorer som ex vis graden av trångboddhet. Sannolikt uttrycks därför <i>R</i>0 ofta som ett spann. <br />
<br />
I ett land som Sverige har <b><i>R</i>0 uppskattats till 2,5 </b>(vilket dock är osäkert så länge det inte finns epidemiologiska studier av landet). Två och ett halv nytt fall på varje tidigare fall innebär <b>exponentiell tillväxt</b>, alltså att kurvan uppåt blir mycket brant tills sjukdomen begränsas av att det inte finns fler att smitta. I Sveriges fall skulle i så fall sjukvården sedan länge vara helt full. Därför har insatser behövt genomföras.<br />
<br />
<b>Uppgiften</b> har alltså varit att få ner virusets verkliga, "effektiva reproduktionstal" Re (R med nedsänkt e) först <b>till ett,</b> så att spridningen blir konstant, och sedan <b>under ett</b>, så att epidemin avtar.<br />
<br />
Vad kan man då göra för att få ner den det effektiva reproduktionstalet (Re)<b> </b>under virusets naturliga, basal reproduktionstal (<i>R</i>0)?<br />
I huvudsak tre saker:<br />
<br />
<ol>
<li>vänta in befolkningens <b>immunitet</b>, </li>
<li>allmänna <b>karantänsåtgärder</b> (minska alla olika former av kontakt där viruset kan överföras) och</li>
<li><b>sjukvårdsinsatser</b> (t ex vaccin, virusbekämpande läkemedel, annan sjukvård inklusive specifika karantänsåtgärder baserade på test och smittspårning). </li>
</ol>
<br />
Förutom detta kan vi <b>hoppas på att "något" händer</b> med viruset som gör det <b>mindre smittsamt</b>. Man har talat om sommarvärme, att viruset skulle "tröttna", konkurreras ut av andra smittor osv. Det kan då tilläggas att virus lika gärna kan bli <b>mer smittsamt</b> och ge upphov till <b>farligare sjukdom</b>. Vi kan också hoppas att dess basala reproduktionstal skulle vara <b>lägre i Sverige </b>än i den kinesiska rapporten, eller ligga i spannets nedre del. Såvitt jag vet har vi ingen säker uppfattning om det idag.<br />
<br />
<h4>
Vad kan vi då göra?</h4>
Vi måste <b>få ner det effektiva reproduktionstalet (Re) för SARS-CoV2 under 1 </b>för att hejda pandemin. Vi måste också se till att Re <b>ligger kvar under 1</b> under en längre tid, så att viruset kan försvinna ur befolkningen (hur lång tid beror på virusets överlevnadstid i värdorganismen, men hur sådana beräkningar utförs ligger utanför detta inlägg). Om Re går över 1 igen får vi en "andra våg" (som många fruktar kan bli värre än den första) eller begränsade, lokalt svåra men mer hanterliga, utbrott.<br />
<br />
Vi kan vänta på <b>immunitet</b>. Om ex vis 60% i befolkningen skulle vara immuna (och 40% mottagliga) kan man multiplicera <i>R</i>0 2,5 med 0,4 och hamna på Re=1, dvs en konstant nivå av smittspridning på nuvarande nivå. Därav glädjen när det såg ut som att 11% av blodgivare i Stockholm var immuna. Man kunde då hoppas att den verkliga immuniteten skulle vara högre. Tyvärr visade det sig att denna uppskattning vilade på ett snedvridet urval, och idag <b>vet vi inte hur immuniteten ser ut</b> i Sverige. Inte att förglömma måste immuniteten också gälla <i>hela landet </i>om vi inte skall ha omfattande begränsningar för rörligheten mellan olika delar av landet.<br />
<br />
De allmänna karantänsreglerna har sett olika ut i olika länder. I väntan på immunitet eller behandlingsinsatser har vi inte mycket annat att ta till. Vad vi än tycker om olika insatser <b>återstår det faktum att Re måste ner under ett</b> för att få slut på epidemin i varje befolkning. <i>(TILLÄGG 1/5-20: under veckan som gått sedan detta inlägg publicerades har i flera länder en debatt uppstått om att styra de allmänna åtgärderna dynamiskt utifrån dagliga eller regelbundet återkommande uppskattningar av Re. Detta förefaller svårgenomfört eftersom Re bygger på uppskattningar av smittspridningen minst en inkubationstid tillbaka och är ett medelvärde som kan uppskattas för ett land eller mer regionalt - men på ett teoretiskt plan och i ett längre tidsperspektiv måste Re ner under 1 för att få slut på epidemin.) </i><br />
<br />
<b>Vaccin</b> har man sagt omöjligt kan komma under 2020. Masstestning och <b>specifika karantänsåtgärder</b> av personer som har symtom eller är testpositiva och deras närstående som kan ha exponerats har fungerat i Sydkorea, på Nya Zealand och i Vietnam. Det kräver långtgående ingrepp i den personliga friheten men inte diktatur, som ibland påståtts. Teknik som mobiltelefonappar som smittspårar har varit ett viktigt verktyg. <b>Medicinska behandlingar</b> kommer i första hand att hjälpa de redan sjuka, men om de blir tillräckligt effektiva kan de också påverka smittspridningen.<br />
<br />
Att hoppas på att "något" händer är <b>knappast en strategi</b>. Man kan göra det, och man kan också frukta det motsatta, men knappast grunda sitt handlande i någotdera. Liv är dock inte matematik, och tidigare farsoter har upphört till slut.<br />
<br />
<h3>
Sjukdomen COVID-19</h3>
<b>Inkubationstiden</b> är typiskt 5-6 dagar men kan variera mellan två till 14 dagar.<br />
<br />
Sjukdomen som viruset ger upphov till kan vara <b>mycket lindrig</b> (till och med <b>helt utan symtom</b>, hos en minoritet) till <b>mycket allvarlig</b>, så att intensivvård krävs på grund av andningsproblem och tillståndet leder till svikt av flera organ (förutom lungor även hjärta, njurar, tarmar, lever osv) och död. På grund av <b>osäkerheten om hur många som verkligen smittats</b> vet vi inte exakt hur vanliga de svårare fallen är bland alla drabbade. Det finns en rad <b>riskfaktorer </b>för att få en allvarlig sjukdom, där hög ålder, manligt kön, övervikt och samtidiga kroniska sjukdomar är viktiga. Prognosen vid allvarlig sjukdom är också överlag bättre hos yngre personer (rent av god under 40 års ålder), medan den överlag är mycket sämre hos de <b>äldre</b>, med början i 60-70 årsåldern och särskilt hos de "äldsta äldre", och förvärras av samtidiga sjukdomar. <br />
<br />
De vanligaste <b>symtomen</b> är feber, torrhosta, muskel/ledvärk, aptitförlust, extrem trötthet, andfåddhet, hosta med slem och förlust av doft och smak. Många andra symtom har också rapporterats, även bland "lindriga" fall.<br />
<br />
Vi vet alltså att viruset påverkar <b>en lång rad organsystem</b>, inklusive nervsystemet.<br />
<br />
Därför har vi anledning att vara mycket uppmärksamma på vilka <b>restsymtom</b> infektionen lämnar. Rehabiliteringen är inte sällan långvarig. Även lindrigt sjuka har beskrivit kvarvarande symtom under många veckor, eller symtom som ännu inte gått över trots att de tillfrisknat från den akuta infektionen.<br />
<br />
Särskilt viktigt är det förstås att följa upp eventuella restsymtom hos <b>barn och unga</b>.<br />
<br />
Vi vet också att viruset <b>smittar</b> från personer som inte själva uppfattar sig som sjuka, antingen innan insjuknandet eller under mycket lindriga/symtomfria fall. Viruset smittar främst genom nära kontakt via små droppar som bildas när vi nyser, hostar eller talar, särskilt när vi sjunger eller talar högt. Dropparna kan färdas flera meter genom luften, över 4 meter vid hosta. Att stänga munnen och andras genom näsan kan minska droppöverföringen. Dropparna antas också kunna fastna på händerna när man är nära smittförande personer, liksom om man tar i smittförande föremål, varför man rekommenderar noggrann handtvätt innan man tar sig runt näsa och mun (det har ifrågasatts om virus på ytor kan smitta vidare i Sverige men både WHO och den amerikanska myndigheten CDC har ställt sig bakom det, se engelskspråkiga Wikipedia under rubriken Coronavirus Disease 2019 för referenser och vidare diskussion). Internationellt förefaller det vanligare att tro på nyttan av att använda olika former av munskydd än i Sverige. Att ett tätt tyg över näsa och mun minskar droppspridning när man hostar eller talar förefaller inte orimligt. Frågan om smittan också är luftburen har väckts (bl a amerikanska NAS har uttalat att sådan smitta kan vara möjlig, samma källa). <br />
<br />
<h4>
Samhällsutmaningen</h4>
<div>
Även om vi inte vet exakt hur stor andelen svårt sjuka är vet vi att den är så stor att <b>resurserna för sjukhusvård, intensivvård med respirator och annan avancerad sjukvård</b> snabbt överskrids om sjukdomen får spridas enligt sitt basala reproduktionstal. Även andra samhällsfunktioner kan överskridas, som primärvård, äldreomsorg och begravningsväsendet, och antalet döda skulle bli så stort att allvarlig samhällsinstabilitet inte kan uteslutas. </div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-90376326826075848302020-03-29T08:00:00.000+02:002020-04-07T16:39:28.187+02:00Palmemordet (7): Detektivernas, journalisternas, samhällets och psykiatrikerns Stig Engström. Del 2.<h3>
Sammanfattning</h3>
<div>
Detta inlägg syftar till att se på vad vi vet om <b>Stig Engströms personlighet</b> ur olika perspektiv, däribland mitt eget som rättspsykiatriker, och fundera på vilken betydelse den kan ha haft för händelseutvecklingen, både vad gäller det vi vet (att han ljög om sina förehavanden på mordkvällen, inklusive inför domstol), och det vi undrar (om han sköt mot Olof och Lisbet Palme efter att ha gått ut från Skandia, och sedan kom undan med det under alla år).</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Engström framstod som både <b>överlägsen</b> (klassmässigt) och <b>underlägsen</b> (som man med dåtidens normer) för poliserna som utredde honom. Detta kan ha bidragit till att han lyckades ställa sig över alla misstankar trots att han tidigt borde ha stått i centrum för utredningen. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Att han även lyckades <b>undgå motfrågor </b>från media är svårare att förklara, men även där kan samma faktorer ha spelat in, liksom det grupptänkande som präglat bevakningen av många av Sveriges stora rättsfall. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
"Granskarna" (GMP och en rad följande expertbedömningar) fokuserade på en ensam gärningsman men kom att överbetona bilden av en socialt utslagen "<b>galning</b>" så att Engström inte passade in (och knappast gärningsmannen heller, som ändå lyckades vänta in ett lämpligt tillfälle för sitt dåd, undkomma polisen och hålla tand för tunga efteråt), medan "privatspanarna" (varav en rad fd granskande journalister) fastnat i olika "spår" som byggt på <b>politiska motiv</b>, utan att acceptera att omständigheterna för brottet <a href="http://anckarsater.blogspot.com/2020/02/palmemordet-5-gmp-vad-vi-kan-anta-om.html" target="_blank">inte alls pekar</a> mot en sådan lösning. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Man kan inte ställa psykiatriska/psykologiska diagnoser historiskt men Engström uppvisade problem att planera och slutföra arbete under sitt liv och se konsekvenser och förstå andras reaktioner som sannolikt motsvarande en <b>uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag</b>. Personlighetsmässigt hade han en rad uppseendeväckande, motsägelsefulla och motstridiga <b>särdrag</b>, men sannolikt inte så att det skulle motsvara en personlighetsstörning - han fungerade socialt, i långvariga relationer och i arbetslivet, fram tills det finns mer näraliggande förklaringar för varför han förlorade dessa förmågor. Detta var hans väldokumenterade <b>alkoholberoende</b> med ångest, depression och aggressivitetsgenombrott. Engström hade ingen historia av mytomani, fysisk aggressivitet eller psykopati.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det viktigaste perspektivet om man skall förklara Engströms eventuella inblandning i Palmemordet (och hans beteende efter det) är socialt och handlar om <b>klass</b>. Engström fanns i en miljö där <b>hatet mot Olof och Lisbet Palme </b>var intensivt under lång tid men särskilt före mordet, och som född och uppvuxen i den lilla, riktiga överklass Sverige ändå har lyckades Engström ställa sig bortom sådana misstankar som hans historia borde ha väckt.<br />
<br />
Det är svårt att se hur Engström skulle klarat att planera, genomföra och komma undan mordet utan att vara kognitivt motiverad av gruppeffekter, under direkt påverkan i en liten krets och/eller rent av understödd av <b>en eller några få personer</b>. Det kan handla om personer som inspirerat handlingen utan att förstå att den skulle förverkligas eller personer som förstått i efterhand och hjälpt Engström dölja sina förehavanden, men också ett verkligt samarbete under dygnet från niotiden på fredagkvällen och framåt. Där har diskuterats om en vän kan ha överlämnat vapnet till Engström strax före mordet. Om någon verkligen skulle ha gjort det - och tagit samma juridiska risk som Engström själv - är det rimligt att fråga sig om vederbörande inte också ville ha möjlighet att kontrollera det följande förloppet. För ett sådant scenario har dock inget särskilt stöd lagts fram, mer än det svårbegripliga i att någon skulle ha tagit denna risk och möjligen att Engström föreslagits vara på flera ställen inom en kort tidsperiod (Grand med efterföljande av paret Palme, utstämpling från Skandia, mordplatsen).<br />
<br />
Engström tog själv initiativ till den sista intervju där han beskrev möjligheten att mordet varit mer av ett dråp, en "<b>olycka</b>", på ren impuls. Detta är hypotes nummer två, men utifrån den stora förmåga till improvisation i varje steg och planering över tid som krävts och att han själv "planterat" detta scenario tycker jag att det skall tas med stor försiktighet. Den springande punkten är förstås varför gärningsmannen i ett sådant fall skulle varit beväpnad. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
<b>Mordförsöket på Lisbet Palme</b> är för mig en viktig pusselbit till mordets bakgrund. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Inte nog med att Engströmhypotesen liknar lösningen i många av <b>Agatha Christies romaner</b>, där sanningen har legat så nära lögnerna som berättats att den varit nästan omöjlig att urskilja ens på ljusan dag, dramaturgin som förundersökningsledaren Krister Petersson nu byggt upp för att tala om för det svenska folket att han snart skall leverera sanningen inför alla samlade framför TV.n liknar de återkommande scenerna i böckerna där de misstänkta kallas samman för att få ta del i upplösningen. <br />
</div>
<h3>
De olika perspektiven</h3>
<h4>
Detektivernas Engström</h4>
Om vi börjar med detektivernas perspektiv har helt klart <b>en rad misstag</b> gjorts. Det verkar som att polisen aldrig tog Engström på allvar som misstänkt, vilket förstås var fel oavsett om det visar sig att han verkligen var inblandad i mordet eller inte (dessa blogginlägg utgår från att Engström inte är bunden till mordet men på något sätt har talat osanning om sina förehavanden från utstämplingen (mellan kl 23.19.00 och 23.19.59) och 20 minuter framåt, inklusive i media och under ed i domstol). Redan det första samtalet dagen efter mordet borde fått polisen att reagera på ett vittne som uppger att han kan ha förväxlats med mördaren. Engströms uppgift att polisen på plats avböjt att ta emot hans vittnesmål stämmer inte med vad det högsta polisbefälet på platsen uppger sig ha beordrat. Engström fick lämna Stockholm, och det dröjde innan polisen ens träffade honom. Under de första veckorna var deras uppmärksamhet fokuserad på den sk 33-åringen som jag tidigare skrivit om <a href="https://draft.blogger.com/blogger.g?blogID=6394882355014033814#editor/target=post;postID=1458684469574129869;onPublishedMenu=overviewstats;onClosedMenu=overviewstats;postNum=18;src=postname" target="_blank">här</a> och <a href="http://anckarsater.blogspot.com/2019/09/palmemordet-4-victor-gunnarsson-del-2.html" target="_blank">här</a>. Detta var en udda person som iakttagits nära mordplatsen under kvällen och hade svårt att värja sig mot polisens anklagelser utifrån sin psykosociala funktionsnedsättning och brist på förankring i samhället. Engström, som också skulle kunna beskrivas som "udda", verkar istället från början ha stått <b>höjd över alla misstankar</b>. Han sade självsäkert att vittnena måste ha misstagit sig när de gav hans signalement, som om detta naturligtvis var en missuppfattning. Engströms framtoning av social självsäkerhet kombinerad med lite löjeväckande drag måste snabbt ha förmedlat känslan till polisen att de hade med en så oförvitlig och inkapabel människa att göra att alla misstankar var överflödiga, trots att till och med Hans Holmér i samtal med Ann-Marie Åsheden uttryckte att han måste ha lämnat oriktiga uppgifter till polisen.<br />
<br />
Redan i Rapportinslaget från april 1986 börjar Engström göra sig försiktigt <b>lustig </b>över polisens oförmåga att lägga ett pussel med alla bitarna på plats. Överklassframtoningen som balanserade på gränsen till något feminint, preciöst eller pompöst måste ha varit perfekt för att få polisen att utesluta honom från en utredning av ett brutalt mord alla vid den tiden förväntade sig skulle ha storpolitisk dignitet. Att Engström ljög i sakfrågor, där han gav rakt motsatta uppgifter mot andra vittnen, och hyste en bara delvis dold aggressivitet mot många av aktörerna i dramat, verkar aldrig ha fått "poletten" att trilla ner för poliserna som helst ville ha en stor, internationell konspiration och i andra hand en "kriminaldåre" eller "galning" med ruskig blick. Hade de kallat Engström till rekonstruktionerna vid denna tid kanske någon hade reagerat på hur <b>illa hans historia stämde</b>, men redan då måste polisen ha bestämt sig för att ta honom förbi undersökningen i en egen fil. Hans Holmér gick så långt att han talade om Engström som "hermafrodit" i sina hemliga samtal med Åsheden (möjligen som uttryck för en missuppfattning av den då fyra år gamla tidningsartikeln), och det har framkommit att vissa poliser misstänkte att Engström i själva verket ljög om vad han gjort på mordplatsen därför att han skulle ha stämt ett homosexuellt möte mitt i vad som kom att bli händelsernas centrum (trots att ingen någonsin sagt annat än att Engström skulle vara dragen till det motsatta könet).<br />
<br />
Thomas Pettersson och Filterredaktören Mattias Göransson har inkännande beskrivit hur tankegångarna hos Engström kan ha sett ut steg för steg alltefter vad han fick reda på om mordet i media. Vid tiden för rekonstruktionerna på Sveavägen i början av april 1986 bör han ha varit orolig över att inte ha kallats som vittne. Därför går han ut i Rapport och gör vad som enligt hypotesen var en<b> enastående föreställning</b>, klädd i nästan samma kläder men ändå distinkt annorlunda mot dem han haft på mordkvällen på samma sätt som vid domstolsförhandlingarna mot Christer Pettersson där han uppträder lätt indignerad över våldet på gatorna och gentlemannaaktigt tar fru Palme i försvar och till skillnad från alla andra närvarande hävdar att hon efter omständigheterna var relativt samlad. Slutligen kom polisen att avföra Engström från utredningen formellt som varande "närvarande på brottsplatsen" i ett administrativt beslut 1987 som sedan konsekvent kom att leda inriktningen av polisens arbete bort från honom fram till de olika tips som gjorde dem intresserade för honom igen i samband med att den senaste förundersökningsledaren tog över utredningen. Thomas Pettersson upptäckte hur detta beslut hade grundats på tre misstag (se föregående inlägg). I sin bok beskriver han detta som det stora genombrottet i sin mångåriga granskning av Engström. I tid följdes det snart av ett byte på förundersökningsledarstolen och den mycket respekterade åklagaren Krister Petersson tog över.<br />
<h4>
Journalisternas Engström</h4>
Det var inte bara polisen som var blinda för att Engströms roll i dramat kunde vara ytterligare någon annan än <b>de två som diskuterades</b>: det oförvitliga <b>vittnet</b> som dragits in i ett mord på vägen mellan kontoret och Täbyvillan eller en i grunden harmlös men lite tragikomisk "<b>mytoman</b>" som ville ha uppmärksamhet. Journalister missade oräkneliga tillfällen att ställa motfrågor, i tidningsintervjuerna eller när Engström fick inscenera sin egen rekonstruktion av mordet i Rapport. Några som kom att tänka steget längre var Olle Minell och Sven Anér i Proletären som efter att skrivit några artiklar på temat det "rediga vittnet Engström mot de klantiga poliserna" började fatta misstankar utifrån inkonsistenserna i Engströms historia. Tyvärr kom även Proletären att lockas in i det sk polisspåret, trots det faktum som borde legat mitt framför alla grävande journalister: att om en konspiration av yrkesmän ville ta livet av Olof Palme hade de utmärkta tillfällen att göra det varje morgon när han ensam, utan livvakt, promenerade från Västerlånggatan till Rosenbad, och att de saknade anledning att vilja skada Lisbet Palme. Promenaden hem efter biobesöket, däremot, var en stundens ingivelse som omöjligt kunde planerats i förväg. Det är antitesen till hur en professionellt planerande konspiration fungerar, hela poängen med att vara en större grupp inblandad i ett attentat är att kunna använda många olika personers kompetenser i ett välplanerat scenario. Mordet på Olof Palme, och mordförsöket på Lisbet, så som det kom att utspelas på kvällen den 28 februari, hade aldrig krävt mer än enda beväpnad person med någon skjutvana, god lokalkännedom och som hade någonstans att ta vägen efteråt (om det överhuvudtaget gått att genomföra utifrån vad makarna Palme skulle göra efter bioföreställningen).<br />
<br />
Den allmänna opinionen har böljat fram och åter när det gäller Palmemordet, och få journalister har klarat att gå mot strömmen och ställa obekväma frågor. Om polisen, experterna och privatspanarna inte gjorde sitt arbete på grund av sin förförståelse kan man kanske inte begära att journalister skall gå tillbaka till råmaterialet och granska detaljer med nya ögon förrän på senare år, när hela materialet blivit tillgängligt på ett helt annat sätt så att även poddlyssnare och bloggläsare kan få en någorlunda helhetsbild (fortfarande förstås bara av den lilla del som blivit offentlig). Thomas Pettersson har arbetat med Engström sedan 2006. Det offentliga Sverige kommunicerade vid denna tid mest uppgivenhet kring mordet och några enstaka "teorier" diskuterades, som Leif GW Perssons med en liten grupp officerare och säkerhetspoliser som framfördes i uppmärksammade romaner och filmer. Många framstående personer, inte minst ledande politiker inom socialdemokratin, vidhöll istadigt att Christer Pettersson var skyldig trots att Hovrätten friat honom, sannolikt av lojalitet med Lisbet Palme. Tyvärr måste vi konstatera att Sverige haft en rad sådana <b>granskningshaverier</b> kring rättsfall - om Engström visar sig ha varit skyldig till Palmemordet kan man inte säga att han varit unik som felaktigt bedömd i det allmänna svenska medvetandet. Den absoluta merparten av journalistkåren har bara följt efter konsensus utan egna prövningar av faktaunderlaget i fall efter fall. De sk "styckmordsläkarna" var dömda i hela folkets ögon (och av i stort sett hela eliten av dåtidens journalister) tills journalisten Per Lindeberg till sist presenterade en faktabaserad historia i sin bok "Döden är en man". Quickfallet, där en psykiskt sjuk man började erkänna seriemord och blev trodd genom hela rättssystemet och i alla medier fram tills Uppdrag Gransknings Hannes Råstam började nysta i historien, eller raden rättsfall där rättsmedicinska fakta inte stämt (t ex Osmo Vallo, "barnläkarmålet") har alla länge återberättats på samma sätt tills en enskild journalist vågat börja gå mot strömmen.<br />
<h4>
Granskarnas och privatspanarnas Engström</h4>
Granskningskommissionen nämner endast Engström i en fotnot, som ett vittne i Christer Pettersson-rättegångarna. Det är obegripligt att de inte uppmärksammade honom i dokumentationen från mordplatsen som de lade mycket kraft på att granska i detalj, precis som bröderna Poutiainens tegelstensbok om mordet "Inuti labyrinten" från 1995 gjorde,. Den senare fokuserar särskilt mordplatsen och timmarna efter mordet men inte nämner Engström. Att polisen sannolikt felaktigt <b>avfört honom</b> som varande på mordplatsen kan förstås ha spelat en stor roll för alla dessa, liksom att Engström kallats som vittne i rättegångarna och där gjort sitt sedvanliga intryck. Även arbetet med misstänkta utifrån Gärningsmannaprofilen missade helt Engström därför att den förutsatte att en ensam förövare skulle vara en <b>utslagen person</b> utan arbete som sannolikt gick på socialhjälp eller hade förtidspension. Att Engström vid denna tid både hade missbruk och havererad ekonomi var väl dolt bakom hans prydliga fasad.<br />
<br />
De oräkneliga privatspanarna i Palmefallet missade också Engström eftersom de i regel <b>utgick från motivbilden</b> och började leta konspirationer inom polisen eller internationellt, märkligt nog eftersom förhören som visade att Engströms berättelse inte alls stämde med de övriga vittnenas fanns tillgängliga redan efter rättegångarna mot Christer Pettersson 1989. Man kan ju inte annat än undra om detta var möjligt - kunde verkligen alla som ägnat sig åt mordet ha gått på ett "mord på ljusa dagen" som låg där och väntade på att noggranna personer som Larsson och Pettersson skulle börja läsa Engströms utsagor med en annan blick än den alla andra haft. Jag tror att det kan ha varit så. Flera saker spelade in i detta. En mycket betydelsefull var att det inte gick att få en överblick över alla olika uttalanden, förhör, artiklar och andra dokument förrän på senare år, tack vare vissa privatspanares, nätjournalisters och andras oförtröttliga arbete med att göra utredningsmaterialet tillgängligt på nätet (tex i Lennart Remstams <a href="http://www.itdemokrati.nu/page36.html" target="_blank">blogg</a>). Få personer läste helt enkelt allt som skrevs i olika tidningar och såg alla TV-utsändningar på 1980-talet och bara genom arkivforskning på bibliotek kunde man få mediaklipp om en person eller vad olika vittnen sagt om en detalj i ex vis signalementet. Förhör och andra dokument från utredningen blev offentliga eller läckte pö om pö under flera tiotals år. Och de som satt böjda över dokumenten var uppslukade av den svenska konsensuskulturen eller sin längtan efter att avtäcka den stora konspirationen.<br />
<br />
<h4>
Psykiatrikerns eller psykologens Engström</h4>
Personen Stig Engström rymde <b>många</b> och<b> stora motsättningar</b>. Temperamentsdrag som strider mot varandra ökar risken för personlighetsstörning och/eller psykisk ohälsa. Engström ville t ex vara äventyrlig och atletisk, men var ingetdera, snarast "feg" och definitivt tidigt kroniskt sjuklig. Hans ambition var inställd efter en familj och en social miljö där man lyckades i livet medan han vare sig fick en familj med barn, god ekonomi eller vad som skulle kunnat kallas en karriär. Han ville vara andra till lags och göra dem glada men kom att göra många besvikna. Hans stora behov av uppmärksamhet, som enligt många vittnesmål kom honom att märkas i sociala sammanhang och spela över så att andra kunde skratta åt honom snarare än med honom, kontrasterade mot den närmast sjukliga blyghet han beskrev både som barn och senare i vuxenlivet. Om fadern vet vi inte mycket mer än att han måste ha varit en teknisk begåvning som konstruerade maskiner och startade fabriker i Indien, och försörjde sin familj på en hög, för att inte säga mycket hög, levnadsstandard. Modern förefaller att ha varit levnadsglad, extrovert, modig och kraftfull enligt de intervjuer som publicerades med henne kring hennes 110-årsdag.<br />
<br />
Vi vet att Engström måste ha haft en <b>ojämn begåvning</b>, där han var konstnärligt duktig men misslyckades i de teoretiska ämnena, inte klarade studentexamen, och allmänt inte ansågs ha något "läshuvud". Hustrun, som han enligt egen uppgift levde i ett jämställt äktenskap med och aldrig skulle kunna tänka sig att fatta beslut åt, var en kraftfull kvinna som avancerade till chefspositioner. Båda hustrurna kom från familjer som överträffade Engströms egen bakgrund. Hans förste svärfar var känd för sina höga krav på omgivningen. Mot detta måste Engströms egen karriär ställas, som började och slutade med grafisk formgivning och fick arbetskamraterna att skratta när han sökte en högre befattning i företaget. I slutet av sitt liv berättade han att han mobbats i skolan, fast minst en kamrat från samma period har beskrivit honom som populär.<br />
<br />
Att Engström började få ångest, enligt egen uppgift med början i fyrtioårsåldern, och sedan tilltagande från några år senare, som han dämpade med <b>whisky</b>, är kanske begripligt. Pengarna räckte inte för livsstilen, och försök att tjäna pengar på investeringar misslyckades gång på gång. Sannolikt träffade han beslut <b>impulsivt</b>, med otillräckligt underlag, och fick gott om tillfällen att ångra detta sedan, älta sina misslyckanden eller projicera dem på omgivningen. Motgångar kom också i en rad fall där Engström ansåg sig ha blivit felbehandlad av myndigheter, arbetsgivare och bekanta. Hans politiska karriär slutade abrupt kort efter att han blivit förtroendevald, när han tog ställning för att bevara en skola som hans parti ville lägga ner. För en stund var han hjälte och omsvärmades av tacksamma föräldrar, men snabbt förlorade han sin politiska position, som säkert varit viktig för honom och som kunde ha upprätthållit den sociala situationen. Förutom vännen vapensamlaren, som det skrivits mycket om, bestod paret Engströms umgänge främst av personer med titlar som ambassadråd, överste, kommendör osv., och självklar tillhörighet i den sociala miljön i Täby.<br />
<br />
<h4>
Kan man anta att Engström hade någon psykiatrisk diagnos?</h4>
Om man skall samla Engströms olika psykiska problem under en diagnostisk beteckning behöver man först överväga en diagnos för att beskriva hans <b>ojämna begåvning</b> (som är ett tecken på en avvikande <b>neurokognitiv utveckling</b>) som avspeglade sig i skolresultaten, diskrepanserna mellan framgångarna vid ritbordet, med kameran och på löpbanan med misslyckandena i läsämnena och lagsporterna, sedan en för att beskriva hans svåra <b>personlighet</b> där olika krafter drog honom åt olika håll, accelererade och höll tillbaka, och till slut tillsammans med den sociala situationen gav upphov till <b>ångest</b> som pockade på tillfälligt lugnande med vin eller Black Label, och ett <b>alkoholberoende</b> som skulle utgjort huvuddiagnosen vid en eventuell utredning på 1990-talet, den en behandling skulle ha utgått från. På nätet har det föreslagits att Engström kunde ha haft en autismspektrumstörning, men jag kan inte argumentera för en sådan diagnos när det handlar om en person som uppenbart kunde sprida god stämning runt sig socialt och var känd som en sällskapsmänniska som lyckades upprätthålla ett krävande umgänge och yrkesliv fram tills den naturliga negativa effekten av alkohol(miss)bruket satte in. Jag har också hört Engströms beskrivas som "helt normal" och "social", om än "blyg och tillbakadragen", av en person som känt honom under uppväxtåren. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han i hög grad skapade sina egna förutsättningar på arbetsplatsen hellre än att arbeta i grupp, vidhöll sina idiosynkratiska uppfattningar mot alla invändningar och ofta invalideras som person och som man av personer som talar om honom. Han har också en lite stel mimik och kroppshållning och entonig, mekanisk röst. Typiskt klumpig beskrivs han däremot inte som, och även om han visserligen verkar ha haft exekutiva svårigheter uppvisade han inte en klassisk ADHD-bild med hyperaktivitet utan mer koncentrationssvårigheter, planeringsproblem och impulsivitet. En nedsatt förmåga till abstrakt tänkande och konsekvensanalys är vanlig vid denna bild och återkommer under Engströms liv. Hans självbild var ofta orimlig vilket tyder på metakognitiva problem, och han uppfattade sociala situationer ur sitt eget perspektiv. En ojämn begåvning och inlärningsproblem tyder på signifikanta problem, men det är svårt att ta ställning till graden av funktionsnedsättning förutom den uteblivna studentexamen, vilket ju inte i sig var något tecken på psykisk funktionsnedsättning, men ändå mot bakgrund av tillgången på stöd och de fortsatta problemen att planera och slutföra arbetsuppgifter bildar ett mönster under Engströms liv. Generalkriterierna att kognitiva svårigheter skall ha gett dysfunktion och lidande från tidiga år är inte belagda, men jag tror att Engström idag hade uppfyllt kriterierna för <b>Uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag </b>om han hade kommit till en neuropsykiatrisk utredning utifrån sina skolproblem vid tiden för den misslyckade studentexamen.<br />
<br />
Ändå levde Engström 30 år i ett äktenskap, var lika länge på sin arbetsplats och hade en stadig social förankring tills alkoholen började ta ut sin rätt. Jag tycker därför <b>inte att man kan tala om någon</b> <b>personlighetsstörning</b>, vare sig narcissistisk eller psykopatisk, som det föreslagits. Han kan helt enkelt inte ha fyllt kriterierna för något av dessa tillstånd mot bakgrund av vad vi vet idag, även om man måste fundera över alla de motsättningar Engströms komplexa personlighet rymde. Om det skulle visa sig att han aldrig egentligen fungerade i äktenskap eller arbetsliv kommer saken i ett annat ljus. Med Sjöbrings svenska personlighetsklassifikation som var mer används i Sverige under Engströms uppväxt skulle han ha kallats subsolid (lättpåverkad, lättsuggererad, impulsiv, extrovert, extravagant, tillagsinställd och lättsam), substabil (instabil till humöret), supervalid (energirik) och ojämnt kapabel, men utan att ha någon så djupgående karaktärsstörning att han kunde ha fyllt kriterierna för en psykiatrisk diagnos av "persona pathologica", även om detta är svårbedömt utan fler vittnesbörd och framförallt utan möjligheten att undersöka Engström själv.<br />
<br />
Däremot förefaller Engström under 80- och 90-talen ha utvecklat en <b>depressiv grundstämningsförskjutning</b> med vissa paranoida tankestrukturer eller en paranoid beredskap (där han utan faktagrund drog långtgående slutsatser om hur hans reumatism berodde på ett "kvarglömt borr" efter ett tandläkarbesök osv), <b>ångest</b> och <b>alkoholberoende</b>, allt på ett ganska klassiskt sätt motsvarande psykiatriska diagnoser (under 1990-talet åtminstone och sannolikt även vid tiden för Palmemordet) men med sen debut, efter att han förstått att hans äktenskap sannolikt skulle förbli barnlöst och hans karriär ett misslyckande. Det förefaller därmed inte som ett av de tidigt debuterande affektiva tillstånden som ofta har en betydelsefull genetisk komponent och rymmer periodiska grundstämningsförskjutningar åt båda hållen (maniska episoder är inte dokumenterade vad jag kunnat se), eller som en tidigt debuterande sk typ 2-akoholism, som är kopplad till antisocialitet och blandmissbruk, utan som en sent debuterande, ångestpräglad depression med starkt inslag av alkoholmissbruk och sedermera beroende.<br />
<br />
Vid tiden för mordet finns dessa psykiska sårbarhetsfaktorer som med tiden hade kommit att motsvara kliniska diagnoser (senast vid tiden för rattfylleridomen, sannolikt långt tidigare, kanske redan i slutet av 70-talet, alltså vid tiden för intervjun i Svenska Dagbladet, eftersom Engströms alkoholvanor beskrivs som välkända på arbetsplatsen redan vid tiden för mordet på Olof Palme) men dokumentation för mer specifika psykiatriska faktorer hos Engström som skulle kunna <i>förklara</i> att han skulle ha skjutit Palme (som en paranoid psykos fokuserad på Palme) saknas helt. Det är dock viktigt satt understryka att <b>inget framkommit</b> som talar för att <b>han <i>inte</i> skulle kunna ha fyllt </b>de karakteristika hos gärningsmannen som vi känner till. Om vi skall ta upp frågan om ansvar måste man utgå från att Engström var <b>ansvarig för sina handlingar. </b>Otillräkneligt kräver förvirring, psykos eller andra tecken på allvarlig psykisk störning. Vid tiden för mordet fanns dock ett juridiskt kryphål: så allvarliga psykiska anomalier att de kunde anses "jämställda med" sinnessjukdom kunde ligga till grund för ett vårdöverlämnande som påföljd. Jag tror inte att man skulle ha bedömt det så ens med dåtidens kriterier. <b>Sårbarhetsfaktorer </b>som satte ned hans impulskontroll och förståelse för abstrakta konsekvenser fanns dock, och även om neuropsykiatrin då var i sin linda kunde man ha ansett att Engströms exekutiva problem nedsatte hans förmåga att kontrollera sitt handlande - sådana bedömningar var generösa under 1970-talet och jag tror verkligen inte att Engström tidigt i livet planerade eller eftersträvade att bli ihågkommen som en person som saboterade utredningen av mordet på Olof Palme och mordförsöket på Lisbet Palme - eller begick handlingarna. Hans liv började med högt ställd ambition, en svår begåvningsprofil och personlighet, och kom att kantas av en rad misslyckanden och en tilltagande alkoholproblematik fram till en missbruksrelaterad död, det måste vi minnas idag när vi undrar vad han egentligen kan ha gjort sig skyldig till 1986.<br />
<br />
Engström motsvarar på många sätt <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2020/02/palmemordet-5-gmp-vad-vi-kan-anta-om.html" target="_blank">Clarke's typologi </a>för attentatsmän, typ II, som Thomas Pettersson redogjort för i sin bok, genom sitt "<b>long-term failure</b>" på flera centrala områden i livet. Om han verkligen är delaktig i mordet måste jag föra fram den alternativa faktor som ofta hittas hos förövare till grova våldsbrott som kommit till rättspsykiatrisk undersökning men där man inte hittar någon tillräckligt allvarlig psykisk störning för att förklara ett till synes obegripligt brott: <b>gruppdynamik</b>. Engström skulle kunna ha skjutit mot Olof och Lisbet Palme av en <b>impuls</b> men i så fall utgår jag från att den var kognitivt förberedd genom att viktiga personer i hans omgivning talat om paret Palme - både om Olof och Lisbet - i tillräckligt nedsättande termer och med tillräcklig aggressiv laddning för att Engström skulle känna att något så ofattbart som att skjuta dem i ryggen var socialt validerat, att tankestrukuren för att rationalisera handlingen redan fanns där och att alkoholpåverkan sedan kan ha slipat av impulskontrollen ytterligare. Ändå skulle jag säga att jag skulle ha lättare att förstå om Engström hade begått attentatet som <b>del i en liten grupp </b>av likasinnade, som förutom att berättiga mordet hjälpte honom praktiskt både före mordet (efter att någon, sannolikt Engström, sett makarna Palme utanför bion) och med konststycket att avleda polisens och alla andras uppmärksamhet efter mordet med ett trick i många steg som hämtat ur den mest avancerade pusseldeckare. Engströms svårigheter kan ha gjort honom till ett verktyg. Denna bild är dock svårare att förena med en hypotes där Engström fått syn på makarna Palme vid nio-tiden, före bioföreställningen, och sedan på egen hand skulle ha planerat både handlingen och den sällsynta vägen ur ansvaret. Den enda troliga alternativa hypotesen till den lilla gruppen är enligt min mening scenariot där Engström gick ut på Sveavägen, fick syn på makarna Palme, råkade ha vapnet i fickan eftersom ha t ex skall ta hem det inför ledigheten, och att han sedan <b>improviserat </b>steg för steg alltefter hur situationerna bjöd sig utan övergripande planering, men det skulle kräva en tur som få andra brottslingar haft. <br />
<br />
Om Engström varit del av en liten grupp begränsas antalet av att få personer i miljön hade den <b>long-term failure</b> som gör en person beredd att "riskera allt" och att man hållit ihop i många år efteråt. Det kan dock finnas grader av medverkan, från att ha uttalat sig på ett avhämmande sätt innan själva mordet till att ha anat hur det gått till efteråt utan att säga något. Handlingarna behöver inte ha uppfattats som så allvarliga som de i själv verket var. Om någon skulle ha medverkat på platsen under kvällen, t ex genom att överlämna en revolver till Engström, måste den personen ha förstått vilken enorm risk han eller hon tog. I så fall undrar jag om det inte kan finnas ytterligare andra scenarios för mordet än dem vi fått oss presenterade, t ex att någon annan följt efter makarna Palme från Grand eller att någon annan skjutit medan Engströms utstämpling i själva verket var ett försök att få ett alibi för mordet, som gick snett, och att han flydde från platsen i panik. Vi har som väl är skäl att tro att polisen har mycket mer kunskap om vad som hände runt mordplatsen än vad vi har tillgång till, och behöver egentligen inte spekulera mer utifrån den begränsade del av förundersökningen som blivit offentlig, eftersom en lösning utlovats. När det gäller gruppdynamik bakom grova våldshandlingar skrev jag i min avhandling att en persons naturliga empati och förmåga att motstå aggressiva impulser kan delas med roten av antalet gruppmedlemmar: är man två finns hälften kvar, sedan planar det snabbt ut så att vid tio har gruppens vilja och impulser tagit över helt. Det ligger nära till hands för mig att föra in gruppdynamik som variabel när man inte riktigt får ihop en gärning med den tilltänkte gärningsmannens psykologi. Förutom long-term failure tror jag att gruppmekanismer spelat någon roll för Engström om det visar sig att han begick mordet på Olof Palme. Att det endast skulle ha handlat om en "avsnäsning" kan jag inte tro på. <br />
<br />
<h3>
Nyckeln till gåtan Engström</h3>
Bakom hela Engströms historia - om vi nu utgår från hypotesen att han är Palmes baneman och har lyckats komma undan påföljd genom en makalöst fräck strategi - ligger, tydligare än någon psykiatrisk eller psykologisk faktor, en annan förklaringsfaktor: <b>klass</b>. Den tillägnade sociala identitet som för Engström blivit ett naturligt reaktionsmönster, som gjorde att han (och sannolikt många likasinnade) tyckte sig inte bara ha rätt utan också skyldighet att ingripa för att försvara Sverige mot det hot paret Palme tycktes utgöra - eller straffa dem för de oförrätter de gjort sig skyliga till - öppnade sedan en väg ur dilemmat han stod inför när samhället skulle utkräva ansvar. Genom att spela på sin naturliga sociala överlägsenhet i kombination med sin antydda underlägsenhet som man (åtminstone enligt dåtidens norm) fick Engström andra att tänka att varje misstanke är orimlig. Samma argument har hörts med kraft från alla håll i samhället och även bland experter, även de senaste åren. De gäller också om Engström inte var gärningsmannen i Palmemordet, han lyckades ändå ljuga inför domstol och undgå en ordentlig utredning om sina förehavanden. Sverige framställs sällan som ett klassamhälle, men har alltid haft en (eller flera) överklasser, som haft stort intresse av att inte markera detta förhållande utåt men som ändå subtilt förmedlat att de kommer från en sfär av makt, inflytande och socialt eller annat kapital så att de bemötts annorlunda än personer med annan social bakgrund. Detta är i min erfarenhet en starkare mekanism i Stockholm än i övriga Sverige och präglar naturligtvis vissa miljöer, akademin, näringslivstoppen och uniformsyrkena, mer än andra. Vid sidan av den gamla, typiska överklassen finns nya, mediala, kulturella, ekonomiska, politiska (på andra sidan av spektrumet) överklasser. Gemensamt är att vi talar lika lite om dem som vi gärna diskuterar klassfrågor i andra delen av spektrumet. <br />
<br />
<h3>
Finalen: Hercule Poirot har kallat oss alla till biblioteket</h3>
<div style="margin: 0px;">
Engström-hypotesen säger inte bara att <b>sanningen legat i öppen dag</b> framför näsan på alla experter och intresserade, precis som i så många av Agatha Christies romaner, utan upplösningen verkar anta samma dramaturgi som hon ger åt sina mästertänkare Hercule Poirot eller miss Marple. Förundersökningsledaren och åklagaren Krister Petersson har nu kallat samman det svenska folket till biblioteket, åtminstone till våra TV-apparater och datorer, för att likt Poirot berätta sanningen om mordet på Sveriges statsminister. Någonstans skulle jag inte bli förvånad om Petersson drar fram kort efter kort av bevisning, teknisk men också en helt ny bild av vittnesmålen kompletterade med dem som aldrig offentliggjorts, kanske också fler personer som har vetat om eller anat vad som verkligen hänt, men inte drömt om att "skvallra" för några belöningspengar. Kanske har det till och med funnits fler än dem polisen kunnat intressera sig för? Sverige låg mitt emellan de stridande i det kalla kriget och det krävde uppoffringar. Olof Palme var en stridbar polemiker, en utrikespolitisk radikal och övertygad socialist, och som en äldre dam sade när jag var barn, "Lisbet är egentligen mycket värre än han, det är hon som driver på". Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbet Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte "fick möjligheten" att vara på daghem. Min uppfattning är att <b>mordförsöket på Lisbet Palme har varit en viktigare nyckel</b> till gåtans lösning än man trott. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?</div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-51901747454229291592020-03-28T08:00:00.000+01:002020-04-07T16:35:58.564+02:00Palmemordet (6): "Skandiamannen", vem var Stig Engström? Del 1.<h3>
Inledning</h3>
Stig Engström, känd som "<b>Skandiamannen</b>" på grund av sin arbetsplats i Skandiahuset, har aktualiserats som möjlig förövare av mordet på Olof Palme de senaste åren. Engström har egentligen varit aktuell i utredningen sedan dag ett, då han själv drog uppmärksamheten till sig genom att ringa polisen och minst en tidning, Svenska Dagbladet, för att berätta om sina upplevelser på mordplatsen.<br />
<br />
Detta blogginlägg kommer <b>inte</b> att argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning i mordet. Ändå kommer det att framgå att jag betraktar det som en gåta vad han hade för sig mellan sin utstämpling från arbetsplatsen två minuter före mordet och tjugo minuter framåt, när han återkom till entrélobbyn i vad som av de tjänstgörande väktarna beskrivits som "upplösningstillstånd". Likt flertalet debattörer utgår jag från att Engström själv lämnat oriktiga uppgifter i media, till polisen och i domstol under ed om vad som hände då. Jag betraktar honom som i särklass intressant jämfört med andra sk "spår".<br />
<br />
Det är heller <b>inte</b> en klinisk psykiatrisk bedömning av Engström som person, vilket man naturligtvis inte kan göra utan att träffa honom och/eller ha tillgång till sjukjournaler osv.<br />
<br />
Däremot <b>syftar</b> detta (och nästa inlägg) till att använda psykiatrins och psykologins teoretiska ramverk och min kliniska erfarenhet för att analysera kända, tidigare publicerade uppgifter och presentera möjliga slutsatser av dem (en sådan metod har kallats <i>psykobiografisk </i>och används ofta när det gäller gåtfulla historiska personer).<br />
<br />
Engström är avliden sedan 20 år och efterlämnade inga barn. Detta inlägg vill presentera honom som person med särskild betoning på sådant som framstår som viktigt för en psykologisk förståelse av honom vid tiden för den intressanta händelsen. I nästa inlägg kommer jag att beskriva hur Engström och hans eventuella roll i mordet på Olof Palme kan uppfattas ur olika professioners perspektiv, inklusive min egen. Det är viktigt att tydligt säga att vi aldrig kan få den typ av kunskap om en historisk person som en klinisk undersökning kan ge (utvecklat <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/09/palmemordet-3-victor-gunnarsson.html" target="_blank">i anslutning till </a>mina blogginlägg om Gunnarsson). Analyser av historiska personer bör i så hög grad som möjligt bygga på "hårda fakta" men använda den särskilda kunskap om mänskligt fungerande som psykiatrin och psykologin samlat på sig. Självklart är en analys av en historisk person skriven av en läkare etiskt känslig på ett annat sätt än en skriven av en historiker.<br />
<br />
Behovet att förstå måste vägas dels mot efterlevandes intressen, dels mot möjligheten att gagna personens eftermäle genom en mer korrekt bild som på något sätt som kan kompensera för intrånget. Att namnge personen beror i detta fall av att han själv sökt medial uppmärksamhet under sitt liv och att hans namn nu är allmänt känt.<br />
<br />
<h3>
Varför inlägg om Engström?</h3>
Till skillnad från andra misstänkta (se föregående <a href="https://draft.blogger.com/blogger.g?blogID=6394882355014033814#editor/target=post;postID=5331832738219083273;onPublishedMenu=overviewstats;onClosedMenu=overviewstats;postNum=7;src=postname" target="_blank">blogginlägg</a>) kan man utgå från att Engström verkligen <b>var på mordplatsen</b> - han stämplade ut från sin arbetsplats inne på Skandia några minuter innan Olof Palme sköts till döds och gick, efter att ha bytt några ord med väktarna i receptionen, oklart hur länge, ut genom huvudentrén mitt på huskroppen, cirka 60 meter norr om byggnadens sydvästra hörn där mordet ägde rum. Dessutom kom han tillbaka in till entrén tjugo minuter senare och berättade för väktarna vad som hänt. Han var då så skärrad att de ville sätta honom i en taxi hem, men han ringde sin fru och fick nattbusstider och gick sin väg. Dagen efter, direkt efter polisens första presskonferens, kontaktade Engström polisen för första gången och berättade att han varit på platsen som vittne och kunde ha misstagits för mördaren. I presskonferensen hade nämligen ett signalement som stämde på Engström på flera punkter föredragits, och han ville fästa polisens uppmärksamhet på detta orimliga förhållande. Dessutom hade han själv, som vittne, sett en yngre man i en blå täckjacka, som kunde vara mördaren, inne på Tunnelgatan utanför Kulturhuset där ljuset föll på en viss plats på den annars mörka gatan. Han kontaktade också Svenska Dagbladet och ställde upp på intervju för att berätta sin historia - även om han gav sken till polisen, journalisten, en granne och arbetskamrater på Skandia att det var <i>han</i> som jagades av polis och journalister - och sköt upp sin planerade fjällresa åtminstone till måndag eftermiddag. Polisen kom dock att ställa sig kallsinniga till hans tips och berättelser. Några enskilda polismän verkar ha intresserat sig för honom i perioder av den tidiga utredningen (särskilt Erik Skoglund och Arne Irvell, som då var biträdande chef på Stockholmspolisens våldsrotel), men det blev inte mycket av utredning mot Engström genomförd utöver enskilda polisers initiativ.<br />
<br />
Om man utgår från Engström som gärningsman var att <b>ge sig tillkänna som vittne</b> det absolut enda han kunde göra i detta läge - eftersom han stämplat ut minuterna före mordet var det bara en tidsfråga innan polisen skulle upptäcka honom som ett huvudspår. I så fall kom det att bli en remarkabelt framgångsrik strategi trots att både riktiga poliser och deckarförfattare återkommer till att "första vittnet på platsen" alltid skall ses som en huvudmisstänkt. Om man utgår från att Engström var inblandad i mordet spelade både strategin med att framställa sig som vittne och en fenomenal tur honom i händerna steg för steg - som vi kommer att se här kan hans person och livshistoria ha underlättat för honom. Först reste han bort resten av första veckan efter mordet och när han kom tillbaka till Stockholm hade polisens fantombild just publicerats, som inte liknar Engström (men inte heller gärningsmannen, har man förstått med åren). Oavsett vilket kom den att prägla både vanliga polisers och människors bild av gärningsmannen långt mer än spaningsledningen avsett. Sedan gick Irvell i pension ungefär vid samma tid som Hans Holmér börjat intressera sig för det senare så bekanta PKK-spåret. Slutligen, under 1987, lades Engström till handlingarna som "varande på mordplatsen" av en polis på tre felaktiga grunder, som upptäcktes av Thomas Pettersson och ledde fram till Filters dramatiska rubrik (vid en bildkonfrontation med vittnet YN som iakttagit den fladdrande rocken visade man en bild på Engström där han bar en tung, kort ullrock som inte kunde ha "fladdrat", Engström hade kunnat peka ut fyra personer från mordplatsen på bild, som dock antingen förekommit i media eller kunde ha uppfattats av gärningsmannen, och slutligen hade man sannolikt blandat ihop Engström med den sk. "BMW-föraren", som definitivt hade varit ett ögonvittne på mordplatsen, och till skillnad från Engström kunde placeras där av övriga vittnen). Vid denna tid hade polisen drunknat i tips från allmänheten om udda personer, Palmehatare, personer som liknade fantombilden och ibland rena skrönor för att få vara med och spela en roll i denna unika historia. Mordplatsen och vad som verkligen utspelade sig där hade försvunnit bland "spåren" som istället konstruerades utifrån tänkta motivbilder.<br />
<br />
<h3>
Stig Engström, personlighet och levnadslopp</h3>
<h4>
Engström 1986</h4>
Många som kom i kontakt med Engström redan 1986 sade samma sak som många säger idag efter att ha läst eller hört om honom som en möjlig gärningsman bakom Palmemordet, ungefär "nej, det kan inte vara han, han <b>är helt fel</b>, han har inte 'det' som krävs". Det är svårt att riktigt veta vad som menas med detta, vad som skulle utmärka en kandidat för mordet som inte är "fel", vad man tänker skulle "krävas" för att skjuta ett medelålders par i ryggen en mörk kväll, men det är tydligen något man anser att Engström saknar (som jag beskrev i det föregående <a href="http://anckarsater.blogspot.com/2020/02/palmemordet-5-gmp-vad-vi-kan-anta-om.html" target="_blank">inlägget</a> visar James W. <a href="http://www.jameswclarke.net/books.html" target="_blank">Clarke</a>'s systematiska studier av politiska attentatsmän att de just <i>saknar</i> en historia av våldsbrott, och vid en undersökning av alla våldsbrottsdömda i det svenska samhället var lite mer än hälften engångsförövare (<a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24173408" target="_blank">Örjan Falk</a>).<br />
<br />
Engströms anhöriga har återkommit till detta i intervjuer på senare år. "Han var för feg. Skulle han ha gjort det skulle han ha gjort det på långt håll. Han var för snäll. Kunde inte ha gjort en fluga förnär". Onekligen fanns en sådan vänlighet, en vilja att vara andra till lags, att sprida glädje omkring sig, i hög grad hos Engström. Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om hur han hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten - och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet (sk <b>long-term failure</b>, som är det gemensamma draget Clarke hittat hos sina attentatsmän). Han hade inte fått chefsbefattning på arbetet, han hade kommit på kant med sina partivänner i moderaterna, han hade dålig ekonomi, överkonsumerade alkohol och hade kroniska kroppsliga hälsoproblem.<br />
<br />
En historia kan vara betydelsefull. På Skandia behövdes en reklamkampanj som skulle illustrera risktagande, och Engströms kollegor ville ha en bild av en människa som gav sig ut på en ranglig bro över ett stup, medan Engström istället skrattande insisterade på ett stort, hotfullt lejon som lurpassar bakom ett stenblock på en intet ont anande person som kommer gående. I bevarade brev kan han vara elak och försmädlig om andras tillkortakommanden i samband med mordet. Om han var skyldig planterade han ständigt små antydningar om det som för att gäcka och driva med polisen och media som inte förstod bättre ("om man skall lägga pussel", "jag var i allra högsta grad närvarande vid mordet", "om jag hade varit mördaren...") . Och det viktigaste tecknet på att Engström bar på en sällan uppvisad <b>aggressivitet </b>var att hans omsorgsfullt uppbyggda vänkrets slutligen raserades av att han fick "fyllespel" och i berusat tillstånd blev åtminstone så verbalt aggressiv att hans bekanta och till slut nära vänner sade upp kontakten med honom.<br />
<br />
<h4>
Intervjun i Svenska Dagbladet 1982</h4>
Motsatsen mellan att vilja vara andra till lags och en latent aggressivitet är bara ett av många <b>motsägelsefulla personlighetsdrag</b> Engström själv eller hans omgivning beskrivit. Fyra år före mordet medverkade han i Svenska Dagbladet som en av de som skattat högst på ett frågeformulär som syftade till att identifiera <b>"androgyna" personer</b>, män som kvinnor, som i hög grad hade tillgång till egenskaper förknippade med båda könen. Engström gav i anslutning till detta en lång intervju och tyckte uppenbarligen om att tala om sig själv, även om sådant som många av oss hade tyckt varit känsligt. Avsikten var inte att presentera androgynicitet utifrån könsstereotyper, även om man kan misstänka att en hel del sådana föreställningar fanns med i början av 1980-talet. Engström hade ansträngt sig ordentligt för att komma med i testet eftersom han, enligt egen uppgift, funderade en del över sig själv vid denna tid. Enligt sin egen beskrivning var han uppriktig i sina svar, och i journalistens var han en "maskulin sexpoängare och en feminin tvåpoängare" enligt frågeformuläret. Han var mån om att framställa sig som representativt manlig och heterosexuell, och talade om sitt äktenskap som jämställt. Ändå citerades skolkamrater som retat honom för att han aldrig skulle kunna bli en "gentleman". Han beskrev sig som självsäker men gav ett exempel på sin goda självkänsla som vi idag snarare skulle hänföra till lättare personlighetspatologi - att ha processat om en elräkning ända upp till vattenöverdomstolen. Under en stor del av artikeln återkom Engström till hur rädd han är att såra andra eller göra människor ledsna, vilket vi väl idag snarare skulle se som ett tecken på bristande självkänsla. Han förnekade uttryckligen att han skulle vara "blyg, svartsjuk, egenkär eller konventionell". Däremot var han översvallande, uppmärksamhetssökande och extravagant. Han älskade att ordna fester. Märkligt nog har det talats om en "narcissistisk" sida hos honom trots att han var så mån om att göra andra glada - frågan är ju som alltid när det kommer till sådana personer som de verkligen vill glädja andra eller få uppskattning för sin egen skull. Att motsättningarna mellan uttalade och motstridiga personlighetsdrag kunde skapa explosiva spänningar inom Engström eller i förhållande till andra är inte förvånande, mer om detta i nästa inlägg. Han kunde också mycket riktigt skapa drama och hade en benägenhet att lägga skulden för sådant som gick honom emot på personer i omgivningen eller på ovidkommande omständigheter. När arbetskamrater tillfrågats om Engström har de sagt att han förde tankarna till Liberace.<br />
<br />
<h4>
Bandom och uppväxt</h4>
Engström kom - nästan - ur vad Sverige har av äkta <b>överklass</b>. Hemortsrätten var inte riktigt självklar: föräldrarna kom ursprungligen från enklare omständigheter, farfadern drev en glashytta som utvecklades till en burkfabrik med export till de övriga skandinaviska länderna och blev en ledande person i den lilla staden Nybro, där morfadern var bagare. Engströms far var ursprungligen tänkt att ta över glasbruket men faderns tidiga död gjorde det omöjligt. Han började istället arbeta åt Tändsticksaktiebolaget under första delen av 1920-talet (åt den svenske "tändstickskungen" Ivar Krüger med en egenkonstruerad maskin för massframställning av produkten) och blev placerad i Indien, där han kom att starta upp fabrik efter fabrik. Stigs mor hade som ogift hunnit starta egen affär i Nybro och var tidigt ute med att köra bil, hon skaffade sig en liten Packard redan i 20-årsåldern, men flyttade med Engströms far till Indien 1927 efter att de gift sig. Där föddes Stig och hans yngre bror och tillbringade sin barndom i ett stort hus med gott om tjänare (bland annat en ormdödare) och en kolonial, brittisk livsstil. Barnen gick klädda i tropikuniform och fick enligt Engström själv en "traditionell" uppfostran. Under slutet av kriget var man i Calcutta som utsattes för japanska bombräder, som barnen klarade sig igenom tack vare moderns goda nerver och förmåga att hålla uppe moralen. Efter krigsslutet kom så Stig hem till Sverige medan föräldrarna snart återvände till Indien. Han bodde hos en moster och kom sedan att studera vid Sigtuna Humanistiska Läroverk, där även Olof Palme hade gått ett antal år tidigare och kronprinsen, den blivande kung Carl XVI Gustaf, skulle komma att gå ett decennium senare. Materiellt hade han det bra och blev väl omhändertagen, och svenska hade han talat hela sitt liv, men naturligtvis innebar separationen från föräldrarna en stor belastning för den blyge och tillbakadragne Engström från 11 års ålder och framåt.<br />
<br />
<h4>
Ungdom och unga vuxenår</h4>
Stig såg vid denna tid <b>bra ut</b>, var duktig löpare (även om han var sämre på lagsporter), och beskrivs av en jämnårig kamrat som rolig, duktig på att teckna och fotografera och uppskattad av flickor. Själv beskrev han dock istället en förlamande blyghet och svårigheter att ta kontakt med främmande jämnåriga. I skoltidningarna lyser han med sin frånvaro, har jag hört från en person som gått igenom dem från de aktuella åren. Han hade också <b>uppenbara problem med teoretiska ämnen</b> i skolan trots att flera av hans närmaste släktingar hade haft "läshuvud". Som den den ende i sin klass misslyckades han att ta studentexamen trots det massiva stöd internatskolan kunde erbjuda. Efter militärtjänstgöring stannade han tre år på Kungl armétygsförvaltningen (militärens materielförvaltning för vapen, verktyg o dyl), arbetade sedan på Sveriges Radio och gick flera olika utbildningar inom grafik och design. Under en repmånad ådrog han sig sin första notering i Brottsregistret när han avvek från sina mannar som sov i tält för en natt inne i värmen på logementet. Han gifte sig två gånger. Det första äktenskapet ingicks 1964 med dottern till en världsberömd svensk kulturpersonlighet, som noterade Engströms sociala "know-how", hur han alltid kunde föra sig i olika sällskap och var bra på "sociala koder" (även om hon inte beskriver det på ett sätt som vi idag menar med "social kompetens" utan mer sättet att navigera dåtidens sällskapsliv). Bröllopet var storstilat med middag på Riddarhuset, vilket visar på den status familjen Engström nu hade, men äktenskapet blev kortvarigt. Därefter gifte sig Engström 1968 med en sjuksköterska vars far varit kapten och artilleri-direktör på Bofors (där även hennes, och därmed Engströms, svåger var direktör innan han gick vidare till andra höga positioner i svenskt näringsliv) och de förblev gifta tills de separerade några år före Stigs död 2000 och slutligen skildes 1999. Engströms svärmor ville när hon blivit änka inte lämna ifrån sig makens vapen till polisen eftersom "dem kunde man ha att skjuta ryssen med".<br />
<br />
Paret Engström fick inga barn men byggde ett skärgårdshus på Muskö vid Hårsfjärden som under 1970-talet var fokus för deras fritid och mycket sällskapsliv, med oförglömliga fester vid havet. De bodde också i vad man skulle kunna kalla en "patriciervilla" i <b>Täby</b>. Naturligtvis var detta inte en livsstil som enbart kunde bygga på en grafiker- och en sjuksköterskelön utan familjepengar måste ha spelat en betydelsefull roll. Engströms föräldrar bodde efter hemkomsten från Indien först i Täby, sedan inne på Östermalm, medan hustruns familj levde i Djursholm.<br />
<br />
<h4>
De senare åren </h4>
Engström arbetade på Skandia från 1968 till 1996, då han gick i <b>förtidspension</b> några år före förväntad ålder. Karriären hade då gått i stå sedan länge. Han behövde för mycket tid för sina arbetsuppgifter, prokrastinerade och blev tilltagande perfektionistisk vid ritbordet medan han inte alls intresserade sig för den nya informationsteknologin och dess möjligheter. Ibland uppfattade omgivningen hans idéer för reklam som bisarra, som i historien om lejonet bakom stenen. När han många år tidigare sökt den lediga tjänsten som reklamchef skrattades det nästan åt honom. Sedan slutet av 1970-talet hade Engström plågats av reumatism och dessutom råkat ut för en allvarlig fallolycka när han målade på sommarstället och ådrog sig en halskotfraktur, som tvingade honom att gå med stag fastborrade i skallen i tre månader. Omgivningen skämtade då med honom och kallade honom "marsmänniskan". Under 1980-talet kom det misslyckade försöket att ge sig in i kommunpolitiken som slutade med Engströms engagemang för att bevara en skola hans parti ville lägga ned, vilket gjorde honom till hjälte för föräldraföreningen men också till att partivännerna förlorade förtroendet för honom och att han efter uppslitande konflikter kom att lämna alla politiska uppdrag runt 1984. Under 1980-talet började Engström också utveckla tilltagande alkoholproblem, som blev riktigt allvarliga under 1990-talet med rattfylla, inneliggande avgiftning och utbrott, när han i berusat tillstånd bad sina vänner och släktingar dra åt helvete för små eller inbillade oförrätter. I sig själv var Stig utåtriktad och valdes snabbt in i kamratföreningar och deras styrelser för de trevliga fester och sociala evenemang han ordnade. Vänner har beskrivit honom som en person de <b>inte riktigt tog på allvar </b>men som livade upp tillvaron med sitt utåtriktade, extravaganta sätt. Man skrattade också åt hans istadiga processande om fel eller orimliga skador han skulle ha utsatts för, en tendens som förde honom fram till gränsen för "kverulansparanoia" men inte så långt att han verkar ha lidit av detta i psykiatrisk mening. Privat umgicks man i kretsar som passade parets bakgrund och släkt - höga marinofficerare, diplomater och en fd militär med vapensamlande som hobby. Det spelades mycket bridge. Engström beskrivs som barnkär och trevlig av vänners idag vuxna barn. Hans textning var osannolikt perfekt och framstod som ömsom kalligrafisk, ömsom som tryckbokstäver. En detalj är många familjemedlemmars långa liv: förutom Stig som dog jämförelsevis ung levde hans mor till att bli Sveriges äldsta innan hon dog vid 111 års 2013.<br />
<br />
<h4>
Slutet av Engström liv</h4>
Efter Palmemordet kom detta att bli ett stort intresse för Engström. Han samlade på tidningsurklipp, pratade mycket om mordet med familj, vänner och arbetskamrater, förutom att han försökte få kontakter i media och med polisen i utredningen (att "infiltrera utredningen" togs upp som ett möjligt drag i profilen i GMP). Efterspelet till mordet blev som ett kortvarigt lyft i Engströms annars allt mer bekymmersamma situation vad gällde hälsa, ekonomi och karriär. Under 1990-talet vände det neråt på allvar, och ledde fram till förtidspension, alkoholsammanbrott med inneliggande avgiftning och en dom för grovt rattfylleri, och slutligen skilsmässa. Året efter denna återfanns Engström död i sin nya lägenhet som han aldrig lyckats ställa i ordning. Bredvid honom stod en tom flaska whisky och några tomma kartor värktabletter med en varning på förpackningen att de var farliga vid samtidig alkoholkonsumtion. Dödsfallet klassades som <b>självmord</b>. Själv kan jag tänka att en flaska starksprit och några kartor tabletter är ganska lite om en person som missbrukat både alkohol och värktabletter i decennier vill ta sitt eget liv. Det skulle stämma bättre med en <b>olycka</b> (att han tagit för många tabletter av misstag, fått en oväntad reaktion på blandningen eller varit utan värktabletter en tid så att tillvänjningen minskat) eller att kroppen helt enkelt kommit till en punkt när den inte tålde vad den tidigare klarat av. En flaska starksprit är ingen ovanlig dygnskonsumtion vid utvecklad alkoholism, och även mot smärtlindrande tabletter utvecklas betydande tolerans. Där fanns inte heller något avskedsbrev. Engström låg död i sängen och hade varit död över en vecka när han hittades. Han hade hörlurar över öronen, oklart om han hade lyssnat på musik. Strängt talat var det antagligen svårt att utesluta annans medverkan i dödsfallet också, även om inget framkom som tydde på det.<br />
<br />
<h3>
Stig Engström på mordplatsen</h3>
Här är inte platsen att argumentera om Stigs eventuella inblandning i Palmemordet men en sak kan vi vara säkra på, till skillnad från alla andra som figurerat som misstänkta <b>var Engström på mordplatsen</b>, antingen som gärningsman eller vittne. Han lämnade Skandia några minuter före mordet och om han hade "missat" mordet hade han inte återvänt dit tjugo minuter senare, starkt påverkad av vad han upplevt. Själv trädde han fram för polisen och Svenska Dagbladets journalister i vittnesrollen redan dagen efter mordet, och berättade om sina insatser på platsen, en berättelse som kom att broderas ut under de kommande åren i olika intervjuer (utan mycket till ifrågasättanden från media eller polis, med undantag för enstaka personer som antingen gav upp eller sedermera valde att följa andra spår). Engström kom också att upprepa stommen av sin historia under ed i både Tings- och Hovrätten under rättegångarna mot Christer Pettersson. Den stora invändningen mot denna bild är att - förutom vad polisen under en tid fick för sig felaktigt - ingen av de andra 20-25 ögonvittnena till mordet eller dess omedelbara efterspel vittnade om att de sett Engström, och själv kunde han bara identifiera de personer vars fotografi förekommit i pressen. <b>"Lösningen" </b>som presenterats av Filter med Engström som gärningsman bygger på att det var relativt folktomt på mordplatsen när skotten föll och att man har kontroll över var respektive vittne fanns eller hur de anlände till mordplatsen. Om man lägger Engströms berättelse över detta faller den hela tiden på att ingen annan berättat om honom under de första minuterna innan det bildats en folksamling på mordplatsen och då den uppmärksamhetssökande Engström borde ha gjort intryck på någon av de närvarande - medan den steg för steg passar med vad gärningsmannen skulle ha berättat om man tar bort själva gärningen.<br />
<br />
Om man tittar noga på bilderna från mordplatsen syns också att polisens rekonstruktioner kom att göras <b>för långt söderut </b>i förhållande till blodfläcken som syntes på de tidiga bilderna, sannolikt på grund av berget av blommor som låg kvar framför Dekorimaskyltfönstret. Mordet skedde inte mitt för Tunnelgatans mynning utan närmare dess norra sida. Direkt efter mordet svängde tre bilar in till trottoaren framför mordplatsen med strålkastare som belyste Sveavägen en bit norrut från mordplatsen, där ljuset från skyltfönstret bildade en ljus fond. Minst en person har uppgivit att han höll särskild uppsikt över vittnet AB som stod norr om mordplatsen för att denne inte skulle avlägsna sig från platsen. Det är alltså här Engström berättar att han kom fram, bland de allra första på mordplatsen som då måste ha varit som en trång, upplyst "scen" runt den liggande statsministern. Att han istället skulle ha hunnit förbi mordplatsen på sin stressade väg mot tåget och semestern och av nyfikenhet vänt tillbaka skulle möjligen ha kunnat förenas med vad många anfört, att han stod i periferin av den folksamling som bildades och sedan broderade ur sin historia. Det är bara svårt att förstå varför en person som Engström skulle vända tillbaka till ett skottdrama i vad han då trodde var "A-laget" när han han var stressad och hunnit förbi, och det är inte heller den historia han berättar.<br />
På ett eller annat sätt förefaller det som att Engström <b>måste ha ljugit</b> om sin roll på mordplatsen för polis, journalister och till sist under ed i domstol på en mängd små punkter och mötte förvånansvärt lite motstånd. Skulle han ha varit ett vittne på det sätt han beskriver skulle han ha passerat mellan bilarna och vittnena eller uppehållit sig i området norr-nordost om Palme. I sitt samtal med polisen dagen efter mordet kl 12.20 på dagen (dvs direkt efter den första presskonferensen) berättade Engström också om det vittne som stod inne vid barackerna på Tunnelgatan och som bara en kort stund stått norr om barackerna, efter att mördaren sprungit förbi i den norra passagen medan vittnet tryckte i den södra för att inte bli upptäckt. Mycket få personer borde ha haft möjlighet att se vittnet på denna plats, förutom Lisbet Palme, de två ungdomarna som var fullt upptagna med att ge Olof Palme första hjälpen och mördaren som då var i trappan upp mot Malmskillnadsgatan men enligt flera vittnen vände på huvudet för att titta bakåt med jämna mellanrum.<br />
<br />
Engström ändrade uppgifterna om sin utstämplingstid från Skandia, som var 23.20 enligt stämpelklockan (men av företagets säkerhetschef, som kontrollerade klockan mot fröken Ur på Engströms begäran, befanns vara 23.19), till 23.21 i domstolen under ed, och gav sig på så sätt ett falskt alibi för mordet (som begicks 23.21.30+/-10sek). När en väns dotter, som annars framstår som positiv till "farbror Stig", får se Rapportinslaget från 1986, reagerar hon med att han ljuger "pinsamt dåligt". Lögnerna har avfärdats som "mytomani", även om Engström saknar en historia av lögner i andra sammanhang trots sitt omvittnat stora uppmärksamhetsbehov. Flera karaktärsvittnen har till och med sagt betonat att Engström inte brukade fara med osanning. En sådan historia utesluter förstås ett tillstånd som mytomani, och leder till berättigade frågor varför Engström skarvar och till och med menedar om detta tillfälle, och varför det ställs så lite motfrågor. Det som slog mig när jag läste om denna hypotes första gången är hur den påminner om upplösningen i en <b>Agatha Christie-deckare</b>. Mördaren har hela tiden dolt sig mitt bland vittnena, i "ljusan dager" och avslöjas dels av något han eller hon råkar berätta som ingen utom mördaren kunde känna till, dels av detektivens förmåga att låta människors subjektiva berättelser byta plats med varandra. Lögnen har legat så nära sanningen att den förväxlats med den för de flesta betraktare.<br />
<br />
<h4>
De senaste årens litteratur om Engström</h4>
<b>Lars Larssons</b> bok innehåller systematiska sammanställningar av de signalements- och vittnesuppgifter som samlats in i olika steg från mordkvällen och framåt och visar hur vissa av dem är förenliga med Engström i början men utvecklas i en annan riktning med tiden, när fantombilder och mediaspekulationer påverkat vittnena. <b>Thomas Pettersson</b> har bedrivit ett verkligt detektivarbete från 2006 och framåt och kunde lägga tre avgörande pusselbilder till bilden, förutom en välskriven bok som ger en mänsklig bild av Engström bland annat på basen av många intervjuer. Han visade hur Engström avskrevs som "varande på brottsplatsen" efter att ha blandats ihop med ett annat vittne av polisen, att han hade vapenträning i ungdomen (militärtjänst, ytterligare tre år som anställd i militären samt pistolskytte i förening) och minst två möjliga sätt att få tillgång till en revolver och ammunition (från vännen vapensamlaren eller från den tid då han utvecklat informationsmaterial kring en ny revolvermodell för flygvapnet i sin ungdom). På många sätt är Engström just <b>"osannolik"</b> som mördare, han är äldre än de flesta vittnesmålen anger och har ingen historia av våldsbrott. Och han hade både en oväntad samhällsbakgrund och en oväntad personlighet för en mordmisstänkt. Från dagens horisont är det inte svårt att föreställa sig att en person som Engström inte fick samma uppmärksamhet av dåtidens svenska polis som gängse politiska "galningar", missbrukare eller kända kriminella. Jag har därför skrivit ytterligare ett inlägg om Engström som handlar om hur olika aktörer bedömt honom, där jag förstås lägger tonvikten på den bild min egen specialitets kunskaper skulle kunna ge oss om honom utifrån vad vi vet idag.<br />
<br />
Källor: Två böcker (<a href="https://www.bokus.com/bok/9789176991053/nationens-fiende-om-mordet-pa-olof-palme/" target="_blank"><b>Nationens fiende</b></a> av <b>Lars Larsson</b> 2016 och <a href="https://www.adlibris.com/se/bok/den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palme-9789185279586" target="_blank"><b>Den osannolika mördaren</b></a> av <b>Thomas Pettersson</b>, 2018), ett nummer av tidskriften <b>Filter </b>med rubriken "<b>Lösningen</b>" och i en rad inlägg i dagspressen, som tillsammans med Wikipedia och flera intervjuer med hans mor på nätet och en med honom själv i Svenska Dabladet från 1982 utgör i stort sett hela källmaterialet för detta inlägg.<br />
<h3>
</h3>
<h3>
</h3>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-53318327382190832732020-02-28T19:33:00.001+01:002020-03-14T16:53:54.165+01:00Palmemordet (5): GMP & vad vi kan anta om mordet på Olof PalmeI ett tidigare <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/08/palmemordet-2-garningsmannaprofilen.html" target="_blank">blogginlägg</a> har jag diskuterat Palmemordets <b>Gärningsmannaprofil (GMP)</b> och vad vi kan veta respektive tro om hur mordet gick till. I detta inlägg vill jag sammanfatta vad jag tror att vi kan hålla för sannolikt om vad som hände ikväll för 34 år sedan, och i ett kommande, avslutande inlägg ge en fördjupad psykologisk-psykiatrisk bild av en av de idag mest omtalade misstänka, Stig Engström, den sk Skandiamannen. <b>GMP</b> för Palmemordet gjordes i början av 1990-talet av kriminalkommissarie Jan Olsson och min psykiaterkollega Ulf Åsgård. Den utmynnar i några <b>grundslutsatser </b>som har också granskats av mer än tio nationella och internationella experter utan att någon av dem anmält allvarligt avvikande uppfattningar från dem. Jag tycker att det är beklagligt att medierna inte tagit dessa på större allvar och fört ut dem klart och redigt, med vad de bygger på, till det svenska folket och internationellt istället för att leta efter nya långsökta motivbilder i olika länder eller bland svenska tjänstemän som inte på något sätt kunnat knytas till mordplatsen, ett eventuellt vapen eller ens en hållbar gärningsbeskrivning. Detta spekulerande har hindrat ett riktigt bokslut över Olof Palmes liv och verk.<br />
<br />
Det vi med stor säkerhet kan utgå från när det gäller Palmemordet är att mordet <b>inte utfördes av en stor, professionell organisation, </b>helt enkelt därför att omständigheterna för det inte kunde planerats den aktuella kvällen. Även om Olof Palme och hans familj utsatte sig för en allvarlig säkerhetsrisk genom att exponera sig på vägen till bion och särskilt utanför bion under fem-tio minuter innan föreställningen började fanns det <b>mer än hundra alternativa scenarios</b> för vad de skulle göra efter biobesöket: multiplicera ensamma/med sonen/flickvännen/bekanta/med livvakter som tillstött efter filmen * paret Palmes våning/sonens/flickvännens/bekantas lägenhet/lokal * gå till fots/hämtas i bil/åka med bekanta/ta taxi/ta tunnelbanan så är man redan där, och om någon ville utgå från scenariot ensamma hemåt till fots (som inte var särskilt sannolikt) fanns många vägar som inte förde dem förbi vad som kom att bli att mordplatsen med dess lämpliga flyktväg. Dessutom visade GMP att Olof Palmes vardag innehöll <b>många tillfällen för ett förberett attentat </b>där förövarna kunde ha kontroll över situationen i förväg. Slutligen sköt gärningsmannen endast ett skott mot vardera offret och <b>kunde inte ha varit säker</b> på att ha lyckats med sitt uppsåt när han lämnade platsen. <b>Ammunitionen var olämplig</b> för ett mord. Den enda möjligheten att planera gärningen i förväg är den så kallade "mötesteorin", där Olof Palme skulle ha stämt möte med någon vid mordplatsen i förväg. Den förefaller orimlig, först och främst därför att den förutsätter att statsministern skulle ha lurat med sin fru till ett sådant eller att familjen ljuger om vad som hände före mordet, vilket jag utgår från att de inte gör. En svensk statsminister som håller hemliga möten med farliga personer på Stockholms gator nattetid sorterar också under "osannolikt". <br />
<br />
Det vi kan veta om gärningsmannen är, förutom de relativt vaga och delvis motstridiga signalementen, egentligen fem saker. Han måste ha haft (1) viss <b>impulskontroll och klarhet</b> för att invänta "rätt" tillfälle för skotten och genomföra flykten. Han var därför inte förvirrad eller gravt berusad/drogpåverkad (ingen "ensam galning"). Han måste också ha insett att hans odds för att undkomma var dåliga, vilket vi kan tolka som att han var (2) <b>beredd att sitta av</b> ett mycket långt fängelsestraff för att få genomföra dådet. En lycklig familjefar eller en person med starkt engagemang i sin karriär eller i något annat som sattes på spel av gärningen är därför osannolika som gärningsmän. Slutligen måste gärningsmannen ha haft (3) viss <b>förtrogenhet med revolverskytte</b>, (4) <b>god lokalkännedom</b> i de aktuella kvarteren och (5) <b>förmåga att hålla tyst</b> efter mordet, även till personer i sin omgivning, eftersom inget har kommit fram på så lång tid.<br />
<br />
Sammantaget får händelseförloppet och dessa fem punkter mig att tro att Olof Palme sköts till döds av <b>en svensk förövare</b> vars motiv var ett starkt hat mot paret Palme, vilket stöds av att han sköt mot dem båda och var mycket nära att även döda Lisbet Palme (som spelade en betydande roll i det inhemska Palmehatet vid tiden för mordet men knappast för makens politiska gärning eller hans olika internationella engagemang som skulle kunna ha motiverat ett mord på henne). Gärningsmannen agerade antingen <b>ensam </b>eller med stöd av <b>en eller ett par personer med starka personliga band till varandra</b> för att inte avslöja sig själva eller varandra efter dådet. Gärningen kan ha diskuterats på ett hypotetiskt plan tidigare men har planerats någon gång efter att makarna Palme lämnade sin lägenhet, sannolikt efter att de anlände till biografen Grand och möjligen så sent som under den sista kvarten efter att filmen slutat - det är i varje fall då som det slutliga händelseförloppet först kan utformas. Det skulle också kunna röra sig om en ren impulshandling, även om det är mindre sannolikt än en kort tids ganska lös planering under kvällen.<br />
<br />
I <a href="https://magasinetfilter.se/wp-content/uploads/2018/05/G%C3%A4rningsmannaprofilen-1994.pdf" target="_blank">Olssons och Åsgårds GMP</a> finns ett mycket <b>mer detaljerat porträtt </b>av den misstänkte gärningsmannen. Det är intressant läsning, men jag tror att man måste förvänta sig ett ganska ordentligt "glapp" på detaljnivå mellan en sådan profil och verklighetens gärningsman. Av alla de internationella experter som konsulterats är <b>James W. Clarke</b> tveklöst mest akademiskt meriterad och systematisk i sitt närmande till Palmeärendet. Han har studerat alla politiska attentat i USA och flera andra runt jorden för att etablera en typologi av förövare där <b>grupp 1</b> är attentatsmän som drivs av politiska drivkrafter, <b>grupp 2</b> av mer personlighetsmässiga problem och affekter mot myndigheter eller framstående personer, <b>grupp 3</b> av rent personlighetsmässiga skäl där de till varje pris vill kompensera en känsla av ett leva ett obetydligt, meningslöst liv genom ett attentat mot en känd person (som kan vara politiker men lika gärna artist, skådespelare eller annan berömdhet) och <b>grupp 4</b> psykotiska personer som drivs av en vanföreställning att en viss politiker t ex varit otrogna med deras partners eller styr deras öde. Problemen som förövare i grupp 2 och 4 lider av är i regel <b>paranoia </b>(vanföreställning) och finns i olika<b> grad</b>. Paranoid personlighetsstörning innebär en generell misstänksamhet och benägenhet att tolka in onda avsikter i andra människors handlingar ("paranoid beredskap"), men utan psykotiska eller bisarra inslag (idéerna skulle kunna vara sanna och stämma med världen som vi känner den) och tankemässig klarhet. Paranoia (vanföreställningssyndrom) innebär idéer som trots bevis på motsatsen ändå hålls med en sjuklig grad av övertygelse, även om de inte är bisarra utan i slutändan ändå är möjliga i den riktiga världen. Paranoid schizofreni, slutligen, innefattar ofta bisarra vanföreställningar (som att ens tankar är fjärrstyrda via TV:n eller ett chips inopererat i hjärnan) och är definitionsmässigt förenat med nedsatt eller sjunkande psykosocial funktionsförmåga, förvirring och/eller störningar av tankeprocessen. Paranoia kan också förekomma vid perioder av djup depression, mani, drogutlösta psykoser, demens eller vissa kroppsliga sjukdomar. <b>Narcissism</b>, ett sjukligt behov av andras uppmärksamhet och beundran, kan finnas hos alla typerna av attentatsmän, och kan vara inför en begränsad grupp eller - draget till sin spets - i den egna fantasin.<br />
<br />
Det är egentligen bara grupp 4 som med fog skulle kunna kallas "ensamma galningar", men uttrycket används slarvigt om alla 4 grupperna. Politiska konspirationer som hyrt "yrkesmördare" har dock varit mycket ovanliga i Clarke's forskning. Sammansvärjningar kring ledare eller bland samhällsomstörtande element var mycket vanliga för hundra år sedan eller mer och ligger ofta bakom attentat i diktaturer, men brukar avslöjas snabbt och har varit mycket sällsynta i de moderna västliga demokratierna. Dock har attentatsmän i Clarke's grupp 1 och 2 klara politiska motiv som driver dem att agera. När det gäller Palmemordet är det min uppfattning att grupp 3 och 4 kan uteslutas eftersom gärningsmannen uppvisade ett betydande mått av impulskontroll och exekutiv förmåga (även om det skulle kunna ha handlat om ett "rent" vanföreställningssyndrom eller en svår personlighetsstörning), och en grupp 3-attentatsman är i stort sett utesluten eftersom en sådan gärningsman inte bryr sig om att åka fast eller åtminstone efterlämna något som pekar på deras inblandning. Som beskrivits ovan tror jag att mordet bottnade i det då vanliga <b>Palme-hatet i den svenska samhället</b>. En attentatsman behöver inte ha ett kriminellt förflutet utan kan drivas av andra motiv.<br />
<br />
Av de gärningsmän som föreslagits i den allmänna debatten om Palmemordet tror jag att "hit-men" från olika <b>internationella organisationer</b> kan avföras från listan som mycket osannolika. Sådana attentat är mycket ovanliga och hade planerats vid någon av Palmes regelbundna promenader utan livvakter. Jag har också mycket svårt att se någon rimlighet i de olika konstellationer av <b>ordningspoliser</b> som skulle ha begått brottet efter spaningar och skyddats av polisledningen åtminstone timmarna runt mordtillfället <b>("Polisspåret")</b>, av samma skäl och eftersom en sådan stor konspiration hade spruckit mycket snabbt. Den <b>lilla grupp poliser eller militärer</b> Leif GW Persson återkommande föreslagit i media och i sina mycket uppmärksammade och filmatiserade romaner ser jag inga konkreta personkopplingar till. De mest diskuterade "ensamma galningarna" (fast ingen av dem var "galen" vid tiden för mordet) är <b>Victor Gunnarsson</b> ("33-åringen"), <b>Christer Pettersson</b> (som åtalades och dömdes för mordet i Tingsrätten 1989, enbart av nämndemännen, och sedan friades i Hovrätten), <b>CA</b> ("daytraydern" i böckerna av Paul Smith) och <b>Stig Engström</b> ("Skandiamannen") - jag skriver ut tre av deras namn här eftersom de själva gått ut i media med sina namn, medan jag låter det fjärde namnet ersättas av initialer. Av dessa vill jag helt avföra två. Gunnarsson tror jag hade en <b>alltför låg global psykosocial funktionsförmåga</b> (mer om det <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/09/palmemordet-4-victor-gunnarsson-del-2.html" target="_blank">här</a>) för att ha varit av intresse för någon gruppbildning eller för att ha klarat av mordet och den efterföljande polisutredningen, och Pettersson, som friats i domstol, <b>saknar helt enkelt kopplingar </b>till brottet förutom Lisbet Palmes utpekande, som underkänts av vittnespsykologer jag tror har mycket gedigen kunskap om vilken betydelse man kan fästa vid olika ögonvittnen. För båda saknas också en trovärdig <b>gärningsbeskrivning</b> som steg för steg förklarar hur deras roll i brottet såg ut.<br />
<br />
Bland de närmare hundratalet personer som plockades fram utifrån sin likhet med GMP (varav många är uppenbart orimliga kandidater på grund av alltför omfattande psykisk ohälsa, ett område där GMP uppenbart var för oskarp) intar CA en särställning genom att dels likna profilen i mycket hög grad, dels <b>ha haft ett vapen</b> av den intressanta typen som han vägrat lämna in för provskjutning och istället gjort sig av med under misstänkta omständigheter han med stor sannolikhet ljugit till polisen om. Dessutom finns en begriplig, logisk och <b>trovärdig gärningsbeskrivning</b> för hur mordet skulle kunna ha gått till med CA som gärningsman, även om <b>det inte heller finns några bevis </b>eller ens indicier för att det verkligen skulle ha gått till så. Självklart borde CA utretts intensivt av polisen långt innan sitt självmord tolv år efter mordet. Han skulle kunna ha varit en typisk Clarke-attentatsman med paranoia eller stark politisk antipati mot Olof Palme och socialdemokratin, särskilt deras anti-kapitalistiska politik, och psykisk ohälsa som började som en personlighetsproblematik och accelererade fram till hans självmord. Utöver den bild av CA som redan tecknats av Smith (en mycket ensam och privat person som vi vet osedvanligt lite om) finns inget material för att analysera hans personlighet eller förmåga att ha utfört gärningen.<br />
<br />
Detta lämnar oss med <b>Engström</b>, som jag tror är den <b>gärningsman åklagaren Krister Petersson</b> och hans Palmegrupp vid polisen intresserat sig för under senare år och kommer att presentera bevis emot under våren 2020. Även om det finns två välskrivna och välunderbyggda böcker om honom (<a href="https://www.bokus.com/bok/9789176991053/nationens-fiende-om-mordet-pa-olof-palme/" target="_blank">Nationens fiende</a> av Lars Larsson 2016 och <a href="https://www.adlibris.com/se/bok/den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palme-9789185279586" target="_blank">Den osannolike mördaren </a>av Thomas Pettersson, 2018) tycker jag att det finns skäl att diskutera hans personlighet och eventuella drivkrafter bakom mordet ur psykiatrisk-psykologisk synvinkel - både för att se vad han kan ha haft för inre problem som kan ha spelat in i ett ev deltagande i statsministerattentatet, vad som inte hör hemma i psykiatrin eller psykologin av det som rapporterats om honom, och vilka andra faktorer som skulle kunna förklara varför det dröjt så länge innan kom i centrum för utredningen. Ett sådant inlägg kommer här inom kort. <br />
<br />
<h3>
</h3>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-50151855010980393922019-11-23T06:00:00.000+01:002020-02-13T11:56:30.013+01:00Person, Personlighet, och Personlighetsstörningar (2): Det västerländska personbereppet<div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman" , serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;">
<i>Detta inlägg bygger på ett bokkapitel jag skrev för en - aldrig utgiven - populärvetenskaplig bok om Psykopati. De vetenskapsteoretiska problem med psykiatrins sätt att definiera vad en person är som presenterades i <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/10/person-personlighet-och.html" target="_blank">föregående blogginlägg</a></i><i> sätts här i ett historiskt sammanhang. </i><i>Texten är skriven med ett fåtal referenser, för termer hänvisas till exempelvis Wikipedia eller Nationalencyclopedin.</i><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<h3>
Personbegreppets historia</h3>
<br />
Ordet ”<b>person</b>” kommer från latinets <i>persona </i>som ursprungligen syftade på de masker skådespelarna i den romerska teatern bar för ansiktet, som hänförde sig till den ena eller den andra rollen i ett stereotypt persongalleri. Från teatermasken kom ordet ”person” att användas i överförd betydelse för andra roller, till exempel de som är förknippade med olika ämbeten, och började slutligen referera till en människas unika och särskiljande sätt att framträda inför andra. Bakgrunden till denna förskjutning kan sökas i brytningarna mellan senantikens kultur och den framväxande <strong>kristendomen</strong>. När Treenigheten behövde få en filosofiskt hållbar definition kom de olika aspekterna av den ende Guden att benämnas ”personer” (”tre personer i en”, Tertullianus), och personbegreppet började spela en huvud<i>roll</i> i den västerländska kulturen. Att vara en <i>person </i>definierade metafysiska egenskaper som skilde människan från djuren, och lät henne tillhöra samma kategori som änglarna och Gud.<br />
<br />
Särskilt var det den <b>fria viljan</b>, som ger en person möjlighet att fatta beslut utan yttre orsaker, gör henne till en orsak i sig själv (även om naturen eller omgivningarna kan begränsa val eller hur de kan förverkligas). Viljefrihet är enligt klassisk kristen uppfattning unikt för Gud, änglar och människor, och antagandet att vi har fri vilja kontrasterar mot en materialistisk människosyn (som uppfattar människans medvetande och vilja som biprodukter av hennes kroppsliga varande, som i sin tur står under naturlagarna, se <a href="https://anckarsater.blogspot.com/2019/10/person-personlighet-och.html" target="_blank">föregående blogginlägg</a>), som förstås vare sig räknar med änglar eller Gud. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Boëthius definierade på 500-talet en person som <b>ett enskilt väsen med ett tänkande</b>: ”persona est naturae rationalis individua substantia”. Denna definition accepterades av medeltidens centrala filosofer, särskilt Thomas av Aquino, och kom att vara närmast allenarådande under tusen år. På så sätt har den utövat enorm betydelse för hur västerlänningar uppfattar sig. Anders Piltz har kallat personbegreppet ”Europas mest originella bidrag till människans eviga fråga vem hon själv är” och förklarar den så här (i den nödvändiga boken "Mellan ängel och best: människans värdighet och gåta i europeisk tradition"): ”Att vara person: det betyder att hamna på Guds och änglarnas sida gentemot djuren, och detta i kraft av <i>tankeförmåga </i>och språk. Det är att vara <i>individ</i>, skild från alla andra men odelbar i sig själv, med en unik existens; bara en individ har sin egen historia, sin egen situation, sina egna relationer. Det är att vara <i>substans</i>, den oföränderliga kärnan bakom och under fenomenen. Visst kan en människa genomgå hur många förändringar som helst till det yttre eller till det inre. Ändå är hon ofrånkomligen <i>identisk </i>med sig själv, hon har ett jag, som bär upp alla dessa förändringar utan att själv upphöra att existera. Hon är <i>någon </i>som aldrig kan upphävas. Den boethianska människan vilar självklart i sitt eget orubbliga jag. Hon är <i>substans</i>.”<br />
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
En annan central aspekt av att vara person är att agera, att vara en <b>aktör</b> (återigen ord från den antika teatern), den som realiserar sig i världen. Alla personer är inte aktörer och till exempel kan djur vara aktörer. En person kan också handla oöverlagt, oaktsamt eller automatiserat, men anses ansvarig även för sådana handlingar, till och med för sådana hon underlåtit att utföra. Upplysningen medförde att aktören kom att bli den viktigaste aspekten av att vara person, och den moderna vetenskapen kunde söka orsakerna bakom människors handlande, för att kunna ersätta hennes metafysiska, transcendenta frihet (och ansvar) med vetenskapligt kartlagda orsakskedjor som både kan modifieras och användas för att förutse framtida handlingar.<br />
<br />
Till detta har vi också adderat ett raster av autencitet eller <strong>originalitet </strong>när vi betraktar en person. Vi tar avstånd från människor som ”spelar en roll” i sociala möten, som inte ”är sig själva”. Ett sådant synsätt vore svårbegripligt före vår tid och i andra kulturer, där istället de socialt definierade rollerna <i></i>är de mest betydelsefulla. När vi agerar inom en socialt definierad ”persona”, till exempel domare, mor, dotter, präst eller brottsling, träder personen i bakgrunden men är ändå den som agerar och kan ställas till ansvar för vad som görs, om än med särskild hänsyn till rollens krav.<br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Modernismen är materialistisk till sin natur men vill samtidigt befria personers kraft, förnuft och originalitet. Under 1900-talets första hälft kolliderade liberalismens betoning av individuella intressen med de totalitära systemens prioritering av massornas. Samtidigt var liberalismen på många sätt lika materialistiskt inriktad, och resulterade i dagens kapitalistiska hegemoni (alltmer på vad som traditionellt varit statens kärnområden) och konsumtionskultur. Ur dessa konflikter växte tidigt flera filosofiska strömningar fram som försökte värna personbegreppets plats i vår självuppfattning. Parallellt med att psykologin uppfattades som reduktivistisk och beteendefixerad försökte bland andra Emmanuel Mounier och en grupp kring tidskriften <i>Esprit </i>lyfta fram en personcentrerad uppfattning, <b>”personalismen”</b>,<b> </b>där människan fungerade som en ”tredje väg” mellan de motstridiga, materialistiska politiska ideologierna till höger och vänster. För Mounier handlade personbegreppet mindre om mänsklig essens i termer av något man ”är” än om något som uppstår under en människas liv, ”att leva som en person betyder att få förverkliga ett maximum av initiativ, ansvar och andligt liv”. Edmund Husserls fenomenologi och hermeneutik som togs vidare av franska filosofer som Merleau-Ponty har legat till grund för systematiska försök att närma sig individen utan att fokusera på spekulativa bakgrundsfaktorer. <b>Existentialismen</b>, med sin betoning på att människan <i>blir till</i> genom att <i>vara</i>, drev den subjektiva dimensionen hos personen till sitt kanske mest krävande uttryck. Genom sina val formar människan sig själv och sitt öde. Friheten att välja, handla och överskrida uppställda gränser är här nyckeln till människans gestaltning av sitt öde, och mer betydelsefull än alla på förhand givna egenskaper och uppställda definitioner. Möjligheten att välja och fatta fria beslut blir nyckeln till människovarandet. Med rötter i 1800-talstänkare (särskilt Kirkegaard) blommade detta tankesätt ut under efterkrigsåren, och sammanfattades programmatiskt av Jean-Paul Sartre med att ”existensen föregår essensen”. Själva varat föregår alltså vad människan egentligen är, närmast motsatsen till psykiatrins försök att kartlägga bakomliggande processer i hjärnan, i det undermedvetna, eller i de sociala sammanhangen för att förstå vem människan egentligen är. Sartre kom också att överge existentialismen i takt med att han blev alltmer dogmatiskt marxistisk.<br />
<br /></div>
</div>
Det klassiska antikt-kristna sättet att se på personen som en rationell, ansvarig aktör förvaltades av den romersk-katolska kyrkan på två viktiga områden utanför de rent teologiska. Den antika romerska rätten som ligger till grund för dagens kanoniska rätt har också haft genomgripande betydelse för dagens juridiska system med personen som bärare av ansvar, rättigheter och skyldigheter. Socialläran låg till grund för många försök att skapa en mittfåra i politiken från 1890-talet och framåt. Subsidiaritet skulle då vara grundprincip, det vill säga att problem skall lösas och ansvar förläggas på lägsta möjliga nivå. Katolska idéer om människan som person var också centrala, vid sidan av de Upplysningsfilosofiska, i FNs deklaration om <b>de Mänskliga Rättigheterna</b> från 1948, som kom som en reaktion mot den urspårade modernitet man ställts inför i de totalitära samhällena. Deklarationen har kritiserats både från ett mer radikalt modernt håll för att lägga för stor tyngd vid familj och civilsamhälle, och från traditionellt kollektivistiska samhällen för att istället betona den enskilda personen för starkt. </div>
<div class="MsoNormal" style="font-family: "times new roman" , serif; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;">
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<o:p></o:p><br />
<h3>
Modernitetens person</h3>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<div style="margin: 0px;">
<b>Modernismen</b> har strävat efter att göra sig kvitt människans viljefrihet och istället försöka hänföra hennes handlande till materiella eller andra orsaker, som kan studeras vetenskapligt. Många psykologer och psykiatriker som accepterat människan som rationell i sitt grundtillstånd har gjort det ur en evolutionär syn på hur hjärnans funktioner utvecklats för att förbättra vår överlevnadsförmåga. Avvikelser kommer då att bottna i att individens konstitution brister i dagens samhälle och kultur. Irrationella handlingsmönster har förts tillbaka på <b>omedvetna konflikter </b>så som de beskrivits av Freuds och psykoanalysen, men också på icke-adaptiva <b>evolutionära processer</b> enligt Darwin och <b>socioekonomiska faktorer</b> enligt den Marxistiska historiematerialismen. Freud, Darwin och Marx har kallats portalgestalterna för det moderna sättet att betrakta människan. Från helt olika utgångspunkter drog de i praktiken personbegreppet åt samma håll, så att fokus flyttas från kristendomens transcendentala, fria och ansvarskännande till det lagbundna, strukturerade, förutbestämda och viljelösa, som paradoxalt nog blev synonymt med modernismens "klara, sunda, rationella" tänkande.<br />
<br />
Den "biopsykosociala" modellen i psykiatrin har till och med samlat modernismens tre stora orsaksfaktorer under en term. Utanför rättspsykiatrin har frågan om personen fortfarande har en fri vilja eller om denna upphävts av de olika påverkansfaktorerna ofta förbigåtts. Naturligtvis är det svårt att ge ett kategoriskt svar på den, eller kvantifiera betydelsen av orsakerna bakom mänskligt handlande utifrån traditionella beteendevetenskapliga data, så man har nöjt sig med att konstatera att "det kan inte vara på något annat sätt, av en vetenskaplig världsåskådning följer att allt i universum följer lagar" och peka på sambandsundersökningar med inomvärldsliga, materialistiska och mer eller mindre iakttagbara faktorer. Det ligger något paradoxalt eller anspråksfullt i ett sådant resonemang när vi vet att de fysikaliska lagarna förändras i extrema situationer, och att inget i universum är så komplext som människohjärnan - vi har inte ens en teori för att förklara hur medvetandet och viljan skulle uppstå ur hjärnan, än mindre vetenskapliga data för att bevisa den**. När man ser hur ofta kollektivet och kulturen betonats i kulturer utan vårt personbegrepp, och sedan ser hur modernitetens viktigaste inriktningar sökt avskaffa den fria personen även i Väst, förstår man hur skör och ovanlig den klassiska västerländska personuppfattningen, med rötter i antiken och kristendomen, är och varit i mänsklighetens samlade idévärld.<br />
<br />
<h3>
Postmodernitet</h3>
</div>
</div>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Under tiden efter Andra världskriget har moderniteten haft att definiera om sig. Högmodernismen, där psykiatrin och psykologin spelade en så central roll, var svårt fläckad av 1920- och 30-talens förment vetenskapliga eugenik, rasism och förakt för svaghet. Nazismens och kommunismens illdåd i land efter land och de tidigare koloniernas självständighet förändrade synen på västerländsk kultur, moderniteten och vetenskapens roll för alltid. Den <b>”postmoderna”</b> eller <b>”poststrukturalistiska” </b>reaktionen hade inget program och är inte lätt att avgränsa i tid eller plats, den kom på olika områden från krigsslutet fram till slutet av 1900-talet, som ett svar på de uppenbara brotten mellan moderniteten och hur den tillämpats. Ett gemensamt drag var misstron mot dikotomiseringar ("frisk eller sjuk", "normal eller onormal", "kropp eller själ", "vetenskap eller religion") och "stora berättelser", tankesystem med anspråk på fullständighet. Nostalgi och längtan efter emotionalitet och estetik har varit följeslagare till en radikal kritik av klassiska föreställningar, t ex om förnuftets och vetenskapens möjligheter att förklara vår värld. Den fransk-amerikanske filosofen Jacques Derrida lanserade begreppet ”dekonstruktion” om sin kritik av föreställningen om människans individualitet. Feministiska och ”queer” filosofer, som Judith Butler eller Luce Irigaray, har sökt överskrida gränser och definitioner kring kön och reproduktion som man uppfattat som begränsande för individens möjligheter att forma sig själv i förhållande till könsroller och (de från början medicinska eller psykiatriska definitionerna av) sexuella ”läggningar”.<br />
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b>Postmodernismen</b> förde oss fram till en punkt där man till och med försökte lämna tanken på att människan överhuvudtaget skulle ha egenskaper eller en essens. Istället ville man se en radikalt definierad <b>subjektivitet</b>, där andra sätt att skapa betydelse, bortom de språkliga strukturerna, lyfts fram. Det lilla barnet som ännu inte utvecklat ett språk, som inte börjat använda symboler (”inträtt i den symboliska ordningen” med Jacques Lacans terminologi), blev en bild för det ursprungliga människovarandet i en ”fri” och omedelbart tillgänglig värld av känslor, relationer och tillfredsställelse som Julia Kristeva kallade <i>choran</i>, kärlet som rymmer det som inte går att benämna och på så sätt låsa fast i språkliga betydelser. Hon återvände i olika sammanhang till beskrivningen av subjektiviteten (eller helt enkelt "varat" <em>innan </em>barnet går in i den språkliga ordningen) och de symboliserande processerna där människan blir ett talande och tänkande subjekt genom att underkasta sig samhälleliga och kulturella strukturer. Denna diskussion kom också att föra fram till identitetspolitikens tankegångar om strukturell makt, mer om det nedan. Men först kom postmodernitetens kritiska och subjektiva agenda att trängas undan av vad vi kan kalla hypermoderniteten, med en stark våg av biologism i människosynen från 1990-talet och framåt, med Damasios Descarte's error som ett slags portalpublikation, Sokal-bluffen mot de mest framträdande postmodernistiska intellektuella och de gigantiska satsningarna på genetik och brain imaging-forskning i "the decade of the brain" och "HUGO-projektet". <br />
<o:p></o:p><br />
<br />
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<h3>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Hypermodernitet</span></h3>
</div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><br /></span><span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;">Själv använde jag den franske filosofen <b>Gilles Lipovetskys</b> begrepp <b>Hypermodernitet</b> i flera artiklar om psykologi och psykiatri runt förra decennieskiftet (och i denna blogs mest lästa <a href="http://anckarsater.blogspot.com/2014/11/hypermodern-times-by-gilles-lipovetsky.html" target="_blank">inlägg</a>). Hans beskrivning från 2007 av 00-talets människa som hyperrationell, konsumistisk och på samma gång kontrollerande och biologiserande, öppen för att manipulera sig med allt från datoriserade träningsprogram till psykotropa läkemedel och droger innebar ett slags återvändande till (och fullkomnande av) högmodernitetens vilja att med teknik göra människan vetenskapligt begriplig, ansvarslös och lycklig. Det var som att återknyta det nya milleniets personer till 50/60-talets (på steroider, och med tydliga rötter i det mer skrämmande 30-talet), innan postmodernismen fick sitt stora genombrott efter 1968 och präglade 1900-talets sista decennier. Både boken Hypermodern times av Lipovetsky och kopplingen av fenomenet till psykiatrin har verkligen fått slående exempel ju längre 2010-talet framskridit. Vi har sett framväxten av Big Data och AI med applikationer på det mänskliga psyket (samt en del andra tekniska och genetiska metoder som nu börjat diskrediteras) paras med ett uppsving för psykedeliska droger, en opioidkris som påminner om de stora missbruks- och beroendevågor av syntetiska opioider och centralstimulantia under 50- och 60-talen, och ett sug att investera i cannabinoider. Tyvärr finns inga tecken på att människor mår bättre (mer än att prevalenserna för de riktigt allvarliga psykiska problembilderna, som schizofreni, har minskat något). Stora förhoppningar knyts till internetterapi och -behandling, till och med skötta av lärda maskiner. Ändå har frågan väckts om den ökande ångesten och behovet att manipulera kroppen och förlägga sin personlighet i minoritetstillhörigheter kan hänga samman med att den psykiatriska behandlingen blivit alltmer fokuserad på träning, ångesthantering och "arbete", som i form av läxor. En stor grupp unga, upp till 15-20%, upplever psykisk ohälsa som i dessa år kan få dramatiska konsekvenser även om den inte motsvarar de allvarligaste formerna av ohälsa psykiatrin beskrivit och arbetat med. Inför det stundande 20-talet återstår bara att hoppas att denna del av utvecklingen kan vändas i en mer konstruktiv kultur för att låta <i>personer</i> utvecklas och må bra. </span></div>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br />
<h3>
Identitetspolitik</h3>
<br /></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;">En aspekt av postmoderniteten har vuxit till stormstyrka under 2010-talet, om än i förändrad eller nästan ny gestalt. Jämförd med den psykoanalytiskt influerade särartsfeminism som exempelvis Kristeva stod för har dagens feminism ersatt personer och subjekt med abstrakta storheter för att representera kollektiv och språklig/kulturell/politisk maktutövning, som "patriarkatet". Detta har gått hand i hand med postkolonial, queer och "trans" kritik i bakgrunden till dagens <b>”identitetspolitik”</b>, där gamla och nya minoriteter eller underordnade grupper fokuserats och människor identifierat sig i förhållande till dessa. På nytt har det västerländska personbegreppet satts på undantag i en marxistiskt färgad, materialistisk analys med fokus på materiell makt och underkastelse. </span></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"><br /></span></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">Under 2010-talet har också psykiatriska grupper blivit "identiteter" i denna betydelse, som transsexuella, där en stor och ökande grupp ungdomar söker hjälp för "könsdyfori" för att med hormoner, kirurgi och andra medicinska åtgärder försöka förändra kroppens kön till det motsatta. De hävdar att deras "könsidentitet" är essentiell, oföränderlig och neurobiologiskt betingad, medan resten av kroppen är "fel kropp" för dem att leva i. Deras krav är att allt bemötande från sjukvårdens sida skall vara "affirmativt", alltså bejaka dem i deras könsidentitet snarare än i deras kropp. De vill att behandlingen av könsdysforin skall ske utanför psykiatrin och psykologin, som möjligen kan ta hand om ev samtidigt förekommande psykiska problem. Andra nya psykiatriska grupper är "neurotribes" (Silberman), grupper av personer som uppfattar sig fungera likartat neurokognitivt. Mest kända är kanske "Aspies" eller "autister", personer som antingen diagnosticerats med Asperger syndrom/högfungerande autism eller själva identifierat sig med sådana diagnoser på internet och därigenom uppfattar sig som neurobiologiskt och kognitivt annorlunda än andra ("normotypa") och som en förtryckt minoritet, som via internetrörelser vill utmana majoritetssamhällets syn på människan och få till stånd radikala förändringar av sina förutsättningar att leva annorlunda istället för den "vård" eller "behandling" man kommit att uppfatta som manipulation och kränkning av mänskliga rättigheter. På samma sätt vill överviktiga personer problematisera kroppsideal och strävan att "behandla" deras vikt, och vissa döva personer motsätter sig nya tekniska lösningar för att ge dem hörsel eftersom det skulle slå sönder deras "identitet" eller subkultur. I dessa olika minoriteter är grupptillhörigheten viktigare än individen, och kulturen viktigare än kroppen, men det finns kvar en strävan efter originalitet i tatueringar, piercingar och hårfärg, även om strävan efter originalitet möjligen backat tillbaka från höjdpunkten under 00-talet till att nu i allt högre grad bli konformt med den minoritetsgrupp man identifierar sig med. Vissa har till och med "avslöjats" när de försökt leva i en minoritet de inte tillhör, till exempel som svarta, och det har blivit tabu att "låna" eller "appropriera" kulturella markörer från minoriteter man inte tillhör. Identitetspolitiken har </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">till och med påverkat de storpolitiska internationella relationerna, inte minst mellan USA/Europa och Ryssland/Kina, och blivit en global markör för Väst, hur föga detta sätt att tala om personer än har med det klassiska västerländska personbegreppet. </span><br />
<span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-size: 12pt;">Jordan Peterson</span></h3>
</div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><br /></span><span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;">Det genomslag den kanadensiske psykologen <b>Jordan Peterson</b> fått under 2010-talets sista år kan ses som ett försök att sätta personen tillbaka i det mänskliga dramats huvudroll. Han har försökt överbrygga olika tankeströmningar i en extrem </span><em style="font-family: "times new roman", serif; font-size: 12pt;">grand narrative </em><span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;">om människan, en syntes av ren biologism till psykoanalytiska och moralfilosofiska analyser av symbolspråk och strukturer i Bibeln och andra berättelser från tidighistoriska kulturer till 18- och 1900-talets stora författare för att återskapa en <b>ansvarig, fri, subjektiv individ, </b>en <b>person</b> i ordets klassiska mening. Så har vi fått ett vältaligt försvar av viljefrihet och ansvar utifrån en "storyline" som innefattar rationalitet, psykoanalys och evolutionär materialism men också förhåller sig till Marxismen (starkt kritiskt), det vill säga formulerar hela det moderna projektets starkaste linjer i en berättelse, där också mycket av dess främsta kritik, som Nietzsche, Dostojevski och Solzhenitsyn, vävs in med en positiv värdering medan han kraftfullt tar avstånd från postmodernism, identitetspolitik och bilden av människan som ett viljelöst, ansvarsbefriat offer. Det skulle inte förvåna mig om vi här ser grunden till ett av de stora intellektuella konfliktområdena framöver, behovet att återskapa människan som person utan att avvisa Upplysningen eller modernitetens landvinningar men inte heller acceptera post- eller hypermodernismens absurditeter. Eller också är personens tid över och vi går mot <b>en helt ny, global och teknisk kultur</b> tack vare de nya möjligheterna att kommunicera och resa där människan gör personen irrelevant. Tyvärr har sådana försök hittills slutat illa, och med historien i ryggen känns det långt ifrån orimligt att fästa sin tro och sina förhoppningar vid personbegreppet igen och igen. </span></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<br /></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><i>* </i>t ex genom att räkna symtom som om de var kvantifierbara, addera, använda cut-offs och tillämpa parametrisk statistik på summan. </span></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><i>**</i></span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;"> </span><span style="font-family: "times new roman" , serif; text-align: justify;">eftersom naturlagarna måste förstås på andra sätt i särskilda perspektiv, t ex det mycket lilla eller mycket stora, varför då inte i det mycket komplexa?).</span></div>
<div style="font-family: -webkit-standard; text-align: start;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><i><br /></i></span>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><i>Avslutande not: Nästa inlägg i denna serie kommer att handla om olika sätt att mäta och bedöma personlighet generellt, därefter kommer vi att gå in på specifika områden av personlighet: </i></span><span style="font-family: "times new roman" , serif;"><i>psykopati och antisocial personlighetsstörning, Cloninger's personlighetsmodell, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, könsidentitet med mera. </i></span></div>
<div>
<span style="font-family: "times new roman" , serif;"><i><br /></i></span></div>
<o:p></o:p><br />
<br />
<h3>
</h3>
</div>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12pt;"><br /></span>
<br />
<div id="ftn1">
<div class="MsoFootnoteText" style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 10pt; margin: 0cm 0cm 0pt; text-align: justify;">
<br /></div>
</div>
<div>
</div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-91966209842889224112019-10-12T07:00:00.000+02:002019-11-21T13:06:43.968+01:00Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (1): Psykiatrin och Personen<h3>
<b style="font-family: helvetica, sans-serif;">Bakgrund</b></h3>
<b style="font-family: helvetica, sans-serif;"><br /></b>
<b style="font-family: helvetica, sans-serif;">Psykiatrin</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> arbetar med personer (som vi möter i kliniken eller i vår forskning) och deras problem. Vetenskapen bygger på <b>graden av likhet</b> mellan en person och </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">typer </b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">(</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">konstellationer av egenheter och problem,</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> som ställts upp av olika auktoriteter; kända forskare eller psykiatriska organisationer), eller på </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">systematiska skillnader</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> mellan individer, som upptäckts genom empiriska, statistiska analyser. För att förstå de karakteriserade problemen används olika <b>hjälpvetenskaper</b>, som beteendevetenskaplig genetik, molekylär genetik, hjärnavbildning, neurofysiologi, neurokemi eller longitudinell epidemiologi. I detta måste vi balansera på gränsen till ett klassiskt vetenskapligt fel - att <b>reifiera</b> (förtingliga, göra en sak av något som inte är det) problemen så att vi talar om "något" som alla personerna har gemensamt fast vi vet att de psykiatriska problembilderna inte går att identifiera som "sjukdomar" i vanlig bemärkelse (som jag skrivit om <a href="https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0160252709001319?via%3Dihub" target="_blank">här</a>).</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Samtidigt utgår psykiatrin från personerna som har problemen, inte från neurovetenskap, genetik eller epidemiologi (även om de statistiska metoderna förutsätter att grupper av personer snarare än enskilda personer studeras i forskning). Här skaver vi mot <b>klassisk </b></span><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Medvetandefilosofi" style="font-family: helvetica, sans-serif;" target="_blank"><b>medvetandefilosofi</b></a><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, och kan inte alltid undvika att bryta mot </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">vetenskapsteoretiska principer</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">. <b>Målet med detta blogginlägg</b> är <i>att de teoretiska motsättningar vi hanterar skall bli tydliga både för dem som arbetar i psykiatrin och för dem som intresserar sig för den</i> (det syftar däremot inte till att introducera filosofiska begrepp, det görs bättre av andra, men jag kommer att bli tvungen att skissera några på vägen!). </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Personbegreppet</span></h3>
<br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">I den västerländska kulturen beskriver begreppet <b>"person"</b> den unika, odelbara individen. En människa är sig själv under hela sitt liv och efter sin död, och som person står hon över alla försök att låta enstaka aspekter av henne ersätta helheten. Ändå kan vi inte beskriva henne som en helhet, utan måste lägga samman de olika aspekter av henne vi uppfattar och har ord för: kropp, medvetande, förnuft, men också den som aktualiseras i relationer med andra och speglas i deras uppfattningar, kan representeras av ett porträtt, ett minne eller som ett namn i en kyrkbok. Personen behöver alltså inte alla aspekter samtidigt för att vara en person, en sövd person saknar medvetande eller en död person sin levande kropp, men de är båda personer. Vårt subjektiva minne hjälper oss att upprätthålla vår känsla av att vara en och samma person genom livet, men även om vi förlorar det fortsätter vi att vara samma person som innan. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">På svenska används "<b>sinnet</b>" omväxlande med ord som "<b>medvetande</b>", "<b>psyke</b>" eller "<b>själ</b>" (tex hette psykisk sjukdom tidigare sinnessjukdom). Dessa ord kan inte säkert sägas betyda olika saker men används i olika sammanhang och har olika konnotationer, så att "psyke" för tankarna till psykologi, "sinne" till medicin medan "själ" snarare frammanar religion eller konst (som i uttrycket "själfull"). </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Näraliggande aspekter av personen är "</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>förnuftet"</b> (de kognitiva, tankemässiga förmågorna men också en aspekt som har med klokskap att göra), och "<b>anden" </b>(som hänför sig till att vara vid liv, andas och till andliga egenskaper). Några tydliga gränser mellan förnuft, medvetande, sinne, själ, psyke och ande finns inte, de har betecknat olika men överlappande aspekter av personen på olika språk, i olika sammanhang och under olika tidsåldrar. Här kommer jag för enkelhets skull att använda "psyket" synonymt med "sinnet" så som man brukat göra i svensk psykiatri och psykologi.</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"></span><br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Psykiatrin behöver en filosofisk struktur</span></h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">En av de psykiatriker som enklast och tydligast försökt lägga fram en konsekvent filosofisk struktur för psykiatrin är <b>Kenneth <a href="https://ils.unc.edu/bmh/neoref/this.dir.unneeded/schizophrenia/review/tmp/32.pdf" target="_blank">Kendler</a> </b>(2005). Hans första första fyra axiom är: </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">1. Psychiatry is irrevocably grounded in mental, first-person experiences.</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">2. Cartesian substance dualism is false.</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">3. Epiphenomenalism is false.</span><br />
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">4. Both brain→mind and mind→brain causality are </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">real. </span> </span><br />
<br />
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;">Han betonar här mötet med personer och intresset för deras subjektiva upplevelser, som är den "oåterkalleliga" grunden för verksamheten, Vidare förkastar han "Cartesiansk"</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">dualism</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, att människan skulle bestå av två olika "saker", </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">kropp och psyke</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> som båda "är" till och oberoende av varandra. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Då återstår egentligen av de dualistiska modellerna </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">parallellism</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, där kropp och psyke ses som olika men parallella saker, så att det som händer i den ena alltid kommer att hända samtidigt i den andra, men ändå med självständig existens. Deras samband måste då gå tillbaka på någon ännu inte klarlagd naturlag eller metafysisk ordning. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b><br /></b></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>M</b></span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">onism,</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> som är motsatsen till dualism, </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">menar att människan är en helhet av både kropp och själ på samma gång, och att dessa aspekter av henne inte kan frigöras från varandra. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Monism kan vara </span><br />
<ul>
<li><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>materialistisk/fysikalistisk</b>, dvs att att den materiella kroppen egentligen är vad som åsyftas med personbegreppet, och att psyket endast är en biprodukt av den elektriska och kemiska aktiviteten i hjärnan (<b>epifenomenalism</b>, </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">en variant av detta är </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">emergent materialism</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, som kan se att psyket uppstår "emergent" ur hjärnan, alltså överskrider den, men ändå orsakas av den),</span></li>
<li><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>andlig/ideologisk</b>, dvs att människan egentligen är en immateriell ande som också uttrycks i kroppen, men att de materiella kropparna egentligen inte finns i kraft av sig själva (obs skillnaden till bilden där själen är instängd i kroppen, som är dualistisk), och</span></li>
<li><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>neutral,</b> som </span><span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;">betraktar människan som både kropp och psyke i samspel, som olika aspekter av samma sak (även om vi inte är helt klara över vad denna då är).</span></li>
</ul>
<div>
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span></h3>
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Orsakssamband är centrala för psykiatrin</span></h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Eftersom psykiatrin ytterst syftar till att påverka psyket (så att människor mår och fungerar bättre psykiskt) blir <b>orsakssammanhang</b> högaktuella och kommer att bero av dessa filosofiska positioner. Klassisk dualism (Cartesiansk) förnekar egentligen sådana, eller gör dem överflödiga, eftersom kroppen och själen fungerar oberoende av varandra. Epifenomenalismen, däremot, accepterar att kroppsliga förändringar automatiskt följs av psykiska, och har därför varit många "biologiska" psykiatrikers naturliga filosofiska hemvist, särskilt mina kollegor som arbetat med (eller snarare mot) straffrätten och retributivismen med materialistiska, modernistiska argument i Lombrosos efterföljd, t ex den kände svensken Olof Kinberg, Sveriges förste professor i rättspsykiatri, som fick ett stort politiskt inflytande under 1900-talets första hälft. Ståndpunkten är skenbart enkel och klar: psykiatrin blir ett slags neurologi med psykiska istället för motoriska och/eller sensoriska problem. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>Parallellism</b> förutsätter att det som händer i hjärnan också alltid händer i medvetandet, och tvärtom, på grund av en hittills okänd lag som binder samman de två, vilket i likhet med monism egentligen gör orsakssammanhang artefaktiska, eftersom kroppen och psyket i grunden antingen ses som parallella eller som samma sak, så att när något händer i den ena påverkas den andra automatiskt och momentant. Materialistisk monism kan ändå sägas acceptera kropp>själ orsaker, medan andlig monism gör tvärtom</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">. <b>Neutral monism</b>, slutligen, innebär att kroppen och själen är <b>två aspekter av samma fenomen, </b>vilket kanske kan rymma den </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">acceptans för dubbelriktade, interaktiva orsaker, så att kroppen påverkar själen och själen kroppen i ett ständigt samspel där orsak och verkan inte enkelt låter sig urskiljas från varandra (</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">på det sätt psykiatrisk forskning ändå tenderar att göra), om det inte till exempel finns tydliga tidssamband eller en mekanistisk förklaring, som vid anestesi (kroppslig orsak) eller inlärning (sinnesorsak). Monism och parallellism skiljs främst åt av om man vill ge ontologisk status (självständigt varande) både till kroppen och psyket eller se människan som en helhet där kroppen och psyket är två olika aspekter av samma varande (personen). Oavsett vilket blir det klart att orsakssamband blir en tolkning av vad som händer, där vi utifrån tidsförlopp eller andra omständigheter väljer att tillskriva kroppsliga eller psykiska faktorer orsaksbetydelse även om de egentligen är så sammanflätade i varandra att utsagor om orsaker blir föga meningsfulla. Jag har tidigare skrivit <a href="https://anckarsater.blogspot.com/search/label/causation" target="_blank">flera blogginlägg</a> utifrån en artikel från vår grupp som heter "Mental disorder is a cause of crime" där detta diskuteras utifrån rättspsykiatrin och försöket att hänföra brott till psykiska eller neurologiska faktorer. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> </span></div>
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Vad <b>parallellen mellan hjärna och psyke </b>eller vad<b> personen som uttrycker sig som både kropp och själ </b><i>egentligen är</i><b> </b>förblir ett </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">mysterium</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> som vetenskapen ännu inte kunnat förklara. De senaste modellerna som föreslagits har rymt kvantfysik och "emergenta" fenomen (som utvecklas ur enkla fenomen men antar andra, komplexa, egenskaper), men dessa senare balanserar på gränsen till ren materialism. Naturligtvis blir det nästintill omöjligt för oss i psykiatrin att komma längre än samvariation (korrelation) som tolkas i orsakstermer så länge vi inte har en modell för förhållandet mellan hjärnan och psyket. Människohjärnan är det mest komplexa vi någonsin funnit i universum, och psykiatrin står inför de svåraste mänskliga lidanden sjukvården känner, som vi vill kunna avhjälpa på något sätt, genom att finna deras orsaker och lära oss förändra dem. Stora förhoppningar har fästs vid neurokemi/fysiologi, molekylärgenetik och hjärnavbildning, men de kopplingar som funnits har varit svåra att upprepa på ett konsistent sätt, och inga "markörer" för vad som händer i hjärnan när psykiskt lidande uppstår finns ännu för att användas i diagnostiken. Och tänker man utifrån vad vi just diskuterat kanske detta inte är så underligt: gener t ex föds vi med men forskningen har visat att det inte finns några "gener för" autism, schizofreni eller aggressivitet utan att det handlar om många genvarianter i ett komplext samspel som sannolikt är unikt i varje individ och vid varje tidpunkt, vilket stöder tanken på att de kroppsliga och psykiska processerna är inflätade i varandra.</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Det kan vara så att detta mysterium, att <b>förstå hur våra egna psyken uppstår</b>, är fördolt för oss, så att vår kognitiva kapacitet inte räcker för att lösa ett så komplext samband. Jag skulle inte tro det, med tanke på människans framsteg med att förstå materien och energins lagar, men kanske tar det ett antal hundra år till (som tiden mellan Gallileo och Einstein), eller decennier med dagens tekniska hjälpmedel. En sak är säker och det är att många av de förhoppningar som knöts till the Decade of the Brain (1990-talet), HUGO-projektet (att kartlägga hela människans arvsmassa, klart 2000 men bearbetat intensivt under 2000-decenniet) och the Decade of the Mind (som vi lever i nu och börjar närma oss slutet på), inte har infriats. Det närmaste vi kommit att studera förhållandet mellan hjärnan och psyket empiriskt är istället något så basalt som </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">anestesi</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, där ett läkemedel får hjärnan att stänga av medvetandet eller tom ett specifikt sensoriskt inflöde. Men även generell anestesi tar inte från individen hennes person-varande, och så snart läkemedlets verkan är över, återkommer medvetandet i sin helhet. Droger som tar bort särskilda minnen eller inducerar komplexa tankar eller känslor hör, tack och lov, fortfarande till science fiction-världen. </span><br />
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Naturligtvis vore det enklaste att acceptera tanken på epifenomenalism /materialistisk monism. Vi skulle då acceptera orsakssamband som enkelriktade från hjärnan till psyket i <b>materialism</b>), följande vanliga lagar inom fysik och kemi, vilket skulle ställa <b>människosinnet under naturlagarna </b>(vilket varit en stark ambition i det moderna projektet från Upplysningen och framåt, se sista kapitlet <a href="https://flov.gu.se/digitalAssets/1481/1481799_mad--sad-or-bad-2014-04-23.pdf" target="_blank">här</a>). För vetenskapsmän har detta varit en attraktiv modell för att designa försök i vilka psyket kan tolkas inom materiens kunskapsramar. Allt som sker i psyket förutsätts ha en materiell orsak och egentligen finns det inte något "jag" som styr våra handlingar eller får effekter i världen. Istället är jaget en del av den materiella världen. Så har många vetenskapsmän och filosofer resonerat, inte minst när det gällt att humanisera straffrätten, eller rent av argumentera för att den skall avskaffas eller omvandlas enligt en behandlingsmodell. Eftersom detta ändå skulle innebära ett samhällsexperiment få skulle vilja ge sig in i har även "<b>kompatibilistiska</b>" modeller utvecklats, där man accepterar den materialistiska modellen att människor inte </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">hade kunnat handla annorlunda än deras nervsystem fått dem att göra, på grund av orsaker som går tillbaka i materien enligt naturlagarna,</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> men ändå ser dem som ansvariga för sina handlingar utifrån sitt medvetande och sin vilja. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Människan som ansvarig person</span></h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Den materialistiska människosynen har onekligen gett upphov till goda argument mot inhumana straff (som de livslånga frihetsberövandena för tre mindre allvarliga brott eller dödsstraff). Jag är tacksam för detta men ser åtminstone tre problem med modellen. För <b>det första</b> ligger personen som agent, som fattar sin egna beslut baserat på sina minnen, kroppsliga känslor, förnuft, vilja osv inte bara till grund för straffrätten utan också för vårt ekonomiska system, äktenskapslagstiftningen/kärleken (där det fria beslutet kommit att betonas allt starkare i lagtexten), demokratin och allt annat som gör oss mänskliga. Avvisar vi detta personbegrepp avvisar vi flera av vårt samhälles grundvalar. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Och all kunskap psykiatrin har om psykiska processer kommer i någon mening från psyket, inte från hjärnan. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">För <b>det andra</b> har denna "vetenskapliga" modell aldrig byggt på data från experiment utan på <b>tankemodellen</b> att naturlagarna måste gälla för allt i universum, alltså även den mänskliga hjärnan och "dess" medvetande. Det finns goda skäl att anta att denna tankemodell inte bara strider med förnuftiga intuitioner om vad det är att vara människa, utan också är vetenskapligt <b>felaktig,</b> det vill säga<b> motbevisad/falsifierad</b>. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Neurovetenskapen</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> har visat att hjärnans struktur förändras av att exempelvis lära sig nya mentala uppgifter, men också av att (felaktigt) tro att ett placebo har fysiska effekter. Detta visar att psykiska fenomen påverkar hjärnan och kroppen. Ett felantagande är visserligen inte samma sak som en viljeakt, men när vi kommer till komplexa sådana kommer psyket och kroppens samspel att vara så komplext att det inte går att studera med dagens metoder, annat än när gäller enkla rörelser, som undersökts i de många varianterna av <b>Libet-experimenten</b>, som visar en fördröjning av kognitiv medvetenhet om hjärnans aktionspotentialer (vilket tolkats som stöd för materialism). Att människan - personen - är en höggradigt automatiserad varelse vars handlande vilar på enkla slingor av reaktioner på stimuli är dock okontroversiellt redan från iakttagelser av människor i handling. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><b>Ett tredje</b> är att det grundläggande argumentet <i>för </i>materialism, att all aktivitet i universum är </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">beroende av energi </b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">- och att </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">tankar inte kan tillföra energi</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> (och därför inte </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">utlösa aktivitet</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">), är uppenbart fel, eftersom alla kroppens celler i normaltillståndet får sin energi av glukos, socker. Detta får hjärnans celler <i>för att </i>leva och fungera, men innehåller ingen information om <i>hur</i> de skall fungera eftersom kroppens alla celler får samma typ av energi men kan fungera helt olika. I själva verket får en hjärncell samma typ av energi som en levercell och om det ställs särskilda krav på dess aktivitet konsumerar den bara mer. Dessutom kan man bara tänka på hur en idé som Marx kommunism förändrat jorden, infrastrukturen, rymdprogram och ytterst människans genpool genom utrensningar och familjeplaneringsprogram. Självklart kan mentala processer som tankar förändra materien!</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Kendlers förslag till filosofisk struktur</span></h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Jag håller helt med Kendler när han skriver </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">"We need to reject definitively the belief that mind and brain reflect two fundamentally different and ultimately incommensurable kinds of “stuff”." Däremot är jag oförstående till fortsättningen, om vi nu utgår från att <b>"mind>body causation"</b> föreligger, alltså att tankeprocesser verkligen påverkar hjärnan och kroppen (vilket ju Kendler gjort till ett grundantagande för psykiatrin och jag just lagt fram tre goda skäl för att anta). "Rather, in accord with an overwhelming degree of clinical and scientific evidence, we should conclude that the human first-person world of subjective experience emerges from and is entirely dependent upon brain functioning. The mental world does not exist independently of its physical instantiation in the brain. To reject Cartesian dualism (and accept monism, the view that mental and physical processes are both reflections of the same fundamental stuff) means to no longer consider the mental (or functional) to be a fundamentally different thing from the biological (or organic). Rather, the mental and the biological become different ways of viewing and/or different levels of analysis of the mind-brain system." Här tycks Kendler förespråka ett slags materialistisk monism som fungerar som epifenomenalism ("is entirely dependent on"), trots att han tidigare gjort en poäng av att förkasta just detta. Detta avsnitt kan förstås läsas som att psyket är helt beroende av hjärnan som är helt beroende av psyket som är helt beroende av hjärnan osv. i all oändlighet och oupplösligt förenat eller parallellt hos den levande, medvetna personen, men det är lätt att se formuleringarna som ett försök att smyga in orsaksmaterialismen, den som psykiatriker har så lätt att falla för fast vi sett invändningarna mot den, genom bakdörren.</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Han vill till och med gå längre. "This rejection of Cartesian dualism requires a significant shift in our way of thinking. Although American psychiatry officially abandoned the functional-organic dichotomy—one of the many echoes of Cartesian dualism— with DSM-IV, and the abandonment of dualism has been recently called for by Kandel, dualistic thinking and vocabulary remain deeply entrenched in our approach to clinical and research problems. From the ways we organize our clinical presentations to our categorizations of risk factors, we remain deeply imbedded in the Cartesian framework of seeing the mind and brain as reflecting fundamentally different spheres of reality. /.../ </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">One immediate beneficial consequence of a rejection of Cartesian dualism is our confrontation with the misunderstandings that can arise from the claims of what might be called weak biological explanation. The rejection of Cartesian dualism logically leads to the conclusion that <b>all psychiatric disorders are biological</b>." Här går Kendler längre än i det förra citerade stycket och argumenterar för materialism just när det gäller psykiska störningar. Det är oklart om han ser psykiska störningar som något ontologiskt annorlunda än de första-personsupplevelser han diskuterade ovan eller i den epifenomenalism han förkastade i sina grundantaganden. Och visst vet vi <i>att</i> psykiska problem har en stark <a href="https://anckarsater.blogspot.com/search/label/heritability" target="_blank">heritabilitet</a>, vilket betyder att en viktig del av skillnaden i risk att utveckla dem i en given population vid en given tid kan hänföras till ärftliga faktorer (vi har fortfarande mycket begränsad förstående för <i>hur</i> denna ärftlighet leder till psykisk ohälsa i individen, bara att sannolikheten att två enäggstvillingar delar tillståndet är mycket större än tvåäggstvillingars). Vidare har i stort sett alla neurobiologiska undersökningar av psykiatriska patienter i förhållande till friska kontroller visat på någon form av signifikanta skillnader, men dessa har aldrig kunnat användas för att predicera psykiatriska problem, diagnosticera dem eller förklara hur de uppstått, än mindre lett till "designade" behandlingsformer. Detsamma kan sägas om psykosociala mått och personlighetsskattningar. </span><br />
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span><span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;">Samtidigt återkommer Kendler till att: "In our rejection of epiphenomenalism, we commit ourselves to the concept of <b>mind-to-brain causality</b>. In ways we can observe but not yet fully understand, subjective, first-person mental phenomena have causal efficacy in the world. They affect our brains and our bodies and through them the outside world." Kendler avvisar alltså epifenomenalism samtidigt som han hävdar att psykisk ohälsa orsakas i hjärnan och förnekar att han skulle föra in dualism "bakvägen" - istället förespråkar han en <b>"icke-reduktiv materialism" eller monism</b>. Jag håller med honom i detta och, om det skulle ha framstått som att jag är en kritiker av Kendler, tycker jag tvärtom att hans korta text är en mycket viktig sammanfattning av psykiatrins medvetandefilosofiska grund - och jag är mycket tacksam för att han försvarar vår specialitet mot frestelsen att utropa sig till "komplex neurologi" eller att helt förneka att medvetandet kan orsaka händelser i hjärnan och världen. Hans text visar med all önskvärd tydlighet hur psykiatrin - som jag kallat modernitetens "<a href="https://celam.gu.se/digitalAssets/1481/1481973_postmodern-psykiatri.pdf" target="_blank">djärvaste projekt</a>" i sitt försök att använda vetenskaplig rationalitet för att bota själsligt lidande, oundvikligen måste ta spjärn mot filosofiska och vetenskapliga antaganden och tvinga oss att tänka längre, inte minst i tvärvetenskapliga samarbeten med filosofer och kognitionsforskare. </span><br />
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span>
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;">Trots vad han skrivit om psykisk påverkan på hjärnan och kroppen återgår nämligen Kendler till att placera <b>psyket som mindre centralt</b> när han skriver "</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">By rejecting dualism, we accept that all psychiatric disorders are biological. But so then are all mental processes, pathological or otherwise. The very ubiquity of this claim of weak biology robs it of much of its gravitas. Indeed, if the rejection of Cartesian dualism is correct, then the declaration that a particular psychiatric disorder is biological is a tautology and is as informative as saying, “This circle is round.” Nothing new is learned by this claim that was not already evident by the acceptance of a monistic view of mind-brain functioning.". Här gör han monismen till en materialism, antagligen därför att en äkta monism skulle försvåra alla anspråk på orsakssammanhang och föra oss fram till att det enda sättet att studera människors psykiska problem blir genom första-personsutbyte, vilket snarare leder mot en hermeneutik, kontinentalfilosofisk fenomenologi eller existentialism än mot dagens psykiatriska vetenskapsteoretiska modeller med sitt fokus på att identifiera orsaker som kan vara åtkomliga för behandling. Detta skulle å andra sidan innebära att kroppen nedprioriteras så att den riskera försvinna ur diskussionen när vi ser hur nervsystemet är engagerat i psykisk ohälsa, t ex i kroppens rörelsemönster eller de olika laboratoriemetoderna som ändå konsistent demonstrerat skillnader mellan patienter och kontroller. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;">Och mycket riktigt bygger de flesta vetenskapliga studier och artiklar i akademisk psykiatri på <b>enkelriktade modeller</b> där psyket betraktas som resultatet av hjärnans aktivitet - och till det ett <i>passivt</i> resultat, som inte har feed-back kontroll över hjärnan. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Forskning i psykiatri och psykologi flödar över av orsaksmodeller, illustrerade som flödesschema med pilar som demonstrerar de tänkta sammanhangen. De mest allmänna sträcker sig från gener > celler > organismer > beteende, och appliceras på psykiska symtom eller problembeteenden, t ex tvångstankar och handlingar vid OCD. </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Utan <b>dubbelriktade </b></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">orsaksförhållanden mellan hjärnan och medvetandet på alla nivåer blir psykiatrin ofelbart reduktionistisk. Och </span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">många psykiatriker tvekar inte om att själen och kroppen hör ihop och påverkar varandra. Den mest accepterade förklaringsmodellen av mänskliga fenomen är den biopsykosociala, där biologiska, psykologiska och sociala faktorer alla tänks kunna påverkat människans psyke och beteende. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Kendlers artikel är ett <b>banbrytande</b> försök att skapa klarhet, men blir tyvärr <b>självmotsägande</b> på en rad punkter. Den är ofta citerad som en grund för psykiatrin, men sällan kritiskt ifrågasatt. Trots dess uppenbara värde tror jag att det går att komma längre. Vi planerar ett sådant arbete inom vår centrumbildning (<a href="https://celam.gu.se/svenska" target="_blank">CELAM</a>, se nedan). Antingen kommer detta blogginlägg att översättas till engelska (för att ge Dr Kendler möjlighet att bemöta min kritik) eller, mer troligt, kommer vi att skriva ett vetenskapligt arbete för någon av de psykiatriska tidskrifterna utifrån den preliminära analys som presenterats här. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Möjliga lösningar: neutral monism eller parallellism </span></h3>
<div>
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span></div>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Som psykiatriker och forskare på detta område inser jag att vi rör oss i utkanten av klartänkta filosofiska modeller i vårt arbete men får ursäkta oss med att vi drivs av att försöka minska lidande, så att vi någonstans måste komma in i de komplexa orsakssambanden där hjärna och psyke tillsammans bygger personen som lider och söker hjälp. <b>Neutral monism </b>eller<b> parallellism </b>(beroende på vad man lägger i "självständigt varande" för kroppen och psyket) är de enda modellerna av människan som fungerar med dagens vetenskapliga, antropologiska, filosofiska och sociala kunskaper och inte är motbevisade, inte heller motstrider vår intuitiva uppfattning om vad det är att vara människa. Vi måste acceptera att människans idéer och insikter (</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">kognition</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">) och</span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"> vilja (volition) kan få <b>fysiska effekter i världen</b>, men också att hennes <b>frihet är begränsad</b> av hennes ärftlighet, konstitution och omgivning. Kunde vi släppa epifenomenalism och materialism och acceptera neutral monism eller parallellism fullt ut kunde vi befria vetenskaper som psykologi och psykiatri från rangliga orsaksmodeller, som idag får forskare att studera enkelriktade - men felaktiga orsakssamband - som dessutom strider mot människans intuitiva självförståelse och juridikens grundvalar, där verkligheten istället <i>är</i> interaktiv med kroppen och psyket som två aspekter av samma person. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<br />
<h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Implikationer: kunskapsteori, metafysik & etik</span></h3>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Däremot kan förstås varje aspekt studeras separat och specifikt i vetenskapliga arbeten, så att hjärnans aktivitet i förhållande till beteende undersöks med skattningsskalor och funktionell hjärnavbildning. Det är då viktigt att hålla metodernas begränsningar i minnet, så att man inte drar slutsatser om andra aspekter än de man faktiskt undersökt. Om man utifrån hjärnavbildningar säger sig ha förstått kärlekens natur har man brutit mot metodens </span><b style="font-family: helvetica, sans-serif;">epistemiska ramverk</b><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">, det kunskapsteoretiska regelverk som stipulerar vilka frågeställningar som kan besvaras med vilka metoder. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span lang="EN-US">Being aware of the preconditions and rules governing scientific approaches to problems and what these can actually inform us about is part of the acquisition of knowledge. Sets of corresponding methods form a perspective that will eventually illuminate a specific aspect of the phenomenon under study. Such a “cut” towards knowledge may be referred to as an epistemological framework. In order for us to interpret and communicate knowledge, the epistemological framework has to be understood and shared. Sloppy extrapolation of knowledge from one illuminated aspect to others is as much an error of reason as are breaches of methods within one approach. This point is not intended to open up for a relativistic approach to knowledge – it is, on the contrary, a call for rigour in the search of and interpretation of knowledge about the human being (for a commentary on this approach see, for instance, Flanagan, 1992). <o:p></o:p></span><br />
<span lang="EN-US"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Från artikeln <a href="http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0160252709001010" target="_blank">"Mental disorder is a cause of crime"</a> som Susanna Radovic, Christer Svennerlind, Pontus Höglund, Filip Radovic och jag själv skrev 2009. </span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Psykiatrins vetenskapsteoretiska problem aktualiseras inte bara inom verksamheten och för dem som möter den utan har <b>betydelse för hela moderniteten</b>: materialismen har varit en del av den "triumfatoriska medicinen" som trodde sig kunna förklara till och med varför människor begår onda handlingar och förutse dem för att förhindra återfall, men kullkastar andra fundament för samhället och är vetenskapligt felaktig. Å andra sidan kräver parallellism ett svar på hur lagen som gör alla händelser i psyket och hjärnan parallella uppstått och fungerar, och neutral monism kräver att personen urskiljs klart medan både psyket och kroppen uppfattas som aspekter av den - och därmed väcker frågan om vad en person är? En <i>inkarnerad själ? </i>(not 1)</span><br />
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "helvetica" , sans-serif;">Personbegreppet är betydelsefullt nog inte bara centralt i medicinen och psykiatrin utan en av grundvalarna för antagandet om människans <b>okränkbara och lika värdighet</b> (det ofta återgivna "värde" på svenska bottnar i en felöversättning från tyskans "Würde" som använts för den ursprungliga formuleringen "dignity" på engelska och "dignité" på franska - självklart kan människor ha olika "värde" i en pragmatisk mening: ett barn med livet framför sig är värdefullare än en människa som fått leva sitt liv och närmar sig slutet - eller rent av är död och begraven). Men "värdigheten" är något vi anstränger oss se hos alla medmänniskor, inte minst hos de döda: både kroppen och eftermälet efter en död person behandlas med särskild respekt, har ett särskilt skyddsvärde. Detta ställer krav på oss i psykiatrin att aldrig förminska våra patienter (ens för att befria dem från det ansvar som kommer ur att vara en person, mer än det som verkligen följer ur förstörda sinnesförmågor som upphävt ansvarsförmågan), heller aldrig behandla dem som annat än personer med allt vad det innebär och alltid hålla på den psykiatriska <b>etik </b>och<b> etikett</b> vi själva skulle vilja bli bemötta med som psykiatriska patienter. </span>
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span>
<span lang="EN-US" style="font-family: "helvetica" , "sans-serif"; mso-ansi-language: EN-US; mso-bidi-font-family: Cambria; mso-hansi-font-family: Cambria;"><br /></span>not 1. Intressant nog har klassisk kristendom, som förutsätter just människan som inkarnerad varelse bestående av både kropp och själ, i tvåtusen år kämpat mot dualistiska sk kätterier, som velat utmåla materien och därmed kroppen som ond och själen som en olycklig fånge, utlämnad åt köttet. På samma sätt har psykiatrin behövt kämpa både mot andliga åskådningar som förnekat hjärnans betydelse och materialism, som förnekar att exempelvis tankeprocesser skulle kunna påverka människans hjärna. Om vi följer Kendlers uppmaningar och förkastar Cartesiansk dualism, epifenomenalism och alla former av andliga modeller utan antar att både hjärnan och psyket måste integreras för att förstå den mänskliga personen kräver det antingen en lag som gör processer i hjärnan och psyket absolut parallella eller att det finns ett gemensamt varande, vilket antingen skulle kräva en Gud som gett lagen (eftersom den inte verkar följa klassiska termodynamiska lagar oavsett vad mina materialistiskt inriktade kollegor hävdat) eller en kristen människosyn på personen som en inkarnerad själ. <br />
not 2. Mycket av den förståelse jag redovisat här bygger på tvärvetenskapligt samarbete vid Centrum för Etik, Juridik och Mental hälsa, <a href="https://celam.gu.se/svenska" target="_blank">CELAM</a>, vid Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet. Begreppet epistemiska ramar utvecklades av Filip och Susanna Radovic. Susanna har också vänligt läst ett tidigt utkast till detta blogginlägg men kan inte på något sätt lastas för ev fel här!Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-64950186223939185042019-09-25T00:30:00.000+02:002019-10-04T20:21:37.084+02:00Palmemordet (4): Victor Gunnarsson, del 2<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Innan vi går vidare med Victor vill jag understryka några omständigheter.
Som grundprincip anser jag att <b>rättspsykiatrin</b> har en mycket <b>begränsad roll </b>att
spela i brottsutredningar. Det är en sak att många personer som begår brott
lider av psykisk ohälsa och behöver vård, en helt annan sak att gå det motsatta
hållet och utifrån psykiska egenheter identifiera brottslingar eller förklara
brott. Ibland kan dock vår kunskap om personligheter och psykiska symtom hjälpa
polisen att förstå sig på hur störda personer fungerar, och rättspsykiatriska
konsulter bidrar till att skapa sk gärningsmannaprofiler, vilket gjorts när det
gäller <a href="http://anckarsater.blogspot.com/search/label/Palmemordet" target="_blank">Palmemordet</a>. När jag stötte på historien om Victor <b>kände jag dock direkt
igen</b> den besynnerliga bild polisen aldrig blev kloka på från en mindre grupp
patienter jag träffat - och tror mig kunna <b>förklara</b> varför han betedde sig som
han gjorde. Detta har också bäring på frågan om hans eventuella inblandning i
mordet (vilket en psykiatrisk diagnos naturligtvis inte med automatik behöver
ha, utan måste underbyggas med ett specifikt resonemang om drivkrafter och funktionsförmåga).<o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Det är definitivt inte okomplicerat som läkare att <b>skriva om
enskilda personer offentligt</b>. Min princip har alltid varit att inte uttala mig
i media om enskilda brott, misstänkta eller rättsfall. Egentligen vet jag bara med mig att ha gjort det en gång förut (på 25
år i yrket), och då diskuterade min handledare och jag Adolf Hitlers personlighet i
Vetenskapsradion (år 2000). Man kan säga att ett baskrav i läkaretiken är att
inte uttala sig om det man inte har undersökt efter bästa förmåga, och man måste akta sig för att använda det övertag vår yrkestitel ger för att
etikettera eller stämpla människor eftersom de då naturligtvis får svårt att värja sig mot
våra förklaringar. När det gäller <b>Victor Gunnarsson </b>har jag resonerat så här: han är död
sedan mer än 25 år och har redan som det är ett svårt fläckat eftermäle i en lång rad
lättillgängliga publikationer där han till och med utifrån sitt beteende pekas
ut som statsministerns mördare. Han har inte lämnat bröstarvingar. Med
reservation för att många viktiga pusselbitar om Gunnarssons barndom saknas
bedömer jag ändå att hans problematik så som den finns dokumenterad i polisförhören, böcker
och vittnesmål är så uttalad att den går att bedöma i förhållande till
forskningskriterier. Att han hade en betydande psykisk funktionsnedsättning (av den valör man ser i kliniken) är belagt genom att han aldrig kunde etablera sig på arbetsmarknaden trots en god grundbegåvning och hade genomgripande svårigheter i relationer till andra. När man då söker kartlägga enskilda symtom och tecken för att sortera fram vilken diagnos som kan ha varit aktuell blir det aldrig lika välgrundat som vid en klinisk undersökning, men studier av andra skattningsinstrument med tonvikt på fakta
snarare än på patientens egna upplevelser har visat att de är användbara även utifrån handlingar. Min
målsättning är att kunna visa på en <b>möjlig alternativ förklaring</b> till alla de
märkligheter som legat till grund för misstankarna mot Victor Gunnarsson. Naturligtvis är detta inte forskning i egentlig
mening utan ett inlägg i en offentlig diskussion.<o:p></o:p></span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">När den engelska barnpsykiatern Lorna Wing lanserade begreppet
<b>Aspergers syndrom</b> på 1980-talet utgick hon från publikationer av Hans Asperger,
en österrikisk barnpsykiatriker som mellan 1938 och 1944 publicerat en
avhandling och flera skrifter om barn med stora sociala svårigheter trots en
god eller hög grundbegåvning. Wings mål var att bredda diagnosen<b> autism</b> (som då
användes om personer med utvecklingsstörning och mycket svåra funktionshinder)
till ett <b>spektrum</b> av personer som trots en normal grundbegåvning haft en avvikande utveckling
och stora behov av hjälp och stöd i vardagslivet på grund av svårigheter med
<b>socialt samspel, kommunikation och flexibilitet</b>. Personer med autismspektrumstörningar har svårt att förstå andra människors reaktioner och känslor, och att passa in i grupper och socialt samspel. De har ofta dessutom perceptuella svårigheter (problem med att uppfatta sinnesintryck och förstå
rumssammanhang, mått, orsakssamband och tidsförhållanden). I sina tidiga
publikationer delade Lorna Wing in personer med detta tillstånd i tre
undergrupper, där den tredje gruppen, <b>”the outgoing but odd” </b>eller<b> ”the actor”</b>,
är den minst vanliga. Dessa personer är utåtriktade, vill ha kontakt med andra trots att
de uppfattas som udda, avvikande ”outsiders” som kan ”samla” på kontakter med
andra människor som de uppfattar som sina vänner (trots att de bara är ytligt bekanta)
och intressera sig för deras yttre egenheter på ett inträngande och påfluget
sätt. De förmår inte sätta gränser för relationer, och framstår lätt som naiva
och godtrogna. Idag används diagnosen Aspergers syndrom alltmer sällan,
istället har den gått upp i samlingskategorin <b>Autismspektrumstörningar</b>, som i
någon form finns hos minst 1% av alla människor. <o:p></o:p></span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">För att kunna diskutera Victors personlighet på ett så
strukturerat sätt som möjligt gick jag igenom <a href="https://gillbergcentre.gu.se/forskningsomraden/screeningformular/asdi" target="_blank">ASDI-intervjun för föräldrar</a>
(Gillberg och medarbetare) med
Tobias Henricsson, utredande journalist som ägnat stor uppmärksamhet åt Victor
Gunnarsson och är insatt i hela det källmaterial som finns att tillgå.
<b>ASDI-intervjun</b> togs fram för forskningsprojekt om den specifika kategorin
Aspergers syndrom enligt sex kriterier som kallas Gillberg & Gillberg-kriterierna och är strängare än t ex kriterierna i det amerikanska DSM-systemet. Den användes här med beaktande av de begränsningar som beskrevs i
föregående stycke. I fallet Victor är det svårt att se en mer vetenskapligt
grundad metod för att förstå hans problem retrospektivt och måste anses
fördelaktig jämförd med löst spekulerande, även om det är viktigt att hålla i
minnet att resultatet inte blir en klinisk diagnos utan ett psykiatriskt
diskussionsinlägg i en historisk kontrovers baserad på strukturerad
informationshantering. Under samtalet hade ingen av oss
poängberäkningsalgoritmen framför oss, för att undvika att väga upp tveksamma
svar för att nå det stipulerade antalet. Den finns dock</span></span><span style="font-family: , serif;"> tillgänglig på webb-sidan som länkats ovan, nedan räknas en 2:a ("ja, i viss mån") som 0,5 och en 3:a (ja) som 1 poäng i intervjun). </span><span style="font-family: , serif;">Slutligen lät jag en kollega,
seniorprofessorn Maria Råstam vid Lunds Universitet, gå igenom texten och vi
diskuterade olika sätt att se på Victors problem men ingen av oss kunde se
någon annan mer näraliggande tolkning än den som jag föreslår här. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p> </o:p><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><b>ASDI </b>(pronomen & verb har anpassats till att tala om en man i historisk form)<o:p></o:p></span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">1. Tyckte han att det var svårt att interagera med eller känna
samhörighet med andra,<br />
i synnerhet personer i hans egen ålder?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Victor kunde först uppfattas som ”snygg och trevlig” av främmande
människor, främst från andra kulturer, men har hela livet uppfattats som
avvikande av andra svenskar utan egna stora problem, särskilt någorlunda
jämnåriga. Han har alltid haft svårt att behålla relationer över tid,
kompenserat för det genom att ständigt söka upp nya personer för kortvariga,
udda kontakter, som han ofta tolkade som något annat än den andre. Sökte sig
till flyktingar, studenter eller äldre personer (ex ”Mr Rambo” i USA som blev
som en fadersfigur) – i princip aldrig till män med samma kulturella bakgrund i
samma ålder. Föredrog främmande språk och utgav sig regelmässigt för att ha
utländsk härkomst i kontakt med svenskar.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">2. Tyckte han att det är viktigt att ha nära relationer där han delar intressen och känslor</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">eller föredrog han att vara för sig själv (har du t ex en
pojkvän/flickvän eller en ”bästa vän”)?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Exfrun beskrev Victor som ”snygg och trevlig”. Han delade dock
inte intressen med andra eller gjorde saker med andra utom att han ordnande
”pannkaksfester” eller krogrundor dit han bjöd in en osannolik samling personer
han haft ytliga eller inga kontakter med och talade om sina egna intressen på
ett monologiserande sätt som andra tyckte var påfluget, tjatigt eller
obehagligt.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">3. Hade han problem med att fånga upp signaler i social interaktion?
Tyckte han t ex att det är svårt</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">att tala med andra för att han är osäker på vad de egentligen
menar? Tyckte han att det är svårt att förstå när eller varför stämningen i en
viss situation förändrades?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Gick på alldeles för hårt med främmande människor, visste inte när han
skulle sluta, okänslig, beskrevs återkommande som ett ”UFO” eller bisarr i
sociala sammanhang.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">4. Hände det att andra människor påpekade att hans beteende eller hans känslomässiga reaktioner</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">var olämpliga eller opassande?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Se intervjun med exfrun som återkommande försökte få Victor att
uppföra sig mer normalt, kunna ta hand om barnen osv. Likaledes på Mon Chéri,
folk försökte bli av med honom. Udda klädsel. Slår elever, kränker kollegor.
Kan definitivt inte värna sig hos polisen, ”spexar” och retar upp dem helt i
onödan och beskrevs just som djupt opassande vid upprepade tillfällen av
erfarna förhörsledare som inte förstod vidden av Victors problematik.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #1 (stora svårigheter i fråga om ömsesidig social
interaktion): klart uppfyllt (fråga 1,3,4=3/4)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">5. Hade han ett specifikt intresse eller en hobby som tog upp så
mycket av hans tid att andra aktiviteter blev lidande?</span></i><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Religion och politik var Victors stora intressen där han inte
förstod sammanhang som andra (engagerar sig i församling för utlänningar, förde vad andra uppfattade som bisarra resonemang om världspolitiken), konsekvenser
för honom själv eller andra människors reaktioner. Främmande språk dominerade
helt i hans skolgång betygsmässigt medan modersmålet inte var lika utvecklat
(4-5 i främmande språk, 3 i svenska). ”Samlade” på människor och var extremt
intresserad av ytliga detaljer som telefonnummer. Filmintresse där han såg om
samma filmer på samma biografer oräkneliga gånger. Lärde sig citat ur filmer (som han t ex kunde upprepa vid polisförhör). <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">6. Fanns det ett stereotypt mönster eller tvångsmässigt drag i
hans beteende?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">I sättet att hantera människor, inte belagt annars, var snarast
kaotisk i sitt leverne med ett fåtal hållpunkter för dygnet, drack inte
alkohol/använde inte droger vilket bidrog till att ge något slags stabilitet åt
livsföringen. <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">7. Var hans intressen mer baserade på att lära sig fakta än
på att förstå innebörden i dem?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Antagligen fanns sådana inslag eftersom t ex politikinslaget mest
verkar bygga på floskler, men kan inte beläggas.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #2 (monomana, snäva intressen): klart uppfyllt (fråga 5,
1/3)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">8. Upplever du att han hade väldigt fasta rutiner eller att han var fixerad vid sina intressen?</span></i><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Rutiner har ej kunnat beläggas förutom begränsningar i repertoar av
aktiviteter som beskrivits, likaså intressen. Kan dock ej anses säkerställt.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">9. Upplever du att han påtvingade andra sina rutiner eller
intressen/anmärkte andra på att han</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">påtvingade dem sina rutiner eller intressen?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Detta återkommer som ett ständigt klagomål från människor som stött ihop
med Victor – talar bara om sina egna stora intressen även i korta kontakter.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #3 (tvingande behov av rutiner och intressen): klart
uppfyllt (fråga 9, sannolikt också 8, 1,5/3)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">10. Hade </span></i><i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">han </span></i><i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">en sen eller annorlunda språkutveckling i något
avseende?</span></i><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Han har själv berättat om svårigheter i skolarbetet första åren,
främst i svenska, men finns i övrigt inte tillräckligt med information för att
bedöma detta.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><i>11. Var hans förmåga att uttrycka sig språkligt “ytligt
perfekt” (oavsett om han/hon har problem</i> </span><i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">med språkförståelse eller har andra språk- eller talstörningar)</span></i></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Använde ständigt ”för fina” ord som lät löjliga eller
obegripliga i sammanhanget. Vältalig men det beskrivs också som att han lade en
ridå av ord som inte fungerade kommunikativt.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">12. Var hans språk överdrivet formellt eller pedantiskt?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Detta är definitivt belagt i Victors olika skrivna texter, oändliga
vindlande meningar med inskjutna bisatser som förvirrar läsaren och gör att
budskapet drunknar, han använde stereotypa ord och uttryck återkommande som gjorde hans skrift mycket lätt igenkännlig genom de återkommande avvikelserna. Talade ofta med utländsk brytning när han närmar sig nya bekanta eller i umgänge.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">13. Var hans prosodi avvikande vad gäller tonhöjd, volym,
kvalitet, intonation, betoning?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Otillräckligt material för att bedöma, eftersöks.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">14. Uppvisade han några problem med språkförståelse, i
synnerhet vad gäller att uppfatta</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">ordens underförstådda betydelse?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Detta finns beskrivet bland annat av exfrun som bad honom ”dra åt
helvete” vilket ledde till en teologisk diskussion eftersom han uppfattat yttrandet bokstavligt.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #4 (tal- och språkproblem): klart uppfyllt (frågorna 11,
12, 14, 3/5)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">15. Var hans bruk av gester begränsat?</span></i><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Otillräckligt material.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">16. Var hans kroppsspråk udda, klumpigt, egendomligt,
ovanligt?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Sent utvecklad, klumpig motorik, dålig i gymnastik i skolan, mobbad
bl a pga detta.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">17. Var hans mimik begränsad till endast ett fåtal olika
ansiktsuttryck?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Svårbedömt men har ett stereotypt, överdrivet leende på bevarade
foton. Kan å andra sidan härma och göra roliga miner enligt många
beskrivningar, men otillräckligt underlag för att bedöma denna fråga.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">18. Var hans allmänna kroppshållning (inklusive
ansiktsuttryck) ibland opassande?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Beskrivs återkommande ex på tunnelbanan (sätter sig för nära), hos polisen, på caféer osv.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">19. Var hans blick stel eller avvikande i något annat
avseende?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Intensiv blick enligt vissa vittnesmål men annars otillräcklig
information för att bedöma.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #5 (icke-verbala kommunikationsproblem): klart uppfyllt
(fråga 18, 1/5)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">20. Finns det tidigare noteringar om att han haft dåliga
resultat vid en utvecklingsneurologisk</span></i><br />
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">undersökning eller har sådana svårigheter framkommit i samband med
intervju?</span></i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Se ovan vad gäller skolgymnastiken, annars saknas information.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Kriterium #6 (motorisk klumpighet): sannolikt uppfyllt (fråga 20,
0,5/1)</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<i><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Tilläggsfrågor om perception:</span></i><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Slog vid upprepade tillfällen barn som skrek till eller väsnades,
svårt för höga ljud. Sannolikt noga med kvalitéer/texturer på sina kläder men osäkert.
Hade uppenbart även perceptionsstörningar för höga ljud.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><br /></span></b>
<b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Sammanfattningsvis</span></b><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"> måste det anses sannolikt att Victors beskrivna egenenheter
och problem motsvarar en <b>Autismspektrumstörning (Aspergers syndrom) av
typen ”outgoing but odd”</b> eftersom han trots sina svårigheter och sitt annorlundaskap ständigt sökte kontakt med andra och behövde sociala sammanhang, och fick korta kontakter eller längre, då med andra udda personer eller personer från andra kulturer.
Denna problematik förklarar varför Victor saknade förmåga att värja sig mot de
mycket allvarliga anklagelser som riktades mot honom och sannolikt varför polisen fattade så starka misstankar mot honom trots avsaknaden av konkreta
bevis som band honom vid mordet eller mordplatsen eller en plausibel gärningsbeskrivning. Det har diskuterats om autismspektrumstörningar medför särskilda svårigheter vid polisutredningar, och de flesta kollegor jag diskuterat detta med anser att så måste vara fallet. Därför har Polishögskolorna på flera håll haft särskilda föreläsningar om neuropsykiatriska problem av bland annat mig själv.Det är särskilt viktigt att personer med sådana svårigheter får konkreta frågor som är lätta att förstå och besvara kort och konkret, i en lugn miljö och med gott om tid att tänka efter, vid behov med hjälp av papper och penna eller andra hjälpmedel. Ibland kan en anpassad förhörsteknik förvandla ett svamlande vittne som ger obegripliga svar till en god informationskälla, som lagt detaljer på minnet de flesta andra är oförmögna att uppfatta eller komma ihåg. Låg central koherens, dvs att se detaljer utan att automatiskt försöka föra ihop dem till sammanhang och meningsfulla helheter, kan vara ett problem men också en god hjälp vid rekonstruktioner av brott. </span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<h4 style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Relevans för frågan om mordet på Olof Palme<o:p></o:p></span></h4>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Autismspektrumproblematik säger naturligtvis i sig inte att Victor inte
skulle kunna ha begått ett mord, eller mordet på Olof Palme.<o:p></o:p></span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Sambandet mellan <b>Autismspektrumstörningar och våld</b> har varit föremål för
en hel del forskningsmässig uppmärksamhet. En rad studier har funnit en viss överrepresentation av autismspektrumstörningar bland förövare av allvarliga vålds- och sexualbrott, </span><span style="font-family: , serif;">särskilt av atypiska autismspektrumtillstånd, </span><span style="font-family: , serif;">och några epidemiologiska studier har funnit mer våldsbrott än förväntat i grupper med sådana diagnoser, medan andra studier inte gjort det. Det måste fortfarande anses tveksamt om autismspektrumstörningar generellt utgör en riskfaktor för brott. Däremot är vissa specialintressen, t ex för gifter eller sprängämnen,
eller stereotypa sexuella intressen för otillåtna objekt, naturligtvis
riskfaktorer för brott, och politiska uppfattningar skulle kunna räknas till
denna kategori. Vissa typer av autismspektrumstörningar, till exempel de med stora behov av socialt sampel trots sin relativa oförmåga, skulle kunna vara en riskfaktor medan andra typer, särskilt de tillbakadragna, istället skulle vara en skyddsfaktor. Det har också föreslagits att Aspergers syndrom är överrepresenterat bland förövare av skolskjutningar och andra massmord, samt vid seriemord och andra bisarra brott. Ett socialt utanförskap återfinns ofta i gärningsmannaprofiler eftersom människor naturligtvis har större spärrar mot att begå brott om de är socialt förankrade och har mycket att förlora - i politiska attentat kan det finnas en vilja att offra sig för att andra skall få leva i en bättre värld men mycket oftare finns olika former av uppgivenhet, en känsla av att inget ha att förlora, som James Clarke beskrivit i sin forskning om historiska attentat.</span><br />
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><br /></span>
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Ändå måste man i Victors fall säga att hans <b>uppenbara sociala svårigheter
</b>gör medverkan i någon form av konspiration ytterst osannolik, om han inte
blivit utnyttjad som en totalt ovetande och aningslös person av andra för att
till exempel förvirra bilden (det finns dock inget stöd för att detta skulle vara en strategi vid politiska attentat utan härstammar från Lee Oswalds försök att urskulda sig efter Kennedymordet). Victors beteende var oförutsägbart,
omöjligt att förstå eller styra för andra, mycket uppseendeväckande och naivt. Att han i
längden skulle kunna ha dolt någon mer aktiv medverkan i en konspiration
förfaller orimligt, precis som att några konspiratörer skulle vilja lägga en
handling som ett statsministermord i hans händer eller på något sätt blanda in en person de överhuvudtaget inte kan ha förstått sig på med den tidens nivå av kunskaper kring Asperger och autism. Vidare kan anföras att
personer med autismspektrumstörningar ofta är <b>stresskänsliga, har betydande exekutiva
svårigheter och svårigheter att improvisera</b> vid plötsligt uppkomna situationer.
Det vi vet om mordet på Olof Palme talar starkt emot att gärningsmannen skulle
ha ett sådant tillstånd. </span><br />
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><br /></span>
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Jag skulle vilja hävda att Victor Gunnarsson omöjligt
kan ha ingått i <b>en grupp</b> som låg bakom mordet och att inget talar för att han
skulle ha skjutit ner Olof Palme och undkommit om han råkat stöta ihop med
honom av <b>en slump</b>. Ingen har kunnat förklara hur han skulle kunna ha hunnit till en mötesplats som ingen kände till i förväg. Wingren och Leopold antyder att han skulle ha förföljt makarna Palme från bostaden till bion och sedan från bion till mordplatsen - inga vittnesmål stöder detta och Victor var onekligen inte en person som "smälte in i bakgrunden". Ännu mindre förklaras varför Victor skulle chansat på att makarna Palme just denna kväll skulle ge sig ut på stan efter middagen - en tanke att Victor skulle kunna ha besökt Lisbet Palmes arbetsplats verkar helt sakna stöd och strider mot andra vittnesmål om hur han tillbringade eftermiddagen. Det finns inga uppgifter om att Victor bar vapen eller hade
någon uttalad våldskapacitet, eller någonsin planerade attentat. Hans
osammanhängande och motstridiga uppgifter i förhören kan bero på <b>stresskänslighet</b> eller att han
av någon anledning ville <b>dölja något annat </b>han gjort den aktuella kvällen – eller
helt enkelt på glömska för sådana detaljer hos en person som hade stora
svårigheter att ta sig fram i vardagen. <b>Polisens upptagenhet med detta ”spår”
var en olycka från början till slut</b>, sannolikt med fatala följder för utredningen - men vem kan begära att enskilda poliser 1986 skulle känna till ett mycket
ovanligt psykiatriskt tillstånd, som introducerades i Sverige första gången i
Läkartidningen 1991? <o:p></o:p></span></div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-14586844695741298692019-09-20T08:00:00.000+02:002019-09-29T22:36:38.328+02:00Palmemordet (3): Victor Gunnarsson<span style="font-family: , serif;">Redan under de första dagarna efter mordet på Olof Palme fick polisen in en rad
tips om en då nästan 33-årig man, Victor Gunnarsson, som under kvällen för
mordet befunnit sig på kaféet </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">Mon Chéri </b><span style="font-family: , serif;">på </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">Kungsgatan</b><span style="font-family: , serif;"> (något hundratal meter
från mordplatsen), där han dragit till sig uppmärksamhet genom att närma sig
främmande personer, slå sig ner vid deras bord, inleda samtal om politik i ett
aggressivt och hätskt tonfall, som främst var riktat mot Olof Palme och
socialdemokratin. Han hade till och med nämnt att att "förrädare
skulle skjutas i ryggen” och att "blod skulle rinna på Stockholms gator".
Vittnen uppgav också att han doftat vitlök och flera gånger under kvällen gått
till telefonen, där han talat upprört. </span><br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><br /></span>
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">När polisen hittade ett vittne som
berättade att en vitlöksdoftande man velat ha <b>skjuts</b> från området dit
gärningsmannen flytt kort efter mordet och ytterligare två som berättade att en
upprörd man kommit in på en <b>nattföreställning på en biograf</b> en stund efter
mordet, började de se Victor som en tänkbar gärningsman. Deras teori var att han på något sätt fått instruktioner på caféet, gått till Sveavägen, skjutit mot
paret Palme och sedan försökt fly först i en taxi, men då det inte lyckades
tagit sig in på nattbion, därefter ätit hamburgare och slutligen åkt hem när spaningarna efter
gärningsmannen i de centrala delarna av Stockholm lugnat sig. Polisen stärktes
ytterligare av att vittnesmålen till att börja med verkade gå att koppla till
samma individ och av idén att detta med att gömma sig på en biograf var typiskt
för politiska attentatsmän, eftersom Lee Harvey Oswald gjort så efter mordet på
John F Kennedy. <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-family: , serif;">Vid de första förhören med Victor, som ägde rum en vecka efter
mordet, mötte poliserna en person de överhuvudtaget inte kunde </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">förstå sig på</b><span style="font-family: , serif;">.
Hans svar kom i svamlande monologer om världspolitiken, Sverige (eller
Palmemordet), religion eller i form av vaga undanflykter som "jag vet inte", "jag
minns inte", "sånt lägger jag aldrig på minnet". Ibland
förlorade han fattningen och blev åtminstone verbalt aggressiv mot
förhörsledarna, men oftare skojade han med dem och frågade om han fick bjuda på
kaffebröd, blev personlig och drog skämt som inte stämde med något poliserna
upplevt tidigare, spexade och verkade uppfatta sig som en av poliserna snarare än som en misstänkt. Vid ett tillfälle skrämde han nästan livet ur unga
kvinnliga vittnen genom att göra ett utfall mot spegelväggen som används vid
konfrontationer "på skoj". </span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-family: , serif;">Dessutom hittade polisen vid husrannsakan bland annat </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">en
telefonbok</b><span style="font-family: , serif;"> fylld med över 2000 ”vänner” (inkluderande Kungen och andra kända svenska personer, men också personer från en lång rad olika länder och vad man trodde
kunde vara pseudonymer, samt några personer som dykt upp på andra håll i utredningen av Palme-mordet). Där fanns också åtskilligt politiskt material och en teckning av en gravsten med bokstaven "P" (husrannsakan skedde dock ca två veckor efter mordet). Det framkom också att Victor tillbringat veckor och
månader i många av jordens avlägsnare länder under olika alias, rent av med
falska pass och andra identitetshandlingar och, på hemmaplan, hade ett starkt
patos för flyktingar vars parti han ofta tog mot den svenska staten. På en del av dessa platser fanns CIA eller amerikanska baser. I Sverige umgicks Victor främst med grannar och personer han träffat "på stan", inte sällan invandrare som inte kommit in i det svenska samhället och som han hjälpte på olika sätt. Han gick regelbundet till en engelskspråkig frikyrkoförsamling. Allt detta
föll så till den grad ur ramen att flera erfarna poliser tyckte sig se ett
mönster där Victor måste vara mördaren, kanske som del i en större konspiration
bland kurder, en grupp han hade många vänner och bekanta i, eller på uppdrag av en främmande underrättelsetjänst. Vissa tror det än.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-family: , serif;">Victor Gunnarsson, eller </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">"33-åringen"</b><span style="font-family: , serif;"> som han kom att bli känd och tom tala om sig själv, anhölls och utreddes intensivt från den 14 mars och under resten av våren 1986 (men han kom att på något sätt vara föremål för polisens intresse
fram till sin för tidiga död 1993). </span><span style="font-family: , serif;">Ändå var allt man hade att gå på indicier som inte knöt Victor till mordplatsen, till något vapen eller ens till ett rimligt handlingsmönster. Han hade drivit runt till synes planlöst under eftermiddagen/kvällen och pratat med främlingar och hade alibi från tiden på Mon Chéri </span><span style="font-family: , serif;">så ett stort problem var hur Victor skulle kunna ha vetat att makarna Palme var på väg mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Sannolikt hade Victor talat i telefon upprepade gånger under kvällen, men eftersom vi också vet att promenaden bestämdes så sent i förloppet att ingen kan ha ringt Victor och sagt att han skulle gå upp mot hörnet Sveavägen/Tunnelgatan - hade han varit dirigerad per telefon hade det behövt bli till bion vid föreställningens slut, och då hade han rimligtvis lämnat Mon Chéri före kl 23.00, den tidigaste tid han lämnat enligt "pojkarna", de vittnen han talade med sist på caféet. Den enda möjligheten skulle varit om Victor lämnat caféet på Kungsgatan, gått runt hörnet upp på Sveavägen och stött på paret Palme </span><b style="font-family: -webkit-standard, serif;">av en slump</b><span style="font-family: , serif;">, efter att ha talat om statsministern under stora delar av kvällen, och varit beväpnad, och skjutit mot paret med mycket kort betänketid. Det finns dock inga uppgifter om att Victor annars skulle varit beväpnad ute på stan, vare sig den aktuella dagen eller vid något annat tillfälle. </span><br />
<span style="font-family: , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: , serif;">Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att <b>förlora kursen</b> under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<span style="font-family: , serif;">Victor kom att stå under polisobservation under lång tid efter
mordet, och tyckte själv att han fick sitt liv förstört av den massmediala
uppmärksamheten. Efter att ha försökt komma på fötter igen några år efter
mordet gav han upp och flyttade permanent till USA. Då hade han också fått ett
större skadestånd från en förläggare för en bok som pekade ut honom som
sannolik gärningsman - och skrivit en egen bok om fallet tillsammans med en journalist (under pseudonymen "33-åringen"). <b>1993 mördades han</b> </span><span style="font-family: , serif;">i North Carolina 1993</span><span style="font-family: , serif;"> i vad som tros ha
varit ett svartsjukedrama. Efter hans död har fler böcker kommit ut, och Victor
är fortfarande föremål för spekulationer på internet och i media. Han har också skrivit ett </span><span style="font-family: , serif;">"manifest"</span><span style="font-family: , serif;"> (manuskript till boken om sig själv) och med viss säkerhet en rad
anonyma brev och utspel under åren efter Palmemordet där han påstod sig ha särskilda insikter i hur mordet begicks. Vid några tillfällen i USA skall han mer eller mindre ha erkänt mordet. Det finns också uppgifter om att han året före mordet följt efter Olof Palme och uppträtt konfrontativt eller rent av hotfullt under offentliga möten både i Sverige och Danmark. I alla kontakter polisen hade med
honom framstod han som notoriskt lögnaktig, Palmefientlig, besvärlig, och,
viktigast av allt, oförmögen att rentvå sig, även om polisen hade lika svårt att få ihop sin teori. Victor kunde aldrig lämna rimliga
uppgifter om vad han egentligen hade haft för sig under och efter cafébesöket på mordkvällen eller om i
stort sett någonting i sitt liv. </span><br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;"><br /></span>
<span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">En svårare person att <b>förhöra</b> är svårt att
föreställa sig, även om han i den extremt tillrättalagda bok han publicerade som "33-åringen" </span><span style="font-family: , serif;">efter Palmemordet </span><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">- men som till stor del spökskrivits av en professionell författare - </span><span style="font-family: , serif;">framställde det helt annorlunda, som om han varit samarbetsvillig och rimlig i sina svar, och gjort sitt bästa för att förklara det han mindes av den aktuella kvällen för poliserna. </span><span style="color: black; font-family: "-webkit-standard" , serif;">Ett manus han skrivit själv refuserades direkt av förlaget (trots att Victor uppenbart hade en begåvning för att lära sig främmande språk kunde han inte uttrycka sig "väl", knappt ens begripligt, på sitt modersmål), det var osammanhängande och fyllt av märkliga ord och påståenden som inte gick ihop utan upprepades sida upp och sida ner. Victors sätt att skriva lämnar nästan ett fingeravtryck efter sig, och utan att vara expert på området håller jag med om att det finns så stora likheter i sådana egenheter mellan mellan detta manuskript och en rad anonyma brev som vid samma tid skickades till olika framstående politiker att man är böjd att hålla med journalister som <b>Anders Leopold</b> och poliser som <b>Börje Wingren</b> (som argumenterat för Victors skuld i Palmemordet) att han sannolikt skrivit även dem. Där </span><span style="font-family: , serif;">framfördes olika, direkta hot mot ledande politiker och en avvikande och farlig verklighetsuppfattning.</span><span style="font-family: , serif;"> </span><br />
<span style="font-family: , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: , serif;">Leopold har också en mycket informativ <a href="http://www.leopoldreport.com/" target="_blank">hemsida</a> om bl a Palmemordet (som bl a återger alla vittnesmål utifrån geografisk plats) med kompletterande kommentarer och web-material av Leopold, och utförlig argumentation om vad som talar för Victors skuld enligt de båda Wingren och Leopold. </span>Wingren höll i utredningen av honom hos Stockholmspolisen och när han slutade där tog han <b>sekretessbelagda dokument</b> från utredningen (som fortfarande finns hos journalister och - åtminstone i stora delar - på nätet) och publicerade en bok där 33-åringen utpekas som Palmes mördare, "Han sköt Olof Palme". Boken finns nu återgiven på webbsidan. Fortfarande saknas dock en sammanhängande beskrivning för hur mordet skulle ha gått till, var vapnet skulle ha kommit ifrån och vilka personer som skulle ha kunnat varit inblandade. En vanlig teori på nätet och i en av spelfilmerna om mordet ("Sista kontraktet", 1998, med Mikael Persbrandt) är att Victor skulle kunna ha varit en ”patsy” (refererande till Oswald), en knepig person lurad till mordplatsen för att bli syndabock eller åtminstone krångla till utredningen av de verkliga konspiratörerna ordentligt.<br />
<span style="font-family: , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: , serif;">På nätet </span>diskuteras också Victors besynnerliga beteende <b>i psykiatriska
termer </b>och bland annat spekulerar man om han kan haft olika
personlighetsstörningar, t ex narcissistisk utifrån hans uppenbart grandiosa
drag. Visst finns det otaliga belägg för att Victor överskattade sina förmågor
och sin betydelse, men kan det förklara hans oförmåga att klara sociala
sammanhang, lära sig av sina misstag, etablera sig på arbetsmarknaden,
upprätthålla ömsesidiga relationer och försvara sig mot de anklagelser som
riktades mot honom? Jag tror att det finns underlag för att komma längre. I ett blogginlägg och en intervju med <b>Tobias Henricsson</b> på <b>Dan Hörnings</b> podcast <b>Palmemordet</b> som läggs ut nu på onsdag kommer jag att föreslå en lösning på Victors svårbegripliga tillkortakommanden. </div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-79705062881520105442019-09-14T08:00:00.000+02:002019-09-14T11:15:56.616+02:00Systemfel i svensk rättspsykiatri? Quick och Bergwallkommissionen<a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Quick_(film,_2019)" target="_blank">Filmen Quick</a> går nu (20 september 2019) upp på svenska biografer. Den skildrar den osannolika - men sanna - historien om hur <b>Sture Bergwall</b> antog namnet Thomas Quick, lurade inte bara den rättspsykiatriska vårdenhet där han var intagen (efter ett misslyckat rån) utan också det svenska rättsväsendet och hela folket att han var den värste seriemördaren Sverige någonsin haft. Det kultliknande intresset för <b>seriemord</b> kulminerade under 1990-talet efter "styckmordsrättegången", andra uppmärksammade rättsfall och filmen <b>"När lammen tystnar"</b> 1991. Historien om Quick är välbekant, fler och fler började tvivla på hans alltmer fantastiska berättelser, och 2001 "tystnade" han efter att ha tagit avsked av publiken på DN debatt (gissar att den artikeln ligger bra till om DNs debattredaktörer fick ångra en enda publicering).<br />
<br />
I slutet av 2008 fick journalisten <b>Hannes Råstam</b> - som jag hade kontakt med vid den här tiden - Sture (som han nu ville bli kallad igen) att slutligen vidgå att han hittat på alltsammans i TV. Hannes upptäckte också vilket smörjmedel som fått maskineriet att gå: för varje ny fruktansvärd historia belönades den kände missbrukaren Bergwall inte bara med uppmärksamhet utan också med beroendeframkallande läkemedel, särskilt bensodiazepiner, som man vet sätter ner impulskontrollen ytterligare. I en bok som gavs ut postumt 2012 (efter Hannes sorgliga bortgång mitt i arbetet) berättades hela historien och förutom de mest aktiva i skapandet av Quick-monstret fanns få, om ens någon, kvar som trodde på den.<br />
<br />
Men historien slutade inte där. 2013 kom journalisten och författaren <b>Dan Josefsson</b> med en sensationell kartläggning av nätverket bakom Quick hos psykoanalytikern Margit Norell, som utvecklat en egen "skola" med fokus på <b>bortträngda minnen</b> av sexuella och andra övergrepp i barndomen. Mer än några av de inblandade, både bland Quicks vårdgivare och experter som anlitats av polis/domstolar, hade kopplingar direkt eller indirekt till henne - och hon själv, som avlidit några år tidigare, hade planerat en bok om "arbetet" med Quick som sitt <i>magnum opus</i>. Hur många av Stockholms journalister och andra intellektuella som drivit "fallen" med de bortträngda minnena som "återvände" under terapierna som i själva verket hade en bakgrund på Norells terapisoffa och/eller i hennes studie- & handledningsgrupper (gränserna mellan dessa var ofta flytande) kommer vi sannolikt aldrig att få veta.<br />
<br />
Men för Sture Bergwall räckte det inte med att berätta sanningen, han var dömd för åtta mord, i samtliga fall på sin egen berättelse utan teknisk eller annan bevisning (i några fall trots sådan), och var åtalad för ytterligare ett. 2009 kom den första resningsansökan, och året efter beslöt Riksåklagaren att frikänna honom utan ny rättegång. Fram till 2013 fortsatte sådana processer, så att Bergwall då var tillbaka vid de brott han dömts för innan mordbekännelserna börjat komma. Allt detta innebar att han fortfarande var dömd till <b>rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning</b>, och trots att vården sannolikt avslutats långt, långt tidigare om han inte kommit med mordhistorierna kunde han inte skrivas ut förrän han ansågs ofarlig i Förvaltningsrätten.<br />
<br />
Och "ofarlig" i detta sammanhang syftar inte bara på det man är dömd för utan kräver att det inte finns <b>risk för nya brott</b> utifrån det psykiska tillståndet eller någons "personliga förhållanden i övrigt", vilket innebär att nya problem av mer social karaktär, som att vara huvudperson i en uppdiktad seriemordhistoria och de anpassningssvårigheter till samhället detta medför, kan ligga till grund för fortsatt tvångsvård. Hela processen med utskrivningen från den rättspsykiatriska vården blev långdragen, konfliktfylld och massmedialt välbevakad. Inte förrän 2015 var Sture Bergwall en fri man, och 2018 bestämde Justitiekanslern Anna Skarhed att han inte skulle få någon ersättning från Staten. Därmed kunde ärendet avslutas på individnivå.<br />
<br />
Men redan tidigare (2013) hade Regeringen beslutat om en offentlig utredning för att undersöka om fallet Bergwall kunde anses uttrycka några <b>systemfel</b> i det svenska rättsväsendet och rättspsykiatrin. Professor Daniel Tarschys ledde utredningen. Många personer som arbetade inom rättspsykiatrin, däribland jag själv, kallades av till utredningen för att ge vår syn, och jag träffade några av dem våren 2014. Då var min handledare från doktorandtiden, professor Anders Forsman, svårt sjuk (han avled kort efteråt), men för att ta vara på hans kunskaper och långa erfarenhet från sjukvården, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsens Rättsliga Råd (där han var ett av de mest anlitade Vetenskapliga Råden) skrev jag ett underlag om de systemfel vi diskuterat genom åren - som vi både tyckt att Quick-ärendet var ett tydligt exempel på - och Anders orkade läsa detta och vi fick tid att tala länge om texten, som jag sedan skickade in efter att jag arbetat in Anders synpunkter och han ställt sig bakom den. Den finns nu på vårt centrums hemsida <a href="https://celam.gu.se/digitalAssets/1741/1741723_bergwallkommissionen-140306.pdf" target="_blank">här</a>.<br />
<br />
Vår kritik samlades kring fyra (delvis överlappande) temata: <b>oredovisade jävsförhållanden</b>, <b>domstolarnas osjälvständighet </b>gentemot medicinsk expertis, bristen på fungerande möjlighet att få sk <b>second opinion</b> i rättspsykiatrin (alltså en verkligt oberoende, ny bedömning av en annan läkare i frågor av avgörande betydelse för patientens vård, hälsa och liv på lång sikt hos patienter med "särskilt allvarliga sjukdomar" - dit tillstånd som leder till åratals tvångsvård torde räknas) och slutligen den sk särskilda utskrivningsprövningen med dess krav på <b>farlighetsbedömningar</b> av patienter innan de kan skrivas ut, trots att de metoder som används för detta ofta saknar vetenskapligt stöd och särskilt förmågan att mäta förändringar i patienternas tillstånd.<br />
<br />
Tarschys-kommissionens utredning publicerades 2015 (finns <a href="https://www.regeringen.se/contentassets/4ed0d8cbf1bc490d9ebe5a4c517dff71/sou-2015-52-rapport-fran-bergwallkommissionen.pdf" target="_blank">här</a>) och utmynnade i slutsatsen att Bergwallfallet var för särpräglat för att anse att det skulle uttrycka systemfel. Sverige, som annars så gärna landar i att man måste lyfta fram omständigheter (som sociala faktorer eller psykisk ohälsa) bakom verkliga våldsbrott, lade hela skulden för Bergwalls falsarier på honom själv - trots att han redan var intagen för tvångsvård på grund av sin allvarliga psykiska problematik, som var utförligt dokumenterad redan när han började erinra sig gamla mordfall. Quick-sagan med åtta morddomar som kunde avskrivas utan nya rättegångar när huvudvittnet ändrade sig uttryckte alltså <b>inga systemfel</b>. <br />
<br />
Dock avslutades utredningen med ett mycket välskrivet kapitel av professor <b>Kjell Asplund</b> (från s 653) som enligt min uppfattning är ett av de viktigaste inläggen om svensk rättspsykiatri under den tid jag varit aktiv. Det är min förhoppning att filmen om Quick kommer att väcka liv i debatten om de systemfel Anders och jag identifierade igen. På 1970-talet engagerade rättspsykiatrin den svenska samhällsdebatten, men idag är det helt tyst om den. Vårdtiderna förlängs, säkerhetsnivåerna ökar (till mycket stora kostnader utan tillräcklig nationell samordning eller att behovs- och risk/konsekvensanalyser genomförts) och patienterna är mer maktlösa än någonsin. Dessutom har synen på risk kombinerad med IT gjort det svårare än någonsin för människor som avtjänat brottspåföljder att åter hitta en <b>plats i samhället</b>.<br />
<br />
<b>Det positiva</b> som har hänt är att <a href="https://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/psykologiska-behandlingar-och-psykosociala-insatser-i-rattspsykiatrisk-vard/" target="_blank">SBU</a> (och <a href="https://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/lakemedelsbehandling-inom-rattspsykiatrisk-vard/" target="_blank">här</a>) och <a href="https://www.vr.se/download/18.5f55e5e81618e003b7066f9c/1555332229312/Kartlaeggning-av-raettspsykiatrisk-forskning_VR_2017.pdf" target="_blank">Vetenskapsrådet</a> konstaterat att svensk rättspsykiatri inte har ett tillräckligt kunskapsunderlag för att anses evidensbaserad och att forskningen på området - särskilt <b>behandlingsforskningen</b> - måste stärkas upp. Så har också börjat ske. Men självklart måste ett system där människor som begått brott får vårdpåföljder också innehålla behandling enligt metoder som är säkra och kan förväntas ge önskat resultat. För att starta kontrollerade prövningar av ex vis psykoterapeutiska metoder eller läkemedel behövs en stor och kostsam apparat, som vi inte kan förvänta oss att industrin skall stå för. Nationell samordning är därför, med Kjell Asplunds ord, ett högprioriterat prioriterat. Även <b>Asplunds övriga förslag</b>, från sid 675 och framåt, är häpnadsväckande klarsynta för att komma från en person utanför verksamheten. Jag ser risker med vissa av dem, främst att kopplingen till den övriga sjukvården (som jag vill stärka) skulle försvagas av ett statligt huvudmannaskap och att erfarenheterna av statens övriga medicinska verksamheter förskräcker, men tycker att de bör ligga till grund för framtida utredningar inför <b>den stora omskrivning av strafflagen</b> Sverige brukat genomföra en gång per århundrade sedan 1700-talet (1734 års Straffbalk, 1864 års Strafflag, 1965 års Brottsbalk). Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-86158468631965246152019-08-03T08:00:00.000+02:002019-08-03T09:01:30.929+02:00Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen<h3>
</h3>
<h3>
Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme</h3>
<div>
<br /></div>
Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av <b>Jan Olsson</b> och <b>Ulf Åsgård</b> under 1993-1994 på uppdrag av Palmeutredningen efter att Christer Pettersson friats i Hovrätten, officiellt för att hitta nya inriktningar för arbetet, men möjligen också med baktanken att öppna nya vägar för att skaffa en bättre bevisning mot Pettersson inför den resningsansökan man antagligen redan då tänkte på och som slutligen kom 1998 (och i och med Högsta Domstolens avslag satte punkt för den rättsliga prövningen av Christer Pettersson). Olsson och Åsgård konsulterade <b>FBIs Behavioural Science Unit</b> i januari 1994 och hela Palmeutredningen i februari 1994, varefter slutprodukten utarbetades. Även om författarna självständigt gått igenom delar av utredningsmaterialet och säkert ägnat särskilt stort intresse för de delar de uppehåller sig vid har de alltså inte varit oberoende av utredningen. Gärningsmannaprofilen kom sedan att granskas av <b>Granskningskommissionen</b> mellan 1995 och 1999, som i sin tur konsulterade experter från <b>Riksrevisionsverket (RRV)</b> och på nytt <b>FBI</b> i oktober 1998 (samma enhet men nu kallad <b>National Centre for the Analysis of Violent Crime, NVAVC</b>), den då privatpraktiserande experten <b>Robert Ressler</b> (Forensic Behavioural Services), som också uttalat sig om profileringsarbetet i flera TV-intervjuer, bland annat med Lars Borgnäs, under andra halvan av 1990-talet, och <b>professor James W. Clarke</b>. Granskningskommissionen menade att FBI 1998 inte gjorde någon ny granskning åt dem och var motvilliga att kritisera sina kollegor, men den expert som deltagit vid båda tillfällena ansåg att Gärningsmannaprofilen väl avspeglade de diskussioner och synpunkter man haft med Olsson och Åsgård. FBI-gruppen framförde dock vissa starka ståndpunkter även vid det andra mötet.<br />
<br />
Det hemligstämplade<b> <a href="https://drive.google.com/file/d/1_O0CHYzQ-dgkJyfsFCPtq1-E_A1prtnQ/view" target="_blank">utlåtande</a></b> Olsson och Åsgård tog fram (där <b>profilen</b> ingår) finns på nätet och redan 1999 citerades det extensivt i <a href="https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/1999/01/sou-199988--/" target="_blank">Granskningskommissionens betänkande</a>, s843ff, citat nedan till denna offentliga publikation) verkar byggt på ett gediget grundarbete och uppenbarligen är författarna kunniga i metoden de använder, även om ingen av dem publicerat forskning på området (Åsgård är disputerad, medicine doktor, och har skrivit flera artiklar om främst självmordsproblematik som publicerats i internationella tidskrifter med gott anseende). Tillsammans har de en mycket, mycket stor erfarenhet av praktiskt arbete med kriminella, från två olika horisonter, läkarens och polisens. Åsgård är specialist i psykiatri, har varit konsult åt en rad instanser i rättssystemet och var med och införde gärningsmannaprofilering i Sverige, som han nu får betraktas som den mest kände företrädaren för här. Utlåtandets konklusioner och profilen, som omfattar huvuddragen i brottet och en mängd detaljer om den tänkte gärningsmannen (jmf föregående inlägg på denna blogg), återges i betänkandet på sid 882ff. Efter detta presenteras kritiken från RRV och Granskningskommissionens egna överväganden. Detta presenteras också detaljerat på <b>Dan Hörnings blogg</b> avsnitt <a href="https://www.youtube.com/watch?v=9WMVRKZr-oQ" target="_blank">GMP 1</a> till och med <a href="https://www.youtube.com/watch?v=UAH_KnX1ie4" target="_blank">GMP 4</a> medan kritiken av GMP sammanfattas i <a href="https://www.youtube.com/watch?v=gy3JqwMeKcc" target="_blank">GMP 5</a>. Min målsättning med detta blogginlägg är att <b>referera GMP på centrala punkter</b>, liksom de olika <b>granskningarna</b> och <b>identifiera gemensamma linjer</b>, samt lägga till några egna<b> reflektioner</b>, tydligt markerade som sådana. Jag tar mig också friheten att presentera de centrala uppgifterna i den ordningsföljd jag tycker ger bäst förståelse för skedet, och att lägga till etablerade fakta som inte uttryckligen nämns i GMP. Självklart rekommenderar jag alla intresserade att följa länkarna i detta stycke och läsa hela utlåtandet och sedan Granskningskommissionens betänkande med referat av de olika kritikerna, men var då noga att verkligen skilja ut vad de ifrågasätter och vad de faktiskt håller med om.<br />
<br />
Olsson och Åsgård går pedagogiskt och grundligt igenom tidigare mord på framstående statsmän, Olof Palmes <b>person och livsföring </b>tiden före mordet, och särskilt själva morddagen, med ökad detaljrikedom ju senare på dagen vi kommer, och försöker sätta sig in i hur mördaren kan ha tänkt och reagerat på egen hand eller som medlem i en konspiration. De går också igenom olika möjliga <b>motivbilder</b>, som jag nästan inte alls kommer att gå in på här. På samma sätt beskriver Olsson och Åsgård problemen med många av <b>vittnesmålen </b>i Palmeutredningen, som dels tenderar att bli alltmer detaljerade och lika varandra ju längre tiden går, samt blandas upp med rent fantastiska vittnesmål, vilket är ofrånkomligt i ett ärende som detta. Det beror inte på illvilja eller försök att leda polisen i fel riktning utan tvärtom på att människor suggererar fram minnen de blir övertygade är äkta för att hjälpa utredningen, påverkas av journalister eller andra som vill ha dem att minnas särskilda saker eller, i enstaka fall, lider av mytomani eller sjuklig vilja att göra sig intressant. GMP innehåller också listor på saker som är ofullständigt utrett av Polisen - detta kommer jag inte att gå in på här mer än på några punkter.<br />
<br />
<h3>
Grundstommen i GMP: händelserna den 28 februari 1986</h3>
Profilens "grundläggande fakta" innefattar att makarna Palmes <b>biobesök inte var känt i förväg. </b>Enligt Lisbet Palmes vittnesmål kom frågan om bio upp under fredagseftermiddagen, vilket stämmer med Mårten Palmes och hans dåvarande flickväns vittnesmål. Olof och Lisbet hade varit inne på att se Mitt liv som hund som gick på Birger Jarlsgatan, och sannolikt gå på den tidiga föreställningen. Lisbet Palme hade talat i telefon med sonens flickvän under eftermiddagen, och när Olof Palme kom hem från arbetet strax före kl 18.30 talade han med sonen, som berättade att han köpt biljetter för sig och flickvännen till Bröderna Mozart på Sveavägen kl 21. Han råkade dock säga fel tid, eftersom filmen började först kl 21.15. Inte ens nu bestämdes något gemensamt biobesök, vilket styrks av att ingen gjorde något försök att skaffa ytterligare biljetter (t ex per telefon eller genom att någon av ungdomarna hade återvänt till bion för att köpa två biljetter till). Istället dök Lisbet och Olof Palme upp från T-banan till bion strax före kl 21, då de gick och ställde sig i kön till biljettkassan, där sonens fästmö, som väntat på sin pojkvän i lobbyn sedan ungefär 20 minuter i nio, fick syn på dem. När Olof Palme fått loss två biljetter gick de tillsammans ut och mötte Mårten Palme, som träffat några gamla vänner och stod och pratade med dem längst ut på trottoaren utanför biografen. Från det att de kom fram till Grand tills filmen började exponerade sig statsministerfamiljen för hundratals personer som kom och gick när filmer slutade och började, eller passerade området, och som kunde veta ungefär när filmerna slutade, och var Olof Palme då skulle befinna sig.<br />
<br />
Vad däremot ingen kunde veta var <b>hur de skulle ta sig hem</b>. Hämtning, skjuts, taxi eller buss måste ha framstått som det mest sannolika, eller att hela sällskapet skulle promenera vidare, eller, i sista hand, att paret Palme skulle återvända till samma tunnelbanestation som de anlänt till (Rådmansgatan strax norr om biografen). Sällskapet var bland de sista att lämna bion, och gick ut i lugn takt medan de diskuterade filmen. De stannade en kort stund utanför bokhandeln i ABF-huset, strax söder om bion, och frågan om man skulle dricka thé hemma i Gamla Stan eller hos Mårten Palmes flickvän dök upp. Enligt allas berättelser sade åtminstone Lisbet Palme då att hon var för trött, och Olof Palme föreslog att han och Lisbet skulle promenera hem för att få röra på sig lite. Man skiljdes åt och gick åt varsitt håll, statsministerparet söderut. De hade två kilometrar att gå hem genom det kalla februarivädret och stökiga stadslivet, även om de förstås fortfarande hade möjligheten att stoppa en taxi eller gå ner i T-banan längre söderut. Vid några tillfällen iakttogs makarna Palme gående och en man en kort bit bakom dem. Efter några kvarter hände så ytterligare en märklig kursändring, den sista i Olof Palmes liv. Efter Adolf Fredriks kyrka korsade man Sveavägen österut (alltså egentligen bort från bostaden om planen inte var att gå ner i T-banan eller att gå den lite längre, men betydligt tommare, vägen förbi Brunkebergstorg). Enligt Lisbet Palme skedde detta på ett ögonblicks ingivelse - <i>hennes</i> ingivelse för att titta i ett skyltfönster som visade klänningsmodeller. Då hade man bara en huskropp kvar att passera fram till mordplatsen, det stora, funktionalistiska kontorshuset som byggts för försäkringsbolaget Skandia på 1940-talet, som Olof Palmes farfar varit VD för.<br />
<br />
Där Sveavägen korsar Tunnelgatan var den sista möjliga platsen för mordet om gärningsmannen ville ta sig undan i kvarteren öster om Sveavägen och agera innan man kom för nära Kungsgatan med dess livligare gatuliv. Och där fanns plötsligt gärningsmannen bakom statsministerparet. Olof Palme gick arm i arm med sin hustru, han närmast husen, hon närmast gatan. Det <b>första skottet</b> träffade Olof Palme mitt i ryggen i höjd med femte bröstryggkotan, från ett avstånd på 10-30 cm, så att han avled omedelbart. Hans rock hade ett ovanligt markerat kors tecknat av sömmarna på ryggen. Området där vitala organ skulle träffas för att döda honom omedelbart angavs av rättsläkaren till 10 cm brett och 20 cm högt. Hade skottet träffat fem centimeter åt sidan kunde effekten istället blivit en skottkanal genom två revben och lungan, som kunde åtgärdats på sjukhus. Skottet mot Olof Palme hade gått rakt fram, slagit i väggen och rikoschetterat tillbaka mot en betongpelare. Det <b>andra skottet</b> gick genom Lisbet Palmes kläder längs ryggen, från vänster sida till höger, men orsakade bara ett piskrappsliknande märke på huden. Det avlossades från 70-100 cm, och var riktat mot samma del av kroppen som skottet som dödade hennes make, men missade med ungefär fem centimeter. På ett sådant avstånd innebar det att revolverpipan pekade några millimeter för långt högerut för att vålla den typ av skada som dödat Olof Palme. Sannolikt berodde detta på att Lisbet Palme föll framåt-mot vänster inne i sina kläder, att revolvern rekylerade eller en kombination av båda dessa faktorer. Kulan korsade sedan Sveavägen. Kulorna uppvisar samma blyisotopsammansättning som man funnit på makarna Palmes ytterkläder. De var av en ovanlig typ, sk metal piercing, dvs kulor med en kopparspets som ger den extra penetrationsförmåga av mycket hårda material men som också gör att den kan passera en människokropp med förvånansvärt lite skador, just på grund av penetrationsförmågan och att kopparspetsen förhindrar att kulan deformeras i kroppen - det som kan ge skador är om kulan tumlar i kroppen, vilket den gjorde i Olof Palme, men detta beror på hur mycket motstånd den möter i skottkanalen. Kulorna kom från tillverkaren Winchester. Utifrån kulorna har <b>vapnet </b>bestämts tidigt av polisen till en revolver .375 med minst sex tums pipa, som tillverkas av bland andra Smith & Wesson men också flera andra märken. Skottljuden bör ha varit mycket kraftiga men beskrivs av många vittnen som "smällare" eller liknande.<br />
<br />
Efter skottlossningen tvekade sannolikt gärningsmannen helt kort på platsen innan han stoppade ner vapnet i sin rockficka och börja <b>springa österut </b>på Tunnelgatan. Han avpassade sin kraft så att han klarade att springa på det hala underlaget, och iakttogs av två vittnen, ett inne på Tunnelgatan och ett uppe på David Bagares gata, där han fortfarande, minst en dryg minut efter mordet, väckte uppmärksamhet genom att springa och verka jagad. Efter detta finns inga fler säkra iakttagelser av gärningsmannen. Trots mer än 20 ögonvittnen till mordet är signalementet på gärningsmannen vagt. Ingen kan egentligen säkert beskriva hans ansikte. De flesta vittnena är överens om att det handlar om en man i medelåldern, ungefär 30-45 år gammal, klädd i ett mörkt ytterplagg. Det finns också uppgifter om att plagget fladdrat runt benen (som en längre rock), att mannen burit lågskor och någon form av huvudbeklädnad. En särskilt omständighet var att mordplatsen var upplyst av en ljusramp längs Dekorimas skyltfönster, så att ljuset egentligen var skarpt på mordplatsen men kom att lysas upp bakifrån för vittnena, som mest såg gestalterna som siluetter.<br />
<br />
Att mördaren måste ha haft god <b>lokalkännedom</b> för att klara att fly undan förföljare och försvinna i Stockholmsnatten utan spår står utom tvivel. Avslutningsvis skall här också anges det faktum att <b>inget tips</b> som fört gåtan till en lösning inkommit till polisen på 32 år trots belöningen på 50 miljoner som garanterats av svenska staten.<br />
<br />
<h3>
Bakgrunden till mordet</h3>
<div>
PG Näss, chef för SÄPO, lär ha yttrat något i stil med att "Problemet är att Olof Palme bara inte kan ha blivit mördad i hörnet Svevägen-Tunnelgatan tjugo över elva en fredagkväll utan livvakter. Det är en omöjlig plats, ett omöjligt scenario, statsministern borde inte ha varit där, mördaren borde inte ha kommit undan, ingenting stämmer eller är rimligt med detta mord. Mördare skjuter sina offer på en plats de kan kontrollera". Man får säga att Gärningsmannaprofilen innebar ett systematiskt arbete för att förstå hur detta "omöjliga" mord skulle ha kunnat gå till. Olsson och Åsgård börjar med bakgrunden till mordet (medan jag började med att presentera själva mordet här). De har lagt ett omfattande arbete på att undersöka om makarna Palme övervakades eller utsattes för telefonavlyssning före mordet. Deras entydiga slutsats är att det inte finns <b>några som helst tecken på övervakning</b> i Gamla Stan, utanför Olof Palmes olika arbetsplatser eller telefonavlyssning av bostaden eller arbetsplatserna, både statsministerns och hans hustrus, före mordet. Detta skulle visserligen kunna vara förenligt med en mycket professionellt utförd operation - men den skulle i så fall visat flera lämpliga tillfällen för attentat, t ex makarna Palmes restaurangbesök två dagar före mordet (också utan livvakter) eller när Olof Palme promenerade hem från Rosenbad två timmar innan han på nytt gick ut för att gå på bio den sista kvällen han levde. Dessutom visade undersökningarna att Olof Palme själv och makarna Palme regelmässigt rörde sig utomhus utan livvaktsskydd, bland annat när statsministern promenerade från bostaden ner till Apotekshörnan (där livvakterna hämtade honom för längre transporter) eller över broarna från Gamla Stan till Rosenbad och Riksdagen och tillbaka, där <b>ett attentat kunde ha organiserats</b> med goda förutsättningar både för att lyckas och för att gärningsmannen skulle komma undan. Ett alternativ hade varit att slå till i bostaden, som helt saknade skalskydd eller övervakning, ja, till och med ett fungerade lås i porten mot gatan. <br />
<br />
Spekulationerna om <b>walkie-talkie</b> övervakning bygger på vittnesmål som till övervägande delen kommit efter att Polisen efterfrågat sådana i TV och deras trovärdighet sätts ytterligare i fråga av att de främst gäller området runt den verkliga mordplatsen, där övervakning inte kunde ha planerats eftersom platsen var omöjlig att känna till i förväg. Likaså hade <b>telefonövervakning</b> bara lett till att gärningsmannen kunnat känna till att biobesök diskuterades två timmar tidigare. Att veta vad paret Palme tänkte göra hade krävt buggning av bostaden - men det mesta detta kunde ha gett hade varit detaljerna om biobesöket en kort stund innan makarna Palme lämnade bostaden - fortfarande utan information om vad som skulle hända efter föreställningen. Likaså går Olsson och Åsgård också igenom makarna Palmes väg till biografen och visar att en rad vittnesmål inte indicerar att de skulle ha <b>förföljts</b> från Gamla Stan till biografen. Återigen är det inte avgörande för scenariot om mördaren först uppfattat Palme i Gamla Stan, på T-banan eller vid biografen. Inga avlyssningar eller spaningar i världen hade kunnat ge information som placerade makarna Palme i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, helt enkelt eftersom inte ens de själva visste att de skulle befinna sig där några timmar senare. Inte heller hade man behövt ta till avlyssning eller annat spioneri för att veta när Palme skulle gå ut utan livvakter - det gjorde han i princip varje dag. <br />
<br />
<h3>
Gärningsmannaprofilen och dess granskare och kritiker</h3>
</div>
Olsson och Åsgård laborerar med fyra <b>hypoteser</b>: en gärningsman som agerade på uppdrag av andra och hade hjälp av andra under planering och genomförande, eller bara under planeringen, en ensam gärningsman som drevs av hat mot Olof Palme och/eller ett behov av att rikta uppmärksamhet mot sig själv genom att döda en prominent person, eller en annan typ av gärningsman som agerade ensam eller tillsammans med andra kring biografen. Utifrån grundstommen och bakgrunden vi gått igenom kan den viktigaste slutsatsen om mordet dras. Det finns bara två möjliga scenarios: att mördaren <b>väntat vid Grand </b>(eftersom han visste att Olof Palme med sällskap var på föreställningen) och <b>följt efter sina offer</b> till mordplatsen (sannolikt genom att gå före dem åtminstone vissa bitar, inklusive den sista biten), något som kräver viss skicklighet, koncentration och lokalkännedom för att inte bli uppmärksammad och välja rätt tillfälle för gärningen), eller att paret <b>stött samman</b> med en beväpnad potentiell mördare någonstans på vägen. Notera att inget av detta innebär att mördaren skulle varit vare sig "ensam" eller en "galning". Olsson och Åsgård <b>utesluter systematiskt tecken på en professionell konspiration </b>genom att visa hur improviserat och föga taktiskt mordet på Olof Palme genomfördes. Professionella mördare planerar sina dåd och vill ha kontroll över situationen. Olof Palmes mördare hade ingen aning om huruvida exempelvis ett större sällskap skulle komma ut från restaurangen på Tunnelgatan eller möta honom i trappan ner från Malmskillnadsgatan. Han kunde inte kontrollera trafiken på Sveavägen. Ingen gruppering har heller tagit på sig ansvaret för dådet och svenska internationella engagemang ändrades föga efter Palmes död, vilket gör att det är svårt att se en tillräcklig motivbild för en internationell konspiration. Inga underrättelsetjänster har fått signaler om mordet. Även en opportunistisk, liten konspiration anses som osannolik eftersom sannolikheten att mördaren skulle komma undan var liten och få människor är beredda att ta en sådan risk. Slutligen har inga tips kommit trots den regeringsstödda, stora belöningen. Allt annat än en <i>mycket</i> liten konspiration ger sådan exponering att tips skulle kunna förväntas.<br />
<br />
Därför <b>konkluderar Olsson och Åsgård </b>att det är osannolikt att Palme övervakats eller skuggats fram till biografen, men att han förföljts från biografen, att gärningsmannen flytt ensam och att ingen annan flytt från mordplatsen. De klassificerar brottet som väsentligen <b>kaotiskt</b> sett i sin helhet (på engelska disorganiserat, i motsats till <b>organiserat</b>), utifrån att brottet verkar spontant snarare än planerat, gärningsmannen exponerar sig vid biografen, har ett högriskbeteende vid själva gärningen, både vad gäller att skada andra än de tilltänkta offren och att själv åka fast, att det inte förekommer någon konversation före beskjutningen, att genomförandet är oklart eftersom Lisbet Palme beskjuts men inte dödas, gärningsmannen förefaller lätt förvirrad omedelbart efter att han skjutit och brottet förefaller motivlöst. De framhåller dock två argument för att brottet istället skulle varit organiserat, att gärningsmannen troligen väntar två timmar under bioföreställningen och visar sin avsikt mycket sent i förloppet (s 883). Utöver dessa konklusioner tecknar nu Olsson och Åsgård själva <b>profilen</b>, av en känslo- och driftsstyrd person "utan större förmåga till logiskt resonemang i pressade situationer som hellre låter känslorna styra beteendet", som har svårt med samspel med andra och därmed har en bakgrund kantad av misslyckanden som lett fram till "en speciell kontur av kantighet, rigiditet och originella levnadsomständigheter". Gärningsmannen har en personlighetsstörning som inte låter sig karakterisera närmare men sannolikt har psykopatiska drag och är en "intolerant, illojal och hänsynslös person som styrs av impulser, hugskott och impulser. /.../ Det finns ett betydande förakt för andra och förakt för svaghet, som tar sig uttryck i fördomsfullhet och tendens till snara omdömen om andra. /.../ kan framstå som självsäker genom sin självhävdelse men i andra avseenden framstår han som uppblåst och oäkta, vilket avspeglar en brist på inre kompass." De tecknar vidare en person med torftiga levnadsomständigheter, politiskt ointresserad, troligen inte medlem av föreningar, men med viss vapenvana. Familjen skall ha varit kaotisk där ffa relationen till fadern präglat det fortsatta livet, och gärningsmannen lever ensam utan barn, med låg utbildning, okvalificerat arbete (om han överhuvudtaget har något), dålig ekonomi, bor i hyresrätt med låg boendestandard. Gärningsmannen har sannolikt inte haft kontakt med psykiatrin, i varje fall inte under frivilliga former, men kan ha fått sjukgymnastik eller smärtlindrande medicin efter en olycka/sjukdom som nedsätter hans rörlighet. Möjligen har han haft glasögon vid Grand men inte vid mordplatsen, vilket nedsatt hans förmåga att få en överblick över mordplatsscenariot. Personer av hans typ utvecklar ofta missbruk, men gärningsmannen kan inte vara gravt eller ens måttligt nedgången av alkohol eller amfetaminmissbruk. Han kan däremot tidigare eller efter mordet ha använt alkohol eller lugnande tabletter. Gärningsmannen kan vara dömd för vålds- eller egendomsbrott och trots myndighetsavsky ha kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl eller vara förtidspensionerad. Sannolikt bor gärningsmannen mycket nära mordplatsen, max 1-2 km bort, och av ekonomiska skäl inte söder utan snarare norr, öster eller väster om Sveavägen (tiderna har förändrats sedan 1980-talet). Palmehat, kanske i kombination med en utlösande faktor orelaterad till Olof Palme, anses som den troligaste drivkraften bakom dådet. Vidare diskuterar Olsson och Åsgård hur gärningsmannen agerat efter dådet, möjligheten att han intresserar sig för utredningen eller till och med försökt infiltrera den, hur han hanterat vapnet och kläderna från mordplatsen och återfallsrisken (sid 890f).<br />
<br />
Enligt experterna från <b>Riksrevisionsverket</b> som granskade profilen på uppdrag av Granskningskommissionen hade en "betydande enighet" nåtts om Åsgårds och Olssons slutsatser vid avstämningar med åklagare, Palmeutredningen, säkerhetspoliserna och FBI-experterna som konsulterades. De ansåg också att Gärningsmannaprofilen "kunde ha ett värde för utredningen, fokusera utredningen på hypotesen och ge 'råg i ryggen' åt utredarna". De anmälde dock invändningar mot flera av de bedömningar som låg till grund för GMPs slutsatser och menade att "GMP borde anses som ett strukturerat sätt att hålla samman det som varit utredningens huvudscenario. /.../ Analysen av hypotesen av den ensamme gärningsmannen bedömdes vara väl utförd, men resonemangen angående "övriga hypotesers jämförelsevis lägre halt är för den skull inte alltid övertygande." Främst verkade RRV-experterna oroade över att GMP påverkats av den misstänkte Christer Pettersson eftersom utredarna velat "täcka in" honom. Man ger fyra citat ur GMP som "kunde vara klippta ur Petterssons personakt". De ansåg det också tveksamt om en gärningsmannaprofil överhuvudtaget borde konstruerats utifrån en enstaka händelse med så magert underlag som i detta fall. Experterna anförde att det faktum att gärningsmannen ett par timmar före mordet inte skulle ha vetat om att han skulle begå det gjorde jämförelserna med tidigare attentat mindre relevanta. De hävdade att GMP dragit för stora slutsatser av enskilda icke-professionella inslag i mordet för att hävda att gärningsmannen inte skulle vara professionell. De drog paralleller till en känd lejd, professionell mördare, Ray som sköt Martin Luther King Jr., och som begick många misstag. De anser att skottet som dödade Olof Palme skulle kunna betraktas som närmast perfekt och förkastar GMPs slutsats att det var oprofessionellt av gärningsmannen att stoppa undan vapnet direkt. Riksrevisionen tycker också att påståendet att gärningsmannen skulle haft lokalkännedom är överdrivet - han kunde ha studerat omgivningarna under biobesöket. Sammanfattningsvis skriver RRV-experterna att "Vi har svårt att i sekvensen från Grand till mordplatsen, flykten och sedermera undanhållandet finna klara och entydiga tecken på bristande professionalism. Fakta i målet talar närmast i motsatt riktning."<br />
<br />
Vid den förnyade konsultation som Granskningskommissionen gjorde med <b>FBI </b>(och som de inte var alldeles nöjda med, se inledningen till denna bloggpost) framfördes på nytt att "fakta pekade entydigt på en sk "disorganized" gärningsman som agerat ensam. Argument för detta var valet av vapen, valet av plats, skottets placering, att Lisbet Palme inte dödats och gärningsmannens beteende i övrigt på mordplatsen. FBI-gruppen delade därför helt uppfattningen i GMP att gärningen i detta fall inte kan vara ett resultat av en professionell operation".<br />
<br />
<b>Robert Ressler</b>, en känd före detta FBI-anställd som skrivit flera böcker om profilering och konsulterats internationellt, hade inte varit anlitad av svenska polisen eller haft något med GMP att göra innan han anlitades som expert av Granskningskommissionen. Han var till skillnad mot revisorerna bestämd i att informationen var tillräcklig och att GMP var en valid metod i Palmefallet, även betraktat som ett enstaka mord. Ressler menar att man vid granskningen av en profil skall sträva efter att rensa bort allt som inte kans slås fast som fakta. Där kritiserade Ressler vissa av GMPs uttalanden som alltför spekulativa, t ex det om gärningsmannens synproblem. Resslers bedömning var att den GMP Olsson och Åsgård lagt fram var en godtagbar, genomarbetad produkt. Ressler delar helt slutsatsen att mordet på Olof Palme inte kan vara resultatet av en professionell (yrkesmässigt utförd) konspiration; terrorister och utländska underrättelsetjänster kunde man helt bortse från. Möjligen kunde en liten, opportunistisk konspiration övervägas. Skälen för denna bedömning angav han i fyra punkter: 1. valet av vapen och ammunition, 2. skottens placering, 3. att Lisbet Palme inte dödades och 4. valet av plats. Gärningen var enligt Ressler ett högriskbrott, dvs gärningsmannen riskerade både att misslyckas och att upptäckas. Han framhöll att organiserade gärningsmän strävar efter att ha kontroll över gärningen och inte improviserar utifrån offrets beteende. Resslers främsta invändning mot Olsson och Åsgårds GMP var att han inte tyckte att gärningsmannen var psykopat utan snarare borderline-störd (borderline är ett begrepp som ändrat betydelse sedan 1990-talet, då syftade det mer mot jagsvaghet och djupgående relationsstörningar som gjorde personen psykosnära. Det är svårt att förstå vad Ressler menade exakt med sitt uttalande, mer än sannolikt att gärningsmannen var skörare och närmare psykiskt sammanbrott än den svenska profilen visade, det är dock viktigt att se att läkares, psykologers och poliser använde borderlinebegreppet med delvis olika innebörder). Han uteslöt också narkotikamissbruk och i princip även alkoholmissbruk. Resslers bild av gärningsmannen var: relationssvårigheter hela livet, särskilt i förhållande till auktoriteter, formad av misslyckanden, djupnande depression med paranoida inslag som övergår i ren paranoia. Kan ha levt med hemligheten (i motsats till en psykopat) och självmord är en påtaglig möjlighet. Ressler hade stora invändningar mot hur GMP skisserade gärningsmannens liv efter mordet. Ressler menade att gärningsmannen måste bo eller arbeta i området och att brottet var "spontant" och "opportunistiskt". Däremot är han mycket förvånad över att gärningsmannen lyckades fly, vilket han tillskriver tur och tur enbart, av en sådan grad att den gör detta till ett "århundradets brott". Denna omständighet får honom dock inte att revidera sin uppfattning om GMP i övrigt. <br />
<br />
Slutligen uttrycker <b>Granskningskommissionen</b> sin förvåning över att Olsson och Åsgård fick använda det mesta av nio månaders arbetstid till att ställa samman grundläggande fakta om själva gärningen och omständigheterna kring den - sju år efter att utredningen öppnats och <i>efter</i> att man sökt lagföra en person genom två instanser! De menar att samarbetet med FBI i GMP blev olyckligt strukturerat - antingen borde FBI ha gjort GMP från början eller fått tillfälle att uttala sig över en färdig produkt. Som det nu är har alla experter samarbetat för att ta fram GMP och kan därför inte anses som oberoende granskare av varandra - med undantag för Ressler. De oroar sig för att Christer Pettersson fått påverka den slutliga GMP. Slutligen vidgår kommissionen (sid 916) att <b>alla experter</b> man vidtalat - alltså även de i övrigt kritiska experterna från Riksrevisionsverket och Ressler (vi kan lägga Clarke till listan) - <b>inte ifrågasätter huvudslutsatsen: att Olof Palme inte mördades av en professionell konspiration.</b> Däremot delar kommissionen delvis RRV:s invändningar mot bedömningen att gärningsmannen inte uppvisade professionalitet. En helhetsbedömning av fakta i målet talar "så pass tydligt emot ett planerat attentat" att man vad gäller detaljerna kan nöja sig med att söka efter fakta som talar emot denna slutsats. "Det finns få fakta av det slaget", slår man fast (sid 916), men det viktigaste är att gärningsmannen kom undan. Ressler hänvisar detta till slumpen, men Granskningskommissionen skriver "Detta kullkastar enligt vår mening inte den grundläggande slutsatsen, men en analys som i ett visst betydelsefullt avseenden måste fyllas ut av slumpen som förklaringsfaktor är uppenbarligen inte utan svaghet" (sid 917) De konstaterar också att GMPs huvudslutsats inte är något som det krävs en gärningsmannaprofil eller ett GMP-arbete för att komma fram till. Den utfaller istället som resultatet av en visserligen komplex men ändå ordinär faktaanalys - eller "brottsanalys" - och det är så det är redovisat i GMP. En GMP bygger på sannolikhetsbedömningar, och i likhet med andra statistiska analyser bevisar de ingenting i det enskilda fallet - ett konstaterande som låter daterat eftersom man idag till och med anger DNA-bevisning som en grad av sannolikhet och mer och mer forensiskt arbete lägger fram sannolikheter och graderad säkerhet i beräkningen för domstolen, som provar bevisvärdet i analyserna. Med Granskningskommissionens resonemang skulle dagens EvidensBaserade Medicin bygga på ett statistiskt feltänkande. Granskningskommissionen lyfter avslutningsvis fram att arbetet i detta avseende mer liknar en "personality assessment", för att pröva hur väl möjliga misstänkta passar som gärningsman än en profil.<br />
<br />
Märkligt nog har Granskningskommissionen kontaktat ännu en expert, och denna gång en verklig akademiker, <b>professor James W. Clarke</b>, som skrivit boken American Assassins: the dark side of politics, där han gått igenom 17, sedermera 18, politiska attentat i USA och klassificerat gärningsmännen i fyra kategorier. Clarke var professor i Arizona i social sciences och tidvis verksam i Europa, och betonar att han inte är psykolog eller läkare utan studerar gärningsmän och deras motiv i ett socialt perspektiv, inte utifrån psykiska diagnoser eller teorier. Han konsulterades också av bl a Secret Service, som ansvarar för de amerikanska presidenternas personskydd. Clarke har gjort en egen profil i Palmeärendet och hade samma uppdrag som Ressler, att bedöma Olssons och Åsgårds profil, och fick tillgång till samma översatta material av Granskningskommissionen som även träffade honom i samband med sin USA-resa på hösten 1998, men han är inte omnämnd i Granskningskommissionens betänkande. Han uttalade sig vid den tiden inte heller för media, trots att han i bland annat Aftonbladet svarat på allmänna frågor, men avböjde att diskutera Palmefallet eftersom han fått tillgång till sekretessbelagd information. Möjligen tyckte Granskningskommissionen att han drev iväg och ville göra ytterligare en profil, vilket de även kritiserade Ressler för i förbigående, och för att undvika att sitta med tre motstridiga profiler och upprörda experter (eller, i värsta fall, för mycket kritik mot det svenska arbetet) togs han inte med i slutrapporten. Clarkes modell är i alla händelser intressant för Palmemordet, och vi känner till hans slutsatser idag efter att hans utlåtande blivit tillgängligt. Hans första grupp är politiska fanatiker, som mördar för att uppnå ett mål, och i regel är stolta över det. Den andra gruppen är också "politiserade" individer men som mördar för att själva komma in i världshistorien, för att få vara med och spela en roll i de stora skeendena, i regel efter att ha avvisats och misslyckats i yrkesliv och personliga relationer. Den tredje gruppen är psykopatiska, misslyckade och deprimerade, som skyller sin situation på samhället och vill ha uppmärksamhet och hämnd för sitt eget elände på en person i auktoritetsställning. Både grupp 2 och 3 är personlighetsstörda individer medan den fjärde gruppen är den mest psykiskt avvikande och begår vad vi skulle kalla "vansinnesdåd". Ofta försöker de sistnämnda inte ens fly, liksom grupp 1. Clarke har också accepterat en femte grupp, som är rena kontraktsmördare som agerar mot ersättning eller på andra sätt agerar rationellt men inte för politiska motiv. Intressant nog återfinns endast en äkta konspiration (Lincoln) och en grupp som kan ha betalat en hit-man (King) bland 18 attentat. I Palmeärendet ställer sig även Clarke bakom Olsson och Åsgårds grundscenario och konklusioner och godtar deras arbete. När det kommer till detaljer håller han dock inte med om att gärningsmannen kan vara så psykiskt störd som han tecknas i den svenska profilen eller i Resslers utlåtande. Hans beskrivning kan sägas landa i samma riktning Olsson och Åsgård tecknar (de skriver att gärningsmannen är grupp 2 eller 3 enligt Clarke's klassifikation, som de går igenom utförligt i sitt betänkande, medan Clarke själv placerar honom som en "suicidal grupp 2:a"). Clarke avvisar det kaotiska mönstret hos gärningsmannen och säger att han måste ha varit en kontrollerad, eftertänksam och klartänkt person med genomsnittliga eller övergenomsnittliga begåvningsresurser som levt ett överkontrollerat liv med depression och ilska som stängts inne sedan barndomen, som inte var av den kaotiska typ man tidigare beskrivit utan snarare brustit emotionellt än materiellt. Motivet skulle vara politiskt för att imponera på eller få hämnd på nära personer, som han upplevt sig sviken av eller som föraktar honom på grund av hans misslyckanden. <br />
<br />
<b>Åtgärdslistan</b> som upprättades av Palmeutredningen efter GMP innefattade: inventering av alla GMP-"träffar" bland tips, farliga personer och vapen, ensamboende i området, hotbrev och "tokbrev", alla som erkänt mordet, utvidgade registerkontroller på tänkbara, kontroll av misstänkta som kontaktat regeringskansliet, partiet och polisutredningen, förhör med livvakter om incidenter i Palmes närhet, genomgång av bildmaterial, granskning av personer som haft permissioner eller varit försöksutskrivna från psykklin. En "GMP kontrollista" med 86 personer upprättades, varav många var extremt udda eller rent av svårt psykiskt sjuka. Efter genomgång av dessa ärenden togs en ny lista fram med sex sk "GMP-objekt", betecknade med bokstäver från GB till åtminstone GH (GA och GG är rimligen andra eller avskrivna spår). Intressant nog har ingen av de tre-fem personer som diskuterats mest som möjliga ensamma gärningsmän i media identifierats genom profilen, utan fanns redan i utredningen innan den upprättades. Profilen har dock spelat en stor roll i den följande diskussionen om dessa fall in i vår tid.<br />
<br />
<div>
<h3>
Vad säger oss då Gärningsmannaprofilen nästan 20 år senare?</h3>
</div>
<b>Gärningsmannaprofilens huvudslutsatser ("konklusioner"): </b>mordet var tidigast planerat vid ankomsten till bion, förföljelse eller slumpen ledde gärningsmannen till den oförutsägbara mordplatsen, olämpligt vapen, ammunition och klädsel, osäkert om gärningsmannen skulle lyckas i sitt uppsåt och komma undan, inga tips som lett till framsteg trots den stora belöningen) talar entydigt <b><i>mot </i>att söka gärningsmannen genom olika motivbilder, internationella eller inhemska, eller konspirationer med många inblandade</b>. Att en professionell organisation i detta läge skulle välja att "vänta ut Palme en sen fredagkväll inför eventualiteten att han skulle bege sig till en mer lämplig plats, synes ligga bortom fantasins gränser och mänsklig förmåga till förutsägelse" (Granskningskommissionen s 860). För alla eftertänksamma mördare, även för en liten "opportunistisk" grupp av halvprofessionella Palmehatare som fått veta att han var på bio, måste en folksamling utanför biografen eller i kollektivtrafiken framstå som mycket olämpliga attentatsmöjligheter jämfört med kvarteren kring Palmes bostad, i bostaden eller kring arbetsplatsen.<br />
<div>
</div>
<br />
På något sätt har Gärningsmannaprofilen och dess konklusioner drunknat i Granskningskommissionens textmassor och i mediadiskussionen. Till detta har säkert bidragit att själva metoden kom i visst vanrykte under 2000-talet, bland annat genom de kritiska studier jag tog upp i förra blogginlägget, men också genom medial överexponering. Därför är det viktigt att tänka på vad Granskningskommissionen skrev om att <b>huvudslutsatserna i profilen bygger på faktaanalys och förnuftsresonemang som knappt behöver kallas GMP</b>. Olsson och Åsgård hade tillgång till hela Palmeutredningen, samarbetade med utredare och specialister, bland annat från SÄPO, och konsulterade internationella experter vid FBI. Dessutom har profilen och arbetet kring den granskats av Riksrevisionen och Granskningskommissionen, som på nytt konsulterade FBI och minst två privata experter, Robert Ressler och James W. Clarke, <b>utan att någon av dessa mer än tio experter, från flera av varandra oberoende grupperingar, med möjlighet att få information som annars omfattas av förundersökningssekretess, tog avstånd från huvudslutsatserna</b>. Den enda instans som velat relativisera uteslutandet av en konspiration är de två experterna från Riksrevisionen, som visserligen instämde i huvudslutsatsen men i en kryptisk formulering efterlyser mer "halt" även i alternativa hypoteser. Granskningskommissionen accepterar, till synes motvilligt, också huvudslutsatserna, även om de verkar angelägna att hålla alternativ öppna. Särskilt en ledamot, Inga-Britta Ahlenius, har uttalat sig i media vid enstaka tillfällen efter att kommissionen offentliggjorde sitt betänkande, som för att "hålla liv" i revisorernas invändningar, medan de övriga hållit en strikt linje att inte vidare diskutera arbetet efter att det lades fram på sommaren 1999 utan att hänvisa till det 1000-sidiga betänkandet som alltid varit fritt för var och en att ta del av och som länkats ovan.<br />
<br />
<h3>
Vad tänker då jag själv?</h3>
Naturligtvis var <b>GMP ett positivt steg i Palmeutredningen </b>som borde genomförts långt tidigare. På samma sätt var konsultationerna med FBI, Ressler och Clarke mycket givande. Allt talar för att Olsson, Åsgård och de övriga experterna gjorde ett mycket seriöst arbete efter bästa förmåga med dåtidens metoder. Rent allmänt tror jag att GMP måste <b>avmystifieras</b> och bygga på <b>fakta, statistiska samband, vetenskaplig evidens</b> och sannolikt på att kriminologer, psykologer och psykiatriker konsulteras av polisen naturligt hela vägen i den mån sådan expertis behövs för en utredning, snarare än sitta i en avskild grupp och ta fram en profil som sedan kan visa sig vara fel eller rätt, men säkerligen fånga in alltför många misstänkta om den används för att tråla befolkningen. Diskussionen nedan är inte heller ett försök att teckna en profil utan att diskutera de fakta vi känner och hur de kan tolkas utifrån psykiatrisk kunskap.<br />
<br />
När det gäller Palme-ärendet är det slående hur alla <b>experterna var överens om grundslutsatserna</b> och hur svårt det är att finna argument mot dem när man betänker hur biobesöket och promenaden (inte) planerades och gick till. Ändå har detta inte gett särskilt mycket "råg i ryggen" åt polisen, Granskningskommissionen och granskande journalister att förklara detta för det svenska folket. När man ser gamla TV-program är det istället svårt att värja sig mot <b>känslan av att alla antingen är inblandade i en gigantisk cover-up </b>eller inte vet vad de talar om. Detta kan förstås bero på hur programmen är gjorda journalistiskt men kanske också på dåligt samvete över det svaga målet mot Christer Pettersson, som ändå skulle vara något slags offentlig linje, och det ända in i våra dagar, när bland andra Stefan Löfvén och Jan Guillou vidhåller hans skuld trots att han, som Palmeutredningens nye chef sagt, är den ende som friats från mordet i Domstol, inte en utan två gånger<br />
<br />
Gärningsmannen måste ha varit starkt <b>affektdriven. </b>När han skred till verket måste det ha framstått som långt mindre sannolikt att han skulle undkomma än att han skulle stöta samman med poliser, civila eller andra personer som ingripit i hans flykt <i>eller</i> blivit igenkänd av vittnen som på olika sätt kunnat identifiera honom i efterhand. Detta talar för att han drevs av ett specifikt hat mot Olof Palme som var så starkt att han var beredd att offra allt för att utplåna honom. Palmehatet var svårbedömt för de amerikanska experterna, men fanns i olika schatteringar i många grupper i Sverige, från vänsterpersoner som tyckte att han var "överklass" och på olika sätt en svikare av 60-talets ideal, socialdemokrater som tyckte illa om hans personliga intellektuella överlägsenhet, till borgerligheten och högern som ofta var övertygade om att han "sålde ut" Sveriges intressen till Sovjetunionen. För denna grupp kom lagförslaget att ge polis och hemvärn civil status vid en eventuell ockupation som en akut provokation våren 1986, liksom den förestående Moskva-resan efter de senaste årens u-båtsaffärer. Däremot tror jag inte att Harvard-affären kommit så mycket längre än till media och har svårt att tro som Clarke att den skulle ha bidragit som utlösande faktor till gärningen (att Palmes akt stals från Tingsrätten samma kväll som mordet är ännu ett märkligt sammanträffande som ingen kunnat förklara och som naturligtvis kan ha berott på något helt annat, som att en grävande journalist velat syna siffrorna innan de blev offentliga - aktens diarienummer hade inte avlägsnats vilket sannolikt minimerat risken att stölden skulle kunna använts för att skada Olof Palme).<br />
<b><br /></b>
<b>Palmehatet</b> i Sverige var även riktat mot <b>Lisbet Palme</b> som var aktiv socialist under makens år i offentligheten, särskilt kritisk till traditionella familjer med mannen som försörjare och barnen som familjens ansvar att ta hand om snarare än samhällets. Det är däremot svårt att se internationella motiv att vilja döda statsministerfrun. Jag har också svårt att se en professionell militär eller polis i Sverige vid denna tid skjuta en kvinna i ryggen, om uppdraget var att döda hennes man, men detta är en högst personlig spekulation. Olsson och Åsgård, Ressler med flera anser att det faktum att <b>Lisbet Palme inte dödades</b> tyder på icke-professionalitet. Här håller jag inte med - de utgår från att hon sköts för att undanröja ett vittne vilket stämmer dåligt med att mördaren inte attackerar de två andra vittnen han hade på nära håll. Jag tror att hon besköts av samma skäl som maken. Att mordförsöket på henne misslyckades berodde på att revolverpipan pekade några millimeter för långt åt höger medan offret befann sig i rörelse åt vänster. <b>Skotten är åtminstone inte oskickliga </b>och visar att gärningsmannen hanterat en revolver tidigare. Förföljandet, gärningen och flykten har krävt <b>sinnesnärvaro, självkontroll och planering</b>, åtminstone i ett kort tidsperspektiv.<br />
<br />
Detta kontrasterar med några omständigheter. För det första kan gärningsmannen inte ha varit övertygad om att han <b>lyckats döda</b> Olof Palme när han lämnade platsen. Även ett skott som penetrerat lungan hade kunnat ge upphov till att Palme föll omkull med en riklig blödning ur munnen. När det gäller Lisbet Palme är det uppenbart att gärningsmannen måste ha anat att hon inte var allvarligt träffad utifrån att hon ropade på hjälp och rörde sig. Varför gärningsmannen inte såg till att vara säker på att ha lyckats efter den risk han tagit vet jag inte. Kan han ha haft en övertro på vapnets effekt, kan han ha chockats av synen av den hoprasande och blödande Olof Palme, kan han ha drabbats av en plötslig osäkerhet, kan han ha klarat att skjuta i ryggen men tvekat inför vad som skulle hända vid ett huvudskott? Vidare kom gärningsmannen <b>inte optimalt förberedd eller utrustad</b> till mordplatsen. Det sannolika vapnet är tungt och har kraftig rekyl. Ammunitionen ger ett högt ljud, eventuellt en mynningsflamma, och kulan är inte optimerad för att döda en människa. Flera vittnen uppger att gärningsmannen hade lågskor, en längre rock, och en huvudbonad han kunde ha tappat under flykten. Mördaren måste definitivt ha haft <b>lokalkännedom</b> utöver vad en rekognoscering på några timmar skulle kunnat ge, men jag undrar om han inte dessutom måste ha varit på platsen dagen eller dagarna före mordet, för att veta att inte barackerna och byggställningarna med containern framför hade vuxit ut till en avspärrning av trapporna upp till Brunkebergsåsen från Tunnelgatan. I det ljuset är det å andra sidan märkligt att gärningsmannen inte visste att rulltrappan startade när man steg på den. Kanske tyckte han att det var värt att springa i trapporna för att lättare kunna vända om ifall han mötte personer uppifrån, vilket både talar för att han hade fysiska och kognitiva resurser kvar i detta skede.<br />
<br />
<b>Psykiatriskt</b> tycker jag att man kan säga följande baserat på vad vi vet om gärningen. Gärningsmannen har inte haft ett lyckligt familjeliv eller ett tillfredsställande yrkesliv. Han har haft en personlighetsstörning och/eller neuropsykiatriska problem som nedsatt hans förmåga att fungera med andra och i studier och arbete, och lidit av sina tillkortakommanden så att han var beredd att riskera allt för att genomföra mordet, sannolikt utifrån ett djupgående hat mot allt mannen stod för och utvecklingen i Sverige de senaste decennierna. Gärningsmannen har ändå visat betydande <b>impulskontroll </b>som inte avslöjat sina avsikter förrän i gärningsögonblicket och inte, om man tänker sig ett längre förföljande, genomfört attentatet tidigare. Han har också kunnat <b>skjuta och fly </b>på ett välavvägt och kontrollerat sätt, utan att ramla eller vingla på den hala gatubeläggningen eller i trappan. Detta talar emot så uttalad påverkan av alkohol eller droger (hasch, lugnande tabletter eller opiater) att gärningsmannen skulle uppfattas som "berusad" eller "påverkad", liksom psykiska störningar präglade av uttalad impulsivitet, som svår ADHD eller amfetaminpåverkan. Samtidigt kan en rad svåra psykiska störningar utesluta någon som gärningsman i detta fall eftersom personer med sådana tillstånd inte skulle haft initiativkraft och uthållighet nog för att genomföra gärningen och flykten: svår hyperaktivitet/impulsivitet eller svagbegåvning, autism med självförsjunkenhet (sannolikt alla former av autismspektrumstörningar som regelmässigt präglas av stresskänslighet, motorisk klumpighet och svårigheter att föreställa sig andras perspektiv), medeldjup till djup depression (förutom om Palme på ett psykotiskt sätt sågs som orsaken till allt ont och hämningen just släppt, som vid vissa självmord hos deprimerade, men detta för långt från vad som kan betraktas som sannolikt), förvirring, psykos (förutom paranoia med klart sensorium), demens eller långvarigt missbruk av alkohol/lugnande medel, hasch, amfetamin och opiater. Att skjuta i ryggen kan till en början vara abstrakt för en person utan alltför välutvecklad empati och föreställningsförmåga, men det som följde på skotten måste snabbt ha blivit chockerande för en person som inte sett en människa dödas förut. Ändå klarade gärningsmannen att genomföra flykten "nästan perfekt", förutom att han sannolikt väckte uppmärksamhet även uppe på åsen.<br />
<div>
<br />
Jag tar alltså <b>avstånd både från tanken på en professionell konspiration och en "ensam galning"</b>. Däremot går det inte att utesluta att gärningsmannen fått hjälp, men i så fall måste det ha handlat om en liten och tätt sammanhållen grupp som inte gett upp sin hemlighet efter mordet, eller varit för stor för att behålla den. Sannolikt har i så fall medlemmarna delat Palmehatet och varit lojala med varandra. Gärningsmannen kan inte ha varit "galen" i vanlig mening, eller haft problem motsvarande de olika psykiatriska tillstånd jag räknade upp ovan. Brottet bygger på en<b> lång rad slumpartade händelser</b>, därför kan jag inte som Granskningskommisionen hävda att slumpen i ett avseende, att gärningsmannen kom undan, skulle försvaga hela analysen, där håller jag istället med Robert Ressler. Jag har svårt att förstå Granskningskommissionens slutsatser om expertutlåtandena från Riksrevisionen, och tänker att revisorer faktiskt inte är experter på området. De efterlyser här mer fakta om andra hypoteser utan att ta avstånd från huvudslutsatsen, och så måste de kanske uttrycka sig, även om meningen med en gärningsmannaprofil är att rikta in arbetet mot det sannolika huvudspåret. Man kan också tillägga att det fruktansvärda faktum att ytterligare en central person i Sveriges statsledning kom att mördas på ett så snarlikt sätt fyra år efter att Granskningskommissionen avgav sitt slutbetänkande visade att de hade fel. Även om Anna Lindhs mördare var mindre organiserad än Olof Palmes kunde han mycket väl ha undkommit efter ett slumpartat mord (även om han var mer av en Clarke typ 3, som ville åt någon auktoritetsperson, mindre betydelsefullt vem) om inte kriminaltekniken, övervakningskameror och DNA tekniken utvecklats så mellan 1986 och 2003. </div>
<br />
Jag tänker att det varit ett misstag i Palmeutredningen och särskilt bland privatspanare, journalister och andra som diskuterat mordet, att utgå från <b>motivbilder</b>, vilket uppenbart kan föra alldeles fel. Det kan finnas utmärkta motiv att röja en statsman ur vägen som inte alls har med det som faktiskt hänt att göra. Många av de "spår" det talats om i media är inte mycket mer än ett särskilt motiv och några personer som av den anledningen skulle kunna ha önskat Olof Palme ur vägen, men saknar helt förankring i det som egentligen hände den 28 februari 1986 fram till mordplatsen. Motivanalyser har sin plats i polisutredningar, men inte när vi försöker förstå <b>vad som med största sannolikhet har hänt</b>, och aldrig som <i>utgångspunkt</i> i arbetet med att förstå mordet, vare sig man är polis eller tänkt sig att ha Palmemordet som semestergåta.<br />
<br />Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-31585168771799978732019-07-27T09:00:00.000+02:002019-08-02T19:07:34.115+02:00Palmemordet (1) GärningsmannaprofileringSom så många andra svenskar har jag då till sist hamnat i ett "överdrivet intresse för Palmemordet". I mitt fall kom det dock relativt sent, i februari 2018, när jag låg sjuk i influensa, och behövde något att fördriva tiden med. Fråga mig inte hur jag kom att landa på <b>Dan Hörning</b>s Palmemordspodd, men när jag väl var där kunde jag inte sluta lyssna på raden av ögonvittnen eller misstänkta som Victor G, Skandiamannen, Polisman A, Christer A och alla andra larger-than-life figurer som stod på kö för att fascinera. För att vara rättspsykiatriker har jag aldrig varit särskilt intresserad av brott och våld - i arbetet har jag koncentrerat mig på patienternas tillstånd och behandling (där naturligtvis återfallsprevention är en del) och för att koppla av har jag hellre läst Agatha Christie och andra pusseldeckare än realistiska brottsskildringar och true crime.<br />
<br />
Förutom en titt i den parlamentariska utredningen ("Granskningskommissionen, <a href="https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/sou-1999-88-d1_GNB388d1" target="_blank">SOU 1999:88</a>) hade min kontakt med mordet fram tills i fjol begränsat sig till att min dåvarande handledare, professor Anders Forsman, lovat att jag skulle få vara med som underläkare i den rättspsykiatriska undersökningen av <b>Christer Pettersson</b> om Högsta Domstolen beviljade resning 1998. Hela Stockholmskliniken ansågs som jävig efter att Pettersson (i varje fall enligt ryktet) hade varit middagsgäst hemma hos professorn där, Lars Lidberg, och då återstod inom Rättsmedicinalverket Anders som framstående expert för att ta sig an en eventuell ny undersökning, och jag var hans doktorand. Vid denna tid talade jag med några kollegor som "kände någon" högt placerad i Stockholmspolisen och de visste alltid berätta att det var Pettersson som hållit i vapnet, det "visste alla". Att ingen av juristdomarna hade funnit honom skyldig vare sig i Tingsrätten eller Hovrätten hade i varje fall inte jag klart för mig förrän jag började lyssna på podden tjugo år senare.<br />
<br />
Själv fyllde jag 20 det år Palme mördades och på morgonen den <b>1 mars 1986 </b>stod jag med näsan i väskan för att åka till Paris. Inte förrän släktingar som skulle köra oss till flyget kom för att hämta oss framåt lunchtid fick vi veta vad som hänt. Jag minns att det blev bråttom eftersom vi tog för givet att flygplatsen skulle vara mer eller mindre avstängd, men väl där såg man inte tillstymmelse till säkerhetspådrag. Från den följande tiden minns jag bara att vi var förvånade över att se att de franska medierna verkade besatta av Palme och Sverige, de talade inte om annat, men jag kom aldrig att intressera mig särskilt för mordet.<br />
<br />
Våren 2018, däremot, fick jag tack vare <b>podden, SOU:n och några böcker </b>om mordet upp ögonen för vilket intressant mysterium detta är - mer än någon fiktion, och samtidigt likt fiktion - fast det förstås var en lika absolut fasansfull händelse som Kennedymordet. Jag började också följa olika grupper på Facebook och bloggar om mordet. Jag har läst de seriösa nya böcker som kommit (Thomas Pettersson och Jan Stocklassa) och TV-produktioner (två om Petterssonutredningen varav en av Uppdrag Granskning och en av Mikael Hylin), och funderat vidare kring mordet och några av huvudpersonerna. Den sk "teatermordshypotesen", dvs att Palme inte alls skulle ha mördats utan att allt skulle vara en jättekonspiration för att få ut Palme ur Sverige, har jag garanterat inte lagt en minut på. Särskilt har jag förstås intresserat mig för <b>Gärningsmannaprofilen</b> av poliskommissarien <b>Jan Olsson</b> och min kollega <b>Ulf Åsgård </b>(som jag inte är bekant med eller jävig i förhållande till). Så nu har jag tänkt att, i en rad inlägg på denna blogg, redovisa min läsning och, i bästa fall, försöka tillföra något till diskussionen, och sedan sannolikt lägga Palmemordet bakom mig. Det finns många skribenter som har mycket mer kunskap om mordets detaljer och dess efterföljd. Mitt bidrag blir att reflektera över vad en gärningsmannaprofil är och kan vara, över några av de misstänkta som presenterats och vad psykiatrisk och psykologisk kunskap kan tillföra dagens diskussion om mordet på Olof Palme.<br />
<br />
<b>Profilering</b> är att tolka <b>fakta</b> om ett eller flera specifika brott i förhållande till <b>möjliga gärningsmän</b> genom att jämföra dem med kriminologiska, beteendevetenskapliga, psykologiska eller psykiatriska teorier, data och erfarenheter. Man delar ofta upp arbetet i<br />
<ul>
<li>1. psykologisk/psykiatrisk profilering ("klassisk profilering"), </li>
<li>2. brottsplatsanalys, och </li>
<li>3. utredande psykologi/psykiatri, </li>
</ul>
där brottsplatsanalys är den mest etablerade inom polisarbetet. Klassisk profilering används vid särskilda brott (som Palmemordet) och framförallt vid upprepade brott, för att försöka finna gemensamma drag och förstå gärningsmannen och eventuella förändringar mellan brott i en serie (i regel upptrappning). Psykiatriska/psykologiska utredningar görs för att pröva hur en person passar in som gärningsman. Sådana utredningar liknar dem som regelbundet görs i samband med rättegångar mot brottslingar som inte uppenbart agerat rationellt för ett syfte eller uppvisar tecken på psykisk störning för att ta ställning till straffrättslig särbehandling, och som då inte får användas för att binda gärningsmannen till brottet.<br />
<br />
Naturligtvis har profilering och brottsanalys använts i olika former så länge systematiskt polisarbete förekommit, även om man inte haft ett särskilt namn för metoderna. Det vi idag kallar <b>Offender Profiling</b> (OP) eller <b>Gärningsmannaprofilering</b> (GMP) är en uppsättning metoder som utvecklats främst inom den federala polisorganisationen (FBI) i USA och utförs i team av experter (t ex poliser, många olika kriminaltekniker, rättsläkare, rättspsykiatriker, psykologer och beteendevetare) med stora resurser inom IT och artificiell intelligens till sitt förfogande för att bearbeta brottsplatsdata utifrån databaser av bakgrundsmaterial, som i regel är hemliga. Metoderna har åtminstone delvis utvecklats av välmeriterade vetenskapsmän, men dessa har i regel då lämnat universiteten för att arbeta åt FBI och eventuellt därefter slutat i privata konsultföretag, som anlitats runt världen. Vissa kan ha en starkt statistisk inriktning, andra en beteendevetenskaplig eller till och med psykoanalytisk. Metoden är långtifrån enhetlig, även om vissa "stora namn" kan uttala sig säkert om vad man kan och inte kan göra med metoden eller ibland varför deras egen ansats är överlägsen de andras. Sedan den blev populär i media har ett antal mer eller mindre trovärdiga "stjärnor" på området etablerats.<br />
<br />
Det nödvändiga hemlighetsmakeriet runt metoderna och de data de bygger på har försvårat användandet för referentgranskade <b>vetenskapliga studier</b>, och om man bara ser till den publicerade litteraturen i internationella tidskrifter är den relativt mager för att handla om en så omtalad metod (en <a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/30475018" target="_blank">ny översiktsartikel </a>fann en stor samlad litteratur om man tog med böcker, egenpublimerade material och andra utom-vetenskapliga publikationer, och bedömde det vetenskapliga arbetet kring metoderna i första hand, medan regelrätta studier av deras effekt är få). De studier som finns kommer inte sällan från Storbritannien (eller Skandinavien, Canada, Hong-Kong, Kina och andra länder med en anglosaxiskt influerad forskning i kriminologi och liknande discipliner) där polisens styrning av forskningen på området varit mindre tydlig. Både universiteten och polismyndigheterna har också etiska regler och juridiska begränsningar, som t ex begränsar möjligheterna att studera genetiska effekter bakom brott (som är bland de starkaste i tvärsnittsundersökningar och registerstudier) i profileringssammanhang. För oss som står utanför polisorganisationerna finns det därför sammantaget anledning till försiktighet i bedömningen av metodernas värde och av vem som är mer expert än den andre, vilket måste bygga mer på förnuftsargument och resultat än sedvanlig vetenskaplig meritvärdering. Ändå verkar det rimligt att låta slutsatser som att t ex en viss typ av vapen varit lättillgängliga i en viss grupp personer eller att ett styckmord utförts på ett sätt som förutsätter anatomiska kunskaper inrikta polisarbetet mot en grupp misstänkta där de flesta kommer att vara oskyldiga men där gärningsmannen kan återfinnas. Sådana smala studier, om en eller några få aspekter av profilering i förhållande till gärningsmän, finns betydligt fler av, och litteraturen om DNA-metodologi har förstås vuxit snabbt de senaste 25 åren.<br />
<br />
Elektroniska analyser där data om ett brott jämförs med databaser har blivit viktigare, och särskilt geografiska analyser har blivit rutin i polisverksamheten tillsammans med brottsplatsanalyser (se böcker, artiklar och webb-information av och om nestorn på området, britten <a href="https://www.davidcanter.com/" target="_blank">David Canter</a>). Att psykologer och psykiatriker alls är inblandade beror på föreställningen att<b> psykiska störningar och särdrag orsakar brott</b>, vilket inte är så självklart det kan låta och som jag skrivit om i en rad bloggposter här under 2014, alla med Mental disorder is a cause of crime i titeln, från <a href="https://draft.blogger.com/u/1/blogger.g?blogID=6394882355014033814#editor/target=post;postID=6029742120092040370;onPublishedMenu=overviewstats;onClosedMenu=overviewstats;postNum=21;src=postname" target="_blank">denna</a> och sedan de följande i serien "Forensic Fridays", sökbar i högerfältet. Det vetenskapliga underlaget för att använda psykologiska och psykiatriska uppgifter kommer från studier av kända gärningsmän i förhållande till brott man vet att de begått (på samma sätt som "farlighetsbedömningar" utvecklats och studerats, när man i regel haft sådana databaser som även inkluderat brottsåterfall, allt historiskt. "Prospektiva" eller framåtsyftande studier är ovanliga, även om bland andra Thomas Nilsson hos oss gjort några från <a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22022445" target="_blank">Göteborg</a> och <a href="https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27701993" target="_blank">Malmö</a>).<br />
<br />
Eftersom styrkan i <b>deskriptiva</b> kopplingar mellan förövare och brott sällan når över 80-90% (för basala, "aktuariska" variabler som kön, ålder, missbruk och tidigare brott) och ofta är betydligt lägre än så, sjunker den <b>prediktiva</b> statistiska säkerheten (när man vill identifiera en okänd variabel i förhållande till redan kända variabler, här kommer att hänvisas till litteraturen om farlighetsbedömningar eftersom de är vanligare när det gäller psykiatriska och psykologiska data och simulerar en form av prediktion av en okänd variabel utifrån kända) så att den sällan når över 70-75%, där 50% motsvarar slumpen (vilket i stort sett kan förklaras av faktorer som ålder, kön, missbruk och tidigare brottslighet, så att psykologiska/psykiatriska faktorer egentligen tillför mycket lite till säkerheten i bedömningen, om ens något). Ur detta kan man ana att säkerheten i att identifiera möjliga gärningsmän med främst psykologiska och psykiatriska metoder utifrån brottsplatsdata, uppgifter om offret och ur polisutredningen sannolikt blir låg, vilket stämmer med <a href="https://www.researchgate.net/publication/298520627_Offender_profiling_A_review_and_critique_of_the_approaches_and_major_assumptions" target="_blank">studier av bl a Laurence Alison</a>, som hittat ungefär 80% felaktiga profiler i studier av Gärningsmannaprofilering. En sista reservation kan vara att gärningsmannaprofilering ändå borde kunna vara mer robust än farlighetsbedömningar, eftersom det handlar om att koppla data och utfall från samma tidsrymd, inte som vid farlighetsbedömningar över lång tid. Jämförelsen har använts för att ge en kvantitativ uppfattning om vad psykologi och psykiatri egentligen kan ge på brottsområdet, eftersom många företrädare för dessa vetenskaper, jag själv inräknad, lätt överskattar vår egen betydelse. Säkerhet är genomgående uttryckt i procent för enkelhets skull och eftersom det inte sällan görs i populärvetenskap på området (statistiken är egentligen mycket mer komplicerad).<br />
<br />
Som för alla problematiska samband i rättspsykiatrin måste man då tillägga att i vissa <b>enskilda fall</b> kan säkerheten i bedömningar vara nästan total, till exempel när det gäller farlighetsbedömningar om man har en förlamad person som inte längre kan begå brott ("ofarlig") eller en ung "yrkeskriminell" med alla de vanliga riskfaktorerna och ett digert brottsregister som skall skrivas ut till samma miljö där de tidigare brotten skett ("farlig"). Det är alltså helt rimligt att anta att profiler ibland kan träffa spektakulärt rätt, kan tas på stort allvar när de bygger på uppenbara fakta med tolkningar som accepteras brett och att vissa enskilda bedömare lyckas bättre än andra. Forskning om farlighetsbedömningar har visat att det runt genomsnittet döljer sig bedömare som presterar mycket bättre än det, medan andra systematiskt har fel i sina bedömningar, så att det sammanfattande resultatet dras ned. Sannolikt ser det likadant ut inom "profileringskonsten", eftersom källan till att vissa lyckas så mycket bättre än andra när det gäller risk sannolikt beror på hur väl man hanterar kliniska, intuitiva data förnuftsmässigt, vilket borde kunna stämma även vid profilering, även om vi, som sagt, skall vara försiktiga med att övervärdera det där kliniska och intuitiva. Även om intuition spelar roll för profilering är risken att den störs ut av relationen till klienten inte där. När man låter sin "maggropskänsla" trumfa fakta i sådant här arbete talar man om "clinical over-ride", vilket innefattas i moderna psykologiska och psykiatriska studier och ramverk runt när, hur och av vem ett sådant beslut kan göras, Effekten av sådana beslut studeras också. <br />
<br />
Eftersom våldsbrott trots allt är ovanliga händelser kommer både farlighetsbedömningar och profiler att innefatta stora antal <b>falskt positiva</b> identifikationer (hade det handlat om att förutse något mycket vanligt, som att köra för fort, hade vi istället fått många <b>falskt negativa</b> utfall). För att komma närmare en specifik, mindre grupp av misstänkta har profileringsarbetet försökt ge alltmer detaljerade uppgifter om ålder, livsstil, utbildning, yrke, ekonomi, relationer och hälsa (skonummer godtas i Aristocats, dock inte färgen). Ju mer detaljerad bedömning, ju större anledning till skepsis, eftersom det statistiska underlaget blir smalare och många av de adderade faktorerna ökar sannolikheten att tillräckligt många blir fel så att man får en falskt negativ profil. I en sådan situation genereras en mängd misstänka som måste undersökas, som kanske alla visar sig vara falskt positiva, medan gärningsmannen "kommer undan" genom att inte längre matcha profilen. Om man å andra sidan är försiktig och bara anger sådana faktorer som man kan vara tämligen säker på utifrån fakta och starka, vetenskapligt belagda samband, kan gruppen möjliga gärningsmän bli så stor, fylld av falskt positiva, att den inte alls kan användas för att plocka fram möjliga misstänkta, kanske inte ens för att inrikta polisarbetet. Här kan man tänka sig graden av detaljrikedom som ett reglage, så att om det förskjuts åt att ge endast basala, helt säkra uppgifter, fås många träffar varav de flesta falskt positiva (men där sannolikheten för att gärningsmannen ändå gömmer sig bland träffarna är hög), medan om det förskjuts åt det detaljerade hållet fås en mindre grupp träffar som dock alla, i värsta fall, är falskt negativa.<br />
<div>
<br />
Profilering och brottsanalys kan vara <b>induktiv</b> (utgå från observerade fakta, bygger modeller för tänkbara gärningsmän utifrån dem i förhållande till data från tidigare brott och brottslingar) eller <b>deduktiv </b>(utgår från teori och skapar modeller för ex samband mellan brottsdata och tänkbara gärningsmän genom att utifrån erfarenhetsbaserad intuition ställa upp hypoteser som sedan kan jämföras med insamlade data). Det vi diskuterat här är främst induktiv profilering. Specialisterna betonar att profiler aldrig skall ses som vetenskapliga produkter (vilket är problematiskt när de så tydligt får drag av vetenskaplighet, inte minst genom expertisen hos de olika inblandade, och lätt uppfattas som resultatet av vetenskapligt arbete). Definitivt skall de inte ses som bevis mot enskilda gärningsmän, utan skall användas för att inrikta polisarbetet mot rätt typ av möjliga gärningsmän, eller plocka fram misstänkta i befolkningen eller ur specifika grupper. Det finns förstås en grad av säkerhet när ett samband mellan en uppgift från ett brott och en person kan bedömas vara ett bevis av en domstol, t ex ett visst, mycket ovanligt vapen eller kunskap om förhållanden som varit nödvändiga för gärningen och som bara gärningsmannen känt till (<b>bevisprövning</b>).</div>
<div>
<br /></div>
I <b>nästa blogginlägg</b> kommer jag att beskriva den gärningsmannaprofil som utfördes av Olsson och Åsgård 1993-94 för utredningen av mordet på Olof Palme, hur den granskades och/eller kommenterades av experter från Riksrevisionen, FBI och privata konsulter, och av den parlamentariska Granskningskommissionen, och slutligen berätta vad jag själv tycker att detta arbete har gett, vad vi bör ha med oss idag.Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-75531485851554627432018-12-27T17:39:00.003+01:002018-12-29T10:47:24.858+01:00One hundred years since the Romanov murders<span class="tlid-translation translation">One hundred years have just passed since the Bolshevik regime in what was to become the Soviet union decided to kill all members of the Romanov house that they could lay hands on. After 300 years of Romanov rule, the last Czar of Russia, Nicholas II, had abdicated in early 1917. His reign had been characterized by large economic progress but also continuous unrest, terrorist attempts, revolts, and two disastrous wars the Russian empire was unprepared for and could not carry politically-structurally (especially since the Emperor had put himself at the helm of the armed forces). After the abdication, </span>a liberal, west-oriented provisional government led by Alexander Kerensky was put in place and general elections to a new parliament were prepared for in the spring of 1918. The Great War had been fought since the summer of 1914. After initial great successes against Austria-Hungary and the Ottoman Empire, which had relieved the West Front of France and Flanders that certainly would have collapsed and led to a swift German victory in 1914 had the two-front war not forced Germany to split its resources, the Russian people was totally exhausted by the war by 1917, and in spite of the promise of victory brought by the US entrance, could not withstand the coup d'état of the Bolsheviks in October 1917<span class="tlid-translation translation">. The planned election was called off and the "dictatorship of the proletariat" was proclaimed. Soon, Russia (to be renamed the Soviet Union) turned away from the West and its former close ties with Europe diplomatically, culturally and economically were broken off. </span><br />
<span class="tlid-translation translation"><br /></span>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiuHek3g087dUnrNn8miiJmaYEc35H-5QYpWlGV9uL4UrF0baroLlZDxJVqNcl9qHKIjD3FmkOcFKPGrZqdENkq79_wVROFN95rNIlt3Jzlwe2P3IPBiD9jWOG0e4W-3QU9bDgEWe_Wv890/s1600/1904-1905peterhof.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1247" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiuHek3g087dUnrNn8miiJmaYEc35H-5QYpWlGV9uL4UrF0baroLlZDxJVqNcl9qHKIjD3FmkOcFKPGrZqdENkq79_wVROFN95rNIlt3Jzlwe2P3IPBiD9jWOG0e4W-3QU9bDgEWe_Wv890/s320/1904-1905peterhof.jpg" width="249" /></a></div>
<span class="tlid-translation translation"><br /></span>
<span class="tlid-translation translation"><br /></span>
<span class="tlid-translation translation">In Russia, Nicholas remained with his wife Alexandra and their five children, living a fairly comfortable life in captivity in a governor's residence in Siberia. His brother and several uncles had remained in Saint Petersburg </span>with their families and his mother, sister and other family members had gone to the Crimea. The Bolshevik regime soon agreed to the Brest-Litovsk peace treaty with Germany, in which Russia gave up large areas of Central Europe for peace. Nevertheless, almost immediately a civil war broke out to depose the Bolsheviks, who were only supported by a small part of the population. The question of what would happen to the more than twenty members of the Romanov family who remained in Russia was in the air. Claims for public trials specifically against Nicholas and Alexandra in the style of those against Louis XVI and Marie Antoinette more than a hundred years before were raised. That the end would be similar started to seem likely.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEha88jZbh8MsnoJxb-OY6W95bkJx3GPVD7Z_mXsReY_TUjmejp6pj6Twcp0iyQgGWZnsjbsX4RR2lNVrXJGNs1gxwWfkHu5Q2mh-SeNA_AS4j4xmOrLbDNP5_YwbLU1LafVvK3aXI1eGIu2/s1600/Nicholas_II%252C_Alexandra_and_Alexei_during_the_tercentenary_in_Moscow.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1352" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEha88jZbh8MsnoJxb-OY6W95bkJx3GPVD7Z_mXsReY_TUjmejp6pj6Twcp0iyQgGWZnsjbsX4RR2lNVrXJGNs1gxwWfkHu5Q2mh-SeNA_AS4j4xmOrLbDNP5_YwbLU1LafVvK3aXI1eGIu2/s320/Nicholas_II%252C_Alexandra_and_Alexei_during_the_tercentenary_in_Moscow.jpg" width="270" /></a></div>
<br />
<br />
On the other hand, few people could imagine that the Bolsheviks would decide to eradicate the entire Romanov family, as far as its members were in Bolshevik-controlled territory. But this was Lenin's and Sverdlov's plan. They started with Nicholas younger brother Michael, an officer with liberal leanings, in order to probe the international mood. He was abducted from the Siberian city of Perm in June, 1918, with his English secretary, and his destiny remains enigmatic ever since. More importantly, there was no international outcry, not even what could be called a "reaction". Then, on July 17, 1918, Nicolas was massacred with his wife, five children (the oldest, Olga, was 22, the youngest, the haemophiliac Heir, Alexey, had just reached the age of 14). The family's doctor, cook and two servants shared their destiny, only a 14-year-old kitchen boy was saved. The next day, Alexandra's sister Ella, who upon being widowed in 1905 had given away all her possessions, started a religious order and worked among Moscow's poor, was thrown alive in a mining shaft followed by burning faggots and live hand grenades together with a fellow nun, an old Grand Duke, three Princes and the 21-year-old poet and officer cadet Prince Vladimir Paley. Hymn singing was heard from the shaft for several days afterwards and in it, the sisters might even have been able to dress some of the men's wounds. Finally, four Grand Dukes were shot in St. Petersburg in January the following year, 1919. In Crimea, the Czar's Danish mother with her daughter, grandchildren and some cousins were rescued by the British navy in April, after having long refused to abandon Russia to its destiny. A few other family members succeeded in various daring escapes. <span class="tlid-translation translation">In one way, the Bolsheviks succeeded in their purpose: since 1920, the Russian Imperial family in exile has consisted of rival fractions. Only in recent years have some of them moved back to Russia, but without playing a political role. Claimants to be miraculously saved children of the Czar became part of the 20th century folklore and the subject of several Anastasia movies. A new grasp on the history has been taken by the creator of Mad Men, Matthew Weiner, in his new TV-series, <a href="https://www.imdb.com/title/tt6599482/" target="_blank">The Romanoffs</a>. </span><br />
<span class="tlid-translation translation"></span><br />
<span class="tlid-translation translation"></span><br />
<h3>
Rasputin </h3>
<br />
<span class="tlid-translation translation">
In the background to the fall of the Czarist regime in 1917, Grigorij Rasputin, a wandering Siberian man, is always referred to. He had become indispensable to Alexandra through his ability to stop Alexey's bleedings. Presenting himself as a "Man of God", he was neither priest nor monk, and lived a life of debauchery when given the opportunity, in a manner that scandalized the Imperial family in the eyes of contemporary society. In recent years, several scientific biographies have been published about him (<a href="https://www.amazon.com/Rasputin-Untold-Joseph-T-Fuhrmann/dp/1118172760" target="_blank">Fuhrman</a>, <a href="https://www.amazon.com/Rasputin-Faith-Power-Twilight-Romanovs/dp/1250141265/ref=pd_lpo_sbs_14_t_0?_encoding=UTF8&psc=1&refRID=7RAVHW9ZKKHAVQAWCKR5" target="_blank">Smith</a>), which makes it easier to understand his person and the role he played. He had great charisma, impressive to people in high society, which helped him gain a following, in spite of his lack of religious education and far from conventionally pious life-style. His core message ("The more you sin the more abundant Grace you will receive"), however, has always gained traction, especially among the higher echelons of society. </span><br />
<span class="tlid-translation translation"><br /></span>
<span class="tlid-translation translation">After a few years of wandering and pilgrimage, including to the Mount Athos, Rasputin was established as a phenomenon in St Petersburg society and was introduced to Nicholas and Alexandra by 1905, and to their children the following year. Then he prayed for Alexey, who had an attack of haemophilia. Alexandra was<span class="tlid-translation translation"> deeply religious with mystical traits, and when Alexey instantly recovered, she came to see Rasputin as her son's saviour, possessing magic insights in the future. For long, his advice was sound, including a prophetic warning for the Great War to be declared. Unfortunately, this was one of the times Nicholas did not heed his advice. Alexandra was an Orthodox Christian (after converting from Lutheranism shortly before her marriage) and a Russian patriot - the rumors that she had worked to favor her native Germany are as false those of intimate relationships with Rasputin. </span></span><br />
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">
How Alexandra could isolate herself and her family from the court and the people (the same basic mistake as Marie Antoinette did, whose portrait Alexandra had in her audience room and should have had lots of opportunities to contemplate) and then give Rasputin access to the family's private circles, has been discussed widely and the historians' judgment about Alexandra has been consistently severe). One possibility is that she modeled her relationship with Rasputin on those of her grand-mother, Queen Victoria of Britain, who first granted the Scotsman John Brown and then the Hindu muslim Abdul Karim access to her family life as some sort of deputies for the common people. As a child and a young woman, Alexandra must have seen both of these two men in the presence of her grandmother, and we know she had the British Queen as model for her way of managing her family and her court (though, unfortunately, she rejected British constitutionalism for Russia). It is possible that she simply saw Rasputin as no more scandalous than her grand-mother's "friends". </span></span></span><br />
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">Several events when Rasputin's presence or prayers coincided with Alexey's sudden recovery from life-threatening bleedings are documented. The most famous occurred at the Polish hunting lodge Spala in the autumn of 1912. Alexey had a haematoma in his groin that had become infected and led to peritonitis and septicaemia. Bulletins of his imminent death were sent out to the Russian Empire (although his disease was otherwise treated as a state secret). Rasputin had been banned from court the prior year after an especially vicious drinking bout. In total despair, Alexandra telegraphed him to ask for prayer and his imminent answer was just "Be calm. The boy will live". The next day, Alexey sat up and ate. After that, nothing could shake Alexandra's faith in Rasputin's miraculous powers. <span class="tlid-translation translation">It has been speculated whether this was linked to the bleeding disease being of a less serious nature or a totally different disease. This can, however, be rejected on the basis of genetic analyses made on the </span></span></span>skeletons of the family, where a specific base pair mutation was found that completely inhibits the synthesis of coagulation factor IX in Alexey, his mother and one of his sisters (women do not get sick but act as carriers of the disease as they have a healthy gene copy on their second X chromosome, whereas men just have the defective gene on their single X chromosome, and therefore bleed). These results have also shed new light on the disease in the British, German, and Spanish royal families (tragically enough, the same disease contributed to the weakening of the Spanish monarchy and the ensuing civil war there). Most probably, it was due to a <i>de novo</i> mutation in Queen Victoria herself, who had a haemophilic son and at least two carrier daughters. <br />
<br />
<h3>
Verdict of History</h3>
<div>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span></span></div>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"></span></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">Nicholas, Alexandra, their children and last "court" who shared their destiny have been rehabilitated from the very negative image propagated after the revolution, not least through modern evidence that the Czar tranferred all his bank assets back to Russia at the outbreak of war in 1914 in order to support the war effort. They have been declared saints by the Russian Orthodox Church, first the whole family and their entourage by the Russian Orthodox Church Outside Russia in 1981 and then by the joint Russian Orthodox Church in 2000 (the family only, as "passion-bearers", and then the doctor, Eugene Botkin (stemming from a very well-known Russian medical family), in 1916). During their captivity, they showed unusual dignity and courage, reconciliation with their destiny and forgiveness of those who did them ill, which have made them<a href="https://www.youtube.com/watch?v=VcH7CzaD0sw" target="_blank"> icons </a></span></span></span><a href="https://www.youtube.com/watch?v=VcH7CzaD0sw" target="_blank">for today</a> of family closeness in adversity and patience and equanimity before death. The judgment on Nicholas' reign, which was first only defended by a handful of historians, among them Sir Winston Churchill, has become more nuanced. But it is as human beings that the Romanovs have come to touch people in our age. During their imprisonment, they showed unusual dignity and courage, made peace with their destiny and forgave their guards and prayed for the new men in power. The family, parents and children alike, were carried by affection for each other and lived a deep Christian faith that during the last year became a mystical identification with each other and the suffering Christ. The image of them waiting for their assassins has come to stand as an icon for families who stay together through adversity and suffering and prepare to face death with humility and reconciliation.<br />
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">Robert Massie's biography "<a href="https://www.goodreads.com/book/show/133486.Nicholas_and_Alexandra" target="_blank">Nicholas and Alexandra</a>" came out in 1967 and gave rise to one of the last old-fashioned feature films intended for all-night showing with a pause at the theatres in 1971. Since then, countless biographies have been published on the family, both about their political role and the magnificent and lifelong love story of Nicholas and Alexandra, who is considered one of the happiest in the royal annals and even one of history's "classic" love couples. But the opening of the Russian archives and the internet made a lot of new material available, not least photographs. The members of the last Imperial family constantly photographed each other, in all conceivable situations, from nude baths in the Gulf of Finland to the most magnificent state ceremonies of the Russian empire. Of course, most of these photos were never intended to be made public - but now they are (you can just start browsing on Google, Pinterest, YouTube or Flickr, using Nicholas and Alexandra, OTMA, Alexey, Romanovs, Alexanderpalace). And the chance is that you will be mesmerised just the way countless others have been. Not only were all the members of the family outstandingly beautiful, each in his or her specific way, dressed in exquisite Belle Epoque finery, they really had the ability to "go through" the lens in the way international royalty had to wait for a certain young lady to relive as a bride </span></span></span>in 1981<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">. T</span></span></span><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">he recreations of their lives now abounds on websites, blogs, and photographic reconstructions of their lives. The four sisters used the first letter of their names to create a common signature, OTMA, which is now the title of a widely played theatrical play. The whole Russian revolution was recreated through excerpts from letters and speeches and historically accurate Twitter feeds from all its main protagonists, from the members of the imperial household to the revolutionaries under the hashtags <a href="https://twitter.com/romanovs100" target="_blank">Romanov100</a> or Russia_1917. A new book including reconstructed images is planned for early 2019 to showcase the spiritual impact of the family, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=HL97bVq0g_8" target="_blank">Royal Martyrs</a>. </span></span></span><br />
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">Through their camera shots, the family has also come to serve as photographic icons for all the millions that fell victim to the communist revolutions and perished in civil wars of the 20th century, in a way similar to that of Anne Frank's diary and portrait, which made her the icon of the victims of the Holocaust. After a more and more desolate reign (for which they were tragically unprepared and too young, just as Louis XVI and Marie Antoinette had been), lost wars and a harsh historical verdict, the last Imperial family of Russia, a hundred years after their deaths, have come to have a deep spiritual meaning to countless people, this time not as princes but as a family. Their group photos embody the hope of family, love and faith before evil and suffering without any possibility of a humanely happy ending. </span></span></span><br />
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><br /></span></span></span>
<span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation"><span class="tlid-translation translation">The Romanovs' home albums now form a work of art that stands on its own in relation to their political and religious significance. The girls in their white dresses, the loving parents and the boy in the sailor suit. </span></span></span> The summer at the sea, the snow mountains of winter, the palace interiors. Olga in love at the outbreak of war, growing into an ascetic and pensative young woman, Tatiana the responsible, tall with her hair in an up-do, the warm-hearted and loving Maria, and the always funny Anastasia doing pranks before the camera, sometimes with a cigarette in the corner of her mouth at a very young age. The hemophiliac boy who dreamt of being a soldier, with the look of someone who has been ill and in constant pain for most of his life, often to the point that he had to be carried by a sailor or his parents. The emperor looking uncomfortable, even nervous, in public but oh so proud of his family (and of his well-toned body while swimming naked). Alexandra's youthful beauty, sad gaze and, finally, prematurely aged face as she lived with the constant risk of her son dying from any trivial bleeding (as she had seen her uncle, her brother and so many other relatives do). She really looks five - or sometimes even ten - years older for each year passing in the last decade of her life, and her visible suffering will stay longer with the viewer than any of her outward splendor. In all, it forms a touching image of life's different phases and aspects.<br />
<br />
<h3>
Post-Scriptum</h3>
<br />
Nicholas, his wife Alexandra (Alix of Hesse) and mother Marie (Dagmar of Denmark) were the most prominent members of the Romanov family and closely related to ruling families on all sides; through his mother, a daughter of the Danish King Christian IX, Nicholas was a first cousin of the Kings of Britain, Greece, Denmark and Norway, and of a number of German princes, while Alexandra was the grand-daughter of Queen Victoria of Great Britain and thus first cousin of the German Emperor and the King of Britain, the Queens of Norway and Spain and the Crown Princess of Sweden. None of their royal relatives tried especially hard to save them during their last year. The one Head-of-state who really tried was the unrelated King Alfonso XIII of Spain, who may have had some special sympathy as a father of haemophiliac sons. Members of Alexandra's close family came to prominence during the 20th century, when her niece, Lady Louise Mountbatten, married the widowed Crown-Prince Gustaf Adolf of Sweden in 1923 and became a much-loved Queen of Sweden from 1950 to her death in 1965. Her brother, Lord Louis Mountbatten, was a British Admiral of the Fleet and was assassinated by the IRA in 1979. And, of course, Alexandra's grand-niece, Prince Philip of Greece and Denmark, later Philip Mountbatten, married the future Queen Elizabeth, whose own great-grandmother, Queen Alexandra of the UK, had been the sister of Nicholas' mother, Dagmar of Denmark, the Dowager Empress Marie of Russia. <br />
<br />
DNA studies have accounted for all members of the last Imperial family, meaning that no-one survived the massacre of July 17, 1918, and that all "survivors" who have claimed to be Anastasia, Alexey or any of the other Russian Royals, have been impostors.Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-44591830865503256752018-12-24T12:06:00.001+01:002019-01-02T19:58:07.827+01:00Hundra år sedan morden på RomanovfamiljenHundra år har gått sedan den nytillträdda bolsjevikregimen i det som skulle bli Sovjetunionen beslöt mörda alla medlemmar av släkten Romanov som de kunde lägga händerna på. Efter 300 år av Romanov-styre hade den siste tsaren av Ryssland, Nikolaus II, abdikerat på vårvintern 1917. Hans regeringstid hade präglats av stora ekonomiska framsteg men också av ständig oro, attentat, revoltförsök, och två förödande krig det ryska kejsardömet var illa rustat för och inte kunde bära politiskt-strukturellt (särskilt när kejsaren själv ställt sig i spetsen för armén). Efter abdikationen inrättades en provisorisk regering med liberal, västorienterad inriktning under Alexander Kerenskij, och allmänna val till ett nytt parlament började förberedas. Krigströtta trots framgångar mot Österrike-Ungern och det Ottomanska riket och en lovande situation i väst (USA hade just gått in i kriget) kunde det ryska folket inte stå emot sovjeternas kupp i oktober 1917. De planerade valen ställdes in och "proletariatets diktatur" proklamerades. Snart vändes Ryssland (som nu kallades Sovjetunionen) bort från de tidigare nära kontakterna med Europa kulturellt, ekonomiskt och diplomatiskt.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhdocwdqJkjtRi1mmuC97MgkDisAdkRYFJL6y6Bu-YzQGXik3YqOgfXg5Q7l0SvMuA82MxHruRbypnwCb9w6ByK2vsRtBS5MMWV2MsRwBwYAyEBs-1okanmIFYXeyZxHKBeYgMy7Z7UDOno/s1600/1904-1905peterhof.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1247" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhdocwdqJkjtRi1mmuC97MgkDisAdkRYFJL6y6Bu-YzQGXik3YqOgfXg5Q7l0SvMuA82MxHruRbypnwCb9w6ByK2vsRtBS5MMWV2MsRwBwYAyEBs-1okanmIFYXeyZxHKBeYgMy7Z7UDOno/s320/1904-1905peterhof.jpg" width="249" /></a></div>
<br />
Kvar i Ryssland fanns Nikolaus med sin hustru Alexandra och deras fem barn som levde ett ganska bekvämt liv under fångenskap i ett guvernörsresidens i Sibirien, hans bror och flera farbröder med sina familjer i Sankt Petersburg och hans mor, systrar och andra familjemedlemmar på Krim. Bolsjevikregimen ingick snart freden i Brest-Litovsk med Tyskland där Ryssland avträdde stora landområden i Centraleuropa mot fred. Ändå utbröt nästan omedelbart ett inbördeskrig för att avsätta bolsjevikerna, som bara hade stöd av en liten del av befolkningen. Frågan om vad som skulle hända med de drygt tjugo medlemmarna av familjen Romanov som fanns kvar i Ryssland hängde i luften. Krav på offentliga rättegångar restes, särskilt mot Nikolaus och Alexandra. Det var knappt 130 år sedan dem mot Ludvig XVI och Marie Antoinette. Att slutet skulle bli snarlikt började gå upp för fler och fler.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjReYY7lBVmbO9F9qynGkNldZYnAFTAxow_xdUtQNGb1kx1v9X8f3-W9ZwdjSFEishj-mPWgvMn53_dPS-CveJ5kkPMjnUiIErExnA9xx_6A31niKg030HuExk3B-DLK3pYTj5RCx-pXiOl/s1600/Nicholas_II%252C_Alexandra_and_Alexei_during_the_tercentenary_in_Moscow.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1352" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjReYY7lBVmbO9F9qynGkNldZYnAFTAxow_xdUtQNGb1kx1v9X8f3-W9ZwdjSFEishj-mPWgvMn53_dPS-CveJ5kkPMjnUiIErExnA9xx_6A31niKg030HuExk3B-DLK3pYTj5RCx-pXiOl/s320/Nicholas_II%252C_Alexandra_and_Alexei_during_the_tercentenary_in_Moscow.jpg" width="270" /></a></div>
<br />
<br />
Däremot kunde få personer föreställa sig att bolsjevikerna skulle bestämma sig för att utrota hela Romanovsläkten. De började med att mörda Nikolaus yngre bror Michael, en officer som sågs som den mest demokratiske och progressive familjemedlemmen, och hans brittiske sekreterare i juni 1918. När omvärldens reaktioner knappt blev märkbara bestämde man sig för att gå vidare i större skala. Den 17 juli 1918 massakrerades Nikolaus med sin hustru, fem barn (den äldsta, Olga, var 22, den yngste, den blödarsjuka tronföljaren Alexei, hade just fyllt 14), läkare, kock och två tjänare. Endast en 14-årig kökspojke skonades. Dagen efter kastades Alexandras syster Ella, som sedan hon blivit änka 1905 gett bort alla sina ägodelar, startat en nunneorden och arbetat för Moskvas fattiga, levande ner i ett tomt gruvschakt med brinnande ris och handgranater efter sig tillsammans med en medsyster, en åldrig storfurste, tre prinsar och den 21-årige kadetten prins Vladimir Paley, en mycket lovande poet. Det hördes psalmsång ur schaktet i flera dygn efteråt, och när kropparna till slut grävdes upp hade kvinnorna lagt förband på några av de värsta öppna såren med tygbitar från sina nunnedräkter. Slutligen arkebuserades fyra storfurstar i St Petersburg i januari året därefter. På Krim fanns tsarens danska mor med sin dotter, barnbarn och några kusiner, som räddades av britterna i april 1919 efter att i det längsta ha vägrat lämna Ryssland åt sitt öde. Ett fåtal andra familjemedlemmar genomförde djärva flyktförsök. På ett sätt lyckades bolsjevikerna med sitt syfte: den ryska kejserliga ätten består sedan 1920 av sinsemellan rivaliserande fraktioner i exil. Först de allra senaste åren har några av dem flyttat tillbaka till Ryssland, men utan att spela någon egentlig politisk roll. Personer som påstått sig vara mirakulöst räddade tsarbarn blev 1900-talslegender och förebild för en rad filmer på Anastasia-temat. DNA-tekniken har därefter gjort det möjligt att lägga historierna till handlingarna (och visa att alla "överlevarna" var bedragare), medan sagan lär leva vidare. Ett nytt berättargrepp på historien har just utgjort materialet för en TV-serie av skaparen av Mad Men, Matthew Weiner (<a href="https://www.imdb.com/title/tt6599482/" target="_blank">The Romanoffs</a>).<br />
<br />
<h3>
Rasputin</h3>
När tsarregimens fall diskuteras kommer Grigorij Rasputin oundvikligen på tal. Han var en kringvandrande man från Sibirien som hade gjort sig oundgänglig för Alexandra genom sin förmåga att hejda Alexejs blödningar. Han presenterade sig som en "gudsman" men var inte präst eller munk, och när han fick möjlighet levde han ett utsvävande liv som skandaliserade tsarfamiljen. På senare år har flera vetenskapliga biografier getts ut om honom (<a href="https://www.amazon.com/Rasputin-Untold-Joseph-T-Fuhrmann/dp/1118172760" target="_blank">Fuhrman</a>, <a href="https://www.amazon.com/Rasputin-Faith-Power-Twilight-Romanovs/dp/1250141265/ref=pd_lpo_sbs_14_t_0?_encoding=UTF8&psc=1&refRID=7RAVHW9ZKKHAVQAWCKR5" target="_blank">Smith</a>), som gör det lättare att förstå hans person och den roll han spelade. I grunden besatt han en ovanlig karisma, som fick människor att uppmärksamma honom och tro på honom, trots att han saknade bildning och knappast levde ett konventionellt kristet liv. Hans grundbudskap, "Synda friskt för att få mer Nåd", har aldrig haft svårt att få publik, inte minst bland de rika.<br />
<br />
Efter några års vandrande, bland annat till det heliga berget Athos och möjligen ända till Jerusalem, etablerades Rasputin som ett fenomen i societeten i S:t Petersburg under åren efter sekelskiftet. Redan hösten 1905 presenterades han personligen för Nikolaus och Alexandra. Sannolikt träffade han deras barn året efter och bad då för tronföljaren, som hade en blödningsattack. Alexandra var djupt religiös med mystiska drag och när Alexei genast blev bättre efter hans besök kom hon att se Rasputin både som sin sons räddare och något av ett politiskt orakel, med magiska insikter i framtiden. Under många år var hans råd generella och kloka, till exempel profetiska varningar för att låta världskriget bryta ut. Tyvärr lyssnade inte Nikolaus den gången. Alexandra var dock ortodoxt kristen (efter att ha konverterat från lutheranismen kort före sitt äktenskap) och rysk patriot - rykten om att hon skulle gått sitt födelselands Tysklands ärenden under kriget är lika felaktiga som att hon skulle ha haft intima relationer med Rasputin.<br />
<br />
Hur Alexandra kunde isolera sig och sin familj både från hovet och folket (samma misstag som Marie-Antoinette gjorde, vars porträtt Alexandra hade i sitt audiensrum och vars öde hon borde ha haft tillfälle att begrunda) och sedan bereda Rasputin tillgång till familjens privata kretsar har förbryllat historikerna. En möjlighet är att hon helt enkelt tog efter sin mormor, drottning Victoria av Storbritannien, som först hade skotten John Brown och sedan den indiske muslimen Abdul Karim i sin innersta krets som något slags ställföreträdare för det enkla folket. Vi vet att drottning Victoria var en viktig förebild för Alexandra och tagit del i hennes uppfostran efter att hon förlorat sin mor, storfurstinnan Alice av Hessen-Darmstadt, som var Victorias andra dotter, 1878. Under sin uppväxt tillbringade systrarna från Hessen långa tider med sin mormor i princip varje år och Alexandra var där en längre tid inför sitt äktenskap. Hon kan själv ha sett Rasputin som varken mer skandalös eller principiellt annorlunda än Victorias "vänner", och tänkt på hur hovet och familjen alltid motarbetat dem när hennes egen omgivning varnade för Rasputin.<br />
<br />
Rasputins inflytande över Alexeis blödningar är svårare att förstå. Inte bara kunde hans lugnande närvaro eller hypnotiska blick stilla pojkens hemofiliattacker. Vid den mest omskrivna krisen 1912 på jaktslottet Spala i Polen hade Rasputin (äntligen enligt samstämmiga bedömare) förvisats av Nikolaus till sitt hem i Sibirien efter sällsynt elaka fylleskandaler. På hösten drabbades Alexei först av en stor blodutgitning i ljumsken som blev infekterad och gav upphov till bukhinneinflammation och allmän blodförgiftning. När tronföljaren låg döende med skyhög feber sedan många dygn gick kommunikéer om hans förestående bortgång ut till hela Ryssland (trots att hans sjukdom annars behandlades som en familjehemlighet). Alexandra telegraferade desperat till Rasputin som svarade helt kort "Oroa er inte. Pojken kommer att leva.". Dagen efter satt Alexei upp och åt. Efter detta kunde inget skaka hennes tro på Rasputins mystiska krafter.<br />
<br />
Man har spekulerat i om Rasputins förmåga att hela Alexei berodde på att hans blödarsjuka skulle ha varit av mindre allvarlig art eller rent av en annan sjukdom. Alla dessa hypoteser kan nu tillbakavisas på basen av de genetiska analyser som gjorts av kejsarfamiljens skelett, där man funnit en specifik basparsmutation, som helt slår ut syntesen av Koagulationsfaktor IX, hos Alexei, hans mor och en av hans systrar (kvinnor blir inte sjuka utan bara anlagsbärare eftersom de har en frisk gen på sin andra X-kromosom). Dessa studier har kastat nytt ljus över hur svår sjukdomen var även hos de drabbade personerna i de brittiska, tyska och spanska kungliga familjerna - tragiskt nog bidrog sjukdomen även till monarkins fall och inbördeskriget i Spanien. Med all sannolikhet uppstod mutationen hos drottning Victoria, som gav anlaget till minst två av sina fem döttrar och själv födde en blödarsjuk son, den yngste, Leopold, som blev farfar till vår Kungs mor prinsessan Sibylla (som inte kan ha burit på anlaget, eftersom en blödarsjuk mans söner aldrig kan föra det vidare).<br />
<br />
<h3>
Historieskrivning och betydelse idag</h3>
Nikolaus, Alexandra, deras barn och sista "hov" som delade deras öde, har rehabiliterats ur den mycket negativa bild som tecknades av dem kring revolutionen och helgonförklarats av den rysk-ortodoxa kyrkan (i utlandet helgonförklarades både kejsarfamiljen och deras följeslagare 1981 som martyrer, medan den sammanslagna ryska kyrkan följde efter 2000 med att helgonförklara familjen som "passionsbärare" och 2016 med doktor Eugene Botkin, från en känd rysk läkarsläkt, som med fog kan sägas ha tagit den hippokratiska eden längre än de flesta läkare). Historiska belägg för att kejsarfamiljen tog hem hela sin förmögenhet till Ryssland vid världskrigets utbrott för att personligen bidra till krigsinsatsen har påverkat det historiska omdömet om dem, särskilt i dagens Ryssland. Bedömningen av Nikolaus regeringstid, som först bara försvarades av enskilda historiker, bland dem Sir Winston Churchill, har blivit betydligt mer nyanserad. Men det är som människor Romanovs främst kommit att beröra vår tid. Under fångenskapen visade de osedvanlig värdighet och mod, försonade sig med sitt öde och förlät dem sina vakter och bad för de nya makthavarna. Familjen, både föräldrarna och barnen, bars av kärlek till varandra och levde en djup kristen tro som under det sista året av deras liv fördjupades till en mystisk identifikation med varandra och den lidande Kristus. Bilden av dem när de väntar på sina mördare har kommit att stå som en <a href="https://www.youtube.com/watch?v=VcH7CzaD0sw" target="_blank">ikon</a> för familjer som håller samman genom svårigheter och lidande och bereder sig att möta döden med ödmjukhet och försoning.<br />
<br />
Intresset för familjen har ökat lavinartat sedan Robert Massies biografi "<a href="https://www.goodreads.com/book/show/133486.Nicholas_and_Alexandra" target="_blank">Nikolaus och Alexandra</a>" kom ut 1967 och blev en av de sista gammaldags biostorfilmerna för helkväll med paus 1971. Sedan dess har det getts ut oräkneliga biografier om familjen, både om deras politiska roll och om Nikolaus och Alexandras stormande och livslånga <a href="http://www.theroyalforums.com/forums/f80/the-nicholas-and-alexandra-picture-thread-18278-5.html" target="_blank">kärlekssaga</a>, som anses vara en av de lyckligaste bland de kungliga familjernas hårt begränsade äktenskap och rent av gjort dem till ett av historiens "klassiska" kärlekspar. På 1990-talet ledde öppnandet av de ryska arkiven och framväxten av internet till att mängder av material, offentligt och privat, inte minst fotografier, blivit tillgängliga. Familjen fotograferade ständigt varandra, i alla tänkbara situationer, från nakenbad i Finska viken till uppklädda för kejsarhovets mest storslagna situationer. Naturligtvis tänkte de inte att dessa bilder skulle bli allmänt tillgängliga - men det blev de, och idag ligger största delen av materialet på internet (börja söka på ex Pinterest, Google, YouTube eller Flickr). Och alla familjemedlemmarna var osedvanligt vackra, var och en på sitt sätt, klädda som på "la belle époque" och hade personligheter som "gick genom" kameran (på ett sätt som världen fick vänta på en ung brud 1981 för att återse bland kungligheter). Fascinationen över materialet har gett upphov till mängder av webbsidor, bloggar, fotoarkiv och rekonstruktioner av deras liv. De fyra döttrarnas gemensamma initialer OTMA har blivit ett signum även för vår tid, en saga om unga kvinnor som också råkar vara prinsessor med ett tragiskt slut, som nu senast blivit en framgångsrik teaterpjäs (Googla Nicholas and Alexandra, Romanovs, Alexanderpalace, OTMA, Alexei). Hela ryska revolutionen och dess efterspel gick att följa 2016-18 i ett unikt historieprojekt på Twitter, <a href="https://twitter.com/romanovs100" target="_blank">Romanov100</a>, där varje huvudperson, från kejsarfamiljen till revolutionärerna, hade egna konton där deras brev och texter lades upp på rätt datum tillsammans med berättande nyskrivna tweets. En ny bok med rekonstruerade bilder planeras för att beskriva familjens andliga betydelse, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=lsQBTMrQU2s" target="_blank">Royal Martyrs</a>, under 1919.<br />
<br />
Genom sina fotografier har den sista tsarfamiljen kommit att fungera som ikoner för alla de miljoner människor som gick under i de kommunistiska revolutionerna och inbördeskrigen, ungefär som Anne Franks publicerade dagbok och fotografier har gjort henne till ikon för Förintelsens offer. Efter en alltmer olycklig regeringstid (för vilken de var oförberedda och alltför unga, precis som Ludvig XVI och Marie Antoinette hade varit), präglad av krig de inte önskade sig, och en hård historisk dom har den sista kejsarfamiljen hundra år efter sin död kommit att få en djup betydelse för oräkneliga människor, nu inte som furstar utan som familj. Deras gruppbilder förkroppsligar familjens, kärlekens och trons hopp inför ondskan och det utsiktslösa lidandet.<br />
<br />
Deras fotoalbum är också konstverk som står på egna ben i förhållande till deras politiska och religiösa betydelse. Flickorna i sina vita klänningar, de kärleksfulla föräldrarna och gossen i sjömanskostymen. Somrarna vid havet, snöbergen på vintern, slottsinteriörena. Den förälskade Olga från tiden för krigets inledning som blir en asketisk och grubblande ung kvinna, den ansvarsfulla Tatiana, lång med uppsatt hår, den varma och kärleksfulla Maria och den alltid spjuveraktiga Anastasia på nya upptåg inför kameran, inte sällan med en cigarett i mungipan redan vid 10-12 års ålder. Den blödarsjuke pojken som så gärna ville bli soldat men ständigt var sjuk, ofta så att han fick bäras av en soldat efter sina föräldrar. Kejsaren som ser nervös ut i officiella situationer men är så stolt över sin familj (och sin vältränade fysik när han badar naken). Alexandras ungdomliga skönhet, sorgsna blick och till sist förtidiga åldrande där hon, sannolikt av oro för den ständiga risken att sonen skulle dö av en bagatellartad blödning (som hon sett sin morbror, sin bror och så många släktingar göra) verkligen ser fem eller tio år äldre ut för varje år som går, är inget som lämnar betraktaren oberörd.<br />
<br />
<br />
<h3>
PS.</h3>
Nikolaus, hans hustru Alexandra (Alix av Hessen) och mor Maria (Dagmar av Danmark) var nära släkt med Europas regerande furstehus på alla sidor; Nikolas var dotterson till kung Christian IX av Danmark och därmed kusin med kungarna av Storbritannien, Grekland, Danmark och Norge och en rad tyska furstar medan Alexandra var kusin med kejsaren av Tyskland och kungen av Storbritannien, drottningarna av Norge och Spanien samt kronprinsessan av Sverige genom sin mormor drottning Victoria av Storbritannien. Ingen av deras kungliga släktingar gjorde särskilt mycket för att rädda dem, om ens något. Den ende monark som verkligen försökte var kung Alfonso av Spanien, som inte var släkt med någon av dem men kanske kände för den ryska familjen eftersom han också upplevt att ha söner som bröts ned av hemofili. Deras närmsta släktrelation med Sverige kom först efter deras död, när Alexandras systerdotter Louise (av Mountbatten) gifte sig med "gamle kungen" Gustaf VI Adolf och blev Sveriges Drottning från 1950 till sin död 1965. Hon var också bror till den brittiske amiralen och flottchefen lord Mountbatten, som mördades av IRA 1979. Alexandras systerdotterson blev prins Philip av Storbritannien, gift med drottning Elizabeth II, vars farfarsmor var drottning Alexandra av Storbritannien, syster till Nikolaus mor, Dagmar av Danmark, änkekejsarinnan Maria av Ryssland.<br />
<br />
<br />Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-6943408379264561562018-11-10T22:42:00.000+01:002019-06-13T11:01:17.164+02:00Jordan B Peterson: anteckningar 2018<h3>
Bakgrund</h3>
Personen Jordan B Peterson behöver ingen närmare presentation. Han är född 1962 i nordvästra Canada, uppvuxen som son till läraren och bibliotikarien i en liten stad i Alberta. Kristendomen förkastades efter att konfirmandprästen insisterat på en fundamentalistisk läsning av skapelseberättelsen. Ett tidigt intresse för politik och litteratur förde honom till psykologistudier på det regionala universitetet, sedan på elituniversiteten McGill i Montreal och Harvard i Boston, USA. Sedan 1998 är han professor i psykologi och praktiserande terapeut vid University of Toronto. Svenska och internationella tidningar, nyhetsprogram och kulturartiklar har uppmärksammat honom intensivt under hela 2018, och i början av november kom han till Stockholm och Sverige på sin världsomspännande föreläsningsturné för att introducera sin andra bok "12 rules for life: an antidote to chaos", föregången och omsusad av en sällsam våg av nedgörande uttalanden och presentationer. Här verkar han ha gjort sig ett namn som kritiker av feminismen, medan det som annars brukar sägas ha fört Peterson ut i rampljuset är en politisk kontrovers om könsneutrala pronomina på hans universitet. Det finns hursomhelst mycket annat som är mer intressant kring honom och hans arbete.<br />
<br />
På sociala medier har han under de senaste åren varit en av världens mest uppmärksammade presentatörer och debattörer med journalister och intellektuella som Cathy Newman, Camille Paglia, Steven Pinker och Sam Harris. Bara på You Tube och Podcaster finns hundratals timmar med Peterson, bland annat en mycket uppmärksammad föreläsningsserie om Bibelns berättelser, särskilt de första kapitlen i Första Mosebok. Mest känd är han sannolikt för sina politiska ståndpunkter, "klassiskt brittiskt liberala" enligt hans egen definition, konservativa enligt många och högerextrema (eller "alt-right") enligt hans kritiker. Dessa kommer jag bara att beröra i förbigående här. <br />
<br />
I juni höll jag ett seminarium om Peterson vid <a href="https://celam.gu.se/" target="_blank">CELAM</a> i Göteborg, där vi främst diskuterade hans psykologi. Inför min inledande föreläsning skrev jag dessa anteckningar. Det var lustfyllt att lyssna till Petersons föreläsningar, främst Bibelserien, och det väckte gamla kliniska frågor till liv. Jag har också en lista med kritik, men eftersom det redan har publicerats sådan <em>en masse </em>har jag istället försökt ordna anteckningarna så att några temata eller en slags struktur som jag uppfattar som central hos Peterson lyfts fram.<br />
<br />
<h3>
Anteckningar</h3>
Petersons karriär fram till de senaste årens uppmärksamhet ter sig vid första påseendet typisk för en amerikansk akademisk psykolog vid de fina universiteten. Hans <b>vetenskapliga meritering</b> är solid och rör klassiska ämnen i psykologin (fysiologiska markörer, personlighetsskattningar med femfaktormodellen, aggressivitet, alkoholism), publicerad i topp-tidskrifter, och hans kliniska engagemang har inte satts på undantag för forskningen eller undervisningen.<br />
<br />
Vid sidan av detta finns hans första bok, Maps of Meaning, som kom ut 1999 på det ansedda förlaget Routledge och innehöll uttalanden som visade att Peterson arbetat intensivt med den i femton år och hade stora förhoppningar för den, han ansåg rent av att den innehöll insikter av avgörande betydelse för mänskligheten. Mottagandet blev dock ljumt, ett par recensioner som mer eller mindre lämnade till läsaren att ta ställning till Petersons anspråk och en enda upplaga om 500 exemplar. Boken handlar om <b>symbolspråk</b> i uråldriga myter och berättelser (Mesopotamin, Egypten, Grekland, Kina, Bibeln) som Peterson tolkade med hjälp av evolutionsbiologi, neurobiologi, litteraturens klassiker, historiska händelser, särskilt krigen och de totalitära regimerna under 1900-talet, och djuppsykologi/Jungiansk psykoanalys. Redan en snabb genombläddring visar en tankevärld långt från den akademiska psykologins.<br />
<div>
<br /></div>
Petersons <b>livssyn</b> är pessimistisk. Han ställer läsaren inför att en människas tillvaro regelbundet - och inte alls sällan - rämnar (han säger tillspetsat att vi minst vart femte år kan räkna med en kris av sådan magnitud att vår tillvaro skakas i sina grundvalar). Riktigt nära och kära blir allvarligt sjuka eller dör, relationer havererar, man blir själv sjuk, övergiven, arbetslös eller får se sina ambitioner stäckta. Vi har inte bara naturen mot oss, utan medmänniskans illvilja kan alltid få någon göra en svår situation värre, om inte rent av sticka en kniv i ens rygg.<br />
<br />
Till sin hjälp har människan sitt <b>arv</b> av språk, kultur, religion, konst och kunskaper - för att inte tala om den uppbyggda infrastrukturen för våra samhällen som våra förfäder byggt upp, precis som vi biologiskt har samlat på oss överlevnadsmekanismer som utvecklats hos tidigare biologiska varelser. I djurserien har behovet att undvika skada utvecklat <b>medvetandet</b> som ett sätt att föreställa sig faran innan den är för handen. Människan blir till när vi lär oss tänka och tala om abstrakta faror, vilket i Bibeln uttrycks som att vi "skapas vi av Ordet (Logos)". Ormen, som var ett av de rovdjur människan hade störst anledning att frukta, gav oss inte bara extremt god syn i nedre delen av synfältet utan fantasier om Ormen, som blev berättelser om Drakar eller den Onde som en orm i paradiset.<br />
<br />
Här anknyter Peterson till de psykoanalytiker som var allmänna senast på 1980-talet, även om han själv står mycket närmare Carl Gustav Jung och brittiska analytiker än den franska traditionen från Jacques Lacan, som knappt förekommer i hans texter. Fadern är arketypen (den "symboliska representationen") för den som skapar ordning, straffar, skipper rättvisa och beskyddar, medan Modern är den värmande, närande närvaron som ger både mat, värme och överväldigande känslor det lilla barnet har direkt tillgång till. Julia Kristeva utgick från liknande föreställningar. Spädbarnets <b>separation</b> ur den initiala närheten börjar med att leka med saker som finns men försvinner och kommer tillbaka, och sätter då ord på dessa när de är borta för att kunna få dem tillbaka.<br />
<br />
När barnet så börjar använda ord (symboler) istället för att omedelbart få det önskade går barnet in i den <b>Symboliska Ordningen</b>, som domineras av Faders nej (till den omedelbara lustuppfyllelsen), som med en fransk ordlek också betyder Faders namn. Naturligtvis talar man här inte om enskilda mammor och pappor utan om individuationsprocessen som går från det oceaniska tillstånd barnet haft med modern till den värld där språket "kastrerat" barnets tillgång till lust och fört in behovet att tala om och tänka om lusten innan den kan uppnås. I detta blir "Fadern" och "Modern" symboliska representationer för faser i utvecklingen. På samma sätt talar Peterson både om det manliga och det kvinnliga, om "kaos" och "ordning", som symboliska representationer, medan de franska analytiskerna definierade den symboliska ordningen (den språkliga, fadersdominerade världen) som det barnet trädde in i när det lärde sig att använda ord istället för att söka direkt direkt känslotillfredsställelse. Säkert kan olika distinktioner hittas, men Petersons mönster känns välbekant.<br />
<br />
Dessa <b>arketyper</b> går inte att översätta till kvinnor eller män utan står för principer i tillvaron, som måste vara i balans för att ordning och liv skall kunna fogas samman (som i principen yin och yang). Peterson tycker om evolutionspsykologiska förklaringar som han inte tvekar att använda tillsammans med de psykoanalytiska. En av kvinnans evolutionära uppgifter har varit att välja vem som skall bli far till hennes barn. Därför har vi alla fler anmödrar än anfäder, men också känslan av att det kvinnliga representerar det vi inte kan kontrollera, det som väljer ut eller förkastar oss, kaoset. Att tala sanning är att bygga ordning, en skapande process i sig. I psykoanalysens berättelse om hur människan blir subjekt ingår att hon lämnar den omedelbara behovstillfredsställelsen och går in i det språkligt-lagiska sättet att vara. Detta är inte en fråga om att värdera arketyperna Modern och Fadern, utan om att beskriva en väg både kvinnor och män går. <br />
<br />
Allt som skapats <b>rasar</b> om ingen underhåller det, är en bild som ofta återkommer hos Peterson. Arvet måste vårdas och värnas. Om var och en är hederlig och gör sitt bästa utan korruption kan människan inte bara undgå lidande och elände enskilt utan kan till och med hålla emot naturkatastrofer och makthavarnas strävan efter totalitär kontroll. Peterson gör följande jämförelse. Nederländernas fördämningar har byggts för att stå emot den värsta storm metereologerna kan tänka sig på 100 000 år. Sannolikheten att en enskild människa då behöver se sitt hem översvämmat blir försumbar. Om man istället sätter målet till att fördämningarna skall stå emot den värsta stormen på 100 år (enligt Peterson den nivå myndigheterna i Louisiana lagt sig på), och nära hälften av de anslagna resurserna går till korrpution innan bygget är klart, kommer varje människa att istället behöva utgå från att få uppleva sitt hem står under vatten.<br />
<br />
För att bli verkligt fri måste människan ta till sig sitt arv och <b>underkasta sig</b> ordningen. Den som förkastar arvet blir maktlös eftersom han eller hon då står utanför den sociala ordningen, ungefär som en fredlös på medeltiden. Det som skall erövras är en ny närhet, den vuxnes medlidande, som kan ges osjälviskt och meningsskapande. Även den suveräne måste underkasta sig suveränitetens princip, därför är Kronan mer än Kungens eller Drottningens person i en monarki. Kungen är i Bibeln Sonen som accepterar det ställföreträdande lidandet och på samma gång uppstår som varje människas mål och är hennes skapare. När livets villkor och arvet accepteras blir varje steg ett <b>äventyr</b>, en kamp mot Draken, en brottning med språket som verktyg för att förstå sig själv, de människor man lever med och det transcendenta. Att lära sig göra detta ger livet mening. Vägledning står att finna i familjen, konsten, religionen, i det Peterson kallar meningens kartor. Med ett smalare fokus på barnets känslovärld talade Freud om detta vuxenblivande i termer av Oidipuskomplex och kastration medan Lacan skrev att människan blir ett subjekt genom att underkasta sig den symboliska ordningen (som här främst är språket; själva ordet subjekt betyder underkastad). Att vägen i typfallet kan se olika ut för män och kvinnor har varit okontroversiellt fram till de senaste decennierna.<br />
<br />
När någon <b>berättar för en aktiv lyssnare</b> kan hanterbara slutsatser klarna, som när socker hållits i lösning men plötsligt kristalliseras runt en stav, med en Peterson-liknelser. Små förändringar av <b>vardagsbeteenden och attityder</b> får en ränta-på-ränta effekt över tid så att de till slut ger en stor vinst i välbefinnande. Enkla saker som att hålla bestämda tider, bädda sin säng, vårda sitt yttre, promenera och äta klokt kan vara avgörande för välbefinnande på lång sikt, och att vårda sina relationer då förstås ännu mycket mer. På samma sätt varnar Peterson för att lämna en enda dålig vana "unattended to" - den kan till slut förstöra ens liv.<br />
<br />
Peterson har utvecklat ett psykoterapeutiskt program för att berätta sin historia och framtidsdröm, the "self-authoring program", som finns tillgängligt på <a href="https://www.selfauthoring.com/" target="_blank">nätet</a> och har åtminstone visst vetenskapligt stöd (för att minska avhopp bland studenter). <b>Narrativa</b> ansatser är centrala i personcentrerad medicin och ingår i många olika psykologiska behandlingsmodeller, men som alltid är tillgänglighet ett problem. Skulle webbaserade metoder få ett robust vetenskapligt stöd skulle de kunna bli mycket betydelsefulla för att öka den samlade psykiska hälsan i befolkningen och hjälpa många med lättare problem. <br />
<br />
Peterson undviker <b>metafysik</b> och <b>reduktionism</b> lika ihärdigt. Hans förmåga att låta bli att svara på frågan om han tror på Gud eller är kristen är virtuos. Han har beskyllts för att vara individualist och lägga ansvaret för saker den enskilde inte kunnat påverka på hans axlar, men jag ser en mycket starkare betoning av individen som en del av historien och kulturen. Vi står bokstavligen på våra förfäders axlar, biologiskt och sociokulturellt. Kropp och kultur, arv eller miljö, ställs aldrig i motsatsförhållande.<br />
<br />
En av de bästa Peterson-utläggningarna är hans förklaring av <b>den fria viljan</b>, som han gör begriplig även i ett evolutionärt och neurovetenskapligt perspektiv. Naturligtvis är inte viljan oändlig utan begränsas av konstitutionella och miljömässiga faktorer, tidigare val och handlingar, andra människor. Den är dock tillräckligt fri för att ge metafysiskt ansvar och betydelse utan att med nödvändighet vara metafysiskt given. Här är Petersons egen utläggning oundgänglig - sen <a href="https://www.youtube.com/watch?v=ESM43eA9u6o" target="_blank">den</a>!<br />
<br />
<h3>
Bedömning</h3>
Det för tidigt att uttala sig om betydelsen av Petersons arbete för psykologi och psykiatri, och risken att det helt kommer att överskuggas av politiska kontroverser är uppenbar. Ändå tycker jag att han redan lyckats bidra till att frågorna om fri vilja och ansvar, tillvarons grundläggande utmaningar och människans möjligheter att höja sig över dem och realisera transcendent mening återaktualiserats. Hans varningar till varje människa att dras in i totalitära projekt är pregnanta. Peterson har också på ett unikt sätt gjort Bibeln relevant för nya grupper, och har ett eget sätt att låta sina psykologiska texter spänna från litteratur och kultur till evolution och neurovetenskap Min uppfattning är att Peterson kommer att betraktas som betydelsefull framgent, även om jag personligen på väsentliga frågor har funnit andra svar.<br />
<br />
/Denna text är min återgivning av Petersons arbete. Jag kan naturligtvis ha misstagit mig, blir gärna rättad och välkomnar fortsatt diskussion./ <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-20103942599543126432018-09-08T17:39:00.001+02:002020-05-02T13:03:20.207+02:00Att vänta på resultat från cancerkontroller, sommaren 2018Många har berättat att de återkommande kontrollerna hör till det allra svåraste med att ha cancer. Oavsett vilken typ av sjukdom man har (en behandlad, som man hoppas är och förblir borta, eller, som i mitt fall, något man vet finns på olika ställen i kroppen och får behandling för) är kontrollerna något man får leva med och lära sig hantera. Ibland lyckas man förtränga hela sjukdomen under några månader, till och med glömma den helt och leva ett vanligt liv, men så är det dags för kontrollerna igen. In i patientrollen, ligga stilla i magnetkameran och lämna sitt blodprov fastande på morgonen, och sedan vänta på besked. Då det blir nästan omöjligt att leva som vanligt, för plötsligt går det inte att planera någonting. Allt beror ju på svaret.<br />
<br />
Förr, när det var förbjudet, gick jag in i min egen journal på sjukhuset och kollade provsvaren själv innan återbesöket. Jag ville komma välförberedd till återbesöket och slippa sitta i väntrummet och undra. Av någon konstig anledning blir man ju ändå alltid stressad och nervös när man sitter och väntar på sin tur hos doktorn, provsvar eller inte provsvar, oavsett om man själv arbetar som läkare de andra dagarna i veckan eller inte.<br />
<br />
Efter att ett par gånger ha hittat provsvar som tydde på att tumörerna börjat växa igen bestämde jag mig för att sluta titta själv. Det är bättre att få veta sådant av sin läkare på en avsatt tid när han eller hon förhoppningsvis också har en åtgärdsplan att presentera. Dessutom är jag så trött på min sjukdom att jag inte längre vill behöva hålla reda på vilken metastas som växt 5 eller 10 millimeter eller vilket provsvar som gått upp eller ner. Jag vill berätta hur jag mår och få min läkares helhetsbedömning. Om det behöver göras något vill jag veta vad och ta ställning till det. Och sedan försöka glömma hela historien tills det är dags för nästa insats.<br />
<br />
Nu i juli fick jag svar på magnetkameraundersökningar som jag hade gjort en månad tidigare (det får man väl acceptera, det är ju ändå semestertider på röntgen :-)). De visade att flera tumörer i levern hade vuxit och några nya misstänkta förändringar dykt upp sedan de förra bilderna hade tagits i mars. Min läkare tyckte att det var värt att göra om undersökningarna i slutet av augusti för att "syna korten" och se vad tumörerna verkligen höll på med.<br />
<br />
I ett sådant läge går det inte alls att glömma av det hela utan osäkerheten kring hur sjukdomen utvecklar sig och om det blir nödvändigt med nya undersökningar och behandlingar under hösten gjorde det nästan omöjligt att fokusera på att skriva, däremot gick det bra att läsa, promenera med hundarna, äta gott och njuta av den vackra (om än rätt.. varma) sommaren. Men såklart var vi oroliga och allt stannade upp, det gick inte att förbereda hösten och framtiden kändes så osäker som den alltid är. Många bad för mig. Själv tänkte jag att det får bli som vår Herre vill eftersom Han ändå vet bäst, och min doktor därefter.<br />
<br />
Det visade sig att det var klokt att vänta. De nya undersökningarna blev klara i tisdags och bekräftade fynden från i juni - men hittade inga tecken på ytterligare tillväxt under de två månader som gått sedan de gjordes. Nu blir det nya undersökningar i december och oförändrad behandling tills dess.<br />
<br />
Så tack och lov, nu är semestern i Spanien i november bokad och bloggen planerad med mer än kloka råd till doktorander och studenter som redan låg färdiga i jobbdatorn. På återhörande! Här väntar halvskrivna inlägg om psykisk hälsa och problem, forskning, mat, musik och en framstående familj som nyss haft en tragisk årsdag. Det skall inte bli en blogg med fokus på min sjukdom, även om jag bestämt mig för att skriva om den här när det är något som jag tror kan vara av värde för andra eller när jag vill uppdatera dem som känner mig. Jag blir inte ledsen av att prata om sjukdomen, i början betydde det mycket att få göra det (diskussioner om tumörer gjorde sjukdomen till något utanför mig), men nu tror jag bestämt att vi har roligare saker att tala om! Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-69476915344632663352018-08-28T17:08:00.001+02:002018-09-04T16:17:26.735+02:00Henriks råd för forskningsansökningarEtt forskningsprojekt tar oerhört mycket tid att slutföra. Prioritera därför noggrant mellan forskningsidéer redan innan ansökningar påbörjas. Försök
att tänka; vad kan jag göra som visar på kausala mekanismer eller helt
nya, avgörande aspekter på problem. Undvik att påbörja project som främst
kommer att undersöka korrelationer och samband som man inte kan veta vad de beror på i
framtiden. <o:p></o:p><br />
<ul>
<li>Copy-paste skall aldrig användas, inte ens för enstaka meningar. <o:p></o:p></li>
<li>Man kan alltid börja med att skriva på svenska för att sedan själv översätta texten till engelska.</li>
<li>På engelska; skriv enkelt, gärna korta meningar.</li>
<li>Om ansökan skrivs på engelska: låt elegansen mogna fram hellre än att börja med att ”svänga till” långa meningar med inskjutna bisatser som kanske helt enkelt blir fel om man inte skriver på sitt modersmål.</li>
<li>Använd gärna samma ord för samma sak genom hela ansökan. Var hellre tjatig än svårbegriplig.</li>
<li>Undvik förkortningar om de inte är helt etablerade och allmänt kända (på vårt område är t ex ADHD möjligen OK men definitivt inte ASD, TD eller liknande om de inte förklaras på ett sätt som inte kan undgå läsaren). </li>
<li>Tänk på att läsaren / granskaren lägger mycket, mycket mindre tid på att läsa ansökningar än man ens vill föreställa sig som avsändare. Se till att projektet "serveras" för någon som I värsta fall ögnar igenom ansökan på en resa.</li>
<li>Se till att lay-outen blir snygg och aptitlig till och med för en trött och sur bedömare. </li>
</ul>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="font-size: 16pt;"><o:p> </o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Innan du börjar skriva – tänk på:<o:p></o:p></div>
<br />
<ul>
<li><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
att vara ute i god tid</div>
</li>
<li><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
att läsa alla anvisningar och texter om utlysningen noggrant</div>
</li>
<li><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
att hålla alla i din arbetsgrupp informerade om vad som planeras och görs<o:p></o:p></div>
</li>
<li>att hålla ditt CV väl uppdaterat</li>
<li>att i detalj kolla vilka uppgifter anslagsgivaren efterfrågar gällande budget </li>
<li>att vid behov förankra ansökan hos den chef som skall kontrasignera den.</li>
</ul>
<o:p></o:p><br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<o:p> </o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Betona studiens originalitet, kompetens och genomförbarhet.
Beskriv hur bra förutsättningar det finns för att studien skall kunna genomföras framgångrikt, men ”vi saknar kunskap om/metoder
för…” vad det nu är man vill ha stöd för. <br />
<br />
<br />
<br />
Tänk på att anslagsgivare gärna vill spela
en avgörande roll för projektet. Lyft fram konkret vad som kan bli möjligt om just den aktuella ansökan bifalls. <span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<o:p> </o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ansökningen omfattar (rent generellt för forskningsprogram, måste anpassas till anvisningar för varje utlysning):<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<strong>Kort bakgrund: M</strong>ax en halv sida. Vad
handlar detta om? Vad är det vi inte vet?<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Aims: </b>Oftast 3-4
stycken. Inget krav på hypoteser. Aims skall vara konkreta. Avstå från luddigheter som ”to
study” eller ”to explore”, skriv vad som skall mätas, påvisas eller etableras. </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Litteraturöversikt/Bakgrund</b>:
Vanligen cirka 2 sidor med 15-20 ref. Skall ge en överblick över området utan
att fastna i detaljer. Knepigt välja ref – skall man gå efter original, nyast, eller
reviewer? <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Subjects and Methods</b>:
3-4 sidor. Konkreta uppgifter för urval av studiepopulation, mått och
instrument (med referenser). Beskrivningen skall vara ett flödesschema eller
steg-för-steg lista för hur studien skall genomföras. Använd gärna figurer. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Statistical methods</b>:
Inga ref för väl kända begrepp. Viktigt med poweranalys.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Etik</b>: Tillstånd,
informed consent, risk/nytto-analys, konfidentialitet. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Work plan</b>: Gärna
i form av tabell: årtal, vem gör vad, förväntade deliverables, dvs
publikationer, databaser, register etc. När blir vi klara?<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Samt, på lämpligt ställe:<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Kön/Genus</b>: Relevanta
aspekter. Skriv kön om det är det som menas, genus om det är det. Förklara
eventuell frånvaro av kvinnor i studieupplägget. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Betydelse</b>: Vad
kan vi vinna med denna studie? Hur gagnas vetenskapen/sjukvården osv?<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Vid sidan av olika avgränsade projektbeskrivningar är det ofta bra för en forskare att ha sitt <i style="mso-bidi-font-style: normal;">eget</i> forskningsprogram som fokuserar på just de övergripande aspekter dina olika project gäller, behövs för tjänsteansökningar och store utlysningar, bra att ha liggande och uppdatera I takt med att mer avgränsade ansökningar skrivs. <o:p></o:p></div>
<o:p></o:p><br /></div>
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 16pt;"></span><br />
<div clear="all" style="page-break-before: always;">
<span style="font-family: "times new roman" , serif; font-size: 16pt;">
</span>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-77469588437969526362018-08-23T14:11:00.000+02:002018-08-23T17:16:25.963+02:00Henriks kokbok för avhandlingsramarKolla först Universitets <b>anvisningar</b> noga, och använd en mall och ett datorprogram som är lämpligt och som du är förtrogen med – och som gör det möjligt för fler att arbeta i texten, rätta på ett enkelt sätt osv. <o:p></o:p><br />
<br />
Tänk inte att du skall skriva en bok för att redovisa vad du lärt dig under forskarutbildningen utan snarare att ramen är en blankett du skall fylla i som redovisar vad som gjorts och vad det resulterat i utifrån avhandlingens Aims. Sikta på att det skall ta max tre månader att skriva ramen. <br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Gör så här:<br />
<span style="text-indent: -18pt;"><br /></span>
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">1. Aims</b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Definiera 3-4(-5) konkreta syften som skall vara möjliga att besvara utifrån de delstudier som avhandlingen bygger på. Numrera dem eller ställ upp dem som en bullet list på max en sida. Undvik formuleringar av typen "to study" som inte går att besvara konkret. Tänk sedan att hela avhandlingen skall förhålla sig till dessa så att t ex resultat från delstudierna som faller utanför avhandlingens Aims inte tas med. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2. Subjects and Methods (alt </b><b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Subjects, Measures, Analytical methods)</b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Skall vara som en ”kokbok” som visar steg för steg vad som gjorts. Följ ordningen i Aims. Framställningen skall vara glasklar. Beskriv din population hela vägen från ”initially eligible” till slutligen inkluderade. Redovisa allt bortfall. Kontrollräkna antal individer i tabeller osv. Se till att kolumner summerar upp till 100% om inte något annat förklaras tydligt. Beskriv mått och metoder så enkelt och konkret som möjligt. <span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Redovisa statistical methods med power och multipla jämförelser. Diskutera vilka typer av data som används (nominal, ordinal, intervall, kvot) och om metoderna är avsedda för de data som används. <o:p></o:p><br />
<br />
<span style="text-indent: -24px;">För dessa avsnitt går det inte att sätta ett idealt omfång, det beror på hur många datasets som använts, hur metodiken ser ut. I själva verket är det ofta detta som avgör hur ”tjock” avhandlingen blir. Om alla delstudierna använder samma studiegrupp blir den mycket kortare än om många olika dataset används. </span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">3. Ethics<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="text-indent: -18pt;">Ethical aspects (minst en trycksida med uppgifter om hur tillstånd sökts/fåtts och en ordentlig risk/nyttoanalys för hela projektet, inklusive implikationerna av avhandlingen och fortsatt forskning utifrån den. </span><br />
<span style="text-indent: -18pt;"><br /></span>
<span style="text-indent: -18pt;">Sex/Genderaspekter kan diskuteras under egen rubrik om det är relevant, särskilt för att sätta avhandlingen i relation till hela befolkningen</span>.<br />
<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">4. Results inklusive tabeller och figurer<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Lista Results så att de steg för steg följer avhandlingens Aims. Börja med att sammanställa resultaten och lägg in tabeller och figurer ur delarbetena utifrån om de har betydelse för avhandlingens Aims. D<span style="text-indent: -24px;">et är möjligt att addera kompletterande analyser av data som har bäring på Aims för avhandlingen och att göra nya tabeller och figurer som underlättar läsningen.</span><br />
<span style="text-indent: -24px;"><br /></span>
<span style="text-indent: -24px;">För detta avsnitt går det inte att sätta ett idealt omfång.</span><br />
<div>
<br /></div>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">5. Introduction<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
När du Results är klart, Aims besvarade/uppnådda och strukturen är helt klar, gå tillbaka och ta dig an Introduction. Presentera ditt ämne – vad är känt, vad behöver vi veta mer om och varför? Låt detta ta max en-två sidor. <span style="text-indent: -24px;">Introduction skall inte skall vara en översikt över kunskapsfältet utan ge nödvändig bakgrund till studierna som ingår i avhandlingen.</span><span style="text-indent: -24px;"> Enligt min erfarenhet är Introduction och Discussion de stora fallgroparna vid avhandlingsskrivandet (om alla delarbeten varit färdiga innan skrivandet av ramen påbörjades, annars är ofärdiga manus den största risken). Gör en noggrann disposition utifrån </span>ordningen på Aims (även om de inte presenterats för läsaren ännu) så att bakgrunden för varje Aim klarläggs. Här måste det bli tydligt varför avhandlingen skrivs, vilka kunskapsluckor den avser fylla, vad som motiverar Aims.<br />
<br />
Sätt slutligen in Aims som en lista på en egen sida sist i Introduction.<br />
<o:p></o:p><br />
<br />
<span style="text-indent: -18pt;">Ett rimligt omfång för Introduction är c</span><span style="text-indent: -24px;">irka 10-12 trycksidor</span><span style="text-indent: -24px;"> </span><span style="text-indent: -18pt;">med cirka 100 referenser.</span><br />
<div>
<br /></div>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">6. Discussion<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Gå nu tillbaka till Discussion. Allt som skrivs här skall relatera till arbetet som presenterats tidigare. Möjligen kan man få vara visionär eller spåna om sina egna idéer i ett par meningar under Implications, men då skall det framgå att de inte bygger på avhandlingens resultat. Påståenden i Discussion som inte bygger på litteraturen eller de Results som presenterats hör till de vanligaste svagheterna i avhandlingar. Hela Discussion skall vara<span style="text-indent: -24px;"> 6-8 trycksidor</span><span style="text-indent: -24px;"> och </span><span style="text-indent: -18pt;">bestå av: </span><br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br />
<ul>
<li><span style="text-indent: -18pt;"><b>Comments to Main Findings</b> (där de kommenteras i förhållande till den existerande litteraturen i samma ordning som förut, <span style="text-indent: 0px;">vad har de för betydelse, stämmer de med tidigare publicerade fynd?</span>), sammanlagt 2-4 textsidor, </span></li>
<li><span style="text-indent: -18pt;"><b>Limitations</b> för hela projektet, 1-2 sidor, </span></li>
<li><span style="text-indent: -18pt;"><b>Implications</b> (vad avhandlingen har för betydelse, kan delas upp på Clinical och Scientific, absolut max 3 trycksidor).</span></li>
</ul>
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt 39pt; mso-list: l0 level1 lfo2; text-indent: -18pt;">
<div>
</div>
</div>
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">7. Abstract<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Skriv detta sist. Det kommer att gå lätt när du väl har översikt över avhandlingsprojektet. Målet är väcka intresse och locka till läsning av hela avhandlingen. Det måste vara tydligt, definiera syfte och studiepopulation, innehålla korrekta siffror och results. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">8. Acknowledgments <o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Var noga med att tacka alla som haft betydelse för arbetet och beskriva handledarnas och medförfattarnas roller korrekt och kortfattat. Glöm inte anslagsgivare, inklusive kliniker/chefer i vården, tacka för eventuell hjälp. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Allmänt<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Undvik i möjligaste mån att citera dig själv. Cirka 100-125 referenser för en vanlig avhandling kan vara ett riktmärke. Frågan om man skall hänvisa till nya, stora översiktsartiklar eller originalfynden är inte löst, här står två skolor mot varandra och man får samråda med sin handledare om en princip.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt 39pt; mso-list: l0 level1 lfo2; text-indent: -18pt;">
<br />
<br /></div>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-18127634027139707952018-08-21T17:18:00.000+02:002018-08-23T17:54:15.895+02:00Henriks kokbok för vetenskapliga artiklar<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
Kolla först tidskriftens anvisningar noga, och använd ett datorprogram som är lämpligt och som du är förtrogen med – och som gör det möjligt för fler att arbeta i texten, rätta på ett enkelt sätt osv. <o:p></o:p><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">1. Aims</b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
3-4 konkreta syften som skall vara möjliga att besvara utifrån studien. Fördelaktigt att numrera dem och ge motsvarande siffror i metod, resultat och ”main findings”. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2. Subjects and Methods<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Använd gärna underrubrikerna: Subjects, Measures, Analytical methods<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Skall vara som en ”kokbok” som steg för steg ger möjlighet till replikation. Framställningen skall vara glasklar. Vilken tänkt population representeras av studiepopulationen. Beskriv din population hela vägen från ”initially eligible” till slutligen inkluderade. Redovisa allt bortfall. Kontrollräkna antal individer i tabeller osv. Se till att kolumner summerar upp till 100% om inte något annat förklaras tydligt. Beskriv mått och metoder så enkelt och konkret som möjligt. Följ hela tiden ordningen på Aims och beskriv studien i förhållande till dessa.<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Redovisa statistical methods med power och multipla jämförelser. Kön/genus om relevant.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">3. Ethics<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Tillstånd och kort risk/nyttoanalys.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">4. Results: Tabeller och figurer<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Lista Results så att de steg för steg följer Aims. Börja med att sammanställa resultaten PM-liknande utifrån de numrerade Aims och lägg in tabeller och figurer så att resultaten kan diskuteras med medförfattarna. Kolla tidskriftens instruktioner och titta på tidigare publikationer i samma tidskrift. Skriv klart Results.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">5. Introduction<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
När du Results är klart, Aims besvarade/uppnådda och strukturen är helt klar, ta dig an Introduction. Presentera ditt ämne – vad är känt, vad behöver vi veta mer om och varför? Följ ordningen på Aims så att bakgrunden för varje Aim klarläggs i Intro. Här måste framgå varför denna studie behövs. Kolla noga om tidskriften vill ha en kort och kärnfull inledning eller om de är ute efter fyllig bakgrund med massor av referenser. En del tidskrifter anger detta, men i andra fall lönar det sig att titta på tidigare publikationer i tidskriften i fråga. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">6. Discussion<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Referera kort <b>Main Findings</b> (i samma ordning som de nu använts i Aims, Methods, Results och Intro): vad har de för betydelse, stämmer de med tidigare publicerade fynd?<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Redovisa sedan <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">limitations</b>, antingen under egen rubrik eller under varje huvudfynd. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span lang="EN-US" style="mso-ansi-language: EN-US;">Avsluta med att summera <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">conclusions/clinical & scientific implications</b>.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">7. Abstract<o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Målet är väcka intresse och locka till läsning av hela artikeln. Mängder av läsare ser ditt abstract via Medline. Det måste vara tydligt, definiera syfte och studiepopulation, innehålla korrekta siffror och results. Tidskrifter anger typ av abstract och tillåtet antal ord.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">8. Acknowledgments <o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ange anslagsgivare, tacka för eventuell hjälp och ge diarienummer för etikgodkännande om det inte redan framgått under Ethics. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Allmänt<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Dubbelt radavstånd genomgående, även i referenslistan. Tidskriften bestämmer hur referenserna skall skrivas. Undvik i möjligaste mån att citera dig själv. Cirka 30 referenser för en vanlig artikel kan vara ett riktmärke. Frågan om man skall hänvisa till nya, stora översiktsartiklar eller originalfynden är inte löst, här står två skolor mot varandra och man får pröva sig fram, titta gärna på tidigare artiklar i tidskriften för att kolla ”house style”.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Kongressabstracts <o:p></o:p></b></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Sikta på 200 ord. <span lang="EN-US" style="mso-ansi-language: EN-US;">Använd Background, Aims, (Subjects &) Methods, Expected results/conclusions, och ev Ethics som underrubriker. </span>Försök skriva så konkret som möjligt vad föredraget skall handla om, utgå från Aims, beskriv sedan Methods så konkret det går. Lägg sedan till något om vad som kan förväntas komma ut av studien och Background enligt ovan ett par meningar. Försök undvika vaga referenser till ”will be studied”, ”will be presented” och istället skriva så exakt som möjligt vad frågeställningen/målsättningen (Aims) och materialet/metoden innefattar. Resultaten däremot kan vara preliminära, ge inga siffror som sedan kan komma att behöva ändras. Då är det bättre att skriva att Analyses remain to be performed, punkt.<span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Samarbete med medförfattare</b>. I vissa projekt har vi en modell där förste och sisteförfattaren skriver ett <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">PM</b> (Aims, Subj, Methods, förväntade Results), sedan ett <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Manus</b> som alla får ge synpunkter på och slutligen en <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Final version</b> som medförfattarna helst bara skall godkänna. Detta kan vara ett sätt att undvika ”många kockar” problemet och en röra för försteförfattaren. Min princip har varit att aldrig acceptera ändringar i författarlistan när arbetet väl kommit en bit, om det inte handlar om att lägga till namn vars specialkunnande behövts eller personer som av andra skäl behövt tas in i arbetet, som ju ofta kan ta många år i anspråk fram till slutlig publicering. <span style="mso-tab-count: 2;"> </span><o:p></o:p></div>
<br />Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6394882355014033814.post-31122802322190792532018-06-18T23:30:00.000+02:002018-06-18T23:52:51.535+02:00Tillbaka vid datorn 2018!Kära läsare! Denna blogg har legat orörd i tre och ett halvt år. Snart skall jag berätta lite vad som hänt under denna tid och varför jag varit borta. Först vill jag dock ta chansen att önska Er välkomna tillbaka! Det är dags för mig att sammanfatta min forskning och mitt kliniska arbete för att göra det så lättillgängligt som möjligt och det tänker jag använda denna blogg till. Jag kommer också att berätta om mina intressen (brett och spretigt) och en del personliga utmaningar (avgränsat och specifikt). Inläggen kommer inte längre att komma på vissa veckodagar i serier utan ni får sortera själva utifrån rubriker och tags. De kommer att skrivas på svenska och översättas till engelska efter hand, efter förmåga, så länge de inte bara är av intresse i Sverige. Så stay tuned!<br />
<br />
Våren 2015 dog min mor efter en kort tids sjukdom och som enda barn tog detta mitt fokus från bloggandet. Jag arbetade då också som läkare inom allmänpsykiatrin för att återknyta till grunden för mitt yrke som jag varit borta från under många år i rättspsykiatri och ungdomspsykiatri. I början av hösten samma år förberedde jag en omstart när jag fick veta att min neuroendokrina tumörsjukdom börjat växa igen. Den upptäcktes 2007 och var då redan spridd från primärtumören i bäckenet till metastaser i skelettet och levern. Efter operation fick jag då som en av de första i Sverige behandling med lutetium-octreotat (kallas också PPRT), en form av målstyrd strålbehandling som söker upp tumörceller i hela kroppen och levererar strålningen på plats. Jag fick fyra sådana 2007-08, tre till 2011 och varje gång har det låtit som att nu går det inte att få fler.<br />
<br />
Under 2016 fick jag i varje fall ytterligare tre behandlingar och kunde fira min 50-årsdag i oktober det året. Konvalescensen efter behandlingen har dragit ut på tiden och förutom värk i skelettet tar benmärgen stryk och blodvärdet har sjunkit successivt. Sjuklig trötthet kan bero på många saker och i mitt fall tror jag elva år som cancerpatientent gett "combat fatigue" förutom blodbrist, havererade hormonaxlar och läkemedelsbiverkningar. Det måste vara fruktansvärt att vara trött på detta sätt utan att det går att hitta en medicinsk förklaring, som patienter med olika trötthetssyndrom har det. Men behandlingen har fungerat och även om den inte fått bort tumörerna har den varje gång lett till att tillväxten hejdats. Att få en helt ny behandling för en livshotande sjukdom som verkligen direkt leder till att hotet konfronteras och kommer under kontroll ger perspektiv på min egen forskning. Jag tvekar inte att säga att klassisk psykisk sjukdom är något mycket svårare än det jag drabbats av, men tyvärr är vi inte i närheten av att kunna identifiera molekylära mekanismer eller rikta in behandlingen efter dem.<br />
<br />
I början av min sjukdom valde jag att vara öppen med utredningar, diagnoser och behandlingar. Det var före sociala medier och gick över e-postlistor med hundratals adressater. Från början kändes det nödvändigt eftersom jag arbetade med så många människor i Malmö, Göteborg, Paris och runt världen när sjukdomen plötsligt upptäcktes mitt i en föreläsningsresa i Spanien. Jag fick många positiva reaktioner på min öppenhet och har aldrig ångrat det beslutet. Dock har jag själv tröttnat på min sjukdom, jag läser aldrig om den och vill inte se röntgenbilder eller läsa journaler längre, och jag har den största förståelse för att omgivningen antagligen också tröttnade på bulletiner även om ingen sade det. På senare år har jag bara skrivit någon enstaka FB-post om mina behandlingar, men jag tänkte återkomma på denna blogg med lite texter om mina upplevelser av att vara patient utifrån vad jag tror kan vara till nytta för andra.<br />
<br />
Imorgon har jag ett seminarium på Göteborgs Universitet, mitt första offentliga framträdande på åtminstone fyra år. Jag har arbetat deltid sedan i december förra året och läst in mig på litteraturen i mitt ämne igen. Seminariet kommer att introducera två av de stora händelserna i de internationella psyk-vetenskaperna i år: fenomenet Jordan B Peterson och avslöjandet av hur Hans Asperger samarbetade med den Nazityska regimen i Tredje Riket och vad det fick för betydelse för hur autismdiagnosen och Aspergers syndrom kommit att formuleras och användas. Dessa ämnen kommer att avhandlas ingående på bloggen i sommar! Nya inlägg kommer att flaggas för på Twitter @anckarsater. <br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgzcYgE_6RN26u9zvAMY6xqp0zFtwagabxXOwJDmLVZa2NGvNmG42tNo6904pW9yk6PV3loHRV8iieYrsmuLsHl8oNNd8suJpaCTMef-NCS166NxbZ_4pddk4txuMBxp19ET6Dj-eAYNF8J/s1600/IMG_2580.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1067" data-original-width="1600" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgzcYgE_6RN26u9zvAMY6xqp0zFtwagabxXOwJDmLVZa2NGvNmG42tNo6904pW9yk6PV3loHRV8iieYrsmuLsHl8oNNd8suJpaCTMef-NCS166NxbZ_4pddk4txuMBxp19ET6Dj-eAYNF8J/s320/IMG_2580.JPG" width="320" /></a></div>
Foto: Emil Lundström<br />
<a name='more'></a><blockquote class="tr_bq">
! </blockquote>
Henrik Anckarsäterhttp://www.blogger.com/profile/13893640516222703816noreply@blogger.com0