Saturday, March 28, 2020

Palmemordet (6): "Skandiamannen", vem var Stig Engström? Del 1.

Inledning

Stig Engström, känd som "Skandiamannen" på grund av sin arbetsplats i Skandiahuset, har aktualiserats som möjlig förövare av mordet på Olof Palme de senaste åren. Engström har egentligen varit aktuell i utredningen sedan dag ett, då han själv drog uppmärksamheten till sig genom att ringa polisen och minst en tidning, Svenska Dagbladet, för att berätta om sina upplevelser på mordplatsen.

Detta blogginlägg kommer inte att argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning i mordet. Ändå kommer det att framgå att jag betraktar det som en gåta vad han hade för sig mellan sin utstämpling från arbetsplatsen två minuter före mordet och tjugo minuter framåt, när han återkom till entrélobbyn i vad som av de tjänstgörande väktarna beskrivits som "upplösningstillstånd". Likt flertalet debattörer utgår jag från att Engström själv lämnat oriktiga uppgifter i media, till polisen och i domstol under ed om vad som hände då. Jag betraktar honom som i särklass intressant jämfört med andra sk "spår".

Det är heller inte en klinisk psykiatrisk bedömning av Engström som person, vilket man naturligtvis inte kan göra utan att träffa honom och/eller ha tillgång till sjukjournaler osv.

Däremot syftar detta (och nästa inlägg) till att använda psykiatrins och psykologins teoretiska ramverk och min kliniska erfarenhet för att analysera kända, tidigare publicerade uppgifter och presentera möjliga slutsatser av dem (en sådan metod har kallats psykobiografisk och används ofta när det gäller gåtfulla historiska personer).

Engström är avliden sedan 20 år och efterlämnade inga barn. Detta inlägg vill presentera honom som person med särskild betoning på sådant som framstår som viktigt för en psykologisk förståelse av honom vid tiden för den intressanta händelsen. I nästa inlägg kommer jag att beskriva hur Engström och hans eventuella roll i mordet på Olof Palme kan uppfattas ur olika professioners perspektiv, inklusive min egen. Det är viktigt att tydligt säga att vi aldrig kan få den typ av kunskap om en historisk person som en klinisk undersökning kan ge (utvecklat i anslutning till mina blogginlägg om Gunnarsson). Analyser av historiska personer bör i så hög grad som möjligt bygga på "hårda fakta" men använda den särskilda kunskap om mänskligt fungerande som psykiatrin och psykologin samlat på sig. Självklart är en analys av en historisk person skriven av en läkare etiskt känslig på ett annat sätt än en skriven av en historiker.

Behovet att förstå måste vägas dels mot efterlevandes intressen, dels mot möjligheten att gagna personens eftermäle genom en mer korrekt bild som på något sätt som kan kompensera för intrånget. Att namnge personen beror i detta fall av att han själv sökt medial uppmärksamhet under sitt liv och att hans namn nu är allmänt känt.

Varför inlägg om Engström?

Till skillnad från andra misstänkta (se föregående blogginlägg) kan man utgå från att Engström verkligen var på mordplatsen - han stämplade ut från sin arbetsplats inne på Skandia några minuter innan Olof Palme sköts till döds och gick, efter att ha bytt några ord med väktarna i receptionen, oklart hur länge, ut genom huvudentrén mitt på huskroppen, cirka 60 meter norr om byggnadens sydvästra hörn där mordet ägde rum. Dessutom kom han tillbaka in till entrén tjugo minuter senare och berättade för väktarna vad som hänt. Han var då så skärrad att de ville sätta honom i en taxi hem, men han ringde sin fru och fick nattbusstider och gick sin väg. Dagen efter, direkt efter polisens första presskonferens, kontaktade Engström polisen för första gången och berättade att han varit på platsen som vittne och kunde ha misstagits för mördaren. I presskonferensen hade nämligen ett signalement som stämde på Engström på flera punkter föredragits, och han ville fästa polisens uppmärksamhet på detta orimliga förhållande. Dessutom hade han själv, som vittne, sett en yngre man i en blå täckjacka, som kunde vara mördaren, inne på Tunnelgatan utanför Kulturhuset där ljuset föll på en viss plats på den annars mörka gatan. Han kontaktade också Svenska Dagbladet och ställde upp på intervju för att berätta sin historia - även om han gav sken till polisen, journalisten, en granne och arbetskamrater på Skandia att det var han som jagades av polis och journalister - och sköt upp sin planerade fjällresa åtminstone till måndag eftermiddag. Polisen kom dock att ställa sig kallsinniga till hans tips och berättelser. Några enskilda polismän verkar ha intresserat sig för honom i perioder av den tidiga utredningen (särskilt Erik Skoglund och Arne Irvell, som då var biträdande chef på Stockholmspolisens våldsrotel), men det blev inte mycket av utredning mot Engström genomförd utöver enskilda polisers initiativ.

Om man utgår från Engström som gärningsman var att ge sig tillkänna som vittne det absolut enda han kunde göra i detta läge - eftersom han stämplat ut minuterna före mordet var det bara en tidsfråga innan polisen skulle upptäcka honom som ett huvudspår. I så fall kom det att bli en remarkabelt framgångsrik strategi trots att både riktiga poliser och deckarförfattare återkommer till att "första vittnet på platsen" alltid skall ses som en huvudmisstänkt.  Om man utgår från att Engström var inblandad i mordet spelade både strategin med att framställa sig som vittne och en fenomenal tur honom i händerna steg för steg - som vi kommer att se här kan hans person och livshistoria ha underlättat för honom. Först reste han bort resten av första veckan efter mordet och när han kom tillbaka till Stockholm hade polisens fantombild just publicerats, som inte liknar Engström (men inte heller gärningsmannen, har man förstått med åren). Oavsett vilket kom den att prägla både vanliga polisers och människors bild av gärningsmannen långt mer än spaningsledningen avsett. Sedan gick Irvell i pension ungefär vid samma tid som Hans Holmér börjat intressera sig för det senare så bekanta PKK-spåret. Slutligen, under 1987, lades Engström till handlingarna som "varande på mordplatsen" av en polis på tre felaktiga grunder, som upptäcktes av Thomas Pettersson och ledde fram till Filters dramatiska rubrik (vid en bildkonfrontation med vittnet YN som iakttagit den fladdrande rocken visade man en bild på Engström där han bar en tung, kort ullrock som inte kunde ha "fladdrat", Engström hade kunnat peka ut fyra personer från mordplatsen på bild, som dock antingen förekommit i media eller kunde ha uppfattats av gärningsmannen, och slutligen hade man sannolikt blandat ihop Engström med den sk. "BMW-föraren", som definitivt hade varit ett ögonvittne på mordplatsen, och till skillnad från Engström kunde placeras där av övriga vittnen). Vid denna tid hade polisen drunknat i tips från allmänheten om udda personer, Palmehatare, personer som liknade fantombilden och ibland rena skrönor för att få vara med och spela en roll i denna unika historia. Mordplatsen och vad som verkligen utspelade sig där hade försvunnit bland "spåren" som istället konstruerades utifrån tänkta motivbilder.

Stig Engström, personlighet och levnadslopp

Engström 1986

Många som kom i kontakt med Engström redan 1986 sade samma sak som många säger idag efter att ha läst eller hört om honom som en möjlig gärningsman bakom Palmemordet, ungefär "nej, det kan inte vara han, han är helt fel, han har inte 'det' som krävs". Det är svårt att riktigt veta vad som menas med detta, vad som skulle utmärka en kandidat för mordet som inte är "fel", vad man tänker skulle "krävas" för att skjuta ett medelålders par i ryggen en mörk kväll, men det är tydligen något man anser att Engström saknar (som jag beskrev i det föregående inlägget visar James W. Clarke's systematiska studier av politiska attentatsmän att de just saknar en historia av våldsbrott, och vid en undersökning av alla våldsbrottsdömda i det svenska samhället var lite mer än hälften engångsförövare (Örjan Falk).

Engströms anhöriga har återkommit till detta i intervjuer på senare år. "Han var för feg. Skulle han ha gjort det skulle han ha gjort det på långt håll. Han var för snäll. Kunde inte ha gjort en fluga förnär". Onekligen fanns en sådan vänlighet, en vilja att vara andra till lags, att sprida glädje omkring sig, i hög grad hos Engström. Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om hur han hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten - och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet (sk long-term failure, som är det gemensamma draget Clarke hittat hos sina attentatsmän). Han hade inte fått chefsbefattning på arbetet, han hade kommit på kant med sina partivänner i moderaterna, han hade dålig ekonomi, överkonsumerade alkohol och hade kroniska kroppsliga hälsoproblem.

En historia kan vara betydelsefull. På Skandia behövdes en reklamkampanj som skulle illustrera risktagande, och Engströms kollegor ville ha en bild av en människa som gav sig ut på en ranglig bro över ett stup, medan Engström istället skrattande insisterade på ett stort, hotfullt lejon som lurpassar bakom ett stenblock på en intet ont anande person som kommer gående. I bevarade brev kan han vara elak och försmädlig om andras tillkortakommanden i samband med mordet. Om han var skyldig planterade han ständigt små antydningar om det som för att gäcka och driva med polisen och media som inte förstod bättre ("om man skall lägga pussel", "jag var i allra högsta grad närvarande vid mordet", "om jag hade varit mördaren...") . Och det viktigaste tecknet på att Engström bar på en sällan uppvisad aggressivitet var att hans omsorgsfullt uppbyggda vänkrets slutligen raserades av att han fick "fyllespel" och i berusat tillstånd blev åtminstone så verbalt aggressiv att hans bekanta och till slut nära vänner sade upp kontakten med honom.

Intervjun i Svenska Dagbladet 1982

Motsatsen mellan att vilja vara andra till lags och en latent aggressivitet är bara ett av många motsägelsefulla personlighetsdrag Engström själv eller hans omgivning beskrivit. Fyra år före mordet medverkade han i Svenska Dagbladet som en av de som skattat högst på ett frågeformulär som syftade till att identifiera "androgyna" personer, män som kvinnor, som i hög grad hade tillgång till egenskaper förknippade med båda könen. Engström gav i anslutning till detta en lång intervju och tyckte uppenbarligen om att tala om sig själv, även om sådant som många av oss hade tyckt varit känsligt. Avsikten var inte att presentera androgynicitet utifrån könsstereotyper, även om man kan misstänka att en hel del sådana föreställningar fanns med i början av 1980-talet. Engström hade ansträngt sig ordentligt för att komma med i testet eftersom han, enligt egen uppgift, funderade en del över sig själv vid denna tid. Enligt sin egen beskrivning var han uppriktig i sina svar, och i journalistens var han en "maskulin sexpoängare och en feminin tvåpoängare" enligt frågeformuläret. Han var mån om att framställa sig som representativt manlig och heterosexuell, och talade om sitt äktenskap som jämställt. Ändå citerades skolkamrater som retat honom för att han aldrig skulle kunna bli en "gentleman". Han beskrev sig som självsäker men gav ett exempel på sin goda självkänsla som vi idag snarare skulle hänföra till lättare personlighetspatologi - att ha processat om en elräkning ända upp till vattenöverdomstolen. Under en stor del av artikeln återkom Engström till hur rädd han är att såra andra eller göra människor ledsna, vilket vi väl idag snarare skulle se som ett tecken på bristande självkänsla. Han förnekade uttryckligen att han skulle vara "blyg, svartsjuk, egenkär eller konventionell". Däremot var han översvallande, uppmärksamhetssökande och extravagant. Han älskade att ordna fester. Märkligt nog har det talats om en "narcissistisk" sida hos honom trots att han var så mån om att göra andra glada - frågan är ju som alltid när det kommer till sådana personer som de verkligen vill glädja andra eller få uppskattning för sin egen skull. Att motsättningarna mellan uttalade och motstridiga personlighetsdrag kunde skapa explosiva spänningar inom Engström eller i förhållande till andra är inte förvånande, mer om detta i nästa inlägg. Han kunde också mycket riktigt skapa drama och hade en benägenhet att lägga skulden för sådant som gick honom emot på personer i omgivningen eller på ovidkommande omständigheter. När arbetskamrater tillfrågats om Engström har de sagt att han förde tankarna till Liberace.

Bandom och uppväxt

Engström kom - nästan - ur vad Sverige har av äkta överklass. Hemortsrätten var inte riktigt självklar: föräldrarna kom ursprungligen från enklare omständigheter, farfadern drev en glashytta som utvecklades till en burkfabrik med export till de övriga skandinaviska länderna och blev en ledande person i den lilla staden Nybro, där morfadern var bagare. Engströms far var ursprungligen tänkt att ta över glasbruket men faderns tidiga död gjorde det omöjligt. Han började istället arbeta åt Tändsticksaktiebolaget under första delen av 1920-talet (åt den svenske "tändstickskungen" Ivar Krüger med en egenkonstruerad maskin för massframställning av produkten) och blev placerad i Indien, där han kom att starta upp fabrik efter fabrik. Stigs mor hade som ogift hunnit starta egen affär i Nybro och var tidigt ute med att köra bil, hon skaffade sig en liten Packard redan i 20-årsåldern, men flyttade med Engströms far till Indien 1927 efter att de gift sig. Där föddes Stig och hans yngre bror och tillbringade sin barndom i ett stort hus med gott om tjänare (bland annat en ormdödare) och en kolonial, brittisk livsstil. Barnen gick klädda i tropikuniform och fick enligt Engström själv en "traditionell" uppfostran. Under slutet av kriget var man i Calcutta som utsattes för japanska bombräder, som barnen klarade sig igenom tack vare moderns goda nerver och förmåga att hålla uppe moralen. Efter krigsslutet kom så Stig hem till Sverige medan föräldrarna snart återvände till Indien. Han bodde hos en moster och kom sedan att studera vid Sigtuna Humanistiska Läroverk, där även Olof Palme hade gått ett antal år tidigare och kronprinsen, den blivande kung Carl XVI Gustaf, skulle komma att gå ett decennium senare.

Ungdom och unga vuxenår

Stig såg vid denna tid bra ut, var duktig löpare (även om han var sämre på lagsporter), och beskrivs av en jämnårig kamrat som rolig, duktig på att teckna och fotografera och uppskattad av flickor. Själv beskrev han dock istället en förlamande blyghet och svårigheter att ta kontakt med främmande jämnåriga. I skoltidningarna lyser han med sin frånvaro, har jag hört från en person som gått igenom dem från de aktuella åren. Han hade också uppenbara problem med teoretiska ämnen i skolan trots att flera av hans närmaste släktingar hade haft "läshuvud". Som den den ende i sin klass misslyckades han att ta studentexamen trots det massiva stöd internatskolan kunde erbjuda. Efter militärtjänstgöring stannade han tre år på Kungl armétygsförvaltningen (militärens materielförvaltning för vapen, verktyg o dyl), arbetade sedan på Sveriges Radio och gick flera olika utbildningar inom grafik och design. Under en repmånad ådrog han sig sin första notering i Brottsregistret när han avvek från sina mannar som sov i tält för en natt inne i värmen på logementet. Han gifte sig två gånger. Det första äktenskapet ingicks 1964 med dottern till en världsberömd svensk kulturpersonlighet, som noterade Engströms sociala "know-how", hur han alltid kunde föra sig i olika sällskap och var bra på "sociala koder" (även om hon inte beskriver det på ett sätt som vi idag menar med "social kompetens" utan mer sättet att navigera dåtidens sällskapsliv). Bröllopet var storstilat med middag på Riddarhuset, vilket visar på den status familjen Engström nu hade, men äktenskapet blev kortvarigt. Därefter gifte sig Engström 1968 med en sjuksköterska vars far varit kapten och artilleri-direktör på Bofors (där även hennes, och därmed Engströms, svåger var direktör innan han gick vidare till andra höga positioner i svenskt näringsliv) och de förblev gifta tills de separerade några år före Stigs död 2000 och slutligen skildes 1999. Engströms svärmor ville när hon blivit änka inte lämna ifrån sig makens vapen till polisen eftersom "dem kunde man ha att skjuta ryssen med".

Paret Engström fick inga barn men byggde ett skärgårdshus på Muskö vid Hårsfjärden som under 1970-talet var fokus för deras fritid och mycket sällskapsliv, med oförglömliga fester vid havet. De bodde också i vad man skulle kunna kalla en "patriciervilla" i Täby. Naturligtvis var detta inte en livsstil som enbart kunde bygga på en grafiker- och en sjuksköterskelön utan familjepengar måste ha spelat en betydelsefull roll. Engströms föräldrar bodde efter hemkomsten från Indien först i Täby, sedan inne på Östermalm, medan hustruns familj levde i Djursholm.

De senare åren 

Engström arbetade på Skandia från 1968 till 1996, då han gick i förtidspension några år före förväntad ålder. Karriären hade då gått i stå sedan länge. Han behövde för mycket tid för sina arbetsuppgifter, prokrastinerade och blev tilltagande perfektionistisk vid ritbordet medan han inte alls intresserade sig för den nya informationsteknologin och dess möjligheter. Ibland uppfattade omgivningen hans idéer för reklam som bisarra, som i historien om lejonet bakom stenen. När han många år tidigare sökt den lediga tjänsten som reklamchef skrattades det nästan åt honom. Sedan slutet av 1970-talet hade Engström plågats av reumatism och dessutom råkat ut för en allvarlig fallolycka när han målade på sommarstället och ådrog sig en halskotfraktur, som tvingade honom att gå med stag fastborrade i skallen i tre månader. Omgivningen skämtade då med honom och kallade honom "marsmänniskan". Under 1980-talet kom det misslyckade försöket att ge sig in i kommunpolitiken som slutade med Engströms engagemang för att bevara en skola hans parti ville lägga ned, vilket gjorde honom till hjälte för föräldraföreningen men också till att partivännerna förlorade förtroendet för honom och att han efter uppslitande konflikter kom att lämna alla politiska uppdrag runt 1984. Under 1980-talet började Engström också utveckla tilltagande alkoholproblem, som blev riktigt allvarliga under 1990-talet med rattfylla, inneliggande avgiftning och utbrott, när han i berusat tillstånd bad sina vänner och släktingar dra åt helvete för små eller inbillade oförrätter. I sig själv var Stig utåtriktad och valdes snabbt in i kamratföreningar och deras styrelser för de trevliga fester och sociala evenemang han ordnade. Vänner har beskrivit honom som en person de inte riktigt tog på allvar men som livade upp tillvaron med sitt utåtriktade, extravaganta sätt. Man skrattade också åt hans istadiga processande om fel eller orimliga skador han skulle ha utsatts för, en tendens som förde honom fram till gränsen för "kverulansparanoia" men inte så långt att han verkar ha lidit av detta i psykiatrisk mening. Privat umgicks man i kretsar som passade parets bakgrund och släkt - höga marinofficerare, diplomater och en fd militär med vapensamlande som hobby. Det spelades mycket bridge. Engström beskrivs som barnkär och trevlig av vänners idag vuxna barn. Hans textning var osannolikt perfekt och framstod som ömsom kalligrafisk, ömsom som tryckbokstäver. En detalj är många familjemedlemmars långa liv: förutom Stig som dog jämförelsevis ung levde hans mor till att bli Sveriges äldsta innan hon dog vid 111 års 2013.

Slutet av Engström liv

Efter Palmemordet kom detta att bli ett stort intresse för Engström. Han samlade på tidningsurklipp, pratade mycket om mordet med familj, vänner och arbetskamrater, förutom att han försökte få kontakter i media och med polisen i utredningen (att "infiltrera utredningen" togs upp som ett möjligt drag i profilen i GMP). Efterspelet till mordet blev som ett kortvarigt lyft i Engströms annars allt mer bekymmersamma situation vad gällde hälsa, ekonomi och karriär. Under 1990-talet vände det neråt  på allvar, och ledde fram till förtidspension, alkoholsammanbrott med inneliggande avgiftning och en dom för grovt rattfylleri, och slutligen skilsmässa. Året efter denna återfanns Engström död i sin nya lägenhet som han aldrig lyckats ställa i ordning. Bredvid honom stod en tom flaska whisky och några tomma kartor värktabletter med en varning på förpackningen att de var farliga vid samtidig alkoholkonsumtion. Dödsfallet klassades som självmord. Själv kan jag tänka att en flaska starksprit och några kartor tabletter är ganska lite om en person som missbrukat både alkohol och värktabletter i decennier vill ta sitt eget liv. Det skulle stämma bättre med en olycka (att han tagit för många tabletter av misstag, fått en oväntad reaktion på blandningen eller varit utan värktabletter en tid så att tillvänjningen minskat) eller att kroppen helt enkelt kommit till en punkt när den inte tålde vad den tidigare klarat av. En flaska starksprit är ingen ovanlig dygnskonsumtion vid utvecklad alkoholism, och även mot smärtlindrande tabletter utvecklas betydande tolerans. Där fanns inte heller något avskedsbrev. Engström låg död i sängen och hade varit död över en vecka när han hittades. Han hade hörlurar över öronen, oklart om han hade lyssnat på musik. Strängt talat var det antagligen svårt att utesluta annans medverkan i dödsfallet också, även om inget framkom som tydde på det.

Stig Engström på mordplatsen

Här är inte platsen att argumentera om Stigs eventuella inblandning i Palmemordet men en sak kan vi vara säkra på, till skillnad från alla andra som figurerat som misstänkta var Engström på mordplatsen, antingen som gärningsman eller vittne. Han lämnade Skandia några minuter före mordet och om han hade "missat" mordet hade han inte återvänt dit tjugo minuter senare, starkt påverkad av vad han upplevt. Själv trädde han fram för polisen och Svenska Dagbladets journalister i vittnesrollen redan dagen efter mordet, och berättade om sina insatser på platsen, en berättelse som kom att broderas ut under de kommande åren i olika intervjuer (utan mycket till ifrågasättanden från media eller polis, med undantag för enstaka personer som antingen gav upp eller sedermera valde att följa andra spår). Engström kom också att upprepa stommen av sin historia under ed i både Tings- och Hovrätten under rättegångarna mot Christer Pettersson. Den stora invändningen mot denna bild är att - förutom vad polisen under en tid fick för sig felaktigt - ingen av de andra 20-25 ögonvittnena till mordet eller dess omedelbara efterspel vittnade om att de sett Engström, och själv kunde han bara identifiera de personer vars fotografi förekommit i pressen. "Lösningen" som presenterats av Filter med Engström som gärningsman bygger på att det var relativt folktomt på mordplatsen när skotten föll och att man har kontroll över var respektive vittne fanns eller hur de anlände till mordplatsen. Om man lägger Engströms berättelse över detta faller den hela tiden på att ingen annan berättat om honom under de första minuterna innan det bildats en folksamling på mordplatsen och då den uppmärksamhetssökande Engström borde ha gjort intryck på någon av de närvarande - medan den steg för steg passar med vad gärningsmannen skulle ha berättat om man tar bort själva gärningen.

Om man tittar noga på bilderna från mordplatsen syns också att polisens rekonstruktioner kom att göras för långt söderut i förhållande till blodfläcken som syntes på de tidiga bilderna, sannolikt på grund av berget av blommor som låg kvar framför Dekorimaskyltfönstret. Mordet skedde inte mitt för Tunnelgatans mynning utan närmare dess norra sida. Direkt efter mordet svängde tre bilar in till trottoaren framför mordplatsen med strålkastare som belyste Sveavägen en bit norrut från mordplatsen, där ljuset från skyltfönstret bildade en ljus fond. Minst en person har uppgivit att han höll särskild uppsikt över vittnet AB som stod norr om mordplatsen för att denne inte skulle avlägsna sig från platsen. Det är alltså här Engström berättar att han kom fram, bland de allra första på mordplatsen som då måste ha varit som en trång, upplyst "scen" runt den liggande statsministern. Att han istället skulle ha hunnit förbi mordplatsen på sin stressade väg mot tåget och semestern och av nyfikenhet vänt tillbaka skulle möjligen ha kunnat förenas med vad många anfört, att han stod i periferin av den folksamling som bildades och sedan broderade ur sin historia. Det är bara svårt att förstå varför en person som Engström skulle vända tillbaka till ett skottdrama i vad han då trodde var "A-laget" när han han var stressad och hunnit förbi, och det är inte heller den historia han berättar.
På ett eller annat sätt förefaller det som att Engström måste ha ljugit om sin roll på mordplatsen för polis, journalister och till sist under ed i domstol på en mängd små punkter och mötte förvånansvärt lite motstånd. Skulle han ha varit ett vittne på det sätt han beskriver skulle han ha passerat mellan bilarna och vittnena eller uppehållit sig i området norr-nordost om Palme. I sitt samtal med polisen dagen efter mordet kl 12.20 på dagen (dvs direkt efter den första presskonferensen) berättade Engström också om det vittne som stod inne vid barackerna på Tunnelgatan och som bara en kort stund stått norr om barackerna, efter att mördaren sprungit förbi i den norra passagen medan vittnet tryckte i den södra för att inte bli upptäckt. Mycket få personer borde ha haft möjlighet att se vittnet på denna plats, förutom Lisbet Palme, de två ungdomarna som var fullt upptagna med att ge Olof Palme första hjälpen och mördaren som då var i trappan upp mot Malmskillnadsgatan men enligt flera vittnen vände på huvudet för att titta bakåt med jämna mellanrum.

Engström ändrade uppgifterna om sin utstämplingstid från Skandia, som var 23.20 enligt stämpelklockan (men av företagets säkerhetschef, som kontrollerade klockan mot fröken Ur på Engströms begäran, befanns vara 23.19), till 23.21 i domstolen under ed, och gav sig på så sätt ett falskt alibi för mordet (som begicks 23.21.30+/-10sek). När en väns dotter, som annars framstår som positiv till "farbror Stig", får se Rapportinslaget från 1986, reagerar hon med att han ljuger "pinsamt dåligt". Lögnerna har avfärdats som "mytomani", även om Engström saknar en historia av lögner i andra sammanhang trots sitt omvittnat stora uppmärksamhetsbehov. Flera karaktärsvittnen har till och med sagt betonat att Engström inte brukade fara med osanning. En sådan historia utesluter förstås ett tillstånd som mytomani, och leder till berättigade frågor varför Engström skarvar och till och med menedar om detta tillfälle, och varför det ställs så lite motfrågor. Det som slog mig när jag läste om denna hypotes första gången är hur den påminner om upplösningen i en Agatha Christie-deckare. Mördaren har hela tiden dolt sig mitt bland vittnena, i "ljusan dager" och avslöjas dels av något han eller hon råkar berätta som ingen utom mördaren kunde känna till, dels av detektivens förmåga att låta människors subjektiva berättelser byta plats med varandra. Lögnen har legat så nära sanningen att den förväxlats med den för de flesta betraktare.

De senaste årens litteratur om Engström

Lars Larssons bok innehåller systematiska sammanställningar av de signalements- och vittnesuppgifter som samlats in i olika steg från mordkvällen och framåt och visar hur vissa av dem är förenliga med Engström i början men utvecklas i en annan riktning med tiden, när fantombilder och mediaspekulationer påverkat vittnena. Thomas Pettersson har bedrivit ett verkligt detektivarbete från 2006 och framåt och kunde lägga tre avgörande pusselbilder till bilden, förutom en välskriven bok som ger en mänsklig bild av Engström bland annat på basen av många intervjuer. Han visade hur Engström avskrevs som "varande på brottsplatsen" efter att ha blandats ihop med ett annat vittne av polisen, att han hade vapenträning i ungdomen (militärtjänst, ytterligare tre år som anställd i militären samt pistolskytte i förening) och minst två möjliga sätt att få tillgång till en revolver och ammunition (från vännen vapensamlaren eller från den tid då han utvecklat informationsmaterial kring en ny revolvermodell för flygvapnet i sin ungdom). På många sätt är Engström just "osannolik" som mördare, han är äldre än de flesta vittnesmålen anger och har ingen historia av våldsbrott. Och han hade både en oväntad samhällsbakgrund och en oväntad personlighet för en mordmisstänkt.  Från dagens horisont är det inte svårt att föreställa sig att en person som Engström inte fick samma uppmärksamhet av dåtidens svenska polis som gängse politiska "galningar", missbrukare eller kända kriminella. Jag har därför skrivit ytterligare ett inlägg om Engström som handlar om hur olika aktörer bedömt honom, där jag förstås lägger tonvikten på den bild min egen specialitets kunskaper skulle kunna ge oss om honom utifrån vad vi vet idag.

Källor: Två böcker  (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson, 2018), ett nummer av tidskriften Filter med rubriken "Lösningen" och i en rad inlägg i dagspressen, som tillsammans med Wikipedia och flera intervjuer med hans mor på nätet och en med honom själv i Svenska Dabladet från 1982 utgör i stort sett hela källmaterialet för detta inlägg.

Friday, February 28, 2020

Palmemordet (5): GMP & vad vi kan anta om mordet på Olof Palme

I ett tidigare blogginlägg har jag diskuterat Palmemordets Gärningsmannaprofil (GMP) och vad vi kan veta respektive tro om hur mordet gick till. I detta inlägg vill jag sammanfatta vad jag tror att vi kan hålla för sannolikt om vad som hände ikväll för 34 år sedan, och i ett kommande, avslutande inlägg ge en fördjupad psykologisk-psykiatrisk bild av en av de idag mest omtalade misstänka, Stig Engström, den sk Skandiamannen. GMP för Palmemordet gjordes i början av 1990-talet av kriminalkommissarie Jan Olsson och min psykiaterkollega Ulf Åsgård. Den utmynnar i några  grundslutsatser som  har också granskats av mer än tio nationella och internationella experter utan att någon av dem anmält allvarligt avvikande uppfattningar från dem. Jag tycker att det är beklagligt att medierna inte tagit dessa på större allvar och fört ut dem klart och redigt, med vad de bygger på, till det svenska folket och internationellt istället för att leta efter nya långsökta motivbilder i olika länder eller bland svenska tjänstemän som inte på något sätt kunnat knytas till mordplatsen, ett eventuellt vapen eller ens en hållbar gärningsbeskrivning. Detta spekulerande har hindrat ett riktigt bokslut över Olof Palmes liv och verk.

Det vi med stor säkerhet kan utgå från när det gäller Palmemordet är att mordet inte utfördes av en stor, professionell organisation, helt enkelt därför att omständigheterna för det inte kunde planerats den aktuella kvällen. Även om Olof Palme och hans familj utsatte sig för en allvarlig säkerhetsrisk genom att exponera sig på vägen till bion och särskilt utanför bion under fem-tio minuter innan föreställningen började fanns det mer än hundra alternativa scenarios för vad de skulle göra efter biobesöket: multiplicera ensamma/med sonen/flickvännen/bekanta/med livvakter som tillstött efter filmen * paret Palmes våning/sonens/flickvännens/bekantas lägenhet/lokal * gå till fots/hämtas i bil/åka med bekanta/ta taxi/ta tunnelbanan så är man redan där, och om någon ville utgå från scenariot ensamma hemåt till fots (som inte var särskilt sannolikt) fanns många vägar som inte förde dem förbi vad som kom att bli att mordplatsen med dess lämpliga flyktväg. Dessutom visade GMP att Olof Palmes vardag innehöll många tillfällen för ett förberett attentat där förövarna kunde ha kontroll över situationen i förväg. Slutligen sköt gärningsmannen endast ett skott mot vardera offret och kunde inte ha varit säker på att ha lyckats med sitt uppsåt när han lämnade platsen. Ammunitionen var olämplig för ett mord. Den enda möjligheten att planera gärningen i förväg är den så kallade "mötesteorin", där Olof Palme skulle ha stämt möte med någon vid mordplatsen i förväg. Den förefaller orimlig, först och främst därför att den förutsätter att statsministern skulle ha lurat med sin fru till ett sådant eller att familjen ljuger om vad som hände före mordet, vilket jag utgår från att de inte gör. En svensk statsminister som håller hemliga möten med farliga personer på Stockholms gator nattetid sorterar också under "osannolikt".  

Det vi kan veta om gärningsmannen är, förutom de relativt vaga och delvis motstridiga signalementen, egentligen fem saker. Han måste ha haft (1) viss impulskontroll och klarhet för att invänta "rätt" tillfälle för skotten och genomföra flykten. Han var därför inte förvirrad eller gravt berusad/drogpåverkad (ingen "ensam galning"). Han måste också ha insett att hans odds för att undkomma var dåliga, vilket vi kan tolka som att han var (2) beredd att sitta av ett mycket långt fängelsestraff för att få genomföra dådet. En lycklig familjefar eller en person med starkt engagemang i sin karriär eller i något annat som sattes på spel av gärningen är därför osannolika som gärningsmän. Slutligen måste gärningsmannen ha haft (3) viss förtrogenhet med revolverskytte, (4) god lokalkännedom i de aktuella kvarteren och (5) förmåga att hålla tyst efter mordet, även till personer i sin omgivning, eftersom inget har kommit fram på så lång tid.

Sammantaget får händelseförloppet och dessa fem punkter mig att tro att Olof Palme sköts till döds av en svensk förövare vars motiv var ett starkt hat mot paret Palme, vilket stöds av att han sköt mot dem båda och var mycket nära att även döda Lisbet Palme (som spelade en betydande roll i det inhemska Palmehatet vid tiden för mordet men knappast för makens politiska gärning eller hans olika internationella engagemang som skulle kunna ha motiverat ett mord på henne). Gärningsmannen agerade antingen ensam eller med stöd av en eller ett par personer med starka personliga band till varandra för att inte avslöja sig själva eller varandra efter dådet. Gärningen kan ha diskuterats på ett hypotetiskt plan tidigare men har planerats någon gång efter att makarna Palme lämnade sin lägenhet, sannolikt efter att de anlände till biografen Grand och möjligen så sent som under den sista kvarten efter att filmen slutat - det är i varje fall då som det slutliga händelseförloppet först kan utformas. Det skulle också kunna röra sig om en ren impulshandling, även om det är mindre sannolikt än en kort tids ganska lös planering under kvällen.

I Olssons och Åsgårds GMP finns ett mycket mer detaljerat porträtt av den misstänkte gärningsmannen. Det är intressant läsning, men jag tror att man måste förvänta sig ett ganska ordentligt "glapp" på detaljnivå mellan en sådan profil och verklighetens gärningsman. Av alla de internationella experter som konsulterats är James W. Clarke tveklöst mest akademiskt meriterad och systematisk i sitt närmande till Palmeärendet. Han har studerat alla politiska attentat i USA och flera andra runt jorden för att etablera en typologi av förövare där grupp 1 är attentatsmän som drivs av politiska drivkrafter, grupp 2 av mer personlighetsmässiga problem och affekter mot myndigheter eller framstående personer, grupp 3 av rent personlighetsmässiga skäl där de till varje pris vill kompensera en känsla av ett leva ett obetydligt, meningslöst liv genom ett attentat mot en känd person (som kan vara politiker men lika gärna artist, skådespelare eller annan berömdhet) och grupp 4 psykotiska personer som drivs av en vanföreställning att en viss politiker t ex varit otrogna med deras partners eller styr deras öde. Problemen som förövare i grupp 2 och 4 lider av är i regel paranoia (vanföreställning) och finns i olika grad. Paranoid personlighetsstörning innebär en generell misstänksamhet och benägenhet att tolka in onda avsikter i andra människors handlingar ("paranoid beredskap"), men utan psykotiska eller bisarra inslag (idéerna skulle kunna vara sanna och stämma med världen som vi känner den) och tankemässig klarhet. Paranoia (vanföreställningssyndrom) innebär idéer som trots bevis på motsatsen ändå hålls med en sjuklig grad av övertygelse, även om de inte är bisarra utan i slutändan ändå är möjliga i den riktiga världen. Paranoid schizofreni, slutligen, innefattar ofta bisarra vanföreställningar (som att ens tankar är fjärrstyrda via TV:n eller ett chips inopererat i hjärnan) och är definitionsmässigt förenat med nedsatt eller sjunkande psykosocial funktionsförmåga, förvirring och/eller störningar av tankeprocessen. Paranoia kan också förekomma vid perioder av djup depression, mani, drogutlösta psykoser, demens eller vissa kroppsliga sjukdomar. Narcissism, ett sjukligt behov av andras uppmärksamhet och beundran, kan finnas hos alla typerna av attentatsmän, och kan vara inför en begränsad grupp eller - draget till sin spets - i den egna fantasin.

Det är egentligen bara grupp 4 som med fog skulle kunna kallas "ensamma galningar", men uttrycket används slarvigt om alla 4 grupperna. Politiska konspirationer som hyrt "yrkesmördare" har dock varit mycket ovanliga i Clarke's forskning. Sammansvärjningar kring ledare eller bland samhällsomstörtande element var mycket vanliga för hundra år sedan eller mer och ligger ofta bakom attentat i diktaturer, men brukar avslöjas snabbt och har varit mycket sällsynta i de moderna västliga demokratierna. Dock har attentatsmän i Clarke's grupp 1 och 2 klara politiska motiv som driver dem att agera. När det gäller Palmemordet är det min uppfattning att grupp 3 och 4 kan uteslutas eftersom gärningsmannen uppvisade ett betydande mått av impulskontroll och exekutiv förmåga (även om det skulle kunna ha handlat om ett "rent" vanföreställningssyndrom eller en svår personlighetsstörning), och en grupp 3-attentatsman är i stort sett utesluten eftersom en sådan gärningsman inte bryr sig om att åka fast eller åtminstone efterlämna något som pekar på deras inblandning. Som beskrivits ovan tror jag att mordet bottnade i det då vanliga Palme-hatet i den svenska samhället. En attentatsman behöver inte ha ett kriminellt förflutet utan kan drivas av andra motiv.

Av de gärningsmän som föreslagits i den allmänna debatten om Palmemordet tror jag att "hit-men" från olika internationella organisationer kan avföras från listan som mycket osannolika. Sådana attentat är mycket ovanliga och hade planerats vid någon av Palmes regelbundna promenader utan livvakter. Jag har också mycket svårt att se någon rimlighet i de olika konstellationer av ordningspoliser som skulle ha begått brottet efter spaningar och skyddats av polisledningen åtminstone timmarna runt mordtillfället ("Polisspåret"), av samma skäl och eftersom en sådan stor konspiration hade spruckit mycket snabbt. Den lilla grupp poliser eller militärer Leif GW Persson återkommande föreslagit i media och i sina mycket uppmärksammade och filmatiserade romaner ser jag inga konkreta personkopplingar till. De mest diskuterade "ensamma galningarna" (fast ingen av dem var "galen" vid tiden för mordet) är Victor Gunnarsson ("33-åringen"), Christer Pettersson (som åtalades och dömdes för mordet i Tingsrätten 1989, enbart av nämndemännen, och sedan friades i Hovrätten), CA ("daytraydern" i böckerna av Paul Smith) och Stig Engström ("Skandiamannen") - jag skriver ut tre av deras namn här eftersom de själva gått ut i media med sina namn, medan jag låter det fjärde namnet ersättas av initialer. Av dessa vill jag helt avföra två. Gunnarsson tror jag hade en alltför låg global psykosocial funktionsförmåga (mer om det här) för att ha varit av intresse för någon gruppbildning eller för att ha klarat av mordet och den efterföljande polisutredningen, och Pettersson, som friats i domstol, saknar helt enkelt kopplingar till brottet förutom Lisbet Palmes utpekande, som underkänts av vittnespsykologer jag tror har mycket gedigen kunskap om vilken betydelse man kan fästa vid olika ögonvittnen. För båda saknas också en trovärdig gärningsbeskrivning som steg för steg förklarar hur deras roll i brottet såg ut.

Bland de närmare hundratalet personer som plockades fram utifrån sin likhet med GMP (varav många är uppenbart orimliga kandidater på grund av alltför omfattande psykisk ohälsa, ett område där GMP uppenbart var för oskarp) intar CA en särställning genom att dels likna profilen i mycket hög grad, dels ha haft ett vapen av den intressanta typen som han vägrat lämna in för provskjutning och istället gjort sig av med under misstänkta omständigheter han med stor sannolikhet ljugit till polisen om. Dessutom finns en begriplig, logisk och trovärdig gärningsbeskrivning för hur mordet skulle kunna ha gått till med CA som gärningsman, även om det inte heller finns några bevis eller ens indicier för att det verkligen skulle ha gått till så. Självklart borde CA utretts intensivt av polisen långt innan sitt självmord tolv år efter mordet. Han skulle kunna ha varit en typisk Clarke-attentatsman med paranoia eller stark politisk antipati mot Olof Palme och socialdemokratin, särskilt deras anti-kapitalistiska politik, och psykisk ohälsa som började som en personlighetsproblematik och accelererade fram till hans självmord. Utöver den bild av CA som redan tecknats av Smith (en mycket ensam och privat person som vi vet osedvanligt lite om) finns inget material för att analysera hans personlighet eller förmåga att ha utfört gärningen.

Detta lämnar oss med Engström, som jag tror är den gärningsman åklagaren Krister Petersson och hans Palmegrupp vid polisen intresserat sig för under senare år och kommer att presentera bevis emot under våren 2020. Även om det finns två välskrivna och välunderbyggda böcker om honom (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolike mördaren av Thomas Pettersson, 2018) tycker jag att det finns skäl att diskutera hans personlighet och eventuella drivkrafter bakom mordet ur psykiatrisk-psykologisk synvinkel - både för att se vad han kan ha haft för inre problem som kan ha spelat in i ett ev deltagande i statsministerattentatet, vad som inte hör hemma i psykiatrin eller psykologin av det som rapporterats om honom, och vilka andra faktorer som skulle kunna förklara varför det dröjt så länge innan kom i centrum för utredningen. Ett sådant inlägg kommer här inom kort.          

Saturday, November 23, 2019

Person, Personlighet, och Personlighetsstörningar (2): Det västerländska personbereppet

Detta inlägg bygger på ett bokkapitel jag skrev för en - aldrig utgiven - populärvetenskaplig bok om Psykopati. De vetenskapsteoretiska problem med psykiatrins sätt att definiera vad en person är som presenterades i föregående blogginlägg sätts här i ett historiskt sammanhang. Texten är skriven med ett fåtal referenser, för termer hänvisas till exempelvis Wikipedia eller Nationalencyclopedin.

Personbegreppets historia


Ordet ”person” kommer från latinets persona som ursprungligen syftade på de masker skådespelarna i den romerska teatern bar för ansiktet, som hänförde sig till den ena eller den andra rollen i ett stereotypt persongalleri. Från teatermasken kom ordet ”person” att användas i överförd betydelse för andra roller, till exempel de som är förknippade med olika ämbeten, och började slutligen referera till en människas unika och särskiljande sätt att framträda inför andra. Bakgrunden till denna förskjutning kan sökas i brytningarna mellan senantikens kultur och den framväxande kristendomen. När Treenigheten behövde få en filosofiskt hållbar definition kom de olika aspekterna av den ende Guden att benämnas ”personer” (”tre personer i en”, Tertullianus), och personbegreppet började spela en huvudroll i den västerländska kulturen. Att vara en person definierade metafysiska egenskaper som skilde människan från djuren, och lät henne tillhöra samma kategori som änglarna och Gud.

Särskilt var det den fria viljan, som ger en person möjlighet att fatta beslut utan yttre orsaker, gör henne till en orsak i sig själv (även om naturen eller omgivningarna kan begränsa val eller hur de kan förverkligas). Viljefrihet är enligt klassisk kristen uppfattning unikt för Gud, änglar och människor, och antagandet att vi har fri vilja kontrasterar mot en materialistisk människosyn (som uppfattar människans medvetande och vilja som biprodukter av hennes kroppsliga varande, som i sin tur står under naturlagarna, se föregående blogginlägg), som förstås vare sig räknar med änglar eller Gud.   

Boëthius definierade på 500-talet en person som ett enskilt väsen med ett tänkande: ”persona est naturae rationalis individua substantia”. Denna definition accepterades av medeltidens centrala filosofer, särskilt Thomas av Aquino, och kom att vara närmast allenarådande under tusen år. På så sätt har den utövat enorm betydelse för hur västerlänningar uppfattar sig. Anders Piltz har kallat personbegreppet ”Europas mest originella bidrag till människans eviga fråga vem hon själv är” och förklarar den så här (i den nödvändiga boken "Mellan ängel och best: människans värdighet och gåta i europeisk tradition"): ”Att vara person: det betyder att hamna på Guds och änglarnas sida gentemot djuren, och detta i kraft av tankeförmåga och språk. Det är att vara individ, skild från alla andra men odelbar i sig själv, med en unik existens; bara en individ har sin egen historia, sin egen situation, sina egna relationer. Det är att vara substans, den oföränderliga kärnan bakom och under fenomenen. Visst kan en människa genomgå hur många förändringar som helst till det yttre eller till det inre. Ändå är hon ofrånkomligen identisk med sig själv, hon har ett jag, som bär upp alla dessa förändringar utan att själv upphöra att existera. Hon är någon som aldrig kan upphävas. Den boethianska människan vilar självklart i sitt eget orubbliga jag. Hon är substans.”

En annan central aspekt av att vara person är att agera, att vara en aktör (återigen ord från den antika teatern), den som realiserar sig i världen. Alla personer är inte aktörer och till exempel kan djur vara aktörer. En person kan också handla oöverlagt, oaktsamt eller automatiserat, men anses ansvarig även för sådana handlingar, till och med för sådana hon underlåtit att utföra. Upplysningen medförde att aktören kom att bli den viktigaste aspekten av att vara person, och den moderna vetenskapen kunde söka orsakerna bakom människors handlande, för att kunna ersätta hennes metafysiska, transcendenta frihet (och ansvar) med vetenskapligt kartlagda orsakskedjor som både kan modifieras och användas för att förutse framtida handlingar.

Till detta har vi också adderat ett raster av autencitet eller originalitet när vi betraktar en person. Vi tar avstånd från människor som ”spelar en roll” i sociala möten, som inte ”är sig själva”. Ett sådant synsätt vore svårbegripligt före vår tid och i andra kulturer, där istället de socialt definierade rollerna är de mest betydelsefulla. När vi agerar inom en socialt definierad ”persona”, till exempel domare, mor, dotter, präst eller brottsling, träder personen i bakgrunden men är ändå den som agerar och kan ställas till ansvar för vad som görs, om än med särskild hänsyn till rollens krav.

Modernismen är materialistisk till sin natur men vill samtidigt befria personers kraft, förnuft och originalitet. Under 1900-talets första hälft kolliderade liberalismens betoning av individuella intressen med de totalitära systemens prioritering av massornas. Samtidigt var liberalismen på många sätt lika materialistiskt inriktad, och resulterade i dagens kapitalistiska hegemoni (alltmer på vad som traditionellt varit statens kärnområden) och konsumtionskultur. Ur dessa konflikter växte tidigt flera filosofiska strömningar fram som försökte värna personbegreppets plats i vår självuppfattning. Parallellt med att psykologin uppfattades som reduktivistisk och beteendefixerad försökte bland andra Emmanuel Mounier och en grupp kring tidskriften Esprit lyfta fram en personcentrerad uppfattning, ”personalismen”, där människan fungerade som en ”tredje väg” mellan de motstridiga, materialistiska politiska ideologierna till höger och vänster. För Mounier handlade personbegreppet mindre om mänsklig essens i termer av något man ”är” än om något som uppstår under en människas liv, ”att leva som en person betyder att få förverkliga ett maximum av initiativ, ansvar och andligt liv”. Edmund Husserls fenomenologi och hermeneutik som togs vidare av franska filosofer som Merleau-Ponty har legat till grund för systematiska försök att närma sig individen utan att fokusera på spekulativa bakgrundsfaktorer. Existentialismen, med sin betoning på att människan blir till genom att vara, drev den subjektiva dimensionen hos personen till sitt kanske mest krävande uttryck. Genom sina val formar människan sig själv och sitt öde. Friheten att välja, handla och överskrida uppställda gränser är här nyckeln till människans gestaltning av sitt öde, och mer betydelsefull än alla på förhand givna egenskaper och uppställda definitioner. Möjligheten att välja och fatta fria beslut blir nyckeln till människovarandet. Med rötter i 1800-talstänkare (särskilt Kirkegaard) blommade detta tankesätt ut under efterkrigsåren, och sammanfattades programmatiskt av Jean-Paul Sartre med att ”existensen föregår essensen”. Själva varat föregår alltså vad människan egentligen är, närmast motsatsen till psykiatrins försök att kartlägga bakomliggande processer i hjärnan, i det undermedvetna, eller i de sociala sammanhangen för att förstå vem människan egentligen är. Sartre kom också att överge existentialismen i takt med att han blev alltmer dogmatiskt marxistisk.

Det klassiska antikt-kristna sättet att se på personen som en rationell, ansvarig aktör förvaltades av den romersk-katolska kyrkan på två viktiga områden utanför de rent teologiska. Den antika romerska rätten som ligger till grund för dagens kanoniska rätt har också haft genomgripande betydelse för dagens juridiska system med personen som bärare av ansvar, rättigheter och skyldigheter. Socialläran låg till grund för många försök att skapa en mittfåra i politiken från 1890-talet och framåt. Subsidiaritet skulle då vara grundprincip, det vill säga att problem skall lösas och ansvar förläggas på lägsta möjliga nivå. Katolska idéer om människan som person var också centrala, vid sidan av de Upplysningsfilosofiska, i FNs deklaration om de Mänskliga Rättigheterna från 1948, som kom som en reaktion mot den urspårade modernitet man ställts inför i de totalitära samhällena. Deklarationen har kritiserats både från ett mer radikalt modernt håll för att lägga för stor tyngd vid familj och civilsamhälle, och från traditionellt kollektivistiska samhällen för att istället betona den enskilda personen för starkt. 

Modernitetens person


Modernismen har strävat efter att göra sig kvitt människans viljefrihet och istället försöka hänföra hennes handlande till materiella eller andra orsaker, som kan studeras vetenskapligt. Många psykologer och psykiatriker som accepterat människan som rationell i sitt grundtillstånd har gjort det ur en evolutionär syn på hur hjärnans funktioner utvecklats för att förbättra vår överlevnadsförmåga. Avvikelser kommer då att bottna i att individens konstitution brister i dagens samhälle och kultur. Irrationella handlingsmönster har förts tillbaka på omedvetna konflikter så som de beskrivits av Freuds och psykoanalysen, men också på icke-adaptiva evolutionära processer enligt Darwin och socioekonomiska faktorer enligt den Marxistiska historiematerialismen. Freud, Darwin och Marx har kallats portalgestalterna för det moderna sättet att betrakta människan. Från helt olika utgångspunkter drog de i praktiken personbegreppet åt samma håll, så att fokus flyttas från kristendomens transcendentala, fria och ansvarskännande till det lagbundna, strukturerade, förutbestämda och viljelösa, som paradoxalt nog blev synonymt med modernismens "klara, sunda, rationella" tänkande.

Den "biopsykosociala" modellen i psykiatrin har till och med samlat modernismens tre stora orsaksfaktorer under en term. Utanför rättspsykiatrin har frågan om personen fortfarande har en fri vilja eller om denna upphävts av de olika påverkansfaktorerna ofta förbigåtts. Naturligtvis är det svårt att ge ett kategoriskt svar på den, eller kvantifiera betydelsen av orsakerna bakom mänskligt handlande utifrån traditionella beteendevetenskapliga data, så man har nöjt sig med att konstatera att "det kan inte vara på något annat sätt, av en vetenskaplig världsåskådning följer att allt i universum följer lagar" och peka på sambandsundersökningar med inomvärldsliga, materialistiska och mer eller mindre iakttagbara faktorer. Det ligger något paradoxalt eller anspråksfullt i ett sådant resonemang när vi vet att de fysikaliska lagarna förändras i extrema situationer, och att inget i universum är så komplext som människohjärnan - vi har inte ens en teori för att förklara hur medvetandet och viljan skulle uppstå ur hjärnan, än mindre vetenskapliga data för att bevisa den**. När man ser hur ofta kollektivet och kulturen betonats i kulturer utan vårt personbegrepp, och sedan ser hur modernitetens viktigaste inriktningar sökt avskaffa den fria personen även i Väst, förstår man hur skör och ovanlig den klassiska västerländska personuppfattningen, med rötter i antiken och kristendomen, är och varit i mänsklighetens samlade idévärld.

Postmodernitet

Under tiden efter Andra världskriget har moderniteten haft att definiera om sig. Högmodernismen, där psykiatrin och psykologin spelade en så central roll, var svårt fläckad av 1920- och 30-talens förment vetenskapliga eugenik, rasism och förakt för svaghet. Nazismens och kommunismens illdåd i land efter land och de tidigare koloniernas självständighet förändrade synen på västerländsk kultur, moderniteten och vetenskapens roll för alltid. Den ”postmoderna” eller ”poststrukturalistiska” reaktionen hade inget program och är inte lätt att avgränsa i tid eller plats, den kom på olika områden från krigsslutet fram till slutet av 1900-talet, som ett svar på de uppenbara brotten mellan moderniteten och hur den tillämpats. Ett gemensamt drag var misstron mot dikotomiseringar ("frisk eller sjuk", "normal eller onormal", "kropp eller själ", "vetenskap eller religion") och "stora berättelser", tankesystem med anspråk på fullständighet. Nostalgi och längtan efter emotionalitet och estetik har varit följeslagare till en radikal kritik av klassiska föreställningar, t ex om förnuftets och vetenskapens möjligheter att förklara vår värld. Den fransk-amerikanske filosofen Jacques Derrida lanserade begreppet ”dekonstruktion” om sin kritik av föreställningen om människans individualitet. Feministiska och ”queer” filosofer, som Judith Butler eller Luce Irigaray, har sökt överskrida gränser och definitioner kring kön och reproduktion som man uppfattat som begränsande för individens möjligheter att forma sig själv i förhållande till könsroller och (de från början medicinska eller psykiatriska definitionerna av) sexuella ”läggningar”.

Postmodernismen förde oss fram till en punkt där man till och med försökte lämna tanken på att människan överhuvudtaget skulle ha egenskaper eller en essens. Istället ville man se en radikalt definierad subjektivitet, där andra sätt att skapa betydelse, bortom de språkliga strukturerna, lyfts fram. Det lilla barnet som ännu inte utvecklat ett språk, som inte börjat använda symboler (”inträtt i den symboliska ordningen” med Jacques Lacans terminologi), blev en bild för det ursprungliga människovarandet i en ”fri” och omedelbart tillgänglig värld av känslor, relationer och tillfredsställelse som Julia Kristeva kallade choran, kärlet som rymmer det som inte går att benämna och på så sätt låsa fast i språkliga betydelser. Hon återvände i olika sammanhang till beskrivningen av subjektiviteten (eller helt enkelt "varat" innan barnet går in i den språkliga ordningen) och de symboliserande processerna där människan blir ett talande och tänkande subjekt genom att underkasta sig samhälleliga och kulturella strukturer. Denna diskussion kom också att föra fram till identitetspolitikens tankegångar om strukturell makt, mer om det nedan. Men först kom postmodernitetens kritiska och subjektiva agenda att trängas undan av vad vi kan kalla hypermoderniteten, med en stark våg av biologism i människosynen från 1990-talet och framåt, med Damasios Descarte's error som ett slags portalpublikation, Sokal-bluffen mot de mest framträdande postmodernistiska intellektuella och de gigantiska satsningarna på genetik och brain imaging-forskning i "the decade of the brain" och "HUGO-projektet".


Hypermodernitet


Själv använde jag den franske filosofen Gilles Lipovetskys begrepp Hypermodernitet i flera artiklar om psykologi och psykiatri runt förra decennieskiftet (och i denna blogs mest lästa inlägg). Hans beskrivning från 2007 av 00-talets människa som hyperrationell, konsumistisk och på samma gång kontrollerande och biologiserande, öppen för att manipulera sig med allt från datoriserade träningsprogram till psykotropa läkemedel och droger innebar ett slags återvändande till (och fullkomnande av) högmodernitetens vilja att med teknik göra människan vetenskapligt begriplig, ansvarslös och lycklig. Det var som att återknyta det nya milleniets personer till 50/60-talets (på steroider, och med tydliga rötter i det mer skrämmande 30-talet), innan postmodernismen fick sitt stora genombrott efter 1968 och präglade 1900-talets sista decennier. Både boken Hypermodern times av Lipovetsky och kopplingen av fenomenet till psykiatrin har verkligen fått slående exempel ju längre 2010-talet framskridit. Vi har sett framväxten av Big Data och AI med applikationer på det mänskliga psyket (samt en del andra tekniska och genetiska metoder som nu börjat diskrediteras) paras med ett uppsving för psykedeliska droger, en opioidkris som påminner om de stora missbruks- och beroendevågor av syntetiska opioider och centralstimulantia under 50- och 60-talen, och ett sug att investera i cannabinoider. Tyvärr finns inga tecken på att människor mår bättre (mer än att prevalenserna för de riktigt allvarliga psykiska problembilderna, som schizofreni, har minskat något). Stora förhoppningar knyts till internetterapi och -behandling, till och med skötta av lärda maskiner. Ändå har frågan väckts om den ökande ångesten och behovet att manipulera kroppen och förlägga sin personlighet i minoritetstillhörigheter kan hänga samman med att den psykiatriska behandlingen blivit alltmer fokuserad på träning, ångesthantering och "arbete", som i form av läxor. En stor grupp unga, upp till 15-20%, upplever psykisk ohälsa som i dessa år kan få dramatiska konsekvenser även om den inte motsvarar de allvarligaste formerna av ohälsa psykiatrin beskrivit och arbetat med. Inför det stundande 20-talet återstår bara att hoppas att denna del av utvecklingen kan vändas i en mer konstruktiv kultur för att låta personer utvecklas och må bra. 

Identitetspolitik


En aspekt av postmoderniteten har vuxit till stormstyrka under 2010-talet, om än i förändrad eller nästan ny gestalt. Jämförd med den psykoanalytiskt influerade särartsfeminism som exempelvis Kristeva stod för har dagens feminism ersatt personer och subjekt med abstrakta storheter för att representera kollektiv och språklig/kulturell/politisk maktutövning, som "patriarkatet". Detta har gått hand i hand med postkolonial, queer och "trans" kritik i bakgrunden till dagens ”identitetspolitik”, där gamla och nya minoriteter eller underordnade grupper fokuserats och människor identifierat sig i förhållande till dessa. På nytt har det västerländska personbegreppet satts på undantag i en marxistiskt färgad, materialistisk analys med fokus på materiell makt och underkastelse. 

Under 2010-talet har också psykiatriska grupper blivit "identiteter" i denna betydelse, som transsexuella, där en stor och ökande grupp ungdomar söker hjälp för "könsdyfori" för att med hormoner, kirurgi och andra medicinska åtgärder försöka förändra kroppens kön till det motsatta. De hävdar att deras "könsidentitet" är essentiell, oföränderlig och neurobiologiskt betingad, medan resten av kroppen är "fel kropp" för dem att leva i. Deras krav är att allt bemötande från sjukvårdens sida skall vara "affirmativt", alltså bejaka dem i deras könsidentitet snarare än i deras kropp. De vill att behandlingen av könsdysforin skall ske utanför psykiatrin och psykologin, som möjligen kan ta hand om ev samtidigt förekommande psykiska problem. Andra nya psykiatriska grupper är "neurotribes" (Silberman), grupper av personer som uppfattar sig fungera likartat neurokognitivt. Mest kända är kanske "Aspies" eller "autister", personer som antingen diagnosticerats med Asperger syndrom/högfungerande autism eller själva identifierat sig med sådana diagnoser på internet och därigenom uppfattar sig som neurobiologiskt och kognitivt annorlunda än andra ("normotypa") och som en förtryckt minoritet, som via internetrörelser vill utmana majoritetssamhällets syn på människan och få till stånd radikala förändringar av sina förutsättningar att leva annorlunda istället för den "vård" eller "behandling" man kommit att uppfatta som manipulation och kränkning av mänskliga rättigheter. På samma sätt vill överviktiga personer problematisera kroppsideal och strävan att "behandla" deras vikt, och vissa döva personer motsätter sig nya tekniska lösningar för att ge dem hörsel eftersom det skulle slå sönder deras "identitet" eller subkultur. I dessa olika minoriteter är grupptillhörigheten viktigare än individen, och kulturen viktigare än kroppen, men det finns kvar en strävan efter originalitet i tatueringar, piercingar och hårfärg, även om strävan efter originalitet  möjligen backat tillbaka från höjdpunkten under 00-talet till att nu i allt högre grad bli konformt med den minoritetsgrupp man identifierar sig med. Vissa har till och med "avslöjats" när de försökt leva i en minoritet de inte tillhör, till exempel som svarta, och det har blivit tabu att "låna" eller "appropriera" kulturella markörer från minoriteter man inte tillhör. Identitetspolitiken har till och med påverkat de storpolitiska internationella relationerna, inte minst mellan USA/Europa och Ryssland/Kina, och blivit en global markör för Väst, hur föga detta sätt att tala om personer än har med det klassiska västerländska personbegreppet. 


Jordan Peterson


Det genomslag den kanadensiske psykologen Jordan Peterson fått under 2010-talets sista år kan ses som ett försök att sätta personen tillbaka i det mänskliga dramats huvudroll. Han har försökt överbrygga olika tankeströmningar i en extrem grand narrative om människan, en syntes av ren biologism till psykoanalytiska och moralfilosofiska analyser av symbolspråk och strukturer i Bibeln och andra berättelser från tidighistoriska kulturer till 18- och 1900-talets stora författare för att återskapa en ansvarig, fri, subjektiv individ, en person i ordets klassiska mening. Så har vi fått ett vältaligt försvar av viljefrihet och ansvar utifrån en "storyline" som innefattar rationalitet, psykoanalys och evolutionär materialism men också förhåller sig till Marxismen (starkt kritiskt), det vill säga formulerar hela det moderna projektets starkaste linjer i en berättelse, där också mycket av dess främsta kritik, som Nietzsche, Dostojevski och Solzhenitsyn, vävs in med en positiv värdering medan han kraftfullt tar avstånd från postmodernism, identitetspolitik och bilden av människan som ett viljelöst, ansvarsbefriat offer. Det skulle inte förvåna mig om vi här ser grunden till ett av de stora intellektuella konfliktområdena framöver, behovet att återskapa människan som person utan att avvisa Upplysningen eller modernitetens landvinningar men inte heller acceptera post- eller hypermodernismens absurditeter. Eller också är personens tid över och vi går mot en helt ny, global och teknisk kultur tack vare de nya möjligheterna att kommunicera och resa där människan gör personen irrelevant. Tyvärr har sådana försök hittills slutat illa, och med historien i ryggen känns det långt ifrån orimligt att fästa sin tro och sina förhoppningar vid personbegreppet igen och igen.      

t ex genom att räkna symtom som om de var kvantifierbara, addera, använda cut-offs och tillämpa parametrisk statistik på summan. 
** eftersom naturlagarna måste förstås på andra sätt i särskilda perspektiv, t ex det mycket lilla eller mycket stora, varför då inte i det mycket  komplexa?).

Avslutande not: Nästa inlägg i denna serie kommer att handla om olika sätt att mäta och bedöma personlighet generellt, därefter kommer vi att gå in på specifika områden av personlighet: psykopati och antisocial personlighetsstörning, Cloninger's personlighetsmodell, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, könsidentitet med mera. 






Saturday, October 12, 2019

Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (1): Psykiatrin och Personen

Bakgrund


Psykiatrin arbetar med personer (som vi möter i kliniken eller i vår forskning) och deras problem. Vetenskapen bygger på graden av likhet mellan en person och typer (konstellationer av egenheter och problem, som ställts upp av olika auktoriteter; kända forskare eller psykiatriska organisationer), eller på systematiska skillnader mellan individer, som upptäckts genom empiriska, statistiska analyser. För att förstå de karakteriserade problemen används olika hjälpvetenskaper, som beteendevetenskaplig genetik, molekylär genetik, hjärnavbildning, neurofysiologi, neurokemi eller longitudinell epidemiologi. I detta måste vi balansera på gränsen till ett klassiskt vetenskapligt fel - att reifiera (förtingliga, göra en sak av något som inte är det) problemen så att vi talar om "något" som alla personerna har gemensamt fast vi vet att de psykiatriska problembilderna inte går att identifiera som "sjukdomar" i vanlig bemärkelse (som jag skrivit om här).

Samtidigt utgår psykiatrin från personerna som har problemen, inte från neurovetenskap, genetik eller epidemiologi (även om de statistiska metoderna förutsätter att grupper av personer snarare än enskilda personer studeras i forskning). Här skaver vi mot klassisk medvetandefilosofi, och kan inte alltid undvika att bryta mot vetenskapsteoretiska principer. Målet med detta blogginlägg är att de teoretiska motsättningar vi hanterar skall bli tydliga både för dem som arbetar i psykiatrin och för dem som intresserar sig för den (det syftar däremot inte till att introducera filosofiska begrepp, det görs bättre av andra, men jag kommer att bli tvungen att skissera några på vägen!). 


Personbegreppet


I den västerländska kulturen beskriver begreppet "person" den unika, odelbara individen. En människa är sig själv under hela sitt liv och efter sin död, och som person står hon över alla försök att låta enstaka aspekter av henne ersätta helheten. Ändå kan vi inte beskriva henne som en helhet, utan måste lägga samman de olika aspekter av henne vi uppfattar och har ord för: kropp, medvetande, förnuft, men också den som aktualiseras i relationer med andra och speglas i deras uppfattningar, kan representeras av ett porträtt, ett minne eller som ett namn i en kyrkbok. Personen behöver alltså inte alla aspekter samtidigt för att vara en person, en sövd person saknar medvetande eller en död person sin levande kropp, men de är båda personer. Vårt subjektiva minne hjälper oss att upprätthålla vår känsla av att vara en och samma person genom livet, men även om vi förlorar det fortsätter vi att vara samma person som innan. 

På svenska används "sinnet" omväxlande med ord som "medvetande", "psyke" eller "själ" (tex hette psykisk sjukdom tidigare sinnessjukdom). Dessa ord kan inte säkert sägas betyda olika saker men används i olika sammanhang och har olika konnotationer, så att "psyke" för tankarna till psykologi, "sinne" till medicin medan "själ" snarare frammanar religion eller konst (som i uttrycket "själfull"). Näraliggande aspekter av personen är "förnuftet" (de kognitiva, tankemässiga förmågorna men också en aspekt som har med klokskap att göra), och "anden" (som hänför sig till att vara vid liv, andas och till andliga egenskaper). Några tydliga gränser mellan förnuft, medvetande, sinne, själ, psyke och ande finns inte, de har betecknat olika men överlappande aspekter av personen på olika språk, i olika sammanhang och under olika tidsåldrar. Här kommer jag för enkelhets skull att använda "psyket" synonymt med "sinnet" så som man brukat göra i svensk psykiatri och psykologi.

Psykiatrin behöver en filosofisk struktur


En av de psykiatriker som enklast och tydligast försökt lägga fram en konsekvent filosofisk struktur för psykiatrin är Kenneth Kendler (2005). Hans första första fyra axiom är: 

1. Psychiatry is irrevocably grounded in mental, first-person experiences.
2. Cartesian substance dualism is false.
3. Epiphenomenalism is false.
4. Both brain→mind and mind→brain causality are real.  

Han betonar här mötet med personer och intresset för deras subjektiva upplevelser, som är den "oåterkalleliga" grunden för verksamheten, Vidare förkastar han "Cartesiansk" dualism, att människan skulle bestå av två olika "saker", kropp och psyke som båda "är" till och oberoende av varandra. Då återstår egentligen av de dualistiska modellerna parallellism, där kropp och psyke ses som olika men parallella saker, så att det som händer i den ena alltid kommer att hända samtidigt i den andra, men ändå med självständig existens. Deras samband måste då gå tillbaka på någon ännu inte klarlagd naturlag eller metafysisk ordning.  

Monism, som är motsatsen till dualism, menar att människan är en helhet av både kropp och själ på samma gång, och att dessa aspekter av henne inte kan frigöras från varandra. Monism kan vara 
  • materialistisk/fysikalistisk, dvs att att den materiella kroppen egentligen är vad som åsyftas med personbegreppet, och att psyket endast är en biprodukt av den elektriska och kemiska aktiviteten i hjärnan (epifenomenalismen variant av detta är emergent materialism, som kan se att psyket uppstår "emergent" ur hjärnan, alltså överskrider den, men ändå orsakas av den),
  • andlig/ideologisk, dvs att människan egentligen är en immateriell ande som också uttrycks i kroppen, men att de materiella kropparna egentligen inte finns i kraft av sig själva (obs skillnaden till bilden där själen är instängd i kroppen, som är dualistisk), och
  • neutral, som betraktar människan som både kropp och psyke i samspel, som olika aspekter av samma sak (även om vi inte är helt klara över vad denna då är).


Orsakssamband är centrala för psykiatrin


Eftersom psykiatrin ytterst syftar till att påverka psyket (så att människor mår och fungerar bättre psykiskt) blir orsakssammanhang högaktuella och kommer att bero av dessa filosofiska positioner. Klassisk dualism (Cartesiansk) förnekar egentligen sådana, eller gör dem överflödiga, eftersom kroppen och själen fungerar oberoende av varandra. Epifenomenalismen, däremot, accepterar att kroppsliga förändringar automatiskt följs av psykiska, och har därför varit många "biologiska" psykiatrikers naturliga filosofiska hemvist, särskilt mina kollegor som arbetat med (eller snarare mot) straffrätten och retributivismen med materialistiska, modernistiska argument i Lombrosos efterföljd, t ex den kände svensken Olof Kinberg, Sveriges förste professor i rättspsykiatri, som fick ett stort politiskt inflytande under 1900-talets första hälft. Ståndpunkten är skenbart enkel och klar: psykiatrin blir ett slags neurologi med psykiska istället för motoriska och/eller sensoriska problem. 

Parallellism förutsätter att det som händer i hjärnan också alltid händer i medvetandet, och tvärtom, på grund av en hittills okänd lag som binder samman de två, vilket i likhet med monism egentligen gör orsakssammanhang artefaktiska, eftersom kroppen och psyket i grunden antingen ses som parallella eller som samma sak, så att när något händer i den ena påverkas den andra automatiskt och momentant. Materialistisk monism kan ändå sägas acceptera kropp>själ orsaker, medan andlig monism gör tvärtom. Neutral monism, slutligen, innebär att kroppen och själen är två aspekter av samma fenomen, vilket kanske kan rymma den acceptans för dubbelriktade, interaktiva orsaker, så att kroppen påverkar själen och själen kroppen i ett ständigt samspel där orsak och verkan inte enkelt låter sig urskiljas från varandra (på det sätt psykiatrisk forskning ändå tenderar att göra), om det inte till exempel finns tydliga tidssamband eller en mekanistisk förklaring, som vid anestesi (kroppslig orsak) eller inlärning (sinnesorsak). Monism och parallellism skiljs främst åt av om man vill ge ontologisk status (självständigt varande) både till kroppen och psyket eller se människan som en helhet där kroppen och psyket är två olika aspekter av samma varande (personen). Oavsett vilket blir det klart att orsakssamband blir en tolkning av vad som händer, där vi utifrån tidsförlopp eller andra omständigheter väljer att tillskriva kroppsliga eller psykiska faktorer orsaksbetydelse även om de egentligen är så sammanflätade i varandra att utsagor om orsaker blir föga meningsfulla. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg utifrån en artikel från vår grupp som heter "Mental disorder is a cause of crime" där detta diskuteras utifrån rättspsykiatrin och försöket att hänföra brott till psykiska eller neurologiska faktorer.     

Vad parallellen mellan hjärna och psyke eller vad personen som uttrycker sig som både kropp och själ egentligen är förblir ett mysterium som vetenskapen ännu inte kunnat förklara. De senaste modellerna som föreslagits har rymt kvantfysik och "emergenta" fenomen (som utvecklas ur enkla fenomen men antar andra, komplexa, egenskaper), men dessa senare balanserar på gränsen till ren materialism. Naturligtvis blir det nästintill omöjligt för oss i psykiatrin att komma längre än samvariation (korrelation) som tolkas i orsakstermer så länge vi inte har en modell för förhållandet mellan hjärnan och psyket. Människohjärnan är det mest komplexa vi någonsin funnit i universum, och psykiatrin står inför de svåraste mänskliga lidanden sjukvården känner, som vi vill kunna avhjälpa på något sätt, genom att finna deras orsaker och lära oss förändra dem. Stora förhoppningar har fästs vid neurokemi/fysiologi, molekylärgenetik och hjärnavbildning, men de kopplingar som funnits har varit svåra att upprepa på ett konsistent sätt, och inga "markörer" för vad som händer i hjärnan när psykiskt lidande uppstår finns ännu för att användas i diagnostiken. Och tänker man utifrån vad vi just diskuterat kanske detta inte är så underligt: gener t ex föds vi med men forskningen har visat att det inte finns några "gener för" autism, schizofreni eller aggressivitet utan att det handlar om många genvarianter i ett komplext samspel som sannolikt är unikt i varje individ och vid varje tidpunkt, vilket stöder tanken på att de kroppsliga och psykiska processerna är inflätade i varandra.

Det kan vara så att detta mysterium, att förstå hur våra egna psyken uppstår, är fördolt för oss, så att vår kognitiva kapacitet inte räcker för att lösa ett så komplext samband. Jag skulle inte tro det, med tanke på människans framsteg med att förstå materien och energins lagar, men kanske tar det ett antal hundra år till (som tiden mellan Gallileo och Einstein), eller decennier med dagens tekniska hjälpmedel. En sak är säker och det är att många av de förhoppningar som knöts till the Decade of the Brain (1990-talet), HUGO-projektet (att kartlägga hela människans arvsmassa, klart 2000 men bearbetat intensivt under 2000-decenniet) och the Decade of the Mind (som vi lever i nu och börjar närma oss slutet på), inte har infriats. Det närmaste vi kommit att studera förhållandet mellan hjärnan och psyket empiriskt är istället något så basalt som anestesi, där ett läkemedel får hjärnan att stänga av medvetandet eller tom ett specifikt sensoriskt inflöde. Men även generell anestesi tar inte från individen hennes person-varande, och så snart läkemedlets verkan är över, återkommer medvetandet i sin helhet. Droger som tar bort särskilda minnen eller inducerar komplexa tankar eller känslor hör, tack och lov, fortfarande till science fiction-världen. 

Naturligtvis vore det enklaste att acceptera tanken på epifenomenalism /materialistisk monism. Vi skulle då acceptera orsakssamband som enkelriktade från hjärnan till psyket i materialism), följande vanliga lagar inom fysik och kemi, vilket skulle ställa människosinnet under naturlagarna (vilket varit en stark ambition i det moderna projektet från Upplysningen och framåt, se sista kapitlet här). För vetenskapsmän har detta varit en attraktiv modell för att designa försök i vilka psyket kan tolkas inom materiens kunskapsramar. Allt som sker i psyket förutsätts ha en materiell orsak och egentligen finns det inte något "jag" som styr våra handlingar eller får effekter i världen. Istället är jaget en del av den materiella världen. Så har många vetenskapsmän och filosofer resonerat, inte minst när det gällt att humanisera straffrätten, eller rent av argumentera för att den skall avskaffas eller omvandlas enligt en behandlingsmodell. Eftersom detta ändå skulle innebära ett samhällsexperiment få skulle vilja ge sig in i har även "kompatibilistiska" modeller utvecklats, där man accepterar den materialistiska modellen att människor inte hade kunnat handla annorlunda än deras nervsystem fått dem att göra, på grund av orsaker som går tillbaka i materien enligt naturlagarna, men ändå ser dem som ansvariga för sina handlingar utifrån sitt medvetande och sin vilja. 


Människan som ansvarig person


Den materialistiska människosynen har onekligen gett upphov till goda argument mot inhumana straff (som de livslånga frihetsberövandena för tre mindre allvarliga brott eller dödsstraff). Jag är tacksam för detta men ser åtminstone tre problem med modellen. För det första ligger personen som agent, som fattar sin egna beslut baserat på sina minnen, kroppsliga känslor, förnuft, vilja osv inte bara till grund för straffrätten utan också för vårt ekonomiska system, äktenskapslagstiftningen/kärleken (där det fria beslutet kommit att betonas allt starkare i lagtexten), demokratin och allt annat som gör oss mänskliga. Avvisar vi detta personbegrepp avvisar vi flera av vårt samhälles grundvalar. Och all kunskap psykiatrin har om psykiska processer kommer i någon mening från psyket, inte från hjärnan.  

För det andra har denna "vetenskapliga" modell aldrig byggt på data från experiment utan på tankemodellen att naturlagarna måste gälla för allt i universum, alltså även den mänskliga hjärnan och "dess" medvetande. Det finns goda skäl att anta att denna tankemodell inte bara strider med förnuftiga intuitioner om vad det är att vara människa, utan också är vetenskapligt felaktig, det vill säga motbevisad/falsifieradNeurovetenskapen har visat att hjärnans struktur förändras av att exempelvis lära sig nya mentala uppgifter, men också av att (felaktigt) tro att ett placebo har fysiska effekter. Detta visar att psykiska fenomen påverkar hjärnan och kroppen. Ett felantagande är visserligen inte samma sak som en viljeakt, men när vi kommer till komplexa sådana kommer psyket och kroppens samspel att vara så komplext att det inte går att studera med dagens metoder, annat än när gäller enkla rörelser, som undersökts i de många varianterna av Libet-experimenten, som visar en fördröjning av kognitiv medvetenhet om hjärnans aktionspotentialer (vilket tolkats som stöd för materialism). Att människan - personen - är en höggradigt automatiserad varelse vars handlande vilar på enkla slingor av reaktioner på stimuli är dock okontroversiellt redan från iakttagelser av människor i handling. 

Ett tredje är att det grundläggande argumentet för materialism, att all aktivitet i universum är beroende av energi - och att tankar inte kan tillföra energi (och därför inte utlösa aktivitet), är uppenbart fel, eftersom alla kroppens celler i normaltillståndet får sin energi av glukos, socker. Detta får hjärnans celler för att leva och fungera, men innehåller ingen information om hur de skall fungera eftersom kroppens alla celler får samma typ av energi men kan fungera helt olika. I själva verket får en hjärncell samma typ av energi som en levercell och om det ställs särskilda krav på dess aktivitet konsumerar den bara mer. Dessutom kan man bara tänka på hur en idé som Marx kommunism förändrat jorden, infrastrukturen, rymdprogram och ytterst människans genpool genom utrensningar och familjeplaneringsprogram. Självklart kan mentala processer som tankar förändra materien!


Kendlers förslag till filosofisk struktur


Jag håller helt med Kendler när han skriver "We need to reject definitively the belief that mind and brain reflect two fundamentally different and ultimately incommensurable kinds of “stuff”." Däremot är jag oförstående till fortsättningen, om vi nu utgår från att "mind>body causation" föreligger, alltså att tankeprocesser verkligen påverkar hjärnan och kroppen (vilket ju Kendler gjort till ett grundantagande för psykiatrin och jag just lagt fram tre goda skäl för att anta). "Rather, in accord with an overwhelming degree of clinical and scientific evidence, we should conclude that the human first-person world of subjective experience emerges from and is entirely dependent upon brain functioning. The mental world does not exist independently of its physical instantiation in the brain. To reject Cartesian dualism (and accept monism, the view that mental and physical processes are both reflections of the same fundamental stuff) means to no longer consider the mental (or functional) to be a fundamentally different thing from the biological (or organic). Rather, the mental and the biological become different ways of viewing and/or different levels of analysis of the mind-brain system." Här tycks Kendler förespråka ett slags materialistisk monism som fungerar som epifenomenalism ("is entirely dependent on"), trots att han tidigare gjort en poäng av att förkasta just detta. Detta avsnitt kan förstås läsas som att psyket är helt beroende av hjärnan som är helt beroende av psyket som är helt beroende av hjärnan osv. i all oändlighet och oupplösligt förenat eller parallellt hos den levande, medvetna personen, men det är lätt att se formuleringarna som ett försök att smyga in orsaksmaterialismen, den som psykiatriker har så lätt att falla för fast vi sett invändningarna mot den, genom bakdörren.

Han vill till och med gå längre. "This rejection of Cartesian dualism requires a significant shift in our way of thinking. Although American psychiatry officially abandoned the functional-organic dichotomy—one of the many echoes of Cartesian dualism— with DSM-IV, and the abandonment of dualism has been recently called for by Kandel, dualistic thinking and vocabulary remain deeply entrenched in our approach to clinical and research problems. From the ways we organize our clinical presentations to our categorizations of risk factors, we remain deeply imbedded in the Cartesian framework of seeing the mind and brain as reflecting fundamentally different spheres of reality. /.../ One immediate beneficial consequence of a rejection of Cartesian dualism is our confrontation with the misunderstandings that can arise from the claims of what might be called weak biological explanation. The rejection of Cartesian dualism logically leads to the conclusion that all psychiatric disorders are biological." Här går Kendler längre än i det förra citerade stycket och argumenterar för materialism just när det gäller psykiska störningar. Det är oklart om han ser psykiska störningar som något ontologiskt annorlunda än de första-personsupplevelser han diskuterade ovan eller i den epifenomenalism han förkastade i sina grundantaganden. Och visst vet vi att psykiska problem har en stark heritabilitet, vilket betyder att en viktig del av skillnaden i risk att utveckla dem i en given population vid en given tid kan hänföras till ärftliga faktorer (vi har fortfarande mycket begränsad förstående för hur denna ärftlighet leder till psykisk ohälsa i individen, bara att sannolikheten att två enäggstvillingar delar tillståndet är mycket större än tvåäggstvillingars). Vidare har i stort sett alla neurobiologiska undersökningar av psykiatriska patienter i förhållande till friska kontroller visat på någon form av signifikanta skillnader, men dessa har aldrig kunnat användas för att predicera psykiatriska problem, diagnosticera dem eller förklara hur de uppstått, än mindre lett till "designade" behandlingsformer. Detsamma kan sägas om psykosociala mått och personlighetsskattningar. 

Samtidigt återkommer Kendler till att: "In our rejection of epiphenomenalism, we commit ourselves to the concept of mind-to-brain causality. In ways we can observe but not yet fully understand, subjective, first-person mental phenomena have causal efficacy in the world. They affect our brains and our bodies and through them the outside world." Kendler avvisar alltså epifenomenalism samtidigt som han hävdar att psykisk ohälsa orsakas i hjärnan och förnekar att han skulle föra in dualism "bakvägen" - istället förespråkar han en "icke-reduktiv materialism" eller monism. Jag håller med honom i detta och, om det skulle ha framstått som att jag är en kritiker av Kendler, tycker jag tvärtom att hans korta text är en mycket viktig sammanfattning av psykiatrins medvetandefilosofiska grund - och jag är mycket tacksam för att han försvarar vår specialitet mot frestelsen att utropa sig till "komplex neurologi" eller att helt förneka att medvetandet kan orsaka händelser i hjärnan och världen. Hans text visar med all önskvärd tydlighet hur psykiatrin - som jag kallat modernitetens "djärvaste projekt" i sitt försök att använda vetenskaplig rationalitet för att bota själsligt lidande, oundvikligen måste ta spjärn mot filosofiska och vetenskapliga antaganden och tvinga oss att tänka längre, inte minst i tvärvetenskapliga samarbeten med filosofer och kognitionsforskare. 

Trots vad han skrivit om psykisk påverkan på hjärnan och kroppen återgår nämligen Kendler till att placera psyket som mindre centralt när han skriver "By rejecting dualism, we accept that all psychiatric disorders are biological. But so then are all mental processes, pathological or otherwise. The very ubiquity of this claim of weak biology robs it of much of its gravitas. Indeed, if the rejection of Cartesian dualism is correct, then the declaration that a particular psychiatric disorder is biological is a tautology and is as informative as saying, “This circle is round.” Nothing new is learned by this claim that was not already evident by the acceptance of a monistic view of mind-brain functioning.". Här gör han monismen till en materialism, antagligen därför att en äkta monism skulle försvåra alla anspråk på orsakssammanhang och föra oss fram till att det enda sättet att studera människors psykiska problem blir genom första-personsutbyte, vilket snarare leder mot en hermeneutik, kontinentalfilosofisk fenomenologi eller existentialism än mot dagens psykiatriska vetenskapsteoretiska modeller med sitt fokus på att identifiera orsaker som kan vara åtkomliga för behandling. Detta skulle å andra sidan innebära att kroppen nedprioriteras så att den riskera försvinna ur diskussionen när vi ser hur nervsystemet är engagerat i psykisk ohälsa, t ex i kroppens rörelsemönster eller de olika laboratoriemetoderna som ändå konsistent demonstrerat skillnader mellan patienter och kontroller. 

Och mycket riktigt bygger de flesta vetenskapliga studier och artiklar i akademisk psykiatri på enkelriktade modeller där psyket betraktas som resultatet av hjärnans aktivitet - och till det ett passivt resultat, som inte har feed-back kontroll över hjärnan. Forskning i psykiatri och psykologi flödar över av orsaksmodeller, illustrerade som flödesschema med pilar som demonstrerar de tänkta sammanhangen. De mest allmänna sträcker sig från gener > celler > organismer > beteende, och appliceras på psykiska symtom eller problembeteenden, t ex tvångstankar och handlingar vid OCD. Utan dubbelriktade orsaksförhållanden mellan hjärnan och medvetandet på alla nivåer blir psykiatrin ofelbart reduktionistisk. Och många psykiatriker tvekar inte om att själen och kroppen hör ihop och påverkar varandra. Den mest accepterade förklaringsmodellen av mänskliga fenomen är den biopsykosociala, där biologiska, psykologiska och sociala faktorer alla tänks kunna påverkat människans psyke och beteende. 

Kendlers artikel är ett banbrytande försök att skapa klarhet, men blir tyvärr självmotsägande på en rad punkter. Den är ofta citerad som en grund för psykiatrin, men sällan kritiskt ifrågasatt. Trots dess uppenbara värde tror jag att det går att komma längre. Vi planerar ett sådant arbete inom vår centrumbildning (CELAM, se nedan). Antingen kommer detta blogginlägg att översättas till engelska (för att ge Dr Kendler möjlighet att bemöta min kritik) eller, mer troligt, kommer vi att skriva ett vetenskapligt arbete för någon av de psykiatriska tidskrifterna utifrån den preliminära analys som presenterats här. 


Möjliga lösningar: neutral monism eller parallellism 


Som psykiatriker och forskare på detta område inser jag att vi rör oss i utkanten av klartänkta filosofiska modeller i vårt arbete men får ursäkta oss med att vi drivs av att försöka minska lidande, så att vi någonstans måste komma in i de komplexa orsakssambanden där hjärna och psyke tillsammans bygger personen som lider och söker hjälp. Neutral monism eller parallellism (beroende på vad man lägger i "självständigt varande" för kroppen och psyket) är de enda modellerna av människan som fungerar med dagens vetenskapliga, antropologiska, filosofiska och sociala kunskaper och inte är motbevisade, inte heller motstrider vår intuitiva uppfattning om vad det är att vara människa. Vi måste acceptera att människans idéer och insikter (kognition) och vilja (volition) kan få fysiska effekter i världen, men också att hennes frihet är begränsad av hennes ärftlighet, konstitution och omgivning. Kunde vi släppa epifenomenalism och materialism och acceptera neutral monism eller parallellism fullt ut kunde vi befria vetenskaper som psykologi och psykiatri från rangliga orsaksmodeller, som idag får forskare att studera enkelriktade - men felaktiga orsakssamband - som dessutom strider mot människans intuitiva självförståelse och juridikens grundvalar, där verkligheten istället är interaktiv med kroppen och psyket som två aspekter av samma person. 


Implikationer: kunskapsteori, metafysik & etik


Däremot kan förstås varje aspekt studeras separat och specifikt i vetenskapliga arbeten, så att hjärnans aktivitet i förhållande till beteende undersöks med skattningsskalor och funktionell hjärnavbildning. Det är då viktigt att hålla metodernas begränsningar i minnet, så att man inte drar slutsatser om andra aspekter än de man faktiskt undersökt. Om man utifrån hjärnavbildningar säger sig ha förstått kärlekens natur har man brutit mot metodens epistemiska ramverk, det kunskapsteoretiska regelverk som stipulerar vilka frågeställningar som kan besvaras med vilka metoder. 

Being aware of the preconditions and rules governing scientific approaches to problems and what these can actually inform us about is part of the acquisition of knowledge. Sets of corresponding methods form a perspective that will eventually illuminate a specific aspect of the phenomenon under study. Such a “cut” towards knowledge may be referred to as an epistemological framework. In order for us to interpret and communicate knowledge, the epistemological framework has to be understood and shared. Sloppy extrapolation of knowledge from one illuminated aspect to others is as much an error of reason as are breaches of methods within one approach. This point is not intended to open up for a relativistic approach to knowledge – it is, on the contrary, a call for rigour in the search of and interpretation of knowledge about the human being (for a commentary on this approach see, for instance, Flanagan, 1992). 

Från artikeln "Mental disorder is a cause of crime" som Susanna Radovic, Christer Svennerlind, Pontus Höglund, Filip Radovic och jag själv skrev 2009. 

Psykiatrins vetenskapsteoretiska problem aktualiseras inte bara inom verksamheten och för dem som möter den utan har betydelse för hela moderniteten: materialismen har varit en del av den "triumfatoriska medicinen" som trodde sig kunna förklara till och med varför människor begår onda handlingar och förutse dem för att förhindra återfall, men kullkastar andra fundament för samhället och är vetenskapligt felaktig. Å andra sidan kräver parallellism ett svar på hur lagen som gör alla händelser i psyket och hjärnan parallella uppstått och fungerar, och neutral monism kräver att personen urskiljs klart medan både psyket och kroppen uppfattas som aspekter av den - och därmed väcker frågan om vad en person är? En inkarnerad själ? (not 1)

Personbegreppet är betydelsefullt nog inte bara centralt i medicinen och psykiatrin utan en av grundvalarna för antagandet om människans okränkbara och lika värdighet (det ofta återgivna "värde" på svenska bottnar i en felöversättning från tyskans "Würde" som använts för den ursprungliga formuleringen "dignity" på engelska och "dignité" på franska - självklart kan människor ha olika "värde" i en pragmatisk mening: ett barn med livet framför sig är värdefullare än en människa som fått leva sitt liv och närmar sig slutet - eller rent av är död och begraven). Men "värdigheten" är något vi anstränger oss se hos alla medmänniskor, inte minst hos de döda: både kroppen och eftermälet efter en död person behandlas med särskild respekt, har ett särskilt skyddsvärde. Detta ställer krav på oss i psykiatrin att aldrig förminska våra patienter (ens för att befria dem från det ansvar som kommer ur att vara en person, mer än det som verkligen följer ur förstörda sinnesförmågor som upphävt ansvarsförmågan), heller aldrig behandla dem som annat än personer med allt vad det innebär och alltid hålla på den psykiatriska etik och etikett vi själva skulle vilja bli bemötta med som psykiatriska patienter.   

not 1. Intressant nog har klassisk kristendom, som förutsätter just människan som inkarnerad varelse bestående av både kropp och själ, i tvåtusen år kämpat mot dualistiska sk kätterier, som velat utmåla materien och därmed kroppen som ond och själen som en olycklig fånge, utlämnad åt köttet. På samma sätt har psykiatrin behövt kämpa både mot andliga åskådningar som förnekat hjärnans betydelse och materialism, som förnekar att exempelvis tankeprocesser skulle kunna påverka människans hjärna. Om vi följer Kendlers uppmaningar och förkastar Cartesiansk dualism, epifenomenalism och alla former av andliga modeller utan antar att både hjärnan och psyket måste integreras för att förstå den mänskliga personen kräver det antingen en lag som gör processer i hjärnan och psyket absolut parallella eller att det finns ett gemensamt varande, vilket antingen skulle kräva en Gud som gett lagen (eftersom den inte verkar följa klassiska termodynamiska lagar oavsett vad mina materialistiskt inriktade kollegor hävdat) eller en kristen människosyn på personen som en inkarnerad själ.
not 2. Mycket av den förståelse jag redovisat här bygger på tvärvetenskapligt samarbete vid Centrum för Etik, Juridik och Mental hälsa, CELAM, vid Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet. Begreppet epistemiska ramar utvecklades av Filip och Susanna Radovic. Susanna har också vänligt läst ett tidigt utkast till detta blogginlägg men kan inte på något sätt lastas för ev fel här!

Palmemordet (6): "Skandiamannen", vem var Stig Engström? Del 1.

Inledning Stig Engström, känd som " Skandiamannen " på grund av sin arbetsplats i Skandiahuset, har aktualiserats som möjlig för...