Saturday, August 3, 2019

Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen

Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme


Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av Jan Olsson och Ulf Åsgård under 1993-1994 på uppdrag av Palmeutredningen efter att Christer Pettersson friats i Hovrätten, officiellt för att hitta nya inriktningar för arbetet, men möjligen också med baktanken att öppna nya vägar för att skaffa en bättre bevisning mot Pettersson inför den resningsansökan man antagligen redan då tänkte på och som slutligen kom 1998 (och i och med Högsta Domstolens avslag satte punkt för den rättsliga prövningen av Christer Pettersson). Olsson och Åsgård konsulterade FBIs Behavioural Science Unit i januari 1994 och hela Palmeutredningen i februari 1994, varefter slutprodukten utarbetades. Även om författarna självständigt gått igenom delar av utredningsmaterialet och säkert ägnat särskilt stort intresse för de delar de uppehåller sig vid har de alltså inte varit oberoende av utredningen. Gärningsmannaprofilen kom sedan att granskas av Granskningskommissionen mellan 1995 och 1999, som i sin tur konsulterade experter från Riksrevisionsverket (RRV) och på nytt FBI i oktober 1998 (samma enhet men nu kallad National Centre for the Analysis of Violent Crime, NVAVC), den då privatpraktiserande experten Robert Ressler (Forensic Behavioural Services), som också uttalat sig om profileringsarbetet i flera TV-intervjuer, bland annat med Lars Borgnäs, under andra halvan av 1990-talet, och professor James W. Clarke. Granskningskommissionen menade att FBI 1998 inte gjorde någon ny granskning åt dem och var motvilliga att kritisera sina kollegor, men den expert som deltagit vid båda tillfällena ansåg att Gärningsmannaprofilen väl avspeglade de diskussioner och synpunkter man haft med Olsson och Åsgård. FBI-gruppen framförde dock vissa starka ståndpunkter även vid det andra mötet.

Det hemligstämplade utlåtande Olsson och Åsgård tog fram (där profilen ingår) finns på nätet och redan 1999 citerades det extensivt i Granskningskommissionens betänkande, s843ff, citat nedan till denna offentliga publikation) verkar byggt på ett gediget grundarbete och uppenbarligen är författarna kunniga i metoden de använder, även om ingen av dem publicerat forskning på området (Åsgård är disputerad, medicine doktor, och har skrivit flera artiklar om främst självmordsproblematik som publicerats i internationella tidskrifter med gott anseende). Tillsammans har de en mycket, mycket stor erfarenhet av praktiskt arbete med kriminella, från två olika horisonter, läkarens och polisens. Åsgård är specialist i psykiatri, har varit konsult åt en rad instanser i rättssystemet och var med och införde gärningsmannaprofilering i Sverige, som han nu får betraktas som den mest kände företrädaren för här. Utlåtandets konklusioner och profilen, som omfattar huvuddragen i brottet och en mängd detaljer om den tänkte gärningsmannen (jmf föregående inlägg på denna blogg), återges i betänkandet på sid 882ff. Efter detta presenteras kritiken från RRV och Granskningskommissionens egna överväganden. Detta presenteras också detaljerat på Dan Hörnings blogg avsnitt GMP 1 till och med GMP 4 medan kritiken av GMP sammanfattas i GMP 5. Min målsättning med detta blogginlägg är att referera GMP på centrala punkter, liksom de olika granskningarna och identifiera gemensamma linjer, samt lägga till några egna reflektioner, tydligt markerade som sådana. Jag tar mig också friheten att presentera de centrala uppgifterna i den ordningsföljd jag tycker ger bäst förståelse för skedet, och att lägga till etablerade fakta som inte uttryckligen nämns i GMP. Självklart rekommenderar jag alla intresserade att följa länkarna i detta stycke och läsa hela utlåtandet och sedan Granskningskommissionens betänkande med referat av de olika kritikerna, men var då noga att verkligen skilja ut vad de ifrågasätter och vad de faktiskt håller med om.

Olsson och Åsgård går pedagogiskt och grundligt igenom tidigare mord på framstående statsmän, Olof Palmes person och livsföring tiden före mordet, och särskilt själva morddagen, med ökad detaljrikedom ju senare på dagen vi kommer, och försöker sätta sig in i hur mördaren kan ha tänkt och reagerat på egen hand eller som medlem i en konspiration. De går också igenom olika möjliga motivbilder, som jag nästan inte alls kommer att gå in på här. På samma sätt beskriver Olsson och Åsgård problemen med många av vittnesmålen i Palmeutredningen, som dels tenderar att bli alltmer detaljerade och lika varandra ju längre tiden går, samt blandas upp med rent fantastiska vittnesmål, vilket är ofrånkomligt i ett ärende som detta. Det beror inte på illvilja eller försök att leda polisen i fel riktning utan tvärtom på att människor suggererar fram minnen de blir övertygade är äkta för att hjälpa utredningen, påverkas av journalister eller andra som vill ha dem att minnas särskilda saker eller, i enstaka fall, lider av mytomani eller sjuklig vilja att göra sig intressant. GMP innehåller också listor på saker som är ofullständigt utrett av Polisen - detta kommer jag inte att gå in på här mer än på några punkter.

Grundstommen i GMP: händelserna den 28 februari 1986

Profilens "grundläggande fakta" innefattar att makarna Palmes biobesök inte var känt i förväg. Enligt Lisbet Palmes vittnesmål kom frågan om bio upp under fredagseftermiddagen, vilket stämmer med Mårten Palmes och hans dåvarande flickväns vittnesmål. Olof och Lisbet hade varit inne på att se Mitt liv som hund som gick på Birger Jarlsgatan, och sannolikt gå på den tidiga föreställningen. Lisbet Palme hade talat i telefon med sonens flickvän under eftermiddagen, och när Olof Palme kom hem från arbetet strax före kl 18.30 talade han med sonen, som berättade att han köpt biljetter för sig och flickvännen till Bröderna Mozart på Sveavägen kl 21. Han råkade dock säga fel tid, eftersom filmen började först kl 21.15. Inte ens nu bestämdes något gemensamt biobesök, vilket styrks av att ingen gjorde något försök att skaffa ytterligare biljetter (t ex per telefon eller genom att någon av ungdomarna hade återvänt till bion för att köpa två biljetter till). Istället dök Lisbet och Olof Palme upp från T-banan till bion strax före kl 21, då de gick och ställde sig i kön till biljettkassan, där sonens fästmö, som väntat på sin pojkvän i lobbyn sedan ungefär 20 minuter i nio, fick syn på dem. När Olof Palme fått loss två biljetter gick de tillsammans ut och mötte Mårten Palme, som träffat några gamla vänner och stod och pratade med dem längst ut på trottoaren utanför biografen. Från det att de kom fram till Grand tills filmen började exponerade sig statsministerfamiljen för hundratals personer som kom och gick när filmer slutade och började, eller passerade området, och som kunde veta ungefär när filmerna slutade, och var Olof Palme då skulle befinna sig.

Vad däremot ingen kunde veta var hur de skulle ta sig hem. Hämtning, skjuts, taxi eller buss måste ha framstått som det mest sannolika, eller att hela sällskapet skulle promenera vidare, eller, i sista hand, att paret Palme skulle återvända till samma tunnelbanestation som de anlänt till (Rådmansgatan strax norr om biografen). Sällskapet var bland de sista att lämna bion, och gick ut i lugn takt medan de diskuterade filmen. De stannade en kort stund utanför bokhandeln i ABF-huset, strax söder om bion, och frågan om man skulle dricka thé hemma i Gamla Stan eller hos Mårten Palmes flickvän dök upp. Enligt allas berättelser sade åtminstone Lisbet Palme då att hon var för trött, och Olof Palme föreslog att han och Lisbet skulle promenera hem för att få röra på sig lite. Man skiljdes åt och gick åt varsitt håll, statsministerparet söderut. De hade två kilometrar att gå hem genom det kalla februarivädret och stökiga stadslivet, även om de förstås fortfarande hade möjligheten att stoppa en taxi eller gå ner i T-banan längre söderut. Vid några tillfällen iakttogs makarna Palme gående och en man en kort bit bakom dem. Efter några kvarter hände så ytterligare en märklig kursändring, den sista i Olof Palmes liv. Efter Adolf Fredriks kyrka korsade man Sveavägen österut (alltså egentligen bort från bostaden om planen inte var att gå ner i T-banan eller att gå den lite längre, men betydligt tommare, vägen förbi Brunkebergstorg). Enligt Lisbet Palme skedde detta på ett ögonblicks ingivelse - hennes ingivelse för att titta i ett skyltfönster som visade klänningsmodeller. Då hade man bara en huskropp kvar att passera fram till mordplatsen, det stora, funktionalistiska kontorshuset som byggts för försäkringsbolaget Skandia på 1940-talet, som Olof Palmes farfar varit VD för.

Där Sveavägen korsar Tunnelgatan var den sista möjliga platsen för mordet om gärningsmannen ville ta sig undan i kvarteren öster om Sveavägen och agera innan man kom för nära Kungsgatan med dess livligare gatuliv. Och där fanns plötsligt gärningsmannen bakom statsministerparet. Olof Palme gick arm i arm med sin hustru, han närmast husen, hon närmast gatan. Det första skottet träffade Olof Palme mitt i ryggen i höjd med femte bröstryggkotan, från ett avstånd på 10-30 cm, så att han avled omedelbart. Hans rock hade ett ovanligt markerat kors tecknat av sömmarna på ryggen. Området där vitala organ skulle träffas för att döda honom omedelbart angavs av rättsläkaren till 10 cm brett och 20 cm högt. Hade skottet träffat fem centimeter åt sidan kunde effekten istället blivit en skottkanal genom två revben och lungan, som kunde åtgärdats på sjukhus. Skottet mot Olof Palme hade gått rakt fram, slagit i väggen och rikoschetterat tillbaka mot en betongpelare. Det andra skottet gick genom Lisbet Palmes kläder längs ryggen, från vänster sida till höger, men orsakade bara ett piskrappsliknande märke på huden. Det avlossades från 70-100 cm, och var riktat mot samma del av kroppen som skottet som dödade hennes make, men missade med ungefär fem centimeter. På ett sådant avstånd innebar det att revolverpipan pekade några millimeter för långt högerut för att vålla den typ av skada som dödat Olof Palme. Sannolikt berodde detta på att Lisbet Palme föll framåt-mot vänster inne i sina kläder, att revolvern rekylerade eller en kombination av båda dessa faktorer. Kulan korsade sedan Sveavägen. Kulorna uppvisar samma blyisotopsammansättning som man funnit på makarna Palmes ytterkläder. De var av en ovanlig typ, sk metal piercing, dvs kulor med en kopparspets som ger den extra penetrationsförmåga av mycket hårda material men som också gör att den kan passera en människokropp med förvånansvärt lite skador, just på grund av penetrationsförmågan och att kopparspetsen förhindrar att kulan deformeras i kroppen - det som kan ge skador är om kulan tumlar i kroppen, vilket den gjorde i Olof Palme, men detta beror på hur mycket motstånd den möter i skottkanalen. Kulorna kom från tillverkaren Winchester. Utifrån kulorna har vapnet bestämts tidigt av polisen till en revolver .375 med minst sex tums pipa, som tillverkas av bland andra Smith & Wesson men också flera andra märken. Skottljuden bör ha varit mycket kraftiga men beskrivs av många vittnen som "smällare" eller liknande.

Efter skottlossningen tvekade sannolikt gärningsmannen helt kort på platsen innan han stoppade ner vapnet i sin rockficka och börja springa österut på Tunnelgatan. Han avpassade sin kraft så att han klarade att springa på det hala underlaget, och iakttogs av två vittnen, ett inne på Tunnelgatan och ett uppe på David Bagares gata, där han fortfarande, minst en dryg minut efter mordet, väckte uppmärksamhet genom att springa och verka jagad. Efter detta finns inga fler säkra iakttagelser av gärningsmannen. Trots mer än 20 ögonvittnen till mordet är signalementet på gärningsmannen vagt. Ingen kan egentligen säkert beskriva hans ansikte. De flesta vittnena är överens om att det handlar om en man i medelåldern, ungefär 30-45 år gammal, klädd i ett mörkt ytterplagg. Det finns också uppgifter om att plagget fladdrat runt benen (som en längre rock), att mannen burit lågskor och någon form av huvudbeklädnad. En särskilt omständighet var att mordplatsen var upplyst av en ljusramp längs Dekorimas skyltfönster, så att ljuset egentligen var skarpt på mordplatsen men kom att lysas upp bakifrån för vittnena, som mest såg gestalterna som siluetter.

Att mördaren måste ha haft god lokalkännedom för att klara att fly undan förföljare och försvinna i Stockholmsnatten utan spår står utom tvivel. Avslutningsvis skall här också anges det faktum att  inget tips som fört gåtan till en lösning inkommit till polisen på 32 år trots belöningen på 50 miljoner som garanterats av svenska staten.

Bakgrunden till mordet

PG Näss, chef för SÄPO, lär ha yttrat något i stil med att "Problemet är att Olof Palme bara inte kan ha blivit mördad i hörnet Svevägen-Tunnelgatan tjugo över elva en fredagkväll utan livvakter. Det är en omöjlig plats, ett omöjligt scenario, statsministern borde inte ha varit där, mördaren borde inte ha kommit undan, ingenting stämmer eller är rimligt med detta mord. Mördare skjuter sina offer på en plats de kan kontrollera". Man får säga att Gärningsmannaprofilen innebar ett systematiskt arbete för att förstå hur detta "omöjliga" mord skulle ha kunnat gå till. Olsson och Åsgård börjar med bakgrunden till mordet (medan jag började med att presentera själva mordet här). De har lagt ett omfattande arbete på att undersöka om makarna Palme övervakades eller utsattes för telefonavlyssning före mordet. Deras entydiga slutsats är att det inte finns några som helst tecken på övervakning i Gamla Stan, utanför Olof Palmes olika arbetsplatser eller telefonavlyssning av bostaden eller arbetsplatserna, både statsministerns och hans hustrus, före mordet. Detta skulle visserligen kunna vara förenligt med en mycket professionellt utförd operation - men den skulle i så fall visat flera lämpliga tillfällen för attentat, t ex makarna Palmes restaurangbesök två dagar före mordet (också utan livvakter) eller när Olof Palme promenerade hem från Rosenbad två timmar innan han på nytt gick ut för att gå på bio den sista kvällen han levde. Dessutom visade undersökningarna att Olof Palme själv och makarna Palme regelmässigt rörde sig utomhus utan livvaktsskydd, bland annat när statsministern promenerade från bostaden ner till Apotekshörnan (där livvakterna hämtade honom för längre transporter) eller över broarna från Gamla Stan till Rosenbad och Riksdagen och tillbaka, där ett attentat kunde ha organiserats med goda förutsättningar både för att lyckas och för att gärningsmannen skulle komma undan. Ett alternativ hade varit att slå till i bostaden, som helt saknade skalskydd eller övervakning, ja, till och med ett fungerade lås i porten mot gatan.

Spekulationerna om walkie-talkie övervakning bygger på vittnesmål som till övervägande delen kommit efter att Polisen efterfrågat sådana i TV och deras trovärdighet sätts ytterligare i fråga av att de främst gäller området runt den verkliga mordplatsen, där övervakning inte kunde ha planerats eftersom platsen var omöjlig att känna till i förväg. Likaså hade telefonövervakning bara lett till att gärningsmannen kunnat känna till att biobesök diskuterades två timmar tidigare. Att veta vad paret Palme tänkte göra hade krävt buggning av bostaden - men det mesta detta kunde ha gett hade varit detaljerna om biobesöket en kort stund innan makarna Palme lämnade bostaden - fortfarande utan information om vad som skulle hända efter föreställningen. Likaså går Olsson och Åsgård också igenom makarna Palmes väg till biografen och visar att en rad vittnesmål inte indicerar att de skulle ha förföljts från Gamla Stan till biografen. Återigen är det inte avgörande för scenariot om mördaren först uppfattat Palme i Gamla Stan, på T-banan eller vid biografen. Inga avlyssningar eller spaningar i världen hade kunnat ge information som placerade makarna Palme i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, helt enkelt eftersom inte ens de själva visste att de skulle befinna sig där några timmar senare. Inte heller hade man behövt ta till avlyssning eller annat spioneri för att veta när Palme skulle gå ut utan livvakter - det gjorde han i princip varje dag.

Gärningsmannaprofilen och dess granskare och kritiker

Olsson och Åsgård laborerar med fyra hypoteser: en gärningsman som agerade på uppdrag av andra och hade hjälp av andra under planering och genomförande, eller bara under planeringen, en ensam gärningsman som drevs av hat mot Olof Palme och/eller ett behov av att rikta uppmärksamhet mot sig själv genom att döda en prominent person, eller en annan typ av gärningsman som agerade ensam eller tillsammans med andra kring biografen. Utifrån grundstommen och bakgrunden vi gått igenom kan den viktigaste slutsatsen om mordet dras. Det finns bara två möjliga scenarios: att mördaren väntat vid Grand (eftersom han visste att Olof Palme med sällskap var på föreställningen) och följt efter sina offer till mordplatsen (sannolikt genom att gå före dem åtminstone vissa bitar, inklusive den sista biten), något som kräver viss skicklighet, koncentration och lokalkännedom för att inte bli uppmärksammad och välja rätt tillfälle för gärningen), eller att paret stött samman med en beväpnad potentiell mördare någonstans på vägen. Notera att inget av detta innebär att mördaren skulle varit vare sig "ensam" eller en "galning". Olsson och Åsgård utesluter systematiskt tecken på en professionell konspiration genom att visa hur improviserat och föga taktiskt mordet på Olof Palme genomfördes. Professionella mördare planerar sina dåd och vill ha kontroll över situationen. Olof Palmes mördare hade ingen aning om huruvida exempelvis ett större sällskap skulle komma ut från restaurangen på Tunnelgatan eller möta honom i trappan ner från Malmskillnadsgatan. Han kunde inte kontrollera trafiken på Sveavägen. Ingen gruppering har heller tagit på sig ansvaret för dådet och svenska internationella engagemang ändrades föga efter Palmes död, vilket gör att det är svårt att se en tillräcklig motivbild för en internationell konspiration. Inga underrättelsetjänster har fått signaler om mordet. Även en opportunistisk, liten konspiration anses som osannolik eftersom sannolikheten att mördaren skulle komma undan var liten och få människor är beredda att ta en sådan risk. Slutligen har inga tips kommit trots den regeringsstödda, stora belöningen. Allt annat än en mycket liten konspiration ger sådan exponering att tips skulle kunna förväntas.

Därför konkluderar Olsson och Åsgård att det är osannolikt att Palme övervakats eller skuggats fram till biografen, men att han förföljts från biografen, att gärningsmannen flytt ensam och att ingen annan flytt från mordplatsen. De klassificerar brottet som väsentligen kaotiskt sett i sin helhet (på engelska disorganiserat, i motsats till organiserat), utifrån att brottet verkar spontant snarare än planerat, gärningsmannen exponerar sig vid biografen, har ett högriskbeteende vid själva gärningen, både vad gäller att skada andra än de tilltänkta offren och att själv åka fast, att det inte förekommer någon konversation före beskjutningen, att genomförandet är oklart eftersom Lisbet Palme beskjuts men inte dödas, gärningsmannen förefaller lätt förvirrad omedelbart efter att han skjutit och brottet förefaller motivlöst. De framhåller dock två argument för att brottet istället skulle varit organiserat, att gärningsmannen troligen väntar två timmar under bioföreställningen och visar sin avsikt mycket sent i förloppet (s 883). Utöver dessa konklusioner tecknar nu Olsson och Åsgård själva profilen, av en känslo- och driftsstyrd person "utan större förmåga till logiskt resonemang i pressade situationer som hellre låter känslorna styra beteendet", som har svårt med samspel med andra och därmed har en bakgrund kantad av misslyckanden som lett fram till "en speciell kontur av kantighet, rigiditet och originella levnadsomständigheter". Gärningsmannen har en personlighetsstörning som inte låter sig karakterisera närmare men sannolikt har psykopatiska drag och är en "intolerant, illojal och hänsynslös person som styrs av impulser, hugskott och impulser. /.../ Det finns ett betydande förakt för andra och förakt för svaghet, som tar sig uttryck i fördomsfullhet och tendens till snara omdömen om andra. /.../ kan framstå som självsäker genom sin självhävdelse men i andra avseenden framstår han som uppblåst och oäkta, vilket avspeglar en brist på inre kompass." De tecknar vidare en person med torftiga levnadsomständigheter, politiskt ointresserad, troligen inte medlem av föreningar, men med viss vapenvana. Familjen skall ha varit kaotisk där ffa relationen till fadern präglat det fortsatta livet, och gärningsmannen lever ensam utan barn, med låg utbildning, okvalificerat arbete (om han överhuvudtaget har något), dålig ekonomi, bor i hyresrätt med låg boendestandard. Gärningsmannen har sannolikt inte haft kontakt med psykiatrin, i varje fall inte under frivilliga former, men kan ha fått sjukgymnastik eller smärtlindrande medicin efter en olycka/sjukdom som nedsätter hans rörlighet. Möjligen har han haft glasögon vid Grand men inte vid mordplatsen, vilket nedsatt hans förmåga att få en överblick över mordplatsscenariot. Personer av hans typ utvecklar ofta missbruk, men gärningsmannen kan inte vara gravt eller ens måttligt nedgången av alkohol eller amfetaminmissbruk. Han kan däremot tidigare eller efter mordet ha använt alkohol eller lugnande tabletter.  Gärningsmannen kan vara dömd för vålds- eller egendomsbrott och trots myndighetsavsky ha kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl eller vara förtidspensionerad. Sannolikt bor gärningsmannen mycket nära mordplatsen, max 1-2 km bort, och av ekonomiska skäl inte söder utan snarare norr, öster eller väster om Sveavägen (tiderna har förändrats sedan 1980-talet). Palmehat, kanske i kombination med en utlösande faktor orelaterad till Olof Palme, anses som den troligaste drivkraften bakom dådet. Vidare diskuterar Olsson och Åsgård hur gärningsmannen agerat efter dådet, möjligheten att han intresserar sig för utredningen eller till och med försökt infiltrera den, hur han hanterat vapnet och kläderna från mordplatsen och återfallsrisken (sid 890f).

Enligt experterna från Riksrevisionsverket som granskade profilen på uppdrag av Granskningskommissionen hade en "betydande enighet" nåtts om Åsgårds och Olssons slutsatser vid avstämningar med åklagare, Palmeutredningen, säkerhetspoliserna och FBI-experterna som konsulterades. De ansåg också att Gärningsmannaprofilen "kunde ha ett värde för utredningen, fokusera utredningen på hypotesen och ge 'råg i ryggen' åt utredarna". De anmälde dock invändningar mot flera av de bedömningar som låg till grund för GMPs slutsatser och menade att "GMP borde anses som ett strukturerat sätt att hålla samman det som varit utredningens huvudscenario. /.../ Analysen av hypotesen av den ensamme gärningsmannen bedömdes vara väl utförd, men resonemangen angående "övriga hypotesers jämförelsevis lägre halt är för den skull inte alltid övertygande." Främst verkade RRV-experterna oroade över att GMP påverkats av den misstänkte Christer Pettersson eftersom utredarna velat "täcka in" honom. Man ger fyra citat ur GMP som "kunde vara klippta ur Petterssons personakt".  De ansåg det också tveksamt om en gärningsmannaprofil överhuvudtaget borde konstruerats utifrån en enstaka händelse med så magert underlag som i detta fall. Experterna anförde att det faktum att gärningsmannen ett par timmar före mordet inte skulle ha vetat om att han skulle begå det gjorde jämförelserna med tidigare attentat mindre relevanta. De hävdade att GMP dragit för stora slutsatser av enskilda icke-professionella inslag i mordet för att hävda att gärningsmannen inte skulle vara professionell. De drog paralleller till en känd lejd, professionell mördare, Ray som sköt Martin Luther King Jr., och som begick många misstag. De anser att skottet som dödade Olof Palme skulle kunna betraktas som närmast perfekt och förkastar GMPs slutsats att det var oprofessionellt av gärningsmannen att stoppa undan vapnet direkt. Riksrevisionen tycker också att påståendet att gärningsmannen skulle haft lokalkännedom är överdrivet - han kunde ha studerat omgivningarna under biobesöket. Sammanfattningsvis skriver RRV-experterna att "Vi har svårt att i sekvensen från Grand till mordplatsen, flykten och sedermera undanhållandet finna klara och entydiga tecken på bristande professionalism. Fakta i målet talar närmast i motsatt riktning."

Vid den förnyade konsultation som Granskningskommissionen gjorde med FBI (och som de inte var alldeles nöjda med, se inledningen till denna bloggpost) framfördes på nytt att "fakta pekade entydigt på en sk "disorganized" gärningsman som agerat ensam. Argument för detta var valet av vapen, valet av plats, skottets placering, att Lisbet Palme inte dödats och gärningsmannens beteende i övrigt på mordplatsen. FBI-gruppen delade därför helt uppfattningen i GMP att gärningen i detta fall inte kan vara ett resultat av en professionell operation".

Robert Ressler, en känd före detta FBI-anställd som skrivit flera böcker om profilering och konsulterats internationellt, hade inte varit anlitad av svenska polisen eller haft något med GMP att göra innan han anlitades som expert av Granskningskommissionen. Han var till skillnad mot revisorerna bestämd i att informationen var tillräcklig och att GMP var en valid metod i Palmefallet, även betraktat som ett enstaka mord. Ressler menar att man vid granskningen av en profil skall sträva efter att rensa bort allt som inte kans slås fast som fakta. Där kritiserade Ressler vissa av GMPs uttalanden som alltför spekulativa, t ex det om gärningsmannens synproblem. Resslers bedömning var att den GMP Olsson och Åsgård lagt fram var en godtagbar, genomarbetad produkt. Ressler delar helt slutsatsen att mordet på Olof Palme inte kan vara resultatet av en professionell (yrkesmässigt utförd) konspiration; terrorister och utländska underrättelsetjänster kunde man helt bortse från. Möjligen kunde en liten, opportunistisk konspiration övervägas. Skälen för denna bedömning angav han i fyra punkter: 1. valet av vapen och ammunition, 2. skottens placering, 3. att Lisbet Palme inte dödades och 4. valet av plats. Gärningen var enligt Ressler ett högriskbrott, dvs gärningsmannen riskerade både att misslyckas och att upptäckas. Han framhöll att organiserade gärningsmän strävar efter att ha kontroll över gärningen och inte improviserar utifrån offrets beteende. Resslers främsta invändning mot Olsson och Åsgårds GMP var att han inte tyckte att gärningsmannen var psykopat utan snarare borderline-störd (borderline är ett begrepp som ändrat betydelse sedan 1990-talet, då syftade det mer mot jagsvaghet och djupgående relationsstörningar som gjorde personen psykosnära. Det är svårt att förstå vad Ressler menade exakt med sitt uttalande, mer än sannolikt att gärningsmannen var skörare och närmare psykiskt sammanbrott än den svenska profilen visade, det är dock viktigt att se att läkares, psykologers och poliser använde borderlinebegreppet med delvis olika innebörder). Han uteslöt också narkotikamissbruk och i princip även alkoholmissbruk. Resslers bild av gärningsmannen var: relationssvårigheter hela livet, särskilt i förhållande till auktoriteter, formad av misslyckanden, djupnande depression med paranoida inslag som övergår i ren paranoia. Kan ha levt med hemligheten (i motsats till en psykopat) och självmord är en påtaglig möjlighet. Ressler hade stora invändningar mot hur GMP skisserade gärningsmannens liv efter mordet. Ressler menade att gärningsmannen måste bo eller arbeta i området och att brottet var "spontant" och "opportunistiskt". Däremot är han mycket förvånad över att gärningsmannen lyckades fly, vilket han tillskriver tur och tur enbart, av en sådan grad att den gör detta till ett "århundradets brott". Denna omständighet får honom dock inte att revidera sin uppfattning om GMP i övrigt.

Slutligen uttrycker Granskningskommissionen sin förvåning över att Olsson och Åsgård fick använda det mesta av nio månaders arbetstid till att ställa samman grundläggande fakta om själva gärningen och omständigheterna kring den - sju år efter att utredningen öppnats och efter att man sökt lagföra en person genom två instanser! De menar att samarbetet med FBI i GMP blev olyckligt strukturerat - antingen borde FBI ha gjort GMP från början eller fått tillfälle att uttala sig över en färdig produkt. Som det nu är har alla experter samarbetat för att ta fram GMP och kan därför inte anses som oberoende granskare av varandra - med undantag för Ressler. De oroar sig för att Christer Pettersson fått påverka den slutliga GMP. Slutligen vidgår kommissionen (sid 916) att alla experter man vidtalat - alltså även de i övrigt kritiska experterna från Riksrevisionsverket och Ressler (vi kan lägga Clarke till listan) - inte ifrågasätter huvudslutsatsen: att Olof Palme inte mördades av en professionell konspiration. Däremot delar kommissionen delvis RRV:s invändningar mot bedömningen att gärningsmannen inte uppvisade professionalitet. En helhetsbedömning av fakta i målet talar "så pass tydligt emot ett planerat attentat" att man vad gäller detaljerna kan nöja sig med att söka efter fakta som talar emot denna slutsats. "Det finns få fakta av det slaget", slår man fast  (sid 916), men det viktigaste är att gärningsmannen kom undan. Ressler hänvisar detta till slumpen, men Granskningskommissionen skriver "Detta kullkastar enligt vår mening inte den grundläggande slutsatsen, men en analys som i ett visst betydelsefullt avseenden måste fyllas ut av slumpen som förklaringsfaktor är uppenbarligen inte utan svaghet" (sid 917) De konstaterar också att GMPs huvudslutsats inte är något som det krävs en gärningsmannaprofil eller ett GMP-arbete för att komma fram till. Den utfaller istället som resultatet av en visserligen komplex men ändå ordinär faktaanalys - eller "brottsanalys" - och det är så det är redovisat i GMP. En GMP bygger på sannolikhetsbedömningar, och i likhet med andra statistiska analyser bevisar de ingenting i det enskilda fallet - ett konstaterande som låter daterat eftersom man idag till och med anger DNA-bevisning som en grad av sannolikhet och mer och mer forensiskt arbete lägger fram sannolikheter och graderad säkerhet i beräkningen för domstolen, som provar bevisvärdet i analyserna. Med Granskningskommissionens resonemang skulle dagens EvidensBaserade Medicin bygga på ett statistiskt feltänkande. Granskningskommissionen lyfter avslutningsvis fram att arbetet i detta avseende mer liknar en "personality assessment", för att pröva hur väl möjliga misstänkta passar som gärningsman än en profil.

Märkligt nog har Granskningskommissionen kontaktat ännu en expert, och denna gång en verklig akademiker, professor James W. Clarke, som skrivit boken American Assassins: the dark side of politics, där han gått igenom 17, sedermera 18, politiska attentat i USA och klassificerat gärningsmännen i fyra kategorier. Clarke var professor i Arizona i social sciences och tidvis verksam i Europa, och betonar att han inte är psykolog eller läkare utan studerar gärningsmän och deras motiv i ett socialt perspektiv, inte utifrån psykiska diagnoser eller teorier. Han konsulterades också av bl a Secret Service, som ansvarar för de amerikanska presidenternas personskydd. Clarke har gjort en egen profil i Palmeärendet och hade samma uppdrag som Ressler, att bedöma Olssons och Åsgårds profil, och fick tillgång till samma översatta material av Granskningskommissionen som även träffade honom i samband med sin USA-resa på hösten 1998, men han är inte omnämnd i Granskningskommissionens betänkande. Han uttalade sig vid den tiden inte heller för media, trots att han i bland annat Aftonbladet svarat på allmänna frågor, men avböjde att diskutera Palmefallet eftersom han fått tillgång till sekretessbelagd information. Möjligen tyckte Granskningskommissionen att han drev iväg och ville göra ytterligare en profil, vilket de även kritiserade Ressler för i förbigående, och för att undvika att sitta med tre motstridiga profiler och upprörda experter (eller, i värsta fall, för mycket kritik mot det svenska arbetet) togs han inte med i slutrapporten. Clarkes modell är i alla händelser intressant för Palmemordet, och vi känner till hans slutsatser idag efter att hans utlåtande blivit tillgängligt. Hans första grupp är politiska fanatiker, som mördar för att uppnå ett mål, och i regel är stolta över det. Den andra gruppen är också "politiserade" individer men som mördar för att själva komma in i världshistorien, för att få vara med och spela en roll i de stora skeendena, i regel efter att ha avvisats och misslyckats i yrkesliv och personliga relationer. Den tredje gruppen är psykopatiska, misslyckade och deprimerade, som skyller sin situation på samhället och vill ha uppmärksamhet och hämnd för sitt eget elände på en person i auktoritetsställning. Både grupp 2 och 3 är personlighetsstörda individer medan den fjärde gruppen är den mest psykiskt avvikande och begår vad vi skulle kalla "vansinnesdåd". Ofta försöker de sistnämnda inte ens fly, liksom grupp 1. Clarke har också accepterat en femte grupp, som är rena kontraktsmördare som agerar mot ersättning eller på andra sätt agerar rationellt men inte för politiska motiv. Intressant nog återfinns endast en äkta konspiration (Lincoln) och en grupp som kan ha betalat en hit-man (King) bland 18 attentat. I Palmeärendet ställer sig även Clarke bakom Olsson och Åsgårds grundscenario och konklusioner och godtar deras arbete. När det kommer till detaljer håller han dock inte med om att gärningsmannen kan vara så psykiskt störd som han tecknas i den svenska profilen eller i Resslers utlåtande. Hans beskrivning kan sägas landa i samma riktning Olsson och Åsgård tecknar (de skriver att gärningsmannen är grupp 2 eller 3 enligt Clarke's klassifikation, som de går igenom utförligt i sitt betänkande, medan Clarke själv placerar honom som en "suicidal grupp 2:a"). Clarke avvisar det kaotiska mönstret hos gärningsmannen och säger att han måste ha varit en kontrollerad, eftertänksam och klartänkt person med genomsnittliga eller övergenomsnittliga begåvningsresurser som levt ett överkontrollerat liv med depression och ilska som stängts inne sedan barndomen, som inte var av den kaotiska typ man tidigare beskrivit utan snarare brustit emotionellt än materiellt. Motivet skulle vara politiskt för att imponera på eller få hämnd på nära personer, som han upplevt sig sviken av eller som föraktar honom på grund av hans misslyckanden.

Åtgärdslistan som upprättades av Palmeutredningen efter GMP innefattade: inventering av alla GMP-"träffar" bland tips, farliga personer och vapen, ensamboende i området, hotbrev och "tokbrev", alla som erkänt mordet, utvidgade registerkontroller på tänkbara, kontroll av misstänkta som kontaktat regeringskansliet, partiet och polisutredningen, förhör med livvakter om incidenter i Palmes närhet, genomgång av bildmaterial, granskning av personer som haft permissioner eller varit försöksutskrivna från psykklin. En "GMP kontrollista" med 86 personer upprättades, varav många var extremt udda eller rent av svårt psykiskt sjuka. Efter genomgång av dessa ärenden togs en ny lista fram med sex sk "GMP-objekt", betecknade med bokstäver från GB till åtminstone GH (GA och GG är rimligen andra eller avskrivna spår). Intressant nog har ingen av de tre-fem personer som diskuterats mest som möjliga ensamma gärningsmän i media identifierats genom profilen, utan fanns redan i utredningen innan den upprättades. Profilen har dock spelat en stor roll i den följande diskussionen om dessa fall in i vår tid.

Vad säger oss då Gärningsmannaprofilen nästan 20 år senare?

Gärningsmannaprofilens huvudslutsatser ("konklusioner"): mordet var tidigast planerat vid ankomsten till bion, förföljelse eller slumpen ledde gärningsmannen till den oförutsägbara mordplatsen, olämpligt vapen, ammunition och klädsel, osäkert om gärningsmannen skulle lyckas i sitt uppsåt och komma undan, inga tips som lett till framsteg trots den stora belöningen) talar entydigt mot att söka gärningsmannen genom olika motivbilder, internationella eller inhemska, eller konspirationer med många inblandade. Att en professionell organisation i detta läge skulle välja att "vänta ut Palme en sen fredagkväll inför eventualiteten att han skulle bege sig till en mer lämplig plats, synes ligga bortom fantasins gränser och mänsklig förmåga till förutsägelse" (Granskningskommissionen s 860). För alla eftertänksamma mördare, även för en liten "opportunistisk" grupp av halvprofessionella Palmehatare som fått veta att han var på bio, måste en folksamling utanför biografen eller i kollektivtrafiken framstå som mycket olämpliga attentatsmöjligheter jämfört med kvarteren kring Palmes bostad, i bostaden eller kring arbetsplatsen.

På något sätt har Gärningsmannaprofilen och dess konklusioner drunknat i Granskningskommissionens textmassor och i mediadiskussionen. Till detta har säkert bidragit att själva metoden kom i visst vanrykte under 2000-talet, bland annat genom de kritiska studier jag tog upp i förra blogginlägget, men också genom medial överexponering. Därför är det viktigt att tänka på vad Granskningskommissionen skrev om att huvudslutsatserna i profilen bygger på faktaanalys och förnuftsresonemang som knappt behöver kallas GMP. Olsson och Åsgård hade tillgång till hela Palmeutredningen, samarbetade med utredare och specialister, bland annat från SÄPO, och konsulterade internationella experter vid FBI. Dessutom har profilen och arbetet kring den granskats av Riksrevisionen och Granskningskommissionen, som på nytt konsulterade FBI och minst två privata experter, Robert Ressler och James W. Clarke, utan att någon av dessa mer än tio experter, från flera av varandra oberoende grupperingar, med möjlighet att få information som annars omfattas av förundersökningssekretess, tog avstånd från huvudslutsatserna. Den enda instans som velat relativisera uteslutandet av en konspiration är de två experterna från Riksrevisionen, som visserligen instämde i huvudslutsatsen men i en kryptisk formulering efterlyser mer "halt" även i alternativa hypoteser. Granskningskommissionen accepterar, till synes motvilligt, också huvudslutsatserna, även om de verkar angelägna att hålla alternativ öppna. Särskilt en ledamot, Inga-Britta Ahlenius, har uttalat sig i media vid enstaka tillfällen efter att kommissionen offentliggjorde sitt betänkande, som för att "hålla liv" i revisorernas invändningar, medan de övriga hållit en strikt linje att inte vidare diskutera arbetet efter att det lades fram på sommaren 1999 utan att hänvisa till det 1000-sidiga betänkandet som alltid varit fritt för var och en att ta del av och som länkats ovan.

Vad tänker då jag själv?

Naturligtvis var GMP ett positivt steg i Palmeutredningen som borde genomförts långt tidigare. På samma sätt var konsultationerna med FBI, Ressler och Clarke mycket givande. Allt talar för att Olsson, Åsgård och de övriga experterna gjorde ett mycket seriöst arbete efter bästa förmåga med dåtidens metoder. Rent allmänt tror jag att GMP måste avmystifieras och bygga på fakta, statistiska samband, vetenskaplig evidens och sannolikt på att kriminologer, psykologer och psykiatriker konsulteras av polisen naturligt hela vägen i den mån sådan expertis behövs för en utredning, snarare än sitta i en avskild grupp och ta fram en profil som sedan kan visa sig vara fel eller rätt, men säkerligen fånga in alltför många misstänkta om den används för att tråla befolkningen. Diskussionen nedan är inte heller ett försök att teckna en profil utan att diskutera de fakta vi känner och hur de kan tolkas utifrån psykiatrisk kunskap.

När det gäller Palme-ärendet är det slående hur alla experterna var överens om grundslutsatserna och hur svårt det är att finna argument mot dem när man betänker hur biobesöket och promenaden (inte) planerades och gick till. Ändå har detta inte gett särskilt mycket "råg i ryggen" åt polisen, Granskningskommissionen och granskande journalister att förklara detta för det svenska folket. När man ser gamla TV-program är det istället svårt att värja sig mot känslan av att alla antingen är inblandade i en gigantisk cover-up eller inte vet vad de talar om. Detta kan förstås bero på hur programmen är gjorda journalistiskt men kanske också på dåligt samvete över det svaga målet mot Christer Pettersson, som ändå skulle vara något slags offentlig linje, och det ända in i våra dagar, när bland andra Stefan Löfvén och Jan Guillou vidhåller hans skuld trots att han, som Palmeutredningens nye chef sagt, är den ende som friats från mordet i Domstol, inte en utan två gånger

Gärningsmannen måste ha varit starkt affektdriven. När han skred till verket måste det ha framstått som långt mindre sannolikt att han skulle undkomma än att han skulle stöta samman med poliser, civila eller andra personer som ingripit i hans flykt eller blivit igenkänd av vittnen som på olika sätt kunnat identifiera honom i efterhand. Detta talar för att han drevs av ett specifikt hat mot Olof Palme som var så starkt att han var beredd att offra allt för att utplåna honom. Palmehatet var svårbedömt för de amerikanska experterna, men fanns i olika schatteringar i många grupper i Sverige, från vänsterpersoner som tyckte att han var "överklass" och på olika sätt en svikare av 60-talets ideal, socialdemokrater som tyckte illa om hans personliga intellektuella överlägsenhet, till borgerligheten och högern som ofta var övertygade om att han "sålde ut" Sveriges intressen till Sovjetunionen. För denna grupp kom lagförslaget att ge polis och hemvärn civil status vid en eventuell ockupation som en akut provokation våren 1986, liksom den förestående Moskva-resan efter de senaste årens u-båtsaffärer. Däremot tror jag inte att Harvard-affären kommit så mycket längre än till media och har svårt att tro som Clarke att den skulle ha bidragit som utlösande faktor till gärningen (att Palmes akt stals från Tingsrätten samma kväll som mordet är ännu ett märkligt sammanträffande som ingen kunnat förklara och som naturligtvis kan ha berott på något helt annat, som att en grävande journalist velat syna siffrorna innan de blev offentliga - aktens diarienummer hade inte avlägsnats vilket sannolikt minimerat risken att stölden skulle kunna använts för att skada Olof Palme).

Palmehatet i Sverige var även riktat mot Lisbet Palme som var aktiv socialist under makens år i offentligheten, särskilt kritisk till traditionella familjer med mannen som försörjare och barnen som familjens ansvar att ta hand om snarare än samhällets. Det är däremot svårt att se internationella motiv att vilja döda statsministerfrun. Jag har också svårt att se en professionell militär eller polis i Sverige vid denna tid skjuta en kvinna i ryggen, om uppdraget var att döda hennes man, men detta är en högst personlig spekulation. Olsson och Åsgård, Ressler med flera anser att det faktum att Lisbet Palme inte dödades tyder på icke-professionalitet. Här håller jag inte med - de utgår från att hon sköts för att undanröja ett vittne vilket stämmer dåligt med att mördaren inte attackerar de två andra vittnen han hade på nära håll. Jag tror att hon besköts av samma skäl som maken. Att mordförsöket på henne misslyckades berodde på att revolverpipan pekade några millimeter för långt åt höger medan offret befann sig i rörelse åt vänster. Skotten är åtminstone inte oskickliga och visar att gärningsmannen hanterat en revolver tidigare. Förföljandet, gärningen och flykten har krävt sinnesnärvaro, självkontroll och planering, åtminstone i ett kort tidsperspektiv.

Detta kontrasterar med några omständigheter. För det första kan gärningsmannen inte ha varit övertygad om att han lyckats döda Olof Palme när han lämnade platsen. Även ett skott som penetrerat lungan hade kunnat ge upphov till att Palme föll omkull med en riklig blödning ur munnen. När det gäller Lisbet Palme är det uppenbart att gärningsmannen måste ha anat att hon inte var allvarligt träffad utifrån att hon ropade på hjälp och rörde sig. Varför gärningsmannen inte såg till att vara säker på att ha lyckats efter den risk han tagit vet jag inte. Kan han ha haft en övertro på vapnets effekt, kan han ha chockats av synen av den hoprasande och blödande Olof Palme, kan han ha drabbats av en plötslig osäkerhet, kan han ha klarat att skjuta i ryggen men tvekat inför vad som skulle hända vid ett huvudskott? Vidare kom gärningsmannen inte optimalt förberedd eller utrustad till mordplatsen. Det sannolika vapnet är tungt och har kraftig rekyl. Ammunitionen ger ett högt ljud, eventuellt en mynningsflamma, och kulan är inte optimerad för att döda en människa. Flera vittnen uppger att gärningsmannen hade lågskor, en längre rock, och en huvudbonad han kunde ha tappat under flykten. Mördaren måste definitivt ha haft lokalkännedom utöver vad en rekognoscering på några timmar skulle kunnat ge, men jag undrar om han inte dessutom måste ha varit på platsen dagen eller dagarna före mordet, för att veta att inte barackerna och byggställningarna med containern framför hade vuxit ut till en avspärrning av trapporna upp till Brunkebergsåsen från Tunnelgatan. I det ljuset är det å andra sidan märkligt att gärningsmannen inte visste att rulltrappan startade när man steg på den. Kanske tyckte han att det var värt att springa i trapporna för att lättare kunna vända om ifall han mötte personer uppifrån, vilket både talar för att han hade fysiska och kognitiva resurser kvar i detta skede.

Psykiatriskt tycker jag att man kan säga följande baserat på vad vi vet om gärningen. Gärningsmannen har inte haft ett lyckligt familjeliv eller ett tillfredsställande yrkesliv. Han har haft en personlighetsstörning och/eller neuropsykiatriska problem som nedsatt hans förmåga att fungera med andra och i studier och arbete, och lidit av sina tillkortakommanden så att han var beredd att riskera allt för att genomföra mordet, sannolikt utifrån ett djupgående hat mot allt mannen stod för och utvecklingen i Sverige de senaste decennierna. Gärningsmannen har ändå visat betydande impulskontroll som inte avslöjat sina avsikter förrän i gärningsögonblicket och inte, om man tänker sig ett längre förföljande, genomfört attentatet tidigare. Han har också kunnat skjuta och fly på ett välavvägt och kontrollerat sätt, utan att ramla eller vingla på den hala gatubeläggningen eller i trappan. Detta talar emot så uttalad påverkan av alkohol eller droger (hasch, lugnande tabletter eller opiater) att gärningsmannen skulle uppfattas som "berusad" eller "påverkad", liksom psykiska störningar präglade av uttalad impulsivitet, som svår ADHD eller amfetaminpåverkan. Samtidigt kan en rad svåra psykiska störningar utesluta någon som gärningsman i detta fall eftersom personer med sådana tillstånd inte skulle haft initiativkraft och uthållighet nog för att genomföra gärningen och flykten: svår hyperaktivitet/impulsivitet eller svagbegåvning, autism med självförsjunkenhet (sannolikt alla former av autismspektrumstörningar som regelmässigt präglas av stresskänslighet, motorisk klumpighet och svårigheter att föreställa sig andras perspektiv), medeldjup till djup depression (förutom om Palme på ett psykotiskt sätt sågs som orsaken till allt ont och hämningen just släppt, som vid vissa självmord hos deprimerade, men detta för långt från vad som kan betraktas som sannolikt), förvirring, psykos (förutom paranoia med klart sensorium), demens eller långvarigt missbruk av alkohol/lugnande medel, hasch, amfetamin och opiater. Att skjuta i ryggen kan till en början vara abstrakt för en person utan alltför välutvecklad empati och föreställningsförmåga, men det som följde på skotten måste snabbt ha blivit chockerande för en person som inte sett en människa dödas förut. Ändå klarade gärningsmannen att genomföra flykten "nästan perfekt", förutom att han sannolikt väckte uppmärksamhet även uppe på åsen.

Jag tar alltså avstånd både från tanken på en professionell konspiration och en "ensam galning". Däremot går det inte att utesluta att gärningsmannen fått hjälp, men i så fall måste det ha handlat om en liten och tätt sammanhållen grupp som inte gett upp sin hemlighet efter mordet, eller varit för stor för att behålla den. Sannolikt har i så fall medlemmarna delat Palmehatet och varit lojala med varandra. Gärningsmannen kan inte ha varit "galen" i vanlig mening, eller haft problem motsvarande de olika psykiatriska tillstånd jag räknade upp ovan. Brottet bygger på en lång rad slumpartade händelser, därför kan jag inte som Granskningskommisionen hävda att slumpen i ett avseende, att gärningsmannen kom undan, skulle försvaga hela analysen, där håller jag istället med Robert Ressler. Jag har svårt att förstå Granskningskommissionens slutsatser om expertutlåtandena från Riksrevisionen, och tänker att revisorer faktiskt inte är experter på området. De efterlyser här mer fakta om andra hypoteser utan att ta avstånd från huvudslutsatsen, och så måste de kanske uttrycka sig, även om meningen med en gärningsmannaprofil är att rikta in arbetet mot det sannolika huvudspåret. Man kan också tillägga att det fruktansvärda faktum att ytterligare en central person i Sveriges statsledning kom att mördas på ett så snarlikt sätt fyra år efter att Granskningskommissionen avgav sitt slutbetänkande visade att de hade fel. Även om Anna Lindhs mördare var mindre organiserad än Olof Palmes kunde han mycket väl ha undkommit efter ett slumpartat mord (även om han var mer av en Clarke typ 3, som ville åt någon auktoritetsperson, mindre betydelsefullt vem) om inte kriminaltekniken, övervakningskameror och DNA tekniken utvecklats så mellan 1986 och 2003. 

Jag tänker att det varit ett misstag i Palmeutredningen och särskilt bland privatspanare, journalister och andra som diskuterat mordet, att utgå från motivbilder, vilket uppenbart kan föra alldeles fel. Det kan finnas utmärkta motiv att röja en statsman ur vägen som inte alls har med det som faktiskt hänt att göra. Många av de "spår" det talats om i media är inte mycket mer än ett särskilt motiv och några personer som av den anledningen skulle kunna ha önskat Olof Palme ur vägen, men saknar helt förankring i det som egentligen hände den 28 februari 1986 fram till mordplatsen. Motivanalyser har sin plats i polisutredningar, men inte när vi försöker förstå vad som med största sannolikhet har hänt, och aldrig som utgångspunkt i arbetet med att förstå mordet, vare sig man är polis eller tänkt sig att ha Palmemordet som semestergåta.

Saturday, July 27, 2019

Palmemordet (1) Gärningsmannaprofilering

Som så många andra svenskar har jag då till sist hamnat i ett "överdrivet intresse för Palmemordet". I mitt fall kom det dock relativt sent, i februari 2018, när jag låg sjuk i influensa, och behövde något att fördriva tiden med. Fråga mig inte hur jag kom att landa på Dan Hörnings Palmemordspodd, men när jag väl var där kunde jag inte sluta lyssna på raden av ögonvittnen eller misstänkta som Victor G, Skandiamannen, Polisman A, Christer A och alla andra larger-than-life figurer som stod på kö för att fascinera. För att vara rättspsykiatriker har jag aldrig varit särskilt intresserad av brott och våld - i arbetet har jag koncentrerat mig på patienternas tillstånd och behandling (där naturligtvis återfallsprevention är en del) och för att koppla av har jag hellre läst Agatha Christie och andra pusseldeckare än realistiska brottsskildringar och true crime.

Förutom en titt i den parlamentariska utredningen ("Granskningskommissionen, SOU 1999:88) hade min kontakt med mordet fram tills i fjol begränsat sig till att min dåvarande handledare, professor Anders Forsman, lovat att jag skulle få vara med som underläkare i den rättspsykiatriska undersökningen av Christer Pettersson om Högsta Domstolen beviljade resning 1998. Hela Stockholmskliniken ansågs som jävig efter att Pettersson (i varje fall enligt ryktet) hade varit middagsgäst hemma hos professorn där, Lars Lidberg, och då återstod inom Rättsmedicinalverket Anders som framstående expert för att ta sig an en eventuell ny undersökning, och jag var hans doktorand. Vid denna tid talade jag med några kollegor som "kände någon" högt placerad i Stockholmspolisen och de visste alltid berätta att det var Pettersson som hållit i vapnet, det "visste alla". Att ingen av juristdomarna hade funnit honom skyldig vare sig i Tingsrätten eller Hovrätten hade i varje fall inte jag klart för mig förrän jag började lyssna på podden tjugo år senare.

Själv fyllde jag 20 det år Palme mördades och på morgonen den 1 mars 1986 stod jag med näsan i väskan för att åka till Paris. Inte förrän släktingar som skulle köra oss till flyget kom för att hämta oss framåt lunchtid fick vi veta vad som hänt. Jag minns att det blev bråttom eftersom vi tog för givet att flygplatsen skulle vara mer eller mindre avstängd, men väl där såg man inte tillstymmelse till säkerhetspådrag. Från den följande tiden minns jag bara att vi var förvånade över att se att de franska medierna verkade besatta av Palme och Sverige, de talade inte om annat, men jag kom aldrig att intressera mig särskilt för mordet.

Våren 2018, däremot, fick jag tack vare podden, SOU:n och några böcker om mordet upp ögonen för vilket intressant mysterium detta är - mer än någon fiktion, och samtidigt likt fiktion - fast det förstås var en lika absolut fasansfull händelse som Kennedymordet. Jag började också följa olika grupper på Facebook och bloggar om mordet. Jag har läst de seriösa nya böcker som kommit (Thomas Pettersson och Jan Stocklassa) och TV-produktioner (två om Petterssonutredningen varav en av Uppdrag Granskning och en av Mikael Hylin), och funderat vidare kring mordet och några av huvudpersonerna. Den sk "teatermordshypotesen", dvs att Palme inte alls skulle ha mördats utan att allt skulle vara en jättekonspiration för att få ut Palme ur Sverige, har jag garanterat inte lagt en minut på. Särskilt har jag förstås intresserat mig för Gärningsmannaprofilen av poliskommissarien Jan Olsson och min kollega Ulf Åsgård (som jag inte är bekant med eller jävig i förhållande till). Så nu har jag tänkt att, i en rad inlägg på denna blogg, redovisa min läsning och, i bästa fall, försöka tillföra något till diskussionen, och sedan sannolikt lägga Palmemordet bakom mig. Det finns många skribenter som har mycket mer kunskap om mordets detaljer och dess efterföljd. Mitt bidrag blir att reflektera över vad en gärningsmannaprofil är och kan vara, över några av de misstänkta som presenterats och vad psykiatrisk och psykologisk kunskap kan tillföra dagens diskussion om mordet på Olof Palme.

Profilering är att tolka fakta om ett eller flera specifika brott i förhållande till möjliga gärningsmän genom att jämföra dem med kriminologiska, beteendevetenskapliga, psykologiska eller psykiatriska teorier, data och erfarenheter. Man delar ofta upp arbetet i
  • 1. psykologisk/psykiatrisk profilering ("klassisk profilering"), 
  • 2. brottsplatsanalys, och 
  • 3. utredande psykologi/psykiatri, 
där brottsplatsanalys är den mest etablerade inom polisarbetet. Klassisk profilering används vid särskilda brott (som Palmemordet) och framförallt vid upprepade brott, för att försöka finna gemensamma drag och förstå gärningsmannen och eventuella förändringar mellan brott i en serie (i regel upptrappning). Psykiatriska/psykologiska utredningar görs för att pröva hur en person passar in som gärningsman. Sådana utredningar liknar dem som regelbundet görs i samband med rättegångar mot brottslingar som inte uppenbart agerat rationellt för ett syfte eller uppvisar tecken på psykisk störning för att ta ställning till straffrättslig särbehandling, och som då inte får användas för att binda gärningsmannen till brottet.

Naturligtvis har profilering och brottsanalys använts i olika former så länge systematiskt polisarbete förekommit, även om man inte haft ett särskilt namn för metoderna. Det vi idag kallar Offender Profiling (OP) eller Gärningsmannaprofilering (GMP) är en uppsättning metoder som utvecklats främst inom den federala polisorganisationen (FBI) i USA och utförs i team av experter (t ex poliser, många olika kriminaltekniker, rättsläkare, rättspsykiatriker, psykologer och beteendevetare) med stora resurser inom IT och artificiell intelligens till sitt förfogande för att bearbeta brottsplatsdata utifrån databaser av bakgrundsmaterial, som i regel är hemliga. Metoderna har åtminstone delvis utvecklats av välmeriterade vetenskapsmän, men dessa har i regel då lämnat universiteten för att arbeta åt FBI och eventuellt därefter slutat i privata konsultföretag, som anlitats runt världen. Vissa kan ha en starkt statistisk inriktning, andra en beteendevetenskaplig eller till och med psykoanalytisk. Metoden är långtifrån enhetlig, även om vissa "stora namn" kan uttala sig säkert om vad man kan och inte kan göra med metoden eller ibland varför deras egen ansats är överlägsen de andras. Sedan den blev populär i media har ett antal mer eller mindre trovärdiga "stjärnor" på området etablerats.

Det nödvändiga hemlighetsmakeriet runt metoderna och de data de bygger på har försvårat användandet för referentgranskade vetenskapliga studier, och om man bara ser till den publicerade litteraturen i internationella tidskrifter är den relativt mager för att handla om en så omtalad metod (en ny översiktsartikel fann en stor samlad litteratur om man tog med böcker, egenpublimerade material och andra utom-vetenskapliga publikationer, och bedömde det vetenskapliga arbetet kring metoderna i första hand, medan regelrätta studier av deras effekt är få). De studier som finns kommer inte sällan från Storbritannien (eller Skandinavien, Canada, Hong-Kong, Kina och andra länder med en anglosaxiskt influerad forskning i kriminologi och liknande discipliner) där polisens styrning av forskningen på området varit mindre tydlig. Både universiteten och polismyndigheterna har också etiska regler och juridiska begränsningar, som t ex begränsar möjligheterna att studera genetiska effekter bakom brott (som är bland de starkaste i tvärsnittsundersökningar och registerstudier) i profileringssammanhang. För oss som står utanför polisorganisationerna finns det därför sammantaget anledning till försiktighet i bedömningen av metodernas värde och av vem som är mer expert än den andre, vilket måste bygga mer på förnuftsargument och resultat än sedvanlig vetenskaplig  meritvärdering. Ändå verkar det rimligt att låta slutsatser som att t ex en viss typ av vapen varit lättillgängliga i en viss grupp personer eller att ett styckmord utförts på ett sätt som förutsätter anatomiska kunskaper inrikta polisarbetet mot en grupp misstänkta där de flesta kommer att vara oskyldiga men där gärningsmannen kan återfinnas. Sådana smala studier, om en eller några få aspekter av profilering i förhållande till gärningsmän, finns betydligt fler av, och litteraturen om DNA-metodologi har förstås vuxit snabbt de senaste 25 åren.

Elektroniska analyser där data om ett brott jämförs med databaser har blivit viktigare, och särskilt geografiska analyser har blivit rutin i polisverksamheten tillsammans med brottsplatsanalyser (se böcker, artiklar och webb-information av och om nestorn på området, britten David Canter). Att psykologer och psykiatriker alls är inblandade beror på föreställningen att psykiska störningar och särdrag orsakar brott, vilket inte är så självklart det kan låta och som jag skrivit om i en rad bloggposter här under 2014, alla med Mental disorder is a cause of crime i titeln, från denna och sedan de följande i serien "Forensic Fridays", sökbar i högerfältet. Det vetenskapliga underlaget för att använda psykologiska och psykiatriska uppgifter kommer från studier av kända gärningsmän i förhållande till brott man vet att de begått (på samma sätt som "farlighetsbedömningar" utvecklats och studerats, när man i regel haft sådana databaser som även inkluderat brottsåterfall, allt historiskt. "Prospektiva" eller framåtsyftande studier är ovanliga, även om bland andra Thomas Nilsson hos oss gjort några från Göteborg och Malmö).

Eftersom styrkan i deskriptiva kopplingar mellan förövare och brott sällan når över 80-90% (för basala, "aktuariska" variabler som kön, ålder, missbruk och tidigare brott) och ofta är betydligt lägre än så, sjunker den prediktiva statistiska säkerheten (när man vill identifiera en okänd variabel i förhållande till redan kända variabler, här kommer att hänvisas till litteraturen om farlighetsbedömningar eftersom de är vanligare när det gäller psykiatriska och psykologiska data och simulerar en form av prediktion av en okänd variabel utifrån kända) så att den sällan når över 70-75%, där 50% motsvarar slumpen (vilket i stort sett kan förklaras av faktorer som ålder, kön, missbruk och tidigare brottslighet, så att psykologiska/psykiatriska faktorer egentligen tillför mycket lite till säkerheten i bedömningen, om ens något). Ur detta kan man ana att säkerheten i att identifiera möjliga gärningsmän med främst psykologiska och psykiatriska metoder utifrån brottsplatsdata, uppgifter om offret och ur polisutredningen sannolikt blir låg, vilket stämmer med studier av bl a Laurence Alison, som hittat ungefär 80% felaktiga profiler i studier av Gärningsmannaprofilering. En sista reservation kan vara att gärningsmannaprofilering ändå borde kunna vara mer robust än farlighetsbedömningar, eftersom det handlar om att koppla data och utfall från samma tidsrymd, inte som vid farlighetsbedömningar över lång tid. Jämförelsen har använts för att ge en kvantitativ uppfattning om vad psykologi och psykiatri egentligen kan ge på brottsområdet, eftersom många företrädare för dessa vetenskaper, jag själv inräknad, lätt överskattar vår egen betydelse. Säkerhet är genomgående uttryckt i procent för enkelhets skull och eftersom det inte sällan görs i populärvetenskap på området (statistiken är egentligen mycket mer komplicerad).

Som för alla problematiska samband i rättspsykiatrin måste man då tillägga att i vissa enskilda fall kan säkerheten i bedömningar vara nästan total, till exempel när det gäller farlighetsbedömningar om man har en förlamad person som inte längre kan begå brott ("ofarlig") eller en ung "yrkeskriminell" med alla de vanliga riskfaktorerna och ett digert brottsregister som skall skrivas ut till samma miljö där de tidigare brotten skett  ("farlig"). Det är alltså helt rimligt att anta att profiler ibland kan träffa spektakulärt rätt, kan tas på stort allvar när de bygger på uppenbara fakta med tolkningar som accepteras brett och att vissa enskilda bedömare lyckas bättre än andra. Forskning om farlighetsbedömningar har visat att det runt genomsnittet döljer sig bedömare som presterar mycket bättre än det, medan andra systematiskt har fel i sina bedömningar, så att det sammanfattande resultatet dras ned. Sannolikt ser det likadant ut inom "profileringskonsten", eftersom källan till att vissa lyckas så mycket bättre än andra när det gäller risk sannolikt beror på hur väl man hanterar kliniska, intuitiva data förnuftsmässigt, vilket borde kunna stämma även vid profilering, även om vi, som sagt, skall vara försiktiga med att övervärdera det där kliniska och intuitiva. Även om intuition spelar roll för profilering är risken att den störs ut av relationen till klienten inte där. När man låter sin "maggropskänsla" trumfa fakta i sådant här arbete talar man om "clinical over-ride", vilket innefattas i moderna psykologiska och psykiatriska studier och ramverk runt när, hur och av vem ett sådant beslut kan göras, Effekten av sådana beslut studeras också.

Eftersom våldsbrott trots allt är ovanliga händelser kommer både farlighetsbedömningar och profiler att innefatta stora antal falskt positiva identifikationer (hade det handlat om att förutse något mycket vanligt, som att köra för fort, hade vi istället fått många falskt negativa utfall). För att komma närmare en specifik, mindre grupp av misstänkta har profileringsarbetet försökt ge alltmer detaljerade uppgifter om ålder, livsstil, utbildning, yrke, ekonomi, relationer och hälsa (skonummer godtas i Aristocats, dock inte färgen). Ju mer detaljerad bedömning, ju större anledning till skepsis, eftersom det statistiska underlaget blir smalare och många av de adderade faktorerna ökar sannolikheten att tillräckligt många blir fel så att man får en falskt negativ profil. I en sådan situation genereras en mängd misstänka som måste undersökas, som kanske alla visar sig vara falskt positiva, medan gärningsmannen "kommer undan" genom att inte längre matcha profilen. Om man å andra sidan är försiktig och bara anger sådana faktorer som man kan vara tämligen säker på utifrån fakta och starka, vetenskapligt belagda samband, kan gruppen möjliga gärningsmän bli så stor, fylld av falskt positiva, att den inte alls kan användas för att plocka fram möjliga misstänkta, kanske inte ens för att inrikta polisarbetet. Här kan man tänka sig graden av detaljrikedom som ett reglage, så att om det förskjuts åt att ge endast basala, helt säkra uppgifter, fås många träffar varav de flesta falskt positiva (men där sannolikheten för att gärningsmannen ändå gömmer sig bland träffarna är hög), medan om det förskjuts åt det detaljerade hållet fås en mindre grupp träffar som dock alla, i värsta fall, är falskt negativa.

Profilering och brottsanalys kan vara induktiv (utgå från observerade fakta, bygger modeller för tänkbara gärningsmän utifrån dem i förhållande till data från tidigare brott och brottslingar) eller deduktiv (utgår från teori och skapar modeller för ex samband mellan brottsdata och tänkbara gärningsmän genom att utifrån erfarenhetsbaserad intuition ställa upp hypoteser som sedan kan jämföras med insamlade data). Det vi diskuterat här är främst induktiv profilering. Specialisterna betonar att profiler aldrig skall ses som vetenskapliga produkter (vilket är problematiskt när de så tydligt får drag av vetenskaplighet, inte minst genom expertisen hos de olika inblandade, och lätt uppfattas som resultatet av vetenskapligt arbete). Definitivt skall de inte ses som bevis mot enskilda gärningsmän, utan skall användas för att inrikta polisarbetet mot rätt typ av möjliga gärningsmän, eller plocka fram misstänkta i befolkningen eller ur specifika grupper. Det finns förstås en grad av säkerhet när ett samband mellan en uppgift från ett brott och en person kan bedömas vara ett bevis av en domstol, t ex ett visst, mycket ovanligt vapen eller kunskap om förhållanden som varit nödvändiga för gärningen och som bara gärningsmannen känt till (bevisprövning).

I nästa blogginlägg kommer jag att beskriva den gärningsmannaprofil som utfördes av Olsson och Åsgård 1993-94 för utredningen av mordet på Olof Palme, hur den granskades och/eller kommenterades av experter från Riksrevisionen, FBI och privata konsulter, och av den parlamentariska Granskningskommissionen, och slutligen berätta vad jag själv tycker att detta arbete har gett, vad vi bör ha med oss idag.

Thursday, December 27, 2018

One hundred years since the Romanov murders

One hundred years have just passed since the Bolshevik regime in what was to become the Soviet union decided to kill all members of the Romanov house that they could lay hands on. After 300 years of Romanov rule, the last Czar of Russia, Nicholas II, had abdicated in early 1917. His reign had been characterized by large economic progress but also continuous unrest, terrorist attempts, revolts, and two disastrous wars the Russian empire was unprepared for and could not carry politically-structurally (especially since the Emperor had put himself at the helm of the armed forces). After the abdication, a liberal, west-oriented provisional government led by Alexander Kerensky was put in place and general elections to a new parliament were prepared for in the spring of 1918. The Great War had been fought since the summer of 1914. After initial great successes against Austria-Hungary and the Ottoman Empire, which had relieved the West Front of France and Flanders that certainly would have collapsed and led to a swift German victory in 1914 had the two-front war not forced Germany to split its resources, the Russian people was totally exhausted by the war by 1917, and in spite of the promise of victory brought by the US entrance, could not withstand the coup d'état of the Bolsheviks in October 1917. The planned election was called off and the "dictatorship of the proletariat" was proclaimed. Soon, Russia (to be renamed the Soviet Union) turned away from the West and its former close ties with Europe diplomatically, culturally and economically were broken off. 




In Russia, Nicholas remained with his wife Alexandra and their five children, living a fairly comfortable life in captivity in a governor's residence in Siberia. His brother and several uncles had remained in Saint Petersburg with their families and his mother, sister and other family members had gone to the Crimea. The Bolshevik regime soon agreed to the Brest-Litovsk peace treaty with Germany, in which Russia gave up large areas of Central Europe for peace. Nevertheless, almost immediately a civil war broke out to depose the Bolsheviks, who were only supported by a small part of the population. The question of what would happen to the more than twenty members of the Romanov family who remained in Russia was in the air. Claims for public trials specifically against Nicholas and Alexandra in the style of those against Louis XVI and Marie Antoinette more than a hundred years before were raised. That the end would be similar started to seem likely.



On the other hand, few people could imagine that the Bolsheviks would decide to eradicate the entire Romanov family, as far as its members were in Bolshevik-controlled territory. But this was Lenin's and Sverdlov's plan. They started with Nicholas younger brother Michael, an officer with liberal leanings, in order to probe the international mood. He was abducted from the Siberian city of Perm in June, 1918, with his English secretary, and his destiny remains enigmatic ever since. More importantly, there was no international outcry, not even what could be called a "reaction". Then, on July 17, 1918, Nicolas was massacred with his wife, five children (the oldest, Olga, was 22, the youngest, the haemophiliac Heir, Alexey, had just reached the age of 14). The family's doctor, cook and two servants shared their destiny, only a 14-year-old kitchen boy was saved. The next day, Alexandra's sister Ella, who upon being widowed in 1905 had given away all her possessions, started a religious order and worked among Moscow's poor, was thrown alive in a mining shaft followed by burning faggots and live hand grenades together with a fellow nun, an old Grand Duke, three Princes and the 21-year-old poet and officer cadet Prince Vladimir Paley. Hymn singing was heard from the shaft for several days afterwards and in it, the sisters might even have been able to dress some of the men's wounds. Finally, four Grand Dukes were shot in St. Petersburg in January the following year, 1919. In Crimea, the Czar's Danish mother with her daughter, grandchildren and some cousins were rescued by the British navy in April, after having long refused to abandon Russia to its destiny. A few other family members succeeded in various daring escapes. In one way, the Bolsheviks succeeded in their purpose: since 1920, the Russian Imperial family in exile has consisted of rival fractions. Only in recent years have some of them moved back to Russia, but without playing a political role. Claimants to be miraculously saved children of the Czar became part of the 20th century folklore and the subject of several Anastasia movies. A new grasp on the history has been taken by the creator of Mad Men, Matthew Weiner, in his new TV-series, The Romanoffs.  


Rasputin 


In the background to the fall of the Czarist regime in 1917, Grigorij Rasputin, a wandering Siberian man, is always referred to. He had become indispensable to Alexandra through his ability to stop Alexey's bleedings. Presenting himself as a "Man of God", he was neither priest nor monk, and lived a life of debauchery when given the opportunity, in a manner that scandalized the Imperial family in the eyes of contemporary society. In recent years, several scientific biographies have been published about him (FuhrmanSmith), which makes it easier to understand his person and the role he played. He had great charisma, impressive to people in high society, which helped him gain a following, in spite of his lack of religious education and far from conventionally pious life-style. His core message ("The more you sin the more abundant Grace you will receive"), however, has always gained traction, especially among the higher echelons of society. 

After a few years of wandering and pilgrimage, including to the Mount Athos, Rasputin was established as a phenomenon in St Petersburg society and was introduced to Nicholas and Alexandra by 1905, and to their children the following year. Then he prayed for Alexey, who had an attack of haemophilia. Alexandra was deeply religious with mystical traits, and when Alexey instantly recovered, she came to see Rasputin as her son's saviour, possessing magic insights in the future. For long, his advice was sound, including a prophetic warning for the Great War to be declared. Unfortunately, this was one of the times Nicholas did not heed his advice. Alexandra was an Orthodox Christian (after converting from Lutheranism shortly before her marriage) and a Russian patriot - the rumors that she had worked to favor her native Germany are as false those of intimate relationships with Rasputin. 

How Alexandra could isolate herself and her family from the court and the people (the same basic mistake as Marie Antoinette did, whose portrait Alexandra had in her audience room and should have had lots of opportunities to contemplate) and then give Rasputin access to the family's private circles, has been discussed widely and the historians' judgment about Alexandra has been consistently severe). One possibility is that she modeled her relationship with Rasputin on those of her grand-mother, Queen Victoria of Britain, who first granted the Scotsman John Brown and then the Hindu muslim Abdul Karim access to her family life as some sort of deputies for the common people. As a child and a young woman, Alexandra must have seen both of these two men in the presence of her grandmother, and we know she had the British Queen as model for her way of managing her family and her court (though, unfortunately, she rejected British constitutionalism for Russia). It is possible that she simply saw Rasputin as no more scandalous than her grand-mother's "friends". 

Several events when Rasputin's presence or prayers coincided with Alexey's sudden recovery from life-threatening bleedings are documented. The most famous occurred at the Polish hunting lodge Spala in the autumn of 1912. Alexey had a haematoma in his groin that had become infected and led to peritonitis and septicaemia. Bulletins of his imminent death were sent out to the Russian Empire (although his disease was otherwise treated as a state secret). Rasputin had been banned from court the prior year after an especially vicious drinking bout. In total despair, Alexandra telegraphed him to ask for prayer and his imminent answer was just "Be calm. The boy will live". The next day, Alexey sat up and ate. After that, nothing could shake Alexandra's faith in Rasputin's miraculous powers. It has been speculated whether this was linked to the bleeding disease being of a less serious nature or a totally different disease. This can, however, be rejected on the basis of genetic analyses made on the skeletons of the family, where a specific base pair mutation was found that completely inhibits the synthesis of coagulation factor IX in Alexey, his mother and one of his sisters (women do not get sick but act as carriers of the disease as they have a healthy gene copy on their second X chromosome, whereas men just have the defective gene on their single X chromosome, and therefore bleed). These results have also shed new light on the disease in the British, German, and Spanish royal families (tragically enough, the same disease contributed to the weakening of the Spanish monarchy and the ensuing civil war there). Most probably, it was due to a de novo mutation in Queen Victoria herself, who had a haemophilic son and at least two carrier daughters.

Verdict of History


Nicholas, Alexandra, their children and last "court" who shared their destiny have been rehabilitated from the very negative image propagated after the revolution, not least through modern evidence that the Czar tranferred all his bank assets back to Russia at the outbreak of war in 1914 in order to support the war effort. They have been declared saints by the Russian Orthodox Church, first the whole family and their entourage by the Russian Orthodox Church Outside Russia in 1981 and then by the joint Russian Orthodox Church in 2000 (the family only, as "passion-bearers", and then the doctor, Eugene Botkin (stemming from a very well-known Russian medical family), in 1916). During their captivity, they showed unusual dignity and courage, reconciliation with their destiny and forgiveness of those who did them ill, which have made them icons for today of family closeness in adversity and patience and equanimity before death. The judgment on Nicholas' reign, which was first only defended by a handful of historians, among them Sir Winston Churchill, has become more nuanced. But it is as human beings that the Romanovs have come to touch people in our age. During their imprisonment, they showed unusual dignity and courage, made peace with their destiny and forgave their guards and prayed for the new men in power. The family, parents and children alike, were carried by affection for each other and lived a deep Christian faith that during the last year became a mystical identification with each other and the suffering Christ. The image of them waiting for their assassins has come to stand as an icon for families who stay together through adversity and suffering and prepare to face death with humility and reconciliation.

Robert Massie's biography "Nicholas and Alexandra" came out in 1967 and gave rise to one of the last old-fashioned feature films intended for all-night showing with a pause at the theatres in 1971. Since then, countless biographies have been published on the family, both about their political role and the magnificent and lifelong love story of Nicholas and Alexandra, who is considered one of the happiest in the royal annals and even one of history's "classic" love couples. But the opening of the Russian archives and the internet made a lot of new material available, not least photographs. The members of the last Imperial family constantly photographed each other, in all conceivable situations, from nude baths in the Gulf of Finland to the most magnificent state ceremonies of the Russian empire. Of course, most of these photos were never intended to be made public - but now they are (you can just start browsing on Google, Pinterest, YouTube or Flickr, using Nicholas and Alexandra, OTMA, Alexey, Romanovs, Alexanderpalace). And the chance is that you will be mesmerised just the way countless others have been. Not only were all the members of the family outstandingly beautiful, each in his or her specific way, dressed in exquisite Belle Epoque finery, they really had the ability to "go through" the lens in the way international royalty had to wait for a certain young lady to relive as a bride in 1981. The recreations of their lives now abounds on websites, blogs, and photographic reconstructions of their lives. The four sisters used the first letter of their names to create a common signature, OTMA, which is now the title of a widely played theatrical play. The whole Russian revolution was recreated through excerpts from letters and speeches and historically accurate Twitter feeds from all its main protagonists, from the members of the imperial household to the revolutionaries under the hashtags Romanov100 or Russia_1917. A new book including reconstructed images is planned for early 2019 to showcase the spiritual impact of the family, Royal Martyrs

Through their camera shots, the family has also come to serve as photographic icons for all the millions that fell victim to the communist revolutions and perished in civil wars of the 20th century, in a way similar to that of Anne Frank's diary and portrait, which made her the icon of the victims of the Holocaust. After a more and more desolate reign (for which they were tragically unprepared and too young, just as Louis XVI and Marie Antoinette had been), lost wars and a harsh historical verdict, the last Imperial family of Russia, a hundred years after their deaths, have come to have a deep spiritual meaning to countless people, this time not as princes but as a family. Their group photos embody the hope of family, love and faith before evil and suffering without any possibility of a humanely happy ending. 

The Romanovs' home albums now form a work of art that stands on its own in relation to their political and religious significance. The girls in their white dresses, the loving parents and the boy in the sailor suit.  The summer at the sea, the snow mountains of winter, the palace interiors. Olga in love at the outbreak of war, growing into an ascetic and pensative young woman, Tatiana the responsible, tall with her hair in an up-do, the warm-hearted and loving Maria, and the always funny Anastasia doing pranks before the camera, sometimes with a cigarette in the corner of her mouth at a very young age. The hemophiliac boy who dreamt of being a soldier, with the look of someone who has been ill and in constant pain for most of his life, often to the point that he had to be carried by a sailor or his parents. The emperor looking uncomfortable, even nervous, in public but oh so proud of his family (and of his well-toned body while swimming naked). Alexandra's youthful beauty, sad gaze and, finally, prematurely aged face as she lived with the constant risk of her son dying from any trivial bleeding (as she had seen her uncle, her brother and so many other relatives do). She really looks five - or sometimes even ten - years older for each year passing in the last decade of her life, and her visible suffering will stay longer with the viewer than any of her outward splendor. In all, it forms a touching image of life's different phases and aspects.

Post-Scriptum


Nicholas, his wife Alexandra (Alix of Hesse) and mother Marie (Dagmar of Denmark) were the most prominent members of the Romanov family and closely related to ruling families on all sides; through his mother, a daughter of the Danish King Christian IX, Nicholas was a first cousin of the Kings of Britain, Greece, Denmark and Norway, and of a number of German princes, while Alexandra was the grand-daughter of Queen Victoria of Great Britain and thus first cousin of the German Emperor and the King of Britain, the Queens of Norway and Spain and the Crown Princess of Sweden. None of their royal relatives tried especially hard to save them during their last year. The one Head-of-state who really tried was the unrelated King Alfonso XIII of Spain, who may have had some special sympathy as a father of haemophiliac sons. Members of Alexandra's close family came to prominence during the 20th century, when her niece, Lady Louise Mountbatten, married the widowed Crown-Prince Gustaf Adolf of Sweden in 1923 and became a much-loved Queen of Sweden from 1950 to her death in 1965. Her brother, Lord Louis Mountbatten, was a British Admiral of the Fleet and was assassinated by the IRA in 1979. And, of course, Alexandra's grand-niece, Prince Philip of Greece and Denmark, later Philip Mountbatten, married the future Queen Elizabeth, whose own great-grandmother, Queen Alexandra of the UK, had been the sister of Nicholas' mother, Dagmar of Denmark, the Dowager Empress Marie of Russia.

DNA studies have accounted for all members of the last Imperial family, meaning that no-one survived the massacre of July 17, 1918, and that all "survivors" who have claimed to be Anastasia, Alexey or any of the other Russian Royals, have been impostors.

Monday, December 24, 2018

Hundra år sedan morden på Romanovfamiljen

Hundra år har gått sedan den nytillträdda bolsjevikregimen i det som skulle bli Sovjetunionen beslöt mörda alla medlemmar av släkten Romanov som de kunde lägga händerna på. Efter 300 år av Romanov-styre hade den siste tsaren av Ryssland, Nikolaus II, abdikerat på vårvintern 1917. Hans regeringstid hade präglats av stora ekonomiska framsteg men också av ständig oro, attentat, revoltförsök, och två förödande krig det ryska kejsardömet var illa rustat för och inte kunde bära politiskt-strukturellt (särskilt när kejsaren själv ställt sig i spetsen för armén). Efter abdikationen inrättades en provisorisk regering med liberal, västorienterad inriktning under Alexander Kerenskij, och allmänna val till ett nytt parlament började förberedas. Krigströtta trots framgångar mot Österrike-Ungern och det Ottomanska riket och en lovande situation i väst (USA hade just gått in i kriget) kunde det ryska folket inte stå emot sovjeternas kupp i oktober 1917. De planerade valen ställdes in och "proletariatets diktatur" proklamerades. Snart vändes Ryssland (som nu kallades Sovjetunionen) bort från de tidigare nära kontakterna med Europa kulturellt, ekonomiskt och diplomatiskt.


Kvar i Ryssland fanns Nikolaus med sin hustru Alexandra och deras fem barn som levde ett ganska bekvämt liv under fångenskap i ett guvernörsresidens i Sibirien, hans bror och flera farbröder med sina familjer i Sankt Petersburg och hans mor, systrar och andra familjemedlemmar på Krim. Bolsjevikregimen ingick snart freden i Brest-Litovsk med Tyskland där Ryssland avträdde stora landområden i Centraleuropa mot fred. Ändå utbröt nästan omedelbart ett inbördeskrig för att avsätta bolsjevikerna, som bara hade stöd av en liten del av befolkningen. Frågan om vad som skulle hända med de drygt tjugo medlemmarna av familjen Romanov som fanns kvar i Ryssland hängde i luften. Krav på offentliga rättegångar restes, särskilt mot Nikolaus och Alexandra. Det var knappt 130 år sedan dem mot Ludvig XVI och Marie Antoinette. Att slutet skulle bli snarlikt började gå upp för fler och fler.



Däremot kunde få personer föreställa sig att bolsjevikerna skulle bestämma sig för att utrota hela Romanovsläkten. De började med att mörda Nikolaus yngre bror Michael, en officer som sågs som den mest demokratiske och progressive familjemedlemmen, och hans brittiske sekreterare i juni 1918. När omvärldens reaktioner knappt blev märkbara bestämde man sig för att gå vidare i större skala. Den 17 juli 1918 massakrerades Nikolaus med sin hustru, fem barn (den äldsta, Olga, var 22, den yngste, den blödarsjuka tronföljaren Alexei, hade just fyllt 14), läkare, kock och två tjänare. Endast en 14-årig kökspojke skonades. Dagen efter kastades Alexandras syster Ella, som sedan hon blivit änka 1905 gett bort alla sina ägodelar, startat en nunneorden och arbetat för Moskvas fattiga, levande ner i ett tomt gruvschakt med brinnande ris och handgranater efter sig tillsammans med en medsyster, en åldrig storfurste, tre prinsar och den 21-årige kadetten prins Vladimir Paley, en mycket lovande poet. Det hördes psalmsång ur schaktet i flera dygn efteråt, och när kropparna till slut grävdes upp hade kvinnorna lagt förband på några av de värsta öppna såren med tygbitar från sina nunnedräkter. Slutligen arkebuserades fyra storfurstar i St Petersburg i januari året därefter. På Krim fanns tsarens danska mor med sin dotter, barnbarn och några kusiner, som räddades av britterna i april 1919 efter att i det längsta ha vägrat lämna Ryssland åt sitt öde. Ett fåtal andra familjemedlemmar genomförde djärva flyktförsök. På ett sätt lyckades bolsjevikerna med sitt syfte: den ryska kejserliga ätten består sedan 1920 av sinsemellan rivaliserande fraktioner i exil. Först de allra senaste åren har några av dem flyttat tillbaka till Ryssland, men utan att spela någon egentlig politisk roll. Personer som påstått sig vara mirakulöst räddade tsarbarn blev 1900-talslegender och förebild för en rad filmer på Anastasia-temat. DNA-tekniken har därefter gjort det möjligt att lägga historierna till handlingarna (och visa att alla "överlevarna" var bedragare), medan sagan lär leva vidare. Ett nytt berättargrepp på historien har just utgjort materialet för en TV-serie av skaparen av Mad Men, Matthew Weiner (The Romanoffs).

Rasputin

När tsarregimens fall diskuteras kommer Grigorij Rasputin oundvikligen på tal. Han var en kringvandrande man från Sibirien som hade gjort sig oundgänglig för Alexandra genom sin förmåga att hejda Alexejs blödningar. Han presenterade sig som en "gudsman" men var inte präst eller munk, och när han fick möjlighet levde han ett utsvävande liv som skandaliserade tsarfamiljen. På senare år har flera vetenskapliga biografier getts ut om honom (Fuhrman, Smith), som gör det lättare att förstå hans person och den roll han spelade. I grunden besatt han en ovanlig karisma, som fick människor att uppmärksamma honom och tro på honom, trots att han saknade bildning och knappast levde ett konventionellt kristet liv. Hans grundbudskap, "Synda friskt för att få mer Nåd", har aldrig haft svårt att få publik, inte minst bland de rika.

Efter några års vandrande, bland annat till det heliga berget Athos och möjligen ända till Jerusalem, etablerades Rasputin som ett fenomen i societeten i S:t Petersburg under åren efter sekelskiftet. Redan hösten 1905 presenterades han personligen för Nikolaus och Alexandra. Sannolikt träffade han deras barn året efter och bad då för tronföljaren, som hade en blödningsattack. Alexandra var djupt religiös med mystiska drag och när Alexei genast blev bättre efter hans besök kom hon att se  Rasputin både som sin sons räddare och något av ett politiskt orakel, med magiska insikter i framtiden. Under många år var hans råd generella och kloka, till exempel profetiska varningar för att låta världskriget bryta ut. Tyvärr lyssnade inte Nikolaus den gången. Alexandra var dock ortodoxt kristen (efter att ha konverterat från lutheranismen kort före sitt äktenskap) och rysk patriot - rykten om att hon skulle gått sitt födelselands Tysklands ärenden under kriget är lika felaktiga som att hon skulle ha haft intima relationer med Rasputin.

Hur Alexandra kunde isolera sig och sin familj både från hovet och folket (samma misstag som Marie-Antoinette gjorde, vars porträtt Alexandra hade i sitt audiensrum och vars öde hon borde ha haft tillfälle att begrunda) och sedan bereda Rasputin tillgång till familjens privata kretsar har förbryllat historikerna. En möjlighet är att hon helt enkelt tog efter sin mormor, drottning Victoria av Storbritannien, som först hade skotten John Brown och sedan den indiske muslimen Abdul Karim i sin innersta krets som något slags ställföreträdare för det enkla folket. Vi vet att drottning Victoria var en viktig förebild för Alexandra och tagit del i hennes uppfostran efter att hon förlorat sin mor, storfurstinnan Alice av Hessen-Darmstadt, som var Victorias andra dotter, 1878. Under sin uppväxt tillbringade systrarna från Hessen långa tider med sin mormor i princip varje år och Alexandra var där en längre tid inför sitt äktenskap. Hon kan själv ha sett Rasputin som varken mer skandalös eller principiellt annorlunda än Victorias "vänner", och tänkt på hur hovet och familjen alltid motarbetat dem när hennes egen omgivning varnade för Rasputin.

Rasputins inflytande över Alexeis blödningar är svårare att förstå. Inte bara kunde hans lugnande närvaro eller hypnotiska blick stilla pojkens hemofiliattacker. Vid den mest omskrivna krisen 1912 på jaktslottet Spala i Polen hade Rasputin (äntligen enligt samstämmiga bedömare) förvisats av Nikolaus till sitt hem i Sibirien efter sällsynt elaka fylleskandaler. På hösten drabbades Alexei först av en stor blodutgitning i ljumsken som blev infekterad och gav upphov till bukhinneinflammation och allmän blodförgiftning. När tronföljaren låg döende med skyhög feber sedan många dygn gick kommunikéer om hans förestående bortgång ut till hela Ryssland (trots att hans sjukdom annars behandlades som en familjehemlighet). Alexandra telegraferade desperat till Rasputin som svarade helt kort "Oroa er inte. Pojken kommer att leva.". Dagen efter satt Alexei upp och åt. Efter detta kunde inget skaka hennes tro på Rasputins mystiska krafter.

Man har spekulerat i om Rasputins förmåga att hela Alexei berodde på att hans blödarsjuka skulle ha varit av mindre allvarlig art eller rent av en annan sjukdom. Alla dessa hypoteser kan nu tillbakavisas på basen av de genetiska analyser som gjorts av kejsarfamiljens skelett, där man funnit en specifik basparsmutation, som helt slår ut syntesen av Koagulationsfaktor IX, hos Alexei, hans mor och en av hans systrar (kvinnor blir inte sjuka utan bara anlagsbärare eftersom de har en frisk gen på sin andra X-kromosom). Dessa studier har kastat nytt ljus över hur svår sjukdomen var även hos de drabbade personerna i de brittiska, tyska och spanska kungliga familjerna - tragiskt nog bidrog sjukdomen även till monarkins fall och inbördeskriget i Spanien. Med all sannolikhet uppstod mutationen hos drottning Victoria, som gav anlaget till minst två av sina fem döttrar och själv födde en blödarsjuk son, den yngste, Leopold, som blev farfar till vår Kungs mor prinsessan Sibylla (som inte kan ha burit på anlaget, eftersom en blödarsjuk mans söner aldrig kan föra det vidare).

Historieskrivning och betydelse idag

Nikolaus, Alexandra, deras barn och sista "hov" som delade deras öde, har rehabiliterats ur den mycket negativa bild som tecknades av dem kring revolutionen och helgonförklarats av den rysk-ortodoxa kyrkan (i utlandet helgonförklarades både kejsarfamiljen och deras följeslagare 1981 som martyrer, medan den sammanslagna ryska kyrkan följde efter 2000 med att helgonförklara familjen som "passionsbärare" och 2016 med doktor Eugene Botkin, från en känd rysk läkarsläkt, som med fog kan sägas ha tagit den hippokratiska eden längre än de flesta läkare). Historiska belägg för att kejsarfamiljen tog hem hela sin förmögenhet till Ryssland vid världskrigets utbrott för att personligen bidra till krigsinsatsen har påverkat det historiska omdömet om dem, särskilt i dagens Ryssland. Bedömningen av Nikolaus regeringstid, som först bara försvarades av enskilda historiker, bland dem Sir Winston Churchill, har blivit betydligt mer nyanserad. Men det är som människor Romanovs främst kommit att beröra vår tid. Under fångenskapen visade de osedvanlig värdighet och mod, försonade sig med sitt öde och förlät dem sina vakter och bad för de nya makthavarna. Familjen, både föräldrarna och barnen, bars av kärlek till varandra och levde en djup kristen tro som under det sista året av deras liv fördjupades till en mystisk identifikation med varandra och den lidande Kristus. Bilden av dem när de väntar på sina mördare har kommit att stå som en ikon för familjer som håller samman genom svårigheter och lidande och bereder sig att möta döden med ödmjukhet och försoning.

Intresset för familjen har ökat lavinartat sedan Robert Massies biografi "Nikolaus och Alexandra" kom ut 1967 och blev en av de sista gammaldags biostorfilmerna för helkväll med paus 1971. Sedan dess har det getts ut oräkneliga biografier om familjen, både om deras politiska roll och om Nikolaus och Alexandras stormande och livslånga kärlekssaga, som anses vara en av de lyckligaste bland de kungliga familjernas hårt begränsade äktenskap och rent av gjort dem till ett av historiens "klassiska" kärlekspar. På 1990-talet ledde öppnandet av de ryska arkiven och framväxten av internet till att mängder av material, offentligt och privat, inte minst fotografier, blivit tillgängliga. Familjen fotograferade ständigt varandra, i alla tänkbara situationer, från nakenbad i Finska viken till uppklädda för kejsarhovets mest storslagna situationer. Naturligtvis tänkte de inte att dessa bilder skulle bli allmänt tillgängliga - men det blev de, och idag ligger största delen av materialet på internet (börja söka på ex Pinterest, Google, YouTube eller Flickr). Och alla familjemedlemmarna var osedvanligt vackra, var och en på sitt sätt, klädda som på "la belle époque" och hade personligheter som "gick genom" kameran (på ett sätt som världen fick vänta på en ung brud 1981 för att återse bland kungligheter). Fascinationen över materialet har gett upphov till mängder av webbsidor, bloggar, fotoarkiv och rekonstruktioner av deras liv. De fyra döttrarnas gemensamma initialer OTMA har blivit ett signum även för vår tid, en saga om unga kvinnor som också råkar vara prinsessor med ett tragiskt slut, som nu senast blivit en framgångsrik teaterpjäs (Googla Nicholas and Alexandra, Romanovs, Alexanderpalace, OTMA, Alexei). Hela ryska revolutionen och dess efterspel gick att följa 2016-18 i ett unikt historieprojekt på Twitter, Romanov100, där varje huvudperson, från kejsarfamiljen till revolutionärerna, hade egna konton där deras brev och texter lades upp på rätt datum tillsammans med berättande nyskrivna tweets. En ny bok med rekonstruerade bilder planeras för att beskriva familjens andliga betydelse, Royal Martyrs, under 1919.

Genom sina fotografier har den sista tsarfamiljen kommit att fungera som ikoner för alla de miljoner människor som gick under i de kommunistiska revolutionerna och inbördeskrigen, ungefär som Anne Franks publicerade dagbok och fotografier har gjort henne till ikon för Förintelsens offer. Efter en alltmer olycklig regeringstid (för vilken de var oförberedda och alltför unga, precis som Ludvig XVI och Marie Antoinette hade varit), präglad av krig de inte önskade sig, och en hård historisk dom har den sista kejsarfamiljen hundra år efter sin död kommit att få en djup betydelse för oräkneliga människor, nu inte som furstar utan som familj. Deras gruppbilder förkroppsligar familjens, kärlekens och trons hopp inför ondskan och det utsiktslösa lidandet.

Deras fotoalbum är också konstverk som står på egna ben i förhållande till deras politiska och religiösa betydelse. Flickorna i sina vita klänningar, de kärleksfulla föräldrarna och gossen i sjömanskostymen. Somrarna vid havet, snöbergen på vintern, slottsinteriörena. Den förälskade Olga från tiden för krigets inledning som blir en asketisk och grubblande ung kvinna, den ansvarsfulla Tatiana, lång med uppsatt hår, den varma och kärleksfulla Maria och den alltid spjuveraktiga Anastasia på nya upptåg inför kameran, inte sällan med en cigarett i mungipan redan vid 10-12 års ålder. Den blödarsjuke pojken som så gärna ville bli soldat men ständigt var sjuk, ofta så att han fick bäras av en soldat efter sina föräldrar. Kejsaren som ser nervös ut i officiella situationer men är så stolt över sin familj (och sin vältränade fysik när han badar naken). Alexandras ungdomliga skönhet, sorgsna blick och till sist förtidiga åldrande där hon, sannolikt av oro för den ständiga risken att sonen skulle dö av en bagatellartad blödning (som hon sett sin morbror, sin bror och så många släktingar göra) verkligen ser fem eller tio år äldre ut för varje år som går, är inget som lämnar betraktaren oberörd.


PS.

Nikolaus, hans hustru Alexandra (Alix av Hessen) och mor Maria (Dagmar av Danmark) var nära släkt med Europas regerande furstehus på alla sidor; Nikolas var dotterson till kung Christian IX av Danmark och därmed kusin med kungarna av Storbritannien, Grekland, Danmark och Norge och en rad tyska furstar medan Alexandra var kusin med kejsaren av Tyskland och kungen av Storbritannien, drottningarna av Norge och Spanien samt kronprinsessan av Sverige genom sin mormor drottning Victoria av Storbritannien. Ingen av deras kungliga släktingar gjorde särskilt mycket för att rädda dem, om ens något. Den ende monark som verkligen försökte var kung Alfonso av Spanien, som inte var släkt med någon av dem men kanske kände för den ryska familjen eftersom han också upplevt att ha söner som bröts ned av hemofili. Deras närmsta släktrelation med Sverige kom först efter deras död, när Alexandras systerdotter Louise (av Mountbatten) gifte sig med "gamle kungen" Gustaf VI Adolf och blev Sveriges Drottning från 1950 till sin död 1965. Hon var också bror till den brittiske amiralen och flottchefen lord Mountbatten, som mördades av IRA 1979. Alexandras systerdotterson blev prins Philip av Storbritannien, gift med drottning Elizabeth II, vars farfarsmor var drottning Alexandra av Storbritannien, syster till Nikolaus mor, Dagmar av Danmark, änkekejsarinnan Maria av Ryssland.


Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen

Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av Jan Olsson och...