Detta inlägg bygger på ett bokkapitel jag skrev för en - aldrig utgiven - populärvetenskaplig bok om Psykopati. De vetenskapsteoretiska problem med psykiatrins sätt att definiera vad en person är som presenterades i föregående blogginlägg sätts här i ett historiskt sammanhang. Texten är skriven med ett fåtal referenser, för termer hänvisas till exempelvis Wikipedia eller Nationalencyclopedin.
Ordet ”person” kommer från latinets persona som ursprungligen syftade på de masker skådespelarna i den romerska teatern bar för ansiktet, som hänförde sig till den ena eller den andra rollen i ett stereotypt persongalleri. Från teatermasken kom ordet ”person” att användas i överförd betydelse för andra roller, till exempel de som är förknippade med olika ämbeten, och började slutligen referera till en människas unika och särskiljande sätt att framträda inför andra. Bakgrunden till denna förskjutning kan sökas i brytningarna mellan senantikens kultur och den framväxande kristendomen. När Treenigheten behövde få en filosofiskt hållbar definition kom de olika aspekterna av den ende Guden att benämnas ”personer” (”tre personer i en”, Tertullianus), och personbegreppet började spela en huvudroll i den västerländska kulturen. Att vara en person definierade metafysiska egenskaper som skilde människan från djuren, och lät henne tillhöra samma kategori som änglarna och Gud.
Särskilt var det den fria viljan, som ger en person möjlighet att fatta beslut utan yttre orsaker, gör henne till en orsak i sig själv (även om naturen eller omgivningarna kan begränsa val eller hur de kan förverkligas). Viljefrihet är enligt klassisk kristen uppfattning unikt för Gud, änglar och människor, och antagandet att vi har fri vilja kontrasterar mot en materialistisk människosyn (som uppfattar människans medvetande och vilja som biprodukter av hennes kroppsliga varande, som i sin tur står under naturlagarna, se föregående blogginlägg), som förstås vare sig räknar med änglar eller Gud.
Personbegreppets historia
Ordet ”person” kommer från latinets persona som ursprungligen syftade på de masker skådespelarna i den romerska teatern bar för ansiktet, som hänförde sig till den ena eller den andra rollen i ett stereotypt persongalleri. Från teatermasken kom ordet ”person” att användas i överförd betydelse för andra roller, till exempel de som är förknippade med olika ämbeten, och började slutligen referera till en människas unika och särskiljande sätt att framträda inför andra. Bakgrunden till denna förskjutning kan sökas i brytningarna mellan senantikens kultur och den framväxande kristendomen. När Treenigheten behövde få en filosofiskt hållbar definition kom de olika aspekterna av den ende Guden att benämnas ”personer” (”tre personer i en”, Tertullianus), och personbegreppet började spela en huvudroll i den västerländska kulturen. Att vara en person definierade metafysiska egenskaper som skilde människan från djuren, och lät henne tillhöra samma kategori som änglarna och Gud.
Särskilt var det den fria viljan, som ger en person möjlighet att fatta beslut utan yttre orsaker, gör henne till en orsak i sig själv (även om naturen eller omgivningarna kan begränsa val eller hur de kan förverkligas). Viljefrihet är enligt klassisk kristen uppfattning unikt för Gud, änglar och människor, och antagandet att vi har fri vilja kontrasterar mot en materialistisk människosyn (som uppfattar människans medvetande och vilja som biprodukter av hennes kroppsliga varande, som i sin tur står under naturlagarna, se föregående blogginlägg), som förstås vare sig räknar med änglar eller Gud.
Boëthius definierade på 500-talet en person som ett enskilt väsen med ett tänkande: ”persona est naturae rationalis individua substantia”. Denna definition accepterades av medeltidens centrala filosofer, särskilt Thomas av Aquino, och kom att vara närmast allenarådande under tusen år. På så sätt har den utövat enorm betydelse för hur västerlänningar uppfattar sig. Anders Piltz har kallat personbegreppet ”Europas mest originella bidrag till människans eviga fråga vem hon själv är” och förklarar den så här (i den nödvändiga boken "Mellan ängel och best: människans värdighet och gåta i europeisk tradition"): ”Att vara person: det betyder att hamna på Guds och änglarnas sida gentemot djuren, och detta i kraft av tankeförmåga och språk. Det är att vara individ, skild från alla andra men odelbar i sig själv, med en unik existens; bara en individ har sin egen historia, sin egen situation, sina egna relationer. Det är att vara substans, den oföränderliga kärnan bakom och under fenomenen. Visst kan en människa genomgå hur många förändringar som helst till det yttre eller till det inre. Ändå är hon ofrånkomligen identisk med sig själv, hon har ett jag, som bär upp alla dessa förändringar utan att själv upphöra att existera. Hon är någon som aldrig kan upphävas. Den boethianska människan vilar självklart i sitt eget orubbliga jag. Hon är substans.”
En annan central aspekt av att vara person är att agera, att vara en aktör (återigen ord från den antika teatern), den som realiserar sig i världen. Alla personer är inte aktörer och till exempel kan djur vara aktörer. En person kan också handla oöverlagt, oaktsamt eller automatiserat, men anses ansvarig även för sådana handlingar, till och med för sådana hon underlåtit att utföra. Upplysningen medförde att aktören kom att bli den viktigaste aspekten av att vara person, och den moderna vetenskapen kunde söka orsakerna bakom människors handlande, för att kunna ersätta hennes metafysiska, transcendenta frihet (och ansvar) med vetenskapligt kartlagda orsakskedjor som både kan modifieras och användas för att förutse framtida handlingar.
Till detta har vi också adderat ett raster av autencitet eller originalitet när vi betraktar en person. Vi tar avstånd från människor som ”spelar en roll” i sociala möten, som inte ”är sig själva”. Ett sådant synsätt vore svårbegripligt före vår tid och i andra kulturer, där istället de socialt definierade rollerna är de mest betydelsefulla. När vi agerar inom en socialt definierad ”persona”, till exempel domare, mor, dotter, präst eller brottsling, träder personen i bakgrunden men är ändå den som agerar och kan ställas till ansvar för vad som görs, om än med särskild hänsyn till rollens krav.
Det klassiska antikt-kristna sättet att se på personen som en rationell, ansvarig aktör förvaltades av den romersk-katolska kyrkan på två viktiga områden utanför de rent teologiska. Den antika romerska rätten som ligger till grund för dagens kanoniska rätt har också haft genomgripande betydelse för dagens juridiska system med personen som bärare av ansvar, rättigheter och skyldigheter. Socialläran låg till grund för många försök att skapa en mittfåra i politiken från 1890-talet och framåt. Subsidiaritet skulle då vara grundprincip, det vill säga att problem skall lösas och ansvar förläggas på lägsta möjliga nivå. Katolska idéer om människan som person var också centrala, vid sidan av de Upplysningsfilosofiska, i FNs deklaration om de Mänskliga Rättigheterna från 1948, som kom som en reaktion mot den urspårade modernitet man ställts inför i de totalitära samhällena. Deklarationen har kritiserats både från ett mer radikalt modernt håll för att lägga för stor tyngd vid familj och civilsamhälle, och från traditionellt kollektivistiska samhällen för att istället betona den enskilda personen för starkt. Till detta har vi också adderat ett raster av autencitet eller originalitet när vi betraktar en person. Vi tar avstånd från människor som ”spelar en roll” i sociala möten, som inte ”är sig själva”. Ett sådant synsätt vore svårbegripligt före vår tid och i andra kulturer, där istället de socialt definierade rollerna är de mest betydelsefulla. När vi agerar inom en socialt definierad ”persona”, till exempel domare, mor, dotter, präst eller brottsling, träder personen i bakgrunden men är ändå den som agerar och kan ställas till ansvar för vad som görs, om än med särskild hänsyn till rollens krav.
Modernismen är materialistisk till sin natur men vill samtidigt befria personers kraft, förnuft och originalitet. Under 1900-talets första hälft kolliderade liberalismens betoning av individuella intressen med de totalitära systemens prioritering av massornas. Samtidigt var liberalismen på många sätt lika materialistiskt inriktad, och resulterade i dagens kapitalistiska hegemoni (alltmer på vad som traditionellt varit statens kärnområden) och konsumtionskultur. Ur dessa konflikter växte tidigt flera filosofiska strömningar fram som försökte värna personbegreppets plats i vår självuppfattning. Parallellt med att psykologin uppfattades som reduktivistisk och beteendefixerad försökte bland andra Emmanuel Mounier och en grupp kring tidskriften Esprit lyfta fram en personcentrerad uppfattning, ”personalismen”, där människan fungerade som en ”tredje väg” mellan de motstridiga, materialistiska politiska ideologierna till höger och vänster. För Mounier handlade personbegreppet mindre om mänsklig essens i termer av något man ”är” än om något som uppstår under en människas liv, ”att leva som en person betyder att få förverkliga ett maximum av initiativ, ansvar och andligt liv”. Edmund Husserls fenomenologi och hermeneutik som togs vidare av franska filosofer som Merleau-Ponty har legat till grund för systematiska försök att närma sig individen utan att fokusera på spekulativa bakgrundsfaktorer. Existentialismen, med sin betoning på att människan blir till genom att vara, drev den subjektiva dimensionen hos personen till sitt kanske mest krävande uttryck. Genom sina val formar människan sig själv och sitt öde. Friheten att välja, handla och överskrida uppställda gränser är här nyckeln till människans gestaltning av sitt öde, och mer betydelsefull än alla på förhand givna egenskaper och uppställda definitioner. Möjligheten att välja och fatta fria beslut blir nyckeln till människovarandet. Med rötter i 1800-talstänkare (särskilt Kirkegaard) blommade detta tankesätt ut under efterkrigsåren, och sammanfattades programmatiskt av Jean-Paul Sartre med att ”existensen föregår essensen”. Själva varat föregår alltså vad människan egentligen är, närmast motsatsen till psykiatrins försök att kartlägga bakomliggande processer i hjärnan, i det undermedvetna, eller i de sociala sammanhangen för att förstå vem människan egentligen är. Sartre kom också att överge existentialismen i takt med att han blev alltmer dogmatiskt marxistisk.
Modernitetens person
Modernismen har strävat efter att göra sig kvitt människans viljefrihet och istället försöka hänföra hennes handlande till materiella eller andra orsaker, som kan studeras vetenskapligt. Många psykologer och psykiatriker som accepterat människan som rationell i sitt grundtillstånd har gjort det ur en evolutionär syn på hur hjärnans funktioner utvecklats för att förbättra vår överlevnadsförmåga. Avvikelser kommer då att bottna i att individens konstitution brister i dagens samhälle och kultur. Irrationella handlingsmönster har förts tillbaka på omedvetna konflikter så som de beskrivits av Freuds och psykoanalysen, men också på icke-adaptiva evolutionära processer enligt Darwin och socioekonomiska faktorer enligt den Marxistiska historiematerialismen. Freud, Darwin och Marx har kallats portalgestalterna för det moderna sättet att betrakta människan. Från helt olika utgångspunkter drog de i praktiken personbegreppet åt samma håll, så att fokus flyttas från kristendomens transcendentala, fria och ansvarskännande till det lagbundna, strukturerade, förutbestämda och viljelösa, som paradoxalt nog blev synonymt med modernismens "klara, sunda, rationella" tänkande.
Den "biopsykosociala" modellen i psykiatrin har till och med samlat modernismens tre stora orsaksfaktorer under en term. Utanför rättspsykiatrin har frågan om personen fortfarande har en fri vilja eller om denna upphävts av de olika påverkansfaktorerna ofta förbigåtts. Naturligtvis är det svårt att ge ett kategoriskt svar på den, eller kvantifiera betydelsen av orsakerna bakom mänskligt handlande utifrån traditionella beteendevetenskapliga data, så man har nöjt sig med att konstatera att "det kan inte vara på något annat sätt, av en vetenskaplig världsåskådning följer att allt i universum följer lagar" och peka på sambandsundersökningar med inomvärldsliga, materialistiska och mer eller mindre iakttagbara faktorer. Det ligger något paradoxalt eller anspråksfullt i ett sådant resonemang när vi vet att de fysikaliska lagarna förändras i extrema situationer, och att inget i universum är så komplext som människohjärnan - vi har inte ens en teori för att förklara hur medvetandet och viljan skulle uppstå ur hjärnan, än mindre vetenskapliga data för att bevisa den**. När man ser hur ofta kollektivet och kulturen betonats i kulturer utan vårt personbegrepp, och sedan ser hur modernitetens viktigaste inriktningar sökt avskaffa den fria personen även i Väst, förstår man hur skör och ovanlig den klassiska västerländska personuppfattningen, med rötter i antiken och kristendomen, är och varit i mänsklighetens samlade idévärld.
Den "biopsykosociala" modellen i psykiatrin har till och med samlat modernismens tre stora orsaksfaktorer under en term. Utanför rättspsykiatrin har frågan om personen fortfarande har en fri vilja eller om denna upphävts av de olika påverkansfaktorerna ofta förbigåtts. Naturligtvis är det svårt att ge ett kategoriskt svar på den, eller kvantifiera betydelsen av orsakerna bakom mänskligt handlande utifrån traditionella beteendevetenskapliga data, så man har nöjt sig med att konstatera att "det kan inte vara på något annat sätt, av en vetenskaplig världsåskådning följer att allt i universum följer lagar" och peka på sambandsundersökningar med inomvärldsliga, materialistiska och mer eller mindre iakttagbara faktorer. Det ligger något paradoxalt eller anspråksfullt i ett sådant resonemang när vi vet att de fysikaliska lagarna förändras i extrema situationer, och att inget i universum är så komplext som människohjärnan - vi har inte ens en teori för att förklara hur medvetandet och viljan skulle uppstå ur hjärnan, än mindre vetenskapliga data för att bevisa den**. När man ser hur ofta kollektivet och kulturen betonats i kulturer utan vårt personbegrepp, och sedan ser hur modernitetens viktigaste inriktningar sökt avskaffa den fria personen även i Väst, förstår man hur skör och ovanlig den klassiska västerländska personuppfattningen, med rötter i antiken och kristendomen, är och varit i mänsklighetens samlade idévärld.
Postmodernitet
Under tiden efter Andra världskriget har moderniteten haft att definiera om sig. Högmodernismen, där psykiatrin och psykologin spelade en så central roll, var svårt fläckad av 1920- och 30-talens förment vetenskapliga eugenik, rasism och förakt för svaghet. Nazismens och kommunismens illdåd i land efter land och de tidigare koloniernas självständighet förändrade synen på västerländsk kultur, moderniteten och vetenskapens roll för alltid. Den ”postmoderna” eller ”poststrukturalistiska” reaktionen hade inget program och är inte lätt att avgränsa i tid eller plats, den kom på olika områden från krigsslutet fram till slutet av 1900-talet, som ett svar på de uppenbara brotten mellan moderniteten och hur den tillämpats. Ett gemensamt drag var misstron mot dikotomiseringar ("frisk eller sjuk", "normal eller onormal", "kropp eller själ", "vetenskap eller religion") och "stora berättelser", tankesystem med anspråk på fullständighet. Nostalgi och längtan efter emotionalitet och estetik har varit följeslagare till en radikal kritik av klassiska föreställningar, t ex om förnuftets och vetenskapens möjligheter att förklara vår värld. Den fransk-amerikanske filosofen Jacques Derrida lanserade begreppet ”dekonstruktion” om sin kritik av föreställningen om människans individualitet. Feministiska och ”queer” filosofer, som Judith Butler eller Luce Irigaray, har sökt överskrida gränser och definitioner kring kön och reproduktion som man uppfattat som begränsande för individens möjligheter att forma sig själv i förhållande till könsroller och (de från början medicinska eller psykiatriska definitionerna av) sexuella ”läggningar”.
Postmodernismen förde oss fram till en punkt där man till och med försökte lämna tanken på att människan överhuvudtaget skulle ha egenskaper eller en essens. Istället ville man se en radikalt definierad subjektivitet, där andra sätt att skapa betydelse, bortom de språkliga strukturerna, lyfts fram. Det lilla barnet som ännu inte utvecklat ett språk, som inte börjat använda symboler (”inträtt i den symboliska ordningen” med Jacques Lacans terminologi), blev en bild för det ursprungliga människovarandet i en ”fri” och omedelbart tillgänglig värld av känslor, relationer och tillfredsställelse som Julia Kristeva kallade choran, kärlet som rymmer det som inte går att benämna och på så sätt låsa fast i språkliga betydelser. Hon återvände i olika sammanhang till beskrivningen av subjektiviteten (eller helt enkelt "varat" innan barnet går in i den språkliga ordningen) och de symboliserande processerna där människan blir ett talande och tänkande subjekt genom att underkasta sig samhälleliga och kulturella strukturer. Denna diskussion kom också att föra fram till identitetspolitikens tankegångar om strukturell makt, mer om det nedan. Men först kom postmodernitetens kritiska och subjektiva agenda att trängas undan av vad vi kan kalla hypermoderniteten, med en stark våg av biologism i människosynen från 1990-talet och framåt, med Damasios Descarte's error som ett slags portalpublikation, Sokal-bluffen mot de mest framträdande postmodernistiska intellektuella och de gigantiska satsningarna på genetik och brain imaging-forskning i "the decade of the brain" och "HUGO-projektet".
Själv använde jag den franske filosofen Gilles Lipovetskys begrepp Hypermodernitet i flera artiklar om psykologi och psykiatri runt förra decennieskiftet (och i denna blogs mest lästa inlägg). Hans beskrivning från 2007 av 00-talets människa som hyperrationell, konsumistisk och på samma gång kontrollerande och biologiserande, öppen för att manipulera sig med allt från datoriserade träningsprogram till psykotropa läkemedel och droger innebar ett slags återvändande till (och fullkomnande av) högmodernitetens vilja att med teknik göra människan vetenskapligt begriplig, ansvarslös och lycklig. Det var som att återknyta det nya milleniets personer till 50/60-talets (på steroider, och med tydliga rötter i det mer skrämmande 30-talet), innan postmodernismen fick sitt stora genombrott efter 1968 och präglade 1900-talets sista decennier. Både boken Hypermodern times av Lipovetsky och kopplingen av fenomenet till psykiatrin har verkligen fått slående exempel ju längre 2010-talet framskridit. Vi har sett framväxten av Big Data och AI med applikationer på det mänskliga psyket (samt en del andra tekniska och genetiska metoder som nu börjat diskrediteras) paras med ett uppsving för psykedeliska droger, en opioidkris som påminner om de stora missbruks- och beroendevågor av syntetiska opioider och centralstimulantia under 50- och 60-talen, och ett sug att investera i cannabinoider. Tyvärr finns inga tecken på att människor mår bättre (mer än att prevalenserna för de riktigt allvarliga psykiska problembilderna, som schizofreni, har minskat något). Stora förhoppningar knyts till internetterapi och -behandling, till och med skötta av lärda maskiner. Ändå har frågan väckts om den ökande ångesten och behovet att manipulera kroppen och förlägga sin personlighet i minoritetstillhörigheter kan hänga samman med att den psykiatriska behandlingen blivit alltmer fokuserad på träning, ångesthantering och "arbete", som i form av läxor. En stor grupp unga, upp till 15-20%, upplever psykisk ohälsa som i dessa år kan få dramatiska konsekvenser även om den inte motsvarar de allvarligaste formerna av ohälsa psykiatrin beskrivit och arbetat med. Inför det stundande 20-talet återstår bara att hoppas att denna del av utvecklingen kan vändas i en mer konstruktiv kultur för att låta personer utvecklas och må bra.
Hypermodernitet
Själv använde jag den franske filosofen Gilles Lipovetskys begrepp Hypermodernitet i flera artiklar om psykologi och psykiatri runt förra decennieskiftet (och i denna blogs mest lästa inlägg). Hans beskrivning från 2007 av 00-talets människa som hyperrationell, konsumistisk och på samma gång kontrollerande och biologiserande, öppen för att manipulera sig med allt från datoriserade träningsprogram till psykotropa läkemedel och droger innebar ett slags återvändande till (och fullkomnande av) högmodernitetens vilja att med teknik göra människan vetenskapligt begriplig, ansvarslös och lycklig. Det var som att återknyta det nya milleniets personer till 50/60-talets (på steroider, och med tydliga rötter i det mer skrämmande 30-talet), innan postmodernismen fick sitt stora genombrott efter 1968 och präglade 1900-talets sista decennier. Både boken Hypermodern times av Lipovetsky och kopplingen av fenomenet till psykiatrin har verkligen fått slående exempel ju längre 2010-talet framskridit. Vi har sett framväxten av Big Data och AI med applikationer på det mänskliga psyket (samt en del andra tekniska och genetiska metoder som nu börjat diskrediteras) paras med ett uppsving för psykedeliska droger, en opioidkris som påminner om de stora missbruks- och beroendevågor av syntetiska opioider och centralstimulantia under 50- och 60-talen, och ett sug att investera i cannabinoider. Tyvärr finns inga tecken på att människor mår bättre (mer än att prevalenserna för de riktigt allvarliga psykiska problembilderna, som schizofreni, har minskat något). Stora förhoppningar knyts till internetterapi och -behandling, till och med skötta av lärda maskiner. Ändå har frågan väckts om den ökande ångesten och behovet att manipulera kroppen och förlägga sin personlighet i minoritetstillhörigheter kan hänga samman med att den psykiatriska behandlingen blivit alltmer fokuserad på träning, ångesthantering och "arbete", som i form av läxor. En stor grupp unga, upp till 15-20%, upplever psykisk ohälsa som i dessa år kan få dramatiska konsekvenser även om den inte motsvarar de allvarligaste formerna av ohälsa psykiatrin beskrivit och arbetat med. Inför det stundande 20-talet återstår bara att hoppas att denna del av utvecklingen kan vändas i en mer konstruktiv kultur för att låta personer utvecklas och må bra.
Identitetspolitik
En aspekt av postmoderniteten har vuxit till stormstyrka under 2010-talet, om än i förändrad eller nästan ny gestalt. Jämförd med den psykoanalytiskt influerade särartsfeminism som exempelvis Kristeva stod för har dagens feminism ersatt personer och subjekt med abstrakta storheter för att representera kollektiv och språklig/kulturell/politisk maktutövning, som "patriarkatet". Detta har gått hand i hand med postkolonial, queer och "trans" kritik i bakgrunden till dagens ”identitetspolitik”, där gamla och nya minoriteter eller underordnade grupper fokuserats och människor identifierat sig i förhållande till dessa. På nytt har det västerländska personbegreppet satts på undantag i en marxistiskt färgad, materialistisk analys med fokus på materiell makt och underkastelse.
Under 2010-talet har också psykiatriska grupper blivit "identiteter" i denna betydelse, som transsexuella, där en stor och ökande grupp ungdomar söker hjälp för "könsdyfori" för att med hormoner, kirurgi och andra medicinska åtgärder försöka förändra kroppens kön till det motsatta. De hävdar att deras "könsidentitet" är essentiell, oföränderlig och neurobiologiskt betingad, medan resten av kroppen är "fel kropp" för dem att leva i. Deras krav är att allt bemötande från sjukvårdens sida skall vara "affirmativt", alltså bejaka dem i deras könsidentitet snarare än i deras kropp. De vill att behandlingen av könsdysforin skall ske utanför psykiatrin och psykologin, som möjligen kan ta hand om ev samtidigt förekommande psykiska problem. Andra nya psykiatriska grupper är "neurotribes" (Silberman), grupper av personer som uppfattar sig fungera likartat neurokognitivt. Mest kända är kanske "Aspies" eller "autister", personer som antingen diagnosticerats med Asperger syndrom/högfungerande autism eller själva identifierat sig med sådana diagnoser på internet och därigenom uppfattar sig som neurobiologiskt och kognitivt annorlunda än andra ("normotypa") och som en förtryckt minoritet, som via internetrörelser vill utmana majoritetssamhällets syn på människan och få till stånd radikala förändringar av sina förutsättningar att leva annorlunda istället för den "vård" eller "behandling" man kommit att uppfatta som manipulation och kränkning av mänskliga rättigheter. På samma sätt vill överviktiga personer problematisera kroppsideal och strävan att "behandla" deras vikt, och vissa döva personer motsätter sig nya tekniska lösningar för att ge dem hörsel eftersom det skulle slå sönder deras "identitet" eller subkultur. I dessa olika minoriteter är grupptillhörigheten viktigare än individen, och kulturen viktigare än kroppen, men det finns kvar en strävan efter originalitet i tatueringar, piercingar och hårfärg, även om strävan efter originalitet möjligen backat tillbaka från höjdpunkten under 00-talet till att nu i allt högre grad bli konformt med den minoritetsgrupp man identifierar sig med. Vissa har till och med "avslöjats" när de försökt leva i en minoritet de inte tillhör, till exempel som svarta, och det har blivit tabu att "låna" eller "appropriera" kulturella markörer från minoriteter man inte tillhör. Identitetspolitiken har till och med påverkat de storpolitiska internationella relationerna, inte minst mellan USA/Europa och Ryssland/Kina, och blivit en global markör för Väst, hur föga detta sätt att tala om personer än har med det klassiska västerländska personbegreppet.
Jordan Peterson
Det genomslag den kanadensiske psykologen Jordan Peterson fått under 2010-talets sista år kan ses som ett försök att sätta personen tillbaka i det mänskliga dramats huvudroll. Han har försökt överbrygga olika tankeströmningar i en extrem grand narrative om människan, en syntes av ren biologism till psykoanalytiska och moralfilosofiska analyser av symbolspråk och strukturer i Bibeln och andra berättelser från tidighistoriska kulturer till 18- och 1900-talets stora författare för att återskapa en ansvarig, fri, subjektiv individ, en person i ordets klassiska mening. Så har vi fått ett vältaligt försvar av viljefrihet och ansvar utifrån en "storyline" som innefattar rationalitet, psykoanalys och evolutionär materialism men också förhåller sig till Marxismen (starkt kritiskt), det vill säga formulerar hela det moderna projektets starkaste linjer i en berättelse, där också mycket av dess främsta kritik, som Nietzsche, Dostojevski och Solzhenitsyn, vävs in med en positiv värdering medan han kraftfullt tar avstånd från postmodernism, identitetspolitik och bilden av människan som ett viljelöst, ansvarsbefriat offer. Det skulle inte förvåna mig om vi här ser grunden till ett av de stora intellektuella konfliktområdena framöver, behovet att återskapa människan som person utan att avvisa Upplysningen eller modernitetens landvinningar men inte heller acceptera post- eller hypermodernismens absurditeter. Eller också är personens tid över och vi går mot en helt ny, global och teknisk kultur tack vare de nya möjligheterna att kommunicera och resa där människan gör personen irrelevant. Tyvärr har sådana försök hittills slutat illa, och med historien i ryggen känns det långt ifrån orimligt att fästa sin tro och sina förhoppningar vid personbegreppet igen och igen.
* t ex genom att räkna symtom som om de var kvantifierbara, addera, använda cut-offs och tillämpa parametrisk statistik på summan.
** eftersom naturlagarna måste förstås på andra sätt i särskilda perspektiv, t ex det mycket lilla eller mycket stora, varför då inte i det mycket komplexa?).
Avslutande not: Nästa inlägg i denna serie kommer att handla om olika sätt att mäta och bedöma personlighet generellt, därefter kommer vi att gå in på specifika områden av personlighet: psykopati och antisocial personlighetsstörning, Cloninger's personlighetsmodell, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, könsidentitet med mera.
