Saturday, August 3, 2019

Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen

Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme


Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av Jan Olsson och Ulf Åsgård under 1993-1994 på uppdrag av Palmeutredningen efter att Christer Pettersson friats i Hovrätten, officiellt för att hitta nya inriktningar för arbetet, men möjligen också med baktanken att öppna nya vägar för att skaffa en bättre bevisning mot Pettersson inför den resningsansökan man antagligen redan då tänkte på och som slutligen kom 1998 (och i och med Högsta Domstolens avslag satte punkt för den rättsliga prövningen av Christer Pettersson). Olsson och Åsgård konsulterade FBIs Behavioural Science Unit i januari 1994 och hela Palmeutredningen i februari 1994, varefter slutprodukten utarbetades. Även om författarna självständigt gått igenom delar av utredningsmaterialet och säkert ägnat särskilt stort intresse för de delar de uppehåller sig vid har de alltså inte varit oberoende av utredningen. Gärningsmannaprofilen kom sedan att granskas av Granskningskommissionen mellan 1995 och 1999, som i sin tur konsulterade experter från Riksrevisionsverket (RRV) och på nytt FBI i oktober 1998 (samma enhet men nu kallad National Centre for the Analysis of Violent Crime, NVAVC), den då privatpraktiserande experten Robert Ressler (Forensic Behavioural Services), som också uttalat sig om profileringsarbetet i flera TV-intervjuer, bland annat med Lars Borgnäs, under andra halvan av 1990-talet, och professor James W. Clarke. Granskningskommissionen menade att FBI 1998 inte gjorde någon ny granskning åt dem och var motvilliga att kritisera sina kollegor, men den expert som deltagit vid båda tillfällena ansåg att Gärningsmannaprofilen väl avspeglade de diskussioner och synpunkter man haft med Olsson och Åsgård. FBI-gruppen framförde dock vissa starka ståndpunkter även vid det andra mötet.

Det hemligstämplade utlåtande Olsson och Åsgård tog fram (där profilen ingår) finns på nätet och redan 1999 citerades det extensivt i Granskningskommissionens betänkande, s843ff, citat nedan till denna offentliga publikation) verkar byggt på ett gediget grundarbete och uppenbarligen är författarna kunniga i metoden de använder, även om ingen av dem publicerat forskning på området (Åsgård är disputerad, medicine doktor, och har skrivit flera artiklar om främst självmordsproblematik som publicerats i internationella tidskrifter med gott anseende). Tillsammans har de en mycket, mycket stor erfarenhet av praktiskt arbete med kriminella, från två olika horisonter, läkarens och polisens. Åsgård är specialist i psykiatri, har varit konsult åt en rad instanser i rättssystemet och var med och införde gärningsmannaprofilering i Sverige, som han nu får betraktas som den mest kände företrädaren för här. Utlåtandets konklusioner och profilen, som omfattar huvuddragen i brottet och en mängd detaljer om den tänkte gärningsmannen (jmf föregående inlägg på denna blogg), återges i betänkandet på sid 882ff. Efter detta presenteras kritiken från RRV och Granskningskommissionens egna överväganden. Detta presenteras också detaljerat på Dan Hörnings blogg avsnitt GMP 1 till och med GMP 4 medan kritiken av GMP sammanfattas i GMP 5. Min målsättning med detta blogginlägg är att referera GMP på centrala punkter, liksom de olika granskningarna och identifiera gemensamma linjer, samt lägga till några egna reflektioner, tydligt markerade som sådana. Jag tar mig också friheten att presentera de centrala uppgifterna i den ordningsföljd jag tycker ger bäst förståelse för skedet, och att lägga till etablerade fakta som inte uttryckligen nämns i GMP. Självklart rekommenderar jag alla intresserade att följa länkarna i detta stycke och läsa hela utlåtandet och sedan Granskningskommissionens betänkande med referat av de olika kritikerna, men var då noga att verkligen skilja ut vad de ifrågasätter och vad de faktiskt håller med om.

Olsson och Åsgård går pedagogiskt och grundligt igenom tidigare mord på framstående statsmän, Olof Palmes person och livsföring tiden före mordet, och särskilt själva morddagen, med ökad detaljrikedom ju senare på dagen vi kommer, och försöker sätta sig in i hur mördaren kan ha tänkt och reagerat på egen hand eller som medlem i en konspiration. De går också igenom olika möjliga motivbilder, som jag nästan inte alls kommer att gå in på här. På samma sätt beskriver Olsson och Åsgård problemen med många av vittnesmålen i Palmeutredningen, som dels tenderar att bli alltmer detaljerade och lika varandra ju längre tiden går, samt blandas upp med rent fantastiska vittnesmål, vilket är ofrånkomligt i ett ärende som detta. Det beror inte på illvilja eller försök att leda polisen i fel riktning utan tvärtom på att människor suggererar fram minnen de blir övertygade är äkta för att hjälpa utredningen, påverkas av journalister eller andra som vill ha dem att minnas särskilda saker eller, i enstaka fall, lider av mytomani eller sjuklig vilja att göra sig intressant. GMP innehåller också listor på saker som är ofullständigt utrett av Polisen - detta kommer jag inte att gå in på här mer än på några punkter.

Grundstommen i GMP: händelserna den 28 februari 1986

Profilens "grundläggande fakta" innefattar att makarna Palmes biobesök inte var känt i förväg. Enligt Lisbet Palmes vittnesmål kom frågan om bio upp under fredagseftermiddagen, vilket stämmer med Mårten Palmes och hans dåvarande flickväns vittnesmål. Olof och Lisbet hade varit inne på att se Mitt liv som hund som gick på Birger Jarlsgatan, och sannolikt gå på den tidiga föreställningen. Lisbet Palme hade talat i telefon med sonens flickvän under eftermiddagen, och när Olof Palme kom hem från arbetet strax före kl 18.30 talade han med sonen, som berättade att han köpt biljetter för sig och flickvännen till Bröderna Mozart på Sveavägen kl 21. Han råkade dock säga fel tid, eftersom filmen började först kl 21.15. Inte ens nu bestämdes något gemensamt biobesök, vilket styrks av att ingen gjorde något försök att skaffa ytterligare biljetter (t ex per telefon eller genom att någon av ungdomarna hade återvänt till bion för att köpa två biljetter till). Istället dök Lisbet och Olof Palme upp från T-banan till bion strax före kl 21, då de gick och ställde sig i kön till biljettkassan, där sonens fästmö, som väntat på sin pojkvän i lobbyn sedan ungefär 20 minuter i nio, fick syn på dem. När Olof Palme fått loss två biljetter gick de tillsammans ut och mötte Mårten Palme, som träffat några gamla vänner och stod och pratade med dem längst ut på trottoaren utanför biografen. Från det att de kom fram till Grand tills filmen började exponerade sig statsministerfamiljen för hundratals personer som kom och gick när filmer slutade och började, eller passerade området, och som kunde veta ungefär när filmerna slutade, och var Olof Palme då skulle befinna sig.

Vad däremot ingen kunde veta var hur de skulle ta sig hem. Hämtning, skjuts, taxi eller buss måste ha framstått som det mest sannolika, eller att hela sällskapet skulle promenera vidare, eller, i sista hand, att paret Palme skulle återvända till samma tunnelbanestation som de anlänt till (Rådmansgatan strax norr om biografen). Sällskapet var bland de sista att lämna bion, och gick ut i lugn takt medan de diskuterade filmen. De stannade en kort stund utanför bokhandeln i ABF-huset, strax söder om bion, och frågan om man skulle dricka thé hemma i Gamla Stan eller hos Mårten Palmes flickvän dök upp. Enligt allas berättelser sade åtminstone Lisbet Palme då att hon var för trött, och Olof Palme föreslog att han och Lisbet skulle promenera hem för att få röra på sig lite. Man skiljdes åt och gick åt varsitt håll, statsministerparet söderut. De hade två kilometrar att gå hem genom det kalla februarivädret och stökiga stadslivet, även om de förstås fortfarande hade möjligheten att stoppa en taxi eller gå ner i T-banan längre söderut. Vid några tillfällen iakttogs makarna Palme gående och en man en kort bit bakom dem. Efter några kvarter hände så ytterligare en märklig kursändring, den sista i Olof Palmes liv. Efter Adolf Fredriks kyrka korsade man Sveavägen österut (alltså egentligen bort från bostaden om planen inte var att gå ner i T-banan eller att gå den lite längre, men betydligt tommare, vägen förbi Brunkebergstorg). Enligt Lisbet Palme skedde detta på ett ögonblicks ingivelse - hennes ingivelse för att titta i ett skyltfönster som visade klänningsmodeller. Då hade man bara en huskropp kvar att passera fram till mordplatsen, det stora, funktionalistiska kontorshuset som byggts för försäkringsbolaget Skandia på 1940-talet, som Olof Palmes farfar varit VD för.

Där Sveavägen korsar Tunnelgatan var den sista möjliga platsen för mordet om gärningsmannen ville ta sig undan i kvarteren öster om Sveavägen och agera innan man kom för nära Kungsgatan med dess livligare gatuliv. Och där fanns plötsligt gärningsmannen bakom statsministerparet. Olof Palme gick arm i arm med sin hustru, han närmast husen, hon närmast gatan. Det första skottet träffade Olof Palme mitt i ryggen i höjd med femte bröstryggkotan, från ett avstånd på 10-30 cm, så att han avled omedelbart. Hans rock hade ett ovanligt markerat kors tecknat av sömmarna på ryggen. Området där vitala organ skulle träffas för att döda honom omedelbart angavs av rättsläkaren till 10 cm brett och 20 cm högt. Hade skottet träffat fem centimeter åt sidan kunde effekten istället blivit en skottkanal genom två revben och lungan, som kunde åtgärdats på sjukhus. Skottet mot Olof Palme hade gått rakt fram, slagit i väggen och rikoschetterat tillbaka mot en betongpelare. Det andra skottet gick genom Lisbet Palmes kläder längs ryggen, från vänster sida till höger, men orsakade bara ett piskrappsliknande märke på huden. Det avlossades från 70-100 cm, och var riktat mot samma del av kroppen som skottet som dödade hennes make, men missade med ungefär fem centimeter. På ett sådant avstånd innebar det att revolverpipan pekade några millimeter för långt högerut för att vålla den typ av skada som dödat Olof Palme. Sannolikt berodde detta på att Lisbet Palme föll framåt-mot vänster inne i sina kläder, att revolvern rekylerade eller en kombination av båda dessa faktorer. Kulan korsade sedan Sveavägen. Kulorna uppvisar samma blyisotopsammansättning som man funnit på makarna Palmes ytterkläder. De var av en ovanlig typ, sk metal piercing, dvs kulor med en kopparspets som ger den extra penetrationsförmåga av mycket hårda material men som också gör att den kan passera en människokropp med förvånansvärt lite skador, just på grund av penetrationsförmågan och att kopparspetsen förhindrar att kulan deformeras i kroppen - det som kan ge skador är om kulan tumlar i kroppen, vilket den gjorde i Olof Palme, men detta beror på hur mycket motstånd den möter i skottkanalen. Kulorna kom från tillverkaren Winchester. Utifrån kulorna har vapnet bestämts tidigt av polisen till en revolver .375 med minst sex tums pipa, som tillverkas av bland andra Smith & Wesson men också flera andra märken. Skottljuden bör ha varit mycket kraftiga men beskrivs av många vittnen som "smällare" eller liknande.

Efter skottlossningen tvekade sannolikt gärningsmannen helt kort på platsen innan han stoppade ner vapnet i sin rockficka och börja springa österut på Tunnelgatan. Han avpassade sin kraft så att han klarade att springa på det hala underlaget, och iakttogs av två vittnen, ett inne på Tunnelgatan och ett uppe på David Bagares gata, där han fortfarande, minst en dryg minut efter mordet, väckte uppmärksamhet genom att springa och verka jagad. Efter detta finns inga fler säkra iakttagelser av gärningsmannen. Trots mer än 20 ögonvittnen till mordet är signalementet på gärningsmannen vagt. Ingen kan egentligen säkert beskriva hans ansikte. De flesta vittnena är överens om att det handlar om en man i medelåldern, ungefär 30-45 år gammal, klädd i ett mörkt ytterplagg. Det finns också uppgifter om att plagget fladdrat runt benen (som en längre rock), att mannen burit lågskor och någon form av huvudbeklädnad. En särskilt omständighet var att mordplatsen var upplyst av en ljusramp längs Dekorimas skyltfönster, så att ljuset egentligen var skarpt på mordplatsen men kom att lysas upp bakifrån för vittnena, som mest såg gestalterna som siluetter.

Att mördaren måste ha haft god lokalkännedom för att klara att fly undan förföljare och försvinna i Stockholmsnatten utan spår står utom tvivel. Avslutningsvis skall här också anges det faktum att  inget tips som fört gåtan till en lösning inkommit till polisen på 32 år trots belöningen på 50 miljoner som garanterats av svenska staten.

Bakgrunden till mordet

PG Näss, chef för SÄPO, lär ha yttrat något i stil med att "Problemet är att Olof Palme bara inte kan ha blivit mördad i hörnet Svevägen-Tunnelgatan tjugo över elva en fredagkväll utan livvakter. Det är en omöjlig plats, ett omöjligt scenario, statsministern borde inte ha varit där, mördaren borde inte ha kommit undan, ingenting stämmer eller är rimligt med detta mord. Mördare skjuter sina offer på en plats de kan kontrollera". Man får säga att Gärningsmannaprofilen innebar ett systematiskt arbete för att förstå hur detta "omöjliga" mord skulle ha kunnat gå till. Olsson och Åsgård börjar med bakgrunden till mordet (medan jag började med att presentera själva mordet här). De har lagt ett omfattande arbete på att undersöka om makarna Palme övervakades eller utsattes för telefonavlyssning före mordet. Deras entydiga slutsats är att det inte finns några som helst tecken på övervakning i Gamla Stan, utanför Olof Palmes olika arbetsplatser eller telefonavlyssning av bostaden eller arbetsplatserna, både statsministerns och hans hustrus, före mordet. Detta skulle visserligen kunna vara förenligt med en mycket professionellt utförd operation - men den skulle i så fall visat flera lämpliga tillfällen för attentat, t ex makarna Palmes restaurangbesök två dagar före mordet (också utan livvakter) eller när Olof Palme promenerade hem från Rosenbad två timmar innan han på nytt gick ut för att gå på bio den sista kvällen han levde. Dessutom visade undersökningarna att Olof Palme själv och makarna Palme regelmässigt rörde sig utomhus utan livvaktsskydd, bland annat när statsministern promenerade från bostaden ner till Apotekshörnan (där livvakterna hämtade honom för längre transporter) eller över broarna från Gamla Stan till Rosenbad och Riksdagen och tillbaka, där ett attentat kunde ha organiserats med goda förutsättningar både för att lyckas och för att gärningsmannen skulle komma undan. Ett alternativ hade varit att slå till i bostaden, som helt saknade skalskydd eller övervakning, ja, till och med ett fungerade lås i porten mot gatan.

Spekulationerna om walkie-talkie övervakning bygger på vittnesmål som till övervägande delen kommit efter att Polisen efterfrågat sådana i TV och deras trovärdighet sätts ytterligare i fråga av att de främst gäller området runt den verkliga mordplatsen, där övervakning inte kunde ha planerats eftersom platsen var omöjlig att känna till i förväg. Likaså hade telefonövervakning bara lett till att gärningsmannen kunnat känna till att biobesök diskuterades två timmar tidigare. Att veta vad paret Palme tänkte göra hade krävt buggning av bostaden - men det mesta detta kunde ha gett hade varit detaljerna om biobesöket en kort stund innan makarna Palme lämnade bostaden - fortfarande utan information om vad som skulle hända efter föreställningen. Likaså går Olsson och Åsgård också igenom makarna Palmes väg till biografen och visar att en rad vittnesmål inte indicerar att de skulle ha förföljts från Gamla Stan till biografen. Återigen är det inte avgörande för scenariot om mördaren först uppfattat Palme i Gamla Stan, på T-banan eller vid biografen. Inga avlyssningar eller spaningar i världen hade kunnat ge information som placerade makarna Palme i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, helt enkelt eftersom inte ens de själva visste att de skulle befinna sig där några timmar senare. Inte heller hade man behövt ta till avlyssning eller annat spioneri för att veta när Palme skulle gå ut utan livvakter - det gjorde han i princip varje dag.

Gärningsmannaprofilen och dess granskare och kritiker

Olsson och Åsgård laborerar med fyra hypoteser: en gärningsman som agerade på uppdrag av andra och hade hjälp av andra under planering och genomförande, eller bara under planeringen, en ensam gärningsman som drevs av hat mot Olof Palme och/eller ett behov av att rikta uppmärksamhet mot sig själv genom att döda en prominent person, eller en annan typ av gärningsman som agerade ensam eller tillsammans med andra kring biografen. Utifrån grundstommen och bakgrunden vi gått igenom kan den viktigaste slutsatsen om mordet dras. Det finns bara två möjliga scenarios: att mördaren väntat vid Grand (eftersom han visste att Olof Palme med sällskap var på föreställningen) och följt efter sina offer till mordplatsen (sannolikt genom att gå före dem åtminstone vissa bitar, inklusive den sista biten), något som kräver viss skicklighet, koncentration och lokalkännedom för att inte bli uppmärksammad och välja rätt tillfälle för gärningen), eller att paret stött samman med en beväpnad potentiell mördare någonstans på vägen. Notera att inget av detta innebär att mördaren skulle varit vare sig "ensam" eller en "galning". Olsson och Åsgård utesluter systematiskt tecken på en professionell konspiration genom att visa hur improviserat och föga taktiskt mordet på Olof Palme genomfördes. Professionella mördare planerar sina dåd och vill ha kontroll över situationen. Olof Palmes mördare hade ingen aning om huruvida exempelvis ett större sällskap skulle komma ut från restaurangen på Tunnelgatan eller möta honom i trappan ner från Malmskillnadsgatan. Han kunde inte kontrollera trafiken på Sveavägen. Ingen gruppering har heller tagit på sig ansvaret för dådet och svenska internationella engagemang ändrades föga efter Palmes död, vilket gör att det är svårt att se en tillräcklig motivbild för en internationell konspiration. Inga underrättelsetjänster har fått signaler om mordet. Även en opportunistisk, liten konspiration anses som osannolik eftersom sannolikheten att mördaren skulle komma undan var liten och få människor är beredda att ta en sådan risk. Slutligen har inga tips kommit trots den regeringsstödda, stora belöningen. Allt annat än en mycket liten konspiration ger sådan exponering att tips skulle kunna förväntas.

Därför konkluderar Olsson och Åsgård att det är osannolikt att Palme övervakats eller skuggats fram till biografen, men att han förföljts från biografen, att gärningsmannen flytt ensam och att ingen annan flytt från mordplatsen. De klassificerar brottet som väsentligen kaotiskt sett i sin helhet (på engelska disorganiserat, i motsats till organiserat), utifrån att brottet verkar spontant snarare än planerat, gärningsmannen exponerar sig vid biografen, har ett högriskbeteende vid själva gärningen, både vad gäller att skada andra än de tilltänkta offren och att själv åka fast, att det inte förekommer någon konversation före beskjutningen, att genomförandet är oklart eftersom Lisbet Palme beskjuts men inte dödas, gärningsmannen förefaller lätt förvirrad omedelbart efter att han skjutit och brottet förefaller motivlöst. De framhåller dock två argument för att brottet istället skulle varit organiserat, att gärningsmannen troligen väntar två timmar under bioföreställningen och visar sin avsikt mycket sent i förloppet (s 883). Utöver dessa konklusioner tecknar nu Olsson och Åsgård själva profilen, av en känslo- och driftsstyrd person "utan större förmåga till logiskt resonemang i pressade situationer som hellre låter känslorna styra beteendet", som har svårt med samspel med andra och därmed har en bakgrund kantad av misslyckanden som lett fram till "en speciell kontur av kantighet, rigiditet och originella levnadsomständigheter". Gärningsmannen har en personlighetsstörning som inte låter sig karakterisera närmare men sannolikt har psykopatiska drag och är en "intolerant, illojal och hänsynslös person som styrs av impulser, hugskott och impulser. /.../ Det finns ett betydande förakt för andra och förakt för svaghet, som tar sig uttryck i fördomsfullhet och tendens till snara omdömen om andra. /.../ kan framstå som självsäker genom sin självhävdelse men i andra avseenden framstår han som uppblåst och oäkta, vilket avspeglar en brist på inre kompass." De tecknar vidare en person med torftiga levnadsomständigheter, politiskt ointresserad, troligen inte medlem av föreningar, men med viss vapenvana. Familjen skall ha varit kaotisk där ffa relationen till fadern präglat det fortsatta livet, och gärningsmannen lever ensam utan barn, med låg utbildning, okvalificerat arbete (om han överhuvudtaget har något), dålig ekonomi, bor i hyresrätt med låg boendestandard. Gärningsmannen har sannolikt inte haft kontakt med psykiatrin, i varje fall inte under frivilliga former, men kan ha fått sjukgymnastik eller smärtlindrande medicin efter en olycka/sjukdom som nedsätter hans rörlighet. Möjligen har han haft glasögon vid Grand men inte vid mordplatsen, vilket nedsatt hans förmåga att få en överblick över mordplatsscenariot. Personer av hans typ utvecklar ofta missbruk, men gärningsmannen kan inte vara gravt eller ens måttligt nedgången av alkohol eller amfetaminmissbruk. Han kan däremot tidigare eller efter mordet ha använt alkohol eller lugnande tabletter.  Gärningsmannen kan vara dömd för vålds- eller egendomsbrott och trots myndighetsavsky ha kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl eller vara förtidspensionerad. Sannolikt bor gärningsmannen mycket nära mordplatsen, max 1-2 km bort, och av ekonomiska skäl inte söder utan snarare norr, öster eller väster om Sveavägen (tiderna har förändrats sedan 1980-talet). Palmehat, kanske i kombination med en utlösande faktor orelaterad till Olof Palme, anses som den troligaste drivkraften bakom dådet. Vidare diskuterar Olsson och Åsgård hur gärningsmannen agerat efter dådet, möjligheten att han intresserar sig för utredningen eller till och med försökt infiltrera den, hur han hanterat vapnet och kläderna från mordplatsen och återfallsrisken (sid 890f).

Enligt experterna från Riksrevisionsverket som granskade profilen på uppdrag av Granskningskommissionen hade en "betydande enighet" nåtts om Åsgårds och Olssons slutsatser vid avstämningar med åklagare, Palmeutredningen, säkerhetspoliserna och FBI-experterna som konsulterades. De ansåg också att Gärningsmannaprofilen "kunde ha ett värde för utredningen, fokusera utredningen på hypotesen och ge 'råg i ryggen' åt utredarna". De anmälde dock invändningar mot flera av de bedömningar som låg till grund för GMPs slutsatser och menade att "GMP borde anses som ett strukturerat sätt att hålla samman det som varit utredningens huvudscenario. /.../ Analysen av hypotesen av den ensamme gärningsmannen bedömdes vara väl utförd, men resonemangen angående "övriga hypotesers jämförelsevis lägre halt är för den skull inte alltid övertygande." Främst verkade RRV-experterna oroade över att GMP påverkats av den misstänkte Christer Pettersson eftersom utredarna velat "täcka in" honom. Man ger fyra citat ur GMP som "kunde vara klippta ur Petterssons personakt".  De ansåg det också tveksamt om en gärningsmannaprofil överhuvudtaget borde konstruerats utifrån en enstaka händelse med så magert underlag som i detta fall. Experterna anförde att det faktum att gärningsmannen ett par timmar före mordet inte skulle ha vetat om att han skulle begå det gjorde jämförelserna med tidigare attentat mindre relevanta. De hävdade att GMP dragit för stora slutsatser av enskilda icke-professionella inslag i mordet för att hävda att gärningsmannen inte skulle vara professionell. De drog paralleller till en känd lejd, professionell mördare, Ray som sköt Martin Luther King Jr., och som begick många misstag. De anser att skottet som dödade Olof Palme skulle kunna betraktas som närmast perfekt och förkastar GMPs slutsats att det var oprofessionellt av gärningsmannen att stoppa undan vapnet direkt. Riksrevisionen tycker också att påståendet att gärningsmannen skulle haft lokalkännedom är överdrivet - han kunde ha studerat omgivningarna under biobesöket. Sammanfattningsvis skriver RRV-experterna att "Vi har svårt att i sekvensen från Grand till mordplatsen, flykten och sedermera undanhållandet finna klara och entydiga tecken på bristande professionalism. Fakta i målet talar närmast i motsatt riktning."

Vid den förnyade konsultation som Granskningskommissionen gjorde med FBI (och som de inte var alldeles nöjda med, se inledningen till denna bloggpost) framfördes på nytt att "fakta pekade entydigt på en sk "disorganized" gärningsman som agerat ensam. Argument för detta var valet av vapen, valet av plats, skottets placering, att Lisbet Palme inte dödats och gärningsmannens beteende i övrigt på mordplatsen. FBI-gruppen delade därför helt uppfattningen i GMP att gärningen i detta fall inte kan vara ett resultat av en professionell operation".

Robert Ressler, en känd före detta FBI-anställd som skrivit flera böcker om profilering och konsulterats internationellt, hade inte varit anlitad av svenska polisen eller haft något med GMP att göra innan han anlitades som expert av Granskningskommissionen. Han var till skillnad mot revisorerna bestämd i att informationen var tillräcklig och att GMP var en valid metod i Palmefallet, även betraktat som ett enstaka mord. Ressler menar att man vid granskningen av en profil skall sträva efter att rensa bort allt som inte kans slås fast som fakta. Där kritiserade Ressler vissa av GMPs uttalanden som alltför spekulativa, t ex det om gärningsmannens synproblem. Resslers bedömning var att den GMP Olsson och Åsgård lagt fram var en godtagbar, genomarbetad produkt. Ressler delar helt slutsatsen att mordet på Olof Palme inte kan vara resultatet av en professionell (yrkesmässigt utförd) konspiration; terrorister och utländska underrättelsetjänster kunde man helt bortse från. Möjligen kunde en liten, opportunistisk konspiration övervägas. Skälen för denna bedömning angav han i fyra punkter: 1. valet av vapen och ammunition, 2. skottens placering, 3. att Lisbet Palme inte dödades och 4. valet av plats. Gärningen var enligt Ressler ett högriskbrott, dvs gärningsmannen riskerade både att misslyckas och att upptäckas. Han framhöll att organiserade gärningsmän strävar efter att ha kontroll över gärningen och inte improviserar utifrån offrets beteende. Resslers främsta invändning mot Olsson och Åsgårds GMP var att han inte tyckte att gärningsmannen var psykopat utan snarare borderline-störd (borderline är ett begrepp som ändrat betydelse sedan 1990-talet, då syftade det mer mot jagsvaghet och djupgående relationsstörningar som gjorde personen psykosnära. Det är svårt att förstå vad Ressler menade exakt med sitt uttalande, mer än sannolikt att gärningsmannen var skörare och närmare psykiskt sammanbrott än den svenska profilen visade, det är dock viktigt att se att läkares, psykologers och poliser använde borderlinebegreppet med delvis olika innebörder). Han uteslöt också narkotikamissbruk och i princip även alkoholmissbruk. Resslers bild av gärningsmannen var: relationssvårigheter hela livet, särskilt i förhållande till auktoriteter, formad av misslyckanden, djupnande depression med paranoida inslag som övergår i ren paranoia. Kan ha levt med hemligheten (i motsats till en psykopat) och självmord är en påtaglig möjlighet. Ressler hade stora invändningar mot hur GMP skisserade gärningsmannens liv efter mordet. Ressler menade att gärningsmannen måste bo eller arbeta i området och att brottet var "spontant" och "opportunistiskt". Däremot är han mycket förvånad över att gärningsmannen lyckades fly, vilket han tillskriver tur och tur enbart, av en sådan grad att den gör detta till ett "århundradets brott". Denna omständighet får honom dock inte att revidera sin uppfattning om GMP i övrigt.

Slutligen uttrycker Granskningskommissionen sin förvåning över att Olsson och Åsgård fick använda det mesta av nio månaders arbetstid till att ställa samman grundläggande fakta om själva gärningen och omständigheterna kring den - sju år efter att utredningen öppnats och efter att man sökt lagföra en person genom två instanser! De menar att samarbetet med FBI i GMP blev olyckligt strukturerat - antingen borde FBI ha gjort GMP från början eller fått tillfälle att uttala sig över en färdig produkt. Som det nu är har alla experter samarbetat för att ta fram GMP och kan därför inte anses som oberoende granskare av varandra - med undantag för Ressler. De oroar sig för att Christer Pettersson fått påverka den slutliga GMP. Slutligen vidgår kommissionen (sid 916) att alla experter man vidtalat - alltså även de i övrigt kritiska experterna från Riksrevisionsverket och Ressler (vi kan lägga Clarke till listan) - inte ifrågasätter huvudslutsatsen: att Olof Palme inte mördades av en professionell konspiration. Däremot delar kommissionen delvis RRV:s invändningar mot bedömningen att gärningsmannen inte uppvisade professionalitet. En helhetsbedömning av fakta i målet talar "så pass tydligt emot ett planerat attentat" att man vad gäller detaljerna kan nöja sig med att söka efter fakta som talar emot denna slutsats. "Det finns få fakta av det slaget", slår man fast  (sid 916), men det viktigaste är att gärningsmannen kom undan. Ressler hänvisar detta till slumpen, men Granskningskommissionen skriver "Detta kullkastar enligt vår mening inte den grundläggande slutsatsen, men en analys som i ett visst betydelsefullt avseenden måste fyllas ut av slumpen som förklaringsfaktor är uppenbarligen inte utan svaghet" (sid 917) De konstaterar också att GMPs huvudslutsats inte är något som det krävs en gärningsmannaprofil eller ett GMP-arbete för att komma fram till. Den utfaller istället som resultatet av en visserligen komplex men ändå ordinär faktaanalys - eller "brottsanalys" - och det är så det är redovisat i GMP. En GMP bygger på sannolikhetsbedömningar, och i likhet med andra statistiska analyser bevisar de ingenting i det enskilda fallet - ett konstaterande som låter daterat eftersom man idag till och med anger DNA-bevisning som en grad av sannolikhet och mer och mer forensiskt arbete lägger fram sannolikheter och graderad säkerhet i beräkningen för domstolen, som provar bevisvärdet i analyserna. Med Granskningskommissionens resonemang skulle dagens EvidensBaserade Medicin bygga på ett statistiskt feltänkande. Granskningskommissionen lyfter avslutningsvis fram att arbetet i detta avseende mer liknar en "personality assessment", för att pröva hur väl möjliga misstänkta passar som gärningsman än en profil.

Märkligt nog har Granskningskommissionen kontaktat ännu en expert, och denna gång en verklig akademiker, professor James W. Clarke, som skrivit boken American Assassins: the dark side of politics, där han gått igenom 17, sedermera 18, politiska attentat i USA och klassificerat gärningsmännen i fyra kategorier. Clarke var professor i Arizona i social sciences och tidvis verksam i Europa, och betonar att han inte är psykolog eller läkare utan studerar gärningsmän och deras motiv i ett socialt perspektiv, inte utifrån psykiska diagnoser eller teorier. Han konsulterades också av bl a Secret Service, som ansvarar för de amerikanska presidenternas personskydd. Clarke har gjort en egen profil i Palmeärendet och hade samma uppdrag som Ressler, att bedöma Olssons och Åsgårds profil, och fick tillgång till samma översatta material av Granskningskommissionen som även träffade honom i samband med sin USA-resa på hösten 1998, men han är inte omnämnd i Granskningskommissionens betänkande. Han uttalade sig vid den tiden inte heller för media, trots att han i bland annat Aftonbladet svarat på allmänna frågor, men avböjde att diskutera Palmefallet eftersom han fått tillgång till sekretessbelagd information. Möjligen tyckte Granskningskommissionen att han drev iväg och ville göra ytterligare en profil, vilket de även kritiserade Ressler för i förbigående, och för att undvika att sitta med tre motstridiga profiler och upprörda experter (eller, i värsta fall, för mycket kritik mot det svenska arbetet) togs han inte med i slutrapporten. Clarkes modell är i alla händelser intressant för Palmemordet, och vi känner till hans slutsatser idag efter att hans utlåtande blivit tillgängligt. Hans första grupp är politiska fanatiker, som mördar för att uppnå ett mål, och i regel är stolta över det. Den andra gruppen är också "politiserade" individer men som mördar för att själva komma in i världshistorien, för att få vara med och spela en roll i de stora skeendena, i regel efter att ha avvisats och misslyckats i yrkesliv och personliga relationer. Den tredje gruppen är psykopatiska, misslyckade och deprimerade, som skyller sin situation på samhället och vill ha uppmärksamhet och hämnd för sitt eget elände på en person i auktoritetsställning. Både grupp 2 och 3 är personlighetsstörda individer medan den fjärde gruppen är den mest psykiskt avvikande och begår vad vi skulle kalla "vansinnesdåd". Ofta försöker de sistnämnda inte ens fly, liksom grupp 1. Clarke har också accepterat en femte grupp, som är rena kontraktsmördare som agerar mot ersättning eller på andra sätt agerar rationellt men inte för politiska motiv. Intressant nog återfinns endast en äkta konspiration (Lincoln) och en grupp som kan ha betalat en hit-man (King) bland 18 attentat. I Palmeärendet ställer sig även Clarke bakom Olsson och Åsgårds grundscenario och konklusioner och godtar deras arbete. När det kommer till detaljer håller han dock inte med om att gärningsmannen kan vara så psykiskt störd som han tecknas i den svenska profilen eller i Resslers utlåtande. Hans beskrivning kan sägas landa i samma riktning Olsson och Åsgård tecknar (de skriver att gärningsmannen är grupp 2 eller 3 enligt Clarke's klassifikation, som de går igenom utförligt i sitt betänkande, medan Clarke själv placerar honom som en "suicidal grupp 2:a"). Clarke avvisar det kaotiska mönstret hos gärningsmannen och säger att han måste ha varit en kontrollerad, eftertänksam och klartänkt person med genomsnittliga eller övergenomsnittliga begåvningsresurser som levt ett överkontrollerat liv med depression och ilska som stängts inne sedan barndomen, som inte var av den kaotiska typ man tidigare beskrivit utan snarare brustit emotionellt än materiellt. Motivet skulle vara politiskt för att imponera på eller få hämnd på nära personer, som han upplevt sig sviken av eller som föraktar honom på grund av hans misslyckanden.

Åtgärdslistan som upprättades av Palmeutredningen efter GMP innefattade: inventering av alla GMP-"träffar" bland tips, farliga personer och vapen, ensamboende i området, hotbrev och "tokbrev", alla som erkänt mordet, utvidgade registerkontroller på tänkbara, kontroll av misstänkta som kontaktat regeringskansliet, partiet och polisutredningen, förhör med livvakter om incidenter i Palmes närhet, genomgång av bildmaterial, granskning av personer som haft permissioner eller varit försöksutskrivna från psykklin. En "GMP kontrollista" med 86 personer upprättades, varav många var extremt udda eller rent av svårt psykiskt sjuka. Efter genomgång av dessa ärenden togs en ny lista fram med sex sk "GMP-objekt", betecknade med bokstäver från GB till åtminstone GH (GA och GG är rimligen andra eller avskrivna spår). Intressant nog har ingen av de tre-fem personer som diskuterats mest som möjliga ensamma gärningsmän i media identifierats genom profilen, utan fanns redan i utredningen innan den upprättades. Profilen har dock spelat en stor roll i den följande diskussionen om dessa fall in i vår tid.

Vad säger oss då Gärningsmannaprofilen nästan 20 år senare?

Gärningsmannaprofilens huvudslutsatser ("konklusioner"): mordet var tidigast planerat vid ankomsten till bion, förföljelse eller slumpen ledde gärningsmannen till den oförutsägbara mordplatsen, olämpligt vapen, ammunition och klädsel, osäkert om gärningsmannen skulle lyckas i sitt uppsåt och komma undan, inga tips som lett till framsteg trots den stora belöningen) talar entydigt mot att söka gärningsmannen genom olika motivbilder, internationella eller inhemska, eller konspirationer med många inblandade. Att en professionell organisation i detta läge skulle välja att "vänta ut Palme en sen fredagkväll inför eventualiteten att han skulle bege sig till en mer lämplig plats, synes ligga bortom fantasins gränser och mänsklig förmåga till förutsägelse" (Granskningskommissionen s 860). För alla eftertänksamma mördare, även för en liten "opportunistisk" grupp av halvprofessionella Palmehatare som fått veta att han var på bio, måste en folksamling utanför biografen eller i kollektivtrafiken framstå som mycket olämpliga attentatsmöjligheter jämfört med kvarteren kring Palmes bostad, i bostaden eller kring arbetsplatsen.

På något sätt har Gärningsmannaprofilen och dess konklusioner drunknat i Granskningskommissionens textmassor och i mediadiskussionen. Till detta har säkert bidragit att själva metoden kom i visst vanrykte under 2000-talet, bland annat genom de kritiska studier jag tog upp i förra blogginlägget, men också genom medial överexponering. Därför är det viktigt att tänka på vad Granskningskommissionen skrev om att huvudslutsatserna i profilen bygger på faktaanalys och förnuftsresonemang som knappt behöver kallas GMP. Olsson och Åsgård hade tillgång till hela Palmeutredningen, samarbetade med utredare och specialister, bland annat från SÄPO, och konsulterade internationella experter vid FBI. Dessutom har profilen och arbetet kring den granskats av Riksrevisionen och Granskningskommissionen, som på nytt konsulterade FBI och minst två privata experter, Robert Ressler och James W. Clarke, utan att någon av dessa mer än tio experter, från flera av varandra oberoende grupperingar, med möjlighet att få information som annars omfattas av förundersökningssekretess, tog avstånd från huvudslutsatserna. Den enda instans som velat relativisera uteslutandet av en konspiration är de två experterna från Riksrevisionen, som visserligen instämde i huvudslutsatsen men i en kryptisk formulering efterlyser mer "halt" även i alternativa hypoteser. Granskningskommissionen accepterar, till synes motvilligt, också huvudslutsatserna, även om de verkar angelägna att hålla alternativ öppna. Särskilt en ledamot, Inga-Britta Ahlenius, har uttalat sig i media vid enstaka tillfällen efter att kommissionen offentliggjorde sitt betänkande, som för att "hålla liv" i revisorernas invändningar, medan de övriga hållit en strikt linje att inte vidare diskutera arbetet efter att det lades fram på sommaren 1999 utan att hänvisa till det 1000-sidiga betänkandet som alltid varit fritt för var och en att ta del av och som länkats ovan.

Vad tänker då jag själv?

Naturligtvis var GMP ett positivt steg i Palmeutredningen som borde genomförts långt tidigare. På samma sätt var konsultationerna med FBI, Ressler och Clarke mycket givande. Allt talar för att Olsson, Åsgård och de övriga experterna gjorde ett mycket seriöst arbete efter bästa förmåga med dåtidens metoder. Rent allmänt tror jag att GMP måste avmystifieras och bygga på fakta, statistiska samband, vetenskaplig evidens och sannolikt på att kriminologer, psykologer och psykiatriker konsulteras av polisen naturligt hela vägen i den mån sådan expertis behövs för en utredning, snarare än sitta i en avskild grupp och ta fram en profil som sedan kan visa sig vara fel eller rätt, men säkerligen fånga in alltför många misstänkta om den används för att tråla befolkningen. Diskussionen nedan är inte heller ett försök att teckna en profil utan att diskutera de fakta vi känner och hur de kan tolkas utifrån psykiatrisk kunskap.

När det gäller Palme-ärendet är det slående hur alla experterna var överens om grundslutsatserna och hur svårt det är att finna argument mot dem när man betänker hur biobesöket och promenaden (inte) planerades och gick till. Ändå har detta inte gett särskilt mycket "råg i ryggen" åt polisen, Granskningskommissionen och granskande journalister att förklara detta för det svenska folket. När man ser gamla TV-program är det istället svårt att värja sig mot känslan av att alla antingen är inblandade i en gigantisk cover-up eller inte vet vad de talar om. Detta kan förstås bero på hur programmen är gjorda journalistiskt men kanske också på dåligt samvete över det svaga målet mot Christer Pettersson, som ändå skulle vara något slags offentlig linje, och det ända in i våra dagar, när bland andra Stefan Löfvén och Jan Guillou vidhåller hans skuld trots att han, som Palmeutredningens nye chef sagt, är den ende som friats från mordet i Domstol, inte en utan två gånger

Gärningsmannen måste ha varit starkt affektdriven. När han skred till verket måste det ha framstått som långt mindre sannolikt att han skulle undkomma än att han skulle stöta samman med poliser, civila eller andra personer som ingripit i hans flykt eller blivit igenkänd av vittnen som på olika sätt kunnat identifiera honom i efterhand. Detta talar för att han drevs av ett specifikt hat mot Olof Palme som var så starkt att han var beredd att offra allt för att utplåna honom. Palmehatet var svårbedömt för de amerikanska experterna, men fanns i olika schatteringar i många grupper i Sverige, från vänsterpersoner som tyckte att han var "överklass" och på olika sätt en svikare av 60-talets ideal, socialdemokrater som tyckte illa om hans personliga intellektuella överlägsenhet, till borgerligheten och högern som ofta var övertygade om att han "sålde ut" Sveriges intressen till Sovjetunionen. För denna grupp kom lagförslaget att ge polis och hemvärn civil status vid en eventuell ockupation som en akut provokation våren 1986, liksom den förestående Moskva-resan efter de senaste årens u-båtsaffärer. Däremot tror jag inte att Harvard-affären kommit så mycket längre än till media och har svårt att tro som Clarke att den skulle ha bidragit som utlösande faktor till gärningen (att Palmes akt stals från Tingsrätten samma kväll som mordet är ännu ett märkligt sammanträffande som ingen kunnat förklara och som naturligtvis kan ha berott på något helt annat, som att en grävande journalist velat syna siffrorna innan de blev offentliga - aktens diarienummer hade inte avlägsnats vilket sannolikt minimerat risken att stölden skulle kunna använts för att skada Olof Palme).

Palmehatet i Sverige var även riktat mot Lisbet Palme som var aktiv socialist under makens år i offentligheten, särskilt kritisk till traditionella familjer med mannen som försörjare och barnen som familjens ansvar att ta hand om snarare än samhällets. Det är däremot svårt att se internationella motiv att vilja döda statsministerfrun. Jag har också svårt att se en professionell militär eller polis i Sverige vid denna tid skjuta en kvinna i ryggen, om uppdraget var att döda hennes man, men detta är en högst personlig spekulation. Olsson och Åsgård, Ressler med flera anser att det faktum att Lisbet Palme inte dödades tyder på icke-professionalitet. Här håller jag inte med - de utgår från att hon sköts för att undanröja ett vittne vilket stämmer dåligt med att mördaren inte attackerar de två andra vittnen han hade på nära håll. Jag tror att hon besköts av samma skäl som maken. Att mordförsöket på henne misslyckades berodde på att revolverpipan pekade några millimeter för långt åt höger medan offret befann sig i rörelse åt vänster. Skotten är åtminstone inte oskickliga och visar att gärningsmannen hanterat en revolver tidigare. Förföljandet, gärningen och flykten har krävt sinnesnärvaro, självkontroll och planering, åtminstone i ett kort tidsperspektiv.

Detta kontrasterar med några omständigheter. För det första kan gärningsmannen inte ha varit övertygad om att han lyckats döda Olof Palme när han lämnade platsen. Även ett skott som penetrerat lungan hade kunnat ge upphov till att Palme föll omkull med en riklig blödning ur munnen. När det gäller Lisbet Palme är det uppenbart att gärningsmannen måste ha anat att hon inte var allvarligt träffad utifrån att hon ropade på hjälp och rörde sig. Varför gärningsmannen inte såg till att vara säker på att ha lyckats efter den risk han tagit vet jag inte. Kan han ha haft en övertro på vapnets effekt, kan han ha chockats av synen av den hoprasande och blödande Olof Palme, kan han ha drabbats av en plötslig osäkerhet, kan han ha klarat att skjuta i ryggen men tvekat inför vad som skulle hända vid ett huvudskott? Vidare kom gärningsmannen inte optimalt förberedd eller utrustad till mordplatsen. Det sannolika vapnet är tungt och har kraftig rekyl. Ammunitionen ger ett högt ljud, eventuellt en mynningsflamma, och kulan är inte optimerad för att döda en människa. Flera vittnen uppger att gärningsmannen hade lågskor, en längre rock, och en huvudbonad han kunde ha tappat under flykten. Mördaren måste definitivt ha haft lokalkännedom utöver vad en rekognoscering på några timmar skulle kunnat ge, men jag undrar om han inte dessutom måste ha varit på platsen dagen eller dagarna före mordet, för att veta att inte barackerna och byggställningarna med containern framför hade vuxit ut till en avspärrning av trapporna upp till Brunkebergsåsen från Tunnelgatan. I det ljuset är det å andra sidan märkligt att gärningsmannen inte visste att rulltrappan startade när man steg på den. Kanske tyckte han att det var värt att springa i trapporna för att lättare kunna vända om ifall han mötte personer uppifrån, vilket både talar för att han hade fysiska och kognitiva resurser kvar i detta skede.

Psykiatriskt tycker jag att man kan säga följande baserat på vad vi vet om gärningen. Gärningsmannen har inte haft ett lyckligt familjeliv eller ett tillfredsställande yrkesliv. Han har haft en personlighetsstörning och/eller neuropsykiatriska problem som nedsatt hans förmåga att fungera med andra och i studier och arbete, och lidit av sina tillkortakommanden så att han var beredd att riskera allt för att genomföra mordet, sannolikt utifrån ett djupgående hat mot allt mannen stod för och utvecklingen i Sverige de senaste decennierna. Gärningsmannen har ändå visat betydande impulskontroll som inte avslöjat sina avsikter förrän i gärningsögonblicket och inte, om man tänker sig ett längre förföljande, genomfört attentatet tidigare. Han har också kunnat skjuta och fly på ett välavvägt och kontrollerat sätt, utan att ramla eller vingla på den hala gatubeläggningen eller i trappan. Detta talar emot så uttalad påverkan av alkohol eller droger (hasch, lugnande tabletter eller opiater) att gärningsmannen skulle uppfattas som "berusad" eller "påverkad", liksom psykiska störningar präglade av uttalad impulsivitet, som svår ADHD eller amfetaminpåverkan. Samtidigt kan en rad svåra psykiska störningar utesluta någon som gärningsman i detta fall eftersom personer med sådana tillstånd inte skulle haft initiativkraft och uthållighet nog för att genomföra gärningen och flykten: svår hyperaktivitet/impulsivitet eller svagbegåvning, autism med självförsjunkenhet (sannolikt alla former av autismspektrumstörningar som regelmässigt präglas av stresskänslighet, motorisk klumpighet och svårigheter att föreställa sig andras perspektiv), medeldjup till djup depression (förutom om Palme på ett psykotiskt sätt sågs som orsaken till allt ont och hämningen just släppt, som vid vissa självmord hos deprimerade, men detta för långt från vad som kan betraktas som sannolikt), förvirring, psykos (förutom paranoia med klart sensorium), demens eller långvarigt missbruk av alkohol/lugnande medel, hasch, amfetamin och opiater. Att skjuta i ryggen kan till en början vara abstrakt för en person utan alltför välutvecklad empati och föreställningsförmåga, men det som följde på skotten måste snabbt ha blivit chockerande för en person som inte sett en människa dödas förut. Ändå klarade gärningsmannen att genomföra flykten "nästan perfekt", förutom att han sannolikt väckte uppmärksamhet även uppe på åsen.

Jag tar alltså avstånd både från tanken på en professionell konspiration och en "ensam galning". Däremot går det inte att utesluta att gärningsmannen fått hjälp, men i så fall måste det ha handlat om en liten och tätt sammanhållen grupp som inte gett upp sin hemlighet efter mordet, eller varit för stor för att behålla den. Sannolikt har i så fall medlemmarna delat Palmehatet och varit lojala med varandra. Gärningsmannen kan inte ha varit "galen" i vanlig mening, eller haft problem motsvarande de olika psykiatriska tillstånd jag räknade upp ovan. Brottet bygger på en lång rad slumpartade händelser, därför kan jag inte som Granskningskommisionen hävda att slumpen i ett avseende, att gärningsmannen kom undan, skulle försvaga hela analysen, där håller jag istället med Robert Ressler. Jag har svårt att förstå Granskningskommissionens slutsatser om expertutlåtandena från Riksrevisionen, och tänker att revisorer faktiskt inte är experter på området. De efterlyser här mer fakta om andra hypoteser utan att ta avstånd från huvudslutsatsen, och så måste de kanske uttrycka sig, även om meningen med en gärningsmannaprofil är att rikta in arbetet mot det sannolika huvudspåret. Man kan också tillägga att det fruktansvärda faktum att ytterligare en central person i Sveriges statsledning kom att mördas på ett så snarlikt sätt fyra år efter att Granskningskommissionen avgav sitt slutbetänkande visade att de hade fel. Även om Anna Lindhs mördare var mindre organiserad än Olof Palmes kunde han mycket väl ha undkommit efter ett slumpartat mord (även om han var mer av en Clarke typ 3, som ville åt någon auktoritetsperson, mindre betydelsefullt vem) om inte kriminaltekniken, övervakningskameror och DNA tekniken utvecklats så mellan 1986 och 2003. 

Jag tänker att det varit ett misstag i Palmeutredningen och särskilt bland privatspanare, journalister och andra som diskuterat mordet, att utgå från motivbilder, vilket uppenbart kan föra alldeles fel. Det kan finnas utmärkta motiv att röja en statsman ur vägen som inte alls har med det som faktiskt hänt att göra. Många av de "spår" det talats om i media är inte mycket mer än ett särskilt motiv och några personer som av den anledningen skulle kunna ha önskat Olof Palme ur vägen, men saknar helt förankring i det som egentligen hände den 28 februari 1986 fram till mordplatsen. Motivanalyser har sin plats i polisutredningar, men inte när vi försöker förstå vad som med största sannolikhet har hänt, och aldrig som utgångspunkt i arbetet med att förstå mordet, vare sig man är polis eller tänkt sig att ha Palmemordet som semestergåta.

No comments:

Post a Comment

Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen

Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av Jan Olsson och...