Palmemordet (6): "Skandiamannen", vem var Stig Engström? Del 1.

Inledning

Stig Engström, känd som "Skandiamannen" på grund av sin arbetsplats i Skandiahuset, har aktualiserats som möjlig förövare av mordet på Olof Palme de senaste åren. Engström har egentligen varit aktuell i utredningen sedan dag ett, då han själv drog uppmärksamheten till sig genom att ringa polisen och minst en tidning, Svenska Dagbladet, för att berätta om sina upplevelser på mordplatsen.

Detta blogginlägg kommer inte att argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning i mordet. Ändå kommer det att framgå att jag betraktar det som en gåta vad han hade för sig mellan sin utstämpling från arbetsplatsen två minuter före mordet och tjugo minuter framåt, när han återkom till entrélobbyn i vad som av de tjänstgörande väktarna beskrivits som "upplösningstillstånd". Likt flertalet debattörer utgår jag från att Engström själv lämnat oriktiga uppgifter i media, till polisen och i domstol under ed om vad som hände då. Jag betraktar honom som i särklass intressant jämfört med andra sk "spår".

Det är heller inte en klinisk psykiatrisk bedömning av Engström som person, vilket man naturligtvis inte kan göra utan att träffa honom och/eller ha tillgång till sjukjournaler osv.

Däremot syftar detta (och nästa inlägg) till att använda psykiatrins och psykologins teoretiska ramverk och min kliniska erfarenhet för att analysera kända, tidigare publicerade uppgifter och presentera möjliga slutsatser av dem (en sådan metod har kallats psykobiografisk och används ofta när det gäller gåtfulla historiska personer).

Engström är avliden sedan 20 år och efterlämnade inga barn. Detta inlägg vill presentera honom som person med särskild betoning på sådant som framstår som viktigt för en psykologisk förståelse av honom vid tiden för den intressanta händelsen. I nästa inlägg kommer jag att beskriva hur Engström och hans eventuella roll i mordet på Olof Palme kan uppfattas ur olika professioners perspektiv, inklusive min egen. Det är viktigt att tydligt säga att vi aldrig kan få den typ av kunskap om en historisk person som en klinisk undersökning kan ge (utvecklat i anslutning till mina blogginlägg om Gunnarsson). Analyser av historiska personer bör i så hög grad som möjligt bygga på "hårda fakta" men använda den särskilda kunskap om mänskligt fungerande som psykiatrin och psykologin samlat på sig. Självklart är en analys av en historisk person skriven av en läkare etiskt känslig på ett annat sätt än en skriven av en historiker.

Behovet att förstå måste vägas dels mot efterlevandes intressen, dels mot möjligheten att gagna personens eftermäle genom en mer korrekt bild som på något sätt som kan kompensera för intrånget. Att namnge personen beror i detta fall av att han själv sökt medial uppmärksamhet under sitt liv och att hans namn nu är allmänt känt.

Varför inlägg om Engström?

Till skillnad från andra misstänkta (se föregående blogginlägg) kan man utgå från att Engström verkligen var på mordplatsen - han stämplade ut från sin arbetsplats inne på Skandia några minuter innan Olof Palme sköts till döds och gick, efter att ha bytt några ord med väktarna i receptionen, oklart hur länge, ut genom huvudentrén mitt på huskroppen, cirka 60 meter norr om byggnadens sydvästra hörn där mordet ägde rum. Dessutom kom han tillbaka in till entrén tjugo minuter senare och berättade för väktarna vad som hänt. Han var då så skärrad att de ville sätta honom i en taxi hem, men han ringde sin fru och fick nattbusstider och gick sin väg. Dagen efter, direkt efter polisens första presskonferens, kontaktade Engström polisen för första gången och berättade att han varit på platsen som vittne och kunde ha misstagits för mördaren. I presskonferensen hade nämligen ett signalement som stämde på Engström på flera punkter föredragits, och han ville fästa polisens uppmärksamhet på detta orimliga förhållande. Dessutom hade han själv, som vittne, sett en yngre man i en blå täckjacka, som kunde vara mördaren, inne på Tunnelgatan utanför Kulturhuset där ljuset föll på en viss plats på den annars mörka gatan. Han kontaktade också Svenska Dagbladet och ställde upp på intervju för att berätta sin historia - även om han gav sken till polisen, journalisten, en granne och arbetskamrater på Skandia att det var han som jagades av polis och journalister - och sköt upp sin planerade fjällresa åtminstone till måndag eftermiddag. Polisen kom dock att ställa sig kallsinniga till hans tips och berättelser. Några enskilda polismän verkar ha intresserat sig för honom i perioder av den tidiga utredningen (särskilt Erik Skoglund och Arne Irvell, som då var biträdande chef på Stockholmspolisens våldsrotel), men det blev inte mycket av utredning mot Engström genomförd utöver enskilda polisers initiativ.

Om man utgår från Engström som gärningsman var att ge sig tillkänna som vittne det absolut enda han kunde göra i detta läge - eftersom han stämplat ut minuterna före mordet var det bara en tidsfråga innan polisen skulle upptäcka honom som ett huvudspår. I så fall kom det att bli en remarkabelt framgångsrik strategi trots att både riktiga poliser och deckarförfattare återkommer till att "första vittnet på platsen" alltid skall ses som en huvudmisstänkt.  Om man utgår från att Engström var inblandad i mordet spelade både strategin med att framställa sig som vittne och en fenomenal tur honom i händerna steg för steg - som vi kommer att se här kan hans person och livshistoria ha underlättat för honom. Först reste han bort resten av första veckan efter mordet och när han kom tillbaka till Stockholm hade polisens fantombild just publicerats, som inte liknar Engström (men inte heller gärningsmannen, har man förstått med åren). Oavsett vilket kom den att prägla både vanliga polisers och människors bild av gärningsmannen långt mer än spaningsledningen avsett. Sedan gick Irvell i pension ungefär vid samma tid som Hans Holmér börjat intressera sig för det senare så bekanta PKK-spåret. Slutligen, under 1987, lades Engström till handlingarna som "varande på mordplatsen" av en polis på tre felaktiga grunder, som upptäcktes av Thomas Pettersson och ledde fram till Filters dramatiska rubrik (vid en bildkonfrontation med vittnet YN som iakttagit den fladdrande rocken visade man en bild på Engström där han bar en tung, kort ullrock som inte kunde ha "fladdrat", Engström hade kunnat peka ut fyra personer från mordplatsen på bild, som dock antingen förekommit i media eller kunde ha uppfattats av gärningsmannen, och slutligen hade man sannolikt blandat ihop Engström med den sk. "BMW-föraren", som definitivt hade varit ett ögonvittne på mordplatsen, och till skillnad från Engström kunde placeras där av övriga vittnen). Vid denna tid hade polisen drunknat i tips från allmänheten om udda personer, Palmehatare, personer som liknade fantombilden och ibland rena skrönor för att få vara med och spela en roll i denna unika historia. Mordplatsen och vad som verkligen utspelade sig där hade försvunnit bland "spåren" som istället konstruerades utifrån tänkta motivbilder.

Stig Engström, personlighet och levnadslopp

Engström 1986

Många som kom i kontakt med Engström redan 1986 sade samma sak som många säger idag efter att ha läst eller hört om honom som en möjlig gärningsman bakom Palmemordet, ungefär "nej, det kan inte vara han, han är helt fel, han har inte 'det' som krävs". Det är svårt att riktigt veta vad som menas med detta, vad som skulle utmärka en kandidat för mordet som inte är "fel", vad man tänker skulle "krävas" för att skjuta ett medelålders par i ryggen en mörk kväll, men det är tydligen något man anser att Engström saknar (som jag beskrev i det föregående inlägget visar James W. Clarke's systematiska studier av politiska attentatsmän att de just saknar en historia av våldsbrott, och vid en undersökning av alla våldsbrottsdömda i det svenska samhället var lite mer än hälften engångsförövare (Örjan Falk).

Engströms anhöriga har återkommit till detta i intervjuer på senare år. "Han var för feg. Skulle han ha gjort det skulle han ha gjort det på långt håll. Han var för snäll. Kunde inte ha gjort en fluga förnär". Onekligen fanns en sådan vänlighet, en vilja att vara andra till lags, att sprida glädje omkring sig, i hög grad hos Engström. Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om hur han hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten - och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet (sk long-term failure, som är det gemensamma draget Clarke hittat hos sina attentatsmän). Han hade inte fått chefsbefattning på arbetet, han hade kommit på kant med sina partivänner i moderaterna, han hade dålig ekonomi, överkonsumerade alkohol och hade kroniska kroppsliga hälsoproblem.

En historia kan vara betydelsefull. På Skandia behövdes en reklamkampanj som skulle illustrera risktagande, och Engströms kollegor ville ha en bild av en människa som gav sig ut på en ranglig bro över ett stup, medan Engström istället skrattande insisterade på ett stort, hotfullt lejon som lurpassar bakom ett stenblock på en intet ont anande person som kommer gående. I bevarade brev kan han vara elak och försmädlig om andras tillkortakommanden i samband med mordet. Om han var skyldig planterade han ständigt små antydningar om det som för att gäcka och driva med polisen och media som inte förstod bättre ("om man skall lägga pussel", "jag var i allra högsta grad närvarande vid mordet", "om jag hade varit mördaren...") . Och det viktigaste tecknet på att Engström bar på en sällan uppvisad aggressivitet var att hans omsorgsfullt uppbyggda vänkrets slutligen raserades av att han fick "fyllespel" och i berusat tillstånd blev åtminstone så verbalt aggressiv att hans bekanta och till slut nära vänner sade upp kontakten med honom.

Intervjun i Svenska Dagbladet 1982

Motsatsen mellan att vilja vara andra till lags och en latent aggressivitet är bara ett av många motsägelsefulla personlighetsdrag Engström själv eller hans omgivning beskrivit. Fyra år före mordet medverkade han i Svenska Dagbladet som en av de som skattat högst på ett frågeformulär som syftade till att identifiera "androgyna" personer, män som kvinnor, som i hög grad hade tillgång till egenskaper förknippade med båda könen. Engström gav i anslutning till detta en lång intervju och tyckte uppenbarligen om att tala om sig själv, även om sådant som många av oss hade tyckt varit känsligt. Avsikten var inte att presentera androgynicitet utifrån könsstereotyper, även om man kan misstänka att en hel del sådana föreställningar fanns med i början av 1980-talet. Engström hade ansträngt sig ordentligt för att komma med i testet eftersom han, enligt egen uppgift, funderade en del över sig själv vid denna tid. Enligt sin egen beskrivning var han uppriktig i sina svar, och i journalistens var han en "maskulin sexpoängare och en feminin tvåpoängare" enligt frågeformuläret. Han var mån om att framställa sig som representativt manlig och heterosexuell, och talade om sitt äktenskap som jämställt. Ändå citerades skolkamrater som retat honom för att han aldrig skulle kunna bli en "gentleman". Han beskrev sig som självsäker men gav ett exempel på sin goda självkänsla som vi idag snarare skulle hänföra till lättare personlighetspatologi - att ha processat om en elräkning ända upp till vattenöverdomstolen. Under en stor del av artikeln återkom Engström till hur rädd han är att såra andra eller göra människor ledsna, vilket vi väl idag snarare skulle se som ett tecken på bristande självkänsla. Han förnekade uttryckligen att han skulle vara "blyg, svartsjuk, egenkär eller konventionell". Däremot var han översvallande, uppmärksamhetssökande och extravagant. Han älskade att ordna fester. Märkligt nog har det talats om en "narcissistisk" sida hos honom trots att han var så mån om att göra andra glada - frågan är ju som alltid när det kommer till sådana personer som de verkligen vill glädja andra eller få uppskattning för sin egen skull. Att motsättningarna mellan uttalade och motstridiga personlighetsdrag kunde skapa explosiva spänningar inom Engström eller i förhållande till andra är inte förvånande, mer om detta i nästa inlägg. Han kunde också mycket riktigt skapa drama och hade en benägenhet att lägga skulden för sådant som gick honom emot på personer i omgivningen eller på ovidkommande omständigheter. När arbetskamrater tillfrågats om Engström har de sagt att han förde tankarna till Liberace.

Bandom och uppväxt

Engström kom - nästan - ur vad Sverige har av äkta överklass. Hemortsrätten var inte riktigt självklar: föräldrarna kom ursprungligen från enklare omständigheter, farfadern drev en glashytta som utvecklades till en burkfabrik med export till de övriga skandinaviska länderna och blev en ledande person i den lilla staden Nybro, där morfadern var bagare. Engströms far var ursprungligen tänkt att ta över glasbruket men faderns tidiga död gjorde det omöjligt. Han började istället arbeta åt Tändsticksaktiebolaget under första delen av 1920-talet (åt den svenske "tändstickskungen" Ivar Krüger med en egenkonstruerad maskin för massframställning av produkten) och blev placerad i Indien, där han kom att starta upp fabrik efter fabrik. Stigs mor hade som ogift hunnit starta egen affär i Nybro och var tidigt ute med att köra bil, hon skaffade sig en liten Packard redan i 20-årsåldern, men flyttade med Engströms far till Indien 1927 efter att de gift sig. Där föddes Stig och hans yngre bror och tillbringade sin barndom i ett stort hus med gott om tjänare (bland annat en ormdödare) och en kolonial, brittisk livsstil. Barnen gick klädda i tropikuniform och fick enligt Engström själv en "traditionell" uppfostran. Under slutet av kriget var man i Calcutta som utsattes för japanska bombräder, som barnen klarade sig igenom tack vare moderns goda nerver och förmåga att hålla uppe moralen. Efter krigsslutet kom så Stig hem till Sverige medan föräldrarna snart återvände till Indien. Han bodde hos en moster och kom sedan att studera vid Sigtuna Humanistiska Läroverk, där även Olof Palme hade gått ett antal år tidigare och kronprinsen, den blivande kung Carl XVI Gustaf, skulle komma att gå ett decennium senare. Materiellt hade han det bra och blev väl omhändertagen, och svenska hade han talat hela sitt liv, men naturligtvis innebar separationen från föräldrarna en stor belastning för den blyge och tillbakadragne Engström från 11 års ålder och framåt.

Ungdom och unga vuxenår

Stig såg vid denna tid bra ut, var duktig löpare (även om han var sämre på lagsporter), och beskrivs av en jämnårig kamrat som rolig, duktig på att teckna och fotografera och uppskattad av flickor. Själv beskrev han dock istället en förlamande blyghet och svårigheter att ta kontakt med främmande jämnåriga. I skoltidningarna lyser han med sin frånvaro, har jag hört från en person som gått igenom dem från de aktuella åren. Han hade också uppenbara problem med teoretiska ämnen i skolan trots att flera av hans närmaste släktingar hade haft "läshuvud". Som den den ende i sin klass misslyckades han att ta studentexamen trots det massiva stöd internatskolan kunde erbjuda. Efter militärtjänstgöring stannade han tre år på Kungl armétygsförvaltningen (militärens materielförvaltning för vapen, verktyg o dyl), arbetade sedan på Sveriges Radio och gick flera olika utbildningar inom grafik och design. Under en repmånad ådrog han sig sin första notering i Brottsregistret när han avvek från sina mannar som sov i tält för en natt inne i värmen på logementet. Han gifte sig två gånger. Det första äktenskapet ingicks 1964 med dottern till en världsberömd svensk kulturpersonlighet, som noterade Engströms sociala "know-how", hur han alltid kunde föra sig i olika sällskap och var bra på "sociala koder" (även om hon inte beskriver det på ett sätt som vi idag menar med "social kompetens" utan mer sättet att navigera dåtidens sällskapsliv). Bröllopet var storstilat med middag på Riddarhuset, vilket visar på den status familjen Engström nu hade, men äktenskapet blev kortvarigt. Därefter gifte sig Engström 1968 med en sjuksköterska vars far varit kapten och artilleri-direktör på Bofors (där även hennes, och därmed Engströms, svåger var direktör innan han gick vidare till andra höga positioner i svenskt näringsliv) och de förblev gifta tills de separerade några år före Stigs död 2000 och slutligen skildes 1999. Engströms svärmor ville när hon blivit änka inte lämna ifrån sig makens vapen till polisen eftersom "dem kunde man ha att skjuta ryssen med".

Paret Engström fick inga barn men byggde ett skärgårdshus på Muskö vid Hårsfjärden som under 1970-talet var fokus för deras fritid och mycket sällskapsliv, med oförglömliga fester vid havet. De bodde också i vad man skulle kunna kalla en "patriciervilla" i Täby. Naturligtvis var detta inte en livsstil som enbart kunde bygga på en grafiker- och en sjuksköterskelön utan familjepengar måste ha spelat en betydelsefull roll. Engströms föräldrar bodde efter hemkomsten från Indien först i Täby, sedan inne på Östermalm, medan hustruns familj levde i Djursholm.

De senare åren 

Engström arbetade på Skandia från 1968 till 1996, då han gick i förtidspension några år före förväntad ålder. Karriären hade då gått i stå sedan länge. Han behövde för mycket tid för sina arbetsuppgifter, prokrastinerade och blev tilltagande perfektionistisk vid ritbordet medan han inte alls intresserade sig för den nya informationsteknologin och dess möjligheter. Ibland uppfattade omgivningen hans idéer för reklam som bisarra, som i historien om lejonet bakom stenen. När han många år tidigare sökt den lediga tjänsten som reklamchef skrattades det nästan åt honom. Sedan slutet av 1970-talet hade Engström plågats av reumatism och dessutom råkat ut för en allvarlig fallolycka när han målade på sommarstället och ådrog sig en halskotfraktur, som tvingade honom att gå med stag fastborrade i skallen i tre månader. Omgivningen skämtade då med honom och kallade honom "marsmänniskan". Under 1980-talet kom det misslyckade försöket att ge sig in i kommunpolitiken som slutade med Engströms engagemang för att bevara en skola hans parti ville lägga ned, vilket gjorde honom till hjälte för föräldraföreningen men också till att partivännerna förlorade förtroendet för honom och att han efter uppslitande konflikter kom att lämna alla politiska uppdrag runt 1984. Under 1980-talet började Engström också utveckla tilltagande alkoholproblem, som blev riktigt allvarliga under 1990-talet med rattfylla, inneliggande avgiftning och utbrott, när han i berusat tillstånd bad sina vänner och släktingar dra åt helvete för små eller inbillade oförrätter. I sig själv var Stig utåtriktad och valdes snabbt in i kamratföreningar och deras styrelser för de trevliga fester och sociala evenemang han ordnade. Vänner har beskrivit honom som en person de inte riktigt tog på allvar men som livade upp tillvaron med sitt utåtriktade, extravaganta sätt. Man skrattade också åt hans istadiga processande om fel eller orimliga skador han skulle ha utsatts för, en tendens som förde honom fram till gränsen för "kverulansparanoia" men inte så långt att han verkar ha lidit av detta i psykiatrisk mening. Privat umgicks man i kretsar som passade parets bakgrund och släkt - höga marinofficerare, diplomater och en fd militär med vapensamlande som hobby. Det spelades mycket bridge. Engström beskrivs som barnkär och trevlig av vänners idag vuxna barn. Hans textning var osannolikt perfekt och framstod som ömsom kalligrafisk, ömsom som tryckbokstäver. En detalj är många familjemedlemmars långa liv: förutom Stig som dog jämförelsevis ung levde hans mor till att bli Sveriges äldsta innan hon dog vid 111 års 2013.

Slutet av Engström liv

Efter Palmemordet kom detta att bli ett stort intresse för Engström. Han samlade på tidningsurklipp, pratade mycket om mordet med familj, vänner och arbetskamrater, förutom att han försökte få kontakter i media och med polisen i utredningen (att "infiltrera utredningen" togs upp som ett möjligt drag i profilen i GMP). Efterspelet till mordet blev som ett kortvarigt lyft i Engströms annars allt mer bekymmersamma situation vad gällde hälsa, ekonomi och karriär. Under 1990-talet vände det neråt  på allvar, och ledde fram till förtidspension, alkoholsammanbrott med inneliggande avgiftning och en dom för grovt rattfylleri, och slutligen skilsmässa. Året efter denna återfanns Engström död i sin nya lägenhet som han aldrig lyckats ställa i ordning. Bredvid honom stod en tom flaska whisky och några tomma kartor värktabletter med en varning på förpackningen att de var farliga vid samtidig alkoholkonsumtion. Dödsfallet klassades som självmord. Själv kan jag tänka att en flaska starksprit och några kartor tabletter är ganska lite om en person som missbrukat både alkohol och värktabletter i decennier vill ta sitt eget liv. Det skulle stämma bättre med en olycka (att han tagit för många tabletter av misstag, fått en oväntad reaktion på blandningen eller varit utan värktabletter en tid så att tillvänjningen minskat) eller att kroppen helt enkelt kommit till en punkt när den inte tålde vad den tidigare klarat av. En flaska starksprit är ingen ovanlig dygnskonsumtion vid utvecklad alkoholism, och även mot smärtlindrande tabletter utvecklas betydande tolerans. Där fanns inte heller något avskedsbrev. Engström låg död i sängen och hade varit död över en vecka när han hittades. Han hade hörlurar över öronen, oklart om han hade lyssnat på musik. Strängt talat var det antagligen svårt att utesluta annans medverkan i dödsfallet också, även om inget framkom som tydde på det.

Stig Engström på mordplatsen

Här är inte platsen att argumentera om Stigs eventuella inblandning i Palmemordet men en sak kan vi vara säkra på, till skillnad från alla andra som figurerat som misstänkta var Engström på mordplatsen, antingen som gärningsman eller vittne. Han lämnade Skandia några minuter före mordet och om han hade "missat" mordet hade han inte återvänt dit tjugo minuter senare, starkt påverkad av vad han upplevt. Själv trädde han fram för polisen och Svenska Dagbladets journalister i vittnesrollen redan dagen efter mordet, och berättade om sina insatser på platsen, en berättelse som kom att broderas ut under de kommande åren i olika intervjuer (utan mycket till ifrågasättanden från media eller polis, med undantag för enstaka personer som antingen gav upp eller sedermera valde att följa andra spår). Engström kom också att upprepa stommen av sin historia under ed i både Tings- och Hovrätten under rättegångarna mot Christer Pettersson. Den stora invändningen mot denna bild är att - förutom vad polisen under en tid fick för sig felaktigt - ingen av de andra 20-25 ögonvittnena till mordet eller dess omedelbara efterspel vittnade om att de sett Engström, och själv kunde han bara identifiera de personer vars fotografi förekommit i pressen. "Lösningen" som presenterats av Filter med Engström som gärningsman bygger på att det var relativt folktomt på mordplatsen när skotten föll och att man har kontroll över var respektive vittne fanns eller hur de anlände till mordplatsen. Om man lägger Engströms berättelse över detta faller den hela tiden på att ingen annan berättat om honom under de första minuterna innan det bildats en folksamling på mordplatsen och då den uppmärksamhetssökande Engström borde ha gjort intryck på någon av de närvarande - medan den steg för steg passar med vad gärningsmannen skulle ha berättat om man tar bort själva gärningen.

Om man tittar noga på bilderna från mordplatsen syns också att polisens rekonstruktioner kom att göras för långt söderut i förhållande till blodfläcken som syntes på de tidiga bilderna, sannolikt på grund av berget av blommor som låg kvar framför Dekorimaskyltfönstret. Mordet skedde inte mitt för Tunnelgatans mynning utan närmare dess norra sida. Direkt efter mordet svängde tre bilar in till trottoaren framför mordplatsen med strålkastare som belyste Sveavägen en bit norrut från mordplatsen, där ljuset från skyltfönstret bildade en ljus fond. Minst en person har uppgivit att han höll särskild uppsikt över vittnet AB som stod norr om mordplatsen för att denne inte skulle avlägsna sig från platsen. Det är alltså här Engström berättar att han kom fram, bland de allra första på mordplatsen som då måste ha varit som en trång, upplyst "scen" runt den liggande statsministern. Att han istället skulle ha hunnit förbi mordplatsen på sin stressade väg mot tåget och semestern och av nyfikenhet vänt tillbaka skulle möjligen ha kunnat förenas med vad många anfört, att han stod i periferin av den folksamling som bildades och sedan broderade ur sin historia. Det är bara svårt att förstå varför en person som Engström skulle vända tillbaka till ett skottdrama i vad han då trodde var "A-laget" när han han var stressad och hunnit förbi, och det är inte heller den historia han berättar.
På ett eller annat sätt förefaller det som att Engström måste ha ljugit om sin roll på mordplatsen för polis, journalister och till sist under ed i domstol på en mängd små punkter och mötte förvånansvärt lite motstånd. Skulle han ha varit ett vittne på det sätt han beskriver skulle han ha passerat mellan bilarna och vittnena eller uppehållit sig i området norr-nordost om Palme. I sitt samtal med polisen dagen efter mordet kl 12.20 på dagen (dvs direkt efter den första presskonferensen) berättade Engström också om det vittne som stod inne vid barackerna på Tunnelgatan och som bara en kort stund stått norr om barackerna, efter att mördaren sprungit förbi i den norra passagen medan vittnet tryckte i den södra för att inte bli upptäckt. Mycket få personer borde ha haft möjlighet att se vittnet på denna plats, förutom Lisbet Palme, de två ungdomarna som var fullt upptagna med att ge Olof Palme första hjälpen och mördaren som då var i trappan upp mot Malmskillnadsgatan men enligt flera vittnen vände på huvudet för att titta bakåt med jämna mellanrum.

Engström ändrade uppgifterna om sin utstämplingstid från Skandia, som var 23.20 enligt stämpelklockan (men av företagets säkerhetschef, som kontrollerade klockan mot fröken Ur på Engströms begäran, befanns vara 23.19), till 23.21 i domstolen under ed, och gav sig på så sätt ett falskt alibi för mordet (som begicks 23.21.30+/-10sek). När en väns dotter, som annars framstår som positiv till "farbror Stig", får se Rapportinslaget från 1986, reagerar hon med att han ljuger "pinsamt dåligt". Lögnerna har avfärdats som "mytomani", även om Engström saknar en historia av lögner i andra sammanhang trots sitt omvittnat stora uppmärksamhetsbehov. Flera karaktärsvittnen har till och med sagt betonat att Engström inte brukade fara med osanning. En sådan historia utesluter förstås ett tillstånd som mytomani, och leder till berättigade frågor varför Engström skarvar och till och med menedar om detta tillfälle, och varför det ställs så lite motfrågor. Det som slog mig när jag läste om denna hypotes första gången är hur den påminner om upplösningen i en Agatha Christie-deckare. Mördaren har hela tiden dolt sig mitt bland vittnena, i "ljusan dager" och avslöjas dels av något han eller hon råkar berätta som ingen utom mördaren kunde känna till, dels av detektivens förmåga att låta människors subjektiva berättelser byta plats med varandra. Lögnen har legat så nära sanningen att den förväxlats med den för de flesta betraktare.

De senaste årens litteratur om Engström

Lars Larssons bok innehåller systematiska sammanställningar av de signalements- och vittnesuppgifter som samlats in i olika steg från mordkvällen och framåt och visar hur vissa av dem är förenliga med Engström i början men utvecklas i en annan riktning med tiden, när fantombilder och mediaspekulationer påverkat vittnena. Thomas Pettersson har bedrivit ett verkligt detektivarbete från 2006 och framåt och kunde lägga tre avgörande pusselbilder till bilden, förutom en välskriven bok som ger en mänsklig bild av Engström bland annat på basen av många intervjuer. Han visade hur Engström avskrevs som "varande på brottsplatsen" efter att ha blandats ihop med ett annat vittne av polisen, att han hade vapenträning i ungdomen (militärtjänst, ytterligare tre år som anställd i militären samt pistolskytte i förening) och minst två möjliga sätt att få tillgång till en revolver och ammunition (från vännen vapensamlaren eller från den tid då han utvecklat informationsmaterial kring en ny revolvermodell för flygvapnet i sin ungdom). På många sätt är Engström just "osannolik" som mördare, han är äldre än de flesta vittnesmålen anger och har ingen historia av våldsbrott. Och han hade både en oväntad samhällsbakgrund och en oväntad personlighet för en mordmisstänkt.  Från dagens horisont är det inte svårt att föreställa sig att en person som Engström inte fick samma uppmärksamhet av dåtidens svenska polis som gängse politiska "galningar", missbrukare eller kända kriminella. Jag har därför skrivit ytterligare ett inlägg om Engström som handlar om hur olika aktörer bedömt honom, där jag förstås lägger tonvikten på den bild min egen specialitets kunskaper skulle kunna ge oss om honom utifrån vad vi vet idag.

Källor: Två böcker  (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson, 2018), ett nummer av tidskriften Filter med rubriken "Lösningen" och i en rad inlägg i dagspressen, som tillsammans med Wikipedia och flera intervjuer med hans mor på nätet och en med honom själv i Svenska Dabladet från 1982 utgör i stort sett hela källmaterialet för detta inlägg.

Palmemordet (5): GMP & vad vi kan anta om mordet på Olof Palme

I ett tidigare blogginlägg har jag diskuterat Palmemordets Gärningsmannaprofil (GMP) och vad vi kan veta respektive tro om hur mordet gick till. I detta inlägg vill jag sammanfatta vad jag tror att vi kan hålla för sannolikt om vad som hände ikväll för 34 år sedan, och i ett kommande, avslutande inlägg ge en fördjupad psykologisk-psykiatrisk bild av en av de idag mest omtalade misstänka, Stig Engström, den sk Skandiamannen. GMP för Palmemordet gjordes i början av 1990-talet av kriminalkommissarie Jan Olsson och min psykiaterkollega Ulf Åsgård. Den utmynnar i några  grundslutsatser som  har också granskats av mer än tio nationella och internationella experter utan att någon av dem anmält allvarligt avvikande uppfattningar från dem. Jag tycker att det är beklagligt att medierna inte tagit dessa på större allvar och fört ut dem klart och redigt, med vad de bygger på, till det svenska folket och internationellt istället för att leta efter nya långsökta motivbilder i olika länder eller bland svenska tjänstemän som inte på något sätt kunnat knytas till mordplatsen, ett eventuellt vapen eller ens en hållbar gärningsbeskrivning. Detta spekulerande har hindrat ett riktigt bokslut över Olof Palmes liv och verk.

Det vi med stor säkerhet kan utgå från när det gäller Palmemordet är att mordet inte utfördes av en stor, professionell organisation, helt enkelt därför att omständigheterna för det inte kunde planerats den aktuella kvällen. Även om Olof Palme och hans familj utsatte sig för en allvarlig säkerhetsrisk genom att exponera sig på vägen till bion och särskilt utanför bion under fem-tio minuter innan föreställningen började fanns det mer än hundra alternativa scenarios för vad de skulle göra efter biobesöket: multiplicera ensamma/med sonen/flickvännen/bekanta/med livvakter som tillstött efter filmen * paret Palmes våning/sonens/flickvännens/bekantas lägenhet/lokal * gå till fots/hämtas i bil/åka med bekanta/ta taxi/ta tunnelbanan så är man redan där, och om någon ville utgå från scenariot ensamma hemåt till fots (som inte var särskilt sannolikt) fanns många vägar som inte förde dem förbi vad som kom att bli att mordplatsen med dess lämpliga flyktväg. Dessutom visade GMP att Olof Palmes vardag innehöll många tillfällen för ett förberett attentat där förövarna kunde ha kontroll över situationen i förväg. Slutligen sköt gärningsmannen endast ett skott mot vardera offret och kunde inte ha varit säker på att ha lyckats med sitt uppsåt när han lämnade platsen. Ammunitionen var olämplig för ett mord. Den enda möjligheten att planera gärningen i förväg är den så kallade "mötesteorin", där Olof Palme skulle ha stämt möte med någon vid mordplatsen i förväg. Den förefaller orimlig, först och främst därför att den förutsätter att statsministern skulle ha lurat med sin fru till ett sådant eller att familjen ljuger om vad som hände före mordet, vilket jag utgår från att de inte gör. En svensk statsminister som håller hemliga möten med farliga personer på Stockholms gator nattetid sorterar också under "osannolikt".  

Det vi kan veta om gärningsmannen är, förutom de relativt vaga och delvis motstridiga signalementen, egentligen fem saker. Han måste ha haft (1) viss impulskontroll och klarhet för att invänta "rätt" tillfälle för skotten och genomföra flykten. Han var därför inte förvirrad eller gravt berusad/drogpåverkad (ingen "ensam galning"). Han måste också ha insett att hans odds för att undkomma var dåliga, vilket vi kan tolka som att han var (2) beredd att sitta av ett mycket långt fängelsestraff för att få genomföra dådet. En lycklig familjefar eller en person med starkt engagemang i sin karriär eller i något annat som sattes på spel av gärningen är därför osannolika som gärningsmän. Slutligen måste gärningsmannen ha haft (3) viss förtrogenhet med revolverskytte, (4) god lokalkännedom i de aktuella kvarteren och (5) förmåga att hålla tyst efter mordet, även till personer i sin omgivning, eftersom inget har kommit fram på så lång tid.

Sammantaget får händelseförloppet och dessa fem punkter mig att tro att Olof Palme sköts till döds av en svensk förövare vars motiv var ett starkt hat mot paret Palme, vilket stöds av att han sköt mot dem båda och var mycket nära att även döda Lisbet Palme (som spelade en betydande roll i det inhemska Palmehatet vid tiden för mordet men knappast för makens politiska gärning eller hans olika internationella engagemang som skulle kunna ha motiverat ett mord på henne). Gärningsmannen agerade antingen ensam eller med stöd av en eller ett par personer med starka personliga band till varandra för att inte avslöja sig själva eller varandra efter dådet. Gärningen kan ha diskuterats på ett hypotetiskt plan tidigare men har planerats någon gång efter att makarna Palme lämnade sin lägenhet, sannolikt efter att de anlände till biografen Grand och möjligen så sent som under den sista kvarten efter att filmen slutat - det är i varje fall då som det slutliga händelseförloppet först kan utformas. Det skulle också kunna röra sig om en ren impulshandling, även om det är mindre sannolikt än en kort tids ganska lös planering under kvällen.

I Olssons och Åsgårds GMP finns ett mycket mer detaljerat porträtt av den misstänkte gärningsmannen. Det är intressant läsning, men jag tror att man måste förvänta sig ett ganska ordentligt "glapp" på detaljnivå mellan en sådan profil och verklighetens gärningsman. Av alla de internationella experter som konsulterats är James W. Clarke tveklöst mest akademiskt meriterad och systematisk i sitt närmande till Palmeärendet. Han har studerat alla politiska attentat i USA och flera andra runt jorden för att etablera en typologi av förövare där grupp 1 är attentatsmän som drivs av politiska drivkrafter, grupp 2 av mer personlighetsmässiga problem och affekter mot myndigheter eller framstående personer, grupp 3 av rent personlighetsmässiga skäl där de till varje pris vill kompensera en känsla av ett leva ett obetydligt, meningslöst liv genom ett attentat mot en känd person (som kan vara politiker men lika gärna artist, skådespelare eller annan berömdhet) och grupp 4 psykotiska personer som drivs av en vanföreställning att en viss politiker t ex varit otrogna med deras partners eller styr deras öde. Problemen som förövare i grupp 2 och 4 lider av är i regel paranoia (vanföreställning) och finns i olika grad. Paranoid personlighetsstörning innebär en generell misstänksamhet och benägenhet att tolka in onda avsikter i andra människors handlingar ("paranoid beredskap"), men utan psykotiska eller bisarra inslag (idéerna skulle kunna vara sanna och stämma med världen som vi känner den) och tankemässig klarhet. Paranoia (vanföreställningssyndrom) innebär idéer som trots bevis på motsatsen ändå hålls med en sjuklig grad av övertygelse, även om de inte är bisarra utan i slutändan ändå är möjliga i den riktiga världen. Paranoid schizofreni, slutligen, innefattar ofta bisarra vanföreställningar (som att ens tankar är fjärrstyrda via TV:n eller ett chips inopererat i hjärnan) och är definitionsmässigt förenat med nedsatt eller sjunkande psykosocial funktionsförmåga, förvirring och/eller störningar av tankeprocessen. Paranoia kan också förekomma vid perioder av djup depression, mani, drogutlösta psykoser, demens eller vissa kroppsliga sjukdomar. Narcissism, ett sjukligt behov av andras uppmärksamhet och beundran, kan finnas hos alla typerna av attentatsmän, och kan vara inför en begränsad grupp eller - draget till sin spets - i den egna fantasin.

Det är egentligen bara grupp 4 som med fog skulle kunna kallas "ensamma galningar", men uttrycket används slarvigt om alla 4 grupperna. Politiska konspirationer som hyrt "yrkesmördare" har dock varit mycket ovanliga i Clarke's forskning. Sammansvärjningar kring ledare eller bland samhällsomstörtande element var mycket vanliga för hundra år sedan eller mer och ligger ofta bakom attentat i diktaturer, men brukar avslöjas snabbt och har varit mycket sällsynta i de moderna västliga demokratierna. Dock har attentatsmän i Clarke's grupp 1 och 2 klara politiska motiv som driver dem att agera. När det gäller Palmemordet är det min uppfattning att grupp 3 och 4 kan uteslutas eftersom gärningsmannen uppvisade ett betydande mått av impulskontroll och exekutiv förmåga (även om det skulle kunna ha handlat om ett "rent" vanföreställningssyndrom eller en svår personlighetsstörning), och en grupp 3-attentatsman är i stort sett utesluten eftersom en sådan gärningsman inte bryr sig om att åka fast eller åtminstone efterlämna något som pekar på deras inblandning. Som beskrivits ovan tror jag att mordet bottnade i det då vanliga Palme-hatet i den svenska samhället. En attentatsman behöver inte ha ett kriminellt förflutet utan kan drivas av andra motiv.

Av de gärningsmän som föreslagits i den allmänna debatten om Palmemordet tror jag att "hit-men" från olika internationella organisationer kan avföras från listan som mycket osannolika. Sådana attentat är mycket ovanliga och hade planerats vid någon av Palmes regelbundna promenader utan livvakter. Jag har också mycket svårt att se någon rimlighet i de olika konstellationer av ordningspoliser som skulle ha begått brottet efter spaningar och skyddats av polisledningen åtminstone timmarna runt mordtillfället ("Polisspåret"), av samma skäl och eftersom en sådan stor konspiration hade spruckit mycket snabbt. Den lilla grupp poliser eller militärer Leif GW Persson återkommande föreslagit i media och i sina mycket uppmärksammade och filmatiserade romaner ser jag inga konkreta personkopplingar till. De mest diskuterade "ensamma galningarna" (fast ingen av dem var "galen" vid tiden för mordet) är Victor Gunnarsson ("33-åringen"), Christer Pettersson (som åtalades och dömdes för mordet i Tingsrätten 1989, enbart av nämndemännen, och sedan friades i Hovrätten), CA ("daytraydern" i böckerna av Paul Smith) och Stig Engström ("Skandiamannen") - jag skriver ut tre av deras namn här eftersom de själva gått ut i media med sina namn, medan jag låter det fjärde namnet ersättas av initialer. Av dessa vill jag helt avföra två. Gunnarsson tror jag hade en alltför låg global psykosocial funktionsförmåga (mer om det här) för att ha varit av intresse för någon gruppbildning eller för att ha klarat av mordet och den efterföljande polisutredningen, och Pettersson, som friats i domstol, saknar helt enkelt kopplingar till brottet förutom Lisbet Palmes utpekande, som underkänts av vittnespsykologer jag tror har mycket gedigen kunskap om vilken betydelse man kan fästa vid olika ögonvittnen. För båda saknas också en trovärdig gärningsbeskrivning som steg för steg förklarar hur deras roll i brottet såg ut.

Bland de närmare hundratalet personer som plockades fram utifrån sin likhet med GMP (varav många är uppenbart orimliga kandidater på grund av alltför omfattande psykisk ohälsa, ett område där GMP uppenbart var för oskarp) intar CA en särställning genom att dels likna profilen i mycket hög grad, dels ha haft ett vapen av den intressanta typen som han vägrat lämna in för provskjutning och istället gjort sig av med under misstänkta omständigheter han med stor sannolikhet ljugit till polisen om. Dessutom finns en begriplig, logisk och trovärdig gärningsbeskrivning för hur mordet skulle kunna ha gått till med CA som gärningsman, även om det inte heller finns några bevis eller ens indicier för att det verkligen skulle ha gått till så. Självklart borde CA utretts intensivt av polisen långt innan sitt självmord tolv år efter mordet. Han skulle kunna ha varit en typisk Clarke-attentatsman med paranoia eller stark politisk antipati mot Olof Palme och socialdemokratin, särskilt deras anti-kapitalistiska politik, och psykisk ohälsa som började som en personlighetsproblematik och accelererade fram till hans självmord. Utöver den bild av CA som redan tecknats av Smith (en mycket ensam och privat person som vi vet osedvanligt lite om) finns inget material för att analysera hans personlighet eller förmåga att ha utfört gärningen.

Detta lämnar oss med Engström, som jag tror är den gärningsman åklagaren Krister Petersson och hans Palmegrupp vid polisen intresserat sig för under senare år och kommer att presentera bevis emot under våren 2020. Även om det finns två välskrivna och välunderbyggda böcker om honom (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolike mördaren av Thomas Pettersson, 2018) tycker jag att det finns skäl att diskutera hans personlighet och eventuella drivkrafter bakom mordet ur psykiatrisk-psykologisk synvinkel - både för att se vad han kan ha haft för inre problem som kan ha spelat in i ett ev deltagande i statsministerattentatet, vad som inte hör hemma i psykiatrin eller psykologin av det som rapporterats om honom, och vilka andra faktorer som skulle kunna förklara varför det dröjt så länge innan kom i centrum för utredningen. Ett sådant inlägg kommer här inom kort.          

Palmemordet (4): Victor Gunnarsson, del 2

Innan vi går vidare med Victor vill jag understryka några omständigheter. Som grundprincip anser jag att rättspsykiatrin har en mycket begränsad roll att spela i brottsutredningar. Det är en sak att många personer som begår brott lider av psykisk ohälsa och behöver vård, en helt annan sak att gå det motsatta hållet och utifrån psykiska egenheter identifiera brottslingar eller förklara brott. Ibland kan dock vår kunskap om personligheter och psykiska symtom hjälpa polisen att förstå sig på hur störda personer fungerar, och rättspsykiatriska konsulter bidrar till att skapa sk gärningsmannaprofiler, vilket gjorts när det gäller Palmemordet. När jag stötte på historien om Victor kände jag dock direkt igen den besynnerliga bild polisen aldrig blev kloka på från en mindre grupp patienter jag träffat - och tror mig kunna förklara varför han betedde sig som han gjorde. Detta har också bäring på frågan om hans eventuella inblandning i mordet (vilket en psykiatrisk diagnos naturligtvis inte med automatik behöver ha, utan måste underbyggas med ett specifikt resonemang om drivkrafter och funktionsförmåga).

Det är definitivt inte okomplicerat som läkare att skriva om enskilda personer offentligt. Min princip har alltid varit att inte uttala mig i media om enskilda brott, misstänkta eller rättsfall. Egentligen vet jag bara med mig att ha gjort det en gång förut (på 25 år i yrket), och då diskuterade min handledare och jag Adolf Hitlers personlighet i Vetenskapsradion (år 2000). Man kan säga att ett baskrav i läkaretiken är att inte uttala sig om det man inte har undersökt efter bästa förmåga, och man måste akta sig för att använda det övertag vår yrkestitel ger för att etikettera eller stämpla människor eftersom de då naturligtvis får svårt att värja sig mot våra förklaringar. När det gäller Victor Gunnarsson har jag resonerat så här: han är död sedan mer än 25 år och har redan som det är ett svårt fläckat eftermäle i en lång rad lättillgängliga publikationer där han till och med utifrån sitt beteende pekas ut som statsministerns mördare. Han har inte lämnat bröstarvingar. Med reservation för att många viktiga pusselbitar om Gunnarssons barndom saknas bedömer jag ändå att hans problematik så som den finns dokumenterad i polisförhören, böcker och vittnesmål är så uttalad att den går att bedöma i förhållande till forskningskriterier. Att han hade en betydande psykisk funktionsnedsättning (av den valör man ser i kliniken) är belagt genom att han aldrig kunde etablera sig på arbetsmarknaden trots en god grundbegåvning och hade genomgripande svårigheter i relationer till andra. När man då söker kartlägga enskilda symtom och tecken för att sortera fram vilken diagnos som kan ha varit aktuell blir det aldrig lika välgrundat som vid en klinisk undersökning, men studier av andra skattningsinstrument med tonvikt på fakta snarare än på patientens egna upplevelser har visat att de är användbara även utifrån handlingar. Min målsättning är att kunna visa på en möjlig alternativ förklaring till alla de märkligheter som legat till grund för misstankarna mot Victor Gunnarsson. Naturligtvis är detta inte forskning i egentlig mening utan ett inlägg i en offentlig diskussion.

När den engelska barnpsykiatern Lorna Wing lanserade begreppet Aspergers syndrom på 1980-talet utgick hon från publikationer av Hans Asperger, en österrikisk barnpsykiatriker som mellan 1938 och 1944 publicerat en avhandling och flera skrifter om barn med stora sociala svårigheter trots en god eller hög grundbegåvning. Wings mål var att bredda diagnosen autism (som då användes om personer med utvecklingsstörning och mycket svåra funktionshinder) till ett spektrum av personer som trots en normal grundbegåvning haft en avvikande utveckling och stora behov av hjälp och stöd i vardagslivet på grund av svårigheter med socialt samspel, kommunikation och flexibilitet. Personer med autismspektrumstörningar har svårt att förstå andra människors reaktioner och känslor, och att passa in i grupper och socialt samspel. De har ofta dessutom perceptuella svårigheter (problem med att uppfatta sinnesintryck och förstå rumssammanhang, mått, orsakssamband och tidsförhållanden). I sina tidiga publikationer delade Lorna Wing in personer med detta tillstånd i tre undergrupper, där den tredje gruppen, ”the outgoing but odd” eller ”the actor”, är den minst vanliga. Dessa personer är utåtriktade, vill ha kontakt med andra trots att de uppfattas som udda, avvikande ”outsiders” som kan ”samla” på kontakter med andra människor som de uppfattar som sina vänner (trots att de bara är ytligt bekanta) och intressera sig för deras yttre egenheter på ett inträngande och påfluget sätt. De förmår inte sätta gränser för relationer, och framstår lätt som naiva och godtrogna. Idag används diagnosen Aspergers syndrom alltmer sällan, istället har den gått upp i samlingskategorin Autismspektrumstörningar, som i någon form finns hos minst 1% av alla människor. 

För att kunna diskutera Victors personlighet på ett så strukturerat sätt som möjligt gick jag igenom ASDI-intervjun för föräldrar (Gillberg och medarbetare) med Tobias Henricsson, utredande journalist som ägnat stor uppmärksamhet åt Victor Gunnarsson och är insatt i hela det källmaterial som finns att tillgå. ASDI-intervjun togs fram för forskningsprojekt om den specifika kategorin Aspergers syndrom enligt sex kriterier som kallas Gillberg & Gillberg-kriterierna och är strängare än t ex kriterierna i det amerikanska DSM-systemet. Den användes här med beaktande av de begränsningar som beskrevs i föregående stycke. I fallet Victor är det svårt att se en mer vetenskapligt grundad metod för att förstå hans problem retrospektivt och måste anses fördelaktig jämförd med löst spekulerande, även om det är viktigt att hålla i minnet att resultatet inte blir en klinisk diagnos utan ett psykiatriskt diskussionsinlägg i en historisk kontrovers baserad på strukturerad informationshantering. Under samtalet hade ingen av oss poängberäkningsalgoritmen framför oss, för att undvika att väga upp tveksamma svar för att nå det stipulerade antalet. Den finns dock tillgänglig på webb-sidan som länkats ovan, nedan räknas en 2:a ("ja, i viss mån") som 0,5 och en 3:a (ja) som 1 poäng i intervjun). Slutligen lät jag en kollega, seniorprofessorn Maria Råstam vid Lunds Universitet, gå igenom texten och vi diskuterade olika sätt att se på Victors problem men ingen av oss kunde se någon annan mer näraliggande tolkning än den som jag föreslår här.  

 ASDI (pronomen & verb har anpassats till att tala om en man i historisk form)

1. Tyckte han att det var svårt att interagera med eller känna samhörighet med andra,
i synnerhet personer i hans egen ålder?

Victor kunde först uppfattas som ”snygg och trevlig” av främmande människor, främst från andra kulturer, men har hela livet uppfattats som avvikande av andra svenskar utan egna stora problem, särskilt någorlunda jämnåriga. Han har alltid haft svårt att behålla relationer över tid, kompenserat för det genom att ständigt söka upp nya personer för kortvariga, udda kontakter, som han ofta tolkade som något annat än den andre. Sökte sig till flyktingar, studenter eller äldre personer (ex ”Mr Rambo” i USA som blev som en fadersfigur) – i princip aldrig till män med samma kulturella bakgrund i samma ålder. Föredrog främmande språk och utgav sig regelmässigt för att ha utländsk härkomst i kontakt med svenskar.

2. Tyckte han att det är viktigt att ha nära relationer där han delar intressen och känslor

eller föredrog han att vara för sig själv (har du t ex en pojkvän/flickvän eller en ”bästa vän”)?

Exfrun beskrev Victor som ”snygg och trevlig”. Han delade dock inte intressen med andra eller gjorde saker med andra utom att han ordnande ”pannkaksfester” eller krogrundor dit han bjöd in en osannolik samling personer han haft ytliga eller inga kontakter med och talade om sina egna intressen på ett monologiserande sätt som andra tyckte var påfluget, tjatigt eller obehagligt.

3. Hade han problem med att fånga upp signaler i social interaktion? Tyckte han t ex att det är svårt

att tala med andra för att han är osäker på vad de egentligen menar? Tyckte han att det är svårt att förstå när eller varför stämningen i en viss situation förändrades?

Gick på alldeles för hårt med främmande människor, visste inte när han skulle sluta, okänslig, beskrevs återkommande som ett ”UFO” eller bisarr i sociala sammanhang.

4. Hände det att andra människor påpekade att hans beteende eller hans känslomässiga reaktioner

var olämpliga eller opassande?

Se intervjun med exfrun som återkommande försökte få Victor att uppföra sig mer normalt, kunna ta hand om barnen osv. Likaledes på Mon Chéri, folk försökte bli av med honom. Udda klädsel. Slår elever, kränker kollegor. Kan definitivt inte värna sig hos polisen, ”spexar” och retar upp dem helt i onödan och beskrevs just som djupt opassande vid upprepade tillfällen av erfarna förhörsledare som inte förstod vidden av Victors problematik.

Kriterium #1 (stora svårigheter i fråga om ömsesidig social interaktion): klart uppfyllt (fråga 1,3,4=3/4)

5. Hade han ett specifikt intresse eller en hobby som tog upp så mycket av hans tid att andra aktiviteter blev lidande?

Religion och politik var Victors stora intressen där han inte förstod sammanhang som andra (engagerar sig i församling för utlänningar, förde vad andra uppfattade som bisarra resonemang om världspolitiken), konsekvenser för honom själv eller andra människors reaktioner. Främmande språk dominerade helt i hans skolgång betygsmässigt medan modersmålet inte var lika utvecklat (4-5 i främmande språk, 3 i svenska). ”Samlade” på människor och var extremt intresserad av ytliga detaljer som telefonnummer. Filmintresse där han såg om samma filmer på samma biografer oräkneliga gånger. Lärde sig citat ur filmer (som han t ex kunde upprepa vid polisförhör). 

6. Fanns det ett stereotypt mönster eller tvångsmässigt drag i hans beteende?

I sättet att hantera människor, inte belagt annars, var snarast kaotisk i sitt leverne med ett fåtal hållpunkter för dygnet, drack inte alkohol/använde inte droger vilket bidrog till att ge något slags stabilitet åt livsföringen. 

7. Var hans intressen mer baserade på att lära sig fakta än på att förstå innebörden i dem?

Antagligen fanns sådana inslag eftersom t ex politikinslaget mest verkar bygga på floskler, men kan inte beläggas.

Kriterium #2 (monomana, snäva intressen): klart uppfyllt (fråga 5, 1/3)

8. Upplever du att han hade väldigt fasta rutiner eller att han var fixerad vid sina intressen?

Rutiner har ej kunnat beläggas förutom begränsningar i repertoar av aktiviteter som beskrivits, likaså intressen. Kan dock ej anses säkerställt.

9. Upplever du att han påtvingade andra sina rutiner eller intressen/anmärkte andra på att han

påtvingade dem sina rutiner eller intressen?

Detta återkommer som ett ständigt klagomål från människor som stött ihop med Victor – talar bara om sina egna stora intressen även i korta kontakter.

Kriterium #3 (tvingande behov av rutiner och intressen): klart uppfyllt (fråga 9, sannolikt också 8, 1,5/3)

10. Hade han en sen eller annorlunda språkutveckling i något avseende?

Han har själv berättat om svårigheter i skolarbetet första åren, främst i svenska, men finns i övrigt inte tillräckligt med information för att bedöma detta.

11. Var hans förmåga att uttrycka sig språkligt “ytligt perfekt” (oavsett om han/hon har problem med språkförståelse eller har andra språk- eller talstörningar)

Använde ständigt ”för fina” ord som lät löjliga eller obegripliga i sammanhanget. Vältalig men det beskrivs också som att han lade en ridå av ord som inte fungerade kommunikativt.

12. Var hans språk överdrivet formellt eller pedantiskt?

Detta är definitivt belagt i Victors olika skrivna texter, oändliga vindlande meningar med inskjutna bisatser som förvirrar läsaren och gör att budskapet drunknar, han använde stereotypa ord och uttryck återkommande som gjorde hans skrift mycket lätt igenkännlig genom de återkommande avvikelserna. Talade ofta med utländsk brytning när han närmar sig nya bekanta eller i umgänge.

13. Var hans prosodi avvikande vad gäller tonhöjd, volym, kvalitet, intonation, betoning?

Otillräckligt material för att bedöma, eftersöks.

14. Uppvisade han några problem med språkförståelse, i synnerhet vad gäller att uppfatta

ordens underförstådda betydelse?

Detta finns beskrivet bland annat av exfrun som bad honom ”dra åt helvete” vilket ledde till en teologisk diskussion eftersom han uppfattat yttrandet bokstavligt.

Kriterium #4 (tal- och språkproblem): klart uppfyllt (frågorna 11, 12, 14, 3/5)

15. Var hans bruk av gester begränsat?

Otillräckligt material.

16. Var hans kroppsspråk udda, klumpigt, egendomligt, ovanligt?

Sent utvecklad, klumpig motorik, dålig i gymnastik i skolan, mobbad bl a pga detta.

17. Var hans mimik begränsad till endast ett fåtal olika ansiktsuttryck?

Svårbedömt men har ett stereotypt, överdrivet leende på bevarade foton. Kan å andra sidan härma och göra roliga miner enligt många beskrivningar, men otillräckligt underlag för att bedöma denna fråga.

18. Var hans allmänna kroppshållning (inklusive ansiktsuttryck) ibland opassande?

Beskrivs återkommande ex på tunnelbanan (sätter sig för nära), hos polisen, på caféer osv.

19. Var hans blick stel eller avvikande i något annat avseende?

Intensiv blick enligt vissa vittnesmål men annars otillräcklig information för att bedöma.

Kriterium #5 (icke-verbala kommunikationsproblem): klart uppfyllt (fråga 18, 1/5)

20. Finns det tidigare noteringar om att han haft dåliga resultat vid en utvecklingsneurologisk
undersökning eller har sådana svårigheter framkommit i samband med intervju?

Se ovan vad gäller skolgymnastiken, annars saknas information.

Kriterium #6 (motorisk klumpighet): sannolikt uppfyllt (fråga 20, 0,5/1)

Tilläggsfrågor om perception:

Slog vid upprepade tillfällen barn som skrek till eller väsnades, svårt för höga ljud. Sannolikt noga med kvalitéer/texturer på sina kläder men osäkert. Hade uppenbart även perceptionsstörningar för höga ljud.

Sammanfattningsvis måste det anses sannolikt att Victors beskrivna egenenheter och problem motsvarar en Autismspektrumstörning (Aspergers syndrom) av typen ”outgoing but odd” eftersom han trots sina svårigheter och sitt annorlundaskap ständigt sökte kontakt med andra och behövde sociala sammanhang, och fick korta kontakter eller längre, då med andra udda personer eller personer från andra kulturer. Denna problematik förklarar varför Victor saknade förmåga att värja sig mot de mycket allvarliga anklagelser som riktades mot honom och sannolikt varför polisen fattade så starka misstankar mot honom trots avsaknaden av konkreta bevis som band honom vid mordet eller mordplatsen eller en plausibel gärningsbeskrivning. Det har diskuterats om autismspektrumstörningar medför särskilda svårigheter vid polisutredningar, och de flesta kollegor jag diskuterat detta med anser att så måste vara fallet. Därför har Polishögskolorna på flera håll haft särskilda föreläsningar om neuropsykiatriska problem av bland annat mig själv.Det är särskilt viktigt att personer med sådana svårigheter får konkreta frågor som är lätta att förstå och besvara kort och konkret, i en lugn miljö och med gott om tid att tänka efter, vid behov med hjälp av papper och penna eller andra hjälpmedel. Ibland kan en anpassad förhörsteknik förvandla ett svamlande vittne som ger obegripliga svar till en god informationskälla, som lagt detaljer på minnet de flesta andra är oförmögna att uppfatta eller komma ihåg. Låg central koherens, dvs att se detaljer utan att automatiskt försöka föra ihop dem till sammanhang och meningsfulla helheter, kan vara ett problem men också en god hjälp vid rekonstruktioner av brott. 

Relevans för frågan om mordet på Olof Palme

Autismspektrumproblematik säger naturligtvis i sig inte att Victor inte skulle kunna ha begått ett mord, eller mordet på Olof Palme.

Sambandet mellan Autismspektrumstörningar och våld har varit föremål för en hel del forskningsmässig uppmärksamhet. En rad studier har funnit en viss överrepresentation av autismspektrumstörningar bland förövare av allvarliga vålds- och sexualbrott, särskilt av atypiska autismspektrumtillstånd, och några epidemiologiska studier har funnit mer våldsbrott än förväntat i grupper med sådana diagnoser, medan andra studier inte gjort det. Det måste fortfarande anses tveksamt om autismspektrumstörningar generellt utgör en riskfaktor för brott. Däremot är vissa specialintressen, t ex för gifter eller sprängämnen, eller stereotypa sexuella intressen för otillåtna objekt, naturligtvis riskfaktorer för brott, och politiska uppfattningar skulle kunna räknas till denna kategori. Vissa typer av autismspektrumstörningar, till exempel de med stora behov av socialt sampel trots sin relativa oförmåga, skulle kunna vara en riskfaktor medan andra typer, särskilt de tillbakadragna, istället skulle vara en skyddsfaktor. Det har också föreslagits att Aspergers syndrom är överrepresenterat bland förövare av skolskjutningar och andra massmord, samt vid seriemord och andra bisarra brott. Ett socialt utanförskap återfinns ofta i gärningsmannaprofiler eftersom människor naturligtvis har större spärrar mot att begå brott om de är socialt förankrade och har mycket att förlora - i politiska attentat kan det finnas en vilja att offra sig för att andra skall få leva i en bättre värld men mycket oftare finns olika former av uppgivenhet, en känsla av att inget ha att förlora, som James Clarke beskrivit i sin forskning om historiska attentat.

Ändå måste man i Victors fall säga att hans uppenbara sociala svårigheter gör medverkan i någon form av konspiration ytterst osannolik, om han inte blivit utnyttjad som en totalt ovetande och aningslös person av andra för att till exempel förvirra bilden (det finns dock inget stöd för att detta skulle vara en strategi vid politiska attentat utan härstammar från Lee Oswalds försök att urskulda sig efter Kennedymordet). Victors beteende var oförutsägbart, omöjligt att förstå eller styra för andra, mycket uppseendeväckande och naivt. Att han i längden skulle kunna ha dolt någon mer aktiv medverkan i en konspiration förfaller orimligt, precis som att några konspiratörer skulle vilja lägga en handling som ett statsministermord i hans händer eller på något sätt blanda in en person de överhuvudtaget inte kan ha förstått sig på med den tidens nivå av kunskaper kring Asperger och autism. Vidare kan anföras att personer med autismspektrumstörningar ofta är stresskänsliga, har betydande exekutiva svårigheter och svårigheter att improvisera vid plötsligt uppkomna situationer. Det vi vet om mordet på Olof Palme talar starkt emot att gärningsmannen skulle ha ett sådant tillstånd. 

Jag skulle vilja hävda att Victor Gunnarsson omöjligt kan ha ingått i en grupp som låg bakom mordet och att inget talar för att han skulle ha skjutit ner Olof Palme och undkommit om han råkat stöta ihop med honom av en slump. Ingen har kunnat förklara hur han skulle kunna ha hunnit till en mötesplats som ingen kände till i förväg. Wingren och Leopold antyder att han skulle ha förföljt makarna Palme från bostaden till bion och sedan från bion till mordplatsen - inga vittnesmål stöder detta och Victor var onekligen inte en person som "smälte in i bakgrunden". Ännu mindre förklaras varför Victor skulle chansat på att makarna Palme just denna kväll skulle ge sig ut på stan efter middagen - en tanke att Victor skulle kunna ha besökt Lisbet Palmes arbetsplats verkar helt sakna stöd och strider mot andra vittnesmål om hur han tillbringade eftermiddagen. Det finns inga uppgifter om att Victor bar vapen eller hade någon uttalad våldskapacitet, eller någonsin planerade attentat. Hans osammanhängande och motstridiga uppgifter i förhören kan bero på stresskänslighet eller att han av någon anledning ville dölja något annat han gjort den aktuella kvällen – eller helt enkelt på glömska för sådana detaljer hos en person som hade stora svårigheter att ta sig fram i vardagen. Polisens upptagenhet med detta ”spår” var en olycka från början till slut, sannolikt med fatala följder för utredningen - men vem kan begära att enskilda poliser 1986 skulle känna till ett mycket ovanligt psykiatriskt tillstånd, som introducerades i Sverige första gången i Läkartidningen 1991? 

Palmemordet (3): Victor Gunnarsson

Redan under de första dagarna efter mordet på Olof Palme fick polisen in en rad tips om en då nästan 33-årig man, Victor Gunnarsson, som under kvällen för mordet befunnit sig på kaféet Mon Chéri på Kungsgatan (något hundratal meter från mordplatsen), där han dragit till sig uppmärksamhet genom att närma sig främmande personer, slå sig ner vid deras bord, inleda samtal om politik i ett aggressivt och hätskt tonfall, som främst var riktat mot Olof Palme och socialdemokratin. Han hade till och med nämnt att  att "förrädare skulle skjutas i ryggen” och att "blod skulle rinna på Stockholms gator". Vittnen uppgav också att han doftat vitlök och flera gånger under kvällen gått till telefonen, där han talat upprört. 

När polisen hittade ett vittne som berättade att en vitlöksdoftande man velat ha skjuts från området dit gärningsmannen flytt kort efter mordet och ytterligare två som berättade att en upprörd man kommit in på en nattföreställning på en biograf en stund efter mordet, började de se Victor som en tänkbar gärningsman. Deras teori var att han på något sätt fått instruktioner på caféet, gått till Sveavägen, skjutit mot paret Palme och sedan försökt fly först i en taxi, men då det inte lyckades tagit sig in på nattbion, därefter ätit hamburgare och slutligen åkt hem när spaningarna efter gärningsmannen i de centrala delarna av Stockholm lugnat sig. Polisen stärktes ytterligare av att vittnesmålen till att börja med verkade gå att koppla till samma individ och av idén att detta med att gömma sig på en biograf var typiskt för politiska attentatsmän, eftersom Lee Harvey Oswald gjort så efter mordet på John F Kennedy. 

Vid de första förhören med Victor, som ägde rum en vecka efter mordet, mötte poliserna en person de överhuvudtaget inte kunde förstå sig på. Hans svar kom i svamlande monologer om världspolitiken, Sverige (eller Palmemordet), religion eller i form av vaga undanflykter som "jag vet inte", "jag minns inte", "sånt lägger jag aldrig på minnet". Ibland förlorade han fattningen och blev åtminstone verbalt aggressiv mot förhörsledarna, men oftare skojade han med dem och frågade om han fick bjuda på kaffebröd, blev personlig och drog skämt som inte stämde med något poliserna upplevt tidigare, spexade och verkade uppfatta sig som en av poliserna snarare än som en misstänkt. Vid ett tillfälle skrämde han nästan livet ur unga kvinnliga vittnen genom att göra ett utfall mot spegelväggen som används vid konfrontationer "på skoj". 

Dessutom hittade polisen vid husrannsakan bland annat en telefonbok fylld med över 2000 ”vänner” (inkluderande Kungen och andra kända svenska personer, men också personer från en lång rad olika länder och vad man trodde kunde vara pseudonymer, samt några personer som dykt upp på andra håll i utredningen av Palme-mordet). Där fanns också åtskilligt politiskt material och en teckning av en gravsten med bokstaven "P" (husrannsakan skedde dock ca två veckor efter mordet). Det framkom också att Victor tillbringat veckor och månader i många av jordens avlägsnare länder under olika alias, rent av med falska pass och andra identitetshandlingar och, på hemmaplan, hade ett starkt patos för flyktingar vars parti han ofta tog mot den svenska staten. På en del av dessa platser fanns CIA eller amerikanska baser. I Sverige umgicks Victor främst med grannar och personer han träffat "på stan", inte sällan invandrare som inte kommit in i det svenska samhället och som han hjälpte på olika sätt. Han gick regelbundet till en engelskspråkig frikyrkoförsamling. Allt detta föll så till den grad ur ramen att flera erfarna poliser tyckte sig se ett mönster där Victor måste vara mördaren, kanske som del i en större konspiration bland kurder, en grupp han hade många vänner och bekanta i, eller på uppdrag av en främmande underrättelsetjänst. Vissa tror det än.

Victor Gunnarsson, eller "33-åringen" som han kom att bli känd och tom tala om sig själv, anhölls och utreddes intensivt från den 14 mars och under resten av våren 1986 (men han kom att på något sätt vara föremål för polisens intresse fram till sin för tidiga död 1993). Ändå var allt man hade att gå på indicier som inte knöt Victor till mordplatsen, till något vapen eller ens till ett rimligt handlingsmönster. Han hade drivit runt till synes planlöst under eftermiddagen/kvällen och pratat med främlingar och hade alibi från tiden på Mon Chéri så ett stort problem var hur Victor skulle kunna ha vetat att makarna Palme var på väg mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Sannolikt hade Victor talat i telefon upprepade gånger under kvällen, men eftersom vi också vet att promenaden bestämdes så sent i förloppet att ingen kan ha ringt Victor och sagt att han skulle gå upp mot hörnet Sveavägen/Tunnelgatan - hade han varit dirigerad per telefon hade det behövt bli till bion vid föreställningens slut, och då hade han rimligtvis lämnat Mon Chéri före kl 23.00, den tidigaste tid han lämnat enligt "pojkarna", de vittnen han talade med sist på caféet. Den enda möjligheten skulle varit om Victor lämnat caféet på Kungsgatan, gått runt hörnet upp på Sveavägen och stött på paret Palme av en slump, efter att ha talat om statsministern under stora delar av kvällen, och varit beväpnad, och skjutit mot paret med mycket kort betänketid. Det finns dock inga uppgifter om att Victor annars skulle varit beväpnad ute på stan, vare sig den aktuella dagen eller vid något annat tillfälle. 

Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att förlora kursen under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.

Victor kom att stå under polisobservation under lång tid efter mordet, och tyckte själv att han fick sitt liv förstört av den massmediala uppmärksamheten. Efter att ha försökt komma på fötter igen några år efter mordet gav han upp och flyttade permanent till USA. Då hade han också fått ett större skadestånd från en förläggare för en bok som pekade ut honom som sannolik gärningsman - och skrivit en egen bok om fallet tillsammans med en journalist (under pseudonymen "33-åringen"). 1993 mördades han i North Carolina 1993 i vad som tros ha varit ett svartsjukedrama. Efter hans död har fler böcker kommit ut, och Victor är fortfarande föremål för spekulationer på internet och i media. Han har också skrivit ett "manifest" (manuskript till boken om sig själv) och med viss säkerhet en rad anonyma brev och utspel under åren efter Palmemordet där han påstod sig ha särskilda insikter i hur mordet begicks. Vid några tillfällen i USA skall han mer eller mindre ha erkänt mordet. Det finns också uppgifter om att han året före mordet följt efter Olof Palme och uppträtt konfrontativt eller rent av hotfullt under offentliga möten både i Sverige och Danmark. I alla kontakter polisen hade med honom framstod han som notoriskt lögnaktig, Palmefientlig, besvärlig, och, viktigast av allt, oförmögen att rentvå sig, även om polisen hade lika svårt att få ihop sin teori. Victor kunde aldrig lämna rimliga uppgifter om vad han egentligen hade haft för sig under och efter cafébesöket på mordkvällen eller om i stort sett någonting i sitt liv. 

En svårare person att förhöra är svårt att föreställa sig, även om han i den extremt tillrättalagda bok han publicerade som "33-åringen" efter Palmemordet - men som till stor del spökskrivits av en professionell författare - framställde det helt annorlunda, som om han varit samarbetsvillig och rimlig i sina svar, och gjort sitt bästa för att förklara det han mindes av den aktuella kvällen för poliserna. Ett manus han skrivit själv refuserades direkt av förlaget (trots att Victor uppenbart hade en begåvning för att lära sig främmande språk kunde han inte uttrycka sig "väl", knappt ens begripligt, på sitt modersmål), det var osammanhängande och fyllt av märkliga ord och påståenden som inte gick ihop utan upprepades sida upp och sida ner. Victors sätt att skriva lämnar nästan ett fingeravtryck efter sig, och utan att vara expert på området håller jag med om att det finns så stora likheter i sådana egenheter mellan mellan detta manuskript och en rad anonyma brev som vid samma tid skickades till olika framstående politiker att man är böjd att hålla med journalister som Anders Leopold och poliser som Börje Wingren (som argumenterat för Victors skuld i Palmemordet) att han sannolikt skrivit även dem. Där framfördes olika, direkta hot mot ledande politiker och en avvikande och farlig verklighetsuppfattning. 

Leopold har också en mycket informativ hemsida om bl a Palmemordet (som bl a återger alla vittnesmål utifrån geografisk plats) med kompletterande kommentarer och web-material av Leopold, och utförlig argumentation om vad som talar för Victors skuld enligt de båda Wingren och Leopold. Wingren höll i utredningen av honom hos Stockholmspolisen och när han slutade där tog han sekretessbelagda dokument från utredningen (som fortfarande finns hos journalister och - åtminstone i stora delar - på nätet) och publicerade en bok där 33-åringen utpekas som Palmes mördare, "Han sköt Olof Palme". Boken finns nu återgiven på webbsidan. Fortfarande saknas dock en sammanhängande beskrivning för hur mordet skulle ha gått till, var vapnet skulle ha kommit ifrån och vilka personer som skulle ha kunnat varit inblandade. En vanlig teori på nätet och i en av spelfilmerna om mordet ("Sista kontraktet", 1998, med Mikael Persbrandt) är att Victor skulle kunna ha varit en ”patsy” (refererande till Oswald), en knepig person lurad till mordplatsen för att bli syndabock eller åtminstone krångla till utredningen av de verkliga konspiratörerna ordentligt.

På nätet diskuteras också Victors besynnerliga beteende i psykiatriska termer och bland annat spekulerar man om han kan haft olika personlighetsstörningar, t ex narcissistisk utifrån hans uppenbart grandiosa drag. Visst finns det otaliga belägg för att Victor överskattade sina förmågor och sin betydelse, men kan det förklara hans oförmåga att klara sociala sammanhang, lära sig av sina misstag, etablera sig på arbetsmarknaden, upprätthålla ömsesidiga relationer och försvara sig mot de anklagelser som riktades mot honom? Jag tror att det finns underlag för att komma längre. I ett  blogginlägg och en intervju med Tobias Henricsson på Dan Hörnings podcast Palmemordet som läggs ut nu på onsdag kommer jag att föreslå en lösning på Victors svårbegripliga tillkortakommanden. 

Palmemordet (2) Gärningsmannaprofilen

Gärningsmannaprofilen (GMP) i polisutredningen av mordet på Olof Palme

Gärningsmannaprofilen i Palmemordet utfördes av Jan Olsson och Ulf Åsgård under 1993-1994 på uppdrag av Palmeutredningen efter att Christer Pettersson friats i Hovrätten, officiellt för att hitta nya inriktningar för arbetet, men möjligen också med baktanken att öppna nya vägar för att skaffa en bättre bevisning mot Pettersson inför den resningsansökan man antagligen redan då tänkte på och som slutligen kom 1998 (och i och med Högsta Domstolens avslag satte punkt för den rättsliga prövningen av Christer Pettersson). Olsson och Åsgård konsulterade FBIs Behavioural Science Unit i januari 1994 och hela Palmeutredningen i februari 1994, varefter slutprodukten utarbetades. Även om författarna självständigt gått igenom delar av utredningsmaterialet och säkert ägnat särskilt stort intresse för de delar de uppehåller sig vid har de alltså inte varit oberoende av utredningen. Gärningsmannaprofilen kom sedan att granskas av Granskningskommissionen mellan 1995 och 1999, som i sin tur konsulterade experter från Riksrevisionsverket (RRV) och på nytt FBI i oktober 1998 (samma enhet men nu kallad National Centre for the Analysis of Violent Crime, NVAVC), den då privatpraktiserande experten Robert Ressler (Forensic Behavioural Services), som också uttalat sig om profileringsarbetet i flera TV-intervjuer, bland annat med Lars Borgnäs, under andra halvan av 1990-talet, och professor James W. Clarke. Granskningskommissionen menade att FBI 1998 inte gjorde någon ny granskning åt dem och var motvilliga att kritisera sina kollegor, men den expert som deltagit vid båda tillfällena ansåg att Gärningsmannaprofilen väl avspeglade de diskussioner och synpunkter man haft med Olsson och Åsgård. FBI-gruppen framförde dock vissa starka ståndpunkter även vid det andra mötet.

Det hemligstämplade utlåtande Olsson och Åsgård tog fram (där profilen ingår) finns på nätet och redan 1999 citerades det extensivt i Granskningskommissionens betänkande, s843ff, citat nedan till denna offentliga publikation) verkar byggt på ett gediget grundarbete och uppenbarligen är författarna kunniga i metoden de använder, även om ingen av dem publicerat forskning på området (Åsgård är disputerad, medicine doktor, och har skrivit flera artiklar om främst självmordsproblematik som publicerats i internationella tidskrifter med gott anseende). Tillsammans har de en mycket, mycket stor erfarenhet av praktiskt arbete med kriminella, från två olika horisonter, läkarens och polisens. Åsgård är specialist i psykiatri, har varit konsult åt en rad instanser i rättssystemet och var med och införde gärningsmannaprofilering i Sverige, som han nu får betraktas som den mest kände företrädaren för här. Utlåtandets konklusioner och profilen, som omfattar huvuddragen i brottet och en mängd detaljer om den tänkte gärningsmannen (jmf föregående inlägg på denna blogg), återges i betänkandet på sid 882ff. Efter detta presenteras kritiken från RRV och Granskningskommissionens egna överväganden. Detta presenteras också detaljerat på Dan Hörnings blogg avsnitt GMP 1 till och med GMP 4 medan kritiken av GMP sammanfattas i GMP 5. Min målsättning med detta blogginlägg är att referera GMP på centrala punkter, liksom de olika granskningarna och identifiera gemensamma linjer, samt lägga till några egna reflektioner, tydligt markerade som sådana. Jag tar mig också friheten att presentera de centrala uppgifterna i den ordningsföljd jag tycker ger bäst förståelse för skedet, och att lägga till etablerade fakta som inte uttryckligen nämns i GMP. Självklart rekommenderar jag alla intresserade att följa länkarna i detta stycke och läsa hela utlåtandet och sedan Granskningskommissionens betänkande med referat av de olika kritikerna, men var då noga att verkligen skilja ut vad de ifrågasätter och vad de faktiskt håller med om.

Olsson och Åsgård går pedagogiskt och grundligt igenom tidigare mord på framstående statsmän, Olof Palmes person och livsföring tiden före mordet, och särskilt själva morddagen, med ökad detaljrikedom ju senare på dagen vi kommer, och försöker sätta sig in i hur mördaren kan ha tänkt och reagerat på egen hand eller som medlem i en konspiration. De går också igenom olika möjliga motivbilder, som jag nästan inte alls kommer att gå in på här. På samma sätt beskriver Olsson och Åsgård problemen med många av vittnesmålen i Palmeutredningen, som dels tenderar att bli alltmer detaljerade och lika varandra ju längre tiden går, samt blandas upp med rent fantastiska vittnesmål, vilket är ofrånkomligt i ett ärende som detta. Det beror inte på illvilja eller försök att leda polisen i fel riktning utan tvärtom på att människor suggererar fram minnen de blir övertygade är äkta för att hjälpa utredningen, påverkas av journalister eller andra som vill ha dem att minnas särskilda saker eller, i enstaka fall, lider av mytomani eller sjuklig vilja att göra sig intressant. GMP innehåller också listor på saker som är ofullständigt utrett av Polisen - detta kommer jag inte att gå in på här mer än på några punkter.

Grundstommen i GMP: händelserna den 28 februari 1986

Profilens "grundläggande fakta" innefattar att makarna Palmes biobesök inte var känt i förväg. Enligt Lisbet Palmes vittnesmål kom frågan om bio upp under fredagseftermiddagen, vilket stämmer med Mårten Palmes och hans dåvarande flickväns vittnesmål. Olof och Lisbet hade varit inne på att se Mitt liv som hund som gick på Birger Jarlsgatan, och sannolikt gå på den tidiga föreställningen. Lisbet Palme hade talat i telefon med sonens flickvän under eftermiddagen, och när Olof Palme kom hem från arbetet strax före kl 18.30 talade han med sonen, som berättade att han köpt biljetter för sig och flickvännen till Bröderna Mozart på Sveavägen kl 21. Han råkade dock säga fel tid, eftersom filmen började först kl 21.15. Inte ens nu bestämdes något gemensamt biobesök, vilket styrks av att ingen gjorde något försök att skaffa ytterligare biljetter (t ex per telefon eller genom att någon av ungdomarna hade återvänt till bion för att köpa två biljetter till). Istället dök Lisbet och Olof Palme upp från T-banan till bion strax före kl 21, då de gick och ställde sig i kön till biljettkassan, där sonens fästmö, som väntat på sin pojkvän i lobbyn sedan ungefär 20 minuter i nio, fick syn på dem. När Olof Palme fått loss två biljetter gick de tillsammans ut och mötte Mårten Palme, som träffat några gamla vänner och stod och pratade med dem längst ut på trottoaren utanför biografen. Från det att de kom fram till Grand tills filmen började exponerade sig statsministerfamiljen för hundratals personer som kom och gick när filmer slutade och började, eller passerade området, och som kunde veta ungefär när filmerna slutade, och var Olof Palme då skulle befinna sig.

Vad däremot ingen kunde veta var hur de skulle ta sig hem. Hämtning, skjuts, taxi eller buss måste ha framstått som det mest sannolika, eller att hela sällskapet skulle promenera vidare, eller, i sista hand, att paret Palme skulle återvända till samma tunnelbanestation som de anlänt till (Rådmansgatan strax norr om biografen). Sällskapet var bland de sista att lämna bion, och gick ut i lugn takt medan de diskuterade filmen. De stannade en kort stund utanför bokhandeln i ABF-huset, strax söder om bion, och frågan om man skulle dricka thé hemma i Gamla Stan eller hos Mårten Palmes flickvän dök upp. Enligt allas berättelser sade åtminstone Lisbet Palme då att hon var för trött, och Olof Palme föreslog att han och Lisbet skulle promenera hem för att få röra på sig lite. Man skiljdes åt och gick åt varsitt håll, statsministerparet söderut. De hade två kilometrar att gå hem genom det kalla februarivädret och stökiga stadslivet, även om de förstås fortfarande hade möjligheten att stoppa en taxi eller gå ner i T-banan längre söderut. Vid några tillfällen iakttogs makarna Palme gående och en man en kort bit bakom dem. Efter några kvarter hände så ytterligare en märklig kursändring, den sista i Olof Palmes liv. Efter Adolf Fredriks kyrka korsade man Sveavägen österut (alltså egentligen bort från bostaden om planen inte var att gå ner i T-banan eller att gå den lite längre, men betydligt tommare, vägen förbi Brunkebergstorg). Enligt Lisbet Palme skedde detta på ett ögonblicks ingivelse - hennes ingivelse för att titta i ett skyltfönster som visade klänningsmodeller. Då hade man bara en huskropp kvar att passera fram till mordplatsen, det stora, funktionalistiska kontorshuset som byggts för försäkringsbolaget Skandia på 1940-talet, som Olof Palmes farfar varit VD för.

Där Sveavägen korsar Tunnelgatan var den sista möjliga platsen för mordet om gärningsmannen ville ta sig undan i kvarteren öster om Sveavägen och agera innan man kom för nära Kungsgatan med dess livligare gatuliv. Och där fanns plötsligt gärningsmannen bakom statsministerparet. Olof Palme gick arm i arm med sin hustru, han närmast husen, hon närmast gatan. Det första skottet träffade Olof Palme mitt i ryggen i höjd med femte bröstryggkotan, från ett avstånd på 10-30 cm, så att han avled omedelbart. Hans rock hade ett ovanligt markerat kors tecknat av sömmarna på ryggen. Området där vitala organ skulle träffas för att döda honom omedelbart angavs av rättsläkaren till 10 cm brett och 20 cm högt. Hade skottet träffat fem centimeter åt sidan kunde effekten istället blivit en skottkanal genom två revben och lungan, som kunde åtgärdats på sjukhus. Skottet mot Olof Palme hade gått rakt fram, slagit i väggen och rikoschetterat tillbaka mot en betongpelare. Det andra skottet gick genom Lisbet Palmes kläder längs ryggen, från vänster sida till höger, men orsakade bara ett piskrappsliknande märke på huden. Det avlossades från 70-100 cm, och var riktat mot samma del av kroppen som skottet som dödade hennes make, men missade med ungefär fem centimeter. På ett sådant avstånd innebar det att revolverpipan pekade några millimeter för långt högerut för att vålla den typ av skada som dödat Olof Palme. Sannolikt berodde detta på att Lisbet Palme föll framåt-mot vänster inne i sina kläder, att revolvern rekylerade eller en kombination av båda dessa faktorer. Kulan korsade sedan Sveavägen. Kulorna uppvisar samma blyisotopsammansättning som man funnit på makarna Palmes ytterkläder. De var av en ovanlig typ, sk metal piercing, dvs kulor med en kopparspets som ger den extra penetrationsförmåga av mycket hårda material men som också gör att den kan passera en människokropp med förvånansvärt lite skador, just på grund av penetrationsförmågan och att kopparspetsen förhindrar att kulan deformeras i kroppen - det som kan ge skador är om kulan tumlar i kroppen, vilket den gjorde i Olof Palme, men detta beror på hur mycket motstånd den möter i skottkanalen. Kulorna kom från tillverkaren Winchester. Utifrån kulorna har vapnet bestämts tidigt av polisen till en revolver .375 med minst sex tums pipa, som tillverkas av bland andra Smith & Wesson men också flera andra märken. Skottljuden bör ha varit mycket kraftiga men beskrivs av många vittnen som "smällare" eller liknande.

Efter skottlossningen tvekade sannolikt gärningsmannen helt kort på platsen innan han stoppade ner vapnet i sin rockficka och börja springa österut på Tunnelgatan. Han avpassade sin kraft så att han klarade att springa på det hala underlaget, och iakttogs av två vittnen, ett inne på Tunnelgatan och ett uppe på David Bagares gata, där han fortfarande, minst en dryg minut efter mordet, väckte uppmärksamhet genom att springa och verka jagad. Efter detta finns inga fler säkra iakttagelser av gärningsmannen. Trots mer än 20 ögonvittnen till mordet är signalementet på gärningsmannen vagt. Ingen kan egentligen säkert beskriva hans ansikte. De flesta vittnena är överens om att det handlar om en man i medelåldern, ungefär 30-45 år gammal, klädd i ett mörkt ytterplagg. Det finns också uppgifter om att plagget fladdrat runt benen (som en längre rock), att mannen burit lågskor och någon form av huvudbeklädnad. En särskilt omständighet var att mordplatsen var upplyst av en ljusramp längs Dekorimas skyltfönster, så att ljuset egentligen var skarpt på mordplatsen men kom att lysas upp bakifrån för vittnena, som mest såg gestalterna som siluetter.

Att mördaren måste ha haft god lokalkännedom för att klara att fly undan förföljare och försvinna i Stockholmsnatten utan spår står utom tvivel. Avslutningsvis skall här också anges det faktum att  inget tips som fört gåtan till en lösning inkommit till polisen på 32 år trots belöningen på 50 miljoner som garanterats av svenska staten.

Bakgrunden till mordet

PG Näss, chef för SÄPO, lär ha yttrat något i stil med att "Problemet är att Olof Palme bara inte kan ha blivit mördad i hörnet Svevägen-Tunnelgatan tjugo över elva en fredagkväll utan livvakter. Det är en omöjlig plats, ett omöjligt scenario, statsministern borde inte ha varit där, mördaren borde inte ha kommit undan, ingenting stämmer eller är rimligt med detta mord. Mördare skjuter sina offer på en plats de kan kontrollera". Man får säga att Gärningsmannaprofilen innebar ett systematiskt arbete för att förstå hur detta "omöjliga" mord skulle ha kunnat gå till. Olsson och Åsgård börjar med bakgrunden till mordet (medan jag började med att presentera själva mordet här). De har lagt ett omfattande arbete på att undersöka om makarna Palme övervakades eller utsattes för telefonavlyssning före mordet. Deras entydiga slutsats är att det inte finns några som helst tecken på övervakning i Gamla Stan, utanför Olof Palmes olika arbetsplatser eller telefonavlyssning av bostaden eller arbetsplatserna, både statsministerns och hans hustrus, före mordet. Detta skulle visserligen kunna vara förenligt med en mycket professionellt utförd operation - men den skulle i så fall visat flera lämpliga tillfällen för attentat, t ex makarna Palmes restaurangbesök två dagar före mordet (också utan livvakter) eller när Olof Palme promenerade hem från Rosenbad två timmar innan han på nytt gick ut för att gå på bio den sista kvällen han levde. Dessutom visade undersökningarna att Olof Palme själv och makarna Palme regelmässigt rörde sig utomhus utan livvaktsskydd, bland annat när statsministern promenerade från bostaden ner till Apotekshörnan (där livvakterna hämtade honom för längre transporter) eller över broarna från Gamla Stan till Rosenbad och Riksdagen och tillbaka, där ett attentat kunde ha organiserats med goda förutsättningar både för att lyckas och för att gärningsmannen skulle komma undan. Ett alternativ hade varit att slå till i bostaden, som helt saknade skalskydd eller övervakning, ja, till och med ett fungerade lås i porten mot gatan.

Spekulationerna om walkie-talkie övervakning bygger på vittnesmål som till övervägande delen kommit efter att Polisen efterfrågat sådana i TV och deras trovärdighet sätts ytterligare i fråga av att de främst gäller området runt den verkliga mordplatsen, där övervakning inte kunde ha planerats eftersom platsen var omöjlig att känna till i förväg. Likaså hade telefonövervakning bara lett till att gärningsmannen kunnat känna till att biobesök diskuterades två timmar tidigare. Att veta vad paret Palme tänkte göra hade krävt buggning av bostaden - men det mesta detta kunde ha gett hade varit detaljerna om biobesöket en kort stund innan makarna Palme lämnade bostaden - fortfarande utan information om vad som skulle hända efter föreställningen. Likaså går Olsson och Åsgård också igenom makarna Palmes väg till biografen och visar att en rad vittnesmål inte indicerar att de skulle ha förföljts från Gamla Stan till biografen. Återigen är det inte avgörande för scenariot om mördaren först uppfattat Palme i Gamla Stan, på T-banan eller vid biografen. Inga avlyssningar eller spaningar i världen hade kunnat ge information som placerade makarna Palme i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, helt enkelt eftersom inte ens de själva visste att de skulle befinna sig där några timmar senare. Inte heller hade man behövt ta till avlyssning eller annat spioneri för att veta när Palme skulle gå ut utan livvakter - det gjorde han i princip varje dag.

Gärningsmannaprofilen och dess granskare och kritiker

Olsson och Åsgård laborerar med fyra hypoteser: en gärningsman som agerade på uppdrag av andra och hade hjälp av andra under planering och genomförande, eller bara under planeringen, en ensam gärningsman som drevs av hat mot Olof Palme och/eller ett behov av att rikta uppmärksamhet mot sig själv genom att döda en prominent person, eller en annan typ av gärningsman som agerade ensam eller tillsammans med andra kring biografen. Utifrån grundstommen och bakgrunden vi gått igenom kan den viktigaste slutsatsen om mordet dras. Det finns bara två möjliga scenarios: att mördaren väntat vid Grand (eftersom han visste att Olof Palme med sällskap var på föreställningen) och följt efter sina offer till mordplatsen (sannolikt genom att gå före dem åtminstone vissa bitar, inklusive den sista biten), något som kräver viss skicklighet, koncentration och lokalkännedom för att inte bli uppmärksammad och välja rätt tillfälle för gärningen), eller att paret stött samman med en beväpnad potentiell mördare någonstans på vägen. Notera att inget av detta innebär att mördaren skulle varit vare sig "ensam" eller en "galning". Olsson och Åsgård utesluter systematiskt tecken på en professionell konspiration genom att visa hur improviserat och föga taktiskt mordet på Olof Palme genomfördes. Professionella mördare planerar sina dåd och vill ha kontroll över situationen. Olof Palmes mördare hade ingen aning om huruvida exempelvis ett större sällskap skulle komma ut från restaurangen på Tunnelgatan eller möta honom i trappan ner från Malmskillnadsgatan. Han kunde inte kontrollera trafiken på Sveavägen. Ingen gruppering har heller tagit på sig ansvaret för dådet och svenska internationella engagemang ändrades föga efter Palmes död, vilket gör att det är svårt att se en tillräcklig motivbild för en internationell konspiration. Inga underrättelsetjänster har fått signaler om mordet. Även en opportunistisk, liten konspiration anses som osannolik eftersom sannolikheten att mördaren skulle komma undan var liten och få människor är beredda att ta en sådan risk. Slutligen har inga tips kommit trots den regeringsstödda, stora belöningen. Allt annat än en mycket liten konspiration ger sådan exponering att tips skulle kunna förväntas.

Därför konkluderar Olsson och Åsgård att det är osannolikt att Palme övervakats eller skuggats fram till biografen, men att han förföljts från biografen, att gärningsmannen flytt ensam och att ingen annan flytt från mordplatsen. De klassificerar brottet som väsentligen kaotiskt sett i sin helhet (på engelska disorganiserat, i motsats till organiserat), utifrån att brottet verkar spontant snarare än planerat, gärningsmannen exponerar sig vid biografen, har ett högriskbeteende vid själva gärningen, både vad gäller att skada andra än de tilltänkta offren och att själv åka fast, att det inte förekommer någon konversation före beskjutningen, att genomförandet är oklart eftersom Lisbet Palme beskjuts men inte dödas, gärningsmannen förefaller lätt förvirrad omedelbart efter att han skjutit och brottet förefaller motivlöst. De framhåller dock två argument för att brottet istället skulle varit organiserat, att gärningsmannen troligen väntar två timmar under bioföreställningen och visar sin avsikt mycket sent i förloppet (s 883). Utöver dessa konklusioner tecknar nu Olsson och Åsgård själva profilen, av en känslo- och driftsstyrd person "utan större förmåga till logiskt resonemang i pressade situationer som hellre låter känslorna styra beteendet", som har svårt med samspel med andra och därmed har en bakgrund kantad av misslyckanden som lett fram till "en speciell kontur av kantighet, rigiditet och originella levnadsomständigheter". Gärningsmannen har en personlighetsstörning som inte låter sig karakterisera närmare men sannolikt har psykopatiska drag och är en "intolerant, illojal och hänsynslös person som styrs av impulser, hugskott och impulser. /.../ Det finns ett betydande förakt för andra och förakt för svaghet, som tar sig uttryck i fördomsfullhet och tendens till snara omdömen om andra. /.../ kan framstå som självsäker genom sin självhävdelse men i andra avseenden framstår han som uppblåst och oäkta, vilket avspeglar en brist på inre kompass." De tecknar vidare en person med torftiga levnadsomständigheter, politiskt ointresserad, troligen inte medlem av föreningar, men med viss vapenvana. Familjen skall ha varit kaotisk där ffa relationen till fadern präglat det fortsatta livet, och gärningsmannen lever ensam utan barn, med låg utbildning, okvalificerat arbete (om han överhuvudtaget har något), dålig ekonomi, bor i hyresrätt med låg boendestandard. Gärningsmannen har sannolikt inte haft kontakt med psykiatrin, i varje fall inte under frivilliga former, men kan ha fått sjukgymnastik eller smärtlindrande medicin efter en olycka/sjukdom som nedsätter hans rörlighet. Möjligen har han haft glasögon vid Grand men inte vid mordplatsen, vilket nedsatt hans förmåga att få en överblick över mordplatsscenariot. Personer av hans typ utvecklar ofta missbruk, men gärningsmannen kan inte vara gravt eller ens måttligt nedgången av alkohol eller amfetaminmissbruk. Han kan däremot tidigare eller efter mordet ha använt alkohol eller lugnande tabletter.  Gärningsmannen kan vara dömd för vålds- eller egendomsbrott och trots myndighetsavsky ha kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl eller vara förtidspensionerad. Sannolikt bor gärningsmannen mycket nära mordplatsen, max 1-2 km bort, och av ekonomiska skäl inte söder utan snarare norr, öster eller väster om Sveavägen (tiderna har förändrats sedan 1980-talet). Palmehat, kanske i kombination med en utlösande faktor orelaterad till Olof Palme, anses som den troligaste drivkraften bakom dådet. Vidare diskuterar Olsson och Åsgård hur gärningsmannen agerat efter dådet, möjligheten att han intresserar sig för utredningen eller till och med försökt infiltrera den, hur han hanterat vapnet och kläderna från mordplatsen och återfallsrisken (sid 890f).

Enligt experterna från Riksrevisionsverket som granskade profilen på uppdrag av Granskningskommissionen hade en "betydande enighet" nåtts om Åsgårds och Olssons slutsatser vid avstämningar med åklagare, Palmeutredningen, säkerhetspoliserna och FBI-experterna som konsulterades. De ansåg också att Gärningsmannaprofilen "kunde ha ett värde för utredningen, fokusera utredningen på hypotesen och ge 'råg i ryggen' åt utredarna". De anmälde dock invändningar mot flera av de bedömningar som låg till grund för GMPs slutsatser och menade att "GMP borde anses som ett strukturerat sätt att hålla samman det som varit utredningens huvudscenario. /.../ Analysen av hypotesen av den ensamme gärningsmannen bedömdes vara väl utförd, men resonemangen angående "övriga hypotesers jämförelsevis lägre halt är för den skull inte alltid övertygande." Främst verkade RRV-experterna oroade över att GMP påverkats av den misstänkte Christer Pettersson eftersom utredarna velat "täcka in" honom. Man ger fyra citat ur GMP som "kunde vara klippta ur Petterssons personakt".  De ansåg det också tveksamt om en gärningsmannaprofil överhuvudtaget borde konstruerats utifrån en enstaka händelse med så magert underlag som i detta fall. Experterna anförde att det faktum att gärningsmannen ett par timmar före mordet inte skulle ha vetat om att han skulle begå det gjorde jämförelserna med tidigare attentat mindre relevanta. De hävdade att GMP dragit för stora slutsatser av enskilda icke-professionella inslag i mordet för att hävda att gärningsmannen inte skulle vara professionell. De drog paralleller till en känd lejd, professionell mördare, Ray som sköt Martin Luther King Jr., och som begick många misstag. De anser att skottet som dödade Olof Palme skulle kunna betraktas som närmast perfekt och förkastar GMPs slutsats att det var oprofessionellt av gärningsmannen att stoppa undan vapnet direkt. Riksrevisionen tycker också att påståendet att gärningsmannen skulle haft lokalkännedom är överdrivet - han kunde ha studerat omgivningarna under biobesöket. Sammanfattningsvis skriver RRV-experterna att "Vi har svårt att i sekvensen från Grand till mordplatsen, flykten och sedermera undanhållandet finna klara och entydiga tecken på bristande professionalism. Fakta i målet talar närmast i motsatt riktning."

Vid den förnyade konsultation som Granskningskommissionen gjorde med FBI (och som de inte var alldeles nöjda med, se inledningen till denna bloggpost) framfördes på nytt att "fakta pekade entydigt på en sk "disorganized" gärningsman som agerat ensam. Argument för detta var valet av vapen, valet av plats, skottets placering, att Lisbet Palme inte dödats och gärningsmannens beteende i övrigt på mordplatsen. FBI-gruppen delade därför helt uppfattningen i GMP att gärningen i detta fall inte kan vara ett resultat av en professionell operation".

Robert Ressler, en känd före detta FBI-anställd som skrivit flera böcker om profilering och konsulterats internationellt, hade inte varit anlitad av svenska polisen eller haft något med GMP att göra innan han anlitades som expert av Granskningskommissionen. Han var till skillnad mot revisorerna bestämd i att informationen var tillräcklig och att GMP var en valid metod i Palmefallet, även betraktat som ett enstaka mord. Ressler menar att man vid granskningen av en profil skall sträva efter att rensa bort allt som inte kans slås fast som fakta. Där kritiserade Ressler vissa av GMPs uttalanden som alltför spekulativa, t ex det om gärningsmannens synproblem. Resslers bedömning var att den GMP Olsson och Åsgård lagt fram var en godtagbar, genomarbetad produkt. Ressler delar helt slutsatsen att mordet på Olof Palme inte kan vara resultatet av en professionell (yrkesmässigt utförd) konspiration; terrorister och utländska underrättelsetjänster kunde man helt bortse från. Möjligen kunde en liten, opportunistisk konspiration övervägas. Skälen för denna bedömning angav han i fyra punkter: 1. valet av vapen och ammunition, 2. skottens placering, 3. att Lisbet Palme inte dödades och 4. valet av plats. Gärningen var enligt Ressler ett högriskbrott, dvs gärningsmannen riskerade både att misslyckas och att upptäckas. Han framhöll att organiserade gärningsmän strävar efter att ha kontroll över gärningen och inte improviserar utifrån offrets beteende. Resslers främsta invändning mot Olsson och Åsgårds GMP var att han inte tyckte att gärningsmannen var psykopat utan snarare borderline-störd (borderline är ett begrepp som ändrat betydelse sedan 1990-talet, då syftade det mer mot jagsvaghet och djupgående relationsstörningar som gjorde personen psykosnära. Det är svårt att förstå vad Ressler menade exakt med sitt uttalande, mer än sannolikt att gärningsmannen var skörare och närmare psykiskt sammanbrott än den svenska profilen visade, det är dock viktigt att se att läkares, psykologers och poliser använde borderlinebegreppet med delvis olika innebörder). Han uteslöt också narkotikamissbruk och i princip även alkoholmissbruk. Resslers bild av gärningsmannen var: relationssvårigheter hela livet, särskilt i förhållande till auktoriteter, formad av misslyckanden, djupnande depression med paranoida inslag som övergår i ren paranoia. Kan ha levt med hemligheten (i motsats till en psykopat) och självmord är en påtaglig möjlighet. Ressler hade stora invändningar mot hur GMP skisserade gärningsmannens liv efter mordet. Ressler menade att gärningsmannen måste bo eller arbeta i området och att brottet var "spontant" och "opportunistiskt". Däremot är han mycket förvånad över att gärningsmannen lyckades fly, vilket han tillskriver tur och tur enbart, av en sådan grad att den gör detta till ett "århundradets brott". Denna omständighet får honom dock inte att revidera sin uppfattning om GMP i övrigt.

Slutligen uttrycker Granskningskommissionen sin förvåning över att Olsson och Åsgård fick använda det mesta av nio månaders arbetstid till att ställa samman grundläggande fakta om själva gärningen och omständigheterna kring den - sju år efter att utredningen öppnats och efter att man sökt lagföra en person genom två instanser! De menar att samarbetet med FBI i GMP blev olyckligt strukturerat - antingen borde FBI ha gjort GMP från början eller fått tillfälle att uttala sig över en färdig produkt. Som det nu är har alla experter samarbetat för att ta fram GMP och kan därför inte anses som oberoende granskare av varandra - med undantag för Ressler. De oroar sig för att Christer Pettersson fått påverka den slutliga GMP. Slutligen vidgår kommissionen (sid 916) att alla experter man vidtalat - alltså även de i övrigt kritiska experterna från Riksrevisionsverket och Ressler (vi kan lägga Clarke till listan) - inte ifrågasätter huvudslutsatsen: att Olof Palme inte mördades av en professionell konspiration. Däremot delar kommissionen delvis RRV:s invändningar mot bedömningen att gärningsmannen inte uppvisade professionalitet. En helhetsbedömning av fakta i målet talar "så pass tydligt emot ett planerat attentat" att man vad gäller detaljerna kan nöja sig med att söka efter fakta som talar emot denna slutsats. "Det finns få fakta av det slaget", slår man fast  (sid 916), men det viktigaste är att gärningsmannen kom undan. Ressler hänvisar detta till slumpen, men Granskningskommissionen skriver "Detta kullkastar enligt vår mening inte den grundläggande slutsatsen, men en analys som i ett visst betydelsefullt avseenden måste fyllas ut av slumpen som förklaringsfaktor är uppenbarligen inte utan svaghet" (sid 917) De konstaterar också att GMPs huvudslutsats inte är något som det krävs en gärningsmannaprofil eller ett GMP-arbete för att komma fram till. Den utfaller istället som resultatet av en visserligen komplex men ändå ordinär faktaanalys - eller "brottsanalys" - och det är så det är redovisat i GMP. En GMP bygger på sannolikhetsbedömningar, och i likhet med andra statistiska analyser bevisar de ingenting i det enskilda fallet - ett konstaterande som låter daterat eftersom man idag till och med anger DNA-bevisning som en grad av sannolikhet och mer och mer forensiskt arbete lägger fram sannolikheter och graderad säkerhet i beräkningen för domstolen, som provar bevisvärdet i analyserna. Med Granskningskommissionens resonemang skulle dagens EvidensBaserade Medicin bygga på ett statistiskt feltänkande. Granskningskommissionen lyfter avslutningsvis fram att arbetet i detta avseende mer liknar en "personality assessment", för att pröva hur väl möjliga misstänkta passar som gärningsman än en profil.

Märkligt nog har Granskningskommissionen kontaktat ännu en expert, och denna gång en verklig akademiker, professor James W. Clarke, som skrivit boken American Assassins: the dark side of politics, där han gått igenom 17, sedermera 18, politiska attentat i USA och klassificerat gärningsmännen i fyra kategorier. Clarke var professor i Arizona i social sciences och tidvis verksam i Europa, och betonar att han inte är psykolog eller läkare utan studerar gärningsmän och deras motiv i ett socialt perspektiv, inte utifrån psykiska diagnoser eller teorier. Han konsulterades också av bl a Secret Service, som ansvarar för de amerikanska presidenternas personskydd. Clarke har gjort en egen profil i Palmeärendet och hade samma uppdrag som Ressler, att bedöma Olssons och Åsgårds profil, och fick tillgång till samma översatta material av Granskningskommissionen som även träffade honom i samband med sin USA-resa på hösten 1998, men han är inte omnämnd i Granskningskommissionens betänkande. Han uttalade sig vid den tiden inte heller för media, trots att han i bland annat Aftonbladet svarat på allmänna frågor, men avböjde att diskutera Palmefallet eftersom han fått tillgång till sekretessbelagd information. Möjligen tyckte Granskningskommissionen att han drev iväg och ville göra ytterligare en profil, vilket de även kritiserade Ressler för i förbigående, och för att undvika att sitta med tre motstridiga profiler och upprörda experter (eller, i värsta fall, för mycket kritik mot det svenska arbetet) togs han inte med i slutrapporten. Clarkes modell är i alla händelser intressant för Palmemordet, och vi känner till hans slutsatser idag efter att hans utlåtande blivit tillgängligt. Hans första grupp är politiska fanatiker, som mördar för att uppnå ett mål, och i regel är stolta över det. Den andra gruppen är också "politiserade" individer men som mördar för att själva komma in i världshistorien, för att få vara med och spela en roll i de stora skeendena, i regel efter att ha avvisats och misslyckats i yrkesliv och personliga relationer. Den tredje gruppen är psykopatiska, misslyckade och deprimerade, som skyller sin situation på samhället och vill ha uppmärksamhet och hämnd för sitt eget elände på en person i auktoritetsställning. Både grupp 2 och 3 är personlighetsstörda individer medan den fjärde gruppen är den mest psykiskt avvikande och begår vad vi skulle kalla "vansinnesdåd". Ofta försöker de sistnämnda inte ens fly, liksom grupp 1. Clarke har också accepterat en femte grupp, som är rena kontraktsmördare som agerar mot ersättning eller på andra sätt agerar rationellt men inte för politiska motiv. Intressant nog återfinns endast en äkta konspiration (Lincoln) och en grupp som kan ha betalat en hit-man (King) bland 18 attentat. I Palmeärendet ställer sig även Clarke bakom Olsson och Åsgårds grundscenario och konklusioner och godtar deras arbete. När det kommer till detaljer håller han dock inte med om att gärningsmannen kan vara så psykiskt störd som han tecknas i den svenska profilen eller i Resslers utlåtande. Hans beskrivning kan sägas landa i samma riktning Olsson och Åsgård tecknar (de skriver att gärningsmannen är grupp 2 eller 3 enligt Clarke's klassifikation, som de går igenom utförligt i sitt betänkande, medan Clarke själv placerar honom som en "suicidal grupp 2:a"). Clarke avvisar det kaotiska mönstret hos gärningsmannen och säger att han måste ha varit en kontrollerad, eftertänksam och klartänkt person med genomsnittliga eller övergenomsnittliga begåvningsresurser som levt ett överkontrollerat liv med depression och ilska som stängts inne sedan barndomen, som inte var av den kaotiska typ man tidigare beskrivit utan snarare brustit emotionellt än materiellt. Motivet skulle vara politiskt för att imponera på eller få hämnd på nära personer, som han upplevt sig sviken av eller som föraktar honom på grund av hans misslyckanden.

Åtgärdslistan som upprättades av Palmeutredningen efter GMP innefattade: inventering av alla GMP-"träffar" bland tips, farliga personer och vapen, ensamboende i området, hotbrev och "tokbrev", alla som erkänt mordet, utvidgade registerkontroller på tänkbara, kontroll av misstänkta som kontaktat regeringskansliet, partiet och polisutredningen, förhör med livvakter om incidenter i Palmes närhet, genomgång av bildmaterial, granskning av personer som haft permissioner eller varit försöksutskrivna från psykklin. En "GMP kontrollista" med 86 personer upprättades, varav många var extremt udda eller rent av svårt psykiskt sjuka. Efter genomgång av dessa ärenden togs en ny lista fram med sex sk "GMP-objekt", betecknade med bokstäver från GB till åtminstone GH (GA och GG är rimligen andra eller avskrivna spår). Intressant nog har ingen av de tre-fem personer som diskuterats mest som möjliga ensamma gärningsmän i media identifierats genom profilen, utan fanns redan i utredningen innan den upprättades. Profilen har dock spelat en stor roll i den följande diskussionen om dessa fall in i vår tid.

Vad säger oss då Gärningsmannaprofilen nästan 20 år senare?

Gärningsmannaprofilens huvudslutsatser ("konklusioner"): mordet var tidigast planerat vid ankomsten till bion, förföljelse eller slumpen ledde gärningsmannen till den oförutsägbara mordplatsen, olämpligt vapen, ammunition och klädsel, osäkert om gärningsmannen skulle lyckas i sitt uppsåt och komma undan, inga tips som lett till framsteg trots den stora belöningen) talar entydigt mot att söka gärningsmannen genom olika motivbilder, internationella eller inhemska, eller konspirationer med många inblandade. Att en professionell organisation i detta läge skulle välja att "vänta ut Palme en sen fredagkväll inför eventualiteten att han skulle bege sig till en mer lämplig plats, synes ligga bortom fantasins gränser och mänsklig förmåga till förutsägelse" (Granskningskommissionen s 860). För alla eftertänksamma mördare, även för en liten "opportunistisk" grupp av halvprofessionella Palmehatare som fått veta att han var på bio, måste en folksamling utanför biografen eller i kollektivtrafiken framstå som mycket olämpliga attentatsmöjligheter jämfört med kvarteren kring Palmes bostad, i bostaden eller kring arbetsplatsen.

På något sätt har Gärningsmannaprofilen och dess konklusioner drunknat i Granskningskommissionens textmassor och i mediadiskussionen. Till detta har säkert bidragit att själva metoden kom i visst vanrykte under 2000-talet, bland annat genom de kritiska studier jag tog upp i förra blogginlägget, men också genom medial överexponering. Därför är det viktigt att tänka på vad Granskningskommissionen skrev om att huvudslutsatserna i profilen bygger på faktaanalys och förnuftsresonemang som knappt behöver kallas GMP. Olsson och Åsgård hade tillgång till hela Palmeutredningen, samarbetade med utredare och specialister, bland annat från SÄPO, och konsulterade internationella experter vid FBI. Dessutom har profilen och arbetet kring den granskats av Riksrevisionen och Granskningskommissionen, som på nytt konsulterade FBI och minst två privata experter, Robert Ressler och James W. Clarke, utan att någon av dessa mer än tio experter, från flera av varandra oberoende grupperingar, med möjlighet att få information som annars omfattas av förundersökningssekretess, tog avstånd från huvudslutsatserna. Den enda instans som velat relativisera uteslutandet av en konspiration är de två experterna från Riksrevisionen, som visserligen instämde i huvudslutsatsen men i en kryptisk formulering efterlyser mer "halt" även i alternativa hypoteser. Granskningskommissionen accepterar, till synes motvilligt, också huvudslutsatserna, även om de verkar angelägna att hålla alternativ öppna. Särskilt en ledamot, Inga-Britta Ahlenius, har uttalat sig i media vid enstaka tillfällen efter att kommissionen offentliggjorde sitt betänkande, som för att "hålla liv" i revisorernas invändningar, medan de övriga hållit en strikt linje att inte vidare diskutera arbetet efter att det lades fram på sommaren 1999 utan att hänvisa till det 1000-sidiga betänkandet som alltid varit fritt för var och en att ta del av och som länkats ovan.

Vad tänker då jag själv?

Naturligtvis var GMP ett positivt steg i Palmeutredningen som borde genomförts långt tidigare. På samma sätt var konsultationerna med FBI, Ressler och Clarke mycket givande. Allt talar för att Olsson, Åsgård och de övriga experterna gjorde ett mycket seriöst arbete efter bästa förmåga med dåtidens metoder. Rent allmänt tror jag att GMP måste avmystifieras och bygga på fakta, statistiska samband, vetenskaplig evidens och sannolikt på att kriminologer, psykologer och psykiatriker konsulteras av polisen naturligt hela vägen i den mån sådan expertis behövs för en utredning, snarare än sitta i en avskild grupp och ta fram en profil som sedan kan visa sig vara fel eller rätt, men säkerligen fånga in alltför många misstänkta om den används för att tråla befolkningen. Diskussionen nedan är inte heller ett försök att teckna en profil utan att diskutera de fakta vi känner och hur de kan tolkas utifrån psykiatrisk kunskap.

När det gäller Palme-ärendet är det slående hur alla experterna var överens om grundslutsatserna och hur svårt det är att finna argument mot dem när man betänker hur biobesöket och promenaden (inte) planerades och gick till. Ändå har detta inte gett särskilt mycket "råg i ryggen" åt polisen, Granskningskommissionen och granskande journalister att förklara detta för det svenska folket. När man ser gamla TV-program är det istället svårt att värja sig mot känslan av att alla antingen är inblandade i en gigantisk cover-up eller inte vet vad de talar om. Detta kan förstås bero på hur programmen är gjorda journalistiskt men kanske också på dåligt samvete över det svaga målet mot Christer Pettersson, som ändå skulle vara något slags offentlig linje, och det ända in i våra dagar, när bland andra Stefan Löfvén och Jan Guillou vidhåller hans skuld trots att han, som Palmeutredningens nye chef sagt, är den ende som friats från mordet i Domstol, inte en utan två gånger

Gärningsmannen måste ha varit starkt affektdriven. När han skred till verket måste det ha framstått som långt mindre sannolikt att han skulle undkomma än att han skulle stöta samman med poliser, civila eller andra personer som ingripit i hans flykt eller blivit igenkänd av vittnen som på olika sätt kunnat identifiera honom i efterhand. Detta talar för att han drevs av ett specifikt hat mot Olof Palme som var så starkt att han var beredd att offra allt för att utplåna honom. Palmehatet var svårbedömt för de amerikanska experterna, men fanns i olika schatteringar i många grupper i Sverige, från vänsterpersoner som tyckte att han var "överklass" och på olika sätt en svikare av 60-talets ideal, socialdemokrater som tyckte illa om hans personliga intellektuella överlägsenhet, till borgerligheten och högern som ofta var övertygade om att han "sålde ut" Sveriges intressen till Sovjetunionen. För denna grupp kom lagförslaget att ge polis och hemvärn civil status vid en eventuell ockupation som en akut provokation våren 1986, liksom den förestående Moskva-resan efter de senaste årens u-båtsaffärer. Däremot tror jag inte att Harvard-affären kommit så mycket längre än till media och har svårt att tro som Clarke att den skulle ha bidragit som utlösande faktor till gärningen (att Palmes akt stals från Tingsrätten samma kväll som mordet är ännu ett märkligt sammanträffande som ingen kunnat förklara och som naturligtvis kan ha berott på något helt annat, som att en grävande journalist velat syna siffrorna innan de blev offentliga - aktens diarienummer hade inte avlägsnats vilket sannolikt minimerat risken att stölden skulle kunna använts för att skada Olof Palme).

Palmehatet i Sverige var även riktat mot Lisbet Palme som var aktiv socialist under makens år i offentligheten, särskilt kritisk till traditionella familjer med mannen som försörjare och barnen som familjens ansvar att ta hand om snarare än samhällets. Det är däremot svårt att se internationella motiv att vilja döda statsministerfrun. Jag har också svårt att se en professionell militär eller polis i Sverige vid denna tid skjuta en kvinna i ryggen, om uppdraget var att döda hennes man, men detta är en högst personlig spekulation. Olsson och Åsgård, Ressler med flera anser att det faktum att Lisbet Palme inte dödades tyder på icke-professionalitet. Här håller jag inte med - de utgår från att hon sköts för att undanröja ett vittne vilket stämmer dåligt med att mördaren inte attackerar de två andra vittnen han hade på nära håll. Jag tror att hon besköts av samma skäl som maken. Att mordförsöket på henne misslyckades berodde på att revolverpipan pekade några millimeter för långt åt höger medan offret befann sig i rörelse åt vänster. Skotten är åtminstone inte oskickliga och visar att gärningsmannen hanterat en revolver tidigare. Förföljandet, gärningen och flykten har krävt sinnesnärvaro, självkontroll och planering, åtminstone i ett kort tidsperspektiv.

Detta kontrasterar med några omständigheter. För det första kan gärningsmannen inte ha varit övertygad om att han lyckats döda Olof Palme när han lämnade platsen. Även ett skott som penetrerat lungan hade kunnat ge upphov till att Palme föll omkull med en riklig blödning ur munnen. När det gäller Lisbet Palme är det uppenbart att gärningsmannen måste ha anat att hon inte var allvarligt träffad utifrån att hon ropade på hjälp och rörde sig. Varför gärningsmannen inte såg till att vara säker på att ha lyckats efter den risk han tagit vet jag inte. Kan han ha haft en övertro på vapnets effekt, kan han ha chockats av synen av den hoprasande och blödande Olof Palme, kan han ha drabbats av en plötslig osäkerhet, kan han ha klarat att skjuta i ryggen men tvekat inför vad som skulle hända vid ett huvudskott? Vidare kom gärningsmannen inte optimalt förberedd eller utrustad till mordplatsen. Det sannolika vapnet är tungt och har kraftig rekyl. Ammunitionen ger ett högt ljud, eventuellt en mynningsflamma, och kulan är inte optimerad för att döda en människa. Flera vittnen uppger att gärningsmannen hade lågskor, en längre rock, och en huvudbonad han kunde ha tappat under flykten. Mördaren måste definitivt ha haft lokalkännedom utöver vad en rekognoscering på några timmar skulle kunnat ge, men jag undrar om han inte dessutom måste ha varit på platsen dagen eller dagarna före mordet, för att veta att inte barackerna och byggställningarna med containern framför hade vuxit ut till en avspärrning av trapporna upp till Brunkebergsåsen från Tunnelgatan. I det ljuset är det å andra sidan märkligt att gärningsmannen inte visste att rulltrappan startade när man steg på den. Kanske tyckte han att det var värt att springa i trapporna för att lättare kunna vända om ifall han mötte personer uppifrån, vilket både talar för att han hade fysiska och kognitiva resurser kvar i detta skede.

Psykiatriskt tycker jag att man kan säga följande baserat på vad vi vet om gärningen. Gärningsmannen har inte haft ett lyckligt familjeliv eller ett tillfredsställande yrkesliv. Han har haft en personlighetsstörning och/eller neuropsykiatriska problem som nedsatt hans förmåga att fungera med andra och i studier och arbete, och lidit av sina tillkortakommanden så att han var beredd att riskera allt för att genomföra mordet, sannolikt utifrån ett djupgående hat mot allt mannen stod för och utvecklingen i Sverige de senaste decennierna. Gärningsmannen har ändå visat betydande impulskontroll som inte avslöjat sina avsikter förrän i gärningsögonblicket och inte, om man tänker sig ett längre förföljande, genomfört attentatet tidigare. Han har också kunnat skjuta och fly på ett välavvägt och kontrollerat sätt, utan att ramla eller vingla på den hala gatubeläggningen eller i trappan. Detta talar emot så uttalad påverkan av alkohol eller droger (hasch, lugnande tabletter eller opiater) att gärningsmannen skulle uppfattas som "berusad" eller "påverkad", liksom psykiska störningar präglade av uttalad impulsivitet, som svår ADHD eller amfetaminpåverkan. Samtidigt kan en rad svåra psykiska störningar utesluta någon som gärningsman i detta fall eftersom personer med sådana tillstånd inte skulle haft initiativkraft och uthållighet nog för att genomföra gärningen och flykten: svår hyperaktivitet/impulsivitet eller svagbegåvning, autism med självförsjunkenhet (sannolikt alla former av autismspektrumstörningar som regelmässigt präglas av stresskänslighet, motorisk klumpighet och svårigheter att föreställa sig andras perspektiv), medeldjup till djup depression (förutom om Palme på ett psykotiskt sätt sågs som orsaken till allt ont och hämningen just släppt, som vid vissa självmord hos deprimerade, men detta för långt från vad som kan betraktas som sannolikt), förvirring, psykos (förutom paranoia med klart sensorium), demens eller långvarigt missbruk av alkohol/lugnande medel, hasch, amfetamin och opiater. Att skjuta i ryggen kan till en början vara abstrakt för en person utan alltför välutvecklad empati och föreställningsförmåga, men det som följde på skotten måste snabbt ha blivit chockerande för en person som inte sett en människa dödas förut. Ändå klarade gärningsmannen att genomföra flykten "nästan perfekt", förutom att han sannolikt väckte uppmärksamhet även uppe på åsen.

Jag tar alltså avstånd både från tanken på en professionell konspiration och en "ensam galning". Däremot går det inte att utesluta att gärningsmannen fått hjälp, men i så fall måste det ha handlat om en liten och tätt sammanhållen grupp som inte gett upp sin hemlighet efter mordet, eller varit för stor för att behålla den. Sannolikt har i så fall medlemmarna delat Palmehatet och varit lojala med varandra. Gärningsmannen kan inte ha varit "galen" i vanlig mening, eller haft problem motsvarande de olika psykiatriska tillstånd jag räknade upp ovan. Brottet bygger på en lång rad slumpartade händelser, därför kan jag inte som Granskningskommisionen hävda att slumpen i ett avseende, att gärningsmannen kom undan, skulle försvaga hela analysen, där håller jag istället med Robert Ressler. Jag har svårt att förstå Granskningskommissionens slutsatser om expertutlåtandena från Riksrevisionen, och tänker att revisorer faktiskt inte är experter på området. De efterlyser här mer fakta om andra hypoteser utan att ta avstånd från huvudslutsatsen, och så måste de kanske uttrycka sig, även om meningen med en gärningsmannaprofil är att rikta in arbetet mot det sannolika huvudspåret. Man kan också tillägga att det fruktansvärda faktum att ytterligare en central person i Sveriges statsledning kom att mördas på ett så snarlikt sätt fyra år efter att Granskningskommissionen avgav sitt slutbetänkande visade att de hade fel. Även om Anna Lindhs mördare var mindre organiserad än Olof Palmes kunde han mycket väl ha undkommit efter ett slumpartat mord (även om han var mer av en Clarke typ 3, som ville åt någon auktoritetsperson, mindre betydelsefullt vem) om inte kriminaltekniken, övervakningskameror och DNA tekniken utvecklats så mellan 1986 och 2003. 

Jag tänker att det varit ett misstag i Palmeutredningen och särskilt bland privatspanare, journalister och andra som diskuterat mordet, att utgå från motivbilder, vilket uppenbart kan föra alldeles fel. Det kan finnas utmärkta motiv att röja en statsman ur vägen som inte alls har med det som faktiskt hänt att göra. Många av de "spår" det talats om i media är inte mycket mer än ett särskilt motiv och några personer som av den anledningen skulle kunna ha önskat Olof Palme ur vägen, men saknar helt förankring i det som egentligen hände den 28 februari 1986 fram till mordplatsen. Motivanalyser har sin plats i polisutredningar, men inte när vi försöker förstå vad som med största sannolikhet har hänt, och aldrig som utgångspunkt i arbetet med att förstå mordet, vare sig man är polis eller tänkt sig att ha Palmemordet som semestergåta.