Saturday, July 27, 2019

Palmemordet (1) Gärningsmannaprofilering

Som så många andra svenskar har jag då till sist hamnat i ett "överdrivet intresse för Palmemordet". I mitt fall kom det dock relativt sent, i februari 2018, när jag låg sjuk i influensa, och behövde något att fördriva tiden med. Fråga mig inte hur jag kom att landa på Dan Hörnings Palmemordspodd, men när jag väl var där kunde jag inte sluta lyssna på raden av ögonvittnen eller misstänkta som Victor G, Skandiamannen, Polisman A, Christer A och alla andra larger-than-life figurer som stod på kö för att fascinera. För att vara rättspsykiatriker har jag aldrig varit särskilt intresserad av brott och våld - i arbetet har jag koncentrerat mig på patienternas tillstånd och behandling (där naturligtvis återfallsprevention är en del) och för att koppla av har jag hellre läst Agatha Christie och andra pusseldeckare än realistiska brottsskildringar och true crime.

Förutom en titt i den parlamentariska utredningen ("Granskningskommissionen, SOU 1999:88) hade min kontakt med mordet fram tills i fjol begränsat sig till att min dåvarande handledare, professor Anders Forsman, lovat att jag skulle få vara med som underläkare i den rättspsykiatriska undersökningen av Christer Pettersson om Högsta Domstolen beviljade resning 1998. Hela Stockholmskliniken ansågs som jävig efter att Pettersson (i varje fall enligt ryktet) hade varit middagsgäst hemma hos professorn där, Lars Lidberg, och då återstod inom Rättsmedicinalverket Anders som framstående expert för att ta sig an en eventuell ny undersökning, och jag var hans doktorand. Vid denna tid talade jag med några kollegor som "kände någon" högt placerad i Stockholmspolisen och de visste alltid berätta att det var Pettersson som hållit i vapnet, det "visste alla". Att ingen av juristdomarna hade funnit honom skyldig vare sig i Tingsrätten eller Hovrätten hade i varje fall inte jag klart för mig förrän jag började lyssna på podden tjugo år senare.

Själv fyllde jag 20 det år Palme mördades och på morgonen den 1 mars 1986 stod jag med näsan i väskan för att åka till Paris. Inte förrän släktingar som skulle köra oss till flyget kom för att hämta oss framåt lunchtid fick vi veta vad som hänt. Jag minns att det blev bråttom eftersom vi tog för givet att flygplatsen skulle vara mer eller mindre avstängd, men väl där såg man inte tillstymmelse till säkerhetspådrag. Från den följande tiden minns jag bara att vi var förvånade över att se att de franska medierna verkade besatta av Palme och Sverige, de talade inte om annat, men jag kom aldrig att intressera mig särskilt för mordet.

Våren 2018, däremot, fick jag tack vare podden, SOU:n och några böcker om mordet upp ögonen för vilket intressant mysterium detta är - mer än någon fiktion, och samtidigt likt fiktion - fast det förstås var en lika absolut fasansfull händelse som Kennedymordet. Jag började också följa olika grupper på Facebook och bloggar om mordet. Jag har läst de seriösa nya böcker som kommit (Thomas Pettersson och Jan Stocklassa) och TV-produktioner (två om Petterssonutredningen varav en av Uppdrag Granskning och en av Mikael Hylin), och funderat vidare kring mordet och några av huvudpersonerna. Den sk "teatermordshypotesen", dvs att Palme inte alls skulle ha mördats utan att allt skulle vara en jättekonspiration för att få ut Palme ur Sverige, har jag garanterat inte lagt en minut på. Särskilt har jag förstås intresserat mig för Gärningsmannaprofilen av poliskommissarien Jan Olsson och min kollega Ulf Åsgård (som jag inte är bekant med eller jävig i förhållande till). Så nu har jag tänkt att, i en rad inlägg på denna blogg, redovisa min läsning och, i bästa fall, försöka tillföra något till diskussionen, och sedan sannolikt lägga Palmemordet bakom mig. Det finns många skribenter som har mycket mer kunskap om mordets detaljer och dess efterföljd. Mitt bidrag blir att reflektera över vad en gärningsmannaprofil är och kan vara, över några av de misstänkta som presenterats och vad psykiatrisk och psykologisk kunskap kan tillföra dagens diskussion om mordet på Olof Palme.

Profilering är att tolka fakta om ett eller flera specifika brott i förhållande till möjliga gärningsmän genom att jämföra dem med kriminologiska, beteendevetenskapliga, psykologiska eller psykiatriska teorier, data och erfarenheter. Man delar ofta upp arbetet i
  • 1. psykologisk/psykiatrisk profilering ("klassisk profilering"), 
  • 2. brottsplatsanalys, och 
  • 3. utredande psykologi/psykiatri, 
där brottsplatsanalys är den mest etablerade inom polisarbetet. Klassisk profilering används vid särskilda brott (som Palmemordet) och framförallt vid upprepade brott, för att försöka finna gemensamma drag och förstå gärningsmannen och eventuella förändringar mellan brott i en serie (i regel upptrappning). Psykiatriska/psykologiska utredningar görs för att pröva hur en person passar in som gärningsman. Sådana utredningar liknar dem som regelbundet görs i samband med rättegångar mot brottslingar som inte uppenbart agerat rationellt för ett syfte eller uppvisar tecken på psykisk störning för att ta ställning till straffrättslig särbehandling, och som då inte får användas för att binda gärningsmannen till brottet.

Naturligtvis har profilering och brottsanalys använts i olika former så länge systematiskt polisarbete förekommit, även om man inte haft ett särskilt namn för metoderna. Det vi idag kallar Offender Profiling (OP) eller Gärningsmannaprofilering (GMP) är en uppsättning metoder som utvecklats främst inom den federala polisorganisationen (FBI) i USA och utförs i team av experter (t ex poliser, många olika kriminaltekniker, rättsläkare, rättspsykiatriker, psykologer och beteendevetare) med stora resurser inom IT och artificiell intelligens till sitt förfogande för att bearbeta brottsplatsdata utifrån databaser av bakgrundsmaterial, som i regel är hemliga. Metoderna har åtminstone delvis utvecklats av välmeriterade vetenskapsmän, men dessa har i regel då lämnat universiteten för att arbeta åt FBI och eventuellt därefter slutat i privata konsultföretag, som anlitats runt världen. Vissa kan ha en starkt statistisk inriktning, andra en beteendevetenskaplig eller till och med psykoanalytisk. Metoden är långtifrån enhetlig, även om vissa "stora namn" kan uttala sig säkert om vad man kan och inte kan göra med metoden eller ibland varför deras egen ansats är överlägsen de andras. Sedan den blev populär i media har ett antal mer eller mindre trovärdiga "stjärnor" på området etablerats.

Det nödvändiga hemlighetsmakeriet runt metoderna och de data de bygger på har försvårat användandet för referentgranskade vetenskapliga studier, och om man bara ser till den publicerade litteraturen i internationella tidskrifter är den relativt mager för att handla om en så omtalad metod (en ny översiktsartikel fann en stor samlad litteratur om man tog med böcker, egenpublimerade material och andra utom-vetenskapliga publikationer, och bedömde det vetenskapliga arbetet kring metoderna i första hand, medan regelrätta studier av deras effekt är få). De studier som finns kommer inte sällan från Storbritannien (eller Skandinavien, Canada, Hong-Kong, Kina och andra länder med en anglosaxiskt influerad forskning i kriminologi och liknande discipliner) där polisens styrning av forskningen på området varit mindre tydlig. Både universiteten och polismyndigheterna har också etiska regler och juridiska begränsningar, som t ex begränsar möjligheterna att studera genetiska effekter bakom brott (som är bland de starkaste i tvärsnittsundersökningar och registerstudier) i profileringssammanhang. För oss som står utanför polisorganisationerna finns det därför sammantaget anledning till försiktighet i bedömningen av metodernas värde och av vem som är mer expert än den andre, vilket måste bygga mer på förnuftsargument och resultat än sedvanlig vetenskaplig  meritvärdering. Ändå verkar det rimligt att låta slutsatser som att t ex en viss typ av vapen varit lättillgängliga i en viss grupp personer eller att ett styckmord utförts på ett sätt som förutsätter anatomiska kunskaper inrikta polisarbetet mot en grupp misstänkta där de flesta kommer att vara oskyldiga men där gärningsmannen kan återfinnas. Sådana smala studier, om en eller några få aspekter av profilering i förhållande till gärningsmän, finns betydligt fler av, och litteraturen om DNA-metodologi har förstås vuxit snabbt de senaste 25 åren.

Elektroniska analyser där data om ett brott jämförs med databaser har blivit viktigare, och särskilt geografiska analyser har blivit rutin i polisverksamheten tillsammans med brottsplatsanalyser (se böcker, artiklar och webb-information av och om nestorn på området, britten David Canter). Att psykologer och psykiatriker alls är inblandade beror på föreställningen att psykiska störningar och särdrag orsakar brott, vilket inte är så självklart det kan låta och som jag skrivit om i en rad bloggposter här under 2014, alla med Mental disorder is a cause of crime i titeln, från denna och sedan de följande i serien "Forensic Fridays", sökbar i högerfältet. Det vetenskapliga underlaget för att använda psykologiska och psykiatriska uppgifter kommer från studier av kända gärningsmän i förhållande till brott man vet att de begått (på samma sätt som "farlighetsbedömningar" utvecklats och studerats, när man i regel haft sådana databaser som även inkluderat brottsåterfall, allt historiskt. "Prospektiva" eller framåtsyftande studier är ovanliga, även om bland andra Thomas Nilsson hos oss gjort några från Göteborg och Malmö).

Eftersom styrkan i deskriptiva kopplingar mellan förövare och brott sällan når över 80-90% (för basala, "aktuariska" variabler som kön, ålder, missbruk och tidigare brott) och ofta är betydligt lägre än så, sjunker den prediktiva statistiska säkerheten (när man vill identifiera en okänd variabel i förhållande till redan kända variabler, här kommer att hänvisas till litteraturen om farlighetsbedömningar eftersom de är vanligare när det gäller psykiatriska och psykologiska data och simulerar en form av prediktion av en okänd variabel utifrån kända) så att den sällan når över 70-75%, där 50% motsvarar slumpen (vilket i stort sett kan förklaras av faktorer som ålder, kön, missbruk och tidigare brottslighet, så att psykologiska/psykiatriska faktorer egentligen tillför mycket lite till säkerheten i bedömningen, om ens något). Ur detta kan man ana att säkerheten i att identifiera möjliga gärningsmän med främst psykologiska och psykiatriska metoder utifrån brottsplatsdata, uppgifter om offret och ur polisutredningen sannolikt blir låg, vilket stämmer med studier av bl a Laurence Alison, som hittat ungefär 80% felaktiga profiler i studier av Gärningsmannaprofilering. En sista reservation kan vara att gärningsmannaprofilering ändå borde kunna vara mer robust än farlighetsbedömningar, eftersom det handlar om att koppla data och utfall från samma tidsrymd, inte som vid farlighetsbedömningar över lång tid. Jämförelsen har använts för att ge en kvantitativ uppfattning om vad psykologi och psykiatri egentligen kan ge på brottsområdet, eftersom många företrädare för dessa vetenskaper, jag själv inräknad, lätt överskattar vår egen betydelse. Säkerhet är genomgående uttryckt i procent för enkelhets skull och eftersom det inte sällan görs i populärvetenskap på området (statistiken är egentligen mycket mer komplicerad).

Som för alla problematiska samband i rättspsykiatrin måste man då tillägga att i vissa enskilda fall kan säkerheten i bedömningar vara nästan total, till exempel när det gäller farlighetsbedömningar om man har en förlamad person som inte längre kan begå brott ("ofarlig") eller en ung "yrkeskriminell" med alla de vanliga riskfaktorerna och ett digert brottsregister som skall skrivas ut till samma miljö där de tidigare brotten skett  ("farlig"). Det är alltså helt rimligt att anta att profiler ibland kan träffa spektakulärt rätt, kan tas på stort allvar när de bygger på uppenbara fakta med tolkningar som accepteras brett och att vissa enskilda bedömare lyckas bättre än andra. Forskning om farlighetsbedömningar har visat att det runt genomsnittet döljer sig bedömare som presterar mycket bättre än det, medan andra systematiskt har fel i sina bedömningar, så att det sammanfattande resultatet dras ned. Sannolikt ser det likadant ut inom "profileringskonsten", eftersom källan till att vissa lyckas så mycket bättre än andra när det gäller risk sannolikt beror på hur väl man hanterar kliniska, intuitiva data förnuftsmässigt, vilket borde kunna stämma även vid profilering, även om vi, som sagt, skall vara försiktiga med att övervärdera det där kliniska och intuitiva. Även om intuition spelar roll för profilering är risken att den störs ut av relationen till klienten inte där. När man låter sin "maggropskänsla" trumfa fakta i sådant här arbete talar man om "clinical over-ride", vilket innefattas i moderna psykologiska och psykiatriska studier och ramverk runt när, hur och av vem ett sådant beslut kan göras, Effekten av sådana beslut studeras också.

Eftersom våldsbrott trots allt är ovanliga händelser kommer både farlighetsbedömningar och profiler att innefatta stora antal falskt positiva identifikationer (hade det handlat om att förutse något mycket vanligt, som att köra för fort, hade vi istället fått många falskt negativa utfall). För att komma närmare en specifik, mindre grupp av misstänkta har profileringsarbetet försökt ge alltmer detaljerade uppgifter om ålder, livsstil, utbildning, yrke, ekonomi, relationer och hälsa (skonummer godtas i Aristocats, dock inte färgen). Ju mer detaljerad bedömning, ju större anledning till skepsis, eftersom det statistiska underlaget blir smalare och många av de adderade faktorerna ökar sannolikheten att tillräckligt många blir fel så att man får en falskt negativ profil. I en sådan situation genereras en mängd misstänka som måste undersökas, som kanske alla visar sig vara falskt positiva, medan gärningsmannen "kommer undan" genom att inte längre matcha profilen. Om man å andra sidan är försiktig och bara anger sådana faktorer som man kan vara tämligen säker på utifrån fakta och starka, vetenskapligt belagda samband, kan gruppen möjliga gärningsmän bli så stor, fylld av falskt positiva, att den inte alls kan användas för att plocka fram möjliga misstänkta, kanske inte ens för att inrikta polisarbetet. Här kan man tänka sig graden av detaljrikedom som ett reglage, så att om det förskjuts åt att ge endast basala, helt säkra uppgifter, fås många träffar varav de flesta falskt positiva (men där sannolikheten för att gärningsmannen ändå gömmer sig bland träffarna är hög), medan om det förskjuts åt det detaljerade hållet fås en mindre grupp träffar som dock alla, i värsta fall, är falskt negativa.

Profilering och brottsanalys kan vara induktiv (utgå från observerade fakta, bygger modeller för tänkbara gärningsmän utifrån dem i förhållande till data från tidigare brott och brottslingar) eller deduktiv (utgår från teori och skapar modeller för ex samband mellan brottsdata och tänkbara gärningsmän genom att utifrån erfarenhetsbaserad intuition ställa upp hypoteser som sedan kan jämföras med insamlade data). Det vi diskuterat här är främst induktiv profilering. Specialisterna betonar att profiler aldrig skall ses som vetenskapliga produkter (vilket är problematiskt när de så tydligt får drag av vetenskaplighet, inte minst genom expertisen hos de olika inblandade, och lätt uppfattas som resultatet av vetenskapligt arbete). Definitivt skall de inte ses som bevis mot enskilda gärningsmän, utan skall användas för att inrikta polisarbetet mot rätt typ av möjliga gärningsmän, eller plocka fram misstänkta i befolkningen eller ur specifika grupper. Det finns förstås en grad av säkerhet när ett samband mellan en uppgift från ett brott och en person kan bedömas vara ett bevis av en domstol, t ex ett visst, mycket ovanligt vapen eller kunskap om förhållanden som varit nödvändiga för gärningen och som bara gärningsmannen känt till (bevisprövning).

I nästa blogginlägg kommer jag att beskriva den gärningsmannaprofil som utfördes av Olsson och Åsgård 1993-94 för utredningen av mordet på Olof Palme, hur den granskades och/eller kommenterades av experter från Riksrevisionen, FBI och privata konsulter, och av den parlamentariska Granskningskommissionen, och slutligen berätta vad jag själv tycker att detta arbete har gett, vad vi bör ha med oss idag.

Person, Personligt (12): Tro

På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de ...