Person, Personligt (12): Tro

På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de hade velat tro men har svårt för det. Kanske beror detta på "religionens återkomst" i det offentliga samtalet, kanske på mina egna förhållanden som gjort att människor antingen hållit med eller varit äkta förvånade att en läkare och forskare i neurovetenskap kan ha en kristen tro. 

Jag döptes som barn i Svenska Kyrkan, uppfostrades fritt på kristen grund av föräldrar som inte gick i kyrkan men kom från religiöst engagerade familjer (både socialt och i många fall dessutom med en djup personlig tro), har trott sedan tidig barndom, så tidigt jag kan minnas, tog första gången kontakt med katolska kyrkan hösten 1978, när jag var 12 år, efter att jag fascinerad följde Johannes Paulus Is leende men korta pontifikat och därefter valet av den karismatiske polske ärkebiskopen Wojtyla till Johannes Paulus II. Prästen jag träffade då tillstyrkte att jag skulle vänta ett tag med att bli katolik. Jag blev sedan istället aktiv i Svenska Kyrkan under tonåren under perioder, men minns en mycket god tid i Kyrkans Ungdom runt konfirmationen, gick sedan till traditionella mässor då och då i en högkyrklig verksamhet som hette i Katakomben och låg i en källarlokal under Christinae kyrka i Göteborg. Jag läste då mycket katolsk 1900-talslitteratur och en märklig syntes av Greene's whiskypräst och Waugh's omvände kapten Ryder gav längtan efter en konkret, sakramental tro. Slutligen blev jag upptagen i den Katolska Kyrkan i januari 1987 efter att ha varit aktiv och gått i undervisning där sedan 1985. Under åren 1988-1994 var jag åter borta från Kyrkan, men har sedan dess trott och upplevt hur Herren gång på gång kallat mig tillbaka med ett "ryck i linan" när jag gått ut i mörkret. Sedan dess har jag också i stort sett hållit regelbunden kontakt med en av några präster och gått i mässan på olika sätt, alltifrån dagligen när jag haft en kyrka i närheten till oregelbundet under perioder av resor, hårt arbete eller sjukdom. Jag har försökt låta min teologiska bildning hålla jämna steg med min allmänna (ett gott råd från Gunnel Vallquist).

Från början var alltså min tro färgad av bohuslänsk lutheranism och Kyrkans Ungdom, de franska, spanska och brittiska katolska författarna under gymnasieåren och slutligen liberala teologer som Hans Küng och Jean Daniélou tillsammans med postmodern filosofi, men med en förkärlek för högkyrklig liturgi (svårt att undvika när man älskar latin). Benedict XVI pontifikat blev tillfälle att omvärdera mycket av vad jag kommit att hålla för sant och gå tillbaka till källorna. Jag började delta i mässan i den förkonciliära, "extraordinära" riten när tillfälle gavs och kände äkta glädje över den förnyelse (!) den medförde men gjorde den aldrig till "min" liturgi. Såg också en tendens till sekterism, vi och dem, som alltid skrämt mig i religiösa sammanhang, där det de "flesta kristna tror, överallt och i alla tider" definierar Sanningen tillsammans med Uppenbarelsen. 

Hemma för mig har blivit Novus Ordo, den "nya" (efter Andra Vatikankonciliet, den "ordinarie" mässan med prästen mot församlingen och gärna "ordinariet" (alltså mässans fasta delar) på latin. Upplevelsen att alltid kunna dessa delar var man än befinner sig på jorden kunna delta i mässan är överväldigande, likaså den historiska kontinuiteten med Kyrie, Gloria, trosbekännelsen, Sanctus, Fader Vår och Agnus Dei på de klassiska språken, som kristna nu bett dessa böner i två millennier. Benedict XVIs abdikation och Franciscus pontifikat kom som något helt nytt som jag först blev lycklig över, sedan kommit att frukta konsekvenserna av (i form av motsättningar och splittring), men slutligen känner en allt större trygghet i. Franciscus fromhet och närhet till människorna har fått mig att åter betona vikten av att se sin tro som relation, inte bara religion. Jag är full av beundran för den Helige Faderns folkfromhet och enkla prästerlighet, kombinerad med en lysande förståelse för musik (som han delar med sin företrädare) och försök att "lösa knutar" i dagens kristna värld. Covid-pandemin visade att Herren själv gick till de dödssjuka, till dem som knappt kunde få vård, och realiserade sig i vårdpersonalens försök till ömhet, i de döendes förtröstan och Franciscus ord att vi, om sjuka och utan möjlighet att få sakramenten (trots att många präster och andra gav sina liv för att vara med de sjuka), skulle vända oss till Fadern och viska "Pappa" i djupaste förtrolighet, rörde mig djupt. Vi som haft rik tillgång till sakramenten riskerar att glömma att Herren också finns i den sjuke, den fångne, den mest marginaliserade. 

Jag har haft en rad kristna vänner från olika kyrkliga sammanhang som betytt mycket för mig och min tro men sedan ungdomen sällan upplevt kristen gemenskap i en församling (på grund av mig själv och först arbete, sedan sjukdom). De präster jag lärt känna har fått träda i församlingens ställe och gett mig ett avgörande stöd. Eftersom jag varit sjuk långa perioder av 2010-talet har jag haft möjlighet att följa det katolska internet. Även om somt uppenbart är destruktivt och ökar konfliktnivån i Kyrkan, och nordamerikanskt dominerat, har särskilt bloggosfären och många präster och lekmän där blivit en nyttig teologisk skola, där jag också förstått hur marginellt svenskt teologiskt liv är i ett världskyrkligt perspektiv, medan sociala medier gett nya kristna kontakter. 

Varför då tro?

Min tro har sin grund i en stark känsla av Närvaro av Någon vill något med mitt liv, att det som sker har en mening, ont som gott. Jag har lätt att se mönster i livet, att det som skett fogar sig samman till en helhet där delarna får betydelse av helheten. Detta är en naturlig benägenhet, en gåva, som jag kände redan som barn. Jag har på allvar försökt se livet som resultatet av slumpen (under ungdomsårens 'uppbrottstider' ovan), vilket gav en illusion av frihet, eller av biologi, som på samma sätt befriade oss från ansvar, men det har aldrig burit mig över tid. Min psykiska apparat är helt enkelt inte byggd för att kunna förstå livet så. Jag ser alltid linjen som binder samman alla skenbart disparata händelser och kan inte förstå annat än att Någon velat ha mig där jag varit - eller accepterat det - och sakta fört mig fram emot något stort och underbart genom mina egna ständiga felsteg och misstag - om de vore allt där funnes vore det outhärdligt!

Tyvärr har detta sätt att tänka och fungera inte hindrat mig från att ängslas och oroa mig över smått som stort. Jag minns hur lätt det var att stänga av känslan av Närvaro under åren jag var borta från Kyrkan. Det är så lätt att tvivla och tänka att Gud inte kan finnas, att lämna honom för en tid, att se tron som en orimlighet, inte minst i vår värld av idag där detta är den helt förhärskande synen. Samtidigt är det lika lätt att vända på resonemanget och fråga sig hur orimligt det inte är att tro att allt i världen och universum, och ytterst man själv som person, kommit till av en slump. Rent naturvetenskapligt, särskilt i biologin, arbetar vi nästan alltid med sannolikheter och normalfördelningar, där vi får lära oss att det som har en sannolikhet mindre än en på tjugo kan antas vara falskt. Hur oändligt mycket mindre är sannolikheten att jag skulle kommit till av en slump? När förklaringarna blir att det måste finnas oändligt många universa där slumpen förr eller senare skulle skapa människor på en planet i ett dem kan jag nästan le -vem skulle ha gett upphov till alla dessa universa? Hur mycket enklare är det då inte att gå ut under den gnistrande stjärnhimlen och höra Hjärtat som slår i hela kosmos av kärlek, av överlåtelse, av vilja till existens?

Det är som en fixeringsbild. När jag accepterar Gud faller allt på plats, känsla och intellekt, men när jag tog avstånd avsiktligt eller nu råkar glömma Gud i vardagen finns Han inte där och kan då plötsligt förefalla osannolik. Jag har inte svårt att förstå ateismen eller agnosticismen rent känslomässigt - Gud låter sig glömmas en stund eller en längre tid. Ändå tror jag bara att personer som omfattar dessa idéer skulle behöva sänka garden en enda minut och fördomsfritt lyssna efter Herren så skulle de förnimma Honom. Men jag vet att detta är väldigt olika för olika personer. Och detta är inte unikt för Gudstron - även i andra relationer går känslorna och graden av aktiv omtanke upp och ner. Här måste man som människa våga lita på den vilja man en gång lagt sin själ att gå in i en relation med, oavsett om den är till Gud, en annan människa (som äkta hälft, annan kärleksrelation eller olika former av vänskap, ett yrke eller till ett samhälle). Som i alla sådana existentiella åtaganden kräver tron en viljeakt, att man (om)vänder sig till Gud, släpper världens tankestrukturer. Så fort jag gör det är Han där igen. Inget, verkligen inget, har gett mig sådan glädje, lycka och trygghet under detta liv som Herrens Frid, den som övergår allt förstånd. Då ser jag också Gud i människorna som omger mig, i deras blickar, värme och vänlighet, och känner att det är ett enda sakrament att vara människa bland andra människor, i Guds underbara värld. I sådana stunder kan till och med allvarliga sjukdomar och hotande olyckor kännas som vad de egentligen är, små prövningar på vägen mot att få se den suddiga bild vi nu ser, som i en spegel av metall, kristallklart, öga mot öga. 

Varför just kristendom?

När jag accepterat att Gud finns och har skapat människan till sin avbild kan jag inte tro att Han skulle ha gjort det för att lämna oss åt vårt öde eller inte bry sig om sin skapelse. Det rimliga är att Han på något sätt försökt komma i kontakt med oss – och eftersom Han sannolikt är som vi är i de stunder när vi är som bäst och glömmer oss själva för andra - tror jag att Hans mål är att vinna vår fria kärlek. Ingen väg kunde då vara mer överraskande men samtidigt mer effektiv, mer självklar, än att komma till oss som den ringaste av oss. En amerikansk gospelrad har alltid varit viktig för mig: ”No other God has wounds”. Kristendomen är verkligen en tro, en världsåskådning som riktar sig till de svagaste, de marginaliserade och sårade med ett enastående glatt budskap: det finns räddning undan världens och människans obönhörliga förstörelse. Jesus kommer till oss underifrån och söker vår kärlek. Jesus är en sårad Gud. Just så måste Gud göra – hur skulle Han annars kunna få en relation till var och en av oss? Som Skaparen skulle vårt gensvar alltid präglas av underkastelse och rädsla. Det är dessutom totalt osannolikt att människor som ville hitta på en religion skulle vända så totalt på perspektivet – det naturliga för oss är ju att söka Makten och Härligheten.  Det är också viktigt för mig att kristendomen har ett historiskt anspråk: tron handlar om en konkret person, som föddes, levde och dog på en bestämd plats vid en bestämd tid. Ingen annan tid eller plats än Israel under den tidiga kejsartiden hade möjliggjort ett mottagande och en senare spridning av evangeliet så som det blev, återigen underifrån, inte för att miraklen och uppståndelsen filmats eller bevisats utan bevittnats av människor som på så sätt kommit till tro, lärt sig tro. Tron uppstår och lever i ett mellanmänskligt rum, som en historia. Jag är intresserad av textkritiska studier av Bibeln men tror att deras resultat måste tolkas med trons ögon. Nya Testamentet hänger ihop, och är en god grund att bygga sitt liv på. Det är ett samlat vittnesmål från något tiotals författare som indirekt citerar flera tusen människor, varav många levde när texterna skrevs ned och spreds. Jag har inga problem att tro på mirakler men är öppen för kritiska studier av berättelserna om Jesu liv. Samtidigt är tron uppenbart inte en enkel väg till ett bättre liv: att acceptera Jesus är att ta på sig ett kors och försöka förneka sig. Det är också att be om Nåd och acceptera den när man möter den. I trons ljus blir vår stolhet, vårt begär att ordna allt själva en tom paradox. 

Varför just katolik?

Min tro bygger på Bibeln som den fastställts av Kyrkan. Sola scriptura är av detta skäl en omöjlighet. Gud har uppenbarligen önskat en Kyrka av människor (Han kunde ha lika gärna skapat en av änglar, men det är inte ovanifrån Han närmar sig oss), som prövat och sökt sig fram till trons innehåll tillsammans. Han gav oss också sakramenten som är så viktiga för oss i våra möten med Kristus. Kyrkan förvaltar denna Guds Nåd i vatten, bröd, vin och olja, igen de enklaste former. Jag har svårt att se mig som ”frälst”, jag ser mig som en syndare som är döpt in i en gemenskap på väg mot ett mål dit jag hoppas vara värdig att få komma en dag, eller, mycket mer sannolikt, av Nåd få komma ändå. Detta innebär att jag inte har några problem att stå bakom trosbekännelserna och de allmänt trodda sanningarna under historien, eller att säga att andra religioner kan ha fel i ett historiskt eller teologiskt sammanhang (även om jag tror att alla människor som ber av uppriktigt hjärta till den gode Guden, vår Far i himmelen, ber till samme Gud). Därför kan jag också tro att det "alla kristna trott, överallt och alltid" är det levande vatten som vi blivit lovade när vi törstar efter Livet självt, När ens eget liv eller människovarande verkligen är svårt att lägga i linje med den klassiska kristendomen, den slags universella katekes som bildats av de heligas samlade vittnesbörd under kyrkans tid och i den Uppenbarelse Hon är byggd på kan jag tänka att vi till slut får lägga oss i Herrens händer som de vi är efter bästa förmåga. Det finns en folklighet i katolicismen som attraherat mig starkt. Katolicism är folktro i bästa mening, och på många sätt de fattigas tro. Jag kan uppskatta den starka intellektuella miljö Kyrkan alltid innefattat men det som betyder mest för mig är känslan av hur många vi är, av det djupt mänskliga i Guds folk och enskilda individer som låter sig beröras av Nåden i en stund av yttersta nöd, och finner tro, hopp och kärlek.