Saturday, March 28, 2020

Palmemordet (6): "Skandiamannen", vem var Stig Engström? Del 1.

Inledning

Stig Engström, känd som "Skandiamannen" på grund av sin arbetsplats i Skandiahuset, har aktualiserats som möjlig förövare av mordet på Olof Palme de senaste åren. Engström har egentligen varit aktuell i utredningen sedan dag ett, då han själv drog uppmärksamheten till sig genom att ringa polisen och minst en tidning, Svenska Dagbladet, för att berätta om sina upplevelser på mordplatsen.

Detta blogginlägg kommer inte att argumentera för eller emot Engströms eventuella inblandning i mordet. Ändå kommer det att framgå att jag betraktar det som en gåta vad han hade för sig mellan sin utstämpling från arbetsplatsen två minuter före mordet och tjugo minuter framåt, när han återkom till entrélobbyn i vad som av de tjänstgörande väktarna beskrivits som "upplösningstillstånd". Likt flertalet debattörer utgår jag från att Engström själv lämnat oriktiga uppgifter i media, till polisen och i domstol under ed om vad som hände då. Jag betraktar honom som i särklass intressant jämfört med andra sk "spår".

Det är heller inte en klinisk psykiatrisk bedömning av Engström som person, vilket man naturligtvis inte kan göra utan att träffa honom och/eller ha tillgång till sjukjournaler osv.

Däremot syftar detta (och nästa inlägg) till att använda psykiatrins och psykologins teoretiska ramverk och min kliniska erfarenhet för att analysera kända, tidigare publicerade uppgifter och presentera möjliga slutsatser av dem (en sådan metod har kallats psykobiografisk och används ofta när det gäller gåtfulla historiska personer).

Engström är avliden sedan 20 år och efterlämnade inga barn. Detta inlägg vill presentera honom som person med särskild betoning på sådant som framstår som viktigt för en psykologisk förståelse av honom vid tiden för den intressanta händelsen. I nästa inlägg kommer jag att beskriva hur Engström och hans eventuella roll i mordet på Olof Palme kan uppfattas ur olika professioners perspektiv, inklusive min egen. Det är viktigt att tydligt säga att vi aldrig kan få den typ av kunskap om en historisk person som en klinisk undersökning kan ge (utvecklat i anslutning till mina blogginlägg om Gunnarsson). Analyser av historiska personer bör i så hög grad som möjligt bygga på "hårda fakta" men använda den särskilda kunskap om mänskligt fungerande som psykiatrin och psykologin samlat på sig. Självklart är en analys av en historisk person skriven av en läkare etiskt känslig på ett annat sätt än en skriven av en historiker.

Behovet att förstå måste vägas dels mot efterlevandes intressen, dels mot möjligheten att gagna personens eftermäle genom en mer korrekt bild som på något sätt som kan kompensera för intrånget. Att namnge personen beror i detta fall av att han själv sökt medial uppmärksamhet under sitt liv och att hans namn nu är allmänt känt.

Varför inlägg om Engström?

Till skillnad från andra misstänkta (se föregående blogginlägg) kan man utgå från att Engström verkligen var på mordplatsen - han stämplade ut från sin arbetsplats inne på Skandia några minuter innan Olof Palme sköts till döds och gick, efter att ha bytt några ord med väktarna i receptionen, oklart hur länge, ut genom huvudentrén mitt på huskroppen, cirka 60 meter norr om byggnadens sydvästra hörn där mordet ägde rum. Dessutom kom han tillbaka in till entrén tjugo minuter senare och berättade för väktarna vad som hänt. Han var då så skärrad att de ville sätta honom i en taxi hem, men han ringde sin fru och fick nattbusstider och gick sin väg. Dagen efter, direkt efter polisens första presskonferens, kontaktade Engström polisen för första gången och berättade att han varit på platsen som vittne och kunde ha misstagits för mördaren. I presskonferensen hade nämligen ett signalement som stämde på Engström på flera punkter föredragits, och han ville fästa polisens uppmärksamhet på detta orimliga förhållande. Dessutom hade han själv, som vittne, sett en yngre man i en blå täckjacka, som kunde vara mördaren, inne på Tunnelgatan utanför Kulturhuset där ljuset föll på en viss plats på den annars mörka gatan. Han kontaktade också Svenska Dagbladet och ställde upp på intervju för att berätta sin historia - även om han gav sken till polisen, journalisten, en granne och arbetskamrater på Skandia att det var han som jagades av polis och journalister - och sköt upp sin planerade fjällresa åtminstone till måndag eftermiddag. Polisen kom dock att ställa sig kallsinniga till hans tips och berättelser. Några enskilda polismän verkar ha intresserat sig för honom i perioder av den tidiga utredningen (särskilt Erik Skoglund och Arne Irvell, som då var biträdande chef på Stockholmspolisens våldsrotel), men det blev inte mycket av utredning mot Engström genomförd utöver enskilda polisers initiativ.

Om man utgår från Engström som gärningsman var att ge sig tillkänna som vittne det absolut enda han kunde göra i detta läge - eftersom han stämplat ut minuterna före mordet var det bara en tidsfråga innan polisen skulle upptäcka honom som ett huvudspår. I så fall kom det att bli en remarkabelt framgångsrik strategi trots att både riktiga poliser och deckarförfattare återkommer till att "första vittnet på platsen" alltid skall ses som en huvudmisstänkt.  Om man utgår från att Engström var inblandad i mordet spelade både strategin med att framställa sig som vittne och en fenomenal tur honom i händerna steg för steg - som vi kommer att se här kan hans person och livshistoria ha underlättat för honom. Först reste han bort resten av första veckan efter mordet och när han kom tillbaka till Stockholm hade polisens fantombild just publicerats, som inte liknar Engström (men inte heller gärningsmannen, har man förstått med åren). Oavsett vilket kom den att prägla både vanliga polisers och människors bild av gärningsmannen långt mer än spaningsledningen avsett. Sedan gick Irvell i pension ungefär vid samma tid som Hans Holmér börjat intressera sig för det senare så bekanta PKK-spåret. Slutligen, under 1987, lades Engström till handlingarna som "varande på mordplatsen" av en polis på tre felaktiga grunder, som upptäcktes av Thomas Pettersson och ledde fram till Filters dramatiska rubrik (vid en bildkonfrontation med vittnet YN som iakttagit den fladdrande rocken visade man en bild på Engström där han bar en tung, kort ullrock som inte kunde ha "fladdrat", Engström hade kunnat peka ut fyra personer från mordplatsen på bild, som dock antingen förekommit i media eller kunde ha uppfattats av gärningsmannen, och slutligen hade man sannolikt blandat ihop Engström med den sk. "BMW-föraren", som definitivt hade varit ett ögonvittne på mordplatsen, och till skillnad från Engström kunde placeras där av övriga vittnen). Vid denna tid hade polisen drunknat i tips från allmänheten om udda personer, Palmehatare, personer som liknade fantombilden och ibland rena skrönor för att få vara med och spela en roll i denna unika historia. Mordplatsen och vad som verkligen utspelade sig där hade försvunnit bland "spåren" som istället konstruerades utifrån tänkta motivbilder.

Stig Engström, personlighet och levnadslopp

Engström 1986

Många som kom i kontakt med Engström redan 1986 sade samma sak som många säger idag efter att ha läst eller hört om honom som en möjlig gärningsman bakom Palmemordet, ungefär "nej, det kan inte vara han, han är helt fel, han har inte 'det' som krävs". Det är svårt att riktigt veta vad som menas med detta, vad som skulle utmärka en kandidat för mordet som inte är "fel", vad man tänker skulle "krävas" för att skjuta ett medelålders par i ryggen en mörk kväll, men det är tydligen något man anser att Engström saknar (som jag beskrev i det föregående inlägget visar James W. Clarke's systematiska studier av politiska attentatsmän att de just saknar en historia av våldsbrott, och vid en undersökning av alla våldsbrottsdömda i det svenska samhället var lite mer än hälften engångsförövare (Örjan Falk).

Engströms anhöriga har återkommit till detta i intervjuer på senare år. "Han var för feg. Skulle han ha gjort det skulle han ha gjort det på långt håll. Han var för snäll. Kunde inte ha gjort en fluga förnär". Onekligen fanns en sådan vänlighet, en vilja att vara andra till lags, att sprida glädje omkring sig, i hög grad hos Engström. Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om hur han hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten - och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet (sk long-term failure, som är det gemensamma draget Clarke hittat hos sina attentatsmän). Han hade inte fått chefsbefattning på arbetet, han hade kommit på kant med sina partivänner i moderaterna, han hade dålig ekonomi, överkonsumerade alkohol och hade kroniska kroppsliga hälsoproblem.

En historia kan vara betydelsefull. På Skandia behövdes en reklamkampanj som skulle illustrera risktagande, och Engströms kollegor ville ha en bild av en människa som gav sig ut på en ranglig bro över ett stup, medan Engström istället skrattande insisterade på ett stort, hotfullt lejon som lurpassar bakom ett stenblock på en intet ont anande person som kommer gående. I bevarade brev kan han vara elak och försmädlig om andras tillkortakommanden i samband med mordet. Om han var skyldig planterade han ständigt små antydningar om det som för att gäcka och driva med polisen och media som inte förstod bättre ("om man skall lägga pussel", "jag var i allra högsta grad närvarande vid mordet", "om jag hade varit mördaren...") . Och det viktigaste tecknet på att Engström bar på en sällan uppvisad aggressivitet var att hans omsorgsfullt uppbyggda vänkrets slutligen raserades av att han fick "fyllespel" och i berusat tillstånd blev åtminstone så verbalt aggressiv att hans bekanta och till slut nära vänner sade upp kontakten med honom.

Intervjun i Svenska Dagbladet 1982

Motsatsen mellan att vilja vara andra till lags och en latent aggressivitet är bara ett av många motsägelsefulla personlighetsdrag Engström själv eller hans omgivning beskrivit. Fyra år före mordet medverkade han i Svenska Dagbladet som en av de som skattat högst på ett frågeformulär som syftade till att identifiera "androgyna" personer, män som kvinnor, som i hög grad hade tillgång till egenskaper förknippade med båda könen. Engström gav i anslutning till detta en lång intervju och tyckte uppenbarligen om att tala om sig själv, även om sådant som många av oss hade tyckt varit känsligt. Avsikten var inte att presentera androgynicitet utifrån könsstereotyper, även om man kan misstänka att en hel del sådana föreställningar fanns med i början av 1980-talet. Engström hade ansträngt sig ordentligt för att komma med i testet eftersom han, enligt egen uppgift, funderade en del över sig själv vid denna tid. Enligt sin egen beskrivning var han uppriktig i sina svar, och i journalistens var han en "maskulin sexpoängare och en feminin tvåpoängare" enligt frågeformuläret. Han var mån om att framställa sig som representativt manlig och heterosexuell, och talade om sitt äktenskap som jämställt. Ändå citerades skolkamrater som retat honom för att han aldrig skulle kunna bli en "gentleman". Han beskrev sig som självsäker men gav ett exempel på sin goda självkänsla som vi idag snarare skulle hänföra till lättare personlighetspatologi - att ha processat om en elräkning ända upp till vattenöverdomstolen. Under en stor del av artikeln återkom Engström till hur rädd han är att såra andra eller göra människor ledsna, vilket vi väl idag snarare skulle se som ett tecken på bristande självkänsla. Han förnekade uttryckligen att han skulle vara "blyg, svartsjuk, egenkär eller konventionell". Däremot var han översvallande, uppmärksamhetssökande och extravagant. Han älskade att ordna fester. Märkligt nog har det talats om en "narcissistisk" sida hos honom trots att han var så mån om att göra andra glada - frågan är ju som alltid när det kommer till sådana personer som de verkligen vill glädja andra eller få uppskattning för sin egen skull. Att motsättningarna mellan uttalade och motstridiga personlighetsdrag kunde skapa explosiva spänningar inom Engström eller i förhållande till andra är inte förvånande, mer om detta i nästa inlägg. Han kunde också mycket riktigt skapa drama och hade en benägenhet att lägga skulden för sådant som gick honom emot på personer i omgivningen eller på ovidkommande omständigheter. När arbetskamrater tillfrågats om Engström har de sagt att han förde tankarna till Liberace.

Bandom och uppväxt

Engström kom - nästan - ur vad Sverige har av äkta överklass. Hemortsrätten var inte riktigt självklar: föräldrarna kom ursprungligen från enklare omständigheter, farfadern drev en glashytta som utvecklades till en burkfabrik med export till de övriga skandinaviska länderna och blev en ledande person i den lilla staden Nybro, där morfadern var bagare. Engströms far var ursprungligen tänkt att ta över glasbruket men faderns tidiga död gjorde det omöjligt. Han började istället arbeta åt Tändsticksaktiebolaget under första delen av 1920-talet (åt den svenske "tändstickskungen" Ivar Krüger med en egenkonstruerad maskin för massframställning av produkten) och blev placerad i Indien, där han kom att starta upp fabrik efter fabrik. Stigs mor hade som ogift hunnit starta egen affär i Nybro och var tidigt ute med att köra bil, hon skaffade sig en liten Packard redan i 20-årsåldern, men flyttade med Engströms far till Indien 1927 efter att de gift sig. Där föddes Stig och hans yngre bror och tillbringade sin barndom i ett stort hus med gott om tjänare (bland annat en ormdödare) och en kolonial, brittisk livsstil. Barnen gick klädda i tropikuniform och fick enligt Engström själv en "traditionell" uppfostran. Under slutet av kriget var man i Calcutta som utsattes för japanska bombräder, som barnen klarade sig igenom tack vare moderns goda nerver och förmåga att hålla uppe moralen. Efter krigsslutet kom så Stig hem till Sverige medan föräldrarna snart återvände till Indien. Han bodde hos en moster och kom sedan att studera vid Sigtuna Humanistiska Läroverk, där även Olof Palme hade gått ett antal år tidigare och kronprinsen, den blivande kung Carl XVI Gustaf, skulle komma att gå ett decennium senare. Materiellt hade han det bra och blev väl omhändertagen, och svenska hade han talat hela sitt liv, men naturligtvis innebar separationen från föräldrarna en stor belastning för den blyge och tillbakadragne Engström från 11 års ålder och framåt.

Ungdom och unga vuxenår

Stig såg vid denna tid bra ut, var duktig löpare (även om han var sämre på lagsporter), och beskrivs av en jämnårig kamrat som rolig, duktig på att teckna och fotografera och uppskattad av flickor. Själv beskrev han dock istället en förlamande blyghet och svårigheter att ta kontakt med främmande jämnåriga. I skoltidningarna lyser han med sin frånvaro, har jag hört från en person som gått igenom dem från de aktuella åren. Han hade också uppenbara problem med teoretiska ämnen i skolan trots att flera av hans närmaste släktingar hade haft "läshuvud". Som den den ende i sin klass misslyckades han att ta studentexamen trots det massiva stöd internatskolan kunde erbjuda. Efter militärtjänstgöring stannade han tre år på Kungl armétygsförvaltningen (militärens materielförvaltning för vapen, verktyg o dyl), arbetade sedan på Sveriges Radio och gick flera olika utbildningar inom grafik och design. Under en repmånad ådrog han sig sin första notering i Brottsregistret när han avvek från sina mannar som sov i tält för en natt inne i värmen på logementet. Han gifte sig två gånger. Det första äktenskapet ingicks 1964 med dottern till en världsberömd svensk kulturpersonlighet, som noterade Engströms sociala "know-how", hur han alltid kunde föra sig i olika sällskap och var bra på "sociala koder" (även om hon inte beskriver det på ett sätt som vi idag menar med "social kompetens" utan mer sättet att navigera dåtidens sällskapsliv). Bröllopet var storstilat med middag på Riddarhuset, vilket visar på den status familjen Engström nu hade, men äktenskapet blev kortvarigt. Därefter gifte sig Engström 1968 med en sjuksköterska vars far varit kapten och artilleri-direktör på Bofors (där även hennes, och därmed Engströms, svåger var direktör innan han gick vidare till andra höga positioner i svenskt näringsliv) och de förblev gifta tills de separerade några år före Stigs död 2000 och slutligen skildes 1999. Engströms svärmor ville när hon blivit änka inte lämna ifrån sig makens vapen till polisen eftersom "dem kunde man ha att skjuta ryssen med".

Paret Engström fick inga barn men byggde ett skärgårdshus på Muskö vid Hårsfjärden som under 1970-talet var fokus för deras fritid och mycket sällskapsliv, med oförglömliga fester vid havet. De bodde också i vad man skulle kunna kalla en "patriciervilla" i Täby. Naturligtvis var detta inte en livsstil som enbart kunde bygga på en grafiker- och en sjuksköterskelön utan familjepengar måste ha spelat en betydelsefull roll. Engströms föräldrar bodde efter hemkomsten från Indien först i Täby, sedan inne på Östermalm, medan hustruns familj levde i Djursholm.

De senare åren 

Engström arbetade på Skandia från 1968 till 1996, då han gick i förtidspension några år före förväntad ålder. Karriären hade då gått i stå sedan länge. Han behövde för mycket tid för sina arbetsuppgifter, prokrastinerade och blev tilltagande perfektionistisk vid ritbordet medan han inte alls intresserade sig för den nya informationsteknologin och dess möjligheter. Ibland uppfattade omgivningen hans idéer för reklam som bisarra, som i historien om lejonet bakom stenen. När han många år tidigare sökt den lediga tjänsten som reklamchef skrattades det nästan åt honom. Sedan slutet av 1970-talet hade Engström plågats av reumatism och dessutom råkat ut för en allvarlig fallolycka när han målade på sommarstället och ådrog sig en halskotfraktur, som tvingade honom att gå med stag fastborrade i skallen i tre månader. Omgivningen skämtade då med honom och kallade honom "marsmänniskan". Under 1980-talet kom det misslyckade försöket att ge sig in i kommunpolitiken som slutade med Engströms engagemang för att bevara en skola hans parti ville lägga ned, vilket gjorde honom till hjälte för föräldraföreningen men också till att partivännerna förlorade förtroendet för honom och att han efter uppslitande konflikter kom att lämna alla politiska uppdrag runt 1984. Under 1980-talet började Engström också utveckla tilltagande alkoholproblem, som blev riktigt allvarliga under 1990-talet med rattfylla, inneliggande avgiftning och utbrott, när han i berusat tillstånd bad sina vänner och släktingar dra åt helvete för små eller inbillade oförrätter. I sig själv var Stig utåtriktad och valdes snabbt in i kamratföreningar och deras styrelser för de trevliga fester och sociala evenemang han ordnade. Vänner har beskrivit honom som en person de inte riktigt tog på allvar men som livade upp tillvaron med sitt utåtriktade, extravaganta sätt. Man skrattade också åt hans istadiga processande om fel eller orimliga skador han skulle ha utsatts för, en tendens som förde honom fram till gränsen för "kverulansparanoia" men inte så långt att han verkar ha lidit av detta i psykiatrisk mening. Privat umgicks man i kretsar som passade parets bakgrund och släkt - höga marinofficerare, diplomater och en fd militär med vapensamlande som hobby. Det spelades mycket bridge. Engström beskrivs som barnkär och trevlig av vänners idag vuxna barn. Hans textning var osannolikt perfekt och framstod som ömsom kalligrafisk, ömsom som tryckbokstäver. En detalj är många familjemedlemmars långa liv: förutom Stig som dog jämförelsevis ung levde hans mor till att bli Sveriges äldsta innan hon dog vid 111 års 2013.

Slutet av Engström liv

Efter Palmemordet kom detta att bli ett stort intresse för Engström. Han samlade på tidningsurklipp, pratade mycket om mordet med familj, vänner och arbetskamrater, förutom att han försökte få kontakter i media och med polisen i utredningen (att "infiltrera utredningen" togs upp som ett möjligt drag i profilen i GMP). Efterspelet till mordet blev som ett kortvarigt lyft i Engströms annars allt mer bekymmersamma situation vad gällde hälsa, ekonomi och karriär. Under 1990-talet vände det neråt  på allvar, och ledde fram till förtidspension, alkoholsammanbrott med inneliggande avgiftning och en dom för grovt rattfylleri, och slutligen skilsmässa. Året efter denna återfanns Engström död i sin nya lägenhet som han aldrig lyckats ställa i ordning. Bredvid honom stod en tom flaska whisky och några tomma kartor värktabletter med en varning på förpackningen att de var farliga vid samtidig alkoholkonsumtion. Dödsfallet klassades som självmord. Själv kan jag tänka att en flaska starksprit och några kartor tabletter är ganska lite om en person som missbrukat både alkohol och värktabletter i decennier vill ta sitt eget liv. Det skulle stämma bättre med en olycka (att han tagit för många tabletter av misstag, fått en oväntad reaktion på blandningen eller varit utan värktabletter en tid så att tillvänjningen minskat) eller att kroppen helt enkelt kommit till en punkt när den inte tålde vad den tidigare klarat av. En flaska starksprit är ingen ovanlig dygnskonsumtion vid utvecklad alkoholism, och även mot smärtlindrande tabletter utvecklas betydande tolerans. Där fanns inte heller något avskedsbrev. Engström låg död i sängen och hade varit död över en vecka när han hittades. Han hade hörlurar över öronen, oklart om han hade lyssnat på musik. Strängt talat var det antagligen svårt att utesluta annans medverkan i dödsfallet också, även om inget framkom som tydde på det.

Stig Engström på mordplatsen

Här är inte platsen att argumentera om Stigs eventuella inblandning i Palmemordet men en sak kan vi vara säkra på, till skillnad från alla andra som figurerat som misstänkta var Engström på mordplatsen, antingen som gärningsman eller vittne. Han lämnade Skandia några minuter före mordet och om han hade "missat" mordet hade han inte återvänt dit tjugo minuter senare, starkt påverkad av vad han upplevt. Själv trädde han fram för polisen och Svenska Dagbladets journalister i vittnesrollen redan dagen efter mordet, och berättade om sina insatser på platsen, en berättelse som kom att broderas ut under de kommande åren i olika intervjuer (utan mycket till ifrågasättanden från media eller polis, med undantag för enstaka personer som antingen gav upp eller sedermera valde att följa andra spår). Engström kom också att upprepa stommen av sin historia under ed i både Tings- och Hovrätten under rättegångarna mot Christer Pettersson. Den stora invändningen mot denna bild är att - förutom vad polisen under en tid fick för sig felaktigt - ingen av de andra 20-25 ögonvittnena till mordet eller dess omedelbara efterspel vittnade om att de sett Engström, och själv kunde han bara identifiera de personer vars fotografi förekommit i pressen. "Lösningen" som presenterats av Filter med Engström som gärningsman bygger på att det var relativt folktomt på mordplatsen när skotten föll och att man har kontroll över var respektive vittne fanns eller hur de anlände till mordplatsen. Om man lägger Engströms berättelse över detta faller den hela tiden på att ingen annan berättat om honom under de första minuterna innan det bildats en folksamling på mordplatsen och då den uppmärksamhetssökande Engström borde ha gjort intryck på någon av de närvarande - medan den steg för steg passar med vad gärningsmannen skulle ha berättat om man tar bort själva gärningen.

Om man tittar noga på bilderna från mordplatsen syns också att polisens rekonstruktioner kom att göras för långt söderut i förhållande till blodfläcken som syntes på de tidiga bilderna, sannolikt på grund av berget av blommor som låg kvar framför Dekorimaskyltfönstret. Mordet skedde inte mitt för Tunnelgatans mynning utan närmare dess norra sida. Direkt efter mordet svängde tre bilar in till trottoaren framför mordplatsen med strålkastare som belyste Sveavägen en bit norrut från mordplatsen, där ljuset från skyltfönstret bildade en ljus fond. Minst en person har uppgivit att han höll särskild uppsikt över vittnet AB som stod norr om mordplatsen för att denne inte skulle avlägsna sig från platsen. Det är alltså här Engström berättar att han kom fram, bland de allra första på mordplatsen som då måste ha varit som en trång, upplyst "scen" runt den liggande statsministern. Att han istället skulle ha hunnit förbi mordplatsen på sin stressade väg mot tåget och semestern och av nyfikenhet vänt tillbaka skulle möjligen ha kunnat förenas med vad många anfört, att han stod i periferin av den folksamling som bildades och sedan broderade ur sin historia. Det är bara svårt att förstå varför en person som Engström skulle vända tillbaka till ett skottdrama i vad han då trodde var "A-laget" när han han var stressad och hunnit förbi, och det är inte heller den historia han berättar.
På ett eller annat sätt förefaller det som att Engström måste ha ljugit om sin roll på mordplatsen för polis, journalister och till sist under ed i domstol på en mängd små punkter och mötte förvånansvärt lite motstånd. Skulle han ha varit ett vittne på det sätt han beskriver skulle han ha passerat mellan bilarna och vittnena eller uppehållit sig i området norr-nordost om Palme. I sitt samtal med polisen dagen efter mordet kl 12.20 på dagen (dvs direkt efter den första presskonferensen) berättade Engström också om det vittne som stod inne vid barackerna på Tunnelgatan och som bara en kort stund stått norr om barackerna, efter att mördaren sprungit förbi i den norra passagen medan vittnet tryckte i den södra för att inte bli upptäckt. Mycket få personer borde ha haft möjlighet att se vittnet på denna plats, förutom Lisbet Palme, de två ungdomarna som var fullt upptagna med att ge Olof Palme första hjälpen och mördaren som då var i trappan upp mot Malmskillnadsgatan men enligt flera vittnen vände på huvudet för att titta bakåt med jämna mellanrum.

Engström ändrade uppgifterna om sin utstämplingstid från Skandia, som var 23.20 enligt stämpelklockan (men av företagets säkerhetschef, som kontrollerade klockan mot fröken Ur på Engströms begäran, befanns vara 23.19), till 23.21 i domstolen under ed, och gav sig på så sätt ett falskt alibi för mordet (som begicks 23.21.30+/-10sek). När en väns dotter, som annars framstår som positiv till "farbror Stig", får se Rapportinslaget från 1986, reagerar hon med att han ljuger "pinsamt dåligt". Lögnerna har avfärdats som "mytomani", även om Engström saknar en historia av lögner i andra sammanhang trots sitt omvittnat stora uppmärksamhetsbehov. Flera karaktärsvittnen har till och med sagt betonat att Engström inte brukade fara med osanning. En sådan historia utesluter förstås ett tillstånd som mytomani, och leder till berättigade frågor varför Engström skarvar och till och med menedar om detta tillfälle, och varför det ställs så lite motfrågor. Det som slog mig när jag läste om denna hypotes första gången är hur den påminner om upplösningen i en Agatha Christie-deckare. Mördaren har hela tiden dolt sig mitt bland vittnena, i "ljusan dager" och avslöjas dels av något han eller hon råkar berätta som ingen utom mördaren kunde känna till, dels av detektivens förmåga att låta människors subjektiva berättelser byta plats med varandra. Lögnen har legat så nära sanningen att den förväxlats med den för de flesta betraktare.

De senaste årens litteratur om Engström

Lars Larssons bok innehåller systematiska sammanställningar av de signalements- och vittnesuppgifter som samlats in i olika steg från mordkvällen och framåt och visar hur vissa av dem är förenliga med Engström i början men utvecklas i en annan riktning med tiden, när fantombilder och mediaspekulationer påverkat vittnena. Thomas Pettersson har bedrivit ett verkligt detektivarbete från 2006 och framåt och kunde lägga tre avgörande pusselbilder till bilden, förutom en välskriven bok som ger en mänsklig bild av Engström bland annat på basen av många intervjuer. Han visade hur Engström avskrevs som "varande på brottsplatsen" efter att ha blandats ihop med ett annat vittne av polisen, att han hade vapenträning i ungdomen (militärtjänst, ytterligare tre år som anställd i militären samt pistolskytte i förening) och minst två möjliga sätt att få tillgång till en revolver och ammunition (från vännen vapensamlaren eller från den tid då han utvecklat informationsmaterial kring en ny revolvermodell för flygvapnet i sin ungdom). På många sätt är Engström just "osannolik" som mördare, han är äldre än de flesta vittnesmålen anger och har ingen historia av våldsbrott. Och han hade både en oväntad samhällsbakgrund och en oväntad personlighet för en mordmisstänkt.  Från dagens horisont är det inte svårt att föreställa sig att en person som Engström inte fick samma uppmärksamhet av dåtidens svenska polis som gängse politiska "galningar", missbrukare eller kända kriminella. Jag har därför skrivit ytterligare ett inlägg om Engström som handlar om hur olika aktörer bedömt honom, där jag förstås lägger tonvikten på den bild min egen specialitets kunskaper skulle kunna ge oss om honom utifrån vad vi vet idag.

Källor: Två böcker  (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson, 2018), ett nummer av tidskriften Filter med rubriken "Lösningen" och i en rad inlägg i dagspressen, som tillsammans med Wikipedia och flera intervjuer med hans mor på nätet och en med honom själv i Svenska Dabladet från 1982 utgör i stort sett hela källmaterialet för detta inlägg.

1 comment:

  1. Mycket intressant! Jag ser fram emot läsning av del 2.

    ReplyDelete

Person, Personligt (12): Tro

På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de ...