Friday, February 28, 2020

Palmemordet (5): GMP & vad vi kan anta om mordet på Olof Palme

I ett tidigare blogginlägg har jag diskuterat Palmemordets Gärningsmannaprofil (GMP) och vad vi kan veta respektive tro om hur mordet gick till. I detta inlägg vill jag sammanfatta vad jag tror att vi kan hålla för sannolikt om vad som hände ikväll för 34 år sedan, och i ett kommande, avslutande inlägg ge en fördjupad psykologisk-psykiatrisk bild av en av de idag mest omtalade misstänka, Stig Engström, den sk Skandiamannen. GMP för Palmemordet gjordes i början av 1990-talet av kriminalkommissarie Jan Olsson och min psykiaterkollega Ulf Åsgård. Den utmynnar i några  grundslutsatser som  har också granskats av mer än tio nationella och internationella experter utan att någon av dem anmält allvarligt avvikande uppfattningar från dem. Jag tycker att det är beklagligt att medierna inte tagit dessa på större allvar och fört ut dem klart och redigt, med vad de bygger på, till det svenska folket och internationellt istället för att leta efter nya långsökta motivbilder i olika länder eller bland svenska tjänstemän som inte på något sätt kunnat knytas till mordplatsen, ett eventuellt vapen eller ens en hållbar gärningsbeskrivning. Detta spekulerande har hindrat ett riktigt bokslut över Olof Palmes liv och verk.

Det vi med stor säkerhet kan utgå från när det gäller Palmemordet är att mordet inte utfördes av en stor, professionell organisation, helt enkelt därför att omständigheterna för det inte kunde planerats den aktuella kvällen. Även om Olof Palme och hans familj utsatte sig för en allvarlig säkerhetsrisk genom att exponera sig på vägen till bion och särskilt utanför bion under fem-tio minuter innan föreställningen började fanns det mer än hundra alternativa scenarios för vad de skulle göra efter biobesöket: multiplicera ensamma/med sonen/flickvännen/bekanta/med livvakter som tillstött efter filmen * paret Palmes våning/sonens/flickvännens/bekantas lägenhet/lokal * gå till fots/hämtas i bil/åka med bekanta/ta taxi/ta tunnelbanan så är man redan där, och om någon ville utgå från scenariot ensamma hemåt till fots (som inte var särskilt sannolikt) fanns många vägar som inte förde dem förbi vad som kom att bli att mordplatsen med dess lämpliga flyktväg. Dessutom visade GMP att Olof Palmes vardag innehöll många tillfällen för ett förberett attentat där förövarna kunde ha kontroll över situationen i förväg. Slutligen sköt gärningsmannen endast ett skott mot vardera offret och kunde inte ha varit säker på att ha lyckats med sitt uppsåt när han lämnade platsen. Ammunitionen var olämplig för ett mord. Den enda möjligheten att planera gärningen i förväg är den så kallade "mötesteorin", där Olof Palme skulle ha stämt möte med någon vid mordplatsen i förväg. Den förefaller orimlig, först och främst därför att den förutsätter att statsministern skulle ha lurat med sin fru till ett sådant eller att familjen ljuger om vad som hände före mordet, vilket jag utgår från att de inte gör. En svensk statsminister som håller hemliga möten med farliga personer på Stockholms gator nattetid sorterar också under "osannolikt".  

Det vi kan veta om gärningsmannen är, förutom de relativt vaga och delvis motstridiga signalementen, egentligen fem saker. Han måste ha haft (1) viss impulskontroll och klarhet för att invänta "rätt" tillfälle för skotten och genomföra flykten. Han var därför inte förvirrad eller gravt berusad/drogpåverkad (ingen "ensam galning"). Han måste också ha insett att hans odds för att undkomma var dåliga, vilket vi kan tolka som att han var (2) beredd att sitta av ett mycket långt fängelsestraff för att få genomföra dådet. En lycklig familjefar eller en person med starkt engagemang i sin karriär eller i något annat som sattes på spel av gärningen är därför osannolika som gärningsmän. Slutligen måste gärningsmannen ha haft (3) viss förtrogenhet med revolverskytte, (4) god lokalkännedom i de aktuella kvarteren och (5) förmåga att hålla tyst efter mordet, även till personer i sin omgivning, eftersom inget har kommit fram på så lång tid.

Sammantaget får händelseförloppet och dessa fem punkter mig att tro att Olof Palme sköts till döds av en svensk förövare vars motiv var ett starkt hat mot paret Palme, vilket stöds av att han sköt mot dem båda och var mycket nära att även döda Lisbet Palme (som spelade en betydande roll i det inhemska Palmehatet vid tiden för mordet men knappast för makens politiska gärning eller hans olika internationella engagemang som skulle kunna ha motiverat ett mord på henne). Gärningsmannen agerade antingen ensam eller med stöd av en eller ett par personer med starka personliga band till varandra för att inte avslöja sig själva eller varandra efter dådet. Gärningen kan ha diskuterats på ett hypotetiskt plan tidigare men har planerats någon gång efter att makarna Palme lämnade sin lägenhet, sannolikt efter att de anlände till biografen Grand och möjligen så sent som under den sista kvarten efter att filmen slutat - det är i varje fall då som det slutliga händelseförloppet först kan utformas. Det skulle också kunna röra sig om en ren impulshandling, även om det är mindre sannolikt än en kort tids ganska lös planering under kvällen.

I Olssons och Åsgårds GMP finns ett mycket mer detaljerat porträtt av den misstänkte gärningsmannen. Det är intressant läsning, men jag tror att man måste förvänta sig ett ganska ordentligt "glapp" på detaljnivå mellan en sådan profil och verklighetens gärningsman. Av alla de internationella experter som konsulterats är James W. Clarke tveklöst mest akademiskt meriterad och systematisk i sitt närmande till Palmeärendet. Han har studerat alla politiska attentat i USA och flera andra runt jorden för att etablera en typologi av förövare där grupp 1 är attentatsmän som drivs av politiska drivkrafter, grupp 2 av mer personlighetsmässiga problem och affekter mot myndigheter eller framstående personer, grupp 3 av rent personlighetsmässiga skäl där de till varje pris vill kompensera en känsla av ett leva ett obetydligt, meningslöst liv genom ett attentat mot en känd person (som kan vara politiker men lika gärna artist, skådespelare eller annan berömdhet) och grupp 4 psykotiska personer som drivs av en vanföreställning att en viss politiker t ex varit otrogna med deras partners eller styr deras öde. Problemen som förövare i grupp 2 och 4 lider av är i regel paranoia (vanföreställning) och finns i olika grad. Paranoid personlighetsstörning innebär en generell misstänksamhet och benägenhet att tolka in onda avsikter i andra människors handlingar ("paranoid beredskap"), men utan psykotiska eller bisarra inslag (idéerna skulle kunna vara sanna och stämma med världen som vi känner den) och tankemässig klarhet. Paranoia (vanföreställningssyndrom) innebär idéer som trots bevis på motsatsen ändå hålls med en sjuklig grad av övertygelse, även om de inte är bisarra utan i slutändan ändå är möjliga i den riktiga världen. Paranoid schizofreni, slutligen, innefattar ofta bisarra vanföreställningar (som att ens tankar är fjärrstyrda via TV:n eller ett chips inopererat i hjärnan) och är definitionsmässigt förenat med nedsatt eller sjunkande psykosocial funktionsförmåga, förvirring och/eller störningar av tankeprocessen. Paranoia kan också förekomma vid perioder av djup depression, mani, drogutlösta psykoser, demens eller vissa kroppsliga sjukdomar. Narcissism, ett sjukligt behov av andras uppmärksamhet och beundran, kan finnas hos alla typerna av attentatsmän, och kan vara inför en begränsad grupp eller - draget till sin spets - i den egna fantasin.

Det är egentligen bara grupp 4 som med fog skulle kunna kallas "ensamma galningar", men uttrycket används slarvigt om alla 4 grupperna. Politiska konspirationer som hyrt "yrkesmördare" har dock varit mycket ovanliga i Clarke's forskning. Sammansvärjningar kring ledare eller bland samhällsomstörtande element var mycket vanliga för hundra år sedan eller mer och ligger ofta bakom attentat i diktaturer, men brukar avslöjas snabbt och har varit mycket sällsynta i de moderna västliga demokratierna. Dock har attentatsmän i Clarke's grupp 1 och 2 klara politiska motiv som driver dem att agera. När det gäller Palmemordet är det min uppfattning att grupp 3 och 4 kan uteslutas eftersom gärningsmannen uppvisade ett betydande mått av impulskontroll och exekutiv förmåga (även om det skulle kunna ha handlat om ett "rent" vanföreställningssyndrom eller en svår personlighetsstörning), och en grupp 3-attentatsman är i stort sett utesluten eftersom en sådan gärningsman inte bryr sig om att åka fast eller åtminstone efterlämna något som pekar på deras inblandning. Som beskrivits ovan tror jag att mordet bottnade i det då vanliga Palme-hatet i den svenska samhället. En attentatsman behöver inte ha ett kriminellt förflutet utan kan drivas av andra motiv.

Av de gärningsmän som föreslagits i den allmänna debatten om Palmemordet tror jag att "hit-men" från olika internationella organisationer kan avföras från listan som mycket osannolika. Sådana attentat är mycket ovanliga och hade planerats vid någon av Palmes regelbundna promenader utan livvakter. Jag har också mycket svårt att se någon rimlighet i de olika konstellationer av ordningspoliser som skulle ha begått brottet efter spaningar och skyddats av polisledningen åtminstone timmarna runt mordtillfället ("Polisspåret"), av samma skäl och eftersom en sådan stor konspiration hade spruckit mycket snabbt. Den lilla grupp poliser eller militärer Leif GW Persson återkommande föreslagit i media och i sina mycket uppmärksammade och filmatiserade romaner ser jag inga konkreta personkopplingar till. De mest diskuterade "ensamma galningarna" (fast ingen av dem var "galen" vid tiden för mordet) är Victor Gunnarsson ("33-åringen"), Christer Pettersson (som åtalades och dömdes för mordet i Tingsrätten 1989, enbart av nämndemännen, och sedan friades i Hovrätten), CA ("daytraydern" i böckerna av Paul Smith) och Stig Engström ("Skandiamannen") - jag skriver ut tre av deras namn här eftersom de själva gått ut i media med sina namn, medan jag låter det fjärde namnet ersättas av initialer. Av dessa vill jag helt avföra två. Gunnarsson tror jag hade en alltför låg global psykosocial funktionsförmåga (mer om det här) för att ha varit av intresse för någon gruppbildning eller för att ha klarat av mordet och den efterföljande polisutredningen, och Pettersson, som friats i domstol, saknar helt enkelt kopplingar till brottet förutom Lisbet Palmes utpekande, som underkänts av vittnespsykologer jag tror har mycket gedigen kunskap om vilken betydelse man kan fästa vid olika ögonvittnen. För båda saknas också en trovärdig gärningsbeskrivning som steg för steg förklarar hur deras roll i brottet såg ut.

Bland de närmare hundratalet personer som plockades fram utifrån sin likhet med GMP (varav många är uppenbart orimliga kandidater på grund av alltför omfattande psykisk ohälsa, ett område där GMP uppenbart var för oskarp) intar CA en särställning genom att dels likna profilen i mycket hög grad, dels ha haft ett vapen av den intressanta typen som han vägrat lämna in för provskjutning och istället gjort sig av med under misstänkta omständigheter han med stor sannolikhet ljugit till polisen om. Dessutom finns en begriplig, logisk och trovärdig gärningsbeskrivning för hur mordet skulle kunna ha gått till med CA som gärningsman, även om det inte heller finns några bevis eller ens indicier för att det verkligen skulle ha gått till så. Självklart borde CA utretts intensivt av polisen långt innan sitt självmord tolv år efter mordet. Han skulle kunna ha varit en typisk Clarke-attentatsman med paranoia eller stark politisk antipati mot Olof Palme och socialdemokratin, särskilt deras anti-kapitalistiska politik, och psykisk ohälsa som började som en personlighetsproblematik och accelererade fram till hans självmord. Utöver den bild av CA som redan tecknats av Smith (en mycket ensam och privat person som vi vet osedvanligt lite om) finns inget material för att analysera hans personlighet eller förmåga att ha utfört gärningen.

Detta lämnar oss med Engström, som jag tror är den gärningsman åklagaren Krister Petersson och hans Palmegrupp vid polisen intresserat sig för under senare år och kommer att presentera bevis emot under våren 2020. Även om det finns två välskrivna och välunderbyggda böcker om honom (Nationens fiende av Lars Larsson 2016 och Den osannolike mördaren av Thomas Pettersson, 2018) tycker jag att det finns skäl att diskutera hans personlighet och eventuella drivkrafter bakom mordet ur psykiatrisk-psykologisk synvinkel - både för att se vad han kan ha haft för inre problem som kan ha spelat in i ett ev deltagande i statsministerattentatet, vad som inte hör hemma i psykiatrin eller psykologin av det som rapporterats om honom, och vilka andra faktorer som skulle kunna förklara varför det dröjt så länge innan kom i centrum för utredningen. Ett sådant inlägg kommer här inom kort.          

Person, Personligt (12): Tro

På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de ...