Palmemordet (7): Detektivernas, journalisternas, samhällets och psykiatrikerns Stig Engström. Del 2.

Sammanfattning

Detta inlägg syftar till att se på vad vi vet om Stig Engströms personlighet ur olika perspektiv, däribland mitt eget som rättspsykiatriker, och fundera på vilken betydelse den kan ha haft för händelseutvecklingen, både vad gäller det vi vet (att han ljög om sina förehavanden på mordkvällen, inklusive inför domstol), och det vi undrar (om han sköt mot Olof och Lisbet Palme efter att ha gått ut från Skandia, och sedan kom undan med det under alla år).

Engström framstod som både överlägsen (klassmässigt) och underlägsen (som man med dåtidens normer) för poliserna som utredde honom. Detta kan ha bidragit till att han lyckades ställa sig över alla misstankar trots att han tidigt borde ha stått i centrum för utredningen. 

Att han även lyckades undgå motfrågor från media är svårare att förklara, men även där kan samma faktorer ha spelat in, liksom det grupptänkande som präglat bevakningen av många av Sveriges stora rättsfall. 

"Granskarna" (GMP och en rad följande expertbedömningar) fokuserade på en ensam gärningsman men kom att överbetona bilden av en socialt utslagen "galning" så att Engström inte passade in (och knappast gärningsmannen heller, som ändå lyckades vänta in ett lämpligt tillfälle för sitt dåd, undkomma polisen och hålla tand för tunga efteråt), medan "privatspanarna" (varav en rad fd granskande journalister) fastnat i olika "spår" som byggt på politiska motiv, utan att acceptera att omständigheterna för brottet inte alls pekar mot en sådan lösning.  

Man kan inte ställa psykiatriska/psykologiska diagnoser historiskt men Engström uppvisade problem att planera och slutföra arbete under sitt liv och se konsekvenser och förstå andras reaktioner som sannolikt motsvarande en uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag. Personlighetsmässigt hade han en rad uppseendeväckande, motsägelsefulla och motstridiga särdrag, men sannolikt inte så att det skulle motsvara en personlighetsstörning - han fungerade socialt, i långvariga relationer och i arbetslivet, fram tills det finns mer näraliggande förklaringar för varför han förlorade dessa förmågor. Detta var hans väldokumenterade alkoholberoende med ångest, depression och aggressivitetsgenombrott. Engström hade ingen historia av mytomani, fysisk aggressivitet eller psykopati.

Det viktigaste perspektivet om man skall förklara Engströms eventuella inblandning i Palmemordet (och hans beteende efter det) är socialt och handlar om klass. Engström fanns i en miljö där hatet mot Olof och Lisbet Palme var intensivt under lång tid men särskilt före mordet, och som född och uppvuxen i den lilla, riktiga överklass Sverige ändå har lyckades Engström ställa sig bortom sådana misstankar som hans historia borde ha väckt.

Det är svårt att se hur Engström skulle klarat att planera, genomföra och komma undan mordet utan att vara kognitivt motiverad av gruppeffekter, under direkt påverkan i en liten krets och/eller rent av understödd av en eller några få personer. Det kan handla om personer som inspirerat handlingen utan att förstå att den skulle förverkligas eller personer som förstått i efterhand och hjälpt Engström dölja sina förehavanden, men också ett verkligt samarbete under dygnet från niotiden på fredagkvällen och framåt. Där har diskuterats om en vän kan ha överlämnat vapnet till Engström strax före mordet. Om någon verkligen skulle ha gjort det - och tagit samma juridiska risk som Engström själv - är det rimligt att fråga sig om vederbörande inte också ville ha möjlighet att kontrollera det följande förloppet. För ett sådant scenario har dock inget särskilt stöd lagts fram, mer än det svårbegripliga i att någon skulle ha tagit denna risk och möjligen att Engström föreslagits vara på flera ställen inom en kort tidsperiod (Grand med efterföljande av paret Palme, utstämpling från Skandia, mordplatsen).

Engström tog själv initiativ till den sista intervju där han beskrev möjligheten att mordet varit mer av ett dråp, en "olycka", på ren impuls. Detta är hypotes nummer två, men utifrån den stora förmåga till improvisation i varje steg och planering över tid som krävts och att han själv "planterat" detta scenario tycker jag att det skall tas med stor försiktighet. Den springande punkten är förstås varför gärningsmannen i ett sådant fall skulle varit beväpnad.    

Mordförsöket på Lisbet Palme är för mig en viktig pusselbit till mordets bakgrund.   

Inte nog med att Engströmhypotesen liknar lösningen i många av Agatha Christies romaner, där sanningen har legat så nära lögnerna som berättats att den varit nästan omöjlig att urskilja ens på ljusan dag, dramaturgin som förundersökningsledaren Krister Petersson nu byggt upp för att tala om för det svenska folket att han snart skall leverera sanningen inför alla samlade framför TV.n liknar de återkommande scenerna i böckerna där de misstänkta kallas samman för att få ta del i upplösningen.
    

De olika perspektiven

Detektivernas Engström

Om vi börjar med detektivernas perspektiv har helt klart en rad misstag gjorts. Det verkar som att polisen aldrig tog Engström på allvar som misstänkt, vilket förstås var fel oavsett om det visar sig att han verkligen var inblandad i mordet eller inte (dessa blogginlägg utgår från att Engström inte är bunden till mordet men på något sätt har talat osanning om sina förehavanden från utstämplingen (mellan kl 23.19.00 och 23.19.59) och 20 minuter framåt, inklusive i media och under ed i domstol). Redan det första samtalet dagen efter mordet borde fått polisen att reagera på ett vittne som uppger att han kan ha förväxlats med mördaren. Engströms uppgift att polisen på plats avböjt att ta emot hans vittnesmål stämmer inte med vad det högsta polisbefälet på platsen uppger sig ha beordrat. Engström fick lämna Stockholm, och det dröjde innan polisen ens träffade honom. Under de första veckorna var deras uppmärksamhet fokuserad på den sk 33-åringen som jag tidigare skrivit om här och här. Detta var en udda person som iakttagits nära mordplatsen under kvällen och hade svårt att värja sig mot polisens anklagelser utifrån sin psykosociala funktionsnedsättning och brist på förankring i samhället. Engström, som också skulle kunna beskrivas som "udda", verkar istället från början ha stått höjd över alla misstankar. Han sade självsäkert att vittnena måste ha misstagit sig när de gav hans signalement, som om detta naturligtvis var en missuppfattning. Engströms framtoning av social självsäkerhet kombinerad med lite löjeväckande drag måste snabbt ha förmedlat känslan till polisen att de hade med en så oförvitlig och inkapabel människa att göra att alla misstankar var överflödiga, trots att till och med Hans Holmér i samtal med Ann-Marie Åsheden uttryckte att han måste ha lämnat oriktiga uppgifter till polisen.

Redan i Rapportinslaget från april 1986 börjar Engström göra sig försiktigt lustig över polisens oförmåga att lägga ett pussel med alla bitarna på plats. Överklassframtoningen som balanserade på gränsen till något feminint, preciöst eller pompöst måste ha varit perfekt för att få polisen att utesluta honom från en utredning av ett brutalt mord alla vid den tiden förväntade sig skulle ha storpolitisk dignitet. Att Engström ljög i sakfrågor, där han gav rakt motsatta uppgifter mot andra vittnen, och hyste en bara delvis dold aggressivitet mot många av aktörerna i dramat, verkar aldrig ha fått "poletten" att trilla ner för poliserna som helst ville ha en stor, internationell konspiration och i andra hand en "kriminaldåre" eller "galning" med ruskig blick. Hade de kallat Engström till rekonstruktionerna vid denna tid kanske någon hade reagerat på hur illa hans historia stämde, men redan då måste polisen ha bestämt sig för att ta honom förbi undersökningen i en egen fil. Hans Holmér gick så långt att han talade om Engström som "hermafrodit" i sina hemliga samtal med Åsheden (möjligen som uttryck för en missuppfattning av den då fyra år gamla tidningsartikeln), och det har framkommit att vissa poliser misstänkte att Engström i själva verket ljög om vad han gjort på mordplatsen därför att han skulle ha stämt ett homosexuellt möte mitt i vad som kom att bli händelsernas centrum (trots att ingen någonsin sagt annat än att Engström skulle vara dragen till det motsatta könet).

Thomas Pettersson och Filterredaktören Mattias Göransson har inkännande beskrivit hur tankegångarna hos Engström kan ha sett ut steg för steg alltefter vad han fick reda på om mordet i media. Vid tiden för rekonstruktionerna på Sveavägen i början av april 1986 bör han ha varit orolig över att inte ha kallats som vittne. Därför går han ut i Rapport och gör vad som enligt hypotesen var en enastående föreställning, klädd i nästan samma kläder men ändå distinkt annorlunda mot dem han haft på mordkvällen på samma sätt som vid domstolsförhandlingarna mot Christer Pettersson där han uppträder lätt indignerad över våldet på gatorna och gentlemannaaktigt tar fru Palme i försvar och till skillnad från alla andra närvarande hävdar att hon efter omständigheterna var relativt samlad. Slutligen kom polisen att avföra Engström från utredningen formellt som varande "närvarande på brottsplatsen" i ett administrativt beslut 1987 som sedan konsekvent kom att leda inriktningen av polisens arbete bort från honom fram till de olika tips som gjorde dem intresserade för honom igen i samband med att den senaste förundersökningsledaren tog över utredningen. Thomas Pettersson upptäckte hur detta beslut hade grundats på tre misstag (se föregående inlägg). I sin bok beskriver han detta som det stora genombrottet i sin mångåriga granskning av Engström. I tid följdes det snart av ett byte på förundersökningsledarstolen och den mycket respekterade åklagaren Krister Petersson tog över.

Journalisternas Engström

Det var inte bara polisen som var blinda för att Engströms roll i dramat kunde vara ytterligare någon annan än de två som diskuterades: det oförvitliga vittnet som dragits in i ett mord på vägen mellan kontoret och Täbyvillan eller en i grunden harmlös men lite tragikomisk "mytoman" som ville ha uppmärksamhet. Journalister missade oräkneliga tillfällen att ställa motfrågor, i tidningsintervjuerna eller när Engström fick inscenera sin egen rekonstruktion av mordet i Rapport. Några som kom att tänka steget längre var Olle Minell och Sven Anér i Proletären som efter att skrivit några artiklar på temat det "rediga vittnet Engström mot de klantiga poliserna" började fatta misstankar utifrån inkonsistenserna i Engströms historia. Tyvärr kom även Proletären att lockas in i det sk polisspåret, trots det faktum som borde legat mitt framför alla grävande journalister: att om en konspiration av yrkesmän ville ta livet av Olof Palme hade de utmärkta tillfällen att göra det varje morgon när han ensam, utan livvakt, promenerade från Västerlånggatan till Rosenbad, och att de saknade anledning att vilja skada Lisbet Palme. Promenaden hem efter biobesöket, däremot, var en stundens ingivelse som omöjligt kunde planerats i förväg. Det är antitesen till hur en professionellt planerande konspiration fungerar, hela poängen med att vara en större grupp inblandad i ett attentat är att kunna använda många olika personers kompetenser i ett välplanerat scenario. Mordet på Olof Palme, och mordförsöket på Lisbet, så som det kom att utspelas på kvällen den 28 februari, hade aldrig krävt mer än enda beväpnad person med någon skjutvana, god lokalkännedom och som hade någonstans att ta vägen efteråt (om det överhuvudtaget gått att genomföra utifrån vad makarna Palme skulle göra efter bioföreställningen).

Den allmänna opinionen har böljat fram och åter när det gäller Palmemordet, och få journalister har klarat att gå mot strömmen och ställa obekväma frågor. Om polisen, experterna och privatspanarna inte gjorde sitt arbete på grund av sin förförståelse kan man kanske inte begära att journalister skall gå tillbaka till råmaterialet och granska detaljer med nya ögon förrän på senare år, när hela materialet blivit tillgängligt på ett helt annat sätt så att även poddlyssnare och bloggläsare kan få en någorlunda helhetsbild (fortfarande förstås bara av den lilla del som blivit offentlig). Thomas Pettersson har arbetat med Engström sedan 2006. Det offentliga Sverige kommunicerade vid denna tid mest uppgivenhet kring mordet och några enstaka "teorier" diskuterades, som Leif GW Perssons med en liten grupp officerare och säkerhetspoliser som framfördes i uppmärksammade romaner och filmer. Många framstående personer, inte minst ledande politiker inom socialdemokratin, vidhöll istadigt att Christer Pettersson var skyldig trots att Hovrätten friat honom, sannolikt av lojalitet med Lisbet Palme. Tyvärr måste vi konstatera att Sverige haft en rad sådana granskningshaverier kring rättsfall - om Engström visar sig ha varit skyldig till Palmemordet kan man inte säga att han varit unik som felaktigt bedömd i det allmänna svenska medvetandet. Den absoluta merparten av journalistkåren har bara följt efter konsensus utan egna prövningar av faktaunderlaget i fall efter fall. De sk "styckmordsläkarna" var dömda i hela folkets ögon (och av i stort sett hela eliten av dåtidens journalister) tills journalisten Per Lindeberg till sist presenterade en faktabaserad historia i sin bok "Döden är en man". Quickfallet, där en psykiskt sjuk man började erkänna seriemord och blev trodd genom hela rättssystemet och i alla medier fram tills Uppdrag Gransknings Hannes Råstam började nysta i historien, eller raden rättsfall där rättsmedicinska fakta inte stämt (t ex Osmo Vallo, "barnläkarmålet") har alla länge återberättats på samma sätt tills en enskild journalist vågat börja gå mot strömmen.

Granskarnas och privatspanarnas Engström

Granskningskommissionen nämner endast Engström i en fotnot, som ett vittne i Christer Pettersson-rättegångarna. Det är obegripligt att de inte uppmärksammade honom i dokumentationen från  mordplatsen som de lade mycket kraft på att granska i detalj, precis som bröderna Poutiainens tegelstensbok om mordet "Inuti labyrinten" från 1995 gjorde,. Den senare fokuserar särskilt mordplatsen och timmarna efter mordet men inte nämner Engström. Att polisen sannolikt felaktigt avfört honom som varande på mordplatsen kan förstås ha spelat en stor roll för alla dessa, liksom att Engström kallats som vittne i rättegångarna och där gjort sitt sedvanliga intryck. Även arbetet med misstänkta utifrån Gärningsmannaprofilen missade helt Engström därför att den förutsatte att en ensam förövare skulle vara en utslagen person utan arbete som sannolikt gick på socialhjälp eller hade förtidspension. Att Engström vid denna tid både hade missbruk och havererad ekonomi var väl dolt bakom hans prydliga fasad.

De oräkneliga privatspanarna i Palmefallet missade också Engström eftersom de i regel utgick från motivbilden och började leta konspirationer inom polisen eller internationellt, märkligt nog eftersom förhören som visade att Engströms berättelse inte alls stämde med de övriga vittnenas fanns tillgängliga redan efter rättegångarna mot Christer Pettersson 1989.  Man kan ju inte annat än undra om detta var möjligt - kunde verkligen alla som ägnat sig åt mordet ha gått på ett "mord på ljusa dagen" som låg där och väntade på att noggranna personer som Larsson och Pettersson skulle börja läsa Engströms utsagor med en annan blick än den alla andra haft. Jag tror att det kan ha varit så. Flera saker spelade in i detta. En mycket betydelsefull var att det inte gick att få en överblick över alla olika uttalanden, förhör, artiklar och andra dokument förrän på senare år, tack vare vissa privatspanares, nätjournalisters och andras oförtröttliga arbete med att göra utredningsmaterialet tillgängligt på nätet (tex i Lennart Remstams blogg). Få personer läste helt enkelt allt som skrevs i olika tidningar och såg alla TV-utsändningar på 1980-talet och bara genom arkivforskning på bibliotek kunde man få mediaklipp om en person eller vad olika vittnen sagt om en detalj i ex vis signalementet. Förhör och andra dokument från utredningen blev offentliga eller läckte pö om pö under flera tiotals år. Och de som satt böjda över dokumenten var uppslukade av den svenska konsensuskulturen eller sin längtan efter att avtäcka den stora konspirationen.

Psykiatrikerns eller psykologens Engström

Personen Stig Engström rymde många och stora motsättningar. Temperamentsdrag som strider mot varandra ökar risken för personlighetsstörning och/eller psykisk ohälsa. Engström ville t ex vara äventyrlig och atletisk, men var ingetdera, snarast "feg" och definitivt tidigt kroniskt sjuklig. Hans ambition var inställd efter en familj och en social miljö där man lyckades i livet medan han vare sig fick en familj med barn, god ekonomi eller vad som skulle kunnat kallas en karriär. Han ville vara andra till lags och göra dem glada men kom att göra många besvikna. Hans stora behov av uppmärksamhet, som enligt många vittnesmål kom honom att märkas i sociala sammanhang och spela över så att andra kunde skratta åt honom snarare än med honom, kontrasterade mot den närmast sjukliga blyghet han beskrev både som barn och senare i vuxenlivet. Om fadern vet vi inte mycket mer än att han måste ha varit en teknisk begåvning som konstruerade maskiner och startade fabriker i Indien, och försörjde sin familj på en hög, för att inte säga mycket hög, levnadsstandard. Modern förefaller att ha varit levnadsglad, extrovert, modig och kraftfull enligt de intervjuer som publicerades med henne kring hennes 110-årsdag.

Vi vet att Engström måste ha haft en ojämn begåvning, där han var konstnärligt duktig men misslyckades i de teoretiska ämnena, inte klarade studentexamen, och allmänt inte ansågs ha något "läshuvud". Hustrun, som han enligt egen uppgift levde i ett jämställt äktenskap med och aldrig skulle kunna tänka sig att fatta beslut åt, var en kraftfull kvinna som avancerade till chefspositioner. Båda hustrurna kom från familjer som överträffade Engströms egen bakgrund. Hans förste svärfar var känd för sina höga krav på omgivningen. Mot detta måste Engströms egen karriär ställas, som började och slutade med grafisk formgivning och fick arbetskamraterna att skratta när han sökte en högre befattning i företaget. I slutet av sitt liv berättade han att han mobbats i skolan, fast minst en kamrat från samma period har beskrivit honom som populär.

Att Engström började få ångest, enligt egen uppgift med början i fyrtioårsåldern, och sedan tilltagande från några år senare, som han dämpade med whisky, är kanske begripligt. Pengarna räckte inte för livsstilen, och försök att tjäna pengar på investeringar misslyckades gång på gång. Sannolikt träffade han beslut impulsivt, med otillräckligt underlag, och fick gott om tillfällen att ångra detta sedan, älta sina misslyckanden eller projicera dem på omgivningen. Motgångar kom också i en rad fall där Engström ansåg sig ha blivit felbehandlad av myndigheter, arbetsgivare och bekanta. Hans politiska karriär slutade abrupt kort efter att han blivit förtroendevald, när han tog ställning för att bevara en skola som hans parti ville lägga ner. För en stund var han hjälte och omsvärmades av tacksamma föräldrar, men snabbt förlorade han sin politiska position, som säkert varit viktig för honom och som kunde ha upprätthållit den sociala situationen. Förutom vännen vapensamlaren, som det skrivits mycket om, bestod paret Engströms umgänge främst av personer med titlar som ambassadråd, överste, kommendör osv., och självklar tillhörighet i den sociala miljön i Täby.

Kan man anta att Engström hade någon psykiatrisk diagnos?

Om man skall samla Engströms olika psykiska problem under en diagnostisk beteckning behöver man först överväga en diagnos för att beskriva hans ojämna begåvning (som är ett tecken på en avvikande neurokognitiv utveckling) som avspeglade sig i skolresultaten, diskrepanserna mellan framgångarna vid ritbordet, med kameran och på löpbanan med misslyckandena i läsämnena och lagsporterna, sedan en för att beskriva hans svåra personlighet där olika krafter drog honom åt olika håll, accelererade och höll tillbaka, och till slut tillsammans med den sociala situationen gav upphov till ångest som pockade på tillfälligt lugnande med vin eller Black Label, och ett alkoholberoende som skulle utgjort huvuddiagnosen vid en eventuell utredning på 1990-talet, den en behandling skulle ha utgått från. På nätet har det föreslagits att Engström kunde ha haft en autismspektrumstörning, men jag kan inte argumentera för en sådan diagnos när det handlar om en person som uppenbart kunde sprida god stämning runt sig socialt och var känd som en sällskapsmänniska som lyckades upprätthålla ett krävande umgänge och yrkesliv fram tills den naturliga negativa effekten av alkohol(miss)bruket satte in. Jag har också hört Engströms beskrivas som "helt normal" och "social", om än "blyg och tillbakadragen", av en person som känt honom under uppväxtåren. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han i hög grad skapade sina egna förutsättningar på arbetsplatsen hellre än att arbeta i grupp, vidhöll sina idiosynkratiska uppfattningar mot alla invändningar och ofta invalideras som person och som man av personer som talar om honom. Han har också en lite stel mimik och kroppshållning och entonig, mekanisk röst. Typiskt klumpig beskrivs han däremot inte som, och även om han visserligen verkar ha haft exekutiva svårigheter uppvisade han inte en klassisk ADHD-bild med hyperaktivitet utan mer koncentrationssvårigheter, planeringsproblem och impulsivitet. En nedsatt förmåga till abstrakt tänkande och konsekvensanalys är vanlig vid denna bild och återkommer under Engströms liv. Hans självbild var ofta orimlig vilket tyder på metakognitiva problem, och han uppfattade sociala situationer ur sitt eget perspektiv. En ojämn begåvning och inlärningsproblem tyder på signifikanta problem, men det är svårt att ta ställning till graden av funktionsnedsättning förutom den uteblivna studentexamen, vilket ju inte i sig var något tecken på psykisk funktionsnedsättning, men ändå mot bakgrund av tillgången på stöd och de fortsatta problemen att planera och slutföra arbetsuppgifter bildar ett mönster under Engströms liv. Generalkriterierna att kognitiva svårigheter skall ha gett dysfunktion och lidande från tidiga år är inte belagda, men jag tror att Engström idag hade uppfyllt kriterierna för Uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag om han hade kommit till en neuropsykiatrisk utredning utifrån sina skolproblem vid tiden för den misslyckade studentexamen.

Ändå levde Engström 30 år i ett äktenskap, var lika länge på sin arbetsplats och hade en stadig social förankring tills alkoholen började ta ut sin rätt. Jag tycker därför inte att man kan tala om någon personlighetsstörning, vare sig narcissistisk eller psykopatisk, som det föreslagits. Han kan helt enkelt inte ha fyllt kriterierna för något av dessa tillstånd mot bakgrund av vad vi vet idag, även om man måste fundera över alla de motsättningar Engströms komplexa personlighet rymde. Om det skulle visa sig att han aldrig egentligen fungerade i äktenskap eller arbetsliv kommer saken i ett annat ljus. Med Sjöbrings svenska personlighetsklassifikation som var mer används i Sverige under Engströms uppväxt skulle han ha kallats subsolid (lättpåverkad, lättsuggererad, impulsiv, extrovert, extravagant, tillagsinställd och lättsam), substabil (instabil till humöret), supervalid (energirik) och ojämnt kapabel, men utan att ha någon så djupgående karaktärsstörning att han kunde ha fyllt kriterierna för en psykiatrisk diagnos av "persona pathologica", även om detta är svårbedömt utan fler vittnesbörd och framförallt utan möjligheten att undersöka Engström själv.

Däremot förefaller Engström under 80- och 90-talen ha utvecklat en depressiv grundstämningsförskjutning med vissa paranoida tankestrukturer eller en paranoid beredskap (där han utan faktagrund drog långtgående slutsatser om hur hans reumatism berodde på ett "kvarglömt borr" efter ett tandläkarbesök osv), ångest och alkoholberoende, allt på ett ganska klassiskt sätt motsvarande psykiatriska diagnoser (under 1990-talet åtminstone och sannolikt även vid tiden för Palmemordet) men med sen debut, efter att han förstått att hans äktenskap sannolikt skulle förbli barnlöst och hans karriär ett misslyckande. Det förefaller därmed inte som ett av de tidigt debuterande affektiva tillstånden som ofta har en betydelsefull genetisk komponent och rymmer periodiska grundstämningsförskjutningar åt båda hållen (maniska episoder är inte dokumenterade vad jag kunnat se), eller som en tidigt debuterande sk typ 2-akoholism, som är kopplad till antisocialitet och blandmissbruk, utan som en sent debuterande, ångestpräglad depression med starkt inslag av alkoholmissbruk och sedermera beroende.

Vid tiden för mordet finns dessa psykiska sårbarhetsfaktorer som med tiden hade kommit att motsvara kliniska diagnoser (senast vid tiden för rattfylleridomen, sannolikt långt tidigare, kanske redan i slutet av 70-talet, alltså vid tiden för intervjun i Svenska Dagbladet, eftersom Engströms alkoholvanor beskrivs som välkända på arbetsplatsen redan vid tiden för mordet på Olof Palme) men dokumentation för mer specifika psykiatriska faktorer hos Engström som skulle kunna förklara att han skulle ha skjutit Palme (som en paranoid psykos fokuserad på Palme) saknas helt. Det är dock viktigt satt understryka att inget framkommit som talar för att han inte skulle kunna ha fyllt de karakteristika hos gärningsmannen som vi känner till. Om vi skall ta upp frågan om ansvar måste man utgå från att Engström var ansvarig för sina handlingar. Otillräkneligt kräver förvirring, psykos eller andra tecken på allvarlig psykisk störning. Vid tiden för mordet fanns dock ett juridiskt kryphål: så allvarliga psykiska anomalier att de kunde anses "jämställda med" sinnessjukdom kunde ligga till grund för ett vårdöverlämnande som påföljd. Jag tror inte att man skulle ha bedömt det så ens med dåtidens kriterier. Sårbarhetsfaktorer som satte ned hans impulskontroll och förståelse för abstrakta konsekvenser fanns dock, och även om neuropsykiatrin då var i sin linda kunde man ha ansett att Engströms exekutiva problem nedsatte hans förmåga att kontrollera sitt handlande - sådana bedömningar var generösa under 1970-talet och jag tror verkligen inte att Engström tidigt i livet planerade eller eftersträvade att bli ihågkommen som en person som saboterade utredningen av mordet på Olof Palme och mordförsöket på Lisbet Palme - eller begick handlingarna. Hans liv började med högt ställd ambition, en svår begåvningsprofil och personlighet, och kom att kantas av en rad misslyckanden och en tilltagande alkoholproblematik fram till en missbruksrelaterad död, det måste vi minnas idag när vi undrar vad han egentligen kan ha gjort sig skyldig till 1986.

Engström motsvarar på många sätt Clarke's typologi för attentatsmän, typ II, som Thomas Pettersson redogjort för i sin bok, genom sitt "long-term failure" på flera centrala områden i livet. Om han verkligen är delaktig i mordet måste jag föra fram den alternativa faktor som ofta hittas hos förövare till grova våldsbrott som kommit till rättspsykiatrisk undersökning men där man inte hittar någon tillräckligt allvarlig psykisk störning för att förklara ett till synes obegripligt brott: gruppdynamik. Engström skulle kunna ha skjutit mot Olof och Lisbet Palme av en impuls men i så fall utgår jag från att den var kognitivt förberedd genom att viktiga personer i hans omgivning talat om paret Palme - både om Olof och Lisbet - i tillräckligt nedsättande termer och med tillräcklig aggressiv laddning för att Engström skulle känna att något så ofattbart som att skjuta dem i ryggen var socialt validerat, att tankestrukuren för att rationalisera handlingen redan fanns där och att alkoholpåverkan sedan kan ha slipat av impulskontrollen ytterligare. Ändå skulle jag säga att jag skulle ha lättare att förstå om Engström hade begått attentatet som del i en liten grupp av likasinnade, som förutom att berättiga mordet hjälpte honom praktiskt både före mordet (efter att någon, sannolikt Engström, sett makarna Palme utanför bion) och med konststycket att avleda polisens och alla andras uppmärksamhet efter mordet med ett trick i många steg som hämtat ur den mest avancerade pusseldeckare. Engströms svårigheter kan ha gjort honom till ett verktyg. Denna bild är dock svårare att förena med en hypotes där Engström fått syn på makarna Palme vid nio-tiden, före bioföreställningen, och sedan på egen hand skulle ha planerat både handlingen och den sällsynta vägen ur ansvaret. Den enda troliga alternativa hypotesen till den lilla gruppen är enligt min mening scenariot där Engström gick ut på Sveavägen, fick syn på makarna Palme, råkade ha vapnet i fickan eftersom ha t ex skall ta hem det inför ledigheten, och att han sedan improviserat steg för steg alltefter hur situationerna bjöd sig utan övergripande planering, men det skulle kräva en tur som få andra brottslingar haft.

Om Engström varit del av en liten grupp begränsas antalet av att få personer i miljön hade den long-term failure som gör en person beredd att "riskera allt" och att man hållit ihop i många år efteråt. Det kan dock finnas grader av medverkan, från att ha uttalat sig på ett avhämmande sätt innan själva mordet till att ha anat hur det gått till efteråt utan att säga något. Handlingarna behöver inte ha uppfattats som så allvarliga som de i själv verket var. Om någon skulle ha medverkat på platsen under kvällen, t ex genom att överlämna en revolver till Engström, måste den personen ha förstått vilken enorm risk han eller hon tog. I så fall undrar jag om det inte kan finnas ytterligare andra scenarios för mordet än dem vi fått oss presenterade, t ex att någon annan följt efter makarna Palme från Grand eller att någon annan skjutit medan Engströms utstämpling i själva verket var ett försök att få ett alibi för mordet, som gick snett, och att han flydde från platsen i panik. Vi har som väl är skäl att tro att polisen har mycket mer kunskap om vad som hände runt mordplatsen än vad vi har tillgång till, och behöver egentligen inte spekulera mer utifrån den begränsade del av förundersökningen som blivit offentlig, eftersom en lösning utlovats. När det gäller gruppdynamik bakom grova våldshandlingar skrev jag i min avhandling att en persons naturliga empati och förmåga att motstå aggressiva impulser kan delas med roten av antalet gruppmedlemmar: är man två finns hälften kvar, sedan planar det snabbt ut så att vid tio har gruppens vilja och impulser tagit över helt. Det ligger nära till hands för mig att föra in gruppdynamik som variabel när man inte riktigt får ihop en gärning med den tilltänkte gärningsmannens psykologi. Förutom long-term failure tror jag att gruppmekanismer spelat någon roll för Engström om det visar sig att han begick mordet på Olof Palme. Att det endast skulle ha handlat om en "avsnäsning" kan jag inte tro på.

Nyckeln till gåtan Engström

Bakom hela Engströms historia - om vi nu utgår från hypotesen att han är Palmes baneman och har lyckats komma undan påföljd genom en makalöst fräck strategi - ligger, tydligare än någon psykiatrisk eller psykologisk faktor, en annan förklaringsfaktor: klass. Den tillägnade sociala identitet som för Engström blivit ett naturligt reaktionsmönster, som gjorde att han (och sannolikt många likasinnade) tyckte sig inte bara ha rätt utan också skyldighet att ingripa för att försvara Sverige mot det hot paret Palme tycktes utgöra - eller straffa dem för de oförrätter de gjort sig skyliga till - öppnade sedan en väg ur dilemmat han stod inför när samhället skulle utkräva ansvar. Genom att spela på sin naturliga sociala överlägsenhet i kombination med sin antydda underlägsenhet som man (åtminstone enligt dåtidens norm) fick Engström andra att tänka att varje misstanke är orimlig. Samma argument har hörts med kraft från alla håll i samhället och även bland experter, även de senaste åren. De gäller också om Engström inte var gärningsmannen i Palmemordet, han lyckades ändå ljuga inför domstol och undgå en ordentlig utredning om sina förehavanden. Sverige framställs sällan som ett klassamhälle, men har alltid haft en (eller flera) överklasser, som haft stort intresse av att inte markera detta förhållande utåt men som ändå subtilt förmedlat att de kommer från en sfär av makt, inflytande och socialt eller annat kapital så att de bemötts annorlunda än personer med annan social bakgrund. Detta är i min erfarenhet en starkare mekanism i Stockholm än i övriga Sverige och präglar naturligtvis vissa miljöer, akademin, näringslivstoppen och uniformsyrkena, mer än andra. Vid sidan av den gamla, typiska överklassen finns nya, mediala, kulturella, ekonomiska, politiska (på andra sidan av spektrumet) överklasser. Gemensamt är att vi talar lika lite om dem som vi gärna diskuterar klassfrågor i andra delen av spektrumet.          

Finalen: Hercule Poirot har kallat oss alla till biblioteket

Engström-hypotesen säger inte bara att sanningen legat i öppen dag framför näsan på alla experter och intresserade, precis som i så många av Agatha Christies romaner, utan upplösningen verkar anta samma dramaturgi som hon ger åt sina mästertänkare Hercule Poirot eller miss Marple. Förundersökningsledaren och åklagaren Krister Petersson har nu kallat samman det svenska folket till biblioteket, åtminstone till våra TV-apparater och datorer, för att likt Poirot berätta sanningen om mordet på Sveriges statsminister. Någonstans skulle jag inte bli förvånad om Petersson drar fram kort efter kort av bevisning, teknisk men också en helt ny bild av vittnesmålen kompletterade med dem som aldrig offentliggjorts, kanske också fler personer som har vetat om eller anat vad som verkligen hänt, men inte drömt om att "skvallra" för några belöningspengar. Kanske har det till och med funnits fler än dem polisen kunnat intressera sig för? Sverige låg mitt emellan de stridande i det kalla kriget och det krävde uppoffringar. Olof Palme var en stridbar polemiker, en utrikespolitisk radikal och övertygad socialist, och som en äldre dam sade när jag var barn, "Lisbet är egentligen mycket värre än han, det är hon som driver på". Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbet Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte "fick möjligheten" att vara på daghem. Min uppfattning är att mordförsöket på Lisbet Palme har varit en viktigare nyckel till gåtans lösning än man trott. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?

Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (1): Psykiatrin och Personen

Bakgrund

Psykiatrin arbetar med personer (som vi möter i kliniken eller i vår forskning) och deras problem. Vetenskapen bygger på graden av likhet mellan en person och typer (konstellationer av egenheter och problem, som ställts upp av olika auktoriteter; kända forskare eller psykiatriska organisationer), eller på systematiska skillnader mellan individer, som upptäckts genom empiriska, statistiska analyser. För att förstå de karakteriserade problemen används olika hjälpvetenskaper, som beteendevetenskaplig genetik, molekylär genetik, hjärnavbildning, neurofysiologi, neurokemi eller longitudinell epidemiologi. I detta måste vi balansera på gränsen till ett klassiskt vetenskapligt fel - att reifiera (förtingliga, göra en sak av något som inte är det) problemen så att vi talar om "något" som alla personerna har gemensamt fast vi vet att de psykiatriska problembilderna inte går att identifiera som "sjukdomar" i vanlig bemärkelse (som jag skrivit om här).

Samtidigt utgår psykiatrin från personerna som har problemen, inte från neurovetenskap, genetik eller epidemiologi (även om de statistiska metoderna förutsätter att grupper av personer snarare än enskilda personer studeras i forskning). Här skaver vi mot klassisk medvetandefilosofi, och kan inte alltid undvika att bryta mot vetenskapsteoretiska principer. Målet med detta blogginlägg är att de teoretiska motsättningar vi hanterar skall bli tydliga både för dem som arbetar i psykiatrin och för dem som intresserar sig för den (det syftar däremot inte till att introducera filosofiska begrepp, det görs bättre av andra, men jag kommer att bli tvungen att skissera några på vägen!). 

Personbegreppet

I den västerländska kulturen beskriver begreppet "person" den unika, odelbara individen. En människa är sig själv under hela sitt liv och efter sin död, och som person står hon över alla försök att låta enstaka aspekter av henne ersätta helheten. Ändå kan vi inte beskriva henne som en helhet, utan måste lägga samman de olika aspekter av henne vi uppfattar och har ord för: kropp, medvetande, förnuft, men också den som aktualiseras i relationer med andra och speglas i deras uppfattningar, kan representeras av ett porträtt, ett minne eller som ett namn i en kyrkbok. Personen behöver alltså inte alla aspekter samtidigt för att vara en person, en sövd person saknar medvetande eller en död person sin levande kropp, men de är båda personer. Vårt subjektiva minne hjälper oss att upprätthålla vår känsla av att vara en och samma person genom livet, men även om vi förlorar det fortsätter vi att vara samma person som innan. 

På svenska används "sinnet" omväxlande med ord som "medvetande", "psyke" eller "själ" (tex hette psykisk sjukdom tidigare sinnessjukdom). Dessa ord kan inte säkert sägas betyda olika saker men används i olika sammanhang och har olika konnotationer, så att "psyke" för tankarna till psykologi, "sinne" till medicin medan "själ" snarare frammanar religion eller konst (som i uttrycket "själfull"). Näraliggande aspekter av personen är "förnuftet" (de kognitiva, tankemässiga förmågorna men också en aspekt som har med klokskap att göra), och "anden" (som hänför sig till att vara vid liv, andas och till andliga egenskaper). Några tydliga gränser mellan förnuft, medvetande, sinne, själ, psyke och ande finns inte, de har betecknat olika men överlappande aspekter av personen på olika språk, i olika sammanhang och under olika tidsåldrar. Här kommer jag för enkelhets skull att använda "psyket" synonymt med "sinnet" så som man brukat göra i svensk psykiatri och psykologi.

Psykiatrin behöver en filosofisk struktur

En av de psykiatriker som enklast och tydligast försökt lägga fram en konsekvent filosofisk struktur för psykiatrin är Kenneth Kendler (2005). Hans första första fyra axiom är: 

1. Psychiatry is irrevocably grounded in mental, first-person experiences.
2. Cartesian substance dualism is false.
3. Epiphenomenalism is false.
4. Both brain→mind and mind→brain causality are real.  

Han betonar här mötet med personer och intresset för deras subjektiva upplevelser, som är den "oåterkalleliga" grunden för verksamheten, Vidare förkastar han "Cartesiansk" dualism, att människan skulle bestå av två olika "saker", kropp och psyke som båda "är" till och oberoende av varandra. Då återstår egentligen av de dualistiska modellerna parallellism, där kropp och psyke ses som olika men parallella saker, så att det som händer i den ena alltid kommer att hända samtidigt i den andra, men ändå med självständig existens. Deras samband måste då gå tillbaka på någon ännu inte klarlagd naturlag eller metafysisk ordning.  

Monism, som är motsatsen till dualism, menar att människan är en helhet av både kropp och själ på samma gång, och att dessa aspekter av henne inte kan frigöras från varandra. Monism kan vara 

• materialistisk/fysikalistisk, dvs att att den materiella kroppen egentligen är vad som åsyftas med personbegreppet, och att psyket endast är en biprodukt av den elektriska och kemiska aktiviteten i hjärnan (epifenomenalism, en variant av detta är emergent materialism, som kan se att psyket uppstår "emergent" ur hjärnan, alltså överskrider den, men ändå orsakas av den),
• andlig/ideologisk, dvs att människan egentligen är en immateriell ande som också uttrycks i kroppen, men att de materiella kropparna egentligen inte finns i kraft av sig själva (obs skillnaden till bilden där själen är instängd i kroppen, som är dualistisk), och
• neutral, som betraktar människan som både kropp och psyke i samspel, som olika aspekter av samma sak (även om vi inte är helt klara över vad denna då är).

Orsakssamband är centrala för psykiatrin

Eftersom psykiatrin ytterst syftar till att påverka psyket (så att människor mår och fungerar bättre psykiskt) blir orsakssammanhang högaktuella och kommer att bero av dessa filosofiska positioner. Klassisk dualism (Cartesiansk) förnekar egentligen sådana, eller gör dem överflödiga, eftersom kroppen och själen fungerar oberoende av varandra. Epifenomenalismen, däremot, accepterar att kroppsliga förändringar automatiskt följs av psykiska, och har därför varit många "biologiska" psykiatrikers naturliga filosofiska hemvist, särskilt mina kollegor som arbetat med (eller snarare mot) straffrätten och retributivismen med materialistiska, modernistiska argument i Lombrosos efterföljd, t ex den kände svensken Olof Kinberg, Sveriges förste professor i rättspsykiatri, som fick ett stort politiskt inflytande under 1900-talets första hälft. Ståndpunkten är skenbart enkel och klar: psykiatrin blir ett slags neurologi med psykiska istället för motoriska och/eller sensoriska problem. 

Parallellism förutsätter att det som händer i hjärnan också alltid händer i medvetandet, och tvärtom, på grund av en hittills okänd lag som binder samman de två, vilket i likhet med monism egentligen gör orsakssammanhang artefaktiska, eftersom kroppen och psyket i grunden antingen ses som parallella eller som samma sak, så att när något händer i den ena påverkas den andra automatiskt och momentant. Materialistisk monism kan ändå sägas acceptera kropp>själ orsaker, medan andlig monism gör tvärtom. Neutral monism, slutligen, innebär att kroppen och själen är två aspekter av samma fenomen, vilket kanske kan rymma den acceptans för dubbelriktade, interaktiva orsaker, så att kroppen påverkar själen och själen kroppen i ett ständigt samspel där orsak och verkan inte enkelt låter sig urskiljas från varandra (på det sätt psykiatrisk forskning ändå tenderar att göra), om det inte till exempel finns tydliga tidssamband eller en mekanistisk förklaring, som vid anestesi (kroppslig orsak) eller inlärning (sinnesorsak). Monism och parallellism skiljs främst åt av om man vill ge ontologisk status (självständigt varande) både till kroppen och psyket eller se människan som en helhet där kroppen och psyket är två olika aspekter av samma varande (personen). Oavsett vilket blir det klart att orsakssamband blir en tolkning av vad som händer, där vi utifrån tidsförlopp eller andra omständigheter väljer att tillskriva kroppsliga eller psykiska faktorer orsaksbetydelse även om de egentligen är så sammanflätade i varandra att utsagor om orsaker blir föga meningsfulla. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg utifrån en artikel från vår grupp som heter "Mental disorder is a cause of crime" där detta diskuteras utifrån rättspsykiatrin och försöket att hänföra brott till psykiska eller neurologiska faktorer.     

Vad parallellen mellan hjärna och psyke eller vad personen som uttrycker sig som både kropp och själ egentligen är förblir ett mysterium som vetenskapen ännu inte kunnat förklara. De senaste modellerna som föreslagits har rymt kvantfysik och "emergenta" fenomen (som utvecklas ur enkla fenomen men antar andra, komplexa, egenskaper), men dessa senare balanserar på gränsen till ren materialism. Naturligtvis blir det nästintill omöjligt för oss i psykiatrin att komma längre än samvariation (korrelation) som tolkas i orsakstermer så länge vi inte har en modell för förhållandet mellan hjärnan och psyket. Människohjärnan är det mest komplexa vi någonsin funnit i universum, och psykiatrin står inför de svåraste mänskliga lidanden sjukvården känner, som vi vill kunna avhjälpa på något sätt, genom att finna deras orsaker och lära oss förändra dem. Stora förhoppningar har fästs vid neurokemi/fysiologi, molekylärgenetik och hjärnavbildning, men de kopplingar som funnits har varit svåra att upprepa på ett konsistent sätt, och inga "markörer" för vad som händer i hjärnan när psykiskt lidande uppstår finns ännu för att användas i diagnostiken. Och tänker man utifrån vad vi just diskuterat kanske detta inte är så underligt: gener t ex föds vi med men forskningen har visat att det inte finns några "gener för" autism, schizofreni eller aggressivitet utan att det handlar om många genvarianter i ett komplext samspel som sannolikt är unikt i varje individ och vid varje tidpunkt, vilket stöder tanken på att de kroppsliga och psykiska processerna är inflätade i varandra.

Det kan vara så att detta mysterium, att förstå hur våra egna psyken uppstår, är fördolt för oss, så att vår kognitiva kapacitet inte räcker för att lösa ett så komplext samband. Jag skulle inte tro det, med tanke på människans framsteg med att förstå materien och energins lagar, men kanske tar det ett antal hundra år till (som tiden mellan Gallileo och Einstein), eller decennier med dagens tekniska hjälpmedel. En sak är säker och det är att många av de förhoppningar som knöts till the Decade of the Brain (1990-talet), HUGO-projektet (att kartlägga hela människans arvsmassa, klart 2000 men bearbetat intensivt under 2000-decenniet) och the Decade of the Mind (som vi lever i nu och börjar närma oss slutet på), inte har infriats. Det närmaste vi kommit att studera förhållandet mellan hjärnan och psyket empiriskt är istället något så basalt som anestesi, där ett läkemedel får hjärnan att stänga av medvetandet eller tom ett specifikt sensoriskt inflöde. Men även generell anestesi tar inte från individen hennes person-varande, och så snart läkemedlets verkan är över, återkommer medvetandet i sin helhet. Droger som tar bort särskilda minnen eller inducerar komplexa tankar eller känslor hör, tack och lov, fortfarande till science fiction-världen. 

Naturligtvis vore det enklaste att acceptera tanken på epifenomenalism /materialistisk monism. Vi skulle då acceptera orsakssamband som enkelriktade från hjärnan till psyket i materialism), följande vanliga lagar inom fysik och kemi, vilket skulle ställa människosinnet under naturlagarna (vilket varit en stark ambition i det moderna projektet från Upplysningen och framåt, se sista kapitlet här). För vetenskapsmän har detta varit en attraktiv modell för att designa försök i vilka psyket kan tolkas inom materiens kunskapsramar. Allt som sker i psyket förutsätts ha en materiell orsak och egentligen finns det inte något "jag" som styr våra handlingar eller får effekter i världen. Istället är jaget en del av den materiella världen. Så har många vetenskapsmän och filosofer resonerat, inte minst när det gällt att humanisera straffrätten, eller rent av argumentera för att den skall avskaffas eller omvandlas enligt en behandlingsmodell. Eftersom detta ändå skulle innebära ett samhällsexperiment få skulle vilja ge sig in i har även "kompatibilistiska" modeller utvecklats, där man accepterar den materialistiska modellen att människor inte hade kunnat handla annorlunda än deras nervsystem fått dem att göra, på grund av orsaker som går tillbaka i materien enligt naturlagarna, men ändå ser dem som ansvariga för sina handlingar utifrån sitt medvetande och sin vilja. 

Människan som ansvarig person

Den materialistiska människosynen har onekligen gett upphov till goda argument mot inhumana straff (som de livslånga frihetsberövandena för tre mindre allvarliga brott eller dödsstraff). Jag är tacksam för detta men ser åtminstone tre problem med modellen. För det första ligger personen som agent, som fattar sin egna beslut baserat på sina minnen, kroppsliga känslor, förnuft, vilja osv inte bara till grund för straffrätten utan också för vårt ekonomiska system, äktenskapslagstiftningen/kärleken (där det fria beslutet kommit att betonas allt starkare i lagtexten), demokratin och allt annat som gör oss mänskliga. Avvisar vi detta personbegrepp avvisar vi flera av vårt samhälles grundvalar. Och all kunskap psykiatrin har om psykiska processer kommer i någon mening från psyket, inte från hjärnan.  

För det andra har denna "vetenskapliga" modell aldrig byggt på data från experiment utan på tankemodellen att naturlagarna måste gälla för allt i universum, alltså även den mänskliga hjärnan och "dess" medvetande. Det finns goda skäl att anta att denna tankemodell inte bara strider med förnuftiga intuitioner om vad det är att vara människa, utan också är vetenskapligt felaktig, det vill säga motbevisad/falsifierad. Neurovetenskapen har visat att hjärnans struktur förändras av att exempelvis lära sig nya mentala uppgifter, men också av att (felaktigt) tro att ett placebo har fysiska effekter. Detta visar att psykiska fenomen påverkar hjärnan och kroppen. Ett felantagande är visserligen inte samma sak som en viljeakt, men när vi kommer till komplexa sådana kommer psyket och kroppens samspel att vara så komplext att det inte går att studera med dagens metoder, annat än när gäller enkla rörelser, som undersökts i de många varianterna av Libet-experimenten, som visar en fördröjning av kognitiv medvetenhet om hjärnans aktionspotentialer (vilket tolkats som stöd för materialism). Att människan - personen - är en höggradigt automatiserad varelse vars handlande vilar på enkla slingor av reaktioner på stimuli är dock okontroversiellt redan från iakttagelser av människor i handling. 

Ett tredje är att det grundläggande argumentet för materialism, att all aktivitet i universum är beroende av energi - och att tankar inte kan tillföra energi (och därför inte utlösa aktivitet), är uppenbart fel, eftersom alla kroppens celler i normaltillståndet får sin energi av glukos, socker. Detta får hjärnans celler för att leva och fungera, men innehåller ingen information om hur de skall fungera eftersom kroppens alla celler får samma typ av energi men kan fungera helt olika. I själva verket får en hjärncell samma typ av energi som en levercell och om det ställs särskilda krav på dess aktivitet konsumerar den bara mer. Dessutom kan man bara tänka på hur en idé som Marx kommunism förändrat jorden, infrastrukturen, rymdprogram och ytterst människans genpool genom utrensningar och familjeplaneringsprogram. Självklart kan mentala processer som tankar förändra materien!

Kendlers förslag till filosofisk struktur

Jag håller helt med Kendler när han skriver "We need to reject definitively the belief that mind and brain reflect two fundamentally different and ultimately incommensurable kinds of “stuff”." Däremot är jag oförstående till fortsättningen, om vi nu utgår från att "mind>body causation" föreligger, alltså att tankeprocesser verkligen påverkar hjärnan och kroppen (vilket ju Kendler gjort till ett grundantagande för psykiatrin och jag just lagt fram tre goda skäl för att anta). "Rather, in accord with an overwhelming degree of clinical and scientific evidence, we should conclude that the human first-person world of subjective experience emerges from and is entirely dependent upon brain functioning. The mental world does not exist independently of its physical instantiation in the brain. To reject Cartesian dualism (and accept monism, the view that mental and physical processes are both reflections of the same fundamental stuff) means to no longer consider the mental (or functional) to be a fundamentally different thing from the biological (or organic). Rather, the mental and the biological become different ways of viewing and/or different levels of analysis of the mind-brain system." Här tycks Kendler förespråka ett slags materialistisk monism som fungerar som epifenomenalism ("is entirely dependent on"), trots att han tidigare gjort en poäng av att förkasta just detta. Detta avsnitt kan förstås läsas som att psyket är helt beroende av hjärnan som är helt beroende av psyket som är helt beroende av hjärnan osv. i all oändlighet och oupplösligt förenat eller parallellt hos den levande, medvetna personen, men det är lätt att se formuleringarna som ett försök att smyga in orsaksmaterialismen, den som psykiatriker har så lätt att falla för fast vi sett invändningarna mot den, genom bakdörren.

Han vill till och med gå längre. "This rejection of Cartesian dualism requires a significant shift in our way of thinking. Although American psychiatry officially abandoned the functional-organic dichotomy—one of the many echoes of Cartesian dualism— with DSM-IV, and the abandonment of dualism has been recently called for by Kandel, dualistic thinking and vocabulary remain deeply entrenched in our approach to clinical and research problems. From the ways we organize our clinical presentations to our categorizations of risk factors, we remain deeply imbedded in the Cartesian framework of seeing the mind and brain as reflecting fundamentally different spheres of reality. /.../ One immediate beneficial consequence of a rejection of Cartesian dualism is our confrontation with the misunderstandings that can arise from the claims of what might be called weak biological explanation. The rejection of Cartesian dualism logically leads to the conclusion that all psychiatric disorders are biological." Här går Kendler längre än i det förra citerade stycket och argumenterar för materialism just när det gäller psykiska störningar. Det är oklart om han ser psykiska störningar som något ontologiskt annorlunda än de första-personsupplevelser han diskuterade ovan eller i den epifenomenalism han förkastade i sina grundantaganden. Och visst vet vi att psykiska problem har en stark heritabilitet, vilket betyder att en viktig del av skillnaden i risk att utveckla dem i en given population vid en given tid kan hänföras till ärftliga faktorer (vi har fortfarande mycket begränsad förstående för hur denna ärftlighet leder till psykisk ohälsa i individen, bara att sannolikheten att två enäggstvillingar delar tillståndet är mycket större än tvåäggstvillingars). Vidare har i stort sett alla neurobiologiska undersökningar av psykiatriska patienter i förhållande till friska kontroller visat på någon form av signifikanta skillnader, men dessa har aldrig kunnat användas för att predicera psykiatriska problem, diagnosticera dem eller förklara hur de uppstått, än mindre lett till "designade" behandlingsformer. Detsamma kan sägas om psykosociala mått och personlighetsskattningar. 

Samtidigt återkommer Kendler till att: "In our rejection of epiphenomenalism, we commit ourselves to the concept of mind-to-brain causality. In ways we can observe but not yet fully understand, subjective, first-person mental phenomena have causal efficacy in the world. They affect our brains and our bodies and through them the outside world." Kendler avvisar alltså epifenomenalism samtidigt som han hävdar att psykisk ohälsa orsakas i hjärnan och förnekar att han skulle föra in dualism "bakvägen" - istället förespråkar han en "icke-reduktiv materialism" eller monism. Jag håller med honom i detta och, om det skulle ha framstått som att jag är en kritiker av Kendler, tycker jag tvärtom att hans korta text är en mycket viktig sammanfattning av psykiatrins medvetandefilosofiska grund - och jag är mycket tacksam för att han försvarar vår specialitet mot frestelsen att utropa sig till "komplex neurologi" eller att helt förneka att medvetandet kan orsaka händelser i hjärnan och världen. Hans text visar med all önskvärd tydlighet hur psykiatrin - som jag kallat modernitetens "djärvaste projekt" i sitt försök att använda vetenskaplig rationalitet för att bota själsligt lidande, oundvikligen måste ta spjärn mot filosofiska och vetenskapliga antaganden och tvinga oss att tänka längre, inte minst i tvärvetenskapliga samarbeten med filosofer och kognitionsforskare. 

Trots vad han skrivit om psykisk påverkan på hjärnan och kroppen återgår nämligen Kendler till att placera psyket som mindre centralt när han skriver "By rejecting dualism, we accept that all psychiatric disorders are biological. But so then are all mental processes, pathological or otherwise. The very ubiquity of this claim of weak biology robs it of much of its gravitas. Indeed, if the rejection of Cartesian dualism is correct, then the declaration that a particular psychiatric disorder is biological is a tautology and is as informative as saying, “This circle is round.” Nothing new is learned by this claim that was not already evident by the acceptance of a monistic view of mind-brain functioning.". Här gör han monismen till en materialism, antagligen därför att en äkta monism skulle försvåra alla anspråk på orsakssammanhang och föra oss fram till att det enda sättet att studera människors psykiska problem blir genom första-personsutbyte, vilket snarare leder mot en hermeneutik, kontinentalfilosofisk fenomenologi eller existentialism än mot dagens psykiatriska vetenskapsteoretiska modeller med sitt fokus på att identifiera orsaker som kan vara åtkomliga för behandling. Detta skulle å andra sidan innebära att kroppen nedprioriteras så att den riskera försvinna ur diskussionen när vi ser hur nervsystemet är engagerat i psykisk ohälsa, t ex i kroppens rörelsemönster eller de olika laboratoriemetoderna som ändå konsistent demonstrerat skillnader mellan patienter och kontroller. 

Och mycket riktigt bygger de flesta vetenskapliga studier och artiklar i akademisk psykiatri på enkelriktade modeller där psyket betraktas som resultatet av hjärnans aktivitet - och till det ett passivt resultat, som inte har feed-back kontroll över hjärnan. Forskning i psykiatri och psykologi flödar över av orsaksmodeller, illustrerade som flödesschema med pilar som demonstrerar de tänkta sammanhangen. De mest allmänna sträcker sig från gener > celler > organismer > beteende, och appliceras på psykiska symtom eller problembeteenden, t ex tvångstankar och handlingar vid OCD. Utan dubbelriktade orsaksförhållanden mellan hjärnan och medvetandet på alla nivåer blir psykiatrin ofelbart reduktionistisk. Och många psykiatriker tvekar inte om att själen och kroppen hör ihop och påverkar varandra. Den mest accepterade förklaringsmodellen av mänskliga fenomen är den biopsykosociala, där biologiska, psykologiska och sociala faktorer alla tänks kunna påverkat människans psyke och beteende. 

Kendlers artikel är ett banbrytande försök att skapa klarhet, men blir tyvärr självmotsägande på en rad punkter. Den är ofta citerad som en grund för psykiatrin, men sällan kritiskt ifrågasatt. Trots dess uppenbara värde tror jag att det går att komma längre. Vi planerar ett sådant arbete inom vår centrumbildning (CELAM, se nedan). Antingen kommer detta blogginlägg att översättas till engelska (för att ge Dr Kendler möjlighet att bemöta min kritik) eller, mer troligt, kommer vi att skriva ett vetenskapligt arbete för någon av de psykiatriska tidskrifterna utifrån den preliminära analys som presenterats här. 

Möjliga lösningar: neutral monism eller parallellism 

Som psykiatriker och forskare på detta område inser jag att vi rör oss i utkanten av klartänkta filosofiska modeller i vårt arbete men får ursäkta oss med att vi drivs av att försöka minska lidande, så att vi någonstans måste komma in i de komplexa orsakssambanden där hjärna och psyke tillsammans bygger personen som lider och söker hjälp. Neutral monism eller parallellism (beroende på vad man lägger i "självständigt varande" för kroppen och psyket) är de enda modellerna av människan som fungerar med dagens vetenskapliga, antropologiska, filosofiska och sociala kunskaper och inte är motbevisade, inte heller motstrider vår intuitiva uppfattning om vad det är att vara människa. Vi måste acceptera att människans idéer och insikter (kognition) och vilja (volition) kan få fysiska effekter i världen, men också att hennes frihet är begränsad av hennes ärftlighet, konstitution och omgivning. Kunde vi släppa epifenomenalism och materialism och acceptera neutral monism eller parallellism fullt ut kunde vi befria vetenskaper som psykologi och psykiatri från rangliga orsaksmodeller, som idag får forskare att studera enkelriktade - men felaktiga orsakssamband - som dessutom strider mot människans intuitiva självförståelse och juridikens grundvalar, där verkligheten istället är interaktiv med kroppen och psyket som två aspekter av samma person. 

Implikationer: kunskapsteori, metafysik & etik

Däremot kan förstås varje aspekt studeras separat och specifikt i vetenskapliga arbeten, så att hjärnans aktivitet i förhållande till beteende undersöks med skattningsskalor och funktionell hjärnavbildning. Det är då viktigt att hålla metodernas begränsningar i minnet, så att man inte drar slutsatser om andra aspekter än de man faktiskt undersökt. Om man utifrån hjärnavbildningar säger sig ha förstått kärlekens natur har man brutit mot metodens epistemiska ramverk, det kunskapsteoretiska regelverk som stipulerar vilka frågeställningar som kan besvaras med vilka metoder. 

Being aware of the preconditions and rules governing scientific approaches to problems and what these can actually inform us about is part of the acquisition of knowledge. Sets of corresponding methods form a perspective that will eventually illuminate a specific aspect of the phenomenon under study. Such a “cut” towards knowledge may be referred to as an epistemological framework. In order for us to interpret and communicate knowledge, the epistemological framework has to be understood and shared. Sloppy extrapolation of knowledge from one illuminated aspect to others is as much an error of reason as are breaches of methods within one approach. This point is not intended to open up for a relativistic approach to knowledge – it is, on the contrary, a call for rigour in the search of and interpretation of knowledge about the human being (for a commentary on this approach see, for instance, Flanagan, 1992). 

Från artikeln "Mental disorder is a cause of crime" som Susanna Radovic, Christer Svennerlind, Pontus Höglund, Filip Radovic och jag själv skrev 2009. 

Psykiatrins vetenskapsteoretiska problem aktualiseras inte bara inom verksamheten och för dem som möter den utan har betydelse för hela moderniteten: materialismen har varit en del av den "triumfatoriska medicinen" som trodde sig kunna förklara till och med varför människor begår onda handlingar och förutse dem för att förhindra återfall, men kullkastar andra fundament för samhället och är vetenskapligt felaktig. Å andra sidan kräver parallellism ett svar på hur lagen som gör alla händelser i psyket och hjärnan parallella uppstått och fungerar, och neutral monism kräver att personen urskiljs klart medan både psyket och kroppen uppfattas som aspekter av den - och därmed väcker frågan om vad en person är? En inkarnerad själ? (not 1)

Personbegreppet är betydelsefullt nog inte bara centralt i medicinen och psykiatrin utan en av grundvalarna för antagandet om människans okränkbara och lika värdighet (det ofta återgivna "värde" på svenska bottnar i en felöversättning från tyskans "Würde" som använts för den ursprungliga formuleringen "dignity" på engelska och "dignité" på franska - självklart kan människor ha olika "värde" i en pragmatisk mening: ett barn med livet framför sig är värdefullare än en människa som fått leva sitt liv och närmar sig slutet - eller rent av är död och begraven). Men "värdigheten" är något vi anstränger oss se hos alla medmänniskor, inte minst hos de döda: både kroppen och eftermälet efter en död person behandlas med särskild respekt, har ett särskilt skyddsvärde. Detta ställer krav på oss i psykiatrin att aldrig förminska våra patienter (ens för att befria dem från det ansvar som kommer ur att vara en person, mer än det som verkligen följer ur förstörda sinnesförmågor som upphävt ansvarsförmågan), heller aldrig behandla dem som annat än personer med allt vad det innebär och alltid hålla på den psykiatriska etik och etikett vi själva skulle vilja bli bemötta med som psykiatriska patienter.   

not 1. Intressant nog har klassisk kristendom, som förutsätter just människan som inkarnerad varelse bestående av både kropp och själ, i tvåtusen år kämpat mot dualistiska sk kätterier, som velat utmåla materien och därmed kroppen som ond och själen som en olycklig fånge, utlämnad åt köttet. På samma sätt har psykiatrin behövt kämpa både mot andliga åskådningar som förnekat hjärnans betydelse och materialism, som förnekar att exempelvis tankeprocesser skulle kunna påverka människans hjärna. Om vi följer Kendlers uppmaningar och förkastar Cartesiansk dualism, epifenomenalism och alla former av andliga modeller utan antar att både hjärnan och psyket måste integreras för att förstå den mänskliga personen kräver det antingen en lag som gör processer i hjärnan och psyket absolut parallella eller att det finns ett gemensamt varande, vilket antingen skulle kräva en Gud som gett lagen (eftersom den inte verkar följa klassiska termodynamiska lagar oavsett vad mina materialistiskt inriktade kollegor hävdat) eller en kristen människosyn på personen som en inkarnerad själ.
not 2. Mycket av den förståelse jag redovisat här bygger på tvärvetenskapligt samarbete vid Centrum för Etik, Juridik och Mental hälsa, CELAM, vid Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet. Begreppet epistemiska ramar utvecklades av Filip och Susanna Radovic. Susanna har också vänligt läst ett tidigt utkast till detta blogginlägg men kan inte på något sätt lastas för ev fel här!