Tuesday, December 15, 2020

Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (4): Cloninger's biopsykosociala modell, temperament och karaktär

Målsättningen med detta inlägg är att ge en populärvetenskaplig beskrivning av Cloninger's personlighetsmodell, med fokus på dess betydelse för behandling av psykisk ohälsa brett. Den är inte en vetenskaplig översikt med referenser osv. Sådana finns bla på Wikipedia (under Robert Cloninger, Temperament and Character Inventory och Seven-factor personality model), på Dr Cloninger's hemsida och i en lång rad vetenskapliga artiklar, böcker och populärvetenskapliga framställningar. Särskilt har jag intresserat mig för hur karaktärsmognaden kan försvåras av neuroutvecklingsrelaterade störningar och hur den samtidigt kan vara en möjlighet att hjälpa personer som haft sådana svårigheter sedan barndomen att hitta en väg in i vuxenlivet och till psykisk hälsa.  

Sammanfattningsvis består modellen av temperament (perceptuella reaktionsmönster) och karaktär (konceptuell mognad). Temperamentet varierar i fyra dimensioner: Harm Avoidance, Novelty Seeking, Reward Dependence och Persistence, medan Karaktären varierar i tre: Self-directedness, Cooperativeness och Self-Transcendence. 

Temperamentet var tänkt som en delvis medfödd konstitution, medan Karaktären avgör hur personen anpassats till vuxenlivets krav. Empirisk forskning har visat att det finns konstitutionella effekter på båda aspekterna av personligheten, men att karaktären utvecklas genom hela livet medan temperamentet är relativt kontant. Karaktärsmognaden är starkt relaterad till psykisk hälsa, och bristande karaktärsmognad ses vid alla olika typer av psykisk ohälsa.

Karaktären kan därför vara ett viktigt "window of opportunity" för psykoterapeutisk och edukativ behandling, oavsett mer basala mentala och personlighetsmässiga problem och särdrag. 


Temperament som konstitution

Den amerikanske psykiatern Robert Cloninger lanserade i slutet av 1980-talet en ”biopsykosocial teori” där biologiska faktorer samspelar med sociala och psykologiska.  Teorins första del gäller temperament som Cloninger menar är delvis medfödda och nedärvda reaktionsmönster på vad vi upplever. Utifrån tre grundläggande temperamentsdimensioner, ”harm avoidance” (hur man uppskattar risker, tänker på negativa konsekvenser, upplever rädsla och trötthet eller resursbrist), ”novelty seeking” (hur stort behov av förändring och omväxling man har och hur extravagant och impulsiv man är) och ”reward dependence” (hur beroende man är av social feedback från andra) definierades tolv temperamentskonstellationer som kan vara både normalvariationer eller störningar beroende på hur personen fungerar psykosocialt i övrigt. Till exempel kan en person som är orädd (låg Harm Avoidance), nyhetssökande (hög Novelty Seeking) och socialt oberoende (låg Rewrad Dependence) bli en äventyrare (ha ett ”äventyrligt” temperament) eller en brottsling (med ett ”anti-socialt” temperament). 

Just tre eller fyra grunddrag som varierar oberoende av varandra (eller lika många grundtyper som vi liknar i varierande grad) har vi redan mött som ett genomgående drag i forskningen kring personlighet, ibland bakom andra, mer finmaskiga, indelningar, men som faller tillbaka på Antikens teorier om de fyra kroppsvätskorna, grön galla (cholos, ilska), svart galla (melancholos, sorg), blod (sanguinis, livlighet, kärlek) och segt slem (phlegma, tröghet, envishet). Den svenske Lundapsykiatrikern Henrik Sjöbring utvecklade en alternativ personlighetsteori utifrån begreppen soliditet (fasthet, tröghet), stabilitet (humörjämvikt), validitet (psykisk energi) och kapacitet (intelligens). Alla människor kan betecknas som höga, låga eller normala i dessa konstitutionella drag. Cloninger inspirerades tidigt av Sjöbrings idéer under en studietid i Umeå hos barnpsykiatern Michael Bohman (de gjorde tillsammans banbrytande studier av personlighet och alkoholism hos adopterade barn, och Bohman som hade en bred, brokig läkargärning bakom sig, var intresserad av Sjöbring). Cloningers teori är lättare att ta till sig och lättare att förena med vad vi lärt oss om hjärnans monoamin-system (serotonin, dopamin, noradrenalin) sedan Sjöbrings tid.  Cloningers modell bygger på fyra stora dimensioner som kan kopplas till humoralpatologin och moderna hypoteser om de monoaminerga neurotransmittorerna, som var särskilt i ropet i psykiatrin under slutet av 1900-talet efter att man kopplat bland annat en förhöjd självmordsrisk till låga nivåer av serotoninets nedbrytningsprodukt 5-HIAA i ryggmärgsvätskan (Åsberg et al 1976). Låt oss nu betrakta dessa fyra ”stora” personlighetsdimensioner som de kan te sig i vardagslivet.

Fyra grundtemperament


Först ut bland grundtemperamenten är i vilken grad vi är räddhågsna. Vissa personer är uttalat rädda för allt som är osäkert eller farligt, eller åtminstone betydligt mer rädda än de flesta andra människor. Sådana personer ser lätt faror eller hot i det som är okänt eller som skiljer sig från det invanda, och förefaller vara mer inriktade på att skydda sig från okända - eller bara möjliga - faror än att söka stimulans eller glädje. De är dessutom ofta osäkra, oroliga, pessimistiska, och blir lätt uttröttade eller utmattade. Deras motsatser är de frimodiga som tycks möta riskabla situationer med att utgå från att ”det fixar sig” i slutändan. Där andra ser en hotande fara tror de direkt att situationen skall ordna upp sig. En sådan grundhållning kan manifesteras mer eller mindre tydligt på olika områden, som äventyrliga sporter, ekonomiska risktaganden, spel eller i förhållanden till andra personer. Mellan två sådana ytterligheter finns naturligtvis de allra flesta av oss, som inte är vare sig särskilt räddhågsna eller våghalsiga, utan lite lagom däremellan, ofta lite mer åt det ena eller andra hållet och lite olika från en situation till en annan, men långt från extrempersonligheterna. I gruppsammanhang kan det vara fördelaktigt att det finns någon som är djärv och bekymmerslös, någon annan som är försiktig och ser tänkbara problem i framtiden, medan de flesta är normala i ett avseende som detta.    

Nästa område där vi skiljer oss åt är vårt behov av omväxling och förnyelse. Vissa av oss är, åtminstone för det mesta, nöjda med att stanna hemma, vara kvar på samma ställe, träffa samma människor, göra ungefär samma saker och ”ta det lugnt”, medan andra har ett stort behov av omväxling, se nya platser, träffa nya människor, uppleva nya saker och känna spänning. Tänk på en typisk fredagskväll. Många människor är då nöjda med att göra ungefär det de brukar och ta igen sig efter veckan medan andra vill gå på fest, umgås med människor och uppleva något nytt. För några räcker inte detta utan de vill också ständigt träffa människor de inte känner, flirta, gå på nattklubbar, pröva droger och vara uppe hela natten. Ofta är sådana personer uppskattade på fester eftersom de lätt ”får igång” andra och sprider glädje och uppsluppenhet kring sig, men mindre uppskattade när de uteblir från arbetet på måndag för att de tröttat ut sig eller helt enkelt kommit på något roligare att göra. Äventyrlighet kan ju också ta sig andra uttryck än sociala: många nyhetssökande personer söker stimulans i resor till okända platser, idrotter och friluftsaktiviteter med risk och spänningsinslag, eller i att lära sig nya saker. Samtidigt är det uppenbart att det finns en koppling mellan den eftertraktade spänningen och just riskabla eller farliga beteenden. 

Det är lätt att tro att denna egenskap är en funktion av den föregående, att impulsiva och stimulanssökande människor helt enkelt är mindre räddhågsna än andra eller har svårare att föreställa sig kommande negativa konsekvenser av sitt beteende, men det är inte riktigt så. Visserligen är många orädda människor också äventyrliga, men det finns gott om orädda människor som ändå inte verkar ha något särskilt behov av spänning, och tvärtom många människor som är ganska ängsliga men som ändå har ett stort behov av omväxling och att ”det skall hända något”, och som därför lätt framstår som rastlösa och ångestfyllda.

Det tredje området handlar istället om hur bundna vi är vid andra människor och hur beroende vi är av social återkoppling. Vissa människor är ”oberoende” av andra, känslomässigt oberörda, kyliga och verkar trivas bäst på egen hand, medan andra är varma, känslosamma, lättrörda, ”sentimentala” och har ett stort behov av att samspela och vara tillsammans med andra. Detta behov av sociala kontakter har stor betydelse för hur vi vidmakthåller våra beteenden, när vi en gång kommit igång med dem. Om den första temperamentsdimensionen, som beskrev räddhågsenhet, handlade om att hämma beteenden som kan vara farliga, och spänningssökande om att trots den naturliga rädslan våga sig ut på okänd mark, att initiera beteenden, handlar den sociala känsligheten om att vidmakthålla beteenden, att ge belöningar och förstärka positiva mönster. Mekanismerna för att vidmakthålla beteenden förefaller också dela upp sig i två av varandra oberoende egenskaper; vissa människor är särskilt beroende av social feed-back för att orka fortsätta med sitt beteende, som så att säga hämtar sin kraft ur socialt utbyte, medan andra snarare har en egen förmåga att upprätthålla sina beteenden, en ”envishet” som inte verkar behöva social förstärkning utan snarare går på av en inre kraft eller belöningsmekanism. Sedan finns det personer som överlag har svaga mekanismer för att vidmakthålla beteenden och som snabbt vill ge upp eller växla strategi, oavsett om de får belöningar från andra människor eller inom sig själva, och de finns åter andra personer som har både en grundläggande ”egen” uthållighet och en mottaglighet för positiva signaler och förstärkning från omgivningen. 

När det gäller utbildning och studier, särskilt på de mer avancerade nivåerna, där det egna ansvaret tydligare sätts på prov, blir dessa skillnader i mekanismerna för att vidmakthålla beteenden särskilt tydliga. De flesta personer som kommer till högre studier har en grundläggande förmåga att stå ut med långtråkighet, och se mål på låg sikt, men i exempelvis tentamensläsningssituationer blir det ofta tydligt att vissa föredrar att läsa på egen hand, lägga upp arbetet själva och klarar att genomföra det så att de till exempel kan gå på bio sista kvällen, medan andra istället är beroende av att ha personer omkring sig, och har lättare för att läsa i grupp, förhöra varandra, och inte sällan ha så trevligt på vägen att sista natten före skrivningen går åt till ”panikinläsning”. Detta är ännu ett exempel på hur olika vi människor fungerar även i relativt standardiserade situationer, som talar mot att det ena eller det andra sättet skall anses överlägset för alla personer. Om vissa personer har stor hjälp av gruppbaserad inlärning, som till exempel problembaserat lärande (PBL), kan andra ha mycket svårt att passa in i sådana situationer, och i alla händelser vara mer betjänta av att använda tiden på egen hand för att tänka eller lära sig stora mängder fakta. 

Karaktär som en mognadsaspekt i personligheten


En utvidgning av den biopsykosociala teorin där Cloninger också lade till karaktärsdimensionerna ”self-directedness”, ”cooperativeness” och ”self-transcendence”, publicerades 1993 och kan skattas genom självskattningsinstrumentet The Temperament and Character Inventory (TCI). Avsikten var att kunna skilja friska, adaptiva personligheter från sådana som ställde till med problem för personen själv och omgivningen. Karaktärsdimensionerna uttrycker mognaden i koncept, tankestrukturer, förhållningssätt till sig själv (ansvarstagande, känsla av kontroll, självvärdering), till andra (empati, förståelse, respekt) och till något högre, meninggivande, som kan vara Gud, mänskligheten eller universum (att kunna överskrida sina egna individuella gränser, se mening i högre mål och sätta tilltro till andliga upplevelser). Den avgör också om en person har en personlighetsstörning, medan typen av personlighet eller personlighetsstörning avgörs av hur temperamentet ser ut. Karaktärsdimensionerna samlas kring frågan om kontroll ("locus of control"), i hur hög grad en människa upplever att hon själv har ett avgörande inflytande över sitt handlande och sitt sätt att förhålla sig till andra, och hur hon därmed förmår ta ansvar för sitt beteende och anpassa det till sina mål. Cloninger’s karaktärsmodell bygger på utvecklingen av medvetenhet och förståelse för egna och andras psykiska processer, vilket liknar den kognitiva psykologins definitioner av Theory of Mind eller mentalisering. Cloninger har själv nyligen betonat själv-medvetenhetens betydelse för psykiskt välbefinnande och empatiskt fungerade överlag. I karaktärsdimensionerna kommer också inställningen till de ”högre frågorna” om livets mening, etik och moral in. 

I analogi med detta förhållningssätt till sig själv, som grundläggs tidigt under barndomen, utvecklas förmågan att tänka kring och förstå meningen bakom vad andra människors säger och gör. Vår värld blir begriplig - och i någon mån förutsägbar - när vi tillskriver andra människor avsikter, intentioner, bakom deras beteenden, ja, detta är så grundläggande för oss att vi använder samma strategi för att förstå till och med krånglande apparater (”den här datorn skall alltid krångla med just mig”). Denna tankemässiga förmåga kallas Theory of Mind och går hand i hand med empatin, förmågan att känslomässigt identifiera oss med andra och leva oss in i deras upplevelser, som ett andra huvudspår i karaktärsmognaden. Metatänkande i förhållande till andra innefattar också social tolerans, hjälpsamhet, att vilja andra väl, principfasthet i relationer och att bedöma sig själv med samma måttstock som man använder för andra, vare sig strängare eller slappare. Utifrån förhållandet till sig själv och andra kan karaktären beskrivas objektivt utifrån en persons beteendemönster och sätt att resonera, men innefattar också subjektiva upplevelser, sättet att konstruera självbilden och medvetenheten om, inlevelsen i sig själv och andra.

Grunden för att utvecklas och mogna i sin karaktär är att ställa upp meningsgivande, långsiktiga och konstruktiva strukturer och mål i livet och öva sig i att anpassa sitt handlande och utveckla sina relationer till dem, vilket ger både den positiva känslan av inre autonomi och ansvarförmåga, material för självreflektion kring sådant som lyckas och sådant som är svårt, och empati för andra och sig själv. Att uppleva att man själv styr och har ett möjlighet att träffa val, om än inom de ramar som verkligheten sätter upp, och att på så sätt kunna ta ansvar för sitt agerande och relationer, är en nyckelpunkt för karaktärsmognaden hos en människa. I denna process är det nödvändigt att kunna ge akt på sig själv och försöka förstå vad som leder fram till goda respektive dåliga val, felsteg och misstag. Detta innefattar en upplevelse av självmedvetenhet, en känslomässig förankring av tänkandet och en förmåga till reflektion. Att på detta sätt ”tänka om tänkandet” kallas ”metatänkande”.

Ofta har exekutiva funktioner och empati framställts som två separata domäner eller "axlar" i karaktären. Jag skulle tro (och det finns forskningsstöd för det) att de utvecklas tillsammans, så att vi lär oss förstå andra i och med att vi tvingas tänka om våra egna misslyckanden och när vi inte kan få tillvaron som vi skulle vilja ha den, och på samma sätt lär oss förstå oss själva när vi analyserar andras handlanden och omdömen - därför är inte Self-directedness och Cooperativeness oberoende av varandra, utan har en ganska stark positiv korrelation i normalbefolkningen, och båda korrelerar starkt med psykisk hälsa. Man kan dock vara frisk med bara den ena aspekten välutvecklad, även om det blir svårare, och kan medföra att man antingen blir framgångsrik i sitt eget arbete men förlorar den sociala dimensionen, eller bara binds upp i socialt samspel utan att färdigställa saker själv.  

Cloninger's tredje karaktärsdimension, Self-transcendence, handlar om förhållningssätten till meningsgivande strukturer i livet. Unga människor söker oftare efter riktning och gemenskap medan mening blir viktigare för oss ju äldre vi blir, när vi upplevt begränsningar och lidande och inser att vi står inför åldrande och död. Sambandet mellan låg transcendens och psykisk ohälsa är inte alls lika starkt som för de andra två karaktärsdimensionerna hos unga och medelålders personer men kommer att bli alltmer betydelsefullt i takt med att de egna barnen börjar bli vuxna. För äldre personer är det avgörande att kunna sätta in sig själv i ett större helt, i generationernas växlingar och relatera till idéer, upplevelser och mål som förmår ge livets skiftningar mening och betydelse. Religion är ett traditionellt tankesystem och erfarenhetssamling för detta, men kan se mycket olika ut för människor idag och inte alls innefatta traditionell religiositet. Viktiga inslag är dock att ha ett tänkande som inte är materialistiskt begränsat utan öppet för känslomässiga upplevelser av konst, sammanhang, skönhet och förundran och en ödmjukhet inför sådant som vi anar snarare än vet. 

Karaktärspsykologin överlappar den mer "basala" kognitiva psykologin på många sätt, även om man här betonar betydelsen av mönster eller schemata, även för de mer grundläggande reaktionsmönstren som i denna modell samlas under temperamentsdragen. Om man istället ser "högre" psykiska funktioner eller aspekter av personligheten, som självmedvetenhet och andlighet, kan de ses som en naturlig fortsättning av karaktärspsykologin. Att inte bara bete sig i ett tankemässigt vakuum utan att uppleva sig själv som ett agerande, andligt förankrat subjekt i samspel med andra på ett sätt som skapar mening, har alltmer kommit att framstå som en viktig del av personlighetspsykologin. Religion, meditation och vissa typer av fysisk träning har aktualiserats som möjliga vägar för personlighetsutveckling, och medvetenhet, ”awareness”, är ett ofta återkommande begrepp i de senaste årens litteratur om psykisk hälsa. Här vill jag dock vända mig mot alltför abstrakta eller komplicerade bilder, även om det går att brodera ut aspekter handlar det i grunden om att leva medvetet, ansvarstagande, med fokus på sig själv och andra i jämvikt, meningsfullt, samma dygder som funnits i Gamla och Nya Testamentet, Koranen, de österländska religionerna och den klassiska litteraturen. Vissa människor är introspektiva och har lätt att stilla sig i förundran medan andra griper sig an tillvaron mer aktivt, vilket inte innebär att de ena har lättare att mogna karaktärsmässigt än de andra. Man behöver inte vara meditativ för att vara mogen, det krävs inga tekniker eller särskilda insikter, utan det handlar om att leva sitt liv med reflektion, inkännande och ödmjukhet, helt enkelt att vara just människa. Vi märker det när vi möter det hos andra - det är svårare hos oss själva men om vägen öppnar sig alltefter hur man åldras gör man det antagligen tillräckligt väl för att vara en frisk person.

Klinisk och vetenskaplig tillämpning

Cloninger's modell har varit användbar i allt mitt kliniska arbete även om jag bara använt TCI-instrumentet i forskningsprojekt eller specifika utredningssituationer. Som läkare är det rimligt att skilja temperamentet från symtom, och att fokusera karaktärsutvecklingen specifikt, med vars hjälp man kan lära sig att leva ett gott liv även med ett "svårt" temperament eller specifika psykiska problem. En person med ADHD eller autismspektrumstörning som utvecklar en mogen karaktär har svårigheter eller utmaningar som skiljer dem från andra men är psykiskt friska, så att någon psykiatrisk diagnos inte behövs, vilket kan vara betydelsefullt i medicolegala sammanhang och för att få köra bil eller tjänstgöra i uniformsyrken. Personer kan kontakta när gamla diagnoser eller journaler dykt upp och ställt till problem i vuxenåldern. Karaktärsbegreppet kan då vara en väg att friskförklara personer som fått neuropsykiatriska diagnoser under sin uppväxt som inte längre är relevanta eftersom de fungerar väl i förhållande till sig själva och andra och inte lider av dem.

Överhuvudtaget visar det på aspekter som är viktiga att inkludera i uppfostran och psykoedukativ behandling av barn med särskilda behov - att bara ta bort krav är en enkel lösning som kan vara motiverade om insatserna är små (att t ex befria barn från skolgymnastik och ordna andra motionsformer) men personlighetsmässig mognad måste alltid beaktas och åtgärder som på något sätt kan öka risken för personlighetsstörning på lång sikt undvikas till varje pris. Att till exempel gå med unga i normbrytande beteenden (som att ha keps inomhus i situationer där det inte är socialt accepterat) kan både cementera ett utanförskap och öka risken för att normer inte integreras utan att man ser sig själv som ett undantag. Karaktärsmognaden har visats korrelera negativt med alla former av psykisk ohälsa, och även om sådana korrelationer inte automatiskt kan antas vara uttryck för orsakssamband finns tydliga tids- och mognadsaspekter som gör sådana sannolika. Att unga möter motstånd och lär sig strategier att förhålla sig till ett "nej" är inte mindre viktigt för unga med problematiska temperament utan viktigare, även om arbetet med det och kraven både på omgivningen och den växande personen blir mycket större. Livet är orättvist vad gäller personlig/psykisk hälsa (precis som när det gäller kroppslig), där majoriteten av alla människor följer en normal utveckling av kognitiva förmågor och personlighet utan särskilda svårigheter, medan en liten grupp (någon eller några procent) har närmast oöverstigliga utmaningar, och en mycket större grupp (kanske 15-20%) ordentliga utmaningar som dock går att lära sig leva med på olika sätt, så länge karaktären ändå utvecklas till en grundnivå. Till dessa grupper kommer de psykisk utvecklingsstörda/personer med generella inlärningssvårigheter, som kräver olika typer av stöd från andra i livet.

I olika faser av utvecklingen av forskningen kring personlighet har man också föreslagit olika kopplingar mellan personlighetsdimensioner och specifika neurobiologiska strukturer eller mekanismer, med tilltagande sofistikation sedan modellen var ny på 1980-talet. Dessa förtjänar att tas upp i separata metaanalyser, och många intressanta hypoteser har fått överges i brist på övertygande evidens, medan andra har tillkommit. Jag lämnar dock detta område åt sidan här och hänvisar den intresserade till sedvanliga litteratursökningar och böcker om personlighet där också neurobiologiska aspekter tas upp. 

Sunday, October 25, 2020

Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (3): Att studera personlighet

Detta inlägg vill översiktligt presentera olika sätt att studera människors personlighet och dess variation, utan att gå in i detaljer, som lätt kan hittas via Wikipedia t ex för de olika psykologiska och psykiatriska modeller som berörs. Det finns också kurser om personlighetsforskning på nätet, t ex av Jordan Peterson här eller av Robert Cloninger här. Texten är personliga reflektioner på basen av forskning och klinik, inte en vetenskaplig översikt med referensapparat osv.

Sammanfattningsvis sträcker sig intresset för personen och personligheten från konst till klinisk diagnostik med en mängd mellanformer utvecklade för ex klinisk eller epidemiologisk forskning.

Olika sätt att närma sig människans person ger olika typer av kunskap om henne. Kunskap fås inom en epistemisk ram, som bestäms av undersökningsmetoden - vad man kan få veta genom en viss typ av undersökning. På samma sätt som studier bör vara rigoröst utförda inom den epistemiska ramen är det viktigt att inte extrapolera kunskap vunnen med en viss metod tanklöst till andra områden, som den egentligen inte kan tillföra något om - exempelvis kunskapen om ärftliga, konstitutionella personlighetsdrag som inte kan säga något om var en enskild person söker och finner mening.


Bakgrund


Enskilda människors personlighet (eller personlighetsdrag som skiljer sig åt mellan oss) studeras med olika metoder, i olika material och hur de sedan analyseras avgör vilka frågor man kan ställa till vilken källa och vilka svar man kan förvänta sig få - vad vi tror oss kunna veta om någon. Vill man lära sig om kärlekens betydelse för personen kan man inte gå till magnetkameran, vill man lära sig om vilken nivå av uppmärksamhet som är normal är det svårt att få den kunskapen från en film.

Konsten har försökt avbilda personer med särskilda kännetecken sedan grottmålningar och hällristningar, medicinen utvecklade redan under Antiken humoralpatologin som försökte förklara typiska personlighetsdrag utifrån kroppsvätskor eller kroppskonstitution. Filosofin och teologin har bägge varit upptagna med vad det innebär att vara en person och med olika personligheter. Den politiska retoriken är fylld av personteckningar (Ciceros beskrivning av ärkefienden Catalina är oförglömlig för alla som läst latin). Confessiones ("Bekännelser" i sv övers), skriven av biskopen och kyrkofadern Augustinus i slutet av 300-talet, sannolikt 397, brukar kallas den första självbiografin.

Tolkningar i litteraturfilm och annan konst kan ge de rikaste nyanserna men endast den kritisk-historiska läsningen kan avgöra vad som är en rimlig skildring av verkliga förhållanden eller taget ur fantasin. De hermeneutiska (tolkande) vetenskaperna har strukturerat tolkningen så att den går att pröva kritiskt och i viss mån generalisera. Även kliniska diagnoser är ett slags hermeneutik baserad på data ("guldstandarden" i klinisk forskning är ofta en "LEAD standard", longitudinal, expert, all data diagnoses). För kvalitativa intervjuer har också blivit mer strukturerade tolkningsmässigt genom metoder som till exempel tematisk analys och fenomenografi. Ändå kommer det att finnas en oskarp gräns mellan å ena sidan kritik av text och konst, som inte behöver möta några krav på vetenskaplighet, och vetenskaplig analys av sådant material, som inte kan svara på samma frågor som kritiken men istället kan ifrågasättas och kvalitetsprövas.

Filosofins och teologins bidrag till litteraturen om personbegreppet har berörts i de senaste avsnitten och skall inte upprepas här. Personbegreppet är en grundbult i de olika världsreligionerna, som ser olika på det och på vad som skapar personlighetsmässiga skillnader. Även om termer som personlighetsdrag inte används handlar mycket i religiös praxis om att forma sin personlighet efter ett ideal som är förankrat i de olika religiösa traditionerna - vilket idag har tagits upp i de olika politiska "stilarna" där det kan vara svårt att veta om klädsmaken, livsstilen eller de politiska övertygelserna kom först.

Vetenskaplighet i personlighetsstudier


Tyvärr kom det att dröja innan det tidiga intresset för person och personlighet i medicinen kom att leda till vetenskapliga undersökningar. Sådana förutsätter åtminstone att det går att veta hur något kommit fram så att analyserna kan upprepas och resultaten prövas. Resultaten skall vara, åtminstone inom den epistemiska ramen för undersökningen, generaliserbara och möjliga att använda för att förutse likartade scenarios i framtiden. Faktoranalysen, den statistiska metod (eller grupp av metoder) som syftar till att finna mönster av samband i komplexa informationsmängder, t ex ord som oftare än slumpen skulle uppträda tillsammans i stora mängder text, utvecklades just för personlighetsforskningen. Genom att identifiera ord som ofta återkommer i samma mening kan man se att "gladlynt" ofta kommer tillsammans med "vänlig" och "generös", medan "snål", "girig" och "missunnsam" på samma sätt återkommer oftare än förväntat. På så sätt kan man matematiskt finna "typer" av personligheter i litteraturen eller tidningsspråket, tex.

Vanligast är självskattningsformulär, där personen får svara på ett stort antal frågor i ett instrument, i regel om sitt sätt att handla eller tänka i olika situationer. Frågorna kan besvaras med Ja/Nej eller komprimerade skalor som försöker kvantifiera varje fråga. Frågorna summeras i olika dimensioner som skall avspegla ett särskilt drag (vissa kan vara "vända", så att de istället räknas negativt för skalan). Formulären kan också vara utformade för att ex vis anhöriga skall skatta en person de känner väl (vilket visats ge mer stabila bedömningar över tid än självskattningar). Annars kan frågorna ställas i form av kliniska intervjuer, där intervjuaren både skall lyssna på svaren och bedöma dem i förhållande till fakta och sitt eget intryck. En annan metod är att räkna ord i fria textstycken eller längre beskrivningar.

Resultaten på olika frågor eller skattningar av en enskild individ kan också jämföras med "normdata", alltså data insamlade från representativa stickprov ur normalbefolkningen, för att se om en person skattas genomsnittligt, högt, lågt eller extremt i något personlighetsdrag. Flera sådana skattningar sätts ofta samma för att bilda profiler som beskriver en person i förhållande till en tänkt befolkningsvariation. Att etablera sådana data för bakgrundsbefolkningen kallas att "normera" en undersökningsmetod. En ny metod som introduceras skall också visas ha "reliabilitet", alltså vara möjlig att upprepa med snarlikt resultat över tid och mellan olika bedömare, och "validitet", alltså mäta verkliga skillnader mellan personer och inte bara ex moden eller åsikter.

Vetenskaplig personlighetsforskning började också tidigt att jämföra särdrag med kroppsliga egenskaper, t ex antagandet att en starkare fysik gav ökat fysiskt mod eller att feta personer inte smider ränker. Hypoteserna har sedan blivit mer sofistikerade och handlar idag om genetiska variationer (ex i enzymaktivitet), aktivitet i vissa hjärnregioner eller fysiologiska reaktioner på stimuli. Det vetenskapliga värdet av sådana studier kan dock vara av vitt skiftande värde för vår förståelse av personer. Material, matematisk hantering av informationen och tolkning har sällan varit så rigoröst som resultaten framställts. Ett vetenskapligt korrekt svar som tolkas i fel epistemisk ram ("okritisk extrapolering"), så att man exempelvis använder naturlagar, genassociationer eller hjärnavbildningar för att dra slutsatser om ansvar för straffbelagda handlingar, kan sätta människors naturliga kritiska tänkande ur spel om de inte är förtrogna med metodens begränsningar i detalj och på så sätt göra den förmenta "vetenskapen" farlig.

Psykiatri och psykologi


I klassisk psykiatri och psykologi utgår man tvärtemot från människan som en i grunden rationell varelse. Detta kan uttrycka en av två underliggande ståndpunkter, att man verkligen accepterar "folk psychology" som säger att människan är ansvarig för sitt handlande (att hon är sin egen orsak, baserat på den dualistiska övertygelsen att medvetandet styr kroppen eller på att förhållandet mellan hjärnan och medvetandet är så komplext att vi i normalfallet inte kan säga något specifikt om det), eller att man egentligen tror att människan är en rent materiellt betingad biologisk-fysikalisk varelse som ändå måste betraktas som rationell och därför ansvarig för sina handlingar i ett samhällsperspektiv (sk "kompatibilism"). Mellanmänskliga (interindividuella) skillnader inom olika egenskaper, beteendemönster eller förmågor (till exempel de som listas i tabellen nedan) undersöks genom strukturerade intervjuer (med den det gäller och/eller med andra personer som har särskild information om hans/hennes liv, sk kollateralinformation), genom självskattningsformulär, eller genom test. Svar/reaktioner poängsätts och adderas till skalor som i sin tur skattas matematiskt i förhållande till kriterier eller normdata.

Man har också använt sig av ett antal "typologier", beskrivningar av personer med särskilt pregnanta kombinationer av egenheter, som verkliga människor kan jämföras med och skattas i förhållande till. Sådana har ofta använts i förhållande till kroppen, antagligen utifrån idén att visa kroppsliga konstitutioner går med särskilda personlighetsdrag. Även om få idag talar om kraftigt byggda som "atletiska personer" och då menar att de sällan blir trötta, medan gängliga skulle vara "asteniska" som ofta oroar sig i onödan och överviktiga glada och sällskapliga ("pykniker"), var sådana typer en gång vanliga i psykiatrin och personlighetsforskningen (Kretschmer's typologi). Sammantaget i psykiatrin och psykologin har personlighet definierats främst som mönster av tankar, känslor och beteenden mot andra människor, men även som temperament (reaktioner på stimuli) och karaktär (inlärda mönster för hur man kontrollerar sitt eget beteende och samspel med andra). Däremot brukar man inte räkna intellektuella (kognitiva) förmågor till personligheten, även om de inflytelserika amerikanska klassifikationerna DSM-III och IV diagnosticerade psykisk utvecklingsstörning tillsammans med personlighetsstörningarna på en egen axel ("axel II").

Avvikelser från rationalitet eller ett adaptivt beteendemönster antas i psykiatrin och psykologin antingen vara personlighetsmässiga eller specifikt bero på avvikande hjärnfunktioner ("neuroutvecklingsrelaterade" / "neurokognitiva"). I detta paradigm har problem uppfattats som  funktionshinder och psykiatrin som neurovetenskap (ett slags "komplex  neurologi"). Psykiatrin gjorde sig här till en del av den moderna erans "triumfalistiska medicin". "Neuropsykiatri" har varit ett försök att fokusera skillnader i kognitiva förmågor, där diagnoser som autism, ADHD eller olika inlärningsstörningar skall avspegla kognitiva brister eller annorlundaskap som ger svårigheter att fungera i vardagslivet, i skolan/arbetslivet och privat med familj och vänner. Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom det dels är redundant (all psykiatri måste vara neuropsykiatri, i meningen att den involverar hjärnan, och det är svårt att tänka sig någon psykiatri som inte gör det), dels mycket svårt att verifiera i studier som sökt utveckla neurologiska funktionstest för att underbygga eller rent av ställa diagnoserna. Försöken att identifiera skador eller förändringar i hjärnans struktur eller funktion som är så specifika att de kan ligga till grund för att ställa diagnoser har inte lyckats. I praktiken har diagnoserna ställts främst utifrån beteenden (och i någon mån utifrån inre upplevelser), som skattats genom intervjuer (med patienten eller närstående), självskattningsformulär eller observationer. 

Även om det visat sig svårt att ställa diagnoser utifrån test eller medicinska undersökningar, har det motsatta, att beskriva typiska kognitiva egenheter vid olika kända hjärnskador, sjukdomar eller genetiska tillstånd, visat mer stabila mönster (alltifrån Lurias klassiska hjärnskadediagnostik till beteendefenotyper vid tillstånd som Fragil X-kromosom eller fosterskador av alkohol). Diagnoserna har också visat hur kroppen hänger samman med personligheten, så att den typiska udda mimiken, sättet att tala och kroppshållningen vid autism eller överaktiviteten vid ADHD kan vägas in av klinikern. Genom att ta sikte på relativt enkla och tydliga beteendemönster och inte skuldbelägga individen eller familjen utan fokusera  hjärnan ("neuro") som något man "inte kan rå för", har de neuropsykiatriska diagnoserna fungerat ovanligt väl i kliniskt arbete (mer om detta i ett senare blogginlägg).

Individ och grupp


I både psykiatri och psykologi har gruppdynamik och socialt sammanhang tänkts bort ur diagnostiken, som istället fokuserat individen tagen ur sina sammanhang (eller åtminstone bedömd utan hänsyn till deras inflytande) på ett sätt som egentligen inte är möjligt. Nominaldata (t ex ja/nej-svar på frågor om beteenden) har adderats som om de vore exakta skalmätvärden (intervalldata eller kvotdata). Banal, och inte sällan för sammanhanget direkt felaktig, matematik har sedan använts för att nå fram till diagnoser eller bedömningar (ex har ofta parametrisk statistik använts på icke-parametriska skattningar av ordinaldata). Trots stora ansträngningar att göra bedömningarna så objektiva som möjligt har en betydande brist på precision kvarstått mellan olika bedömare (inte ens ett så "typiskt" fenomen som egentlig depression har en överensstämmelse på över 30% olika kliniker emellan, och personlighet är i princip svårare att bedöma). När det finns yttre faktorer att jämföra bedömningarna med, som t ex brottsåterfall, förefaller det som att vissa bedömare kan vara mer träffsäkra än andra, medan andra drar ner genomsnittet genom systematiska felbedömningar. Trots metodproblem som dessa har kliniker utvecklat termer för  åtminstone någorlunda likartade fenomen i förhållande till diagnoser, symtom, problem, typer och särdrag / egenheter när det kommit till personlighet (särskilt kring ett mindre antal "stora" personlighetsdrag, som fått olika termer i olika modeller). Det vilket fungera i behandlingsarbetet och kanske är det gott nog så länge man är medveten om osäkerheterna i hur vårt samtal egentligen förhåller sig till verklighetens personer. 


Personlighetsforskning


Den psykiatriska forskningen har handlat om att jämföra diagnoser eller skattningar med familjehistoria, klinisk bild, genetik & andra biologiska "markörer", behandling, långtidsutfall, osv. Modellen är att personligheten är nära kopplad till kroppen och att hjärnan är central. Den moderna psykiatrin har brutit upp en ”egen” väg, som inte enkelt låter sig förenas med vare sig den klassiskt teologisk-filosofiska traditionen kring personbegreppet, juridiken eller andra moderna eller postmoderna sätt att förstå människan. Dessutom rymmer psykiatrins personbeskrivning betydande självmotsägelser eller konflikter i sin filosofiska grundval, och identifierar inte naturliga kategorier (så att det inte kunnat visas att vissa människor skulle ha specifika fel i sin personlighet, t ex psykopati, medan andra inte har det, när det istället handlar om olika grader av problem som kan iakttas hos olika individer i olika konstellationer i olika sammanhang men inte i andra). Detta kan relateras till problemen med den instabila och i grunden oklara diagnostiken, som nyligen liknades vid "behovet att reparera ett trasigt flygplan i luften" av den dåvarande chefen för NIMH, Thomas Insel, inför utgivningen av diagnosmanualen DSM-5 2013.

Ett märkligt fenomen är hur kroppen tänkts bort från personligheten under 2000-talet (inte minst märkligt utifrån att hjärnan fokuserats som aldrig förr under denna tid), som jag tidigare diskuterat utifrån Gilles Lipovetskys begrepp hypermodernitet. Varje individ är en kropp, och den som är påfallande vacker, fysiskt funktionshindrad, sjuk eller har "sex appeal" kommer inte att ha samma personlighet som om så inte var fallet, precis som att förmågor som musikalitet, dans, koordination och idrottsutövande, studier, språkkunskaper eller upplevelser av platser, kulturer och andra människor, i slutändan inte spelar obetydliga roller för att forma oss. Ändå har vi försökt fokusera personligheten som oberoende av kroppen, lika för alla, enkelt åtkomligt för vetenskapliga undersökningar men samtidigt i hög grad påverkat av sociala strukturer och maktförhållanden utanför individen. Förvisso kan man önska att psyket var oberoende av kroppen, eftersom det skulle kännas mer rättvist, eller tvärtom att psyket var helt beroende av kroppen, eftersom det då skulle bli meningslöst att tala om individens ansvar, men verkligheten är som den är. På samma sätt är sociala strukturer betydelsefulla men överlappar när det kommer till personlighet, så att många individer trotsar prediktioner utifrån sociala strukturer eller schabloner om grupper av människor. En mänsklig person är kropp, medvetande och psyke, och finns i ett socialt sammanhang. Hur detta skall integreras i förståelsen av personlighet är en utmaning för framtida forskning.

Lovande metoder idag bygger på de enorma datamängder som genereras av IT-samhället och de mycket starkare analysverktyg som kommer med artificiell intelligens (AI). Det är möjligt att fråga människor om personlighet på nätet, plocka upp beskrivningar ur tidningstext, bloggar och sociala medier, undersöka offentliga register, stora mängder text (där ord och mönster av ords förekomst i förhållande till varandra kan studeras för att avtäcka mönster i hur vi talar om personligheter och egenskaper som förknippas med dem) osv. Denna forskning är ännu i sin linda och har inte gett mycket användbara resultat på personlighetsområdet ännu, men väcker stora förhoppningar. Naturligtvis spökar här också ekonomiska intressen, eftersom marknadsföring, konsumtions- och investerarmönster, funktion i arbetslivet, allt kan kopplas till personlighetsforskning. Dataprogram som automatiserat kartlägger mönster av ord och uttryck i fri text i förhållande till personlighet är under utveckling. Om detta kommer att kunna ersätta de mer lättmanipulerade självskattningsskalorna återstår att se, men öppnar för intressanta möjligheter. Det är inte omöjligt att vi ser början på hypermoderniteten i detta avseende, eller att dagens övertro på neurovetenskapliga insikter för personlighetsforskning kommer att ersättas av en ny era som fokuserar på hela det språkliga material som genereras av det nu i hög grad skriftliga och elektroniska samtalet. Detta skulle kunna blir ett slags fullbordan av det begynnande 2000-talets hypermodernitet eller en helt ny era som släpper det fysiska för det virtuella och slutar försöka kontrollera och förstå sig vetenskapligt - i det senare fallet har man avlägsnat sig från moderniteten helt.


Psykoanalys


Psykoanalysen syftade till att frigöra och studera även omedvetna (eller "undermedvetna") processer hos personen med det främsta syftet att befria henne från psykiska symptom, men också för att förstå människan bättre. Den angrep föreställningen om människan som rationell och fri genom att förlägga de avgörande krafterna hos henne till det omedvetna och driftslivet (på ett analogt sätt till den biologiska psykiatrin, som förlagt de drivande, orsakande faktorerna i hjärnan och kroppen, och bara där, eller till den marxistiska historiematerialismen, där sådana faktorer har setts bland produktionsförhållanden, social omgivning och ekonomin). 

Psykoanalysens grundare Sigmund Freud lade fram sina arbeten som vetenskap och togs understundom på stort allvar av vetenskapssamhället (som när han fick signera medlemsförteckningen i the Royal Society på sidan där Isaac Newton en gång skrivit sitt namn). Idag uppfattas hans insikter knappast som vetenskap, även om de vunnit sådan kulturell acceptans att 1900-talets syn på personen påverkats mer än av någon mer etablerad vetenskap, etologin möjligen undantagen. Freud hade också rätt på många punkter, sannolikt beroende både på kulturella influenser (idéer som "låg i luften") och hans långa och engagerade kliniska erfarenhet.

Att den största delen av människans kognitiva processer är omedvetna och automatiserade har stötts av neurovetenskapen, medan den psykosexuella utvecklingspsykologi som Freud beskrev legat till grund för alla former av "dynamisk" psykiatri trots de dominerande psykiatriska och psykologiska skolornas avvaktande hållning (med undantag för ex vis Frankrike och vissa länder i Sydamerika). Föreställningen att människan inte är ”herre i sitt eget hus”, att det hon upplever som sin person eller sitt subjektiva jag i själva verket är en bräcklig konstruktion på platsen för mötet mellan olika krafter (drifterna), det omedvetna och överjaget har påverkat vårt sätt att uppfatta skämt, drömmar, familjerelationer och andra psykiska företeelser, och utövat ett stort inflytande över konstnärliga uttryck. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan förde detta resonemang till sin spets, när han talade om jaget som ett ”symtom” och subjektet som resultatet av individens underkastelse under språksystemets symbolik. 

Egentligen säger psykoanalysen lite om personligheten som ett system av egenskaper, även om trauma eller avvikelser i olika skeden av den psykosexuella utvecklingen, särskilt under barndomen, antas påverka personlighetens struktur och reaktionsmönster. Istället betonas dynamiska krafter  som hela tiden är i rörelse för att i olika situationer släppa fram det omedvetna i jaget genom felhandlingar, språkliga utsagor och drömmar. Jaget blir en ”valplats” för motsättningar mellan drifter och tabun, med Gunnar Ekelöfs ord:

”Du säger ’jag’ och 'det gäller mig’
men det gäller ett vad: 
I verklighet är du ingen. 
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig ’jag’, 
klamra dig fast vid ett halmstrå. 
I verklighet är du ingen.
/…/ 
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont, 
det övre vilddjurets kamp mot det undre – 
sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen, 
utan att våga veta, utan att vilja veta, 
du som hisnar för minsta grop!”

 Kliniker


För att bli en framgångsrik kliniker eller klinisk forskare måste man förstå alla dessa olika nivåer av beskrivning av människors olika personligheter, och kunna arbeta med dem. Ett intresse för ex den litterära bilden ger relief och liv åt kunskapen som kan fås från kvalitativa, kvantitativa och neurologiska metoder. Tyoplogierna blir allmänmänskliga och sluter på så sätt cirkeln tillbaka till litteraturen, medan de olika vetenskapliga försöken att frysa fast personbegreppet i siffror och typer har varit den moderna människans försök att genom forskning ta kontrollen över sig själv. I nedanstående tabell har jag skisserat de olika perspektiv på människan vi gått igenom här. Den skall läsas som en rulle, tänk att du klipper ut tabellen och rullar den, så att Typologin (längst till höger) möter Litteratur, fil, och konst (längst till vänster), detta för att visa hur de olika metoderna går in i varandra och möts. Om typologin är en extrem variant i psykologin/psykiatrin återkommer den också i Litteraturen och konsten.

Det viktiga för läkaren eller psykologen är att förstå varje metods förutsättningar och begränsningar i detalj - innan man drar slutsatser av resultaten, vare sig kring en enskild person eller i en vetenskap studie. Alltför många har använt skalor utan att först testa dem på sig själv, läsa varje fråga och försöka förstå vilka olika svar den kan ge upphov till, vad de kan stå för, hur de poängsätts, hur scoren beräknats, skalorna konstruerats och mot vilket normmaterial/defnitioner resultaten jämförs. Resultaten av psykometriska bedömningar kan se olika ut beroende på om de rapporterar rådata eller jämförelser, då man måste veta hur stora normgrupperna är, från vilka länder de kommer och om de kompenserar för kön och ålder. Sådan kompensering görs för vissa instrument redan innan man får fram resultaten, och man måste då fråga sig om man verkligen vill att den person man är satt att bedöma skall jämföras bara med jämnåriga eller med personer av samma kön. Det kan ha fördelar men också nackdelar, t ex att dölja könsskillnader som egentligen finns. Percentiler kan ge en mer "normal" bild än t-scores och andra mått som reflekterar normalfördelningen. I vissa personlighetsdrag är variansen bred, i andra betydligt smalare. Normativa inslag finns alltid även om vissa drag är konstruerade för att lyfta fram patologi i en extrem del av variationen medan andra avsetts vara mer neutrala.


Idé till sammanfattning av de sätt att studera personlighet som diskuterats här, skall rullas så att de högra kolumnen fortsätter med den vänstra osv.  


Litteratur,film,konst

Hermeneutiska vetenskaper 

Psykoanalys

Klassisk psykiatri/psykologi


Neuropsykiatri

Typologi


Tolkning enligt olika principer: från litteraturvetenskap och textanalys till psykoanalys (låg grad av generalisering) till kvalitativa intervjumetoder (relativt hög grad av generalisering). Andra kan fylla på tabellen med detaljer för tolkningsprinciper inom respektive område här bättre än jag!

Interindividuell variation i egenskaper som:

Grad av likhet med typer:





Kognition, affekter/grundstämningsförskjutning, psykos/verklighetskontakt, relationer, impulskontroll, nyhetssökande, rädsla, sociala behov, persistens, sociala behov, tecken på pågående missbruk.


Exekutiva funktioner, central koherens, Theory of Mind, interpersonell funktion, Impulskontroll, Aktivitetskontroll, intelligens/inlärningsförmåga,  "Behavioural phenotypes", alltså personlighetsmässiga typer definierade utifrån genetiska särdrag som fragil X-kromosom, Turner syndrom osv.  

Kroppsligen: pyknisk, astenisk, atletisk, 

Psykopati

Vissa neuropsykiatriska definitioner av "klassisk"  Asperger, Tourettes syndrom, som skall beskriva en hel personlighet.

Symtomrapporter/beteendemässiga avvikelser samlade till diagnoser utifrån olika diagnostiska kategorier som i DSM eller ICD-systemen




Saturday, May 2, 2020

COVID-19 pandemin - ännu en prövning för mänskligheten

Mitt föregående inlägg om COVID-19 syftade till en objektiv beskrivning av smittspridning (med särskilt fokus på Reproduktionstal, som använts lite i den svenska debatten jämfört med flera andra länder) och sjukdom. Nu vill jag diskutera pandemins betydelse för oss.

Människan har tre stora, återkommande plågoris på befolkningsnivå: krig, epidemier och (natur)katastrofer. En epidemi eller en katastrof är inte några krig, även om det har blivit vanligt att tala i krigsmetaforer. En sjukdom som cancer har blivit ett krig att "utkämpa" mot tumörcellerna, behandlingarna "slag", målet att "vinna", den som har dött har "förlorat kampen" mot sjukdomen. Detta är en falsk och skadlig bild. Man genomlider sjukdomar. Vem skulle dra i strid mot en överlägsen, oförutsägbar motståndare som aldrig har hört talas om regler och hela tiden kan byta gestalt? Som i många fall är oövervinnerlig när det gäller vad den kommer att göra med ens kropp? Att en människa kan höja sig över sin sjukdom och så länge som möjligt bevara sin tankefrihet och resning, till och med växa, i lidandet är en annan sak.

(Natur)katastrofer innebär att människor måste göra sitt för att överleva och hjälpas åt. Här är hjälpen till de andra som minst komplicerad och de flesta överlevande har hjälpts åt tills hjälp utifrån anländer, det är en del av att själv klara sig. Hjälplöshet är en naturlig känsla, hysteri en farlig reaktion, mod hjälper men är inte alltid till stor nytta, förmåga att fungera i grupp antagligen den viktigaste egenskapen.

I krig hotas allt liv och fienden är mindre tydlig idag än på Hitlers tid, men det går att samla sig i motstånd mot en princip, en person eller en stat. De egna leden kan rymma förrädare men i stort sett kan civila agera som vid naturkatastrofer, medan en grupp stridande krävs, som förutom gruppsammanhållningen har tillräckligt mod, sinnesnärvaro och välkanaliserad aggressivitet för att möta fienden. Krig och katastrofer är spännande, särskilt krig kan vara ärofyllt, böcker skrivs och filmer spelas in. Epidemierna försöker vi glömma.

På många sätt är epidemi en svårare prövning än de andra. Här hjälper inte solidaritet och hjältemod mer än för att avlasta de redan drabbade. Det som utrotar epidemin är istället rädslan. När vi blir tillräckligt rädda för varandra för att isolera oss undan smittan kan den lugna sig. Annars löper den obönhörligen sitt lopp genom en befolkning, tills den är färdig med oss. Som jag skrev i det förra inlägget finns bara tre saker för att motverka en epidemi: isolering, immunitet som är det naturliga slutet på epidemin, när ingen mer är mottaglig, och insatser från den moderna medicinen, som vaccin. Rädslan smyger sig in hos den starkaste fatalisten, hos den mest solidariske, hos den den mest hjältemodige, helt enkelt för att den är det enda som hjälper. Tack vare vår rädsla har inte sjukvården havererat.

Samtidigt äter rädslan oss inifrån. Människor som är rädda för varandra kan få för sig att göra vad som helst. Vanliga möjligheter till tröst och ny styrka stängs. Döden blir ensam och inhuman. Hysteri gör oss åter mer sårbara. Ilskan mot de som inte förstår eller utsätter andra för fara hjälper inte. Det gäller bara att vidmakthålla rädslan, hård och kall, och förmedla den känslan till andra så gott man kan, den skyddande rädslan.

Jordan Peterson har sagt att varje människa får räkna med att drabbas av något som får hela vår existens att skaka kanske vart femte år, som att en älskad människa dör, ett äktenskap bryts, en allvarlig konflikt uppstår i familjen, en svår sjukdom diagnosticeras, någon närstående blir arbetslös. Vår personlighet byggs inte bara upp av egenskaper som får oss att klara de goda tiderna utan också ta oss igenom dessa kriser. Till de personliga utmaningarna verkar det som att vi kan lägga de tre "stora" som kanske drabbar en människa var tjugofemte år, beroende på när och var man lever.

Att varje generation i en befolkning drabbas verkar närmast ofrånkomligt. Det gäller att använda de goda åren däremellan till att bygga upp relationer, resurser och resiliens för att ta sig igenom de svåra tiderna med sin psykiska hälsa, känslan av livets grundläggande mening och något slags hopp i behåll. Resiliens (motståndskraft) i personligheten och psyket byggs upp genom regelbundna, goda vanor (som hjälper särskilt vid isolering), träning av självkontroll, inklusive att hantera känslostormar, och att utveckla ett inre liv man klarar att vila i. Vikten av att ha ordnade relationer, tydligt genomtalade, konflikter lösta eller möjliga att leva med, som också kan innebära praktisk hjälp och ansvarstagande, belyses av prövningar stora som små. Resurser handlar om rimliga förberedelser för prövningar vi kan anta kommer. Att ha det nödvändiga hemma, testamente och andra viktiga handlingar skrivna, tillräckligt med pengar för att klara förändringar i inkomst och veta var man har viktiga dokument och föremål kan underlätta enormt. Sorg, ångest, förtvivlan eller nedstämdhet är normala reaktioner utöver de känslor vi redan nämnt. Psykisk hälsa är basala förmågor (skilja galna sinnesintryck och destruktiva tankar från verkligheten, hantera känslor och impulser, planera och arbeta/sysselsätta sig, sova och äta, fungera i grupp) och vidmakthålla personlighet, mening och hopp.

Många av oss som är i femtioårsåldern är inne på den andra "befolkningsprövningen" i livet. Jämnåriga med bakgrund på Balkan eller i Iran har upplevt både ett krig och en pandemi. Människor i den äldsta generationen kan ha upplevt fler krig och pandemier. I Sverige har vi varit förskonade från naturkatastrofer och krig, men många människor här bär med sig upplevelser från andra länder. För mig är detta den andra epidemin som slår rakt in i mitt liv. Jag levde mitt i AIDS-krisen som ung, nu känns det som att det händer igen. Båda gångerna drabbas minoriteter och sjukvårdspersonal hårdare.

Även om stigmatiseringen och utsiktslösheten för de unga drabbade var extrem den gången finns samma krypande rädsla, samma osäkerhet inför det hot man inte vet något om, sedan vet lite mer om men inte alls det man behöver veta. Då fick man till slut veta att smittan överfördes via kroppsvätskor, nu sades det först att det handlade om droppar som högst kunde ta sig någon meter genom luften, sedan har experterna verkat mindre säkra. Kanske kan ett möte utomhus räcka, i Frankrike talas om att joggare skall hålla tio meters avstånd, ibland kan föremål smitta, ibland inte.

Känslan av att "andra" inte förstår, kasten mellan försiktighet och övermod, följt av tom hopplöshet är desamma. Både gångerna handlar det om fruktansvärda sjukdomar. HIV var utdragen, med ofta en lång symtomfri tid innan sjukdomen, som också kunde dra ut på tiden men under de första tio åren innebar en ofrånkomlig död. Covid-19 kan slå till från ena dagen till nästa, vara en bagatell, en akut livshotande lunginflammation eller märkliga symtom som verkar aldrig vilja gå över. Hoppet finns, är till och med stort för unga, men sjukdomen kallas "varannandagssjukdom" eftersom den ofta förbättras för att försämras och håller på så i veckor eller längre. Döden kan bli lika ensam som den AIDS gav för de allra mest utsatta, medan många andra då fick dö hemma eller på ett hospice omgiven av sina nära. Nu dör de flesta på ett sjukhus eller ett äldreboende med besöksförbud, omgiven av vårdpersonal i full skyddsutrustning, och i bästa fall några anhöriga som till slut undantagsvis fått komma in. Liksäckarna är desamma.

Nu talas det om att de döda i COVID-19 kan komma att räknas i tiotusental (8000-40000 har nämnts av seriösa källor senaste veckan). Ungefär två tusen svenskar dog i HIV-epidemin, knappt tusen på Estonia, knappt sex hundra i tsunamin på Annandagen 2004. Nästan alla svenskar kände någon av dessa. De döda är toppen på ett isberg av sörjande anhöriga, personer som klarat sig från allvarlig COVID-19 med livet i behåll men med svåra restsymtom och nedsatt funktionsförmåga, "lindriga" fall som är sjukare än vi kan föreställa oss, isolerade äldre som har svårt att klara sig, sjuka som inte vågar söka vård eller kan få vård för andra sjukdomar, rädda, arbetslösa, människor som förlorar allt. Framtiden är plötsligt obekant, trots att vi brukar tillbringa så mycket tid i den. Minnena blir istället viktigare för att stå ut med lidandet vi har mitt bland oss, även om nostalgi inte kan lindra oron för nära svårt eller mycket svårt drabbade och alla de som arbetar med sjukvård eller är utsatta på andra sätt, oron för att inget någonsin skall bli sig likt igen.

Saturday, April 25, 2020

COVID-19 pandemin - enkelt om smittspridning och sjukdom

Målet med detta blogginlägg är att förklara vad vi vet om smittspridningen av viruset SARS-CoV-2 och om sjukdomen COVID-19 för andra lekmän. Jag är inte expert, men har läkarutbildning och klinisk grundutbildning. Grunden till inlägget finns enkelt åtkomlig på ex engelska Wikipedia under rubriken för viruset och sjukdomen, respektive. Det jag skriver här bör vara så basalt att det är okontroversiellt, men sakliga invändningar mottages tacksamt och jag skall försöka uppdatera texten efter sådana. Det är min ambition att dela några personliga tankar om pandemin i ett kommande inlägg.

Smittspridningen

Hur kan man förstå den matematiskt?

R står för Reproduktionstalet. Det är hur många nya fall varje sjuk individ ger upphov till. Om det är större än ett (>1) ökar smittspridningen, om det är ett (=1) kvarstår spridningen konstant, och om det är under ett (<1) minskar smittspridningen.

Ett virus antas ha ett naturligt, "basalt reproduktionstal", som uttrycker dess smittsamhet, och betecknas R0 (R med nedsänkt nolla). För SARS-CoV2 har R0 beräknats till mellan 1,4 och 3,9 (Li et al., New England Journal of Medicine, Januari 2020). Detta är alltså innan åtgärder vidtagits och innan befolkningen börjat utveckla immunitet efter genomgången sjukdom. R0 bestäms genom befolkningsstudier men måste, såvitt jag förstår, variera med befolkningsfaktorer som ex vis graden av trångboddhet. Sannolikt uttrycks därför R0 ofta som ett spann.

I ett land som Sverige har R0 uppskattats till 2,5 (vilket dock är osäkert så länge det inte finns epidemiologiska studier av landet). Två och ett halv nytt fall på varje tidigare fall innebär exponentiell tillväxt, alltså att kurvan uppåt blir mycket brant tills sjukdomen begränsas av att det inte finns fler att smitta. I Sveriges fall skulle i så fall sjukvården sedan länge vara helt full. Därför har insatser behövt genomföras.

Uppgiften har alltså varit att få ner virusets verkliga, "effektiva reproduktionstal" Re (R med nedsänkt e) först till ett, så att spridningen blir konstant, och sedan under ett, så att epidemin avtar.

Vad kan man då göra för att få ner den det effektiva reproduktionstalet (Re) under virusets naturliga, basal reproduktionstal (R0)?
I huvudsak tre saker:

  1. vänta in befolkningens immunitet
  2. allmänna karantänsåtgärder (minska alla olika former av kontakt där viruset kan överföras) och
  3. sjukvårdsinsatser (t ex vaccin, virusbekämpande läkemedel, annan sjukvård inklusive specifika karantänsåtgärder baserade på test och smittspårning). 

Förutom detta kan vi hoppas på att "något" händer med viruset som gör det mindre smittsamt. Man har talat om sommarvärme, att viruset skulle "tröttna", konkurreras ut av andra smittor osv. Det kan då tilläggas att virus lika gärna kan bli mer smittsamt och ge upphov till farligare sjukdom. Vi kan också hoppas att dess basala reproduktionstal skulle vara lägre i Sverige än i den kinesiska rapporten, eller ligga i spannets nedre del. Såvitt jag vet har vi ingen säker uppfattning om det idag.

Vad kan vi då göra?

Vi måste få ner det effektiva reproduktionstalet (Re) för SARS-CoV2 under 1 för att hejda pandemin. Vi måste också se till att Re ligger kvar under 1 under en längre tid, så att viruset kan försvinna ur befolkningen (hur lång tid beror på virusets överlevnadstid i värdorganismen, men hur sådana beräkningar utförs ligger utanför detta inlägg). Om Re går över 1 igen får vi en "andra våg" (som många fruktar kan bli värre än den första) eller begränsade, lokalt svåra men mer hanterliga, utbrott.

Vi kan vänta på immunitet. Om ex vis 60% i befolkningen skulle vara immuna (och 40% mottagliga) kan man multiplicera R0 2,5 med 0,4 och hamna på Re=1, dvs en konstant nivå av smittspridning på nuvarande nivå. Därav glädjen när det såg ut som att 11% av blodgivare i Stockholm var immuna. Man kunde då hoppas att den verkliga immuniteten skulle vara högre. Tyvärr visade det sig att denna uppskattning vilade på ett snedvridet urval, och idag vet vi inte hur immuniteten ser ut i Sverige. Inte att förglömma måste immuniteten också gälla hela landet om vi inte skall ha omfattande begränsningar för rörligheten mellan olika delar av landet.

De allmänna karantänsreglerna har sett olika ut i olika länder. I väntan på immunitet eller behandlingsinsatser har vi inte mycket annat att ta till. Vad vi än tycker om olika insatser återstår det faktum att Re måste ner under ett för att få slut på epidemin i varje befolkning. (TILLÄGG 1/5-20: under veckan som gått sedan detta inlägg publicerades har i flera länder en debatt uppstått om att styra de allmänna åtgärderna dynamiskt utifrån dagliga eller regelbundet återkommande uppskattningar av Re. Detta förefaller svårgenomfört eftersom Re bygger på uppskattningar av smittspridningen minst en inkubationstid tillbaka och är ett medelvärde som kan uppskattas för ett land eller mer regionalt - men på ett teoretiskt plan och i ett längre tidsperspektiv måste Re ner under 1 för att få slut på epidemin.)  

Vaccin har man sagt omöjligt kan komma under 2020. Masstestning och specifika karantänsåtgärder av personer som har symtom eller är testpositiva och deras närstående som kan ha exponerats har fungerat i Sydkorea, på Nya Zealand och i Vietnam. Det kräver långtgående ingrepp i den personliga friheten men inte diktatur, som ibland påståtts. Teknik som mobiltelefonappar som smittspårar har varit ett viktigt verktyg. Medicinska behandlingar kommer i första hand att hjälpa de redan sjuka, men om de blir tillräckligt effektiva kan de också påverka smittspridningen.

Att hoppas på att "något" händer är knappast en strategi. Man kan göra det, och man kan också frukta det motsatta, men knappast grunda sitt handlande i någotdera. Liv är dock inte matematik, och tidigare farsoter har upphört till slut.

Sjukdomen COVID-19

Inkubationstiden är typiskt 5-6 dagar men kan variera mellan två till 14 dagar.

Sjukdomen som viruset ger upphov till kan vara mycket lindrig (till och med helt utan symtom, hos en minoritet) till mycket allvarlig, så att intensivvård krävs på grund av andningsproblem och tillståndet leder till svikt av flera organ (förutom lungor även hjärta, njurar, tarmar, lever osv) och död. På grund av osäkerheten om hur många som verkligen smittats vet vi inte exakt hur vanliga de svårare fallen är bland alla drabbade. Det finns en rad riskfaktorer för att få en allvarlig sjukdom, där hög ålder, manligt kön, övervikt och samtidiga kroniska sjukdomar är viktiga. Prognosen vid allvarlig sjukdom är också överlag bättre hos yngre personer (rent av god under 40 års ålder), medan den överlag är mycket sämre hos de äldre, med början i 60-70 årsåldern och särskilt hos de "äldsta äldre", och förvärras av samtidiga sjukdomar.

De vanligaste symtomen är feber, torrhosta, muskel/ledvärk, aptitförlust, extrem trötthet, andfåddhet, hosta med slem och förlust av doft och smak. Många andra symtom har också rapporterats, även bland "lindriga" fall.

Vi vet alltså att viruset påverkar en lång rad organsystem, inklusive nervsystemet.

Därför har vi anledning att vara mycket uppmärksamma på vilka restsymtom infektionen lämnar. Rehabiliteringen är inte sällan långvarig. Även lindrigt sjuka har beskrivit kvarvarande symtom under många veckor, eller symtom som ännu inte gått över trots att de tillfrisknat från den akuta infektionen.

Särskilt viktigt är det förstås att följa upp eventuella restsymtom hos barn och unga.

Vi vet också att viruset smittar från personer som inte själva uppfattar sig som sjuka, antingen innan insjuknandet eller under mycket lindriga/symtomfria fall. Viruset smittar främst genom nära kontakt via små droppar som bildas när vi nyser, hostar eller talar, särskilt när vi sjunger eller talar högt. Dropparna kan färdas flera meter genom luften, över 4 meter vid hosta. Att stänga munnen och andras genom näsan kan minska droppöverföringen. Dropparna antas också kunna fastna på händerna när man är nära smittförande personer, liksom om man tar i smittförande föremål, varför man rekommenderar noggrann handtvätt innan man tar sig runt näsa och mun (det har ifrågasatts om virus på ytor kan smitta vidare i Sverige men både WHO och den amerikanska myndigheten CDC har ställt sig bakom det, se engelskspråkiga Wikipedia under rubriken Coronavirus Disease 2019 för referenser och vidare diskussion). Internationellt förefaller det vanligare att tro på nyttan av att använda olika former av munskydd än i Sverige. Att ett tätt tyg över näsa och mun minskar droppspridning när man hostar eller talar förefaller inte orimligt. Frågan om smittan också är luftburen har väckts (bl a amerikanska NAS har uttalat att sådan smitta kan vara möjlig, samma källa).  

Samhällsutmaningen

Även om vi inte vet exakt hur stor andelen svårt sjuka är vet vi att den är så stor att resurserna för sjukhusvård, intensivvård med respirator och annan avancerad sjukvård snabbt överskrids om sjukdomen får spridas enligt sitt basala reproduktionstal. Även andra samhällsfunktioner kan överskridas, som primärvård, äldreomsorg och begravningsväsendet, och antalet döda skulle bli så stort att allvarlig samhällsinstabilitet inte kan uteslutas. 








Sunday, March 29, 2020

Palmemordet (7): Detektivernas, journalisternas, samhällets och psykiatrikerns Stig Engström. Del 2.

Sammanfattning

Detta inlägg syftar till att se på vad vi vet om Stig Engströms personlighet ur olika perspektiv, däribland mitt eget som rättspsykiatriker, och fundera på vilken betydelse den kan ha haft för händelseutvecklingen, både vad gäller det vi vet (att han ljög om sina förehavanden på mordkvällen, inklusive inför domstol), och det vi undrar (om han sköt mot Olof och Lisbet Palme efter att ha gått ut från Skandia, och sedan kom undan med det under alla år).

Engström framstod som både överlägsen (klassmässigt) och underlägsen (som man med dåtidens normer) för poliserna som utredde honom. Detta kan ha bidragit till att han lyckades ställa sig över alla misstankar trots att han tidigt borde ha stått i centrum för utredningen. 

Att han även lyckades undgå motfrågor från media är svårare att förklara, men även där kan samma faktorer ha spelat in, liksom det grupptänkande som präglat bevakningen av många av Sveriges stora rättsfall. 

"Granskarna" (GMP och en rad följande expertbedömningar) fokuserade på en ensam gärningsman men kom att överbetona bilden av en socialt utslagen "galning" så att Engström inte passade in (och knappast gärningsmannen heller, som ändå lyckades vänta in ett lämpligt tillfälle för sitt dåd, undkomma polisen och hålla tand för tunga efteråt), medan "privatspanarna" (varav en rad fd granskande journalister) fastnat i olika "spår" som byggt på politiska motiv, utan att acceptera att omständigheterna för brottet inte alls pekar mot en sådan lösning.  

Man kan inte ställa psykiatriska/psykologiska diagnoser historiskt men Engström uppvisade problem att planera och slutföra arbete under sitt liv och se konsekvenser och förstå andras reaktioner som sannolikt motsvarande en uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag. Personlighetsmässigt hade han en rad uppseendeväckande, motsägelsefulla och motstridiga särdrag, men sannolikt inte så att det skulle motsvara en personlighetsstörning - han fungerade socialt, i långvariga relationer och i arbetslivet, fram tills det finns mer näraliggande förklaringar för varför han förlorade dessa förmågor. Detta var hans väldokumenterade alkoholberoende med ångest, depression och aggressivitetsgenombrott. Engström hade ingen historia av mytomani, fysisk aggressivitet eller psykopati.

Det viktigaste perspektivet om man skall förklara Engströms eventuella inblandning i Palmemordet (och hans beteende efter det) är socialt och handlar om klass. Engström fanns i en miljö där hatet mot Olof och Lisbet Palme var intensivt under lång tid men särskilt före mordet, och som född och uppvuxen i den lilla, riktiga överklass Sverige ändå har lyckades Engström ställa sig bortom sådana misstankar som hans historia borde ha väckt.

Det är svårt att se hur Engström skulle klarat att planera, genomföra och komma undan mordet utan att vara kognitivt motiverad av gruppeffekter, under direkt påverkan i en liten krets och/eller rent av understödd av en eller några få personer. Det kan handla om personer som inspirerat handlingen utan att förstå att den skulle förverkligas eller personer som förstått i efterhand och hjälpt Engström dölja sina förehavanden, men också ett verkligt samarbete under dygnet från niotiden på fredagkvällen och framåt. Där har diskuterats om en vän kan ha överlämnat vapnet till Engström strax före mordet. Om någon verkligen skulle ha gjort det - och tagit samma juridiska risk som Engström själv - är det rimligt att fråga sig om vederbörande inte också ville ha möjlighet att kontrollera det följande förloppet. För ett sådant scenario har dock inget särskilt stöd lagts fram, mer än det svårbegripliga i att någon skulle ha tagit denna risk och möjligen att Engström föreslagits vara på flera ställen inom en kort tidsperiod (Grand med efterföljande av paret Palme, utstämpling från Skandia, mordplatsen).

Engström tog själv initiativ till den sista intervju där han beskrev möjligheten att mordet varit mer av ett dråp, en "olycka", på ren impuls. Detta är hypotes nummer två, men utifrån den stora förmåga till improvisation i varje steg och planering över tid som krävts och att han själv "planterat" detta scenario tycker jag att det skall tas med stor försiktighet. Den springande punkten är förstås varför gärningsmannen i ett sådant fall skulle varit beväpnad.    

Mordförsöket på Lisbet Palme är för mig en viktig pusselbit till mordets bakgrund.   

Inte nog med att Engströmhypotesen liknar lösningen i många av Agatha Christies romaner, där sanningen har legat så nära lögnerna som berättats att den varit nästan omöjlig att urskilja ens på ljusan dag, dramaturgin som förundersökningsledaren Krister Petersson nu byggt upp för att tala om för det svenska folket att han snart skall leverera sanningen inför alla samlade framför TV.n liknar de återkommande scenerna i böckerna där de misstänkta kallas samman för att få ta del i upplösningen.
    

De olika perspektiven

Detektivernas Engström

Om vi börjar med detektivernas perspektiv har helt klart en rad misstag gjorts. Det verkar som att polisen aldrig tog Engström på allvar som misstänkt, vilket förstås var fel oavsett om det visar sig att han verkligen var inblandad i mordet eller inte (dessa blogginlägg utgår från att Engström inte är bunden till mordet men på något sätt har talat osanning om sina förehavanden från utstämplingen (mellan kl 23.19.00 och 23.19.59) och 20 minuter framåt, inklusive i media och under ed i domstol). Redan det första samtalet dagen efter mordet borde fått polisen att reagera på ett vittne som uppger att han kan ha förväxlats med mördaren. Engströms uppgift att polisen på plats avböjt att ta emot hans vittnesmål stämmer inte med vad det högsta polisbefälet på platsen uppger sig ha beordrat. Engström fick lämna Stockholm, och det dröjde innan polisen ens träffade honom. Under de första veckorna var deras uppmärksamhet fokuserad på den sk 33-åringen som jag tidigare skrivit om här och här. Detta var en udda person som iakttagits nära mordplatsen under kvällen och hade svårt att värja sig mot polisens anklagelser utifrån sin psykosociala funktionsnedsättning och brist på förankring i samhället. Engström, som också skulle kunna beskrivas som "udda", verkar istället från början ha stått höjd över alla misstankar. Han sade självsäkert att vittnena måste ha misstagit sig när de gav hans signalement, som om detta naturligtvis var en missuppfattning. Engströms framtoning av social självsäkerhet kombinerad med lite löjeväckande drag måste snabbt ha förmedlat känslan till polisen att de hade med en så oförvitlig och inkapabel människa att göra att alla misstankar var överflödiga, trots att till och med Hans Holmér i samtal med Ann-Marie Åsheden uttryckte att han måste ha lämnat oriktiga uppgifter till polisen.

Redan i Rapportinslaget från april 1986 börjar Engström göra sig försiktigt lustig över polisens oförmåga att lägga ett pussel med alla bitarna på plats. Överklassframtoningen som balanserade på gränsen till något feminint, preciöst eller pompöst måste ha varit perfekt för att få polisen att utesluta honom från en utredning av ett brutalt mord alla vid den tiden förväntade sig skulle ha storpolitisk dignitet. Att Engström ljög i sakfrågor, där han gav rakt motsatta uppgifter mot andra vittnen, och hyste en bara delvis dold aggressivitet mot många av aktörerna i dramat, verkar aldrig ha fått "poletten" att trilla ner för poliserna som helst ville ha en stor, internationell konspiration och i andra hand en "kriminaldåre" eller "galning" med ruskig blick. Hade de kallat Engström till rekonstruktionerna vid denna tid kanske någon hade reagerat på hur illa hans historia stämde, men redan då måste polisen ha bestämt sig för att ta honom förbi undersökningen i en egen fil. Hans Holmér gick så långt att han talade om Engström som "hermafrodit" i sina hemliga samtal med Åsheden (möjligen som uttryck för en missuppfattning av den då fyra år gamla tidningsartikeln), och det har framkommit att vissa poliser misstänkte att Engström i själva verket ljög om vad han gjort på mordplatsen därför att han skulle ha stämt ett homosexuellt möte mitt i vad som kom att bli händelsernas centrum (trots att ingen någonsin sagt annat än att Engström skulle vara dragen till det motsatta könet).

Thomas Pettersson och Filterredaktören Mattias Göransson har inkännande beskrivit hur tankegångarna hos Engström kan ha sett ut steg för steg alltefter vad han fick reda på om mordet i media. Vid tiden för rekonstruktionerna på Sveavägen i början av april 1986 bör han ha varit orolig över att inte ha kallats som vittne. Därför går han ut i Rapport och gör vad som enligt hypotesen var en enastående föreställning, klädd i nästan samma kläder men ändå distinkt annorlunda mot dem han haft på mordkvällen på samma sätt som vid domstolsförhandlingarna mot Christer Pettersson där han uppträder lätt indignerad över våldet på gatorna och gentlemannaaktigt tar fru Palme i försvar och till skillnad från alla andra närvarande hävdar att hon efter omständigheterna var relativt samlad. Slutligen kom polisen att avföra Engström från utredningen formellt som varande "närvarande på brottsplatsen" i ett administrativt beslut 1987 som sedan konsekvent kom att leda inriktningen av polisens arbete bort från honom fram till de olika tips som gjorde dem intresserade för honom igen i samband med att den senaste förundersökningsledaren tog över utredningen. Thomas Pettersson upptäckte hur detta beslut hade grundats på tre misstag (se föregående inlägg). I sin bok beskriver han detta som det stora genombrottet i sin mångåriga granskning av Engström. I tid följdes det snart av ett byte på förundersökningsledarstolen och den mycket respekterade åklagaren Krister Petersson tog över.

Journalisternas Engström

Det var inte bara polisen som var blinda för att Engströms roll i dramat kunde vara ytterligare någon annan än de två som diskuterades: det oförvitliga vittnet som dragits in i ett mord på vägen mellan kontoret och Täbyvillan eller en i grunden harmlös men lite tragikomisk "mytoman" som ville ha uppmärksamhet. Journalister missade oräkneliga tillfällen att ställa motfrågor, i tidningsintervjuerna eller när Engström fick inscenera sin egen rekonstruktion av mordet i Rapport. Några som kom att tänka steget längre var Olle Minell och Sven Anér i Proletären som efter att skrivit några artiklar på temat det "rediga vittnet Engström mot de klantiga poliserna" började fatta misstankar utifrån inkonsistenserna i Engströms historia. Tyvärr kom även Proletären att lockas in i det sk polisspåret, trots det faktum som borde legat mitt framför alla grävande journalister: att om en konspiration av yrkesmän ville ta livet av Olof Palme hade de utmärkta tillfällen att göra det varje morgon när han ensam, utan livvakt, promenerade från Västerlånggatan till Rosenbad, och att de saknade anledning att vilja skada Lisbet Palme. Promenaden hem efter biobesöket, däremot, var en stundens ingivelse som omöjligt kunde planerats i förväg. Det är antitesen till hur en professionellt planerande konspiration fungerar, hela poängen med att vara en större grupp inblandad i ett attentat är att kunna använda många olika personers kompetenser i ett välplanerat scenario. Mordet på Olof Palme, och mordförsöket på Lisbet, så som det kom att utspelas på kvällen den 28 februari, hade aldrig krävt mer än enda beväpnad person med någon skjutvana, god lokalkännedom och som hade någonstans att ta vägen efteråt (om det överhuvudtaget gått att genomföra utifrån vad makarna Palme skulle göra efter bioföreställningen).

Den allmänna opinionen har böljat fram och åter när det gäller Palmemordet, och få journalister har klarat att gå mot strömmen och ställa obekväma frågor. Om polisen, experterna och privatspanarna inte gjorde sitt arbete på grund av sin förförståelse kan man kanske inte begära att journalister skall gå tillbaka till råmaterialet och granska detaljer med nya ögon förrän på senare år, när hela materialet blivit tillgängligt på ett helt annat sätt så att även poddlyssnare och bloggläsare kan få en någorlunda helhetsbild (fortfarande förstås bara av den lilla del som blivit offentlig). Thomas Pettersson har arbetat med Engström sedan 2006. Det offentliga Sverige kommunicerade vid denna tid mest uppgivenhet kring mordet och några enstaka "teorier" diskuterades, som Leif GW Perssons med en liten grupp officerare och säkerhetspoliser som framfördes i uppmärksammade romaner och filmer. Många framstående personer, inte minst ledande politiker inom socialdemokratin, vidhöll istadigt att Christer Pettersson var skyldig trots att Hovrätten friat honom, sannolikt av lojalitet med Lisbet Palme. Tyvärr måste vi konstatera att Sverige haft en rad sådana granskningshaverier kring rättsfall - om Engström visar sig ha varit skyldig till Palmemordet kan man inte säga att han varit unik som felaktigt bedömd i det allmänna svenska medvetandet. Den absoluta merparten av journalistkåren har bara följt efter konsensus utan egna prövningar av faktaunderlaget i fall efter fall. De sk "styckmordsläkarna" var dömda i hela folkets ögon (och av i stort sett hela eliten av dåtidens journalister) tills journalisten Per Lindeberg till sist presenterade en faktabaserad historia i sin bok "Döden är en man". Quickfallet, där en psykiskt sjuk man började erkänna seriemord och blev trodd genom hela rättssystemet och i alla medier fram tills Uppdrag Gransknings Hannes Råstam började nysta i historien, eller raden rättsfall där rättsmedicinska fakta inte stämt (t ex Osmo Vallo, "barnläkarmålet") har alla länge återberättats på samma sätt tills en enskild journalist vågat börja gå mot strömmen.

Granskarnas och privatspanarnas Engström

Granskningskommissionen nämner endast Engström i en fotnot, som ett vittne i Christer Pettersson-rättegångarna. Det är obegripligt att de inte uppmärksammade honom i dokumentationen från  mordplatsen som de lade mycket kraft på att granska i detalj, precis som bröderna Poutiainens tegelstensbok om mordet "Inuti labyrinten" från 1995 gjorde,. Den senare fokuserar särskilt mordplatsen och timmarna efter mordet men inte nämner Engström. Att polisen sannolikt felaktigt avfört honom som varande på mordplatsen kan förstås ha spelat en stor roll för alla dessa, liksom att Engström kallats som vittne i rättegångarna och där gjort sitt sedvanliga intryck. Även arbetet med misstänkta utifrån Gärningsmannaprofilen missade helt Engström därför att den förutsatte att en ensam förövare skulle vara en utslagen person utan arbete som sannolikt gick på socialhjälp eller hade förtidspension. Att Engström vid denna tid både hade missbruk och havererad ekonomi var väl dolt bakom hans prydliga fasad.

De oräkneliga privatspanarna i Palmefallet missade också Engström eftersom de i regel utgick från motivbilden och började leta konspirationer inom polisen eller internationellt, märkligt nog eftersom förhören som visade att Engströms berättelse inte alls stämde med de övriga vittnenas fanns tillgängliga redan efter rättegångarna mot Christer Pettersson 1989.  Man kan ju inte annat än undra om detta var möjligt - kunde verkligen alla som ägnat sig åt mordet ha gått på ett "mord på ljusa dagen" som låg där och väntade på att noggranna personer som Larsson och Pettersson skulle börja läsa Engströms utsagor med en annan blick än den alla andra haft. Jag tror att det kan ha varit så. Flera saker spelade in i detta. En mycket betydelsefull var att det inte gick att få en överblick över alla olika uttalanden, förhör, artiklar och andra dokument förrän på senare år, tack vare vissa privatspanares, nätjournalisters och andras oförtröttliga arbete med att göra utredningsmaterialet tillgängligt på nätet (tex i Lennart Remstams blogg). Få personer läste helt enkelt allt som skrevs i olika tidningar och såg alla TV-utsändningar på 1980-talet och bara genom arkivforskning på bibliotek kunde man få mediaklipp om en person eller vad olika vittnen sagt om en detalj i ex vis signalementet. Förhör och andra dokument från utredningen blev offentliga eller läckte pö om pö under flera tiotals år. Och de som satt böjda över dokumenten var uppslukade av den svenska konsensuskulturen eller sin längtan efter att avtäcka den stora konspirationen.

Psykiatrikerns eller psykologens Engström

Personen Stig Engström rymde många och stora motsättningar. Temperamentsdrag som strider mot varandra ökar risken för personlighetsstörning och/eller psykisk ohälsa. Engström ville t ex vara äventyrlig och atletisk, men var ingetdera, snarast "feg" och definitivt tidigt kroniskt sjuklig. Hans ambition var inställd efter en familj och en social miljö där man lyckades i livet medan han vare sig fick en familj med barn, god ekonomi eller vad som skulle kunnat kallas en karriär. Han ville vara andra till lags och göra dem glada men kom att göra många besvikna. Hans stora behov av uppmärksamhet, som enligt många vittnesmål kom honom att märkas i sociala sammanhang och spela över så att andra kunde skratta åt honom snarare än med honom, kontrasterade mot den närmast sjukliga blyghet han beskrev både som barn och senare i vuxenlivet. Om fadern vet vi inte mycket mer än att han måste ha varit en teknisk begåvning som konstruerade maskiner och startade fabriker i Indien, och försörjde sin familj på en hög, för att inte säga mycket hög, levnadsstandard. Modern förefaller att ha varit levnadsglad, extrovert, modig och kraftfull enligt de intervjuer som publicerades med henne kring hennes 110-årsdag.

Vi vet att Engström måste ha haft en ojämn begåvning, där han var konstnärligt duktig men misslyckades i de teoretiska ämnena, inte klarade studentexamen, och allmänt inte ansågs ha något "läshuvud". Hustrun, som han enligt egen uppgift levde i ett jämställt äktenskap med och aldrig skulle kunna tänka sig att fatta beslut åt, var en kraftfull kvinna som avancerade till chefspositioner. Båda hustrurna kom från familjer som överträffade Engströms egen bakgrund. Hans förste svärfar var känd för sina höga krav på omgivningen. Mot detta måste Engströms egen karriär ställas, som började och slutade med grafisk formgivning och fick arbetskamraterna att skratta när han sökte en högre befattning i företaget. I slutet av sitt liv berättade han att han mobbats i skolan, fast minst en kamrat från samma period har beskrivit honom som populär.

Att Engström började få ångest, enligt egen uppgift med början i fyrtioårsåldern, och sedan tilltagande från några år senare, som han dämpade med whisky, är kanske begripligt. Pengarna räckte inte för livsstilen, och försök att tjäna pengar på investeringar misslyckades gång på gång. Sannolikt träffade han beslut impulsivt, med otillräckligt underlag, och fick gott om tillfällen att ångra detta sedan, älta sina misslyckanden eller projicera dem på omgivningen. Motgångar kom också i en rad fall där Engström ansåg sig ha blivit felbehandlad av myndigheter, arbetsgivare och bekanta. Hans politiska karriär slutade abrupt kort efter att han blivit förtroendevald, när han tog ställning för att bevara en skola som hans parti ville lägga ner. För en stund var han hjälte och omsvärmades av tacksamma föräldrar, men snabbt förlorade han sin politiska position, som säkert varit viktig för honom och som kunde ha upprätthållit den sociala situationen. Förutom vännen vapensamlaren, som det skrivits mycket om, bestod paret Engströms umgänge främst av personer med titlar som ambassadråd, överste, kommendör osv., och självklar tillhörighet i den sociala miljön i Täby.

Kan man anta att Engström hade någon psykiatrisk diagnos?

Om man skall samla Engströms olika psykiska problem under en diagnostisk beteckning behöver man först överväga en diagnos för att beskriva hans ojämna begåvning (som är ett tecken på en avvikande neurokognitiv utveckling) som avspeglade sig i skolresultaten, diskrepanserna mellan framgångarna vid ritbordet, med kameran och på löpbanan med misslyckandena i läsämnena och lagsporterna, sedan en för att beskriva hans svåra personlighet där olika krafter drog honom åt olika håll, accelererade och höll tillbaka, och till slut tillsammans med den sociala situationen gav upphov till ångest som pockade på tillfälligt lugnande med vin eller Black Label, och ett alkoholberoende som skulle utgjort huvuddiagnosen vid en eventuell utredning på 1990-talet, den en behandling skulle ha utgått från. På nätet har det föreslagits att Engström kunde ha haft en autismspektrumstörning, men jag kan inte argumentera för en sådan diagnos när det handlar om en person som uppenbart kunde sprida god stämning runt sig socialt och var känd som en sällskapsmänniska som lyckades upprätthålla ett krävande umgänge och yrkesliv fram tills den naturliga negativa effekten av alkohol(miss)bruket satte in. Jag har också hört Engströms beskrivas som "helt normal" och "social", om än "blyg och tillbakadragen", av en person som känt honom under uppväxtåren. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han i hög grad skapade sina egna förutsättningar på arbetsplatsen hellre än att arbeta i grupp, vidhöll sina idiosynkratiska uppfattningar mot alla invändningar och ofta invalideras som person och som man av personer som talar om honom. Han har också en lite stel mimik och kroppshållning och entonig, mekanisk röst. Typiskt klumpig beskrivs han däremot inte som, och även om han visserligen verkar ha haft exekutiva svårigheter uppvisade han inte en klassisk ADHD-bild med hyperaktivitet utan mer koncentrationssvårigheter, planeringsproblem och impulsivitet. En nedsatt förmåga till abstrakt tänkande och konsekvensanalys är vanlig vid denna bild och återkommer under Engströms liv. Hans självbild var ofta orimlig vilket tyder på metakognitiva problem, och han uppfattade sociala situationer ur sitt eget perspektiv. En ojämn begåvning och inlärningsproblem tyder på signifikanta problem, men det är svårt att ta ställning till graden av funktionsnedsättning förutom den uteblivna studentexamen, vilket ju inte i sig var något tecken på psykisk funktionsnedsättning, men ändå mot bakgrund av tillgången på stöd och de fortsatta problemen att planera och slutföra arbetsuppgifter bildar ett mönster under Engströms liv. Generalkriterierna att kognitiva svårigheter skall ha gett dysfunktion och lidande från tidiga år är inte belagda, men jag tror att Engström idag hade uppfyllt kriterierna för Uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag om han hade kommit till en neuropsykiatrisk utredning utifrån sina skolproblem vid tiden för den misslyckade studentexamen.

Ändå levde Engström 30 år i ett äktenskap, var lika länge på sin arbetsplats och hade en stadig social förankring tills alkoholen började ta ut sin rätt. Jag tycker därför inte att man kan tala om någon personlighetsstörning, vare sig narcissistisk eller psykopatisk, som det föreslagits. Han kan helt enkelt inte ha fyllt kriterierna för något av dessa tillstånd mot bakgrund av vad vi vet idag, även om man måste fundera över alla de motsättningar Engströms komplexa personlighet rymde. Om det skulle visa sig att han aldrig egentligen fungerade i äktenskap eller arbetsliv kommer saken i ett annat ljus. Med Sjöbrings svenska personlighetsklassifikation som var mer används i Sverige under Engströms uppväxt skulle han ha kallats subsolid (lättpåverkad, lättsuggererad, impulsiv, extrovert, extravagant, tillagsinställd och lättsam), substabil (instabil till humöret), supervalid (energirik) och ojämnt kapabel, men utan att ha någon så djupgående karaktärsstörning att han kunde ha fyllt kriterierna för en psykiatrisk diagnos av "persona pathologica", även om detta är svårbedömt utan fler vittnesbörd och framförallt utan möjligheten att undersöka Engström själv.

Däremot förefaller Engström under 80- och 90-talen ha utvecklat en depressiv grundstämningsförskjutning med vissa paranoida tankestrukturer eller en paranoid beredskap (där han utan faktagrund drog långtgående slutsatser om hur hans reumatism berodde på ett "kvarglömt borr" efter ett tandläkarbesök osv), ångest och alkoholberoende, allt på ett ganska klassiskt sätt motsvarande psykiatriska diagnoser (under 1990-talet åtminstone och sannolikt även vid tiden för Palmemordet) men med sen debut, efter att han förstått att hans äktenskap sannolikt skulle förbli barnlöst och hans karriär ett misslyckande. Det förefaller därmed inte som ett av de tidigt debuterande affektiva tillstånden som ofta har en betydelsefull genetisk komponent och rymmer periodiska grundstämningsförskjutningar åt båda hållen (maniska episoder är inte dokumenterade vad jag kunnat se), eller som en tidigt debuterande sk typ 2-akoholism, som är kopplad till antisocialitet och blandmissbruk, utan som en sent debuterande, ångestpräglad depression med starkt inslag av alkoholmissbruk och sedermera beroende.

Vid tiden för mordet finns dessa psykiska sårbarhetsfaktorer som med tiden hade kommit att motsvara kliniska diagnoser (senast vid tiden för rattfylleridomen, sannolikt långt tidigare, kanske redan i slutet av 70-talet, alltså vid tiden för intervjun i Svenska Dagbladet, eftersom Engströms alkoholvanor beskrivs som välkända på arbetsplatsen redan vid tiden för mordet på Olof Palme) men dokumentation för mer specifika psykiatriska faktorer hos Engström som skulle kunna förklara att han skulle ha skjutit Palme (som en paranoid psykos fokuserad på Palme) saknas helt. Det är dock viktigt satt understryka att inget framkommit som talar för att han inte skulle kunna ha fyllt de karakteristika hos gärningsmannen som vi känner till. Om vi skall ta upp frågan om ansvar måste man utgå från att Engström var ansvarig för sina handlingar. Otillräkneligt kräver förvirring, psykos eller andra tecken på allvarlig psykisk störning. Vid tiden för mordet fanns dock ett juridiskt kryphål: så allvarliga psykiska anomalier att de kunde anses "jämställda med" sinnessjukdom kunde ligga till grund för ett vårdöverlämnande som påföljd. Jag tror inte att man skulle ha bedömt det så ens med dåtidens kriterier. Sårbarhetsfaktorer som satte ned hans impulskontroll och förståelse för abstrakta konsekvenser fanns dock, och även om neuropsykiatrin då var i sin linda kunde man ha ansett att Engströms exekutiva problem nedsatte hans förmåga att kontrollera sitt handlande - sådana bedömningar var generösa under 1970-talet och jag tror verkligen inte att Engström tidigt i livet planerade eller eftersträvade att bli ihågkommen som en person som saboterade utredningen av mordet på Olof Palme och mordförsöket på Lisbet Palme - eller begick handlingarna. Hans liv började med högt ställd ambition, en svår begåvningsprofil och personlighet, och kom att kantas av en rad misslyckanden och en tilltagande alkoholproblematik fram till en missbruksrelaterad död, det måste vi minnas idag när vi undrar vad han egentligen kan ha gjort sig skyldig till 1986.

Engström motsvarar på många sätt Clarke's typologi för attentatsmän, typ II, som Thomas Pettersson redogjort för i sin bok, genom sitt "long-term failure" på flera centrala områden i livet. Om han verkligen är delaktig i mordet måste jag föra fram den alternativa faktor som ofta hittas hos förövare till grova våldsbrott som kommit till rättspsykiatrisk undersökning men där man inte hittar någon tillräckligt allvarlig psykisk störning för att förklara ett till synes obegripligt brott: gruppdynamik. Engström skulle kunna ha skjutit mot Olof och Lisbet Palme av en impuls men i så fall utgår jag från att den var kognitivt förberedd genom att viktiga personer i hans omgivning talat om paret Palme - både om Olof och Lisbet - i tillräckligt nedsättande termer och med tillräcklig aggressiv laddning för att Engström skulle känna att något så ofattbart som att skjuta dem i ryggen var socialt validerat, att tankestrukuren för att rationalisera handlingen redan fanns där och att alkoholpåverkan sedan kan ha slipat av impulskontrollen ytterligare. Ändå skulle jag säga att jag skulle ha lättare att förstå om Engström hade begått attentatet som del i en liten grupp av likasinnade, som förutom att berättiga mordet hjälpte honom praktiskt både före mordet (efter att någon, sannolikt Engström, sett makarna Palme utanför bion) och med konststycket att avleda polisens och alla andras uppmärksamhet efter mordet med ett trick i många steg som hämtat ur den mest avancerade pusseldeckare. Engströms svårigheter kan ha gjort honom till ett verktyg. Denna bild är dock svårare att förena med en hypotes där Engström fått syn på makarna Palme vid nio-tiden, före bioföreställningen, och sedan på egen hand skulle ha planerat både handlingen och den sällsynta vägen ur ansvaret. Den enda troliga alternativa hypotesen till den lilla gruppen är enligt min mening scenariot där Engström gick ut på Sveavägen, fick syn på makarna Palme, råkade ha vapnet i fickan eftersom ha t ex skall ta hem det inför ledigheten, och att han sedan improviserat steg för steg alltefter hur situationerna bjöd sig utan övergripande planering, men det skulle kräva en tur som få andra brottslingar haft.

Om Engström varit del av en liten grupp begränsas antalet av att få personer i miljön hade den long-term failure som gör en person beredd att "riskera allt" och att man hållit ihop i många år efteråt. Det kan dock finnas grader av medverkan, från att ha uttalat sig på ett avhämmande sätt innan själva mordet till att ha anat hur det gått till efteråt utan att säga något. Handlingarna behöver inte ha uppfattats som så allvarliga som de i själv verket var. Om någon skulle ha medverkat på platsen under kvällen, t ex genom att överlämna en revolver till Engström, måste den personen ha förstått vilken enorm risk han eller hon tog. I så fall undrar jag om det inte kan finnas ytterligare andra scenarios för mordet än dem vi fått oss presenterade, t ex att någon annan följt efter makarna Palme från Grand eller att någon annan skjutit medan Engströms utstämpling i själva verket var ett försök att få ett alibi för mordet, som gick snett, och att han flydde från platsen i panik. Vi har som väl är skäl att tro att polisen har mycket mer kunskap om vad som hände runt mordplatsen än vad vi har tillgång till, och behöver egentligen inte spekulera mer utifrån den begränsade del av förundersökningen som blivit offentlig, eftersom en lösning utlovats. När det gäller gruppdynamik bakom grova våldshandlingar skrev jag i min avhandling att en persons naturliga empati och förmåga att motstå aggressiva impulser kan delas med roten av antalet gruppmedlemmar: är man två finns hälften kvar, sedan planar det snabbt ut så att vid tio har gruppens vilja och impulser tagit över helt. Det ligger nära till hands för mig att föra in gruppdynamik som variabel när man inte riktigt får ihop en gärning med den tilltänkte gärningsmannens psykologi. Förutom long-term failure tror jag att gruppmekanismer spelat någon roll för Engström om det visar sig att han begick mordet på Olof Palme. Att det endast skulle ha handlat om en "avsnäsning" kan jag inte tro på.

Nyckeln till gåtan Engström

Bakom hela Engströms historia - om vi nu utgår från hypotesen att han är Palmes baneman och har lyckats komma undan påföljd genom en makalöst fräck strategi - ligger, tydligare än någon psykiatrisk eller psykologisk faktor, en annan förklaringsfaktor: klass. Den tillägnade sociala identitet som för Engström blivit ett naturligt reaktionsmönster, som gjorde att han (och sannolikt många likasinnade) tyckte sig inte bara ha rätt utan också skyldighet att ingripa för att försvara Sverige mot det hot paret Palme tycktes utgöra - eller straffa dem för de oförrätter de gjort sig skyliga till - öppnade sedan en väg ur dilemmat han stod inför när samhället skulle utkräva ansvar. Genom att spela på sin naturliga sociala överlägsenhet i kombination med sin antydda underlägsenhet som man (åtminstone enligt dåtidens norm) fick Engström andra att tänka att varje misstanke är orimlig. Samma argument har hörts med kraft från alla håll i samhället och även bland experter, även de senaste åren. De gäller också om Engström inte var gärningsmannen i Palmemordet, han lyckades ändå ljuga inför domstol och undgå en ordentlig utredning om sina förehavanden. Sverige framställs sällan som ett klassamhälle, men har alltid haft en (eller flera) överklasser, som haft stort intresse av att inte markera detta förhållande utåt men som ändå subtilt förmedlat att de kommer från en sfär av makt, inflytande och socialt eller annat kapital så att de bemötts annorlunda än personer med annan social bakgrund. Detta är i min erfarenhet en starkare mekanism i Stockholm än i övriga Sverige och präglar naturligtvis vissa miljöer, akademin, näringslivstoppen och uniformsyrkena, mer än andra. Vid sidan av den gamla, typiska överklassen finns nya, mediala, kulturella, ekonomiska, politiska (på andra sidan av spektrumet) överklasser. Gemensamt är att vi talar lika lite om dem som vi gärna diskuterar klassfrågor i andra delen av spektrumet.          

Finalen: Hercule Poirot har kallat oss alla till biblioteket

Engström-hypotesen säger inte bara att sanningen legat i öppen dag framför näsan på alla experter och intresserade, precis som i så många av Agatha Christies romaner, utan upplösningen verkar anta samma dramaturgi som hon ger åt sina mästertänkare Hercule Poirot eller miss Marple. Förundersökningsledaren och åklagaren Krister Petersson har nu kallat samman det svenska folket till biblioteket, åtminstone till våra TV-apparater och datorer, för att likt Poirot berätta sanningen om mordet på Sveriges statsminister. Någonstans skulle jag inte bli förvånad om Petersson drar fram kort efter kort av bevisning, teknisk men också en helt ny bild av vittnesmålen kompletterade med dem som aldrig offentliggjorts, kanske också fler personer som har vetat om eller anat vad som verkligen hänt, men inte drömt om att "skvallra" för några belöningspengar. Kanske har det till och med funnits fler än dem polisen kunnat intressera sig för? Sverige låg mitt emellan de stridande i det kalla kriget och det krävde uppoffringar. Olof Palme var en stridbar polemiker, en utrikespolitisk radikal och övertygad socialist, och som en äldre dam sade när jag var barn, "Lisbet är egentligen mycket värre än han, det är hon som driver på". Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbet Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte "fick möjligheten" att vara på daghem. Min uppfattning är att mordförsöket på Lisbet Palme har varit en viktigare nyckel till gåtans lösning än man trott. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?

Person, Personligt (12): Tro

På senare år har det blivit vanligare och vanligare att få frågor om tro från vänner som uppriktigt undrat om tro - och ibland sagt att de ...