Sammanfattningsvis sträcker sig intresset för personen och personligheten från konst till klinisk diagnostik med en mängd mellanformer utvecklade för ex klinisk eller epidemiologisk forskning.
Olika sätt att närma sig människans person ger olika typer av kunskap om henne. Kunskap fås inom en epistemisk ram, som bestäms av undersökningsmetoden - vad man kan få veta genom en viss typ av undersökning. På samma sätt som studier bör vara rigoröst utförda inom den epistemiska ramen är det viktigt att inte extrapolera kunskap vunnen med en viss metod tanklöst till andra områden, som den egentligen inte kan tillföra något om - exempelvis kunskapen om ärftliga, konstitutionella personlighetsdrag som inte kan säga något om var en enskild person söker och finner mening.
Bakgrund
Enskilda människors personlighet (eller personlighetsdrag som skiljer sig åt mellan oss) studeras med olika metoder, i olika material och hur de sedan analyseras avgör vilka frågor man kan ställa till vilken källa och vilka svar man kan förvänta sig få - vad vi tror oss kunna veta om någon. Vill man lära sig om kärlekens betydelse för personen kan man inte gå till magnetkameran, vill man lära sig om vilken nivå av uppmärksamhet som är normal är det svårt att få den kunskapen från en film.
Konsten har försökt avbilda personer med särskilda kännetecken sedan grottmålningar och hällristningar, medicinen utvecklade redan under Antiken humoralpatologin som försökte förklara typiska personlighetsdrag utifrån kroppsvätskor eller kroppskonstitution. Filosofin och teologin har bägge varit upptagna med vad det innebär att vara en person och med olika personligheter. Den politiska retoriken är fylld av personteckningar (Ciceros beskrivning av ärkefienden Catalina är oförglömlig för alla som läst latin). Confessiones ("Bekännelser" i sv övers), skriven av biskopen och kyrkofadern Augustinus i slutet av 300-talet, sannolikt 397, brukar kallas den första självbiografin.
Tolkningar i litteratur, film och annan konst kan ge de rikaste nyanserna men endast den kritisk-historiska läsningen kan avgöra vad som är en rimlig skildring av verkliga förhållanden eller taget ur fantasin. De hermeneutiska (tolkande) vetenskaperna har strukturerat tolkningen så att den går att pröva kritiskt och i viss mån generalisera. Även kliniska diagnoser är ett slags hermeneutik baserad på data ("guldstandarden" i klinisk forskning är ofta en "LEAD standard", longitudinal, expert, all data diagnoses). För kvalitativa intervjuer har också blivit mer strukturerade tolkningsmässigt genom metoder som till exempel tematisk analys och fenomenografi. Ändå kommer det att finnas en oskarp gräns mellan å ena sidan kritik av text och konst, som inte behöver möta några krav på vetenskaplighet, och vetenskaplig analys av sådant material, som inte kan svara på samma frågor som kritiken men istället kan ifrågasättas och kvalitetsprövas.
Filosofins och teologins bidrag till litteraturen om personbegreppet har berörts i de senaste avsnitten och skall inte upprepas här. Personbegreppet är en grundbult i de olika världsreligionerna, som ser olika på det och på vad som skapar personlighetsmässiga skillnader. Även om termer som personlighetsdrag inte används handlar mycket i religiös praxis om att forma sin personlighet efter ett ideal som är förankrat i de olika religiösa traditionerna - vilket idag har tagits upp i de olika politiska "stilarna" där det kan vara svårt att veta om klädsmaken, livsstilen eller de politiska övertygelserna kom först.
Vetenskaplighet i personlighetsstudier
Tyvärr kom det att dröja innan det tidiga intresset för person och personlighet i medicinen kom att leda till vetenskapliga undersökningar. Sådana förutsätter åtminstone att det går att veta hur något kommit fram så att analyserna kan upprepas och resultaten prövas. Resultaten skall vara, åtminstone inom den epistemiska ramen för undersökningen, generaliserbara och möjliga att använda för att förutse likartade scenarios i framtiden. Faktoranalysen, den statistiska metod (eller grupp av metoder) som syftar till att finna mönster av samband i komplexa informationsmängder, t ex ord som oftare än slumpen skulle uppträda tillsammans i stora mängder text, utvecklades just för personlighetsforskningen. Genom att identifiera ord som ofta återkommer i samma mening kan man se att "gladlynt" ofta kommer tillsammans med "vänlig" och "generös", medan "snål", "girig" och "missunnsam" på samma sätt återkommer oftare än förväntat. På så sätt kan man matematiskt finna "typer" av personligheter i litteraturen eller tidningsspråket, tex.
Vanligast är självskattningsformulär, där personen får svara på ett stort antal frågor i ett instrument, i regel om sitt sätt att handla eller tänka i olika situationer. Frågorna kan besvaras med Ja/Nej eller komprimerade skalor som försöker kvantifiera varje fråga. Frågorna summeras i olika dimensioner som skall avspegla ett särskilt drag (vissa kan vara "vända", så att de istället räknas negativt för skalan). Formulären kan också vara utformade för att ex vis anhöriga skall skatta en person de känner väl (vilket visats ge mer stabila bedömningar över tid än självskattningar). Annars kan frågorna ställas i form av kliniska intervjuer, där intervjuaren både skall lyssna på svaren och bedöma dem i förhållande till fakta och sitt eget intryck. En annan metod är att räkna ord i fria textstycken eller längre beskrivningar.
Resultaten på olika frågor eller skattningar av en enskild individ kan också jämföras med "normdata", alltså data insamlade från representativa stickprov ur normalbefolkningen, för att se om en person skattas genomsnittligt, högt, lågt eller extremt i något personlighetsdrag. Flera sådana skattningar sätts ofta samma för att bilda profiler som beskriver en person i förhållande till en tänkt befolkningsvariation. Att etablera sådana data för bakgrundsbefolkningen kallas att "normera" en undersökningsmetod. En ny metod som introduceras skall också visas ha "reliabilitet", alltså vara möjlig att upprepa med snarlikt resultat över tid och mellan olika bedömare, och "validitet", alltså mäta verkliga skillnader mellan personer och inte bara ex moden eller åsikter.
Vetenskaplig personlighetsforskning började också tidigt att jämföra särdrag med kroppsliga egenskaper, t ex antagandet att en starkare fysik gav ökat fysiskt mod eller att feta personer inte smider ränker. Hypoteserna har sedan blivit mer sofistikerade och handlar idag om genetiska variationer (ex i enzymaktivitet), aktivitet i vissa hjärnregioner eller fysiologiska reaktioner på stimuli. Det vetenskapliga värdet av sådana studier kan dock vara av vitt skiftande värde för vår förståelse av personer. Material, matematisk hantering av informationen och tolkning har sällan varit så rigoröst som resultaten framställts. Ett vetenskapligt korrekt svar som tolkas i fel epistemisk ram ("okritisk extrapolering"), så att man exempelvis använder naturlagar, genassociationer eller hjärnavbildningar för att dra slutsatser om ansvar för straffbelagda handlingar, kan sätta människors naturliga kritiska tänkande ur spel om de inte är förtrogna med metodens begränsningar i detalj och på så sätt göra den förmenta "vetenskapen" farlig.
Psykiatri och psykologi
I klassisk psykiatri och psykologi utgår man tvärtemot från människan som en i grunden rationell varelse. Detta kan uttrycka en av två underliggande ståndpunkter, att man verkligen accepterar "folk psychology" som säger att människan är ansvarig för sitt handlande (att hon är sin egen orsak, baserat på den dualistiska övertygelsen att medvetandet styr kroppen eller på att förhållandet mellan hjärnan och medvetandet är så komplext att vi i normalfallet inte kan säga något specifikt om det), eller att man egentligen tror att människan är en rent materiellt betingad biologisk-fysikalisk varelse som ändå måste betraktas som rationell och därför ansvarig för sina handlingar i ett samhällsperspektiv (sk "kompatibilism"). Mellanmänskliga (interindividuella) skillnader inom olika egenskaper, beteendemönster eller förmågor (till exempel de som listas i tabellen nedan) undersöks genom strukturerade intervjuer (med den det gäller och/eller med andra personer som har särskild information om hans/hennes liv, sk kollateralinformation), genom självskattningsformulär, eller genom test. Svar/reaktioner poängsätts och adderas till skalor som i sin tur skattas matematiskt i förhållande till kriterier eller normdata.
Man har också använt sig av ett antal "typologier", beskrivningar av personer med särskilt pregnanta kombinationer av egenheter, som verkliga människor kan jämföras med och skattas i förhållande till. Sådana har ofta använts i förhållande till kroppen, antagligen utifrån idén att visa kroppsliga konstitutioner går med särskilda personlighetsdrag. Även om få idag talar om kraftigt byggda som "atletiska personer" och då menar att de sällan blir trötta, medan gängliga skulle vara "asteniska" som ofta oroar sig i onödan och överviktiga glada och sällskapliga ("pykniker"), var sådana typer en gång vanliga i psykiatrin och personlighetsforskningen (Kretschmer's typologi). Sammantaget i psykiatrin och psykologin har personlighet definierats främst som mönster av tankar, känslor och beteenden mot andra människor, men även som temperament (reaktioner på stimuli) och karaktär (inlärda mönster för hur man kontrollerar sitt eget beteende och samspel med andra). Däremot brukar man inte räkna intellektuella (kognitiva) förmågor till personligheten, även om de inflytelserika amerikanska klassifikationerna DSM-III och IV diagnosticerade psykisk utvecklingsstörning tillsammans med personlighetsstörningarna på en egen axel ("axel II").
Avvikelser från rationalitet eller ett adaptivt beteendemönster antas i psykiatrin och psykologin antingen vara personlighetsmässiga eller specifikt bero på avvikande hjärnfunktioner ("neuroutvecklingsrelaterade" / "neurokognitiva"). I detta paradigm har problem uppfattats som funktionshinder och psykiatrin som neurovetenskap (ett slags "komplex neurologi"). Psykiatrin gjorde sig här till en del av den moderna erans "triumfalistiska medicin". "Neuropsykiatri" har varit ett försök att fokusera skillnader i kognitiva förmågor, där diagnoser som autism, ADHD eller olika inlärningsstörningar skall avspegla kognitiva brister eller annorlundaskap som ger svårigheter att fungera i vardagslivet, i skolan/arbetslivet och privat med familj och vänner. Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom det dels är redundant (all psykiatri måste vara neuropsykiatri, i meningen att den involverar hjärnan, och det är svårt att tänka sig någon psykiatri som inte gör det), dels mycket svårt att verifiera i studier som sökt utveckla neurologiska funktionstest för att underbygga eller rent av ställa diagnoserna. Försöken att identifiera skador eller förändringar i hjärnans struktur eller funktion som är så specifika att de kan ligga till grund för att ställa diagnoser har inte lyckats. I praktiken har diagnoserna ställts främst utifrån beteenden (och i någon mån utifrån inre upplevelser), som skattats genom intervjuer (med patienten eller närstående), självskattningsformulär eller observationer.
Även om det visat sig svårt att ställa diagnoser utifrån test eller medicinska undersökningar, har det motsatta, att beskriva typiska kognitiva egenheter vid olika kända hjärnskador, sjukdomar eller genetiska tillstånd, visat mer stabila mönster (alltifrån Lurias klassiska hjärnskadediagnostik till beteendefenotyper vid tillstånd som Fragil X-kromosom eller fosterskador av alkohol). Diagnoserna har också visat hur kroppen hänger samman med personligheten, så att den typiska udda mimiken, sättet att tala och kroppshållningen vid autism eller överaktiviteten vid ADHD kan vägas in av klinikern. Genom att ta sikte på relativt enkla och tydliga beteendemönster och inte skuldbelägga individen eller familjen utan fokusera hjärnan ("neuro") som något man "inte kan rå för", har de neuropsykiatriska diagnoserna fungerat ovanligt väl i kliniskt arbete (mer om detta i ett senare blogginlägg).
Individ och grupp
Personlighetsforskning
Den psykiatriska forskningen har handlat om att jämföra diagnoser eller skattningar med familjehistoria, klinisk bild, genetik & andra biologiska "markörer", behandling, långtidsutfall, osv. Modellen är att personligheten är nära kopplad till kroppen och att hjärnan är central. Den moderna psykiatrin har brutit upp en ”egen” väg, som inte enkelt låter sig förenas med vare sig den klassiskt teologisk-filosofiska traditionen kring personbegreppet, juridiken eller andra moderna eller postmoderna sätt att förstå människan. Dessutom rymmer psykiatrins personbeskrivning betydande självmotsägelser eller konflikter i sin filosofiska grundval, och identifierar inte naturliga kategorier (så att det inte kunnat visas att vissa människor skulle ha specifika fel i sin personlighet, t ex psykopati, medan andra inte har det, när det istället handlar om olika grader av problem som kan iakttas hos olika individer i olika konstellationer i olika sammanhang men inte i andra). Detta kan relateras till problemen med den instabila och i grunden oklara diagnostiken, som nyligen liknades vid "behovet att reparera ett trasigt flygplan i luften" av den dåvarande chefen för NIMH, Thomas Insel, inför utgivningen av diagnosmanualen DSM-5 2013.
Ett märkligt fenomen är hur kroppen tänkts bort från personligheten under 2000-talet (inte minst märkligt utifrån att hjärnan fokuserats som aldrig förr under denna tid), som jag tidigare diskuterat utifrån Gilles Lipovetskys begrepp hypermodernitet. Varje individ är en kropp, och den som är påfallande vacker, fysiskt funktionshindrad, sjuk eller har "sex appeal" kommer inte att ha samma personlighet som om så inte var fallet, precis som att förmågor som musikalitet, dans, koordination och idrottsutövande, studier, språkkunskaper eller upplevelser av platser, kulturer och andra människor, i slutändan inte spelar obetydliga roller för att forma oss. Ändå har vi försökt fokusera personligheten som oberoende av kroppen, lika för alla, enkelt åtkomligt för vetenskapliga undersökningar men samtidigt i hög grad påverkat av sociala strukturer och maktförhållanden utanför individen. Förvisso kan man önska att psyket var oberoende av kroppen, eftersom det skulle kännas mer rättvist, eller tvärtom att psyket var helt beroende av kroppen, eftersom det då skulle bli meningslöst att tala om individens ansvar, men verkligheten är som den är. På samma sätt är sociala strukturer betydelsefulla men överlappar när det kommer till personlighet, så att många individer trotsar prediktioner utifrån sociala strukturer eller schabloner om grupper av människor. En mänsklig person är kropp, medvetande och psyke, och finns i ett socialt sammanhang. Hur detta skall integreras i förståelsen av personlighet är en utmaning för framtida forskning.
Lovande metoder idag bygger på de enorma datamängder som genereras av IT-samhället och de mycket starkare analysverktyg som kommer med artificiell intelligens (AI). Det är möjligt att fråga människor om personlighet på nätet, plocka upp beskrivningar ur tidningstext, bloggar och sociala medier, undersöka offentliga register, stora mängder text (där ord och mönster av ords förekomst i förhållande till varandra kan studeras för att avtäcka mönster i hur vi talar om personligheter och egenskaper som förknippas med dem) osv. Denna forskning är ännu i sin linda och har inte gett mycket användbara resultat på personlighetsområdet ännu, men väcker stora förhoppningar. Naturligtvis spökar här också ekonomiska intressen, eftersom marknadsföring, konsumtions- och investerarmönster, funktion i arbetslivet, allt kan kopplas till personlighetsforskning. Dataprogram som automatiserat kartlägger mönster av ord och uttryck i fri text i förhållande till personlighet är under utveckling. Om detta kommer att kunna ersätta de mer lättmanipulerade självskattningsskalorna återstår att se, men öppnar för intressanta möjligheter. Det är inte omöjligt att vi ser början på hypermoderniteten i detta avseende, eller att dagens övertro på neurovetenskapliga insikter för personlighetsforskning kommer att ersättas av en ny era som fokuserar på hela det språkliga material som genereras av det nu i hög grad skriftliga och elektroniska samtalet. Detta skulle kunna blir ett slags fullbordan av det begynnande 2000-talets hypermodernitet eller en helt ny era som släpper det fysiska för det virtuella och slutar försöka kontrollera och förstå sig vetenskapligt - i det senare fallet har man avlägsnat sig från moderniteten helt.
Psykoanalys
Psykoanalysen syftade till att frigöra och studera även omedvetna (eller "undermedvetna") processer hos personen med det främsta syftet att befria henne från psykiska symptom, men också för att förstå människan bättre. Den angrep föreställningen om människan som rationell och fri genom att förlägga de avgörande krafterna hos henne till det omedvetna och driftslivet (på ett analogt sätt till den biologiska psykiatrin, som förlagt de drivande, orsakande faktorerna i hjärnan och kroppen, och bara där, eller till den marxistiska historiematerialismen, där sådana faktorer har setts bland produktionsförhållanden, social omgivning och ekonomin).
Psykoanalysens grundare Sigmund Freud lade fram sina arbeten som vetenskap och togs understundom på stort allvar av vetenskapssamhället (som när han fick signera medlemsförteckningen i the Royal Society på sidan där Isaac Newton en gång skrivit sitt namn). Idag uppfattas hans insikter knappast som vetenskap, även om de vunnit sådan kulturell acceptans att 1900-talets syn på personen påverkats mer än av någon mer etablerad vetenskap, etologin möjligen undantagen. Freud hade också rätt på många punkter, sannolikt beroende både på kulturella influenser (idéer som "låg i luften") och hans långa och engagerade kliniska erfarenhet.
Att den största delen av människans kognitiva processer är omedvetna och automatiserade har stötts av neurovetenskapen, medan den psykosexuella utvecklingspsykologi som Freud beskrev legat till grund för alla former av "dynamisk" psykiatri trots de dominerande psykiatriska och psykologiska skolornas avvaktande hållning (med undantag för ex vis Frankrike och vissa länder i Sydamerika). Föreställningen att människan inte är ”herre i sitt eget hus”, att det hon upplever som sin person eller sitt subjektiva jag i själva verket är en bräcklig konstruktion på platsen för mötet mellan olika krafter (drifterna), det omedvetna och överjaget har påverkat vårt sätt att uppfatta skämt, drömmar, familjerelationer och andra psykiska företeelser, och utövat ett stort inflytande över konstnärliga uttryck. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan förde detta resonemang till sin spets, när han talade om jaget som ett ”symtom” och subjektet som resultatet av individens underkastelse under språksystemets symbolik.
Egentligen säger psykoanalysen lite om personligheten som ett system av egenskaper, även om trauma eller avvikelser i olika skeden av den psykosexuella utvecklingen, särskilt under barndomen, antas påverka personlighetens struktur och reaktionsmönster. Istället betonas dynamiska krafter som hela tiden är i rörelse för att i olika situationer släppa fram det omedvetna i jaget genom felhandlingar, språkliga utsagor och drömmar. Jaget blir en ”valplats” för motsättningar mellan drifter och tabun, med Gunnar Ekelöfs ord:
”Du säger ’jag’ och 'det gäller mig’
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig ’jag’,
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.
/…/
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre –
sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!”
Kliniker
För att bli en framgångsrik kliniker eller klinisk forskare måste man förstå alla dessa olika nivåer av beskrivning av människors olika personligheter, och kunna arbeta med dem. Ett intresse för ex den litterära bilden ger relief och liv åt kunskapen som kan fås från kvalitativa, kvantitativa och neurologiska metoder. Tyoplogierna blir allmänmänskliga och sluter på så sätt cirkeln tillbaka till litteraturen, medan de olika vetenskapliga försöken att frysa fast personbegreppet i siffror och typer har varit den moderna människans försök att genom forskning ta kontrollen över sig själv. I nedanstående tabell har jag skisserat de olika perspektiv på människan vi gått igenom här. Den skall läsas som en rulle, tänk att du klipper ut tabellen och rullar den, så att Typologin (längst till höger) möter Litteratur, fil, och konst (längst till vänster), detta för att visa hur de olika metoderna går in i varandra och möts. Om typologin är en extrem variant i psykologin/psykiatrin återkommer den också i Litteraturen och konsten.
Det viktiga för läkaren eller psykologen är att förstå varje metods förutsättningar och begränsningar i detalj - innan man drar slutsatser av resultaten, vare sig kring en enskild person eller i en vetenskap studie. Alltför många har använt skalor utan att först testa dem på sig själv, läsa varje fråga och försöka förstå vilka olika svar den kan ge upphov till, vad de kan stå för, hur de poängsätts, hur scoren beräknats, skalorna konstruerats och mot vilket normmaterial/defnitioner resultaten jämförs. Resultaten av psykometriska bedömningar kan se olika ut beroende på om de rapporterar rådata eller jämförelser, då man måste veta hur stora normgrupperna är, från vilka länder de kommer och om de kompenserar för kön och ålder. Sådan kompensering görs för vissa instrument redan innan man får fram resultaten, och man måste då fråga sig om man verkligen vill att den person man är satt att bedöma skall jämföras bara med jämnåriga eller med personer av samma kön. Det kan ha fördelar men också nackdelar, t ex att dölja könsskillnader som egentligen finns. Percentiler kan ge en mer "normal" bild än t-scores och andra mått som reflekterar normalfördelningen. I vissa personlighetsdrag är variansen bred, i andra betydligt smalare. Normativa inslag finns alltid även om vissa drag är konstruerade för att lyfta fram patologi i en extrem del av variationen medan andra avsetts vara mer neutrala.
Idé till sammanfattning av de sätt att studera personlighet som diskuterats här, skall rullas så att de högra kolumnen fortsätter med den vänstra osv.
Litteratur,film,konst
|
Hermeneutiska vetenskaper
|
Psykoanalys
|
Klassisk psykiatri/psykologi
|
Neuropsykiatri
|
Typologi
|
|
Tolkning enligt olika principer: från litteraturvetenskap och textanalys till psykoanalys (låg grad av generalisering) till kvalitativa intervjumetoder (relativt hög grad av generalisering). Andra kan fylla på tabellen med detaljer för tolkningsprinciper inom respektive område här bättre än jag!
|
Interindividuell variation i egenskaper
som:
|
Grad av likhet med typer:
| |||
|
|
|
|
Kognition, affekter/grundstämningsförskjutning, psykos/verklighetskontakt, relationer, impulskontroll, nyhetssökande, rädsla, sociala behov, persistens, sociala behov, tecken på pågående missbruk.
|
Exekutiva funktioner, central koherens, Theory of Mind, interpersonell funktion, Impulskontroll, Aktivitetskontroll, intelligens/inlärningsförmåga, "Behavioural phenotypes", alltså personlighetsmässiga typer definierade utifrån genetiska särdrag som fragil X-kromosom, Turner syndrom osv.
|
Kroppsligen: pyknisk, astenisk, atletisk,
Vissa neuropsykiatriska definitioner av "klassisk" Asperger, Tourettes syndrom, som skall beskriva en hel personlighet. Symtomrapporter/beteendemässiga avvikelser samlade till diagnoser utifrån olika diagnostiska kategorier som i DSM eller ICD-systemen
|
|
| |||||
