Systemfel i svensk rättspsykiatri? Quick och Bergwallkommissionen

Filmen Quick går nu (20 september 2019) upp på svenska biografer. Den skildrar den osannolika - men sanna - historien om hur Sture Bergwall antog namnet Thomas Quick, lurade inte bara den rättspsykiatriska vårdenhet där han var intagen (efter ett misslyckat rån) utan också det svenska rättsväsendet och hela folket att han var den värste seriemördaren Sverige någonsin haft. Det kultliknande intresset för seriemord kulminerade under 1990-talet efter "styckmordsrättegången", andra uppmärksammade rättsfall och filmen "När lammen tystnar" 1991. Historien om Quick är välbekant, fler och fler började tvivla på hans alltmer fantastiska berättelser, och 2001 "tystnade" han efter att ha tagit avsked av publiken på DN debatt (gissar att den artikeln ligger bra till om DNs debattredaktörer fick ångra en enda publicering).

I slutet av 2008 fick journalisten Hannes Råstam - som jag hade kontakt med vid den här tiden - Sture (som han nu ville bli kallad igen) att slutligen vidgå att han hittat på alltsammans i TV. Hannes upptäckte också vilket smörjmedel som fått maskineriet att gå: för varje ny fruktansvärd historia belönades den kände missbrukaren Bergwall inte bara med uppmärksamhet utan också med beroendeframkallande läkemedel, särskilt bensodiazepiner, som man vet sätter ner impulskontrollen ytterligare. I en bok som gavs ut postumt 2012 (efter Hannes sorgliga bortgång mitt i arbetet) berättades hela historien och förutom de mest aktiva i skapandet av Quick-monstret fanns få, om ens någon, kvar som trodde på den.

Men historien slutade inte där. 2013 kom journalisten och författaren Dan Josefsson med en sensationell kartläggning av nätverket bakom Quick hos psykoanalytikern Margit Norell, som utvecklat en egen "skola" med fokus på bortträngda minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen. Mer än några av de inblandade, både bland Quicks vårdgivare och experter som anlitats av polis/domstolar, hade kopplingar direkt eller indirekt till henne - och hon själv, som avlidit några år tidigare, hade planerat en bok om "arbetet" med Quick som sitt magnum opus. Hur många av Stockholms journalister och andra intellektuella som drivit "fallen" med de bortträngda minnena som "återvände" under terapierna som i själva verket hade en bakgrund på Norells terapisoffa och/eller i hennes studie- & handledningsgrupper (gränserna mellan dessa var ofta flytande) kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

Men för Sture Bergwall räckte det inte med att berätta sanningen, han var dömd för åtta mord, i samtliga fall på sin egen berättelse utan teknisk eller annan bevisning (i några fall trots sådan), och var åtalad för ytterligare ett. 2009 kom den första resningsansökan, och året efter beslöt Riksåklagaren att frikänna honom utan ny rättegång. Fram till 2013 fortsatte sådana processer, så att Bergwall då var tillbaka vid de brott han dömts för innan mordbekännelserna börjat komma. Allt detta innebar att han fortfarande var dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, och trots att vården sannolikt avslutats långt, långt tidigare om han inte kommit med mordhistorierna kunde han inte skrivas ut förrän han ansågs ofarlig i Förvaltningsrätten.

Och "ofarlig" i detta sammanhang syftar inte bara på det man är dömd för utan kräver att det inte finns risk för nya brott utifrån det psykiska tillståndet eller någons "personliga förhållanden i övrigt", vilket innebär att nya problem av mer social karaktär, som att vara huvudperson i en uppdiktad seriemordhistoria och de anpassningssvårigheter till samhället detta medför, kan ligga till grund för fortsatt tvångsvård. Hela processen med utskrivningen från den rättspsykiatriska vården blev långdragen, konfliktfylld och massmedialt välbevakad. Inte förrän 2015 var Sture Bergwall en fri man, och 2018 bestämde Justitiekanslern Anna Skarhed att han inte skulle få någon ersättning från Staten. Därmed kunde ärendet avslutas på individnivå.

Men redan tidigare (2013) hade Regeringen beslutat om en offentlig utredning för att undersöka om fallet Bergwall kunde anses uttrycka några systemfel i det svenska rättsväsendet och rättspsykiatrin. Professor Daniel Tarschys ledde utredningen. Många personer som arbetade inom rättspsykiatrin, däribland jag själv, kallades av till utredningen för att ge vår syn, och jag träffade några av dem våren 2014. Då var min handledare från doktorandtiden, professor Anders Forsman, svårt sjuk (han avled kort efteråt), men för att ta vara på hans kunskaper och långa erfarenhet från sjukvården, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsens Rättsliga Råd (där han var ett av de mest anlitade Vetenskapliga Råden) skrev jag ett underlag om de systemfel vi diskuterat genom åren - som vi både tyckt att Quick-ärendet var ett tydligt exempel på - och Anders orkade läsa detta och vi fick tid att tala länge om texten, som jag sedan skickade in efter att jag arbetat in Anders synpunkter och han ställt sig bakom den. Den finns nu på vårt centrums hemsida här.

Vår kritik samlades kring fyra (delvis överlappande) temata: oredovisade jävsförhållanden, domstolarnas osjälvständighet gentemot medicinsk expertis, bristen på fungerande möjlighet att få sk second opinion i rättspsykiatrin (alltså en verkligt oberoende, ny bedömning av en annan läkare i frågor av avgörande betydelse för patientens vård, hälsa och liv på lång sikt hos patienter med "särskilt allvarliga sjukdomar" - dit tillstånd som leder till åratals tvångsvård torde räknas) och slutligen den sk särskilda utskrivningsprövningen med dess krav på farlighetsbedömningar av patienter innan de kan skrivas ut, trots att de metoder som används för detta ofta saknar vetenskapligt stöd och särskilt förmågan att mäta förändringar i patienternas tillstånd.

Tarschys-kommissionens utredning publicerades 2015 (finns här) och utmynnade i slutsatsen att Bergwallfallet var för särpräglat för att anse att det skulle uttrycka systemfel. Sverige, som annars så gärna landar i att man måste lyfta fram omständigheter (som sociala faktorer eller psykisk ohälsa) bakom verkliga våldsbrott, lade hela skulden för Bergwalls falsarier på honom själv - trots att han redan var intagen för tvångsvård på grund av sin allvarliga psykiska problematik, som var utförligt dokumenterad redan när han började erinra sig gamla mordfall. Quick-sagan med åtta morddomar som kunde avskrivas utan nya rättegångar när huvudvittnet ändrade sig uttryckte alltså inga systemfel.

Dock avslutades utredningen med ett mycket välskrivet kapitel av professor Kjell Asplund (från s 653) som enligt min uppfattning är ett av de viktigaste inläggen om svensk rättspsykiatri under den tid jag varit aktiv. Det är min förhoppning att filmen om Quick kommer att väcka liv i debatten om de systemfel Anders och jag identifierade igen. På 1970-talet engagerade rättspsykiatrin den svenska samhällsdebatten, men idag är det helt tyst om den. Vårdtiderna förlängs, säkerhetsnivåerna ökar (till mycket stora kostnader utan tillräcklig nationell samordning eller att behovs- och risk/konsekvensanalyser genomförts) och patienterna är mer maktlösa än någonsin. Dessutom har synen på risk kombinerad med IT gjort det svårare än någonsin för människor som avtjänat brottspåföljder att åter hitta en plats i samhället.

Det positiva som har hänt är att SBU (och här) och Vetenskapsrådet konstaterat att svensk rättspsykiatri inte har ett tillräckligt kunskapsunderlag för att anses evidensbaserad och att forskningen på området - särskilt behandlingsforskningen - måste stärkas upp. Så har också börjat ske. Men självklart måste ett system där människor som begått brott får vårdpåföljder också innehålla behandling enligt metoder som är säkra och kan förväntas ge önskat resultat. För att starta kontrollerade prövningar av ex vis psykoterapeutiska metoder eller läkemedel behövs en stor och kostsam apparat, som vi inte kan förvänta oss att industrin skall stå för. Nationell samordning är därför, med Kjell Asplunds ord, ett högprioriterat prioriterat. Även Asplunds övriga förslag, från sid 675 och framåt, är häpnadsväckande klarsynta för att komma från en person utanför verksamheten. Jag ser risker med vissa av dem, främst att kopplingen till den övriga sjukvården (som jag vill stärka) skulle försvagas av ett statligt huvudmannaskap och att erfarenheterna av statens övriga medicinska verksamheter förskräcker, men tycker att de bör ligga till grund för framtida utredningar inför den stora omskrivning av strafflagen Sverige brukat genomföra en gång per århundrade sedan 1700-talet (1734 års Straffbalk, 1864 års Strafflag, 1965 års Brottsbalk).