Wednesday, September 25, 2019

Palmemordet (4): Victor Gunnarsson, del 2

Innan vi går vidare med Victor vill jag understryka några omständigheter. Som grundprincip anser jag att rättspsykiatrin har en mycket begränsad roll att spela i brottsutredningar. Det är en sak att många personer som begår brott lider av psykisk ohälsa och behöver vård, en helt annan sak att gå det motsatta hållet och utifrån psykiska egenheter identifiera brottslingar eller förklara brott. Ibland kan dock vår kunskap om personligheter och psykiska symtom hjälpa polisen att förstå sig på hur störda personer fungerar, och rättspsykiatriska konsulter bidrar till att skapa sk gärningsmannaprofiler, vilket gjorts när det gäller Palmemordet. När jag stötte på historien om Victor kände jag dock direkt igen den besynnerliga bild polisen aldrig blev kloka på från en mindre grupp patienter jag träffat - och tror mig kunna förklara varför han betedde sig som han gjorde. Detta har också bäring på frågan om hans eventuella inblandning i mordet (vilket en psykiatrisk diagnos naturligtvis inte med automatik behöver ha, utan måste underbyggas med ett specifikt resonemang om drivkrafter och funktionsförmåga).

Det är definitivt inte okomplicerat som läkare att skriva om enskilda personer offentligt. Min princip har alltid varit att inte uttala mig i media om enskilda brott, misstänkta eller rättsfall. Egentligen vet jag bara med mig att ha gjort det en gång förut (på 25 år i yrket), och då diskuterade min handledare och jag Adolf Hitlers personlighet i Vetenskapsradion (år 2000). Man kan säga att ett baskrav i läkaretiken är att inte uttala sig om det man inte har undersökt efter bästa förmåga, och man måste akta sig för att använda det övertag vår yrkestitel ger för att etikettera eller stämpla människor eftersom de då naturligtvis får svårt att värja sig mot våra förklaringar. När det gäller Victor Gunnarsson har jag resonerat så här: han är död sedan mer än 25 år och har redan som det är ett svårt fläckat eftermäle i en lång rad lättillgängliga publikationer där han till och med utifrån sitt beteende pekas ut som statsministerns mördare. Han har inte lämnat bröstarvingar. Med reservation för att många viktiga pusselbitar om Gunnarssons barndom saknas bedömer jag ändå att hans problematik så som den finns dokumenterad i polisförhören, böcker och vittnesmål är så uttalad att den går att bedöma i förhållande till forskningskriterier. Att han hade en betydande psykisk funktionsnedsättning (av den valör man ser i kliniken) är belagt genom att han aldrig kunde etablera sig på arbetsmarknaden trots en god grundbegåvning och hade genomgripande svårigheter i relationer till andra. När man då söker kartlägga enskilda symtom och tecken för att sortera fram vilken diagnos som kan ha varit aktuell blir det aldrig lika välgrundat som vid en klinisk undersökning, men studier av andra skattningsinstrument med tonvikt på fakta snarare än på patientens egna upplevelser har visat att de är användbara även utifrån handlingar. Min målsättning är att kunna visa på en möjlig alternativ förklaring till alla de märkligheter som legat till grund för misstankarna mot Victor Gunnarsson. Naturligtvis är detta inte forskning i egentlig mening utan ett inlägg i en offentlig diskussion.

När den engelska barnpsykiatern Lorna Wing lanserade begreppet Aspergers syndrom på 1980-talet utgick hon från publikationer av Hans Asperger, en österrikisk barnpsykiatriker som mellan 1938 och 1944 publicerat en avhandling och flera skrifter om barn med stora sociala svårigheter trots en god eller hög grundbegåvning. Wings mål var att bredda diagnosen autism (som då användes om personer med utvecklingsstörning och mycket svåra funktionshinder) till ett spektrum av personer som trots en normal grundbegåvning haft en avvikande utveckling och stora behov av hjälp och stöd i vardagslivet på grund av svårigheter med socialt samspel, kommunikation och flexibilitet. Personer med autismspektrumstörningar har svårt att förstå andra människors reaktioner och känslor, och att passa in i grupper och socialt samspel. De har ofta dessutom perceptuella svårigheter (problem med att uppfatta sinnesintryck och förstå rumssammanhang, mått, orsakssamband och tidsförhållanden). I sina tidiga publikationer delade Lorna Wing in personer med detta tillstånd i tre undergrupper, där den tredje gruppen, ”the outgoing but odd” eller ”the actor”, är den minst vanliga. Dessa personer är utåtriktade, vill ha kontakt med andra trots att de uppfattas som udda, avvikande ”outsiders” som kan ”samla” på kontakter med andra människor som de uppfattar som sina vänner (trots att de bara är ytligt bekanta) och intressera sig för deras yttre egenheter på ett inträngande och påfluget sätt. De förmår inte sätta gränser för relationer, och framstår lätt som naiva och godtrogna. Idag används diagnosen Aspergers syndrom alltmer sällan, istället har den gått upp i samlingskategorin Autismspektrumstörningar, som i någon form finns hos minst 1% av alla människor. 

För att kunna diskutera Victors personlighet på ett så strukturerat sätt som möjligt gick jag igenom ASDI-intervjun för föräldrar (Gillberg och medarbetare) med Tobias Henricsson, utredande journalist som ägnat stor uppmärksamhet åt Victor Gunnarsson och är insatt i hela det källmaterial som finns att tillgå. ASDI-intervjun togs fram för forskningsprojekt om den specifika kategorin Aspergers syndrom enligt sex kriterier som kallas Gillberg & Gillberg-kriterierna och är strängare än t ex kriterierna i det amerikanska DSM-systemet. Den användes här med beaktande av de begränsningar som beskrevs i föregående stycke. I fallet Victor är det svårt att se en mer vetenskapligt grundad metod för att förstå hans problem retrospektivt och måste anses fördelaktig jämförd med löst spekulerande, även om det är viktigt att hålla i minnet att resultatet inte blir en klinisk diagnos utan ett psykiatriskt diskussionsinlägg i en historisk kontrovers baserad på strukturerad informationshantering. Under samtalet hade ingen av oss poängberäkningsalgoritmen framför oss, för att undvika att väga upp tveksamma svar för att nå det stipulerade antalet. Den finns dock tillgänglig på webb-sidan som länkats ovan, nedan räknas en 2:a ("ja, i viss mån") som 0,5 och en 3:a (ja) som 1 poäng i intervjun). Slutligen lät jag en kollega, seniorprofessorn Maria Råstam vid Lunds Universitet, gå igenom texten och vi diskuterade olika sätt att se på Victors problem men ingen av oss kunde se någon annan mer näraliggande tolkning än den som jag föreslår här.  

 ASDI (pronomen & verb har anpassats till att tala om en man i historisk form)

1. Tyckte han att det var svårt att interagera med eller känna samhörighet med andra,
i synnerhet personer i hans egen ålder?

Victor kunde först uppfattas som ”snygg och trevlig” av främmande människor, främst från andra kulturer, men har hela livet uppfattats som avvikande av andra svenskar utan egna stora problem, särskilt någorlunda jämnåriga. Han har alltid haft svårt att behålla relationer över tid, kompenserat för det genom att ständigt söka upp nya personer för kortvariga, udda kontakter, som han ofta tolkade som något annat än den andre. Sökte sig till flyktingar, studenter eller äldre personer (ex ”Mr Rambo” i USA som blev som en fadersfigur) – i princip aldrig till män med samma kulturella bakgrund i samma ålder. Föredrog främmande språk och utgav sig regelmässigt för att ha utländsk härkomst i kontakt med svenskar.

2. Tyckte han att det är viktigt att ha nära relationer där han delar intressen och känslor
eller föredrog han att vara för sig själv (har du t ex en pojkvän/flickvän eller en ”bästa vän”)?

Exfrun beskrev Victor som ”snygg och trevlig”. Han delade dock inte intressen med andra eller gjorde saker med andra utom att han ordnande ”pannkaksfester” eller krogrundor dit han bjöd in en osannolik samling personer han haft ytliga eller inga kontakter med och talade om sina egna intressen på ett monologiserande sätt som andra tyckte var påfluget, tjatigt eller obehagligt.

3. Hade han problem med att fånga upp signaler i social interaktion? Tyckte han t ex att det är svårt
att tala med andra för att han är osäker på vad de egentligen menar? Tyckte han att det är svårt att förstå när eller varför stämningen i en viss situation förändrades?

Gick på alldeles för hårt med främmande människor, visste inte när han skulle sluta, okänslig, beskrevs återkommande som ett ”UFO” eller bisarr i sociala sammanhang.

4. Hände det att andra människor påpekade att hans beteende eller hans känslomässiga reaktioner
var olämpliga eller opassande?

Se intervjun med exfrun som återkommande försökte få Victor att uppföra sig mer normalt, kunna ta hand om barnen osv. Likaledes på Mon Chéri, folk försökte bli av med honom. Udda klädsel. Slår elever, kränker kollegor. Kan definitivt inte värna sig hos polisen, ”spexar” och retar upp dem helt i onödan och beskrevs just som djupt opassande vid upprepade tillfällen av erfarna förhörsledare som inte förstod vidden av Victors problematik.

Kriterium #1 (stora svårigheter i fråga om ömsesidig social interaktion): klart uppfyllt (fråga 1,3,4=3/4)

5. Hade han ett specifikt intresse eller en hobby som tog upp så mycket av hans tid att andra aktiviteter blev lidande?

Religion och politik var Victors stora intressen där han inte förstod sammanhang som andra (engagerar sig i församling för utlänningar, förde vad andra uppfattade som bisarra resonemang om världspolitiken), konsekvenser för honom själv eller andra människors reaktioner. Främmande språk dominerade helt i hans skolgång betygsmässigt medan modersmålet inte var lika utvecklat (4-5 i främmande språk, 3 i svenska). ”Samlade” på människor och var extremt intresserad av ytliga detaljer som telefonnummer. Filmintresse där han såg om samma filmer på samma biografer oräkneliga gånger. Lärde sig citat ur filmer (som han t ex kunde upprepa vid polisförhör). 

6. Fanns det ett stereotypt mönster eller tvångsmässigt drag i hans beteende?

I sättet att hantera människor, inte belagt annars, var snarast kaotisk i sitt leverne med ett fåtal hållpunkter för dygnet, drack inte alkohol/använde inte droger vilket bidrog till att ge något slags stabilitet åt livsföringen. 

7. Var hans intressen mer baserade på att lära sig fakta än på att förstå innebörden i dem?

Antagligen fanns sådana inslag eftersom t ex politikinslaget mest verkar bygga på floskler, men kan inte beläggas.

Kriterium #2 (monomana, snäva intressen): klart uppfyllt (fråga 5, 1/3)

8. Upplever du att han hade väldigt fasta rutiner eller att han var fixerad vid sina intressen?

Rutiner har ej kunnat beläggas förutom begränsningar i repertoar av aktiviteter som beskrivits, likaså intressen. Kan dock ej anses säkerställt.

9. Upplever du att han påtvingade andra sina rutiner eller intressen/anmärkte andra på att han
påtvingade dem sina rutiner eller intressen?

Detta återkommer som ett ständigt klagomål från människor som stött ihop med Victor – talar bara om sina egna stora intressen även i korta kontakter.

Kriterium #3 (tvingande behov av rutiner och intressen): klart uppfyllt (fråga 9, sannolikt också 8, 1,5/3)

10. Hade han en sen eller annorlunda språkutveckling i något avseende?

Han har själv berättat om svårigheter i skolarbetet första åren, främst i svenska, men finns i övrigt inte tillräckligt med information för att bedöma detta.

11. Var hans förmåga att uttrycka sig språkligt “ytligt perfekt” (oavsett om han/hon har problem med språkförståelse eller har andra språk- eller talstörningar)

Använde ständigt ”för fina” ord som lät löjliga eller obegripliga i sammanhanget. Vältalig men det beskrivs också som att han lade en ridå av ord som inte fungerade kommunikativt.

12. Var hans språk överdrivet formellt eller pedantiskt?

Detta är definitivt belagt i Victors olika skrivna texter, oändliga vindlande meningar med inskjutna bisatser som förvirrar läsaren och gör att budskapet drunknar, han använde stereotypa ord och uttryck återkommande som gjorde hans skrift mycket lätt igenkännlig genom de återkommande avvikelserna. Talade ofta med utländsk brytning när han närmar sig nya bekanta eller i umgänge.

13. Var hans prosodi avvikande vad gäller tonhöjd, volym, kvalitet, intonation, betoning?

Otillräckligt material för att bedöma, eftersöks.

14. Uppvisade han några problem med språkförståelse, i synnerhet vad gäller att uppfatta
ordens underförstådda betydelse?

Detta finns beskrivet bland annat av exfrun som bad honom ”dra åt helvete” vilket ledde till en teologisk diskussion eftersom han uppfattat yttrandet bokstavligt.

Kriterium #4 (tal- och språkproblem): klart uppfyllt (frågorna 11, 12, 14, 3/5)

15. Var hans bruk av gester begränsat?

Otillräckligt material.

16. Var hans kroppsspråk udda, klumpigt, egendomligt, ovanligt?

Sent utvecklad, klumpig motorik, dålig i gymnastik i skolan, mobbad bl a pga detta.

17. Var hans mimik begränsad till endast ett fåtal olika ansiktsuttryck?

Svårbedömt men har ett stereotypt, överdrivet leende på bevarade foton. Kan å andra sidan härma och göra roliga miner enligt många beskrivningar, men otillräckligt underlag för att bedöma denna fråga.

18. Var hans allmänna kroppshållning (inklusive ansiktsuttryck) ibland opassande?

Beskrivs återkommande ex på tunnelbanan (sätter sig för nära), hos polisen, på caféer osv.

19. Var hans blick stel eller avvikande i något annat avseende?

Intensiv blick enligt vissa vittnesmål men annars otillräcklig information för att bedöma.

Kriterium #5 (icke-verbala kommunikationsproblem): klart uppfyllt (fråga 18, 1/5)

20. Finns det tidigare noteringar om att han haft dåliga resultat vid en utvecklingsneurologisk
undersökning eller har sådana svårigheter framkommit i samband med intervju?

Se ovan vad gäller skolgymnastiken, annars saknas information.

Kriterium #6 (motorisk klumpighet): sannolikt uppfyllt (fråga 20, 0,5/1)

Tilläggsfrågor om perception:

Slog vid upprepade tillfällen barn som skrek till eller väsnades, svårt för höga ljud. Sannolikt noga med kvalitéer/texturer på sina kläder men osäkert. Hade uppenbart även perceptionsstörningar för höga ljud.


Sammanfattningsvis måste det anses sannolikt att Victors beskrivna egenenheter och problem motsvarar en Autismspektrumstörning (Aspergers syndrom) av typen ”outgoing but odd” eftersom han trots sina svårigheter och sitt annorlundaskap ständigt sökte kontakt med andra och behövde sociala sammanhang, och fick korta kontakter eller längre, då med andra udda personer eller personer från andra kulturer. Denna problematik förklarar varför Victor saknade förmåga att värja sig mot de mycket allvarliga anklagelser som riktades mot honom och sannolikt varför polisen fattade så starka misstankar mot honom trots avsaknaden av konkreta bevis som band honom vid mordet eller mordplatsen eller en plausibel gärningsbeskrivning. Det har diskuterats om autismspektrumstörningar medför särskilda svårigheter vid polisutredningar, och de flesta kollegor jag diskuterat detta med anser att så måste vara fallet. Därför har Polishögskolorna på flera håll haft särskilda föreläsningar om neuropsykiatriska problem av bland annat mig själv.Det är särskilt viktigt att personer med sådana svårigheter får konkreta frågor som är lätta att förstå och besvara kort och konkret, i en lugn miljö och med gott om tid att tänka efter, vid behov med hjälp av papper och penna eller andra hjälpmedel. Ibland kan en anpassad förhörsteknik förvandla ett svamlande vittne som ger obegripliga svar till en god informationskälla, som lagt detaljer på minnet de flesta andra är oförmögna att uppfatta eller komma ihåg. Låg central koherens, dvs att se detaljer utan att automatiskt försöka föra ihop dem till sammanhang och meningsfulla helheter, kan vara ett problem men också en god hjälp vid rekonstruktioner av brott. 


Relevans för frågan om mordet på Olof Palme


Autismspektrumproblematik säger naturligtvis i sig inte att Victor inte skulle kunna ha begått ett mord, eller mordet på Olof Palme.

Sambandet mellan Autismspektrumstörningar och våld har varit föremål för en hel del forskningsmässig uppmärksamhet. En rad studier har funnit en viss överrepresentation av autismspektrumstörningar bland förövare av allvarliga vålds- och sexualbrott, särskilt av atypiska autismspektrumtillstånd, och några epidemiologiska studier har funnit mer våldsbrott än förväntat i grupper med sådana diagnoser, medan andra studier inte gjort det. Det måste fortfarande anses tveksamt om autismspektrumstörningar generellt utgör en riskfaktor för brott. Däremot är vissa specialintressen, t ex för gifter eller sprängämnen, eller stereotypa sexuella intressen för otillåtna objekt, naturligtvis riskfaktorer för brott, och politiska uppfattningar skulle kunna räknas till denna kategori. Vissa typer av autismspektrumstörningar, till exempel de med stora behov av socialt sampel trots sin relativa oförmåga, skulle kunna vara en riskfaktor medan andra typer, särskilt de tillbakadragna, istället skulle vara en skyddsfaktor. Det har också föreslagits att Aspergers syndrom är överrepresenterat bland förövare av skolskjutningar och andra massmord, samt vid seriemord och andra bisarra brott. Ett socialt utanförskap återfinns ofta i gärningsmannaprofiler eftersom människor naturligtvis har större spärrar mot att begå brott om de är socialt förankrade och har mycket att förlora - i politiska attentat kan det finnas en vilja att offra sig för att andra skall få leva i en bättre värld men mycket oftare finns olika former av uppgivenhet, en känsla av att inget ha att förlora, som James Clarke beskrivit i sin forskning om historiska attentat.

Ändå måste man i Victors fall säga att hans uppenbara sociala svårigheter gör medverkan i någon form av konspiration ytterst osannolik, om han inte blivit utnyttjad som en totalt ovetande och aningslös person av andra för att till exempel förvirra bilden (det finns dock inget stöd för att detta skulle vara en strategi vid politiska attentat utan härstammar från Lee Oswalds försök att urskulda sig efter Kennedymordet). Victors beteende var oförutsägbart, omöjligt att förstå eller styra för andra, mycket uppseendeväckande och naivt. Att han i längden skulle kunna ha dolt någon mer aktiv medverkan i en konspiration förfaller orimligt, precis som att några konspiratörer skulle vilja lägga en handling som ett statsministermord i hans händer eller på något sätt blanda in en person de överhuvudtaget inte kan ha förstått sig på med den tidens nivå av kunskaper kring Asperger och autism. Vidare kan anföras att personer med autismspektrumstörningar ofta är stresskänsliga, har betydande exekutiva svårigheter och svårigheter att improvisera vid plötsligt uppkomna situationer. Det vi vet om mordet på Olof Palme talar starkt emot att gärningsmannen skulle ha ett sådant tillstånd. 

Jag skulle vilja hävda att Victor Gunnarsson omöjligt kan ha ingått i en grupp som låg bakom mordet och att inget talar för att han skulle ha skjutit ner Olof Palme och undkommit om han råkat stöta ihop med honom av en slump. Ingen har kunnat förklara hur han skulle kunna ha hunnit till en mötesplats som ingen kände till i förväg. Wingren och Leopold antyder att han skulle ha förföljt makarna Palme från bostaden till bion och sedan från bion till mordplatsen - inga vittnesmål stöder detta och Victor var onekligen inte en person som "smälte in i bakgrunden". Ännu mindre förklaras varför Victor skulle chansat på att makarna Palme just denna kväll skulle ge sig ut på stan efter middagen - en tanke att Victor skulle kunna ha besökt Lisbet Palmes arbetsplats verkar helt sakna stöd och strider mot andra vittnesmål om hur han tillbringade eftermiddagen. Det finns inga uppgifter om att Victor bar vapen eller hade någon uttalad våldskapacitet, eller någonsin planerade attentat. Hans osammanhängande och motstridiga uppgifter i förhören kan bero på stresskänslighet eller att han av någon anledning ville dölja något annat han gjort den aktuella kvällen – eller helt enkelt på glömska för sådana detaljer hos en person som hade stora svårigheter att ta sig fram i vardagen. Polisens upptagenhet med detta ”spår” var en olycka från början till slut, sannolikt med fatala följder för utredningen - men vem kan begära att enskilda poliser 1986 skulle känna till ett mycket ovanligt psykiatriskt tillstånd, som introducerades i Sverige första gången i Läkartidningen 1991? 

No comments:

Post a Comment

Person, Personlighet och Personlighetsstörningar (1): Psykiatrin och Personen

Bakgrund Psykiatrin arbetar med personer (som vi möter i kliniken eller i vår forskning) och deras problem. Vetenskapen bygger på graden...