När polisen hittade ett vittne som berättade att en vitlöksdoftande man velat ha skjuts från området dit gärningsmannen flytt kort efter mordet och ytterligare två som berättade att en upprörd man kommit in på en nattföreställning på en biograf en stund efter mordet, började de se Victor som en tänkbar gärningsman. Deras teori var att han på något sätt fått instruktioner på caféet, gått till Sveavägen, skjutit mot paret Palme och sedan försökt fly först i en taxi, men då det inte lyckades tagit sig in på nattbion, därefter ätit hamburgare och slutligen åkt hem när spaningarna efter gärningsmannen i de centrala delarna av Stockholm lugnat sig. Polisen stärktes ytterligare av att vittnesmålen till att börja med verkade gå att koppla till samma individ och av idén att detta med att gömma sig på en biograf var typiskt för politiska attentatsmän, eftersom Lee Harvey Oswald gjort så efter mordet på John F Kennedy.
Victor Gunnarsson, eller "33-åringen" som han kom att bli känd och tom tala om sig själv, anhölls och utreddes intensivt från den 14 mars och under resten av våren 1986 (men han kom att på något sätt vara föremål för polisens intresse
fram till sin för tidiga död 1993). Ändå var allt man hade att gå på indicier som inte knöt Victor till mordplatsen, till något vapen eller ens till ett rimligt handlingsmönster. Han hade drivit runt till synes planlöst under eftermiddagen/kvällen och pratat med främlingar och hade alibi från tiden på Mon Chéri så ett stort problem var hur Victor skulle kunna ha vetat att makarna Palme var på väg mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Sannolikt hade Victor talat i telefon upprepade gånger under kvällen, men eftersom vi också vet att promenaden bestämdes så sent i förloppet att ingen kan ha ringt Victor och sagt att han skulle gå upp mot hörnet Sveavägen/Tunnelgatan - hade han varit dirigerad per telefon hade det behövt bli till bion vid föreställningens slut, och då hade han rimligtvis lämnat Mon Chéri före kl 23.00, den tidigaste tid han lämnat enligt "pojkarna", de vittnen han talade med sist på caféet. Den enda möjligheten skulle varit om Victor lämnat caféet på Kungsgatan, gått runt hörnet upp på Sveavägen och stött på paret Palme av en slump, efter att ha talat om statsministern under stora delar av kvällen, och varit beväpnad, och skjutit mot paret med mycket kort betänketid. Det finns dock inga uppgifter om att Victor annars skulle varit beväpnad ute på stan, vare sig den aktuella dagen eller vid något annat tillfälle.
Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att förlora kursen under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.
Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att förlora kursen under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.
En svårare person att förhöra är svårt att föreställa sig, även om han i den extremt tillrättalagda bok han publicerade som "33-åringen" efter Palmemordet - men som till stor del spökskrivits av en professionell författare - framställde det helt annorlunda, som om han varit samarbetsvillig och rimlig i sina svar, och gjort sitt bästa för att förklara det han mindes av den aktuella kvällen för poliserna. Ett manus han skrivit själv refuserades direkt av förlaget (trots att Victor uppenbart hade en begåvning för att lära sig främmande språk kunde han inte uttrycka sig "väl", knappt ens begripligt, på sitt modersmål), det var osammanhängande och fyllt av märkliga ord och påståenden som inte gick ihop utan upprepades sida upp och sida ner. Victors sätt att skriva lämnar nästan ett fingeravtryck efter sig, och utan att vara expert på området håller jag med om att det finns så stora likheter i sådana egenheter mellan mellan detta manuskript och en rad anonyma brev som vid samma tid skickades till olika framstående politiker att man är böjd att hålla med journalister som Anders Leopold och poliser som Börje Wingren (som argumenterat för Victors skuld i Palmemordet) att han sannolikt skrivit även dem. Där framfördes olika, direkta hot mot ledande politiker och en avvikande och farlig verklighetsuppfattning.
Leopold har också en mycket informativ hemsida om bl a Palmemordet (som bl a återger alla vittnesmål utifrån geografisk plats) med kompletterande kommentarer och web-material av Leopold, och utförlig argumentation om vad som talar för Victors skuld enligt de båda Wingren och Leopold. Wingren höll i utredningen av honom hos Stockholmspolisen och när han slutade där tog han sekretessbelagda dokument från utredningen (som fortfarande finns hos journalister och - åtminstone i stora delar - på nätet) och publicerade en bok där 33-åringen utpekas som Palmes mördare, "Han sköt Olof Palme". Boken finns nu återgiven på webbsidan. Fortfarande saknas dock en sammanhängande beskrivning för hur mordet skulle ha gått till, var vapnet skulle ha kommit ifrån och vilka personer som skulle ha kunnat varit inblandade. En vanlig teori på nätet och i en av spelfilmerna om mordet ("Sista kontraktet", 1998, med Mikael Persbrandt) är att Victor skulle kunna ha varit en ”patsy” (refererande till Oswald), en knepig person lurad till mordplatsen för att bli syndabock eller åtminstone krångla till utredningen av de verkliga konspiratörerna ordentligt.
På nätet diskuteras också Victors besynnerliga beteende i psykiatriska termer och bland annat spekulerar man om han kan haft olika personlighetsstörningar, t ex narcissistisk utifrån hans uppenbart grandiosa drag. Visst finns det otaliga belägg för att Victor överskattade sina förmågor och sin betydelse, men kan det förklara hans oförmåga att klara sociala sammanhang, lära sig av sina misstag, etablera sig på arbetsmarknaden, upprätthålla ömsesidiga relationer och försvara sig mot de anklagelser som riktades mot honom? Jag tror att det finns underlag för att komma längre. I ett blogginlägg och en intervju med Tobias Henricsson på Dan Hörnings podcast Palmemordet som läggs ut nu på onsdag kommer jag att föreslå en lösning på Victors svårbegripliga tillkortakommanden.
No comments:
Post a Comment