Palmemordet (3): Victor Gunnarsson

Redan under de första dagarna efter mordet på Olof Palme fick polisen in en rad tips om en då nästan 33-årig man, Victor Gunnarsson, som under kvällen för mordet befunnit sig på kaféet Mon Chéri på Kungsgatan (något hundratal meter från mordplatsen), där han dragit till sig uppmärksamhet genom att närma sig främmande personer, slå sig ner vid deras bord, inleda samtal om politik i ett aggressivt och hätskt tonfall, som främst var riktat mot Olof Palme och socialdemokratin. Han hade till och med nämnt att  att "förrädare skulle skjutas i ryggen” och att "blod skulle rinna på Stockholms gator". Vittnen uppgav också att han doftat vitlök och flera gånger under kvällen gått till telefonen, där han talat upprört. 

När polisen hittade ett vittne som berättade att en vitlöksdoftande man velat ha skjuts från området dit gärningsmannen flytt kort efter mordet och ytterligare två som berättade att en upprörd man kommit in på en nattföreställning på en biograf en stund efter mordet, började de se Victor som en tänkbar gärningsman. Deras teori var att han på något sätt fått instruktioner på caféet, gått till Sveavägen, skjutit mot paret Palme och sedan försökt fly först i en taxi, men då det inte lyckades tagit sig in på nattbion, därefter ätit hamburgare och slutligen åkt hem när spaningarna efter gärningsmannen i de centrala delarna av Stockholm lugnat sig. Polisen stärktes ytterligare av att vittnesmålen till att börja med verkade gå att koppla till samma individ och av idén att detta med att gömma sig på en biograf var typiskt för politiska attentatsmän, eftersom Lee Harvey Oswald gjort så efter mordet på John F Kennedy. 

Vid de första förhören med Victor, som ägde rum en vecka efter mordet, mötte poliserna en person de överhuvudtaget inte kunde förstå sig på. Hans svar kom i svamlande monologer om världspolitiken, Sverige (eller Palmemordet), religion eller i form av vaga undanflykter som "jag vet inte", "jag minns inte", "sånt lägger jag aldrig på minnet". Ibland förlorade han fattningen och blev åtminstone verbalt aggressiv mot förhörsledarna, men oftare skojade han med dem och frågade om han fick bjuda på kaffebröd, blev personlig och drog skämt som inte stämde med något poliserna upplevt tidigare, spexade och verkade uppfatta sig som en av poliserna snarare än som en misstänkt. Vid ett tillfälle skrämde han nästan livet ur unga kvinnliga vittnen genom att göra ett utfall mot spegelväggen som används vid konfrontationer "på skoj". 

Dessutom hittade polisen vid husrannsakan bland annat en telefonbok fylld med över 2000 ”vänner” (inkluderande Kungen och andra kända svenska personer, men också personer från en lång rad olika länder och vad man trodde kunde vara pseudonymer, samt några personer som dykt upp på andra håll i utredningen av Palme-mordet). Där fanns också åtskilligt politiskt material och en teckning av en gravsten med bokstaven "P" (husrannsakan skedde dock ca två veckor efter mordet). Det framkom också att Victor tillbringat veckor och månader i många av jordens avlägsnare länder under olika alias, rent av med falska pass och andra identitetshandlingar och, på hemmaplan, hade ett starkt patos för flyktingar vars parti han ofta tog mot den svenska staten. På en del av dessa platser fanns CIA eller amerikanska baser. I Sverige umgicks Victor främst med grannar och personer han träffat "på stan", inte sällan invandrare som inte kommit in i det svenska samhället och som han hjälpte på olika sätt. Han gick regelbundet till en engelskspråkig frikyrkoförsamling. Allt detta föll så till den grad ur ramen att flera erfarna poliser tyckte sig se ett mönster där Victor måste vara mördaren, kanske som del i en större konspiration bland kurder, en grupp han hade många vänner och bekanta i, eller på uppdrag av en främmande underrättelsetjänst. Vissa tror det än.

Victor Gunnarsson, eller "33-åringen" som han kom att bli känd och tom tala om sig själv, anhölls och utreddes intensivt från den 14 mars och under resten av våren 1986 (men han kom att på något sätt vara föremål för polisens intresse fram till sin för tidiga död 1993). Ändå var allt man hade att gå på indicier som inte knöt Victor till mordplatsen, till något vapen eller ens till ett rimligt handlingsmönster. Han hade drivit runt till synes planlöst under eftermiddagen/kvällen och pratat med främlingar och hade alibi från tiden på Mon Chéri så ett stort problem var hur Victor skulle kunna ha vetat att makarna Palme var på väg mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Sannolikt hade Victor talat i telefon upprepade gånger under kvällen, men eftersom vi också vet att promenaden bestämdes så sent i förloppet att ingen kan ha ringt Victor och sagt att han skulle gå upp mot hörnet Sveavägen/Tunnelgatan - hade han varit dirigerad per telefon hade det behövt bli till bion vid föreställningens slut, och då hade han rimligtvis lämnat Mon Chéri före kl 23.00, den tidigaste tid han lämnat enligt "pojkarna", de vittnen han talade med sist på caféet. Den enda möjligheten skulle varit om Victor lämnat caféet på Kungsgatan, gått runt hörnet upp på Sveavägen och stött på paret Palme av en slump, efter att ha talat om statsministern under stora delar av kvällen, och varit beväpnad, och skjutit mot paret med mycket kort betänketid. Det finns dock inga uppgifter om att Victor annars skulle varit beväpnad ute på stan, vare sig den aktuella dagen eller vid något annat tillfälle. 

Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att förlora kursen under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.

Victor kom att stå under polisobservation under lång tid efter mordet, och tyckte själv att han fick sitt liv förstört av den massmediala uppmärksamheten. Efter att ha försökt komma på fötter igen några år efter mordet gav han upp och flyttade permanent till USA. Då hade han också fått ett större skadestånd från en förläggare för en bok som pekade ut honom som sannolik gärningsman - och skrivit en egen bok om fallet tillsammans med en journalist (under pseudonymen "33-åringen"). 1993 mördades han i North Carolina 1993 i vad som tros ha varit ett svartsjukedrama. Efter hans död har fler böcker kommit ut, och Victor är fortfarande föremål för spekulationer på internet och i media. Han har också skrivit ett "manifest" (manuskript till boken om sig själv) och med viss säkerhet en rad anonyma brev och utspel under åren efter Palmemordet där han påstod sig ha särskilda insikter i hur mordet begicks. Vid några tillfällen i USA skall han mer eller mindre ha erkänt mordet. Det finns också uppgifter om att han året före mordet följt efter Olof Palme och uppträtt konfrontativt eller rent av hotfullt under offentliga möten både i Sverige och Danmark. I alla kontakter polisen hade med honom framstod han som notoriskt lögnaktig, Palmefientlig, besvärlig, och, viktigast av allt, oförmögen att rentvå sig, även om polisen hade lika svårt att få ihop sin teori. Victor kunde aldrig lämna rimliga uppgifter om vad han egentligen hade haft för sig under och efter cafébesöket på mordkvällen eller om i stort sett någonting i sitt liv. 

En svårare person att förhöra är svårt att föreställa sig, även om han i den extremt tillrättalagda bok han publicerade som "33-åringen" efter Palmemordet - men som till stor del spökskrivits av en professionell författare - framställde det helt annorlunda, som om han varit samarbetsvillig och rimlig i sina svar, och gjort sitt bästa för att förklara det han mindes av den aktuella kvällen för poliserna. Ett manus han skrivit själv refuserades direkt av förlaget (trots att Victor uppenbart hade en begåvning för att lära sig främmande språk kunde han inte uttrycka sig "väl", knappt ens begripligt, på sitt modersmål), det var osammanhängande och fyllt av märkliga ord och påståenden som inte gick ihop utan upprepades sida upp och sida ner. Victors sätt att skriva lämnar nästan ett fingeravtryck efter sig, och utan att vara expert på området håller jag med om att det finns så stora likheter i sådana egenheter mellan mellan detta manuskript och en rad anonyma brev som vid samma tid skickades till olika framstående politiker att man är böjd att hålla med journalister som Anders Leopold och poliser som Börje Wingren (som argumenterat för Victors skuld i Palmemordet) att han sannolikt skrivit även dem. Där framfördes olika, direkta hot mot ledande politiker och en avvikande och farlig verklighetsuppfattning. 

Leopold har också en mycket informativ hemsida om bl a Palmemordet (som bl a återger alla vittnesmål utifrån geografisk plats) med kompletterande kommentarer och web-material av Leopold, och utförlig argumentation om vad som talar för Victors skuld enligt de båda Wingren och Leopold. Wingren höll i utredningen av honom hos Stockholmspolisen och när han slutade där tog han sekretessbelagda dokument från utredningen (som fortfarande finns hos journalister och - åtminstone i stora delar - på nätet) och publicerade en bok där 33-åringen utpekas som Palmes mördare, "Han sköt Olof Palme". Boken finns nu återgiven på webbsidan. Fortfarande saknas dock en sammanhängande beskrivning för hur mordet skulle ha gått till, var vapnet skulle ha kommit ifrån och vilka personer som skulle ha kunnat varit inblandade. En vanlig teori på nätet och i en av spelfilmerna om mordet ("Sista kontraktet", 1998, med Mikael Persbrandt) är att Victor skulle kunna ha varit en ”patsy” (refererande till Oswald), en knepig person lurad till mordplatsen för att bli syndabock eller åtminstone krångla till utredningen av de verkliga konspiratörerna ordentligt.

På nätet diskuteras också Victors besynnerliga beteende i psykiatriska termer och bland annat spekulerar man om han kan haft olika personlighetsstörningar, t ex narcissistisk utifrån hans uppenbart grandiosa drag. Visst finns det otaliga belägg för att Victor överskattade sina förmågor och sin betydelse, men kan det förklara hans oförmåga att klara sociala sammanhang, lära sig av sina misstag, etablera sig på arbetsmarknaden, upprätthålla ömsesidiga relationer och försvara sig mot de anklagelser som riktades mot honom? Jag tror att det finns underlag för att komma längre. I ett  blogginlägg och en intervju med Tobias Henricsson på Dan Hörnings podcast Palmemordet som läggs ut nu på onsdag kommer jag att föreslå en lösning på Victors svårbegripliga tillkortakommanden.