Saturday, May 2, 2020

COVID-19 pandemin - ännu en prövning för mänskligheten

Mitt föregående inlägg om COVID-19 syftade till en objektiv beskrivning av smittspridning (med särskilt fokus på Reproduktionstal, som använts lite i den svenska debatten jämfört med flera andra länder) och sjukdom. Nu vill jag diskutera pandemins betydelse för oss.

Människan har tre stora, återkommande plågoris på befolkningsnivå: krig, epidemier och (natur)katastrofer. En epidemi eller en katastrof är inte några krig, även om det har blivit vanligt att tala i krigsmetaforer. En sjukdom som cancer har blivit ett krig att "utkämpa" mot tumörcellerna, behandlingarna "slag", målet att "vinna", den som har dött har "förlorat kampen" mot sjukdomen. Detta är en falsk och skadlig bild. Man genomlider sjukdomar. Vem skulle dra i strid mot en överlägsen, oförutsägbar motståndare som aldrig har hört talas om regler och hela tiden kan byta gestalt? Som i många fall är oövervinnerlig när det gäller vad den kommer att göra med ens kropp? Att en människa kan höja sig över sin sjukdom och så länge som möjligt bevara sin tankefrihet och resning, till och med växa, i lidandet är en annan sak.

(Natur)katastrofer innebär att människor måste göra sitt för att överleva och hjälpas åt. Här är hjälpen till de andra som minst komplicerad och de flesta överlevande har hjälpts åt tills hjälp utifrån anländer, det är en del av att själv klara sig. Hjälplöshet är en naturlig känsla, hysteri en farlig reaktion, mod hjälper men är inte alltid till stor nytta, förmåga att fungera i grupp antagligen den viktigaste egenskapen.

I krig hotas allt liv och fienden är mindre tydlig idag än på Hitlers tid, men det går att samla sig i motstånd mot en princip, en person eller en stat. De egna leden kan rymma förrädare men i stort sett kan civila agera som vid naturkatastrofer, medan en grupp stridande krävs, som förutom gruppsammanhållningen har tillräckligt mod, sinnesnärvaro och välkanaliserad aggressivitet för att möta fienden. Krig och katastrofer är spännande, särskilt krig kan vara ärofyllt, böcker skrivs och filmer spelas in. Epidemierna försöker vi glömma.

På många sätt är epidemi en svårare prövning än de andra. Här hjälper inte solidaritet och hjältemod mer än för att avlasta de redan drabbade. Det som utrotar epidemin är istället rädslan. När vi blir tillräckligt rädda för varandra för att isolera oss undan smittan kan den lugna sig. Annars löper den obönhörligen sitt lopp genom en befolkning, tills den är färdig med oss. Som jag skrev i det förra inlägget finns bara tre saker för att motverka en epidemi: isolering, immunitet som är det naturliga slutet på epidemin, när ingen mer är mottaglig, och insatser från den moderna medicinen, som vaccin. Rädslan smyger sig in hos den starkaste fatalisten, hos den mest solidariske, hos den den mest hjältemodige, helt enkelt för att den är det enda som hjälper. Tack vare vår rädsla har inte sjukvården havererat.

Samtidigt äter rädslan oss inifrån. Människor som är rädda för varandra kan få för sig att göra vad som helst. Vanliga möjligheter till tröst och ny styrka stängs. Döden blir ensam och inhuman. Hysteri gör oss åter mer sårbara. Ilskan mot de som inte förstår eller utsätter andra för fara hjälper inte. Det gäller bara att vidmakthålla rädslan, hård och kall, och förmedla den känslan till andra så gott man kan, den skyddande rädslan.

Jordan Peterson har sagt att varje människa får räkna med att drabbas av något som får hela vår existens att skaka kanske vart femte år, som att en älskad människa dör, ett äktenskap bryts, en allvarlig konflikt uppstår i familjen, en svår sjukdom diagnosticeras, någon närstående blir arbetslös. Vår personlighet byggs inte bara upp av egenskaper som får oss att klara de goda tiderna utan också ta oss igenom dessa kriser. Till de personliga utmaningarna verkar det som att vi kan lägga de tre "stora" som kanske drabbar en människa var tjugofemte år, beroende på när och var man lever.

Att varje generation i en befolkning drabbas verkar närmast ofrånkomligt. Det gäller att använda de goda åren däremellan till att bygga upp relationer, resurser och resiliens för att ta sig igenom de svåra tiderna med sin psykiska hälsa, känslan av livets grundläggande mening och något slags hopp i behåll. Resiliens (motståndskraft) i personligheten och psyket byggs upp genom regelbundna, goda vanor (som hjälper särskilt vid isolering), träning av självkontroll, inklusive att hantera känslostormar, och att utveckla ett inre liv man klarar att vila i. Vikten av att ha ordnade relationer, tydligt genomtalade, konflikter lösta eller möjliga att leva med, som också kan innebära praktisk hjälp och ansvarstagande, belyses av prövningar stora som små. Resurser handlar om rimliga förberedelser för prövningar vi kan anta kommer. Att ha det nödvändiga hemma, testamente och andra viktiga handlingar skrivna, tillräckligt med pengar för att klara förändringar i inkomst och veta var man har viktiga dokument och föremål kan underlätta enormt. Sorg, ångest, förtvivlan eller nedstämdhet är normala reaktioner utöver de känslor vi redan nämnt. Psykisk hälsa är basala förmågor (skilja galna sinnesintryck och destruktiva tankar från verkligheten, hantera känslor och impulser, planera och arbeta/sysselsätta sig, sova och äta, fungera i grupp) och vidmakthålla personlighet, mening och hopp.

Många av oss som är i femtioårsåldern är inne på den andra "befolkningsprövningen" i livet. Jämnåriga med bakgrund på Balkan eller i Iran har upplevt både ett krig och en pandemi. Människor i den äldsta generationen kan ha upplevt fler krig och pandemier. I Sverige har vi varit förskonade från naturkatastrofer och krig, men många människor här bär med sig upplevelser från andra länder. För mig är detta den andra epidemin som slår rakt in i mitt liv. Jag levde mitt i AIDS-krisen som ung, nu känns det som att det händer igen. Båda gångerna drabbas minoriteter och sjukvårdspersonal hårdare.

Även om stigmatiseringen och utsiktslösheten för de unga drabbade var extrem den gången finns samma krypande rädsla, samma osäkerhet inför det hot man inte vet något om, sedan vet lite mer om men inte alls det man behöver veta. Då fick man till slut veta att smittan överfördes via kroppsvätskor, nu sades det först att det handlade om droppar som högst kunde ta sig någon meter genom luften, sedan har experterna verkat mindre säkra. Kanske kan ett möte utomhus räcka, i Frankrike talas om att joggare skall hålla tio meters avstånd, ibland kan föremål smitta, ibland inte.

Känslan av att "andra" inte förstår, kasten mellan försiktighet och övermod, följt av tom hopplöshet är desamma. Både gångerna handlar det om fruktansvärda sjukdomar. HIV var utdragen, med ofta en lång symtomfri tid innan sjukdomen, som också kunde dra ut på tiden men under de första tio åren innebar en ofrånkomlig död. Covid-19 kan slå till från ena dagen till nästa, vara en bagatell, en akut livshotande lunginflammation eller märkliga symtom som verkar aldrig vilja gå över. Hoppet finns, är till och med stort för unga, men sjukdomen kallas "varannandagssjukdom" eftersom den ofta förbättras för att försämras och håller på så i veckor eller längre. Döden kan bli lika ensam som den AIDS gav för de allra mest utsatta, medan många andra då fick dö hemma eller på ett hospice omgiven av sina nära. Nu dör de flesta på ett sjukhus eller ett äldreboende med besöksförbud, omgiven av vårdpersonal i full skyddsutrustning, och i bästa fall några anhöriga som till slut undantagsvis fått komma in. Liksäckarna är desamma.

Nu talas det om att de döda i COVID-19 kan komma att räknas i tiotusental (8000-40000 har nämnts av seriösa källor senaste veckan). Ungefär två tusen svenskar dog i HIV-epidemin, knappt tusen på Estonia, knappt sex hundra i tsunamin på Annandagen 2004. Nästan alla svenskar kände någon av dessa. De döda är toppen på ett isberg av sörjande anhöriga, personer som klarat sig från allvarlig COVID-19 med livet i behåll men med svåra restsymtom och nedsatt funktionsförmåga, "lindriga" fall som är sjukare än vi kan föreställa oss, isolerade äldre som har svårt att klara sig, sjuka som inte vågar söka vård eller kan få vård för andra sjukdomar, rädda, arbetslösa, människor som förlorar allt. Framtiden är plötsligt obekant, trots att vi brukar tillbringa så mycket tid i den. Minnena blir istället viktigare för att stå ut med lidandet vi har mitt bland oss, även om nostalgi inte kan lindra oron för nära svårt eller mycket svårt drabbade och alla de som arbetar med sjukvård eller är utsatta på andra sätt, oron för att inget någonsin skall bli sig likt igen.

No comments:

Post a Comment

COVID-19 pandemin - ännu en prövning för mänskligheten

Mitt föregående inlägg om COVID-19 syftade till en objektiv beskrivning av smittspridning (med särskilt fokus på Reproduktionstal, som anvä...