One hundred years since the Romanov murders

One hundred years have just passed since the Bolshevik regime in what was to become the Soviet union decided to kill all members of the Romanov house that they could lay hands on. After 300 years of Romanov rule, the last Czar of Russia, Nicholas II, had abdicated in early 1917. His reign had been characterized by large economic progress but also continuous unrest, terrorist attempts, revolts, and two disastrous wars the Russian empire was unprepared for and could not carry politically-structurally (especially since the Emperor had put himself at the helm of the armed forces). After the abdication, a liberal, west-oriented provisional government led by Alexander Kerensky was put in place and general elections to a new parliament were prepared for in the spring of 1918. The Great War had been fought since the summer of 1914. After initial great successes against Austria-Hungary and the Ottoman Empire, which had relieved the West Front of France and Flanders that certainly would have collapsed and led to a swift German victory in 1914 had the two-front war not forced Germany to split its resources, the Russian people was totally exhausted by the war by 1917, and in spite of the promise of victory brought by the US entrance, could not withstand the coup d'état of the Bolsheviks in October 1917. The planned election was called off and the "dictatorship of the proletariat" was proclaimed. Soon, Russia (to be renamed the Soviet Union) turned away from the West and its former close ties with Europe diplomatically, culturally and economically were broken off. 

In Russia, Nicholas remained with his wife Alexandra and their five children, living a fairly comfortable life in captivity in a governor's residence in Siberia. His brother and several uncles had remained in Saint Petersburg with their families and his mother, sister and other family members had gone to the Crimea. The Bolshevik regime soon agreed to the Brest-Litovsk peace treaty with Germany, in which Russia gave up large areas of Central Europe for peace. Nevertheless, almost immediately a civil war broke out to depose the Bolsheviks, who were only supported by a small part of the population. The question of what would happen to the more than twenty members of the Romanov family who remained in Russia was in the air. Claims for public trials specifically against Nicholas and Alexandra in the style of those against Louis XVI and Marie Antoinette more than a hundred years before were raised. That the end would be similar started to seem likely.

On the other hand, few people could imagine that the Bolsheviks would decide to eradicate the entire Romanov family, as far as its members were in Bolshevik-controlled territory. But this was Lenin's and Sverdlov's plan. They started with Nicholas younger brother Michael, an officer with liberal leanings, in order to probe the international mood. He was abducted from the Siberian city of Perm in June, 1918, with his English secretary, and his destiny remains enigmatic ever since. More importantly, there was no international outcry, not even what could be called a "reaction". Then, on July 17, 1918, Nicolas was massacred with his wife, five children (the oldest, Olga, was 22, the youngest, the haemophiliac Heir, Alexey, had just reached the age of 14). The family's doctor, cook and two servants shared their destiny, only a 14-year-old kitchen boy was saved. The next day, Alexandra's sister Ella, who upon being widowed in 1905 had given away all her possessions, started a religious order and worked among Moscow's poor, was thrown alive in a mining shaft followed by burning faggots and live hand grenades together with a fellow nun, an old Grand Duke, three Princes and the 21-year-old poet and officer cadet Prince Vladimir Paley. Hymn singing was heard from the shaft for several days afterwards and in it, the sisters might even have been able to dress some of the men's wounds. Finally, four Grand Dukes were shot in St. Petersburg in January the following year, 1919. In Crimea, the Czar's Danish mother with her daughter, grandchildren and some cousins were rescued by the British navy in April, after having long refused to abandon Russia to its destiny. A few other family members succeeded in various daring escapes. In one way, the Bolsheviks succeeded in their purpose: since 1920, the Russian Imperial family in exile has consisted of rival fractions. Only in recent years have some of them moved back to Russia, but without playing a political role. Claimants to be miraculously saved children of the Czar became part of the 20th century folklore and the subject of several Anastasia movies. A new grasp on the history has been taken by the creator of Mad Men, Matthew Weiner, in his new TV-series, The Romanoffs.  

Rasputin 

In the background to the fall of the Czarist regime in 1917, Grigorij Rasputin, a wandering Siberian man, is always referred to. He had become indispensable to Alexandra through his ability to stop Alexey's bleedings. Presenting himself as a "Man of God", he was neither priest nor monk, and lived a life of debauchery when given the opportunity, in a manner that scandalized the Imperial family in the eyes of contemporary society. In recent years, several scientific biographies have been published about him (Fuhrman, Smith), which makes it easier to understand his person and the role he played. He had great charisma, impressive to people in high society, which helped him gain a following, in spite of his lack of religious education and far from conventionally pious life-style. His core message ("The more you sin the more abundant Grace you will receive"), however, has always gained traction, especially among the higher echelons of society. 

After a few years of wandering and pilgrimage, including to the Mount Athos, Rasputin was established as a phenomenon in St Petersburg society and was introduced to Nicholas and Alexandra by 1905, and to their children the following year. Then he prayed for Alexey, who had an attack of haemophilia. Alexandra was deeply religious with mystical traits, and when Alexey instantly recovered, she came to see Rasputin as her son's saviour, possessing magic insights in the future. For long, his advice was sound, including a prophetic warning for the Great War to be declared. Unfortunately, this was one of the times Nicholas did not heed his advice. Alexandra was an Orthodox Christian (after converting from Lutheranism shortly before her marriage) and a Russian patriot - the rumors that she had worked to favor her native Germany are as false those of intimate relationships with Rasputin. 

How Alexandra could isolate herself and her family from the court and the people (the same basic mistake as Marie Antoinette did, whose portrait Alexandra had in her audience room and should have had lots of opportunities to contemplate) and then give Rasputin access to the family's private circles, has been discussed widely and the historians' judgment about Alexandra has been consistently severe). One possibility is that she modeled her relationship with Rasputin on those of her grand-mother, Queen Victoria of Britain, who first granted the Scotsman John Brown and then the Hindu muslim Abdul Karim access to her family life as some sort of deputies for the common people. As a child and a young woman, Alexandra must have seen both of these two men in the presence of her grandmother, and we know she had the British Queen as model for her way of managing her family and her court (though, unfortunately, she rejected British constitutionalism for Russia). It is possible that she simply saw Rasputin as no more scandalous than her grand-mother's "friends". 

Several events when Rasputin's presence or prayers coincided with Alexey's sudden recovery from life-threatening bleedings are documented. The most famous occurred at the Polish hunting lodge Spala in the autumn of 1912. Alexey had a haematoma in his groin that had become infected and led to peritonitis and septicaemia. Bulletins of his imminent death were sent out to the Russian Empire (although his disease was otherwise treated as a state secret). Rasputin had been banned from court the prior year after an especially vicious drinking bout. In total despair, Alexandra telegraphed him to ask for prayer and his imminent answer was just "Be calm. The boy will live". The next day, Alexey sat up and ate. After that, nothing could shake Alexandra's faith in Rasputin's miraculous powers. It has been speculated whether this was linked to the bleeding disease being of a less serious nature or a totally different disease. This can, however, be rejected on the basis of genetic analyses made on the skeletons of the family, where a specific base pair mutation was found that completely inhibits the synthesis of coagulation factor IX in Alexey, his mother and one of his sisters (women do not get sick but act as carriers of the disease as they have a healthy gene copy on their second X chromosome, whereas men just have the defective gene on their single X chromosome, and therefore bleed). These results have also shed new light on the disease in the British, German, and Spanish royal families (tragically enough, the same disease contributed to the weakening of the Spanish monarchy and the ensuing civil war there). Most probably, it was due to a de novo mutation in Queen Victoria herself, who had a haemophilic son and at least two carrier daughters.

Verdict of History

Nicholas, Alexandra, their children and last "court" who shared their destiny have been rehabilitated from the very negative image propagated after the revolution, not least through modern evidence that the Czar tranferred all his bank assets back to Russia at the outbreak of war in 1914 in order to support the war effort. They have been declared saints by the Russian Orthodox Church, first the whole family and their entourage by the Russian Orthodox Church Outside Russia in 1981 and then by the joint Russian Orthodox Church in 2000 (the family only, as "passion-bearers", and then the doctor, Eugene Botkin (stemming from a very well-known Russian medical family), in 1916). During their captivity, they showed unusual dignity and courage, reconciliation with their destiny and forgiveness of those who did them ill, which have made them icons for today of family closeness in adversity and patience and equanimity before death. The judgment on Nicholas' reign, which was first only defended by a handful of historians, among them Sir Winston Churchill, has become more nuanced. But it is as human beings that the Romanovs have come to touch people in our age. During their imprisonment, they showed unusual dignity and courage, made peace with their destiny and forgave their guards and prayed for the new men in power. The family, parents and children alike, were carried by affection for each other and lived a deep Christian faith that during the last year became a mystical identification with each other and the suffering Christ. The image of them waiting for their assassins has come to stand as an icon for families who stay together through adversity and suffering and prepare to face death with humility and reconciliation.

Robert Massie's biography "Nicholas and Alexandra" came out in 1967 and gave rise to one of the last old-fashioned feature films intended for all-night showing with a pause at the theatres in 1971. Since then, countless biographies have been published on the family, both about their political role and the magnificent and lifelong love story of Nicholas and Alexandra, who is considered one of the happiest in the royal annals and even one of history's "classic" love couples. But the opening of the Russian archives and the internet made a lot of new material available, not least photographs. The members of the last Imperial family constantly photographed each other, in all conceivable situations, from nude baths in the Gulf of Finland to the most magnificent state ceremonies of the Russian empire. Of course, most of these photos were never intended to be made public - but now they are (you can just start browsing on Google, Pinterest, YouTube or Flickr, using Nicholas and Alexandra, OTMA, Alexey, Romanovs, Alexanderpalace). And the chance is that you will be mesmerised just the way countless others have been. Not only were all the members of the family outstandingly beautiful, each in his or her specific way, dressed in exquisite Belle Epoque finery, they really had the ability to "go through" the lens in the way international royalty had to wait for a certain young lady to relive as a bride in 1981. The recreations of their lives now abounds on websites, blogs, and photographic reconstructions of their lives. The four sisters used the first letter of their names to create a common signature, OTMA, which is now the title of a widely played theatrical play. The whole Russian revolution was recreated through excerpts from letters and speeches and historically accurate Twitter feeds from all its main protagonists, from the members of the imperial household to the revolutionaries under the hashtags Romanov100 or Russia_1917. A new book including reconstructed images is planned for early 2019 to showcase the spiritual impact of the family, Royal Martyrs. 

Through their camera shots, the family has also come to serve as photographic icons for all the millions that fell victim to the communist revolutions and perished in civil wars of the 20th century, in a way similar to that of Anne Frank's diary and portrait, which made her the icon of the victims of the Holocaust. After a more and more desolate reign (for which they were tragically unprepared and too young, just as Louis XVI and Marie Antoinette had been), lost wars and a harsh historical verdict, the last Imperial family of Russia, a hundred years after their deaths, have come to have a deep spiritual meaning to countless people, this time not as princes but as a family. Their group photos embody the hope of family, love and faith before evil and suffering without any possibility of a humanely happy ending. 

The Romanovs' home albums now form a work of art that stands on its own in relation to their political and religious significance. The girls in their white dresses, the loving parents and the boy in the sailor suit.  The summer at the sea, the snow mountains of winter, the palace interiors. Olga in love at the outbreak of war, growing into an ascetic and pensative young woman, Tatiana the responsible, tall with her hair in an up-do, the warm-hearted and loving Maria, and the always funny Anastasia doing pranks before the camera, sometimes with a cigarette in the corner of her mouth at a very young age. The hemophiliac boy who dreamt of being a soldier, with the look of someone who has been ill and in constant pain for most of his life, often to the point that he had to be carried by a sailor or his parents. The emperor looking uncomfortable, even nervous, in public but oh so proud of his family (and of his well-toned body while swimming naked). Alexandra's youthful beauty, sad gaze and, finally, prematurely aged face as she lived with the constant risk of her son dying from any trivial bleeding (as she had seen her uncle, her brother and so many other relatives do). She really looks five - or sometimes even ten - years older for each year passing in the last decade of her life, and her visible suffering will stay longer with the viewer than any of her outward splendor. In all, it forms a touching image of life's different phases and aspects.

Post-Scriptum

Nicholas, his wife Alexandra (Alix of Hesse) and mother Marie (Dagmar of Denmark) were the most prominent members of the Romanov family and closely related to ruling families on all sides; through his mother, a daughter of the Danish King Christian IX, Nicholas was a first cousin of the Kings of Britain, Greece, Denmark and Norway, and of a number of German princes, while Alexandra was the grand-daughter of Queen Victoria of Great Britain and thus first cousin of the German Emperor and the King of Britain, the Queens of Norway and Spain and the Crown Princess of Sweden. None of their royal relatives tried especially hard to save them during their last year. The one Head-of-state who really tried was the unrelated King Alfonso XIII of Spain, who may have had some special sympathy as a father of haemophiliac sons. Members of Alexandra's close family came to prominence during the 20th century, when her niece, Lady Louise Mountbatten, married the widowed Crown-Prince Gustaf Adolf of Sweden in 1923 and became a much-loved Queen of Sweden from 1950 to her death in 1965. Her brother, Lord Louis Mountbatten, was a British Admiral of the Fleet and was assassinated by the IRA in 1979. And, of course, Alexandra's grand-niece, Prince Philip of Greece and Denmark, later Philip Mountbatten, married the future Queen Elizabeth, whose own great-grandmother, Queen Alexandra of the UK, had been the sister of Nicholas' mother, Dagmar of Denmark, the Dowager Empress Marie of Russia.

DNA studies have accounted for all members of the last Imperial family, meaning that no-one survived the massacre of July 17, 1918, and that all "survivors" who have claimed to be Anastasia, Alexey or any of the other Russian Royals, have been impostors.

Hundra år sedan morden på Romanovfamiljen

Hundra år har gått sedan den nytillträdda bolsjevikregimen i det som skulle bli Sovjetunionen beslöt mörda alla medlemmar av släkten Romanov som de kunde lägga händerna på. Efter 300 år av Romanov-styre hade den siste tsaren av Ryssland, Nikolaus II, abdikerat på vårvintern 1917. Hans regeringstid hade präglats av stora ekonomiska framsteg men också av ständig oro, attentat, revoltförsök, och två förödande krig det ryska kejsardömet var illa rustat för och inte kunde bära politiskt-strukturellt (särskilt när kejsaren själv ställt sig i spetsen för armén). Efter abdikationen inrättades en provisorisk regering med liberal, västorienterad inriktning under Alexander Kerenskij, och allmänna val till ett nytt parlament började förberedas. Krigströtta trots framgångar mot Österrike-Ungern och det Ottomanska riket och en lovande situation i väst (USA hade just gått in i kriget) kunde det ryska folket inte stå emot sovjeternas kupp i oktober 1917. De planerade valen ställdes in och "proletariatets diktatur" proklamerades. Snart vändes Ryssland (som nu kallades Sovjetunionen) bort från de tidigare nära kontakterna med Europa kulturellt, ekonomiskt och diplomatiskt.

Kvar i Ryssland fanns Nikolaus med sin hustru Alexandra och deras fem barn som levde ett ganska bekvämt liv under fångenskap i ett guvernörsresidens i Sibirien, hans bror och flera farbröder med sina familjer i Sankt Petersburg och hans mor, systrar och andra familjemedlemmar på Krim. Bolsjevikregimen ingick snart freden i Brest-Litovsk med Tyskland där Ryssland avträdde stora landområden i Centraleuropa mot fred. Ändå utbröt nästan omedelbart ett inbördeskrig för att avsätta bolsjevikerna, som bara hade stöd av en liten del av befolkningen. Frågan om vad som skulle hända med de drygt tjugo medlemmarna av familjen Romanov som fanns kvar i Ryssland hängde i luften. Krav på offentliga rättegångar restes, särskilt mot Nikolaus och Alexandra. Det var knappt 130 år sedan dem mot Ludvig XVI och Marie Antoinette. Att slutet skulle bli snarlikt började gå upp för fler och fler.

Däremot kunde få personer föreställa sig att bolsjevikerna skulle bestämma sig för att utrota hela Romanovsläkten. De började med att mörda Nikolaus yngre bror Michael, en officer som sågs som den mest demokratiske och progressive familjemedlemmen, och hans brittiske sekreterare i juni 1918. När omvärldens reaktioner knappt blev märkbara bestämde man sig för att gå vidare i större skala. Den 17 juli 1918 massakrerades Nikolaus med sin hustru, fem barn (den äldsta, Olga, var 22, den yngste, den blödarsjuka tronföljaren Alexei, hade just fyllt 14), läkare, kock och två tjänare. Endast en 14-årig kökspojke skonades. Dagen efter kastades Alexandras syster Ella, som sedan hon blivit änka 1905 gett bort alla sina ägodelar, startat en nunneorden och arbetat för Moskvas fattiga, levande ner i ett tomt gruvschakt med brinnande ris och handgranater efter sig tillsammans med en medsyster, en åldrig storfurste, tre prinsar och den 21-årige kadetten prins Vladimir Paley, en mycket lovande poet. Det hördes psalmsång ur schaktet i flera dygn efteråt, och när kropparna till slut grävdes upp hade kvinnorna lagt förband på några av de värsta öppna såren med tygbitar från sina nunnedräkter. Slutligen arkebuserades fyra storfurstar i St Petersburg i januari året därefter. På Krim fanns tsarens danska mor med sin dotter, barnbarn och några kusiner, som räddades av britterna i april 1919 efter att i det längsta ha vägrat lämna Ryssland åt sitt öde. Ett fåtal andra familjemedlemmar genomförde djärva flyktförsök. På ett sätt lyckades bolsjevikerna med sitt syfte: den ryska kejserliga ätten består sedan 1920 av sinsemellan rivaliserande fraktioner i exil. Först de allra senaste åren har några av dem flyttat tillbaka till Ryssland, men utan att spela någon egentlig politisk roll. Personer som påstått sig vara mirakulöst räddade tsarbarn blev 1900-talslegender och förebild för en rad filmer på Anastasia-temat. DNA-tekniken har därefter gjort det möjligt att lägga historierna till handlingarna (och visa att alla "överlevarna" var bedragare), medan sagan lär leva vidare. Ett nytt berättargrepp på historien har just utgjort materialet för en TV-serie av skaparen av Mad Men, Matthew Weiner (The Romanoffs).

Rasputin

När tsarregimens fall diskuteras kommer Grigorij Rasputin oundvikligen på tal. Han var en kringvandrande man från Sibirien som hade gjort sig oundgänglig för Alexandra genom sin förmåga att hejda Alexejs blödningar. Han presenterade sig som en "gudsman" men var inte präst eller munk, och när han fick möjlighet levde han ett utsvävande liv som skandaliserade tsarfamiljen. På senare år har flera vetenskapliga biografier getts ut om honom (Fuhrman, Smith), som gör det lättare att förstå hans person och den roll han spelade. I grunden besatt han en ovanlig karisma, som fick människor att uppmärksamma honom och tro på honom, trots att han saknade bildning och knappast levde ett konventionellt kristet liv. Hans grundbudskap, "Synda friskt för att få mer Nåd", har aldrig haft svårt att få publik, inte minst bland de rika.

Efter några års vandrande, bland annat till det heliga berget Athos och möjligen ända till Jerusalem, etablerades Rasputin som ett fenomen i societeten i S:t Petersburg under åren efter sekelskiftet. Redan hösten 1905 presenterades han personligen för Nikolaus och Alexandra. Sannolikt träffade han deras barn året efter och bad då för tronföljaren, som hade en blödningsattack. Alexandra var djupt religiös med mystiska drag och när Alexei genast blev bättre efter hans besök kom hon att se  Rasputin både som sin sons räddare och något av ett politiskt orakel, med magiska insikter i framtiden. Under många år var hans råd generella och kloka, till exempel profetiska varningar för att låta världskriget bryta ut. Tyvärr lyssnade inte Nikolaus den gången. Alexandra var dock ortodoxt kristen (efter att ha konverterat från lutheranismen kort före sitt äktenskap) och rysk patriot - rykten om att hon skulle gått sitt födelselands Tysklands ärenden under kriget är lika felaktiga som att hon skulle ha haft intima relationer med Rasputin.

Hur Alexandra kunde isolera sig och sin familj både från hovet och folket (samma misstag som Marie-Antoinette gjorde, vars porträtt Alexandra hade i sitt audiensrum och vars öde hon borde ha haft tillfälle att begrunda) och sedan bereda Rasputin tillgång till familjens privata kretsar har förbryllat historikerna. En möjlighet är att hon helt enkelt tog efter sin mormor, drottning Victoria av Storbritannien, som först hade skotten John Brown och sedan den indiske muslimen Abdul Karim i sin innersta krets som något slags ställföreträdare för det enkla folket. Vi vet att drottning Victoria var en viktig förebild för Alexandra och tagit del i hennes uppfostran efter att hon förlorat sin mor, storfurstinnan Alice av Hessen-Darmstadt, som var Victorias andra dotter, 1878. Under sin uppväxt tillbringade systrarna från Hessen långa tider med sin mormor i princip varje år och Alexandra var där en längre tid inför sitt äktenskap. Hon kan själv ha sett Rasputin som varken mer skandalös eller principiellt annorlunda än Victorias "vänner", och tänkt på hur hovet och familjen alltid motarbetat dem när hennes egen omgivning varnade för Rasputin.

Rasputins inflytande över Alexeis blödningar är svårare att förstå. Inte bara kunde hans lugnande närvaro eller hypnotiska blick stilla pojkens hemofiliattacker. Vid den mest omskrivna krisen 1912 på jaktslottet Spala i Polen hade Rasputin (äntligen enligt samstämmiga bedömare) förvisats av Nikolaus till sitt hem i Sibirien efter sällsynt elaka fylleskandaler. På hösten drabbades Alexei först av en stor blodutgitning i ljumsken som blev infekterad och gav upphov till bukhinneinflammation och allmän blodförgiftning. När tronföljaren låg döende med skyhög feber sedan många dygn gick kommunikéer om hans förestående bortgång ut till hela Ryssland (trots att hans sjukdom annars behandlades som en familjehemlighet). Alexandra telegraferade desperat till Rasputin som svarade helt kort "Oroa er inte. Pojken kommer att leva.". Dagen efter satt Alexei upp och åt. Efter detta kunde inget skaka hennes tro på Rasputins mystiska krafter.

Man har spekulerat i om Rasputins förmåga att hela Alexei berodde på att hans blödarsjuka skulle ha varit av mindre allvarlig art eller rent av en annan sjukdom. Alla dessa hypoteser kan nu tillbakavisas på basen av de genetiska analyser som gjorts av kejsarfamiljens skelett, där man funnit en specifik basparsmutation, som helt slår ut syntesen av Koagulationsfaktor IX, hos Alexei, hans mor och en av hans systrar (kvinnor blir inte sjuka utan bara anlagsbärare eftersom de har en frisk gen på sin andra X-kromosom). Dessa studier har kastat nytt ljus över hur svår sjukdomen var även hos de drabbade personerna i de brittiska, tyska och spanska kungliga familjerna - tragiskt nog bidrog sjukdomen även till monarkins fall och inbördeskriget i Spanien. Med all sannolikhet uppstod mutationen hos drottning Victoria, som gav anlaget till minst två av sina fem döttrar och själv födde en blödarsjuk son, den yngste, Leopold, som blev farfar till vår Kungs mor prinsessan Sibylla (som inte kan ha burit på anlaget, eftersom en blödarsjuk mans söner aldrig kan föra det vidare).

Historieskrivning och betydelse idag

Nikolaus, Alexandra, deras barn och sista "hov" som delade deras öde, har rehabiliterats ur den mycket negativa bild som tecknades av dem kring revolutionen och helgonförklarats av den rysk-ortodoxa kyrkan (i utlandet helgonförklarades både kejsarfamiljen och deras följeslagare 1981 som martyrer, medan den sammanslagna ryska kyrkan följde efter 2000 med att helgonförklara familjen som "passionsbärare" och 2016 med doktor Eugene Botkin, från en känd rysk läkarsläkt, som med fog kan sägas ha tagit den hippokratiska eden längre än de flesta läkare). Historiska belägg för att kejsarfamiljen tog hem hela sin förmögenhet till Ryssland vid världskrigets utbrott för att personligen bidra till krigsinsatsen har påverkat det historiska omdömet om dem, särskilt i dagens Ryssland. Bedömningen av Nikolaus regeringstid, som först bara försvarades av enskilda historiker, bland dem Sir Winston Churchill, har blivit betydligt mer nyanserad. Men det är som människor Romanovs främst kommit att beröra vår tid. Under fångenskapen visade de osedvanlig värdighet och mod, försonade sig med sitt öde och förlät dem sina vakter och bad för de nya makthavarna. Familjen, både föräldrarna och barnen, bars av kärlek till varandra och levde en djup kristen tro som under det sista året av deras liv fördjupades till en mystisk identifikation med varandra och den lidande Kristus. Bilden av dem när de väntar på sina mördare har kommit att stå som en ikon för familjer som håller samman genom svårigheter och lidande och bereder sig att möta döden med ödmjukhet och försoning.

Intresset för familjen har ökat lavinartat sedan Robert Massies biografi "Nikolaus och Alexandra" kom ut 1967 och blev en av de sista gammaldags biostorfilmerna för helkväll med paus 1971. Sedan dess har det getts ut oräkneliga biografier om familjen, både om deras politiska roll och om Nikolaus och Alexandras stormande och livslånga kärlekssaga, som anses vara en av de lyckligaste bland de kungliga familjernas hårt begränsade äktenskap och rent av gjort dem till ett av historiens "klassiska" kärlekspar. På 1990-talet ledde öppnandet av de ryska arkiven och framväxten av internet till att mängder av material, offentligt och privat, inte minst fotografier, blivit tillgängliga. Familjen fotograferade ständigt varandra, i alla tänkbara situationer, från nakenbad i Finska viken till uppklädda för kejsarhovets mest storslagna situationer. Naturligtvis tänkte de inte att dessa bilder skulle bli allmänt tillgängliga - men det blev de, och idag ligger största delen av materialet på internet (börja söka på ex Pinterest, Google, YouTube eller Flickr). Och alla familjemedlemmarna var osedvanligt vackra, var och en på sitt sätt, klädda som på "la belle époque" och hade personligheter som "gick genom" kameran (på ett sätt som världen fick vänta på en ung brud 1981 för att återse bland kungligheter). Fascinationen över materialet har gett upphov till mängder av webbsidor, bloggar, fotoarkiv och rekonstruktioner av deras liv. De fyra döttrarnas gemensamma initialer OTMA har blivit ett signum även för vår tid, en saga om unga kvinnor som också råkar vara prinsessor med ett tragiskt slut, som nu senast blivit en framgångsrik teaterpjäs (Googla Nicholas and Alexandra, Romanovs, Alexanderpalace, OTMA, Alexei). Hela ryska revolutionen och dess efterspel gick att följa 2016-18 i ett unikt historieprojekt på Twitter, Romanov100, där varje huvudperson, från kejsarfamiljen till revolutionärerna, hade egna konton där deras brev och texter lades upp på rätt datum tillsammans med berättande nyskrivna tweets. En ny bok med rekonstruerade bilder planeras för att beskriva familjens andliga betydelse, Royal Martyrs, under 1919.

Genom sina fotografier har den sista tsarfamiljen kommit att fungera som ikoner för alla de miljoner människor som gick under i de kommunistiska revolutionerna och inbördeskrigen, ungefär som Anne Franks publicerade dagbok och fotografier har gjort henne till ikon för Förintelsens offer. Efter en alltmer olycklig regeringstid (för vilken de var oförberedda och alltför unga, precis som Ludvig XVI och Marie Antoinette hade varit), präglad av krig de inte önskade sig, och en hård historisk dom har den sista kejsarfamiljen hundra år efter sin död kommit att få en djup betydelse för oräkneliga människor, nu inte som furstar utan som familj. Deras gruppbilder förkroppsligar familjens, kärlekens och trons hopp inför ondskan och det utsiktslösa lidandet.

Deras fotoalbum är också konstverk som står på egna ben i förhållande till deras politiska och religiösa betydelse. Flickorna i sina vita klänningar, de kärleksfulla föräldrarna och gossen i sjömanskostymen. Somrarna vid havet, snöbergen på vintern, slottsinteriörena. Den förälskade Olga från tiden för krigets inledning som blir en asketisk och grubblande ung kvinna, den ansvarsfulla Tatiana, lång med uppsatt hår, den varma och kärleksfulla Maria och den alltid spjuveraktiga Anastasia på nya upptåg inför kameran, inte sällan med en cigarett i mungipan redan vid 10-12 års ålder. Den blödarsjuke pojken som så gärna ville bli soldat men ständigt var sjuk, ofta så att han fick bäras av en soldat efter sina föräldrar. Kejsaren som ser nervös ut i officiella situationer men är så stolt över sin familj (och sin vältränade fysik när han badar naken). Alexandras ungdomliga skönhet, sorgsna blick och till sist förtidiga åldrande där hon, sannolikt av oro för den ständiga risken att sonen skulle dö av en bagatellartad blödning (som hon sett sin morbror, sin bror och så många släktingar göra) verkligen ser fem eller tio år äldre ut för varje år som går, är inget som lämnar betraktaren oberörd.

PS.

Nikolaus, hans hustru Alexandra (Alix av Hessen) och mor Maria (Dagmar av Danmark) var nära släkt med Europas regerande furstehus på alla sidor; Nikolas var dotterson till kung Christian IX av Danmark och därmed kusin med kungarna av Storbritannien, Grekland, Danmark och Norge och en rad tyska furstar medan Alexandra var kusin med kejsaren av Tyskland och kungen av Storbritannien, drottningarna av Norge och Spanien samt kronprinsessan av Sverige genom sin mormor drottning Victoria av Storbritannien. Ingen av deras kungliga släktingar gjorde särskilt mycket för att rädda dem, om ens något. Den ende monark som verkligen försökte var kung Alfonso av Spanien, som inte var släkt med någon av dem men kanske kände för den ryska familjen eftersom han också upplevt att ha söner som bröts ned av hemofili. Deras närmsta släktrelation med Sverige kom först efter deras död, när Alexandras systerdotter Louise (av Mountbatten) gifte sig med "gamle kungen" Gustaf VI Adolf och blev Sveriges Drottning från 1950 till sin död 1965. Hon var också bror till den brittiske amiralen och flottchefen lord Mountbatten, som mördades av IRA 1979. Alexandras systerdotterson blev prins Philip av Storbritannien, gift med drottning Elizabeth II, vars farfarsmor var drottning Alexandra av Storbritannien, syster till Nikolaus mor, Dagmar av Danmark, änkekejsarinnan Maria av Ryssland.