Sunday, March 29, 2020

Palmemordet (7): Detektivernas, journalisternas, samhällets och psykiatrikerns Stig Engström. Del 2.

Sammanfattning

Detta inlägg syftar till att se på vad vi vet om Stig Engströms personlighet ur olika perspektiv, däribland mitt eget som rättspsykiatriker, och fundera på vilken betydelse den kan ha haft för händelseutvecklingen, både vad gäller det vi vet (att han ljög om sina förehavanden på mordkvällen, inklusive inför domstol), och det vi undrar (om han sköt mot Olof och Lisbet Palme efter att ha gått ut från Skandia, och sedan kom undan med det under alla år).

Engström framstod som både överlägsen (klassmässigt) och underlägsen (som man med dåtidens normer) för poliserna som utredde honom. Detta kan ha bidragit till att han lyckades ställa sig över alla misstankar trots att han tidigt borde ha stått i centrum för utredningen. 

Att han även lyckades undgå motfrågor från media är svårare att förklara, men även där kan samma faktorer ha spelat in, liksom det grupptänkande som präglat bevakningen av många av Sveriges stora rättsfall. 

"Granskarna" (GMP och en rad följande expertbedömningar) fokuserade på en ensam gärningsman men kom att överbetona bilden av en socialt utslagen "galning" så att Engström inte passade in (och knappast gärningsmannen heller, som ändå lyckades vänta in ett lämpligt tillfälle för sitt dåd, undkomma polisen och hålla tand för tunga efteråt), medan "privatspanarna" (varav en rad fd granskande journalister) fastnat i olika "spår" som byggt på politiska motiv, utan att acceptera att omständigheterna för brottet inte alls pekar mot en sådan lösning.  

Man kan inte ställa psykiatriska/psykologiska diagnoser historiskt men Engström uppvisade problem att planera och slutföra arbete under sitt liv och se konsekvenser och förstå andras reaktioner som sannolikt motsvarande en uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag. Personlighetsmässigt hade han en rad uppseendeväckande, motsägelsefulla och motstridiga särdrag, men sannolikt inte så att det skulle motsvara en personlighetsstörning - han fungerade socialt, i långvariga relationer och i arbetslivet, fram tills det finns mer näraliggande förklaringar för varför han förlorade dessa förmågor. Detta var hans väldokumenterade alkoholberoende med ångest, depression och aggressivitetsgenombrott. Engström hade ingen historia av mytomani, fysisk aggressivitet eller psykopati.

Det viktigaste perspektivet om man skall förklara Engströms eventuella inblandning i Palmemordet (och hans beteende efter det) är socialt och handlar om klass. Engström fanns i en miljö där hatet mot Olof och Lisbet Palme var intensivt under lång tid men särskilt före mordet, och som född och uppvuxen i den lilla, riktiga överklass Sverige ändå har lyckades Engström ställa sig bortom sådana misstankar som hans historia borde ha väckt.

Det är svårt att se hur Engström skulle klarat att planera, genomföra och komma undan mordet utan att vara kognitivt motiverad av gruppeffekter, under direkt påverkan i en liten krets och/eller rent av understödd av en eller några få personer. Det kan handla om personer som inspirerat handlingen utan att förstå att den skulle förverkligas eller personer som förstått i efterhand och hjälpt Engström dölja sina förehavanden, men också ett verkligt samarbete under dygnet från niotiden på fredagkvällen och framåt. Där har diskuterats om en vän kan ha överlämnat vapnet till Engström strax före mordet. Om någon verkligen skulle ha gjort det - och tagit samma juridiska risk som Engström själv - är det rimligt att fråga sig om vederbörande inte också ville ha möjlighet att kontrollera det följande förloppet. För ett sådant scenario har dock inget särskilt stöd lagts fram, mer än det svårbegripliga i att någon skulle ha tagit denna risk och möjligen att Engström föreslagits vara på flera ställen inom en kort tidsperiod (Grand med efterföljande av paret Palme, utstämpling från Skandia, mordplatsen).

Engström tog själv initiativ till den sista intervju där han beskrev möjligheten att mordet varit mer av ett dråp, en "olycka", på ren impuls. Detta är hypotes nummer två, men utifrån den stora förmåga till improvisation i varje steg och planering över tid som krävts och att han själv "planterat" detta scenario tycker jag att det skall tas med stor försiktighet. Den springande punkten är förstås varför gärningsmannen i ett sådant fall skulle varit beväpnad.    

Mordförsöket på Lisbet Palme är för mig en viktig pusselbit till mordets bakgrund.   

Inte nog med att Engströmhypotesen liknar lösningen i många av Agatha Christies romaner, där sanningen har legat så nära lögnerna som berättats att den varit nästan omöjlig att urskilja ens på ljusan dag, dramaturgin som förundersökningsledaren Krister Petersson nu byggt upp för att tala om för det svenska folket att han snart skall leverera sanningen inför alla samlade framför TV.n liknar de återkommande scenerna i böckerna där de misstänkta kallas samman för att få ta del i upplösningen.
    

De olika perspektiven

Detektivernas Engström

Om vi börjar med detektivernas perspektiv har helt klart en rad misstag gjorts. Det verkar som att polisen aldrig tog Engström på allvar som misstänkt, vilket förstås var fel oavsett om det visar sig att han verkligen var inblandad i mordet eller inte (dessa blogginlägg utgår från att Engström inte är bunden till mordet men på något sätt har talat osanning om sina förehavanden från utstämplingen (mellan kl 23.19.00 och 23.19.59) och 20 minuter framåt, inklusive i media och under ed i domstol). Redan det första samtalet dagen efter mordet borde fått polisen att reagera på ett vittne som uppger att han kan ha förväxlats med mördaren. Engströms uppgift att polisen på plats avböjt att ta emot hans vittnesmål stämmer inte med vad det högsta polisbefälet på platsen uppger sig ha beordrat. Engström fick lämna Stockholm, och det dröjde innan polisen ens träffade honom. Under de första veckorna var deras uppmärksamhet fokuserad på den sk 33-åringen som jag tidigare skrivit om här och här. Detta var en udda person som iakttagits nära mordplatsen under kvällen och hade svårt att värja sig mot polisens anklagelser utifrån sin psykosociala funktionsnedsättning och brist på förankring i samhället. Engström, som också skulle kunna beskrivas som "udda", verkar istället från början ha stått höjd över alla misstankar. Han sade självsäkert att vittnena måste ha misstagit sig när de gav hans signalement, som om detta naturligtvis var en missuppfattning. Engströms framtoning av social självsäkerhet kombinerad med lite löjeväckande drag måste snabbt ha förmedlat känslan till polisen att de hade med en så oförvitlig och inkapabel människa att göra att alla misstankar var överflödiga, trots att till och med Hans Holmér i samtal med Ann-Marie Åsheden uttryckte att han måste ha lämnat oriktiga uppgifter till polisen.

Redan i Rapportinslaget från april 1986 börjar Engström göra sig försiktigt lustig över polisens oförmåga att lägga ett pussel med alla bitarna på plats. Överklassframtoningen som balanserade på gränsen till något feminint, preciöst eller pompöst måste ha varit perfekt för att få polisen att utesluta honom från en utredning av ett brutalt mord alla vid den tiden förväntade sig skulle ha storpolitisk dignitet. Att Engström ljög i sakfrågor, där han gav rakt motsatta uppgifter mot andra vittnen, och hyste en bara delvis dold aggressivitet mot många av aktörerna i dramat, verkar aldrig ha fått "poletten" att trilla ner för poliserna som helst ville ha en stor, internationell konspiration och i andra hand en "kriminaldåre" eller "galning" med ruskig blick. Hade de kallat Engström till rekonstruktionerna vid denna tid kanske någon hade reagerat på hur illa hans historia stämde, men redan då måste polisen ha bestämt sig för att ta honom förbi undersökningen i en egen fil. Hans Holmér gick så långt att han talade om Engström som "hermafrodit" i sina hemliga samtal med Åsheden (möjligen som uttryck för en missuppfattning av den då fyra år gamla tidningsartikeln), och det har framkommit att vissa poliser misstänkte att Engström i själva verket ljög om vad han gjort på mordplatsen därför att han skulle ha stämt ett homosexuellt möte mitt i vad som kom att bli händelsernas centrum (trots att ingen någonsin sagt annat än att Engström skulle vara dragen till det motsatta könet).

Thomas Pettersson och Filterredaktören Mattias Göransson har inkännande beskrivit hur tankegångarna hos Engström kan ha sett ut steg för steg alltefter vad han fick reda på om mordet i media. Vid tiden för rekonstruktionerna på Sveavägen i början av april 1986 bör han ha varit orolig över att inte ha kallats som vittne. Därför går han ut i Rapport och gör vad som enligt hypotesen var en enastående föreställning, klädd i nästan samma kläder men ändå distinkt annorlunda mot dem han haft på mordkvällen på samma sätt som vid domstolsförhandlingarna mot Christer Pettersson där han uppträder lätt indignerad över våldet på gatorna och gentlemannaaktigt tar fru Palme i försvar och till skillnad från alla andra närvarande hävdar att hon efter omständigheterna var relativt samlad. Slutligen kom polisen att avföra Engström från utredningen formellt som varande "närvarande på brottsplatsen" i ett administrativt beslut 1987 som sedan konsekvent kom att leda inriktningen av polisens arbete bort från honom fram till de olika tips som gjorde dem intresserade för honom igen i samband med att den senaste förundersökningsledaren tog över utredningen. Thomas Pettersson upptäckte hur detta beslut hade grundats på tre misstag (se föregående inlägg). I sin bok beskriver han detta som det stora genombrottet i sin mångåriga granskning av Engström. I tid följdes det snart av ett byte på förundersökningsledarstolen och den mycket respekterade åklagaren Krister Petersson tog över.

Journalisternas Engström

Det var inte bara polisen som var blinda för att Engströms roll i dramat kunde vara ytterligare någon annan än de två som diskuterades: det oförvitliga vittnet som dragits in i ett mord på vägen mellan kontoret och Täbyvillan eller en i grunden harmlös men lite tragikomisk "mytoman" som ville ha uppmärksamhet. Journalister missade oräkneliga tillfällen att ställa motfrågor, i tidningsintervjuerna eller när Engström fick inscenera sin egen rekonstruktion av mordet i Rapport. Några som kom att tänka steget längre var Olle Minell och Sven Anér i Proletären som efter att skrivit några artiklar på temat det "rediga vittnet Engström mot de klantiga poliserna" började fatta misstankar utifrån inkonsistenserna i Engströms historia. Tyvärr kom även Proletären att lockas in i det sk polisspåret, trots det faktum som borde legat mitt framför alla grävande journalister: att om en konspiration av yrkesmän ville ta livet av Olof Palme hade de utmärkta tillfällen att göra det varje morgon när han ensam, utan livvakt, promenerade från Västerlånggatan till Rosenbad, och att de saknade anledning att vilja skada Lisbet Palme. Promenaden hem efter biobesöket, däremot, var en stundens ingivelse som omöjligt kunde planerats i förväg. Det är antitesen till hur en professionellt planerande konspiration fungerar, hela poängen med att vara en större grupp inblandad i ett attentat är att kunna använda många olika personers kompetenser i ett välplanerat scenario. Mordet på Olof Palme, och mordförsöket på Lisbet, så som det kom att utspelas på kvällen den 28 februari, hade aldrig krävt mer än enda beväpnad person med någon skjutvana, god lokalkännedom och som hade någonstans att ta vägen efteråt (om det överhuvudtaget gått att genomföra utifrån vad makarna Palme skulle göra efter bioföreställningen).

Den allmänna opinionen har böljat fram och åter när det gäller Palmemordet, och få journalister har klarat att gå mot strömmen och ställa obekväma frågor. Om polisen, experterna och privatspanarna inte gjorde sitt arbete på grund av sin förförståelse kan man kanske inte begära att journalister skall gå tillbaka till råmaterialet och granska detaljer med nya ögon förrän på senare år, när hela materialet blivit tillgängligt på ett helt annat sätt så att även poddlyssnare och bloggläsare kan få en någorlunda helhetsbild (fortfarande förstås bara av den lilla del som blivit offentlig). Thomas Pettersson har arbetat med Engström sedan 2006. Det offentliga Sverige kommunicerade vid denna tid mest uppgivenhet kring mordet och några enstaka "teorier" diskuterades, som Leif GW Perssons med en liten grupp officerare och säkerhetspoliser som framfördes i uppmärksammade romaner och filmer. Många framstående personer, inte minst ledande politiker inom socialdemokratin, vidhöll istadigt att Christer Pettersson var skyldig trots att Hovrätten friat honom, sannolikt av lojalitet med Lisbet Palme. Tyvärr måste vi konstatera att Sverige haft en rad sådana granskningshaverier kring rättsfall - om Engström visar sig ha varit skyldig till Palmemordet kan man inte säga att han varit unik som felaktigt bedömd i det allmänna svenska medvetandet. Den absoluta merparten av journalistkåren har bara följt efter konsensus utan egna prövningar av faktaunderlaget i fall efter fall. De sk "styckmordsläkarna" var dömda i hela folkets ögon (och av i stort sett hela eliten av dåtidens journalister) tills journalisten Per Lindeberg till sist presenterade en faktabaserad historia i sin bok "Döden är en man". Quickfallet, där en psykiskt sjuk man började erkänna seriemord och blev trodd genom hela rättssystemet och i alla medier fram tills Uppdrag Gransknings Hannes Råstam började nysta i historien, eller raden rättsfall där rättsmedicinska fakta inte stämt (t ex Osmo Vallo, "barnläkarmålet") har alla länge återberättats på samma sätt tills en enskild journalist vågat börja gå mot strömmen.

Granskarnas och privatspanarnas Engström

Granskningskommissionen nämner endast Engström i en fotnot, som ett vittne i Christer Pettersson-rättegångarna. Det är obegripligt att de inte uppmärksammade honom i dokumentationen från  mordplatsen som de lade mycket kraft på att granska i detalj, precis som bröderna Poutiainens tegelstensbok om mordet "Inuti labyrinten" från 1995 gjorde,. Den senare fokuserar särskilt mordplatsen och timmarna efter mordet men inte nämner Engström. Att polisen sannolikt felaktigt avfört honom som varande på mordplatsen kan förstås ha spelat en stor roll för alla dessa, liksom att Engström kallats som vittne i rättegångarna och där gjort sitt sedvanliga intryck. Även arbetet med misstänkta utifrån Gärningsmannaprofilen missade helt Engström därför att den förutsatte att en ensam förövare skulle vara en utslagen person utan arbete som sannolikt gick på socialhjälp eller hade förtidspension. Att Engström vid denna tid både hade missbruk och havererad ekonomi var väl dolt bakom hans prydliga fasad.

De oräkneliga privatspanarna i Palmefallet missade också Engström eftersom de i regel utgick från motivbilden och började leta konspirationer inom polisen eller internationellt, märkligt nog eftersom förhören som visade att Engströms berättelse inte alls stämde med de övriga vittnenas fanns tillgängliga redan efter rättegångarna mot Christer Pettersson 1989.  Man kan ju inte annat än undra om detta var möjligt - kunde verkligen alla som ägnat sig åt mordet ha gått på ett "mord på ljusa dagen" som låg där och väntade på att noggranna personer som Larsson och Pettersson skulle börja läsa Engströms utsagor med en annan blick än den alla andra haft. Jag tror att det kan ha varit så. Flera saker spelade in i detta. En mycket betydelsefull var att det inte gick att få en överblick över alla olika uttalanden, förhör, artiklar och andra dokument förrän på senare år, tack vare vissa privatspanares, nätjournalisters och andras oförtröttliga arbete med att göra utredningsmaterialet tillgängligt på nätet (tex i Lennart Remstams blogg). Få personer läste helt enkelt allt som skrevs i olika tidningar och såg alla TV-utsändningar på 1980-talet och bara genom arkivforskning på bibliotek kunde man få mediaklipp om en person eller vad olika vittnen sagt om en detalj i ex vis signalementet. Förhör och andra dokument från utredningen blev offentliga eller läckte pö om pö under flera tiotals år. Och de som satt böjda över dokumenten var uppslukade av den svenska konsensuskulturen eller sin längtan efter att avtäcka den stora konspirationen.

Psykiatrikerns eller psykologens Engström

Personen Stig Engström rymde många och stora motsättningar. Temperamentsdrag som strider mot varandra ökar risken för personlighetsstörning och/eller psykisk ohälsa. Engström ville t ex vara äventyrlig och atletisk, men var ingetdera, snarast "feg" och definitivt tidigt kroniskt sjuklig. Hans ambition var inställd efter en familj och en social miljö där man lyckades i livet medan han vare sig fick en familj med barn, god ekonomi eller vad som skulle kunnat kallas en karriär. Han ville vara andra till lags och göra dem glada men kom att göra många besvikna. Hans stora behov av uppmärksamhet, som enligt många vittnesmål kom honom att märkas i sociala sammanhang och spela över så att andra kunde skratta åt honom snarare än med honom, kontrasterade mot den närmast sjukliga blyghet han beskrev både som barn och senare i vuxenlivet. Om fadern vet vi inte mycket mer än att han måste ha varit en teknisk begåvning som konstruerade maskiner och startade fabriker i Indien, och försörjde sin familj på en hög, för att inte säga mycket hög, levnadsstandard. Modern förefaller att ha varit levnadsglad, extrovert, modig och kraftfull enligt de intervjuer som publicerades med henne kring hennes 110-årsdag.

Vi vet att Engström måste ha haft en ojämn begåvning, där han var konstnärligt duktig men misslyckades i de teoretiska ämnena, inte klarade studentexamen, och allmänt inte ansågs ha något "läshuvud". Hustrun, som han enligt egen uppgift levde i ett jämställt äktenskap med och aldrig skulle kunna tänka sig att fatta beslut åt, var en kraftfull kvinna som avancerade till chefspositioner. Båda hustrurna kom från familjer som överträffade Engströms egen bakgrund. Hans förste svärfar var känd för sina höga krav på omgivningen. Mot detta måste Engströms egen karriär ställas, som började och slutade med grafisk formgivning och fick arbetskamraterna att skratta när han sökte en högre befattning i företaget. I slutet av sitt liv berättade han att han mobbats i skolan, fast minst en kamrat från samma period har beskrivit honom som populär.

Att Engström började få ångest, enligt egen uppgift med början i fyrtioårsåldern, och sedan tilltagande från några år senare, som han dämpade med whisky, är kanske begripligt. Pengarna räckte inte för livsstilen, och försök att tjäna pengar på investeringar misslyckades gång på gång. Sannolikt träffade han beslut impulsivt, med otillräckligt underlag, och fick gott om tillfällen att ångra detta sedan, älta sina misslyckanden eller projicera dem på omgivningen. Motgångar kom också i en rad fall där Engström ansåg sig ha blivit felbehandlad av myndigheter, arbetsgivare och bekanta. Hans politiska karriär slutade abrupt kort efter att han blivit förtroendevald, när han tog ställning för att bevara en skola som hans parti ville lägga ner. För en stund var han hjälte och omsvärmades av tacksamma föräldrar, men snabbt förlorade han sin politiska position, som säkert varit viktig för honom och som kunde ha upprätthållit den sociala situationen. Förutom vännen vapensamlaren, som det skrivits mycket om, bestod paret Engströms umgänge främst av personer med titlar som ambassadråd, överste, kommendör osv., och självklar tillhörighet i den sociala miljön i Täby.

Kan man anta att Engström hade någon psykiatrisk diagnos?

Om man skall samla Engströms olika psykiska problem under en diagnostisk beteckning behöver man först överväga en diagnos för att beskriva hans ojämna begåvning (som är ett tecken på en avvikande neurokognitiv utveckling) som avspeglade sig i skolresultaten, diskrepanserna mellan framgångarna vid ritbordet, med kameran och på löpbanan med misslyckandena i läsämnena och lagsporterna, sedan en för att beskriva hans svåra personlighet där olika krafter drog honom åt olika håll, accelererade och höll tillbaka, och till slut tillsammans med den sociala situationen gav upphov till ångest som pockade på tillfälligt lugnande med vin eller Black Label, och ett alkoholberoende som skulle utgjort huvuddiagnosen vid en eventuell utredning på 1990-talet, den en behandling skulle ha utgått från. På nätet har det föreslagits att Engström kunde ha haft en autismspektrumstörning, men jag kan inte argumentera för en sådan diagnos när det handlar om en person som uppenbart kunde sprida god stämning runt sig socialt och var känd som en sällskapsmänniska som lyckades upprätthålla ett krävande umgänge och yrkesliv fram tills den naturliga negativa effekten av alkohol(miss)bruket satte in. Jag har också hört Engströms beskrivas som "helt normal" och "social", om än "blyg och tillbakadragen", av en person som känt honom under uppväxtåren. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han i hög grad skapade sina egna förutsättningar på arbetsplatsen hellre än att arbeta i grupp, vidhöll sina idiosynkratiska uppfattningar mot alla invändningar och ofta invalideras som person och som man av personer som talar om honom. Han har också en lite stel mimik och kroppshållning och entonig, mekanisk röst. Typiskt klumpig beskrivs han däremot inte som, och även om han visserligen verkar ha haft exekutiva svårigheter uppvisade han inte en klassisk ADHD-bild med hyperaktivitet utan mer koncentrationssvårigheter, planeringsproblem och impulsivitet. En nedsatt förmåga till abstrakt tänkande och konsekvensanalys är vanlig vid denna bild och återkommer under Engströms liv. Hans självbild var ofta orimlig vilket tyder på metakognitiva problem, och han uppfattade sociala situationer ur sitt eget perspektiv. En ojämn begåvning och inlärningsproblem tyder på signifikanta problem, men det är svårt att ta ställning till graden av funktionsnedsättning förutom den uteblivna studentexamen, vilket ju inte i sig var något tecken på psykisk funktionsnedsättning, men ändå mot bakgrund av tillgången på stöd och de fortsatta problemen att planera och slutföra arbetsuppgifter bildar ett mönster under Engströms liv. Generalkriterierna att kognitiva svårigheter skall ha gett dysfunktion och lidande från tidiga år är inte belagda, men jag tror att Engström idag hade uppfyllt kriterierna för Uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning och vissa autism-liknande drag om han hade kommit till en neuropsykiatrisk utredning utifrån sina skolproblem vid tiden för den misslyckade studentexamen.

Ändå levde Engström 30 år i ett äktenskap, var lika länge på sin arbetsplats och hade en stadig social förankring tills alkoholen började ta ut sin rätt. Jag tycker därför inte att man kan tala om någon personlighetsstörning, vare sig narcissistisk eller psykopatisk, som det föreslagits. Han kan helt enkelt inte ha fyllt kriterierna för något av dessa tillstånd mot bakgrund av vad vi vet idag, även om man måste fundera över alla de motsättningar Engströms komplexa personlighet rymde. Om det skulle visa sig att han aldrig egentligen fungerade i äktenskap eller arbetsliv kommer saken i ett annat ljus. Med Sjöbrings svenska personlighetsklassifikation som var mer används i Sverige under Engströms uppväxt skulle han ha kallats subsolid (lättpåverkad, lättsuggererad, impulsiv, extrovert, extravagant, tillagsinställd och lättsam), substabil (instabil till humöret), supervalid (energirik) och ojämnt kapabel, men utan att ha någon så djupgående karaktärsstörning att han kunde ha fyllt kriterierna för en psykiatrisk diagnos av "persona pathologica", även om detta är svårbedömt utan fler vittnesbörd och framförallt utan möjligheten att undersöka Engström själv.

Däremot förefaller Engström under 80- och 90-talen ha utvecklat en depressiv grundstämningsförskjutning med vissa paranoida tankestrukturer eller en paranoid beredskap (där han utan faktagrund drog långtgående slutsatser om hur hans reumatism berodde på ett "kvarglömt borr" efter ett tandläkarbesök osv), ångest och alkoholberoende, allt på ett ganska klassiskt sätt motsvarande psykiatriska diagnoser (under 1990-talet åtminstone och sannolikt även vid tiden för Palmemordet) men med sen debut, efter att han förstått att hans äktenskap sannolikt skulle förbli barnlöst och hans karriär ett misslyckande. Det förefaller därmed inte som ett av de tidigt debuterande affektiva tillstånden som ofta har en betydelsefull genetisk komponent och rymmer periodiska grundstämningsförskjutningar åt båda hållen (maniska episoder är inte dokumenterade vad jag kunnat se), eller som en tidigt debuterande sk typ 2-akoholism, som är kopplad till antisocialitet och blandmissbruk, utan som en sent debuterande, ångestpräglad depression med starkt inslag av alkoholmissbruk och sedermera beroende.

Vid tiden för mordet finns dessa psykiska sårbarhetsfaktorer som med tiden hade kommit att motsvara kliniska diagnoser (senast vid tiden för rattfylleridomen, sannolikt långt tidigare, kanske redan i slutet av 70-talet, alltså vid tiden för intervjun i Svenska Dagbladet, eftersom Engströms alkoholvanor beskrivs som välkända på arbetsplatsen redan vid tiden för mordet på Olof Palme) men dokumentation för mer specifika psykiatriska faktorer hos Engström som skulle kunna förklara att han skulle ha skjutit Palme (som en paranoid psykos fokuserad på Palme) saknas helt. Det är dock viktigt satt understryka att inget framkommit som talar för att han inte skulle kunna ha fyllt de karakteristika hos gärningsmannen som vi känner till. Om vi skall ta upp frågan om ansvar måste man utgå från att Engström var ansvarig för sina handlingar. Otillräkneligt kräver förvirring, psykos eller andra tecken på allvarlig psykisk störning. Vid tiden för mordet fanns dock ett juridiskt kryphål: så allvarliga psykiska anomalier att de kunde anses "jämställda med" sinnessjukdom kunde ligga till grund för ett vårdöverlämnande som påföljd. Jag tror inte att man skulle ha bedömt det så ens med dåtidens kriterier. Sårbarhetsfaktorer som satte ned hans impulskontroll och förståelse för abstrakta konsekvenser fanns dock, och även om neuropsykiatrin då var i sin linda kunde man ha ansett att Engströms exekutiva problem nedsatte hans förmåga att kontrollera sitt handlande - sådana bedömningar var generösa under 1970-talet och jag tror verkligen inte att Engström tidigt i livet planerade eller eftersträvade att bli ihågkommen som en person som saboterade utredningen av mordet på Olof Palme och mordförsöket på Lisbet Palme - eller begick handlingarna. Hans liv började med högt ställd ambition, en svår begåvningsprofil och personlighet, och kom att kantas av en rad misslyckanden och en tilltagande alkoholproblematik fram till en missbruksrelaterad död, det måste vi minnas idag när vi undrar vad han egentligen kan ha gjort sig skyldig till 1986.

Engström motsvarar på många sätt Clarke's typologi för attentatsmän, typ II, som Thomas Pettersson redogjort för i sin bok, genom sitt "long-term failure" på flera centrala områden i livet. Om han verkligen är delaktig i mordet måste jag föra fram den alternativa faktor som ofta hittas hos förövare till grova våldsbrott som kommit till rättspsykiatrisk undersökning men där man inte hittar någon tillräckligt allvarlig psykisk störning för att förklara ett till synes obegripligt brott: gruppdynamik. Engström skulle kunna ha skjutit mot Olof och Lisbet Palme av en impuls men i så fall utgår jag från att den var kognitivt förberedd genom att viktiga personer i hans omgivning talat om paret Palme - både om Olof och Lisbet - i tillräckligt nedsättande termer och med tillräcklig aggressiv laddning för att Engström skulle känna att något så ofattbart som att skjuta dem i ryggen var socialt validerat, att tankestrukuren för att rationalisera handlingen redan fanns där och att alkoholpåverkan sedan kan ha slipat av impulskontrollen ytterligare. Ändå skulle jag säga att jag skulle ha lättare att förstå om Engström hade begått attentatet som del i en liten grupp av likasinnade, som förutom att berättiga mordet hjälpte honom praktiskt både före mordet (efter att någon, sannolikt Engström, sett makarna Palme utanför bion) och med konststycket att avleda polisens och alla andras uppmärksamhet efter mordet med ett trick i många steg som hämtat ur den mest avancerade pusseldeckare. Engströms svårigheter kan ha gjort honom till ett verktyg. Denna bild är dock svårare att förena med en hypotes där Engström fått syn på makarna Palme vid nio-tiden, före bioföreställningen, och sedan på egen hand skulle ha planerat både handlingen och den sällsynta vägen ur ansvaret. Den enda troliga alternativa hypotesen till den lilla gruppen är enligt min mening scenariot där Engström gick ut på Sveavägen, fick syn på makarna Palme, råkade ha vapnet i fickan eftersom ha t ex skall ta hem det inför ledigheten, och att han sedan improviserat steg för steg alltefter hur situationerna bjöd sig utan övergripande planering, men det skulle kräva en tur som få andra brottslingar haft.

Om Engström varit del av en liten grupp begränsas antalet av att få personer i miljön hade den long-term failure som gör en person beredd att "riskera allt" och att man hållit ihop i många år efteråt. Det kan dock finnas grader av medverkan, från att ha uttalat sig på ett avhämmande sätt innan själva mordet till att ha anat hur det gått till efteråt utan att säga något. Handlingarna behöver inte ha uppfattats som så allvarliga som de i själv verket var. Om någon skulle ha medverkat på platsen under kvällen, t ex genom att överlämna en revolver till Engström, måste den personen ha förstått vilken enorm risk han eller hon tog. I så fall undrar jag om det inte kan finnas ytterligare andra scenarios för mordet än dem vi fått oss presenterade, t ex att någon annan följt efter makarna Palme från Grand eller att någon annan skjutit medan Engströms utstämpling i själva verket var ett försök att få ett alibi för mordet, som gick snett, och att han flydde från platsen i panik. Vi har som väl är skäl att tro att polisen har mycket mer kunskap om vad som hände runt mordplatsen än vad vi har tillgång till, och behöver egentligen inte spekulera mer utifrån den begränsade del av förundersökningen som blivit offentlig, eftersom en lösning utlovats. När det gäller gruppdynamik bakom grova våldshandlingar skrev jag i min avhandling att en persons naturliga empati och förmåga att motstå aggressiva impulser kan delas med roten av antalet gruppmedlemmar: är man två finns hälften kvar, sedan planar det snabbt ut så att vid tio har gruppens vilja och impulser tagit över helt. Det ligger nära till hands för mig att föra in gruppdynamik som variabel när man inte riktigt får ihop en gärning med den tilltänkte gärningsmannens psykologi. Förutom long-term failure tror jag att gruppmekanismer spelat någon roll för Engström om det visar sig att han begick mordet på Olof Palme. Att det endast skulle ha handlat om en "avsnäsning" kan jag inte tro på.

Nyckeln till gåtan Engström

Bakom hela Engströms historia - om vi nu utgår från hypotesen att han är Palmes baneman och har lyckats komma undan påföljd genom en makalöst fräck strategi - ligger, tydligare än någon psykiatrisk eller psykologisk faktor, en annan förklaringsfaktor: klass. Den tillägnade sociala identitet som för Engström blivit ett naturligt reaktionsmönster, som gjorde att han (och sannolikt många likasinnade) tyckte sig inte bara ha rätt utan också skyldighet att ingripa för att försvara Sverige mot det hot paret Palme tycktes utgöra - eller straffa dem för de oförrätter de gjort sig skyliga till - öppnade sedan en väg ur dilemmat han stod inför när samhället skulle utkräva ansvar. Genom att spela på sin naturliga sociala överlägsenhet i kombination med sin antydda underlägsenhet som man (åtminstone enligt dåtidens norm) fick Engström andra att tänka att varje misstanke är orimlig. Samma argument har hörts med kraft från alla håll i samhället och även bland experter, även de senaste åren. De gäller också om Engström inte var gärningsmannen i Palmemordet, han lyckades ändå ljuga inför domstol och undgå en ordentlig utredning om sina förehavanden. Sverige framställs sällan som ett klassamhälle, men har alltid haft en (eller flera) överklasser, som haft stort intresse av att inte markera detta förhållande utåt men som ändå subtilt förmedlat att de kommer från en sfär av makt, inflytande och socialt eller annat kapital så att de bemötts annorlunda än personer med annan social bakgrund. Detta är i min erfarenhet en starkare mekanism i Stockholm än i övriga Sverige och präglar naturligtvis vissa miljöer, akademin, näringslivstoppen och uniformsyrkena, mer än andra. Vid sidan av den gamla, typiska överklassen finns nya, mediala, kulturella, ekonomiska, politiska (på andra sidan av spektrumet) överklasser. Gemensamt är att vi talar lika lite om dem som vi gärna diskuterar klassfrågor i andra delen av spektrumet.          

Finalen: Hercule Poirot har kallat oss alla till biblioteket

Engström-hypotesen säger inte bara att sanningen legat i öppen dag framför näsan på alla experter och intresserade, precis som i så många av Agatha Christies romaner, utan upplösningen verkar anta samma dramaturgi som hon ger åt sina mästertänkare Hercule Poirot eller miss Marple. Förundersökningsledaren och åklagaren Krister Petersson har nu kallat samman det svenska folket till biblioteket, åtminstone till våra TV-apparater och datorer, för att likt Poirot berätta sanningen om mordet på Sveriges statsminister. Någonstans skulle jag inte bli förvånad om Petersson drar fram kort efter kort av bevisning, teknisk men också en helt ny bild av vittnesmålen kompletterade med dem som aldrig offentliggjorts, kanske också fler personer som har vetat om eller anat vad som verkligen hänt, men inte drömt om att "skvallra" för några belöningspengar. Kanske har det till och med funnits fler än dem polisen kunnat intressera sig för? Sverige låg mitt emellan de stridande i det kalla kriget och det krävde uppoffringar. Olof Palme var en stridbar polemiker, en utrikespolitisk radikal och övertygad socialist, och som en äldre dam sade när jag var barn, "Lisbet är egentligen mycket värre än han, det är hon som driver på". Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbet Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte "fick möjligheten" att vara på daghem. Min uppfattning är att mordförsöket på Lisbet Palme har varit en viktigare nyckel till gåtans lösning än man trott. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?

2 comments:

  1. När det gäller din bloggpost tycker jag det är lite svårt att hänga med i vad som är en "diagnostik" baserad på vad som är känt om Engström och vad som behöver tillföras i perspektivet att han är gärningsman. Det känns som att ett och annat bara är relevant i ljuset av han är en sådan. Hade en psykiatrisk kartläggning av Engström sett likadan ut om han aldrig hade suttit kvar på jobbet den här kvällen?

    Här kan man rent allmänt fråga sig hur synen på Engström kommer se ut i sommar om det visar sig att han är helt oskyldig - en tankeövning rent omöjlig för vissa, jag vet, men försök.

    Hur många kommer framhärda i påståenden i stil med att Engström "borde ha stått i centrum för utredningen"? Räcker en perspektivförskjutning på hans roll för att det plötsligt ska framstå som rimligt att han inte utgjorde ett meningsfullt spaningsuppslag?

    Det görs ett stort nummer av att Engström ljuger om sina förehavanden på mordplatsen (i vilken utsträckning är ju svårt att få ordentlig klarhet i). Hur kommer detta tolkas om han inte är GM? Kvarstår han som en psykologisk gåta eller blir de förklaringar många väjer för idag fullt begripliga? Att han var ett vittne som ville ta plats men inte tog den. Du skriver att "hans självbild var ofta orimlig /---/ och han uppfattade sociala situationer ur sitt eget perspektiv". Kan det här ha gått igen i hans hågkomster av vad som hände på mordplatsen? Det påpekas ofta att han inte var mytoman. Nej, säkert inte i nån sorts klinisk mening. Men är det alltför långsökt att tro att en person kan ljuga om och förstärka sin roll i en för honom viktig händelse om han tidigare påstått saker som att tandläkaren glömt kvar en borr i hans mun och att en luftballong har rivit ned hans skorsten?

    Det är ganska uppenbart att bilden av Engström som GM kräver att man drar upp volymen på vissa av hans egenskaper. Återkommande är att han måste göras lite "grymmare" än han var, vilket är svårt när han av allt att döma var så snäll och beskedlig. Att han kunde brusa upp i onyktert tillstånd blir en sån påklistrad och lättviktig omständighet. Att han skulle ha uppvisat "en bara delvis dold aggressivitet" mot andra vittnen en annan.

    Du skriver också att "Engström uppvisade problem att planera och slutföra arbete /---/ som sannolikt motsvarande en uppmärksamhetsstörning med ojämn begåvning". Jag vet inte hur det här återkommande begreppet "ojämn begåvning" ska förstås fackmässigt men jag tycker det verkar som att Engström helt enkelt uppvisade vissa brister i sin yrkesroll. Håller det för en diagnos? Hade han haft denna (måste man ändå säga fullt respektabla) tjänst i 30 år om han var direkt misslyckad?

    Som sagt, om Engström sköt Palme måste han psykologiskt förstås. Men vad blir kvar om han inte har något med mordet att göra? En lite sorglustig figur som gjorde sig märkvärdigare än vad han var och som med tilltagande ålder fastnade i alkoholmissbruk. Är han inte Palmes mördare är han heller inte särskilt svårbegriplig.

    ReplyDelete
  2. Detta var en dålig rättspsykiatrisk undersökning, Henrik

    Stig Engström skapade en fantasiperson med komponenter från alla andra personer på mordplatsen och sa, det är jag. För att placera sig själv i centrum (få uppmärksamhet) Det var därför han sa att det var han som satt på huk bredvid Palme, lade Palme i framstupa sidoläge, gav Palme konstgjord andning, pratade med Lisbeth, visade polisen åt vilket håll, sprang efter poliserna, förväxlades med gärningsmannen, osv. I verkligheten stod han bara och tittade på alla de andra som gjorde allt detta han nämner. Något som polisen omedelbart förstod och därför sa han att han var en mytoman.

    ReplyDelete

COVID-19 pandemin - ännu en prövning för mänskligheten

Mitt föregående inlägg om COVID-19 syftade till en objektiv beskrivning av smittspridning (med särskilt fokus på Reproduktionstal, som anvä...