Palmemordet (4): Victor Gunnarsson, del 2

Innan vi går vidare med Victor vill jag understryka några omständigheter. Som grundprincip anser jag att rättspsykiatrin har en mycket begränsad roll att spela i brottsutredningar. Det är en sak att många personer som begår brott lider av psykisk ohälsa och behöver vård, en helt annan sak att gå det motsatta hållet och utifrån psykiska egenheter identifiera brottslingar eller förklara brott. Ibland kan dock vår kunskap om personligheter och psykiska symtom hjälpa polisen att förstå sig på hur störda personer fungerar, och rättspsykiatriska konsulter bidrar till att skapa sk gärningsmannaprofiler, vilket gjorts när det gäller Palmemordet. När jag stötte på historien om Victor kände jag dock direkt igen den besynnerliga bild polisen aldrig blev kloka på från en mindre grupp patienter jag träffat - och tror mig kunna förklara varför han betedde sig som han gjorde. Detta har också bäring på frågan om hans eventuella inblandning i mordet (vilket en psykiatrisk diagnos naturligtvis inte med automatik behöver ha, utan måste underbyggas med ett specifikt resonemang om drivkrafter och funktionsförmåga).

Det är definitivt inte okomplicerat som läkare att skriva om enskilda personer offentligt. Min princip har alltid varit att inte uttala mig i media om enskilda brott, misstänkta eller rättsfall. Egentligen vet jag bara med mig att ha gjort det en gång förut (på 25 år i yrket), och då diskuterade min handledare och jag Adolf Hitlers personlighet i Vetenskapsradion (år 2000). Man kan säga att ett baskrav i läkaretiken är att inte uttala sig om det man inte har undersökt efter bästa förmåga, och man måste akta sig för att använda det övertag vår yrkestitel ger för att etikettera eller stämpla människor eftersom de då naturligtvis får svårt att värja sig mot våra förklaringar. När det gäller Victor Gunnarsson har jag resonerat så här: han är död sedan mer än 25 år och har redan som det är ett svårt fläckat eftermäle i en lång rad lättillgängliga publikationer där han till och med utifrån sitt beteende pekas ut som statsministerns mördare. Han har inte lämnat bröstarvingar. Med reservation för att många viktiga pusselbitar om Gunnarssons barndom saknas bedömer jag ändå att hans problematik så som den finns dokumenterad i polisförhören, böcker och vittnesmål är så uttalad att den går att bedöma i förhållande till forskningskriterier. Att han hade en betydande psykisk funktionsnedsättning (av den valör man ser i kliniken) är belagt genom att han aldrig kunde etablera sig på arbetsmarknaden trots en god grundbegåvning och hade genomgripande svårigheter i relationer till andra. När man då söker kartlägga enskilda symtom och tecken för att sortera fram vilken diagnos som kan ha varit aktuell blir det aldrig lika välgrundat som vid en klinisk undersökning, men studier av andra skattningsinstrument med tonvikt på fakta snarare än på patientens egna upplevelser har visat att de är användbara även utifrån handlingar. Min målsättning är att kunna visa på en möjlig alternativ förklaring till alla de märkligheter som legat till grund för misstankarna mot Victor Gunnarsson. Naturligtvis är detta inte forskning i egentlig mening utan ett inlägg i en offentlig diskussion.

När den engelska barnpsykiatern Lorna Wing lanserade begreppet Aspergers syndrom på 1980-talet utgick hon från publikationer av Hans Asperger, en österrikisk barnpsykiatriker som mellan 1938 och 1944 publicerat en avhandling och flera skrifter om barn med stora sociala svårigheter trots en god eller hög grundbegåvning. Wings mål var att bredda diagnosen autism (som då användes om personer med utvecklingsstörning och mycket svåra funktionshinder) till ett spektrum av personer som trots en normal grundbegåvning haft en avvikande utveckling och stora behov av hjälp och stöd i vardagslivet på grund av svårigheter med socialt samspel, kommunikation och flexibilitet. Personer med autismspektrumstörningar har svårt att förstå andra människors reaktioner och känslor, och att passa in i grupper och socialt samspel. De har ofta dessutom perceptuella svårigheter (problem med att uppfatta sinnesintryck och förstå rumssammanhang, mått, orsakssamband och tidsförhållanden). I sina tidiga publikationer delade Lorna Wing in personer med detta tillstånd i tre undergrupper, där den tredje gruppen, ”the outgoing but odd” eller ”the actor”, är den minst vanliga. Dessa personer är utåtriktade, vill ha kontakt med andra trots att de uppfattas som udda, avvikande ”outsiders” som kan ”samla” på kontakter med andra människor som de uppfattar som sina vänner (trots att de bara är ytligt bekanta) och intressera sig för deras yttre egenheter på ett inträngande och påfluget sätt. De förmår inte sätta gränser för relationer, och framstår lätt som naiva och godtrogna. Idag används diagnosen Aspergers syndrom alltmer sällan, istället har den gått upp i samlingskategorin Autismspektrumstörningar, som i någon form finns hos minst 1% av alla människor. 

För att kunna diskutera Victors personlighet på ett så strukturerat sätt som möjligt gick jag igenom ASDI-intervjun för föräldrar (Gillberg och medarbetare) med Tobias Henricsson, utredande journalist som ägnat stor uppmärksamhet åt Victor Gunnarsson och är insatt i hela det källmaterial som finns att tillgå. ASDI-intervjun togs fram för forskningsprojekt om den specifika kategorin Aspergers syndrom enligt sex kriterier som kallas Gillberg & Gillberg-kriterierna och är strängare än t ex kriterierna i det amerikanska DSM-systemet. Den användes här med beaktande av de begränsningar som beskrevs i föregående stycke. I fallet Victor är det svårt att se en mer vetenskapligt grundad metod för att förstå hans problem retrospektivt och måste anses fördelaktig jämförd med löst spekulerande, även om det är viktigt att hålla i minnet att resultatet inte blir en klinisk diagnos utan ett psykiatriskt diskussionsinlägg i en historisk kontrovers baserad på strukturerad informationshantering. Under samtalet hade ingen av oss poängberäkningsalgoritmen framför oss, för att undvika att väga upp tveksamma svar för att nå det stipulerade antalet. Den finns dock tillgänglig på webb-sidan som länkats ovan, nedan räknas en 2:a ("ja, i viss mån") som 0,5 och en 3:a (ja) som 1 poäng i intervjun). Slutligen lät jag en kollega, seniorprofessorn Maria Råstam vid Lunds Universitet, gå igenom texten och vi diskuterade olika sätt att se på Victors problem men ingen av oss kunde se någon annan mer näraliggande tolkning än den som jag föreslår här.  

 ASDI (pronomen & verb har anpassats till att tala om en man i historisk form)

1. Tyckte han att det var svårt att interagera med eller känna samhörighet med andra,
i synnerhet personer i hans egen ålder?

Victor kunde först uppfattas som ”snygg och trevlig” av främmande människor, främst från andra kulturer, men har hela livet uppfattats som avvikande av andra svenskar utan egna stora problem, särskilt någorlunda jämnåriga. Han har alltid haft svårt att behålla relationer över tid, kompenserat för det genom att ständigt söka upp nya personer för kortvariga, udda kontakter, som han ofta tolkade som något annat än den andre. Sökte sig till flyktingar, studenter eller äldre personer (ex ”Mr Rambo” i USA som blev som en fadersfigur) – i princip aldrig till män med samma kulturella bakgrund i samma ålder. Föredrog främmande språk och utgav sig regelmässigt för att ha utländsk härkomst i kontakt med svenskar.

2. Tyckte han att det är viktigt att ha nära relationer där han delar intressen och känslor

eller föredrog han att vara för sig själv (har du t ex en pojkvän/flickvän eller en ”bästa vän”)?

Exfrun beskrev Victor som ”snygg och trevlig”. Han delade dock inte intressen med andra eller gjorde saker med andra utom att han ordnande ”pannkaksfester” eller krogrundor dit han bjöd in en osannolik samling personer han haft ytliga eller inga kontakter med och talade om sina egna intressen på ett monologiserande sätt som andra tyckte var påfluget, tjatigt eller obehagligt.

3. Hade han problem med att fånga upp signaler i social interaktion? Tyckte han t ex att det är svårt

att tala med andra för att han är osäker på vad de egentligen menar? Tyckte han att det är svårt att förstå när eller varför stämningen i en viss situation förändrades?

Gick på alldeles för hårt med främmande människor, visste inte när han skulle sluta, okänslig, beskrevs återkommande som ett ”UFO” eller bisarr i sociala sammanhang.

4. Hände det att andra människor påpekade att hans beteende eller hans känslomässiga reaktioner

var olämpliga eller opassande?

Se intervjun med exfrun som återkommande försökte få Victor att uppföra sig mer normalt, kunna ta hand om barnen osv. Likaledes på Mon Chéri, folk försökte bli av med honom. Udda klädsel. Slår elever, kränker kollegor. Kan definitivt inte värna sig hos polisen, ”spexar” och retar upp dem helt i onödan och beskrevs just som djupt opassande vid upprepade tillfällen av erfarna förhörsledare som inte förstod vidden av Victors problematik.

Kriterium #1 (stora svårigheter i fråga om ömsesidig social interaktion): klart uppfyllt (fråga 1,3,4=3/4)

5. Hade han ett specifikt intresse eller en hobby som tog upp så mycket av hans tid att andra aktiviteter blev lidande?

Religion och politik var Victors stora intressen där han inte förstod sammanhang som andra (engagerar sig i församling för utlänningar, förde vad andra uppfattade som bisarra resonemang om världspolitiken), konsekvenser för honom själv eller andra människors reaktioner. Främmande språk dominerade helt i hans skolgång betygsmässigt medan modersmålet inte var lika utvecklat (4-5 i främmande språk, 3 i svenska). ”Samlade” på människor och var extremt intresserad av ytliga detaljer som telefonnummer. Filmintresse där han såg om samma filmer på samma biografer oräkneliga gånger. Lärde sig citat ur filmer (som han t ex kunde upprepa vid polisförhör). 

6. Fanns det ett stereotypt mönster eller tvångsmässigt drag i hans beteende?

I sättet att hantera människor, inte belagt annars, var snarast kaotisk i sitt leverne med ett fåtal hållpunkter för dygnet, drack inte alkohol/använde inte droger vilket bidrog till att ge något slags stabilitet åt livsföringen. 

7. Var hans intressen mer baserade på att lära sig fakta än på att förstå innebörden i dem?

Antagligen fanns sådana inslag eftersom t ex politikinslaget mest verkar bygga på floskler, men kan inte beläggas.

Kriterium #2 (monomana, snäva intressen): klart uppfyllt (fråga 5, 1/3)

8. Upplever du att han hade väldigt fasta rutiner eller att han var fixerad vid sina intressen?

Rutiner har ej kunnat beläggas förutom begränsningar i repertoar av aktiviteter som beskrivits, likaså intressen. Kan dock ej anses säkerställt.

9. Upplever du att han påtvingade andra sina rutiner eller intressen/anmärkte andra på att han

påtvingade dem sina rutiner eller intressen?

Detta återkommer som ett ständigt klagomål från människor som stött ihop med Victor – talar bara om sina egna stora intressen även i korta kontakter.

Kriterium #3 (tvingande behov av rutiner och intressen): klart uppfyllt (fråga 9, sannolikt också 8, 1,5/3)

10. Hade han en sen eller annorlunda språkutveckling i något avseende?

Han har själv berättat om svårigheter i skolarbetet första åren, främst i svenska, men finns i övrigt inte tillräckligt med information för att bedöma detta.

11. Var hans förmåga att uttrycka sig språkligt “ytligt perfekt” (oavsett om han/hon har problem med språkförståelse eller har andra språk- eller talstörningar)

Använde ständigt ”för fina” ord som lät löjliga eller obegripliga i sammanhanget. Vältalig men det beskrivs också som att han lade en ridå av ord som inte fungerade kommunikativt.

12. Var hans språk överdrivet formellt eller pedantiskt?

Detta är definitivt belagt i Victors olika skrivna texter, oändliga vindlande meningar med inskjutna bisatser som förvirrar läsaren och gör att budskapet drunknar, han använde stereotypa ord och uttryck återkommande som gjorde hans skrift mycket lätt igenkännlig genom de återkommande avvikelserna. Talade ofta med utländsk brytning när han närmar sig nya bekanta eller i umgänge.

13. Var hans prosodi avvikande vad gäller tonhöjd, volym, kvalitet, intonation, betoning?

Otillräckligt material för att bedöma, eftersöks.

14. Uppvisade han några problem med språkförståelse, i synnerhet vad gäller att uppfatta

ordens underförstådda betydelse?

Detta finns beskrivet bland annat av exfrun som bad honom ”dra åt helvete” vilket ledde till en teologisk diskussion eftersom han uppfattat yttrandet bokstavligt.

Kriterium #4 (tal- och språkproblem): klart uppfyllt (frågorna 11, 12, 14, 3/5)

15. Var hans bruk av gester begränsat?

Otillräckligt material.

16. Var hans kroppsspråk udda, klumpigt, egendomligt, ovanligt?

Sent utvecklad, klumpig motorik, dålig i gymnastik i skolan, mobbad bl a pga detta.

17. Var hans mimik begränsad till endast ett fåtal olika ansiktsuttryck?

Svårbedömt men har ett stereotypt, överdrivet leende på bevarade foton. Kan å andra sidan härma och göra roliga miner enligt många beskrivningar, men otillräckligt underlag för att bedöma denna fråga.

18. Var hans allmänna kroppshållning (inklusive ansiktsuttryck) ibland opassande?

Beskrivs återkommande ex på tunnelbanan (sätter sig för nära), hos polisen, på caféer osv.

19. Var hans blick stel eller avvikande i något annat avseende?

Intensiv blick enligt vissa vittnesmål men annars otillräcklig information för att bedöma.

Kriterium #5 (icke-verbala kommunikationsproblem): klart uppfyllt (fråga 18, 1/5)

20. Finns det tidigare noteringar om att han haft dåliga resultat vid en utvecklingsneurologisk
undersökning eller har sådana svårigheter framkommit i samband med intervju?

Se ovan vad gäller skolgymnastiken, annars saknas information.

Kriterium #6 (motorisk klumpighet): sannolikt uppfyllt (fråga 20, 0,5/1)

Tilläggsfrågor om perception:

Slog vid upprepade tillfällen barn som skrek till eller väsnades, svårt för höga ljud. Sannolikt noga med kvalitéer/texturer på sina kläder men osäkert. Hade uppenbart även perceptionsstörningar för höga ljud.

Sammanfattningsvis måste det anses sannolikt att Victors beskrivna egenenheter och problem motsvarar en Autismspektrumstörning (Aspergers syndrom) av typen ”outgoing but odd” eftersom han trots sina svårigheter och sitt annorlundaskap ständigt sökte kontakt med andra och behövde sociala sammanhang, och fick korta kontakter eller längre, då med andra udda personer eller personer från andra kulturer. Denna problematik förklarar varför Victor saknade förmåga att värja sig mot de mycket allvarliga anklagelser som riktades mot honom och sannolikt varför polisen fattade så starka misstankar mot honom trots avsaknaden av konkreta bevis som band honom vid mordet eller mordplatsen eller en plausibel gärningsbeskrivning. Det har diskuterats om autismspektrumstörningar medför särskilda svårigheter vid polisutredningar, och de flesta kollegor jag diskuterat detta med anser att så måste vara fallet. Därför har Polishögskolorna på flera håll haft särskilda föreläsningar om neuropsykiatriska problem av bland annat mig själv.Det är särskilt viktigt att personer med sådana svårigheter får konkreta frågor som är lätta att förstå och besvara kort och konkret, i en lugn miljö och med gott om tid att tänka efter, vid behov med hjälp av papper och penna eller andra hjälpmedel. Ibland kan en anpassad förhörsteknik förvandla ett svamlande vittne som ger obegripliga svar till en god informationskälla, som lagt detaljer på minnet de flesta andra är oförmögna att uppfatta eller komma ihåg. Låg central koherens, dvs att se detaljer utan att automatiskt försöka föra ihop dem till sammanhang och meningsfulla helheter, kan vara ett problem men också en god hjälp vid rekonstruktioner av brott. 

Relevans för frågan om mordet på Olof Palme

Autismspektrumproblematik säger naturligtvis i sig inte att Victor inte skulle kunna ha begått ett mord, eller mordet på Olof Palme.

Sambandet mellan Autismspektrumstörningar och våld har varit föremål för en hel del forskningsmässig uppmärksamhet. En rad studier har funnit en viss överrepresentation av autismspektrumstörningar bland förövare av allvarliga vålds- och sexualbrott, särskilt av atypiska autismspektrumtillstånd, och några epidemiologiska studier har funnit mer våldsbrott än förväntat i grupper med sådana diagnoser, medan andra studier inte gjort det. Det måste fortfarande anses tveksamt om autismspektrumstörningar generellt utgör en riskfaktor för brott. Däremot är vissa specialintressen, t ex för gifter eller sprängämnen, eller stereotypa sexuella intressen för otillåtna objekt, naturligtvis riskfaktorer för brott, och politiska uppfattningar skulle kunna räknas till denna kategori. Vissa typer av autismspektrumstörningar, till exempel de med stora behov av socialt sampel trots sin relativa oförmåga, skulle kunna vara en riskfaktor medan andra typer, särskilt de tillbakadragna, istället skulle vara en skyddsfaktor. Det har också föreslagits att Aspergers syndrom är överrepresenterat bland förövare av skolskjutningar och andra massmord, samt vid seriemord och andra bisarra brott. Ett socialt utanförskap återfinns ofta i gärningsmannaprofiler eftersom människor naturligtvis har större spärrar mot att begå brott om de är socialt förankrade och har mycket att förlora - i politiska attentat kan det finnas en vilja att offra sig för att andra skall få leva i en bättre värld men mycket oftare finns olika former av uppgivenhet, en känsla av att inget ha att förlora, som James Clarke beskrivit i sin forskning om historiska attentat.

Ändå måste man i Victors fall säga att hans uppenbara sociala svårigheter gör medverkan i någon form av konspiration ytterst osannolik, om han inte blivit utnyttjad som en totalt ovetande och aningslös person av andra för att till exempel förvirra bilden (det finns dock inget stöd för att detta skulle vara en strategi vid politiska attentat utan härstammar från Lee Oswalds försök att urskulda sig efter Kennedymordet). Victors beteende var oförutsägbart, omöjligt att förstå eller styra för andra, mycket uppseendeväckande och naivt. Att han i längden skulle kunna ha dolt någon mer aktiv medverkan i en konspiration förfaller orimligt, precis som att några konspiratörer skulle vilja lägga en handling som ett statsministermord i hans händer eller på något sätt blanda in en person de överhuvudtaget inte kan ha förstått sig på med den tidens nivå av kunskaper kring Asperger och autism. Vidare kan anföras att personer med autismspektrumstörningar ofta är stresskänsliga, har betydande exekutiva svårigheter och svårigheter att improvisera vid plötsligt uppkomna situationer. Det vi vet om mordet på Olof Palme talar starkt emot att gärningsmannen skulle ha ett sådant tillstånd. 

Jag skulle vilja hävda att Victor Gunnarsson omöjligt kan ha ingått i en grupp som låg bakom mordet och att inget talar för att han skulle ha skjutit ner Olof Palme och undkommit om han råkat stöta ihop med honom av en slump. Ingen har kunnat förklara hur han skulle kunna ha hunnit till en mötesplats som ingen kände till i förväg. Wingren och Leopold antyder att han skulle ha förföljt makarna Palme från bostaden till bion och sedan från bion till mordplatsen - inga vittnesmål stöder detta och Victor var onekligen inte en person som "smälte in i bakgrunden". Ännu mindre förklaras varför Victor skulle chansat på att makarna Palme just denna kväll skulle ge sig ut på stan efter middagen - en tanke att Victor skulle kunna ha besökt Lisbet Palmes arbetsplats verkar helt sakna stöd och strider mot andra vittnesmål om hur han tillbringade eftermiddagen. Det finns inga uppgifter om att Victor bar vapen eller hade någon uttalad våldskapacitet, eller någonsin planerade attentat. Hans osammanhängande och motstridiga uppgifter i förhören kan bero på stresskänslighet eller att han av någon anledning ville dölja något annat han gjort den aktuella kvällen – eller helt enkelt på glömska för sådana detaljer hos en person som hade stora svårigheter att ta sig fram i vardagen. Polisens upptagenhet med detta ”spår” var en olycka från början till slut, sannolikt med fatala följder för utredningen - men vem kan begära att enskilda poliser 1986 skulle känna till ett mycket ovanligt psykiatriskt tillstånd, som introducerades i Sverige första gången i Läkartidningen 1991? 

Palmemordet (3): Victor Gunnarsson

Redan under de första dagarna efter mordet på Olof Palme fick polisen in en rad tips om en då nästan 33-årig man, Victor Gunnarsson, som under kvällen för mordet befunnit sig på kaféet Mon Chéri på Kungsgatan (något hundratal meter från mordplatsen), där han dragit till sig uppmärksamhet genom att närma sig främmande personer, slå sig ner vid deras bord, inleda samtal om politik i ett aggressivt och hätskt tonfall, som främst var riktat mot Olof Palme och socialdemokratin. Han hade till och med nämnt att  att "förrädare skulle skjutas i ryggen” och att "blod skulle rinna på Stockholms gator". Vittnen uppgav också att han doftat vitlök och flera gånger under kvällen gått till telefonen, där han talat upprört. 

När polisen hittade ett vittne som berättade att en vitlöksdoftande man velat ha skjuts från området dit gärningsmannen flytt kort efter mordet och ytterligare två som berättade att en upprörd man kommit in på en nattföreställning på en biograf en stund efter mordet, började de se Victor som en tänkbar gärningsman. Deras teori var att han på något sätt fått instruktioner på caféet, gått till Sveavägen, skjutit mot paret Palme och sedan försökt fly först i en taxi, men då det inte lyckades tagit sig in på nattbion, därefter ätit hamburgare och slutligen åkt hem när spaningarna efter gärningsmannen i de centrala delarna av Stockholm lugnat sig. Polisen stärktes ytterligare av att vittnesmålen till att börja med verkade gå att koppla till samma individ och av idén att detta med att gömma sig på en biograf var typiskt för politiska attentatsmän, eftersom Lee Harvey Oswald gjort så efter mordet på John F Kennedy. 

Vid de första förhören med Victor, som ägde rum en vecka efter mordet, mötte poliserna en person de överhuvudtaget inte kunde förstå sig på. Hans svar kom i svamlande monologer om världspolitiken, Sverige (eller Palmemordet), religion eller i form av vaga undanflykter som "jag vet inte", "jag minns inte", "sånt lägger jag aldrig på minnet". Ibland förlorade han fattningen och blev åtminstone verbalt aggressiv mot förhörsledarna, men oftare skojade han med dem och frågade om han fick bjuda på kaffebröd, blev personlig och drog skämt som inte stämde med något poliserna upplevt tidigare, spexade och verkade uppfatta sig som en av poliserna snarare än som en misstänkt. Vid ett tillfälle skrämde han nästan livet ur unga kvinnliga vittnen genom att göra ett utfall mot spegelväggen som används vid konfrontationer "på skoj". 

Dessutom hittade polisen vid husrannsakan bland annat en telefonbok fylld med över 2000 ”vänner” (inkluderande Kungen och andra kända svenska personer, men också personer från en lång rad olika länder och vad man trodde kunde vara pseudonymer, samt några personer som dykt upp på andra håll i utredningen av Palme-mordet). Där fanns också åtskilligt politiskt material och en teckning av en gravsten med bokstaven "P" (husrannsakan skedde dock ca två veckor efter mordet). Det framkom också att Victor tillbringat veckor och månader i många av jordens avlägsnare länder under olika alias, rent av med falska pass och andra identitetshandlingar och, på hemmaplan, hade ett starkt patos för flyktingar vars parti han ofta tog mot den svenska staten. På en del av dessa platser fanns CIA eller amerikanska baser. I Sverige umgicks Victor främst med grannar och personer han träffat "på stan", inte sällan invandrare som inte kommit in i det svenska samhället och som han hjälpte på olika sätt. Han gick regelbundet till en engelskspråkig frikyrkoförsamling. Allt detta föll så till den grad ur ramen att flera erfarna poliser tyckte sig se ett mönster där Victor måste vara mördaren, kanske som del i en större konspiration bland kurder, en grupp han hade många vänner och bekanta i, eller på uppdrag av en främmande underrättelsetjänst. Vissa tror det än.

Victor Gunnarsson, eller "33-åringen" som han kom att bli känd och tom tala om sig själv, anhölls och utreddes intensivt från den 14 mars och under resten av våren 1986 (men han kom att på något sätt vara föremål för polisens intresse fram till sin för tidiga död 1993). Ändå var allt man hade att gå på indicier som inte knöt Victor till mordplatsen, till något vapen eller ens till ett rimligt handlingsmönster. Han hade drivit runt till synes planlöst under eftermiddagen/kvällen och pratat med främlingar och hade alibi från tiden på Mon Chéri så ett stort problem var hur Victor skulle kunna ha vetat att makarna Palme var på väg mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Sannolikt hade Victor talat i telefon upprepade gånger under kvällen, men eftersom vi också vet att promenaden bestämdes så sent i förloppet att ingen kan ha ringt Victor och sagt att han skulle gå upp mot hörnet Sveavägen/Tunnelgatan - hade han varit dirigerad per telefon hade det behövt bli till bion vid föreställningens slut, och då hade han rimligtvis lämnat Mon Chéri före kl 23.00, den tidigaste tid han lämnat enligt "pojkarna", de vittnen han talade med sist på caféet. Den enda möjligheten skulle varit om Victor lämnat caféet på Kungsgatan, gått runt hörnet upp på Sveavägen och stött på paret Palme av en slump, efter att ha talat om statsministern under stora delar av kvällen, och varit beväpnad, och skjutit mot paret med mycket kort betänketid. Det finns dock inga uppgifter om att Victor annars skulle varit beväpnad ute på stan, vare sig den aktuella dagen eller vid något annat tillfälle. 

Självklart gjorde arbetet med Victor under mars-april 1986 att många andra betydelsefulla insatser för mordutredningen under denna, den mest betydelsefulla tiden, prioriterades ned. Det är inte överord att säga att Victor Gunnarsson kom att bli den person som fick Palmeutredningen att förlora kursen under de första avgörande veckorna. När problemen i indiciekedjan och den tänkbara gärningsbeskrivningen blev alltmer uppenbara och åklagren KG Svensson bestämde sig för att släppa Victor trots polisens intresse hade den mycket erfarne chefen för mordkommissionen, Arne Ivrell, bara en kort tid kvar till pensioneringen, vilket lämnade Hans Holmér (sekunderad av Ebbe Carlsson) fältet fritt för att lägga all energi på det PKK-spår de trodde på. Och visst var Victor en person som föll ur ramen. Idag kan vi kanske börja förstå vilken ram, vilket dåtidens poliser inte ens med bästa vilja i världen kunde ha känt till.

Victor kom att stå under polisobservation under lång tid efter mordet, och tyckte själv att han fick sitt liv förstört av den massmediala uppmärksamheten. Efter att ha försökt komma på fötter igen några år efter mordet gav han upp och flyttade permanent till USA. Då hade han också fått ett större skadestånd från en förläggare för en bok som pekade ut honom som sannolik gärningsman - och skrivit en egen bok om fallet tillsammans med en journalist (under pseudonymen "33-åringen"). 1993 mördades han i North Carolina 1993 i vad som tros ha varit ett svartsjukedrama. Efter hans död har fler böcker kommit ut, och Victor är fortfarande föremål för spekulationer på internet och i media. Han har också skrivit ett "manifest" (manuskript till boken om sig själv) och med viss säkerhet en rad anonyma brev och utspel under åren efter Palmemordet där han påstod sig ha särskilda insikter i hur mordet begicks. Vid några tillfällen i USA skall han mer eller mindre ha erkänt mordet. Det finns också uppgifter om att han året före mordet följt efter Olof Palme och uppträtt konfrontativt eller rent av hotfullt under offentliga möten både i Sverige och Danmark. I alla kontakter polisen hade med honom framstod han som notoriskt lögnaktig, Palmefientlig, besvärlig, och, viktigast av allt, oförmögen att rentvå sig, även om polisen hade lika svårt att få ihop sin teori. Victor kunde aldrig lämna rimliga uppgifter om vad han egentligen hade haft för sig under och efter cafébesöket på mordkvällen eller om i stort sett någonting i sitt liv. 

En svårare person att förhöra är svårt att föreställa sig, även om han i den extremt tillrättalagda bok han publicerade som "33-åringen" efter Palmemordet - men som till stor del spökskrivits av en professionell författare - framställde det helt annorlunda, som om han varit samarbetsvillig och rimlig i sina svar, och gjort sitt bästa för att förklara det han mindes av den aktuella kvällen för poliserna. Ett manus han skrivit själv refuserades direkt av förlaget (trots att Victor uppenbart hade en begåvning för att lära sig främmande språk kunde han inte uttrycka sig "väl", knappt ens begripligt, på sitt modersmål), det var osammanhängande och fyllt av märkliga ord och påståenden som inte gick ihop utan upprepades sida upp och sida ner. Victors sätt att skriva lämnar nästan ett fingeravtryck efter sig, och utan att vara expert på området håller jag med om att det finns så stora likheter i sådana egenheter mellan mellan detta manuskript och en rad anonyma brev som vid samma tid skickades till olika framstående politiker att man är böjd att hålla med journalister som Anders Leopold och poliser som Börje Wingren (som argumenterat för Victors skuld i Palmemordet) att han sannolikt skrivit även dem. Där framfördes olika, direkta hot mot ledande politiker och en avvikande och farlig verklighetsuppfattning. 

Leopold har också en mycket informativ hemsida om bl a Palmemordet (som bl a återger alla vittnesmål utifrån geografisk plats) med kompletterande kommentarer och web-material av Leopold, och utförlig argumentation om vad som talar för Victors skuld enligt de båda Wingren och Leopold. Wingren höll i utredningen av honom hos Stockholmspolisen och när han slutade där tog han sekretessbelagda dokument från utredningen (som fortfarande finns hos journalister och - åtminstone i stora delar - på nätet) och publicerade en bok där 33-åringen utpekas som Palmes mördare, "Han sköt Olof Palme". Boken finns nu återgiven på webbsidan. Fortfarande saknas dock en sammanhängande beskrivning för hur mordet skulle ha gått till, var vapnet skulle ha kommit ifrån och vilka personer som skulle ha kunnat varit inblandade. En vanlig teori på nätet och i en av spelfilmerna om mordet ("Sista kontraktet", 1998, med Mikael Persbrandt) är att Victor skulle kunna ha varit en ”patsy” (refererande till Oswald), en knepig person lurad till mordplatsen för att bli syndabock eller åtminstone krångla till utredningen av de verkliga konspiratörerna ordentligt.

På nätet diskuteras också Victors besynnerliga beteende i psykiatriska termer och bland annat spekulerar man om han kan haft olika personlighetsstörningar, t ex narcissistisk utifrån hans uppenbart grandiosa drag. Visst finns det otaliga belägg för att Victor överskattade sina förmågor och sin betydelse, men kan det förklara hans oförmåga att klara sociala sammanhang, lära sig av sina misstag, etablera sig på arbetsmarknaden, upprätthålla ömsesidiga relationer och försvara sig mot de anklagelser som riktades mot honom? Jag tror att det finns underlag för att komma längre. I ett  blogginlägg och en intervju med Tobias Henricsson på Dan Hörnings podcast Palmemordet som läggs ut nu på onsdag kommer jag att föreslå en lösning på Victors svårbegripliga tillkortakommanden. 

Systemfel i svensk rättspsykiatri? Quick och Bergwallkommissionen

Filmen Quick går nu (20 september 2019) upp på svenska biografer. Den skildrar den osannolika - men sanna - historien om hur Sture Bergwall antog namnet Thomas Quick, lurade inte bara den rättspsykiatriska vårdenhet där han var intagen (efter ett misslyckat rån) utan också det svenska rättsväsendet och hela folket att han var den värste seriemördaren Sverige någonsin haft. Det kultliknande intresset för seriemord kulminerade under 1990-talet efter "styckmordsrättegången", andra uppmärksammade rättsfall och filmen "När lammen tystnar" 1991. Historien om Quick är välbekant, fler och fler började tvivla på hans alltmer fantastiska berättelser, och 2001 "tystnade" han efter att ha tagit avsked av publiken på DN debatt (gissar att den artikeln ligger bra till om DNs debattredaktörer fick ångra en enda publicering).

I slutet av 2008 fick journalisten Hannes Råstam - som jag hade kontakt med vid den här tiden - Sture (som han nu ville bli kallad igen) att slutligen vidgå att han hittat på alltsammans i TV. Hannes upptäckte också vilket smörjmedel som fått maskineriet att gå: för varje ny fruktansvärd historia belönades den kände missbrukaren Bergwall inte bara med uppmärksamhet utan också med beroendeframkallande läkemedel, särskilt bensodiazepiner, som man vet sätter ner impulskontrollen ytterligare. I en bok som gavs ut postumt 2012 (efter Hannes sorgliga bortgång mitt i arbetet) berättades hela historien och förutom de mest aktiva i skapandet av Quick-monstret fanns få, om ens någon, kvar som trodde på den.

Men historien slutade inte där. 2013 kom journalisten och författaren Dan Josefsson med en sensationell kartläggning av nätverket bakom Quick hos psykoanalytikern Margit Norell, som utvecklat en egen "skola" med fokus på bortträngda minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen. Mer än några av de inblandade, både bland Quicks vårdgivare och experter som anlitats av polis/domstolar, hade kopplingar direkt eller indirekt till henne - och hon själv, som avlidit några år tidigare, hade planerat en bok om "arbetet" med Quick som sitt magnum opus. Hur många av Stockholms journalister och andra intellektuella som drivit "fallen" med de bortträngda minnena som "återvände" under terapierna som i själva verket hade en bakgrund på Norells terapisoffa och/eller i hennes studie- & handledningsgrupper (gränserna mellan dessa var ofta flytande) kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

Men för Sture Bergwall räckte det inte med att berätta sanningen, han var dömd för åtta mord, i samtliga fall på sin egen berättelse utan teknisk eller annan bevisning (i några fall trots sådan), och var åtalad för ytterligare ett. 2009 kom den första resningsansökan, och året efter beslöt Riksåklagaren att frikänna honom utan ny rättegång. Fram till 2013 fortsatte sådana processer, så att Bergwall då var tillbaka vid de brott han dömts för innan mordbekännelserna börjat komma. Allt detta innebar att han fortfarande var dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, och trots att vården sannolikt avslutats långt, långt tidigare om han inte kommit med mordhistorierna kunde han inte skrivas ut förrän han ansågs ofarlig i Förvaltningsrätten.

Och "ofarlig" i detta sammanhang syftar inte bara på det man är dömd för utan kräver att det inte finns risk för nya brott utifrån det psykiska tillståndet eller någons "personliga förhållanden i övrigt", vilket innebär att nya problem av mer social karaktär, som att vara huvudperson i en uppdiktad seriemordhistoria och de anpassningssvårigheter till samhället detta medför, kan ligga till grund för fortsatt tvångsvård. Hela processen med utskrivningen från den rättspsykiatriska vården blev långdragen, konfliktfylld och massmedialt välbevakad. Inte förrän 2015 var Sture Bergwall en fri man, och 2018 bestämde Justitiekanslern Anna Skarhed att han inte skulle få någon ersättning från Staten. Därmed kunde ärendet avslutas på individnivå.

Men redan tidigare (2013) hade Regeringen beslutat om en offentlig utredning för att undersöka om fallet Bergwall kunde anses uttrycka några systemfel i det svenska rättsväsendet och rättspsykiatrin. Professor Daniel Tarschys ledde utredningen. Många personer som arbetade inom rättspsykiatrin, däribland jag själv, kallades av till utredningen för att ge vår syn, och jag träffade några av dem våren 2014. Då var min handledare från doktorandtiden, professor Anders Forsman, svårt sjuk (han avled kort efteråt), men för att ta vara på hans kunskaper och långa erfarenhet från sjukvården, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsens Rättsliga Råd (där han var ett av de mest anlitade Vetenskapliga Råden) skrev jag ett underlag om de systemfel vi diskuterat genom åren - som vi både tyckt att Quick-ärendet var ett tydligt exempel på - och Anders orkade läsa detta och vi fick tid att tala länge om texten, som jag sedan skickade in efter att jag arbetat in Anders synpunkter och han ställt sig bakom den. Den finns nu på vårt centrums hemsida här.

Vår kritik samlades kring fyra (delvis överlappande) temata: oredovisade jävsförhållanden, domstolarnas osjälvständighet gentemot medicinsk expertis, bristen på fungerande möjlighet att få sk second opinion i rättspsykiatrin (alltså en verkligt oberoende, ny bedömning av en annan läkare i frågor av avgörande betydelse för patientens vård, hälsa och liv på lång sikt hos patienter med "särskilt allvarliga sjukdomar" - dit tillstånd som leder till åratals tvångsvård torde räknas) och slutligen den sk särskilda utskrivningsprövningen med dess krav på farlighetsbedömningar av patienter innan de kan skrivas ut, trots att de metoder som används för detta ofta saknar vetenskapligt stöd och särskilt förmågan att mäta förändringar i patienternas tillstånd.

Tarschys-kommissionens utredning publicerades 2015 (finns här) och utmynnade i slutsatsen att Bergwallfallet var för särpräglat för att anse att det skulle uttrycka systemfel. Sverige, som annars så gärna landar i att man måste lyfta fram omständigheter (som sociala faktorer eller psykisk ohälsa) bakom verkliga våldsbrott, lade hela skulden för Bergwalls falsarier på honom själv - trots att han redan var intagen för tvångsvård på grund av sin allvarliga psykiska problematik, som var utförligt dokumenterad redan när han började erinra sig gamla mordfall. Quick-sagan med åtta morddomar som kunde avskrivas utan nya rättegångar när huvudvittnet ändrade sig uttryckte alltså inga systemfel.

Dock avslutades utredningen med ett mycket välskrivet kapitel av professor Kjell Asplund (från s 653) som enligt min uppfattning är ett av de viktigaste inläggen om svensk rättspsykiatri under den tid jag varit aktiv. Det är min förhoppning att filmen om Quick kommer att väcka liv i debatten om de systemfel Anders och jag identifierade igen. På 1970-talet engagerade rättspsykiatrin den svenska samhällsdebatten, men idag är det helt tyst om den. Vårdtiderna förlängs, säkerhetsnivåerna ökar (till mycket stora kostnader utan tillräcklig nationell samordning eller att behovs- och risk/konsekvensanalyser genomförts) och patienterna är mer maktlösa än någonsin. Dessutom har synen på risk kombinerad med IT gjort det svårare än någonsin för människor som avtjänat brottspåföljder att åter hitta en plats i samhället.

Det positiva som har hänt är att SBU (och här) och Vetenskapsrådet konstaterat att svensk rättspsykiatri inte har ett tillräckligt kunskapsunderlag för att anses evidensbaserad och att forskningen på området - särskilt behandlingsforskningen - måste stärkas upp. Så har också börjat ske. Men självklart måste ett system där människor som begått brott får vårdpåföljder också innehålla behandling enligt metoder som är säkra och kan förväntas ge önskat resultat. För att starta kontrollerade prövningar av ex vis psykoterapeutiska metoder eller läkemedel behövs en stor och kostsam apparat, som vi inte kan förvänta oss att industrin skall stå för. Nationell samordning är därför, med Kjell Asplunds ord, ett högprioriterat prioriterat. Även Asplunds övriga förslag, från sid 675 och framåt, är häpnadsväckande klarsynta för att komma från en person utanför verksamheten. Jag ser risker med vissa av dem, främst att kopplingen till den övriga sjukvården (som jag vill stärka) skulle försvagas av ett statligt huvudmannaskap och att erfarenheterna av statens övriga medicinska verksamheter förskräcker, men tycker att de bör ligga till grund för framtida utredningar inför den stora omskrivning av strafflagen Sverige brukat genomföra en gång per århundrade sedan 1700-talet (1734 års Straffbalk, 1864 års Strafflag, 1965 års Brottsbalk).