Många har berättat att de återkommande kontrollerna hör till det allra svåraste med att ha cancer. Oavsett vilken typ av sjukdom man har (en behandlad, som man hoppas är och förblir borta, eller, som i mitt fall, något man vet finns på olika ställen i kroppen och får behandling för) är kontrollerna något man får leva med och lära sig hantera. Ibland lyckas man förtränga hela sjukdomen under några månader, till och med glömma den helt och leva ett vanligt liv, men så är det dags för kontrollerna igen. In i patientrollen, ligga stilla i magnetkameran och lämna sitt blodprov fastande på morgonen, och sedan vänta på besked. Då det blir nästan omöjligt att leva som vanligt, för plötsligt går det inte att planera någonting. Allt beror ju på svaret.
Förr, när det var förbjudet, gick jag in i min egen journal på sjukhuset och kollade provsvaren själv innan återbesöket. Jag ville komma välförberedd till återbesöket och slippa sitta i väntrummet och undra. Av någon konstig anledning blir man ju ändå alltid stressad och nervös när man sitter och väntar på sin tur hos doktorn, provsvar eller inte provsvar, oavsett om man själv arbetar som läkare de andra dagarna i veckan eller inte.
Efter att ett par gånger ha hittat provsvar som tydde på att tumörerna börjat växa igen bestämde jag mig för att sluta titta själv. Det är bättre att få veta sådant av sin läkare på en avsatt tid när han eller hon förhoppningsvis också har en åtgärdsplan att presentera. Dessutom är jag så trött på min sjukdom att jag inte längre vill behöva hålla reda på vilken metastas som växt 5 eller 10 millimeter eller vilket provsvar som gått upp eller ner. Jag vill berätta hur jag mår och få min läkares helhetsbedömning. Om det behöver göras något vill jag veta vad och ta ställning till det. Och sedan försöka glömma hela historien tills det är dags för nästa insats.
Nu i juli fick jag svar på magnetkameraundersökningar som jag hade gjort en månad tidigare (det får man väl acceptera, det är ju ändå semestertider på röntgen :-)). De visade att flera tumörer i levern hade vuxit och några nya misstänkta förändringar dykt upp sedan de förra bilderna hade tagits i mars. Min läkare tyckte att det var värt att göra om undersökningarna i slutet av augusti för att "syna korten" och se vad tumörerna verkligen höll på med.
I ett sådant läge går det inte alls att glömma av det hela utan osäkerheten kring hur sjukdomen utvecklar sig och om det blir nödvändigt med nya undersökningar och behandlingar under hösten gjorde det nästan omöjligt att fokusera på att skriva, däremot gick det bra att läsa, promenera med hundarna, äta gott och njuta av den vackra (om än rätt.. varma) sommaren. Men såklart var vi oroliga och allt stannade upp, det gick inte att förbereda hösten och framtiden kändes så osäker som den alltid är. Många bad för mig. Själv tänkte jag att det får bli som vår Herre vill eftersom Han ändå vet bäst, och min doktor därefter.
Det visade sig att det var klokt att vänta. De nya undersökningarna blev klara i tisdags och bekräftade fynden från i juni - men hittade inga tecken på ytterligare tillväxt under de två månader som gått sedan de gjordes. Nu blir det nya undersökningar i december och oförändrad behandling tills dess.
Så tack och lov, nu är semestern i Spanien i november bokad och bloggen planerad med mer än kloka råd till doktorander och studenter som redan låg färdiga i jobbdatorn. På återhörande! Här väntar halvskrivna inlägg om psykisk hälsa och problem, forskning, mat, musik och en framstående familj som nyss haft en tragisk årsdag. Det skall inte bli en blogg med fokus på min sjukdom, även om jag bestämt mig för att skriva om den här när det är något som jag tror kan vara av värde för andra eller när jag vill uppdatera dem som känner mig. Jag blir inte ledsen av att prata om sjukdomen, i början betydde det mycket att få göra det (diskussioner om tumörer gjorde sjukdomen till något utanför mig), men nu tror jag bestämt att vi har roligare saker att tala om!
No comments:
Post a Comment