One hundred years since the Romanov murders

One hundred years have just passed since the Bolshevik regime in what was to become the Soviet union decided to kill all members of the Romanov house that they could lay hands on. After 300 years of Romanov rule, the last Czar of Russia, Nicholas II, had abdicated in early 1917. His reign had been characterized by large economic progress but also continuous unrest, terrorist attempts, revolts, and two disastrous wars the Russian empire was unprepared for and could not carry politically-structurally (especially since the Emperor had put himself at the helm of the armed forces). After the abdication, a liberal, west-oriented provisional government led by Alexander Kerensky was put in place and general elections to a new parliament were prepared for in the spring of 1918. The Great War had been fought since the summer of 1914. After initial great successes against Austria-Hungary and the Ottoman Empire, which had relieved the West Front of France and Flanders that certainly would have collapsed and led to a swift German victory in 1914 had the two-front war not forced Germany to split its resources, the Russian people was totally exhausted by the war by 1917, and in spite of the promise of victory brought by the US entrance, could not withstand the coup d'état of the Bolsheviks in October 1917. The planned election was called off and the "dictatorship of the proletariat" was proclaimed. Soon, Russia (to be renamed the Soviet Union) turned away from the West and its former close ties with Europe diplomatically, culturally and economically were broken off. 

In Russia, Nicholas remained with his wife Alexandra and their five children, living a fairly comfortable life in captivity in a governor's residence in Siberia. His brother and several uncles had remained in Saint Petersburg with their families and his mother, sister and other family members had gone to the Crimea. The Bolshevik regime soon agreed to the Brest-Litovsk peace treaty with Germany, in which Russia gave up large areas of Central Europe for peace. Nevertheless, almost immediately a civil war broke out to depose the Bolsheviks, who were only supported by a small part of the population. The question of what would happen to the more than twenty members of the Romanov family who remained in Russia was in the air. Claims for public trials specifically against Nicholas and Alexandra in the style of those against Louis XVI and Marie Antoinette more than a hundred years before were raised. That the end would be similar started to seem likely.

On the other hand, few people could imagine that the Bolsheviks would decide to eradicate the entire Romanov family, as far as its members were in Bolshevik-controlled territory. But this was Lenin's and Sverdlov's plan. They started with Nicholas younger brother Michael, an officer with liberal leanings, in order to probe the international mood. He was abducted from the Siberian city of Perm in June, 1918, with his English secretary, and his destiny remains enigmatic ever since. More importantly, there was no international outcry, not even what could be called a "reaction". Then, on July 17, 1918, Nicolas was massacred with his wife, five children (the oldest, Olga, was 22, the youngest, the haemophiliac Heir, Alexey, had just reached the age of 14). The family's doctor, cook and two servants shared their destiny, only a 14-year-old kitchen boy was saved. The next day, Alexandra's sister Ella, who upon being widowed in 1905 had given away all her possessions, started a religious order and worked among Moscow's poor, was thrown alive in a mining shaft followed by burning faggots and live hand grenades together with a fellow nun, an old Grand Duke, three Princes and the 21-year-old poet and officer cadet Prince Vladimir Paley. Hymn singing was heard from the shaft for several days afterwards and in it, the sisters might even have been able to dress some of the men's wounds. Finally, four Grand Dukes were shot in St. Petersburg in January the following year, 1919. In Crimea, the Czar's Danish mother with her daughter, grandchildren and some cousins were rescued by the British navy in April, after having long refused to abandon Russia to its destiny. A few other family members succeeded in various daring escapes. In one way, the Bolsheviks succeeded in their purpose: since 1920, the Russian Imperial family in exile has consisted of rival fractions. Only in recent years have some of them moved back to Russia, but without playing a political role. Claimants to be miraculously saved children of the Czar became part of the 20th century folklore and the subject of several Anastasia movies. A new grasp on the history has been taken by the creator of Mad Men, Matthew Weiner, in his new TV-series, The Romanoffs.  

Rasputin 

In the background to the fall of the Czarist regime in 1917, Grigorij Rasputin, a wandering Siberian man, is always referred to. He had become indispensable to Alexandra through his ability to stop Alexey's bleedings. Presenting himself as a "Man of God", he was neither priest nor monk, and lived a life of debauchery when given the opportunity, in a manner that scandalized the Imperial family in the eyes of contemporary society. In recent years, several scientific biographies have been published about him (Fuhrman, Smith), which makes it easier to understand his person and the role he played. He had great charisma, impressive to people in high society, which helped him gain a following, in spite of his lack of religious education and far from conventionally pious life-style. His core message ("The more you sin the more abundant Grace you will receive"), however, has always gained traction, especially among the higher echelons of society. 

After a few years of wandering and pilgrimage, including to the Mount Athos, Rasputin was established as a phenomenon in St Petersburg society and was introduced to Nicholas and Alexandra by 1905, and to their children the following year. Then he prayed for Alexey, who had an attack of haemophilia. Alexandra was deeply religious with mystical traits, and when Alexey instantly recovered, she came to see Rasputin as her son's saviour, possessing magic insights in the future. For long, his advice was sound, including a prophetic warning for the Great War to be declared. Unfortunately, this was one of the times Nicholas did not heed his advice. Alexandra was an Orthodox Christian (after converting from Lutheranism shortly before her marriage) and a Russian patriot - the rumors that she had worked to favor her native Germany are as false those of intimate relationships with Rasputin. 

How Alexandra could isolate herself and her family from the court and the people (the same basic mistake as Marie Antoinette did, whose portrait Alexandra had in her audience room and should have had lots of opportunities to contemplate) and then give Rasputin access to the family's private circles, has been discussed widely and the historians' judgment about Alexandra has been consistently severe). One possibility is that she modeled her relationship with Rasputin on those of her grand-mother, Queen Victoria of Britain, who first granted the Scotsman John Brown and then the Hindu muslim Abdul Karim access to her family life as some sort of deputies for the common people. As a child and a young woman, Alexandra must have seen both of these two men in the presence of her grandmother, and we know she had the British Queen as model for her way of managing her family and her court (though, unfortunately, she rejected British constitutionalism for Russia). It is possible that she simply saw Rasputin as no more scandalous than her grand-mother's "friends". 

Several events when Rasputin's presence or prayers coincided with Alexey's sudden recovery from life-threatening bleedings are documented. The most famous occurred at the Polish hunting lodge Spala in the autumn of 1912. Alexey had a haematoma in his groin that had become infected and led to peritonitis and septicaemia. Bulletins of his imminent death were sent out to the Russian Empire (although his disease was otherwise treated as a state secret). Rasputin had been banned from court the prior year after an especially vicious drinking bout. In total despair, Alexandra telegraphed him to ask for prayer and his imminent answer was just "Be calm. The boy will live". The next day, Alexey sat up and ate. After that, nothing could shake Alexandra's faith in Rasputin's miraculous powers. It has been speculated whether this was linked to the bleeding disease being of a less serious nature or a totally different disease. This can, however, be rejected on the basis of genetic analyses made on the skeletons of the family, where a specific base pair mutation was found that completely inhibits the synthesis of coagulation factor IX in Alexey, his mother and one of his sisters (women do not get sick but act as carriers of the disease as they have a healthy gene copy on their second X chromosome, whereas men just have the defective gene on their single X chromosome, and therefore bleed). These results have also shed new light on the disease in the British, German, and Spanish royal families (tragically enough, the same disease contributed to the weakening of the Spanish monarchy and the ensuing civil war there). Most probably, it was due to a de novo mutation in Queen Victoria herself, who had a haemophilic son and at least two carrier daughters.

Verdict of History

Nicholas, Alexandra, their children and last "court" who shared their destiny have been rehabilitated from the very negative image propagated after the revolution, not least through modern evidence that the Czar tranferred all his bank assets back to Russia at the outbreak of war in 1914 in order to support the war effort. They have been declared saints by the Russian Orthodox Church, first the whole family and their entourage by the Russian Orthodox Church Outside Russia in 1981 and then by the joint Russian Orthodox Church in 2000 (the family only, as "passion-bearers", and then the doctor, Eugene Botkin (stemming from a very well-known Russian medical family), in 1916). During their captivity, they showed unusual dignity and courage, reconciliation with their destiny and forgiveness of those who did them ill, which have made them icons for today of family closeness in adversity and patience and equanimity before death. The judgment on Nicholas' reign, which was first only defended by a handful of historians, among them Sir Winston Churchill, has become more nuanced. But it is as human beings that the Romanovs have come to touch people in our age. During their imprisonment, they showed unusual dignity and courage, made peace with their destiny and forgave their guards and prayed for the new men in power. The family, parents and children alike, were carried by affection for each other and lived a deep Christian faith that during the last year became a mystical identification with each other and the suffering Christ. The image of them waiting for their assassins has come to stand as an icon for families who stay together through adversity and suffering and prepare to face death with humility and reconciliation.

Robert Massie's biography "Nicholas and Alexandra" came out in 1967 and gave rise to one of the last old-fashioned feature films intended for all-night showing with a pause at the theatres in 1971. Since then, countless biographies have been published on the family, both about their political role and the magnificent and lifelong love story of Nicholas and Alexandra, who is considered one of the happiest in the royal annals and even one of history's "classic" love couples. But the opening of the Russian archives and the internet made a lot of new material available, not least photographs. The members of the last Imperial family constantly photographed each other, in all conceivable situations, from nude baths in the Gulf of Finland to the most magnificent state ceremonies of the Russian empire. Of course, most of these photos were never intended to be made public - but now they are (you can just start browsing on Google, Pinterest, YouTube or Flickr, using Nicholas and Alexandra, OTMA, Alexey, Romanovs, Alexanderpalace). And the chance is that you will be mesmerised just the way countless others have been. Not only were all the members of the family outstandingly beautiful, each in his or her specific way, dressed in exquisite Belle Epoque finery, they really had the ability to "go through" the lens in the way international royalty had to wait for a certain young lady to relive as a bride in 1981. The recreations of their lives now abounds on websites, blogs, and photographic reconstructions of their lives. The four sisters used the first letter of their names to create a common signature, OTMA, which is now the title of a widely played theatrical play. The whole Russian revolution was recreated through excerpts from letters and speeches and historically accurate Twitter feeds from all its main protagonists, from the members of the imperial household to the revolutionaries under the hashtags Romanov100 or Russia_1917. A new book including reconstructed images is planned for early 2019 to showcase the spiritual impact of the family, Royal Martyrs. 

Through their camera shots, the family has also come to serve as photographic icons for all the millions that fell victim to the communist revolutions and perished in civil wars of the 20th century, in a way similar to that of Anne Frank's diary and portrait, which made her the icon of the victims of the Holocaust. After a more and more desolate reign (for which they were tragically unprepared and too young, just as Louis XVI and Marie Antoinette had been), lost wars and a harsh historical verdict, the last Imperial family of Russia, a hundred years after their deaths, have come to have a deep spiritual meaning to countless people, this time not as princes but as a family. Their group photos embody the hope of family, love and faith before evil and suffering without any possibility of a humanely happy ending. 

The Romanovs' home albums now form a work of art that stands on its own in relation to their political and religious significance. The girls in their white dresses, the loving parents and the boy in the sailor suit.  The summer at the sea, the snow mountains of winter, the palace interiors. Olga in love at the outbreak of war, growing into an ascetic and pensative young woman, Tatiana the responsible, tall with her hair in an up-do, the warm-hearted and loving Maria, and the always funny Anastasia doing pranks before the camera, sometimes with a cigarette in the corner of her mouth at a very young age. The hemophiliac boy who dreamt of being a soldier, with the look of someone who has been ill and in constant pain for most of his life, often to the point that he had to be carried by a sailor or his parents. The emperor looking uncomfortable, even nervous, in public but oh so proud of his family (and of his well-toned body while swimming naked). Alexandra's youthful beauty, sad gaze and, finally, prematurely aged face as she lived with the constant risk of her son dying from any trivial bleeding (as she had seen her uncle, her brother and so many other relatives do). She really looks five - or sometimes even ten - years older for each year passing in the last decade of her life, and her visible suffering will stay longer with the viewer than any of her outward splendor. In all, it forms a touching image of life's different phases and aspects.

Post-Scriptum

Nicholas, his wife Alexandra (Alix of Hesse) and mother Marie (Dagmar of Denmark) were the most prominent members of the Romanov family and closely related to ruling families on all sides; through his mother, a daughter of the Danish King Christian IX, Nicholas was a first cousin of the Kings of Britain, Greece, Denmark and Norway, and of a number of German princes, while Alexandra was the grand-daughter of Queen Victoria of Great Britain and thus first cousin of the German Emperor and the King of Britain, the Queens of Norway and Spain and the Crown Princess of Sweden. None of their royal relatives tried especially hard to save them during their last year. The one Head-of-state who really tried was the unrelated King Alfonso XIII of Spain, who may have had some special sympathy as a father of haemophiliac sons. Members of Alexandra's close family came to prominence during the 20th century, when her niece, Lady Louise Mountbatten, married the widowed Crown-Prince Gustaf Adolf of Sweden in 1923 and became a much-loved Queen of Sweden from 1950 to her death in 1965. Her brother, Lord Louis Mountbatten, was a British Admiral of the Fleet and was assassinated by the IRA in 1979. And, of course, Alexandra's grand-niece, Prince Philip of Greece and Denmark, later Philip Mountbatten, married the future Queen Elizabeth, whose own great-grandmother, Queen Alexandra of the UK, had been the sister of Nicholas' mother, Dagmar of Denmark, the Dowager Empress Marie of Russia.

DNA studies have accounted for all members of the last Imperial family, meaning that no-one survived the massacre of July 17, 1918, and that all "survivors" who have claimed to be Anastasia, Alexey or any of the other Russian Royals, have been impostors.

Hundra år sedan morden på Romanovfamiljen

Hundra år har gått sedan den nytillträdda bolsjevikregimen i det som skulle bli Sovjetunionen beslöt mörda alla medlemmar av släkten Romanov som de kunde lägga händerna på. Efter 300 år av Romanov-styre hade den siste tsaren av Ryssland, Nikolaus II, abdikerat på vårvintern 1917. Hans regeringstid hade präglats av stora ekonomiska framsteg men också av ständig oro, attentat, revoltförsök, och två förödande krig det ryska kejsardömet var illa rustat för och inte kunde bära politiskt-strukturellt (särskilt när kejsaren själv ställt sig i spetsen för armén). Efter abdikationen inrättades en provisorisk regering med liberal, västorienterad inriktning under Alexander Kerenskij, och allmänna val till ett nytt parlament började förberedas. Krigströtta trots framgångar mot Österrike-Ungern och det Ottomanska riket och en lovande situation i väst (USA hade just gått in i kriget) kunde det ryska folket inte stå emot sovjeternas kupp i oktober 1917. De planerade valen ställdes in och "proletariatets diktatur" proklamerades. Snart vändes Ryssland (som nu kallades Sovjetunionen) bort från de tidigare nära kontakterna med Europa kulturellt, ekonomiskt och diplomatiskt.

Kvar i Ryssland fanns Nikolaus med sin hustru Alexandra och deras fem barn som levde ett ganska bekvämt liv under fångenskap i ett guvernörsresidens i Sibirien, hans bror och flera farbröder med sina familjer i Sankt Petersburg och hans mor, systrar och andra familjemedlemmar på Krim. Bolsjevikregimen ingick snart freden i Brest-Litovsk med Tyskland där Ryssland avträdde stora landområden i Centraleuropa mot fred. Ändå utbröt nästan omedelbart ett inbördeskrig för att avsätta bolsjevikerna, som bara hade stöd av en liten del av befolkningen. Frågan om vad som skulle hända med de drygt tjugo medlemmarna av familjen Romanov som fanns kvar i Ryssland hängde i luften. Krav på offentliga rättegångar restes, särskilt mot Nikolaus och Alexandra. Det var knappt 130 år sedan dem mot Ludvig XVI och Marie Antoinette. Att slutet skulle bli snarlikt började gå upp för fler och fler.

Däremot kunde få personer föreställa sig att bolsjevikerna skulle bestämma sig för att utrota hela Romanovsläkten. De började med att mörda Nikolaus yngre bror Michael, en officer som sågs som den mest demokratiske och progressive familjemedlemmen, och hans brittiske sekreterare i juni 1918. När omvärldens reaktioner knappt blev märkbara bestämde man sig för att gå vidare i större skala. Den 17 juli 1918 massakrerades Nikolaus med sin hustru, fem barn (den äldsta, Olga, var 22, den yngste, den blödarsjuka tronföljaren Alexei, hade just fyllt 14), läkare, kock och två tjänare. Endast en 14-årig kökspojke skonades. Dagen efter kastades Alexandras syster Ella, som sedan hon blivit änka 1905 gett bort alla sina ägodelar, startat en nunneorden och arbetat för Moskvas fattiga, levande ner i ett tomt gruvschakt med brinnande ris och handgranater efter sig tillsammans med en medsyster, en åldrig storfurste, tre prinsar och den 21-årige kadetten prins Vladimir Paley, en mycket lovande poet. Det hördes psalmsång ur schaktet i flera dygn efteråt, och när kropparna till slut grävdes upp hade kvinnorna lagt förband på några av de värsta öppna såren med tygbitar från sina nunnedräkter. Slutligen arkebuserades fyra storfurstar i St Petersburg i januari året därefter. På Krim fanns tsarens danska mor med sin dotter, barnbarn och några kusiner, som räddades av britterna i april 1919 efter att i det längsta ha vägrat lämna Ryssland åt sitt öde. Ett fåtal andra familjemedlemmar genomförde djärva flyktförsök. På ett sätt lyckades bolsjevikerna med sitt syfte: den ryska kejserliga ätten består sedan 1920 av sinsemellan rivaliserande fraktioner i exil. Först de allra senaste åren har några av dem flyttat tillbaka till Ryssland, men utan att spela någon egentlig politisk roll. Personer som påstått sig vara mirakulöst räddade tsarbarn blev 1900-talslegender och förebild för en rad filmer på Anastasia-temat. DNA-tekniken har därefter gjort det möjligt att lägga historierna till handlingarna (och visa att alla "överlevarna" var bedragare), medan sagan lär leva vidare. Ett nytt berättargrepp på historien har just utgjort materialet för en TV-serie av skaparen av Mad Men, Matthew Weiner (The Romanoffs).

Rasputin

När tsarregimens fall diskuteras kommer Grigorij Rasputin oundvikligen på tal. Han var en kringvandrande man från Sibirien som hade gjort sig oundgänglig för Alexandra genom sin förmåga att hejda Alexejs blödningar. Han presenterade sig som en "gudsman" men var inte präst eller munk, och när han fick möjlighet levde han ett utsvävande liv som skandaliserade tsarfamiljen. På senare år har flera vetenskapliga biografier getts ut om honom (Fuhrman, Smith), som gör det lättare att förstå hans person och den roll han spelade. I grunden besatt han en ovanlig karisma, som fick människor att uppmärksamma honom och tro på honom, trots att han saknade bildning och knappast levde ett konventionellt kristet liv. Hans grundbudskap, "Synda friskt för att få mer Nåd", har aldrig haft svårt att få publik, inte minst bland de rika.

Efter några års vandrande, bland annat till det heliga berget Athos och möjligen ända till Jerusalem, etablerades Rasputin som ett fenomen i societeten i S:t Petersburg under åren efter sekelskiftet. Redan hösten 1905 presenterades han personligen för Nikolaus och Alexandra. Sannolikt träffade han deras barn året efter och bad då för tronföljaren, som hade en blödningsattack. Alexandra var djupt religiös med mystiska drag och när Alexei genast blev bättre efter hans besök kom hon att se  Rasputin både som sin sons räddare och något av ett politiskt orakel, med magiska insikter i framtiden. Under många år var hans råd generella och kloka, till exempel profetiska varningar för att låta världskriget bryta ut. Tyvärr lyssnade inte Nikolaus den gången. Alexandra var dock ortodoxt kristen (efter att ha konverterat från lutheranismen kort före sitt äktenskap) och rysk patriot - rykten om att hon skulle gått sitt födelselands Tysklands ärenden under kriget är lika felaktiga som att hon skulle ha haft intima relationer med Rasputin.

Hur Alexandra kunde isolera sig och sin familj både från hovet och folket (samma misstag som Marie-Antoinette gjorde, vars porträtt Alexandra hade i sitt audiensrum och vars öde hon borde ha haft tillfälle att begrunda) och sedan bereda Rasputin tillgång till familjens privata kretsar har förbryllat historikerna. En möjlighet är att hon helt enkelt tog efter sin mormor, drottning Victoria av Storbritannien, som först hade skotten John Brown och sedan den indiske muslimen Abdul Karim i sin innersta krets som något slags ställföreträdare för det enkla folket. Vi vet att drottning Victoria var en viktig förebild för Alexandra och tagit del i hennes uppfostran efter att hon förlorat sin mor, storfurstinnan Alice av Hessen-Darmstadt, som var Victorias andra dotter, 1878. Under sin uppväxt tillbringade systrarna från Hessen långa tider med sin mormor i princip varje år och Alexandra var där en längre tid inför sitt äktenskap. Hon kan själv ha sett Rasputin som varken mer skandalös eller principiellt annorlunda än Victorias "vänner", och tänkt på hur hovet och familjen alltid motarbetat dem när hennes egen omgivning varnade för Rasputin.

Rasputins inflytande över Alexeis blödningar är svårare att förstå. Inte bara kunde hans lugnande närvaro eller hypnotiska blick stilla pojkens hemofiliattacker. Vid den mest omskrivna krisen 1912 på jaktslottet Spala i Polen hade Rasputin (äntligen enligt samstämmiga bedömare) förvisats av Nikolaus till sitt hem i Sibirien efter sällsynt elaka fylleskandaler. På hösten drabbades Alexei först av en stor blodutgitning i ljumsken som blev infekterad och gav upphov till bukhinneinflammation och allmän blodförgiftning. När tronföljaren låg döende med skyhög feber sedan många dygn gick kommunikéer om hans förestående bortgång ut till hela Ryssland (trots att hans sjukdom annars behandlades som en familjehemlighet). Alexandra telegraferade desperat till Rasputin som svarade helt kort "Oroa er inte. Pojken kommer att leva.". Dagen efter satt Alexei upp och åt. Efter detta kunde inget skaka hennes tro på Rasputins mystiska krafter.

Man har spekulerat i om Rasputins förmåga att hela Alexei berodde på att hans blödarsjuka skulle ha varit av mindre allvarlig art eller rent av en annan sjukdom. Alla dessa hypoteser kan nu tillbakavisas på basen av de genetiska analyser som gjorts av kejsarfamiljens skelett, där man funnit en specifik basparsmutation, som helt slår ut syntesen av Koagulationsfaktor IX, hos Alexei, hans mor och en av hans systrar (kvinnor blir inte sjuka utan bara anlagsbärare eftersom de har en frisk gen på sin andra X-kromosom). Dessa studier har kastat nytt ljus över hur svår sjukdomen var även hos de drabbade personerna i de brittiska, tyska och spanska kungliga familjerna - tragiskt nog bidrog sjukdomen även till monarkins fall och inbördeskriget i Spanien. Med all sannolikhet uppstod mutationen hos drottning Victoria, som gav anlaget till minst två av sina fem döttrar och själv födde en blödarsjuk son, den yngste, Leopold, som blev farfar till vår Kungs mor prinsessan Sibylla (som inte kan ha burit på anlaget, eftersom en blödarsjuk mans söner aldrig kan föra det vidare).

Historieskrivning och betydelse idag

Nikolaus, Alexandra, deras barn och sista "hov" som delade deras öde, har rehabiliterats ur den mycket negativa bild som tecknades av dem kring revolutionen och helgonförklarats av den rysk-ortodoxa kyrkan (i utlandet helgonförklarades både kejsarfamiljen och deras följeslagare 1981 som martyrer, medan den sammanslagna ryska kyrkan följde efter 2000 med att helgonförklara familjen som "passionsbärare" och 2016 med doktor Eugene Botkin, från en känd rysk läkarsläkt, som med fog kan sägas ha tagit den hippokratiska eden längre än de flesta läkare). Historiska belägg för att kejsarfamiljen tog hem hela sin förmögenhet till Ryssland vid världskrigets utbrott för att personligen bidra till krigsinsatsen har påverkat det historiska omdömet om dem, särskilt i dagens Ryssland. Bedömningen av Nikolaus regeringstid, som först bara försvarades av enskilda historiker, bland dem Sir Winston Churchill, har blivit betydligt mer nyanserad. Men det är som människor Romanovs främst kommit att beröra vår tid. Under fångenskapen visade de osedvanlig värdighet och mod, försonade sig med sitt öde och förlät dem sina vakter och bad för de nya makthavarna. Familjen, både föräldrarna och barnen, bars av kärlek till varandra och levde en djup kristen tro som under det sista året av deras liv fördjupades till en mystisk identifikation med varandra och den lidande Kristus. Bilden av dem när de väntar på sina mördare har kommit att stå som en ikon för familjer som håller samman genom svårigheter och lidande och bereder sig att möta döden med ödmjukhet och försoning.

Intresset för familjen har ökat lavinartat sedan Robert Massies biografi "Nikolaus och Alexandra" kom ut 1967 och blev en av de sista gammaldags biostorfilmerna för helkväll med paus 1971. Sedan dess har det getts ut oräkneliga biografier om familjen, både om deras politiska roll och om Nikolaus och Alexandras stormande och livslånga kärlekssaga, som anses vara en av de lyckligaste bland de kungliga familjernas hårt begränsade äktenskap och rent av gjort dem till ett av historiens "klassiska" kärlekspar. På 1990-talet ledde öppnandet av de ryska arkiven och framväxten av internet till att mängder av material, offentligt och privat, inte minst fotografier, blivit tillgängliga. Familjen fotograferade ständigt varandra, i alla tänkbara situationer, från nakenbad i Finska viken till uppklädda för kejsarhovets mest storslagna situationer. Naturligtvis tänkte de inte att dessa bilder skulle bli allmänt tillgängliga - men det blev de, och idag ligger största delen av materialet på internet (börja söka på ex Pinterest, Google, YouTube eller Flickr). Och alla familjemedlemmarna var osedvanligt vackra, var och en på sitt sätt, klädda som på "la belle époque" och hade personligheter som "gick genom" kameran (på ett sätt som världen fick vänta på en ung brud 1981 för att återse bland kungligheter). Fascinationen över materialet har gett upphov till mängder av webbsidor, bloggar, fotoarkiv och rekonstruktioner av deras liv. De fyra döttrarnas gemensamma initialer OTMA har blivit ett signum även för vår tid, en saga om unga kvinnor som också råkar vara prinsessor med ett tragiskt slut, som nu senast blivit en framgångsrik teaterpjäs (Googla Nicholas and Alexandra, Romanovs, Alexanderpalace, OTMA, Alexei). Hela ryska revolutionen och dess efterspel gick att följa 2016-18 i ett unikt historieprojekt på Twitter, Romanov100, där varje huvudperson, från kejsarfamiljen till revolutionärerna, hade egna konton där deras brev och texter lades upp på rätt datum tillsammans med berättande nyskrivna tweets. En ny bok med rekonstruerade bilder planeras för att beskriva familjens andliga betydelse, Royal Martyrs, under 1919.

Genom sina fotografier har den sista tsarfamiljen kommit att fungera som ikoner för alla de miljoner människor som gick under i de kommunistiska revolutionerna och inbördeskrigen, ungefär som Anne Franks publicerade dagbok och fotografier har gjort henne till ikon för Förintelsens offer. Efter en alltmer olycklig regeringstid (för vilken de var oförberedda och alltför unga, precis som Ludvig XVI och Marie Antoinette hade varit), präglad av krig de inte önskade sig, och en hård historisk dom har den sista kejsarfamiljen hundra år efter sin död kommit att få en djup betydelse för oräkneliga människor, nu inte som furstar utan som familj. Deras gruppbilder förkroppsligar familjens, kärlekens och trons hopp inför ondskan och det utsiktslösa lidandet.

Deras fotoalbum är också konstverk som står på egna ben i förhållande till deras politiska och religiösa betydelse. Flickorna i sina vita klänningar, de kärleksfulla föräldrarna och gossen i sjömanskostymen. Somrarna vid havet, snöbergen på vintern, slottsinteriörena. Den förälskade Olga från tiden för krigets inledning som blir en asketisk och grubblande ung kvinna, den ansvarsfulla Tatiana, lång med uppsatt hår, den varma och kärleksfulla Maria och den alltid spjuveraktiga Anastasia på nya upptåg inför kameran, inte sällan med en cigarett i mungipan redan vid 10-12 års ålder. Den blödarsjuke pojken som så gärna ville bli soldat men ständigt var sjuk, ofta så att han fick bäras av en soldat efter sina föräldrar. Kejsaren som ser nervös ut i officiella situationer men är så stolt över sin familj (och sin vältränade fysik när han badar naken). Alexandras ungdomliga skönhet, sorgsna blick och till sist förtidiga åldrande där hon, sannolikt av oro för den ständiga risken att sonen skulle dö av en bagatellartad blödning (som hon sett sin morbror, sin bror och så många släktingar göra) verkligen ser fem eller tio år äldre ut för varje år som går, är inget som lämnar betraktaren oberörd.

PS.

Nikolaus, hans hustru Alexandra (Alix av Hessen) och mor Maria (Dagmar av Danmark) var nära släkt med Europas regerande furstehus på alla sidor; Nikolas var dotterson till kung Christian IX av Danmark och därmed kusin med kungarna av Storbritannien, Grekland, Danmark och Norge och en rad tyska furstar medan Alexandra var kusin med kejsaren av Tyskland och kungen av Storbritannien, drottningarna av Norge och Spanien samt kronprinsessan av Sverige genom sin mormor drottning Victoria av Storbritannien. Ingen av deras kungliga släktingar gjorde särskilt mycket för att rädda dem, om ens något. Den ende monark som verkligen försökte var kung Alfonso av Spanien, som inte var släkt med någon av dem men kanske kände för den ryska familjen eftersom han också upplevt att ha söner som bröts ned av hemofili. Deras närmsta släktrelation med Sverige kom först efter deras död, när Alexandras systerdotter Louise (av Mountbatten) gifte sig med "gamle kungen" Gustaf VI Adolf och blev Sveriges Drottning från 1950 till sin död 1965. Hon var också bror till den brittiske amiralen och flottchefen lord Mountbatten, som mördades av IRA 1979. Alexandras systerdotterson blev prins Philip av Storbritannien, gift med drottning Elizabeth II, vars farfarsmor var drottning Alexandra av Storbritannien, syster till Nikolaus mor, Dagmar av Danmark, änkekejsarinnan Maria av Ryssland.

Jordan B Peterson: anteckningar 2018

Bakgrund

Personen Jordan B Peterson behöver ingen närmare presentation. Han är född 1962 i nordvästra Canada, uppvuxen som son till läraren och bibliotikarien i en liten stad i Alberta. Kristendomen förkastades efter att konfirmandprästen insisterat på en fundamentalistisk läsning av skapelseberättelsen. Ett tidigt intresse för politik och litteratur förde honom till psykologistudier på det regionala universitetet, sedan på elituniversiteten McGill i Montreal och Harvard i Boston, USA. Sedan 1998 är han professor i psykologi och praktiserande terapeut vid University of Toronto. Svenska och internationella tidningar, nyhetsprogram och kulturartiklar har uppmärksammat honom intensivt under hela 2018, och i början av november kom han till Stockholm och Sverige på sin världsomspännande föreläsningsturné för att introducera sin andra bok "12 rules for life: an antidote to chaos", föregången och omsusad av en sällsam våg av nedgörande uttalanden och presentationer. Här verkar han ha gjort sig ett namn som kritiker av feminismen, medan det som annars brukar sägas ha fört Peterson ut i rampljuset är en politisk kontrovers om könsneutrala pronomina på hans universitet. Det finns hursomhelst mycket annat som är mer intressant kring honom och hans arbete.

På sociala medier har han under de senaste åren varit en av världens mest uppmärksammade presentatörer och debattörer med journalister och intellektuella som Cathy Newman, Camille Paglia, Steven Pinker och Sam Harris. Bara på You Tube och Podcaster finns hundratals timmar med Peterson, bland annat en mycket uppmärksammad föreläsningsserie om Bibelns berättelser, särskilt de första kapitlen i Första Mosebok. Mest känd är han sannolikt för sina politiska ståndpunkter, "klassiskt brittiskt liberala" enligt hans egen definition, konservativa enligt många och högerextrema (eller "alt-right") enligt hans kritiker. Dessa kommer jag bara att beröra i förbigående här.

I juni höll jag ett seminarium om Peterson vid CELAM i Göteborg, där vi främst diskuterade hans psykologi. Inför min inledande föreläsning skrev jag dessa anteckningar. Det var lustfyllt att lyssna till Petersons föreläsningar, främst Bibelserien, och det väckte gamla kliniska frågor till liv. Jag har också en lista med kritik, men eftersom det redan har publicerats sådan en masse har jag istället försökt ordna anteckningarna så att några temata eller en slags struktur som jag uppfattar som central hos Peterson lyfts fram.

Anteckningar

Petersons karriär fram till de senaste årens uppmärksamhet ter sig vid första påseendet typisk för en amerikansk akademisk psykolog vid de fina universiteten. Hans vetenskapliga meritering är solid och rör klassiska ämnen i psykologin (fysiologiska markörer, personlighetsskattningar med femfaktormodellen, aggressivitet, alkoholism), publicerad i topp-tidskrifter, och hans kliniska engagemang har inte satts på undantag för forskningen eller undervisningen.

Vid sidan av detta finns hans första bok, Maps of Meaning, som kom ut 1999 på det ansedda förlaget Routledge och innehöll uttalanden som visade att Peterson arbetat intensivt med den i femton år och hade stora förhoppningar för den, han ansåg rent av att den innehöll insikter av avgörande betydelse för mänskligheten. Mottagandet blev dock ljumt, ett par recensioner som mer eller mindre lämnade till läsaren att ta ställning till Petersons anspråk och en enda upplaga om 500 exemplar. Boken handlar om symbolspråk i uråldriga myter och berättelser (Mesopotamin, Egypten, Grekland, Kina, Bibeln) som Peterson tolkade med hjälp av evolutionsbiologi, neurobiologi, litteraturens klassiker, historiska händelser, särskilt krigen och de totalitära regimerna under 1900-talet, och djuppsykologi/Jungiansk psykoanalys. Redan en snabb genombläddring visar en tankevärld långt från den akademiska psykologins.

Petersons livssyn är pessimistisk. Han ställer läsaren inför att en människas tillvaro regelbundet - och inte alls sällan - rämnar (han säger tillspetsat att vi minst vart femte år kan räkna med en kris av sådan magnitud att vår tillvaro skakas i sina grundvalar). Riktigt nära och kära blir allvarligt sjuka eller dör, relationer havererar, man blir själv sjuk, övergiven, arbetslös eller får se sina ambitioner stäckta. Vi har inte bara naturen mot oss, utan medmänniskans illvilja kan alltid få någon göra en svår situation värre, om inte rent av sticka en kniv i ens rygg.

Till sin hjälp har människan sitt arv av språk, kultur, religion, konst och kunskaper - för att inte tala om den uppbyggda infrastrukturen för våra samhällen som våra förfäder byggt upp, precis som vi biologiskt har samlat på oss överlevnadsmekanismer som utvecklats hos tidigare biologiska varelser. I djurserien har behovet att undvika skada utvecklat medvetandet som ett sätt att föreställa sig faran innan den är för handen. Människan blir till när vi lär oss tänka och tala om abstrakta faror, vilket i Bibeln uttrycks som att vi "skapas vi av Ordet (Logos)". Ormen, som var ett av de rovdjur människan hade störst anledning att frukta, gav oss inte bara extremt god syn i nedre delen av synfältet utan fantasier om Ormen, som blev berättelser om Drakar eller den Onde som en orm i paradiset.

Här anknyter Peterson till de psykoanalytiker som var allmänna senast på 1980-talet, även om han själv står mycket närmare Carl Gustav Jung och brittiska analytiker än den franska traditionen från Jacques Lacan, som knappt förekommer i hans texter. Fadern är arketypen (den "symboliska representationen") för den som skapar ordning, straffar, skipper rättvisa och beskyddar, medan Modern är den värmande, närande närvaron som ger både mat, värme och överväldigande känslor det lilla barnet har direkt tillgång till. Julia Kristeva utgick från liknande föreställningar. Spädbarnets separation ur den initiala närheten börjar med att leka med saker som finns men försvinner och kommer tillbaka, och sätter då ord på dessa när de är borta för att kunna få dem tillbaka.

När barnet så börjar använda ord (symboler) istället för att omedelbart få det önskade går barnet in i den Symboliska Ordningen, som domineras av Faders nej (till den omedelbara lustuppfyllelsen), som med en fransk ordlek också betyder Faders namn. Naturligtvis talar man här inte om enskilda mammor och pappor utan om individuationsprocessen som går från det oceaniska tillstånd barnet haft med modern till den värld där språket "kastrerat" barnets tillgång till lust och fört in behovet att tala om och tänka om lusten innan den kan uppnås. I detta blir "Fadern" och "Modern" symboliska representationer för faser i utvecklingen. På samma sätt talar Peterson både om det manliga och det kvinnliga, om "kaos" och "ordning", som symboliska representationer, medan de franska analytiskerna definierade den symboliska ordningen (den språkliga, fadersdominerade världen) som det barnet trädde in i när det lärde sig att använda ord istället för att söka direkt direkt känslotillfredsställelse. Säkert kan olika distinktioner hittas, men Petersons mönster känns välbekant.

Dessa arketyper går inte att översätta till kvinnor eller män utan står för principer i tillvaron, som måste vara i balans för att ordning och liv skall kunna fogas samman (som i principen yin och yang). Peterson tycker om evolutionspsykologiska förklaringar som han inte tvekar att använda tillsammans med de psykoanalytiska. En av kvinnans evolutionära uppgifter har varit att välja vem som skall bli far till hennes barn. Därför har vi alla fler anmödrar än anfäder, men också känslan av att det kvinnliga representerar det vi inte kan kontrollera, det som väljer ut eller förkastar oss, kaoset. Att tala sanning är att bygga ordning, en skapande process i sig. I psykoanalysens berättelse om hur människan blir subjekt ingår att hon lämnar den omedelbara behovstillfredsställelsen och går in i det språkligt-lagiska sättet att vara. Detta är inte en fråga om att värdera arketyperna Modern och Fadern, utan om att beskriva en väg både kvinnor och män går.

Allt som skapats rasar om ingen underhåller det, är en bild som ofta återkommer hos Peterson. Arvet måste vårdas och värnas. Om var och en är hederlig och gör sitt bästa utan korruption kan människan inte bara undgå lidande och elände enskilt utan kan till och med hålla emot naturkatastrofer och makthavarnas strävan efter totalitär kontroll. Peterson gör följande jämförelse. Nederländernas fördämningar har byggts för att stå emot den värsta storm metereologerna kan tänka sig på 100 000 år. Sannolikheten att en enskild människa då behöver se sitt hem översvämmat blir försumbar. Om man istället sätter målet till att fördämningarna skall stå emot den värsta stormen på 100 år (enligt Peterson den nivå myndigheterna i Louisiana lagt sig på), och nära hälften av de anslagna resurserna går till korrpution innan bygget är klart, kommer varje människa att istället behöva utgå från att få uppleva sitt hem står under vatten.

För att bli verkligt fri måste människan ta till sig sitt arv och underkasta sig ordningen. Den som förkastar arvet blir maktlös eftersom han eller hon då står utanför den sociala ordningen, ungefär som en fredlös på medeltiden. Det som skall erövras är en ny närhet, den vuxnes medlidande, som kan ges osjälviskt och meningsskapande. Även den suveräne måste underkasta sig suveränitetens princip, därför är Kronan mer än Kungens eller Drottningens person i en monarki. Kungen är i Bibeln Sonen som accepterar det ställföreträdande lidandet och på samma gång uppstår som varje människas mål och är hennes skapare. När livets villkor och arvet accepteras blir varje steg ett äventyr, en kamp mot Draken, en brottning med språket som verktyg för att förstå sig själv, de människor man lever med och det transcendenta. Att lära sig göra detta ger livet mening. Vägledning står att finna i familjen, konsten, religionen, i det Peterson kallar meningens kartor. Med ett smalare fokus på barnets känslovärld talade Freud om detta vuxenblivande i termer av Oidipuskomplex och kastration medan Lacan skrev att människan blir ett subjekt genom att underkasta sig den symboliska ordningen (som här främst är språket; själva ordet subjekt betyder underkastad). Att vägen i typfallet kan se olika ut för män och kvinnor har varit okontroversiellt fram till de senaste decennierna.

När någon berättar för en aktiv lyssnare kan hanterbara slutsatser klarna, som när socker hållits i lösning men plötsligt kristalliseras runt en stav, med en Peterson-liknelser. Små förändringar av vardagsbeteenden och attityder får en ränta-på-ränta effekt över tid så att de till slut ger en stor vinst i välbefinnande. Enkla saker som att hålla bestämda tider, bädda sin säng, vårda sitt yttre, promenera och äta klokt kan vara avgörande för välbefinnande på lång sikt, och att vårda sina relationer då förstås ännu mycket mer. På samma sätt varnar Peterson för att lämna en enda dålig vana "unattended to" - den kan till slut förstöra ens liv.

Peterson har utvecklat ett psykoterapeutiskt program för att berätta sin historia och framtidsdröm, the "self-authoring program", som finns tillgängligt på nätet och har åtminstone visst vetenskapligt stöd (för att minska avhopp bland studenter). Narrativa ansatser är centrala i personcentrerad medicin och ingår i många olika psykologiska behandlingsmodeller, men som alltid är tillgänglighet ett problem. Skulle webbaserade metoder få ett robust vetenskapligt stöd skulle de kunna bli mycket betydelsefulla för att öka den samlade psykiska hälsan i befolkningen och hjälpa många med lättare problem.

Peterson undviker metafysik och reduktionism lika ihärdigt. Hans förmåga att låta bli att svara på frågan om han tror på Gud eller är kristen är virtuos. Han har beskyllts för att vara individualist och lägga ansvaret för saker den enskilde inte kunnat påverka på hans axlar, men jag ser en mycket starkare betoning av individen som en del av historien och kulturen. Vi står bokstavligen på våra förfäders axlar, biologiskt och sociokulturellt. Kropp och kultur, arv eller miljö, ställs aldrig i motsatsförhållande.

En av de bästa Peterson-utläggningarna är hans förklaring av den fria viljan, som han gör begriplig även i ett evolutionärt och neurovetenskapligt perspektiv. Naturligtvis är inte viljan oändlig utan begränsas av konstitutionella och miljömässiga faktorer, tidigare val och handlingar, andra människor. Den är dock tillräckligt fri för att ge metafysiskt ansvar och betydelse utan att med nödvändighet vara metafysiskt given. Här är Petersons egen utläggning oundgänglig - sen den!

Bedömning

Det för tidigt att uttala sig om betydelsen av Petersons arbete för psykologi och psykiatri, och risken att det helt kommer att överskuggas av politiska kontroverser är uppenbar. Ändå tycker jag att han redan lyckats bidra till att frågorna om fri vilja och ansvar, tillvarons grundläggande utmaningar och människans möjligheter att höja sig över dem och realisera transcendent mening återaktualiserats. Hans varningar till varje människa att dras in i totalitära projekt är pregnanta. Peterson har också på ett unikt sätt gjort Bibeln relevant för nya grupper, och har ett eget sätt att låta sina psykologiska texter spänna från litteratur och kultur till evolution och neurovetenskap Min uppfattning är att Peterson kommer att betraktas som betydelsefull framgent, även om jag personligen på väsentliga frågor har funnit andra svar.

/Denna text är min återgivning av Petersons arbete. Jag kan naturligtvis ha misstagit mig, blir gärna rättad och välkomnar fortsatt diskussion./  









 

Att vänta på resultat från cancerkontroller, sommaren 2018

Många har berättat att de återkommande kontrollerna hör till det allra svåraste med att ha cancer. Oavsett vilken typ av sjukdom man har (en behandlad, som man hoppas är och förblir borta, eller, som i mitt fall, något man vet finns på olika ställen i kroppen och får behandling för) är kontrollerna något man får leva med och lära sig hantera. Ibland lyckas man förtränga hela sjukdomen under några månader, till och med glömma den helt och leva ett vanligt liv, men så är det dags för kontrollerna igen. In i patientrollen, ligga stilla i magnetkameran och lämna sitt blodprov fastande på morgonen, och sedan vänta på besked. Då det blir nästan omöjligt att leva som vanligt, för plötsligt går det inte att planera någonting. Allt beror ju på svaret.

Förr, när det var förbjudet, gick jag in i min egen journal på sjukhuset och kollade provsvaren själv innan återbesöket. Jag ville komma välförberedd till återbesöket och slippa sitta i väntrummet och undra. Av någon konstig anledning blir man ju ändå alltid stressad och nervös när man sitter och väntar på sin tur hos doktorn, provsvar eller inte provsvar, oavsett om man själv arbetar som läkare de andra dagarna i veckan eller inte.

Efter att ett par gånger ha hittat provsvar som tydde på att tumörerna börjat växa igen bestämde jag mig för att sluta titta själv. Det är bättre att få veta sådant av sin läkare på en avsatt tid när han eller hon förhoppningsvis också har en åtgärdsplan att presentera. Dessutom är jag så trött på min sjukdom att jag inte längre vill behöva hålla reda på vilken metastas som växt 5 eller 10 millimeter eller vilket provsvar som gått upp eller ner. Jag vill berätta hur jag mår och få min läkares helhetsbedömning. Om det behöver göras något vill jag veta vad och ta ställning till det. Och sedan försöka glömma hela historien tills det är dags för nästa insats.

Nu i juli fick jag svar på magnetkameraundersökningar som jag hade gjort en månad tidigare (det får man väl acceptera, det är ju ändå semestertider på röntgen :-)). De visade att flera tumörer i levern hade vuxit och några nya misstänkta förändringar dykt upp sedan de förra bilderna hade tagits i mars. Min läkare tyckte att det var värt att göra om undersökningarna i slutet av augusti för att "syna korten" och se vad tumörerna verkligen höll på med.

I ett sådant läge går det inte alls att glömma av det hela utan osäkerheten kring hur sjukdomen utvecklar sig och om det blir nödvändigt med nya undersökningar och behandlingar under hösten gjorde det nästan omöjligt att fokusera på att skriva, däremot gick det bra att läsa, promenera med hundarna, äta gott och njuta av den vackra (om än rätt.. varma) sommaren. Men såklart var vi oroliga och allt stannade upp, det gick inte att förbereda hösten och framtiden kändes så osäker som den alltid är. Många bad för mig. Själv tänkte jag att det får bli som vår Herre vill eftersom Han ändå vet bäst, och min doktor därefter.

Det visade sig att det var klokt att vänta. De nya undersökningarna blev klara i tisdags och bekräftade fynden från i juni - men hittade inga tecken på ytterligare tillväxt under de två månader som gått sedan de gjordes. Nu blir det nya undersökningar i december och oförändrad behandling tills dess.

Så tack och lov, nu är semestern i Spanien i november bokad och bloggen planerad med mer än kloka råd till doktorander och studenter som redan låg färdiga i jobbdatorn. På återhörande! Här väntar halvskrivna inlägg om psykisk hälsa och problem, forskning, mat, musik och en framstående familj som nyss haft en tragisk årsdag. Det skall inte bli en blogg med fokus på min sjukdom, även om jag bestämt mig för att skriva om den här när det är något som jag tror kan vara av värde för andra eller när jag vill uppdatera dem som känner mig. Jag blir inte ledsen av att prata om sjukdomen, i början betydde det mycket att få göra det (diskussioner om tumörer gjorde sjukdomen till något utanför mig), men nu tror jag bestämt att vi har roligare saker att tala om!      

Henriks råd för forskningsansökningar

Ett forskningsprojekt tar oerhört mycket tid att slutföra. Prioritera därför noggrant mellan forskningsidéer redan innan ansökningar påbörjas. Försök att tänka; vad kan jag göra som visar på kausala mekanismer eller helt nya, avgörande aspekter på problem. Undvik att påbörja project som  främst kommer att undersöka korrelationer och samband som man inte kan veta vad de beror på i framtiden.

• Copy-paste skall aldrig användas, inte ens för enstaka meningar.
• Man kan alltid börja med att skriva på svenska för att sedan själv översätta texten till engelska.
• På engelska; skriv enkelt, gärna korta meningar.
• Om ansökan skrivs på engelska: låt elegansen mogna fram hellre än att börja med att ”svänga till” långa meningar med inskjutna bisatser som kanske helt enkelt blir fel om man inte skriver på sitt modersmål.
• Använd gärna samma ord för samma sak genom hela ansökan. Var hellre tjatig än svårbegriplig.
• Undvik förkortningar om de inte är helt etablerade och allmänt kända (på vårt område är t ex ADHD möjligen OK men definitivt inte ASD, TD eller liknande om de inte förklaras på ett sätt som inte kan undgå läsaren).  
• Tänk på att läsaren / granskaren lägger mycket, mycket mindre tid på att läsa ansökningar än man ens vill föreställa sig som avsändare. Se till att projektet "serveras" för någon som I värsta fall ögnar igenom ansökan på en resa.
• Se till att lay-outen blir snygg och aptitlig till och med för en trött och sur bedömare.

 

Innan du börjar skriva – tänk på:

• att vara ute i god tid
• att läsa alla anvisningar och texter om utlysningen noggrant
• att hålla alla i din arbetsgrupp informerade om vad som planeras och görs
• att hålla ditt CV väl uppdaterat
• att i detalj kolla vilka uppgifter anslagsgivaren efterfrågar gällande budget
• att vid behov förankra ansökan hos den chef som skall kontrasignera den.

 

 

Betona studiens originalitet, kompetens och genomförbarhet. Beskriv hur bra förutsättningar det finns för att studien skall kunna genomföras framgångrikt, men ”vi saknar kunskap om/metoder för…” vad det nu är man vill ha stöd för.



Tänk på att anslagsgivare gärna vill spela en avgörande roll för projektet. Lyft fram konkret vad som kan bli möjligt om just den aktuella ansökan bifalls.   

 

Ansökningen omfattar (rent generellt för forskningsprogram, måste anpassas till anvisningar för varje utlysning):

Kort bakgrund: Max en halv sida. Vad handlar detta om? Vad är det vi inte vet?

Aims: Oftast 3-4 stycken. Inget krav på hypoteser. Aims skall vara konkreta. Avstå från luddigheter som ”to study” eller ”to explore”, skriv vad som skall mätas, påvisas eller etableras.

Litteraturöversikt/Bakgrund: Vanligen cirka 2 sidor med 15-20 ref. Skall ge en överblick över området utan att fastna i detaljer. Knepigt välja ref – skall man gå efter original, nyast, eller reviewer?

Subjects and Methods: 3-4 sidor. Konkreta uppgifter för urval av studiepopulation, mått och instrument (med referenser). Beskrivningen skall vara ett flödesschema eller steg-för-steg lista för hur studien skall genomföras. Använd gärna figurer.

Statistical methods: Inga ref för väl kända begrepp. Viktigt med poweranalys.

Etik: Tillstånd, informed consent, risk/nytto-analys, konfidentialitet.

Work plan: Gärna i form av tabell: årtal, vem gör vad, förväntade deliverables, dvs publikationer, databaser, register etc. När blir vi klara?

Samt, på lämpligt ställe:

Kön/Genus: Relevanta aspekter. Skriv kön om det är det som menas, genus om det är det. Förklara eventuell frånvaro av kvinnor i studieupplägget.

Betydelse: Vad kan vi vinna med denna studie? Hur gagnas vetenskapen/sjukvården osv? 

Vid sidan av olika avgränsade projektbeskrivningar är det ofta bra för en forskare att ha sitt eget forskningsprogram som fokuserar på just de övergripande aspekter dina olika project gäller, behövs för tjänsteansökningar och store utlysningar, bra att ha liggande och uppdatera I takt med att mer avgränsade ansökningar skrivs.

 

 

Henriks kokbok för avhandlingsramar

Kolla först Universitets anvisningar noga, och använd en mall och ett datorprogram som är lämpligt och som du är förtrogen med – och som gör det möjligt för fler att arbeta i texten, rätta på ett enkelt sätt osv. 

Tänk inte att du skall skriva en bok för att redovisa vad du lärt dig under forskarutbildningen utan snarare att ramen är en blankett du skall fylla i som redovisar vad som gjorts och vad det resulterat i utifrån avhandlingens Aims. Sikta på att det skall ta max tre månader att skriva ramen.

Gör så här:

1. Aims

Definiera 3-4(-5) konkreta syften som skall vara möjliga att besvara utifrån de delstudier som avhandlingen bygger på. Numrera dem eller ställ upp dem som en bullet list på max en sida. Undvik formuleringar av typen "to study" som inte går att besvara konkret. Tänk sedan att hela avhandlingen skall förhålla sig till dessa så att t ex resultat från delstudierna som faller utanför avhandlingens Aims inte tas med. 

2. Subjects and Methods (alt Subjects, Measures, Analytical methods)

Skall vara som en ”kokbok” som visar steg för steg vad som gjorts. Följ ordningen i Aims. Framställningen skall vara glasklar. Beskriv din population hela vägen från ”initially eligible” till slutligen inkluderade. Redovisa allt bortfall. Kontrollräkna antal individer i tabeller osv. Se till att kolumner summerar upp till 100% om inte något annat förklaras tydligt. Beskriv mått och metoder så enkelt och konkret som möjligt.  

Redovisa statistical methods med power och multipla jämförelser. Diskutera vilka typer av data som används (nominal, ordinal, intervall, kvot) och om metoderna är avsedda för de data som används. 

För dessa avsnitt går det inte att sätta ett idealt omfång, det beror på hur många datasets som använts, hur metodiken ser ut. I själva verket är det ofta detta som avgör hur ”tjock” avhandlingen blir. Om alla delstudierna använder samma studiegrupp blir den mycket kortare än om många olika dataset används. 

3. Ethics

Ethical aspects (minst en trycksida med uppgifter om hur tillstånd sökts/fåtts och en ordentlig risk/nyttoanalys för hela projektet, inklusive implikationerna av avhandlingen och fortsatt forskning utifrån den. 

Sex/Genderaspekter kan diskuteras under egen rubrik om det är relevant, särskilt för att sätta avhandlingen i relation till hela befolkningen.

4. Results inklusive tabeller och figurer

Lista Results så att de steg för steg följer avhandlingens Aims. Börja med att sammanställa resultaten och lägg in tabeller och figurer ur delarbetena utifrån om de har betydelse för avhandlingens Aims. Det är möjligt att addera kompletterande analyser av data som har bäring på Aims för avhandlingen och att göra nya tabeller och figurer som underlättar läsningen.

För detta avsnitt går det inte att sätta ett idealt omfång.

5. Introduction

När du Results är klart, Aims besvarade/uppnådda och strukturen är helt klar, gå tillbaka och ta dig an Introduction. Presentera ditt ämne – vad är känt, vad behöver vi veta mer om och varför? Låt detta ta max en-två sidor. Introduction skall inte skall vara en översikt över kunskapsfältet utan ge nödvändig bakgrund till studierna som ingår i avhandlingen. Enligt min erfarenhet är Introduction och Discussion de stora fallgroparna vid avhandlingsskrivandet (om alla delarbeten varit färdiga innan skrivandet av ramen påbörjades, annars är ofärdiga manus den största risken). Gör en noggrann disposition utifrån ordningen på Aims (även om de inte presenterats för läsaren ännu) så att bakgrunden för varje Aim klarläggs. Här måste det bli tydligt varför avhandlingen skrivs, vilka kunskapsluckor den avser fylla, vad som motiverar Aims.

Sätt slutligen in Aims som en lista på en egen sida sist i Introduction.


Ett rimligt omfång för Introduction är cirka 10-12 trycksidor med cirka 100 referenser.

6. Discussion  

Gå nu tillbaka till Discussion. Allt som skrivs här skall relatera till arbetet som presenterats tidigare. Möjligen kan man få vara visionär eller spåna om sina egna idéer i ett par meningar under Implications, men då skall det framgå att de inte bygger på avhandlingens resultat. Påståenden i Discussion som inte bygger på litteraturen eller de Results som presenterats hör till de vanligaste svagheterna i avhandlingar. Hela Discussion skall vara 6-8 trycksidor och bestå av: 

• Comments to Main Findings (där de kommenteras i förhållande till den existerande litteraturen i samma ordning som förut, vad har de för betydelse, stämmer de med tidigare publicerade fynd?), sammanlagt 2-4 textsidor, 
• Limitations för hela projektet, 1-2 sidor, 
• Implications (vad avhandlingen har för betydelse, kan delas upp på Clinical och Scientific, absolut max 3 trycksidor).

7. Abstract

Skriv detta sist. Det kommer att gå lätt när du väl har översikt över avhandlingsprojektet. Målet är väcka intresse och locka till läsning av hela avhandlingen. Det måste vara tydligt, definiera syfte och studiepopulation, innehålla korrekta siffror och results. 

8. Acknowledgments 

Var noga med att tacka alla som haft betydelse för arbetet och beskriva handledarnas och medförfattarnas roller korrekt och kortfattat. Glöm inte anslagsgivare, inklusive kliniker/chefer i vården, tacka för eventuell hjälp. 

Allmänt   

Undvik i möjligaste mån att citera dig själv. Cirka 100-125 referenser för en vanlig avhandling kan vara ett riktmärke. Frågan om man skall hänvisa till nya, stora översiktsartiklar eller originalfynden är inte löst, här står två skolor mot varandra och man får samråda med sin handledare om en princip.

Henriks kokbok för vetenskapliga artiklar

Kolla först tidskriftens anvisningar noga, och använd ett datorprogram som är lämpligt och som du är förtrogen med – och som gör det möjligt för fler att arbeta i texten, rätta på ett enkelt sätt osv.

1. Aims

3-4 konkreta syften som skall vara möjliga att besvara utifrån studien. Fördelaktigt att numrera dem och ge motsvarande siffror i metod, resultat och ”main findings”.

2. Subjects and Methods

Använd gärna underrubrikerna: Subjects, Measures, Analytical methods

Skall vara som en ”kokbok” som steg för steg ger möjlighet till replikation. Framställningen skall vara glasklar. Vilken tänkt population representeras av studiepopulationen. Beskriv din population hela vägen från ”initially eligible” till slutligen inkluderade. Redovisa allt bortfall. Kontrollräkna antal individer i tabeller osv. Se till att kolumner summerar upp till 100% om inte något annat förklaras tydligt. Beskriv mått och metoder så enkelt och konkret som möjligt. Följ hela tiden ordningen på Aims och beskriv studien i förhållande till dessa. 

Redovisa statistical methods med power och multipla jämförelser. Kön/genus om relevant.

3. Ethics

Tillstånd och kort risk/nyttoanalys.

4. Results: Tabeller och figurer

Lista Results så att de steg för steg följer Aims. Börja med att sammanställa resultaten PM-liknande utifrån de numrerade Aims och lägg in tabeller och figurer så att resultaten kan diskuteras med medförfattarna. Kolla tidskriftens instruktioner och titta på tidigare publikationer i samma tidskrift. Skriv klart Results.

5. Introduction

När du Results är klart, Aims besvarade/uppnådda och strukturen är helt klar, ta dig an Introduction. Presentera ditt ämne – vad är känt, vad behöver vi veta mer om och varför? Följ ordningen på Aims så att bakgrunden för varje Aim klarläggs i Intro. Här måste framgå varför denna studie behövs. Kolla noga om tidskriften vill ha en kort och kärnfull inledning eller om de är ute efter fyllig bakgrund med massor av referenser. En del tidskrifter anger detta, men i andra fall lönar det sig att titta på tidigare publikationer i tidskriften i fråga.

6. Discussion 

Referera kort Main Findings (i samma ordning som de nu använts i Aims, Methods, Results och Intro): vad har de för betydelse, stämmer de med tidigare publicerade fynd?

Redovisa sedan limitations, antingen under egen rubrik eller under varje huvudfynd.

Avsluta med att summera conclusions/clinical & scientific implications.

7. Abstract

Målet är väcka intresse och locka till läsning av hela artikeln. Mängder av läsare ser ditt abstract via Medline. Det måste vara tydligt, definiera syfte och studiepopulation, innehålla korrekta siffror och results. Tidskrifter anger typ av abstract och tillåtet antal ord.

8. Acknowledgments

Ange anslagsgivare, tacka för eventuell hjälp och ge diarienummer för etikgodkännande om det inte redan framgått under Ethics.

Allmänt  

Dubbelt radavstånd genomgående, även i referenslistan. Tidskriften bestämmer hur referenserna skall skrivas. Undvik i möjligaste mån att citera dig själv. Cirka 30 referenser för en vanlig artikel kan vara ett riktmärke. Frågan om man skall hänvisa till nya, stora översiktsartiklar eller originalfynden är inte löst, här står två skolor mot varandra och man får pröva sig fram, titta gärna på tidigare artiklar i tidskriften för att kolla ”house style”.

Kongressabstracts

Sikta på 200 ord. Använd Background, Aims, (Subjects &) Methods, Expected results/conclusions, och ev Ethics som underrubriker. Försök skriva så konkret som möjligt vad föredraget skall handla om, utgå från Aims, beskriv sedan Methods så konkret det går. Lägg sedan till något om vad som kan förväntas komma ut av studien och Background enligt ovan ett par meningar. Försök undvika vaga referenser till ”will be studied”, ”will be presented” och istället skriva så exakt som möjligt vad frågeställningen/målsättningen (Aims) och materialet/metoden innefattar. Resultaten däremot kan vara preliminära, ge inga siffror som sedan kan komma att behöva ändras. Då är det bättre att skriva att Analyses remain to be performed, punkt. 

Samarbete med medförfattare. I vissa projekt har vi en modell där förste och sisteförfattaren skriver ett PM (Aims, Subj, Methods, förväntade Results), sedan ett Manus som alla får ge synpunkter på och slutligen en Final version som medförfattarna helst bara skall godkänna. Detta kan vara ett sätt att undvika ”många kockar” problemet och en röra för försteförfattaren. Min princip har varit att aldrig acceptera ändringar i författarlistan när arbetet väl kommit en bit, om det inte handlar om att lägga till namn vars specialkunnande behövts eller personer som av andra skäl behövt tas in i arbetet, som ju ofta kan ta många år i anspråk fram till slutlig publicering.                           

Tillbaka vid datorn 2018!

Kära läsare! Denna blogg har legat orörd i tre och ett halvt år. Snart skall jag berätta lite vad som hänt under denna tid och varför jag varit borta. Först vill jag dock ta chansen att önska Er välkomna tillbaka! Det är dags för mig att sammanfatta min forskning och mitt kliniska arbete för att göra det så lättillgängligt som möjligt och det tänker jag använda denna blogg till. Jag kommer också att berätta om mina intressen (brett och spretigt) och en del personliga utmaningar (avgränsat och specifikt). Inläggen kommer inte längre att komma på vissa veckodagar i serier utan ni får sortera själva utifrån rubriker och tags. De kommer att skrivas på svenska och översättas till engelska efter hand, efter förmåga, så länge de inte bara är av intresse i Sverige. Så stay tuned!

Våren 2015 dog min mor efter en kort tids sjukdom och som enda barn tog detta mitt fokus från bloggandet. Jag arbetade då också som läkare inom allmänpsykiatrin för att återknyta till grunden för mitt yrke som jag varit borta från under många år i rättspsykiatri och ungdomspsykiatri. I början av hösten samma år förberedde jag en omstart när jag fick veta att min neuroendokrina tumörsjukdom börjat växa igen. Den upptäcktes 2007 och var då redan spridd från primärtumören i bäckenet till metastaser i skelettet och levern. Efter operation fick jag då som en av de första i Sverige behandling med lutetium-octreotat (kallas också PPRT), en form av målstyrd strålbehandling som söker upp tumörceller i hela kroppen och levererar strålningen på plats. Jag fick fyra sådana 2007-08, tre till 2011 och varje gång har det låtit som att nu går det inte att få fler.

Under 2016 fick jag i varje fall ytterligare tre behandlingar och kunde fira min 50-årsdag i oktober det året. Konvalescensen efter behandlingen har dragit ut på tiden och förutom värk i skelettet tar benmärgen stryk och blodvärdet har sjunkit successivt. Sjuklig trötthet kan bero på många saker och i mitt fall tror jag elva år som cancerpatientent gett "combat fatigue" förutom blodbrist, havererade hormonaxlar och läkemedelsbiverkningar. Det måste vara fruktansvärt att vara trött på detta sätt utan att det går att hitta en medicinsk förklaring, som patienter med olika trötthetssyndrom har det. Men behandlingen har fungerat och även om den inte fått bort tumörerna har den varje gång lett till att tillväxten hejdats. Att få en helt ny behandling för en livshotande sjukdom som verkligen direkt leder till att hotet konfronteras och kommer under kontroll ger perspektiv på min egen forskning. Jag tvekar inte att säga att klassisk psykisk sjukdom är något mycket svårare än det jag drabbats av, men tyvärr är vi inte i närheten av att kunna identifiera molekylära mekanismer eller rikta in behandlingen efter dem.

I början av min sjukdom valde jag att vara öppen med utredningar, diagnoser och behandlingar. Det var före sociala medier och gick över e-postlistor med hundratals adressater. Från början kändes det nödvändigt eftersom jag arbetade med så många människor i Malmö, Göteborg, Paris och runt världen när sjukdomen plötsligt upptäcktes mitt i en föreläsningsresa i Spanien. Jag fick många positiva reaktioner på min öppenhet och har aldrig ångrat det beslutet. Dock har jag själv tröttnat på min sjukdom, jag läser aldrig om den och vill inte se röntgenbilder eller läsa journaler längre, och jag har den största förståelse för att omgivningen antagligen också tröttnade på bulletiner även om ingen sade det. På senare år har jag bara skrivit någon enstaka FB-post om mina behandlingar, men jag tänkte återkomma på denna blogg med lite texter om mina upplevelser av att vara patient utifrån vad jag tror kan vara till nytta för andra.

Imorgon har jag ett seminarium på Göteborgs Universitet, mitt första offentliga framträdande på åtminstone fyra år. Jag har arbetat deltid sedan i december förra året och läst in mig på litteraturen i mitt ämne igen. Seminariet kommer att introducera två av de stora händelserna i de internationella psyk-vetenskaperna i år: fenomenet Jordan B Peterson och avslöjandet av hur Hans Asperger samarbetade med den Nazityska regimen i Tredje Riket och vad det fick för betydelse för hur autismdiagnosen och Aspergers syndrom kommit att formuleras och användas. Dessa ämnen kommer att avhandlas ingående på bloggen i sommar! Nya inlägg kommer att flaggas för på Twitter @anckarsater.        

Foto: Emil Lundström